Jag läste någonstans att stunden man föds genomgår man sitt livs största trauma. Skulle inte tro det va. Sista dagen på semestern måste vara livets största trauma. Särskilt med tanke på att man upplever det varje år. Och igår var det så dags för den årliga hårdångesten. Söndasångest de luxe. En gammal kollega sammanfattade det fint med att det är som att uppleva alla årets söndagar samtidigt. Fy fan.
Idag var första dagen på jobbet efter semestern och jag hade verkligen svårt att försöka se det från den ljusa sidan. Visst är det slut med baltisk fart på internet och förhoppningsvis så även på de skenande bib-kilona. Dessutom kanske jag kan börja hänga med i nyheterna igen. Men det var en klen tröst när telefonens aggressiva väckarklocka plötsligt ryckte upp mig ur djupsömnen orgasmiska lugn för första gången på fem veckor. Hade nästan glömt hur mycket jag hatar den signalen. Jag hade lätt kunnat leva med att strosa runt barfota, lite efterhavsbadäcklig i håret och en t-shirt som luktar grill ett par veckor till.
Men det är väl bara att bita ihop och börja tugga i sig lite färskpressad verklighet igen. Gaska upp sig lite.
Så kanske jag kan få lite fart på bloggandet igen (på riktigt) och hoppas på att jag har några läsare kvar.
15 kommentarer:
Vi är här. Get it on!
Klart man är kvar. Väntar på en mer utförlig beskrivning av allt göttigt från utlandsresan!
Åmeh, klart du har!
Själv har jag jobbat så mycket de senaste veckorna att den stundande "ovissheten" som väntar snart, när sommarviket tar slut, ter sig som en stundande semester. Alltid något.
Hoppas sen att nästa vik/jobb inte börjar förrän... säg 1 oktober. Hade varit så smutt. Fem veckor ledigt när alla andra börjat jobba! (Förmodligen tokdeprimerade efter 3 dagar dock).
Jaha, det här blev ju ett upplyftande inlägg.
som jag har väntat på ett livstecken från dig! Du förgyller min vardag som föräldraledig med dina tankar =)
Ska det inte bli härligt att få lite rutiner i vardagen igen då? Vavavavava? Och Det blir ju egentligen lite långtråkigt och enformigt att fixa med sommarhuset, bada lite och liksom inte ha någon mening med sin existens.
Yrkeslivets självkänsla kommer att fylla dig igen. Errrr.
Det var skönt att se en åsikt som inte försöker intala sig själv att vi människor faktiskt behöver våra jobb. (bortsett från kapitalet) Mången darrande underläpp har jag mött i långa korridorer den senaste veckan.
Och förvånandsvärt många åsikter om att det skall bli skönt att göra något "vettigt" igen. Semester blir tydligen långtråkigt om man har det för länge.
Jag vet inte om jag kan hålla med. En sak vet jag dock och det är att din köttluktande tischa och strandraggar-frilla är någonting du kan ha för evigt, frågan är ju bara vad du är beredd att ge upp för den livsstilen. (Smiley)
SE: Skönt att veta :)
Tiggerr: Det kommer. typ.
Johanna: Tack. ja hoppas du får ett skönt litet avbrott. Du kan alltid passa över lite jobb och jobbtips till min flickvän. hon är på jakt.
Nettan: trevligt. ja nu är semestern slut. nu är det dags att sluta leva livet och börja leva genom bloggen.... ehhhh :)
herr banan: oh jess. så underbart. och hur mycket jag är beredd att ge upp. hur mycket behöver jag ge upp? Kul att se dig här som alltid. ska läsa din blogg lite nu. det var längesedan jag läste en blogg, tidning eller något annat än en bok.
Alltid kul att titta in.
Jag antar att man på något sätt får ge upp delar av sin inkomst och viss prestige (om man har någon från början).
Det är få förunnat att gå över och leva en något dekadent och "fri" livsstil och fortfarande bibehålla tidigare inkomstnivå. (Om vi kan enas om att en grilluktande t-shirt, bara fötter, otvättat hår och den håglöshet som följer med är att betrakta som dekadent.)
Om så är fallet - att du tappar inkomst kan möjligen andra saker påverkas, såsom boende, tillgång till bil, mat och andra attribut som definierar vår sunda livsstil här i väst. Vart det slutar vet jag faktiskt inte, det känns som om det kan bli en oerhörd snöbollseffekt av det hela.
Någonting som skulle kunna sluta i att man där på botten kämpar lika hårt för att bibehålla grilltischan, som man en gång gjorde i sitt "tidigare" liv.
Är lasternas summa konstant? Förlorar man alltid på gungorna, det man vinner i karusellen?
Jag tycker en uppmuntran till en empirisk-studie inom ämnet är på sin plats. Frågeställningen slutar möjligen: "Vad är du villig att ge upp, för att känna att du givit upp tillräckligt för att inte känna dig uppgiven?"
Tur att det är helg snart igen.
Ps. Kul att du läser bloggen, även om jag är lite kluven till huruvida någon borde läsa det som skrivs. Precis som jag är lite kluven till om det som skrivs, borde skrivas.
Det var tisdag idag va? Erhm.
Ps. Vad för böcker? Några tips?
Jag är intresserad om du toppade "de pösiga leopardmysisarna" med ett par tangabadbrallor för förhållandets jämnvikt?
Arbeit macht frei.
Här kommer boktips inann du hunnit vänja dig med moderniteterna,
Eric Ericsons Så fungerar samhället.
Läs!!!!!!!!!!!
-Luca
"... tugga i sig lite färskpressad verklighet"
Dagens garv!
Klart vi är kvar! Och vi, eller åtminstone jag, vill läsa mer om svennesemestern, jag behöver nämligen tips och mental förberedelse eftersom vi ämnar åka på en sådan nästa år.
Jag har aldrig sett mig som en arbetsskygg person, nej, jag brukar minsann gilla att jobba, men nu när jag har varit föräldraledig ett tag vill jag inget hellre än att bli hemmafru.
Gradvis förtvinar du. Eller rättare sagt ditt rätta jag.
Redan efter några dagar (i ditt fall kanske redan idag) börjar minnet av vem du egentligen är falna. Du kan fortfarande minnas hur du var på semestern men det hela känns redan lite overkligt, som om minnet är ur fokus.
I nästa vecka kommer du inte ihåg alls hur det var. Hur du var. Men redan då ligger det något vagt lyckoskimmer över samtalet hemma på kvällen när det glider in på nästa års semester. Minnet av ditt semesterjag är lika nära men ändå lika förtvivlat oåtkomligt som en dröm du försöker minnas just som väckarklockan ryckt upp dig från kudden.
I början av andra semesterveckan nästa sommar blir du du igen.
Jag är kvar,under tiden jag väntar på nya kul inlägg,så läser jag dina gamla,jag har skrattat så tårarna runnit,tack för att du roar med så sköna inlägg
De två första meningarna i det här inlägget är sjukt roliga. Gud vad glad jag är att du är tillbaka!
Skicka en kommentar