Jag har vaskat Turkiet

Var som bekant med familjen på en all-inclusiveresa till Turkiet på semestern. Det var en lyckad resa på många sätt, helt fantastisk, även om hela all-inclusivekonceptet är ganska problematiskt. Det har på sistone, med rätta, blivit en ganska utskälld reseform eftersom det inte direkt gynnar någon annan än hotellägaren. Vi fick precis det vi ville i sol- och badväg. Och det var en ynnest att se sina barn så lyckliga. Och den totala, nästintill apatiska avkopplingen... Det var värt det. Utan tvekan. Trots att samvetet kommit ikapp.

Från det att man landar på flygplatsen till det att man lyfter igen en vecka senare är man en stor jävla vaskare. Man charterbussas fram till dörren, får sitt armband, kliver i sina flippflopps och sedan är det all in. Allt är spännande, allt är fritt.

Första dagen går man runt och iakttar försiktigt de dignande bufféerna, tar en öl, kanske glass till barnen. Man äter med måtta. Provar poolen, provar stranden, tittar på den konceptualiserade tyska "underhållningen" och försöker slappna av. Det tar ungefär en dag att acklimatisera sig. Innan man är precis som alla andra.

Allt går på rutin. Man ställer klockan på svintidigt, paxar sina poolplatser med handdukar, går upp och lägger sig igen. Sedan är det frukost. Sedan bad. Man smörjer in sin lösa kropp och lägger sig medan barnen lattjar runt i knähögt vatten som blir allt dimmigare ju längre dagen går. Klockan 12 har man druckit två tre öl och hunnit bada med barnen i barnpoolen, den stora poolen och åkt vattenrutchkanorna. Man ligger som ett svullet isterband och fräser i solen, man försöker koncentrera sig på boken man läser men den tyska technomusiken penetrerar sig in genom hörselgångarna och trumhinnorna och gör att man känner sig rastlös. Man lägger ner boken hämtar ett glas rosé, nickar och ler lite lagom mot de gäster man känner igen (helst svenskar), men inte för mycket, man vill under inga omständigheter behöva hamna i en konversation. Det skulle vara att riskera kravlösheten. Det är ett tyst samförstånd. Alla kan koden och de som inte kan den är antinegn idioter eller sociala genin. Tillsammans och med diskreta blickar hatar man under tystnad de burdust och vulgärt högljudda tyskfamiljerna som låter sina ohängda avkommor löpa amok och ta för sig av allt som bjuds. Och allt bjuds.

När klockan slår 12.30 är det dags att ta sig ett lass lunch. Hundra rätter och man lassar på. Tar flera tallrikar. Det är ju bara att ta för sig. Orkar man inte äta upp... so what. Kanske nästa gång. Sedan är det tags att prova plajjan. Man låter sina prylar uppräthålla paxningen vid poolen och släpar sig ner femtio meter mot stranden. Där finns en bar. Man tar med ett par öl ner till strandstolarna, låter barnen gräva efter Kina och gör ett nytt försök med boken. Det går bättre. Men rastlösheten tvingar en att ta ett dopp, sedan en öl till, och så recenserar man personalen, servicenivån, de andra gästerna och intalar sig att det är briljant att slippa uppleva något. Det kan man göra en annan gång. Artificiality is a bliss. Nu är det avslappning. Det är bättre för barnen. Slippa hålla på och leta matställen. Slippa alla jobbiga jävla as som försöker sälja på en en massa skit från Raul Lauren, Björn Berg, Timmy Hilfiger för sin överlevnad. Allt är på låtsas men det spelar ingen roll. Det räcker med en essens av Turkiet.

Den andra ölen har blivit varm av att stå i sanden. Bäst att vaska den. Man hämtar två nya. Snubblar och vaskar en till på vägen. Who fucking cares. Man tar en till och kanske lite pizza. Barnen har börjat lacka. Bäst att gå tillbaks till poolområdet. Ett snabbt dopp. En öl. Och så hör man det avlägsna buffésuget börja hojta nerifrån bukpartiet. Men först dusch och vila.

När klockan ringer klockan 19 är det middag. Samma procedur som vid lunch men nu är det vin som gäller och ett tyngre fokus på det massiva dessertbordet. Någonstans djupt inom sig hör man en liten röst som förklarar att detta är vansinne. Sedan plockan man på sig en bit banantårta, sirapsfriterade valnötter, tre sorters baklava och lite blandade småkakor. Dästa går man ut i mörkret. Showen kan börja. Men först ska barnen ha lite roligt. De dansar runt. De älskar Turkiet. De vill bo i Turkiet. Alla vuxna dricker rött, vitt eller rosé (det fanns även grönt, gult och blått vin från samma leverantör). Eller sprit. Det har tappats upp tankbilsmängder med "lokala drycker" som sköljts ner i 37-gradig värme, men ingen på hela hotellet är berusad. Inte ens britterna. Man provar en gin och tonic som smakar stjärt och man vaskar den. Provar en festlig coctail med grenadin, men den får en att känna sig karamellfärgsförgiftad så man vaskar den. Man tar en kaffe och en baileys-kopia som smakar klor och man traskar den. Inte ens alkoholen är äkta. Det är en essens precis som allt annat. Tillbaka till hotellrummet. Familjen slocknar. Klockan ringer och det är dags att paxa pool-platser igen.

Efter en vecka är man så blaserad att man inte ens reagerar när någon charterfransos vid bordet bredvid roffar åt sig en tallrik full av croissanter, tar ett bett på en, slänger sin skrynkliga servett över resten av smördegshögen och går. Bara för att han kan. Bara för att det inget kostar att leva som Julius Ceasar när man väl är på plats.

På bussen mot flyget inser man hur vackert landet man just varit i är. Om man bara hade tagit sig bakom kulissen.