Hårdast i stan

Idag smäller det. Första boxningspasset på tolv år. Nu snackar vi inte nån fjösig boxercise på nåt flashigt gym utan the real deal. Fan vad tufft.

Jag har ju i perioder och med ganska misslyckat resultat försökt manipulera min kropp och kondition i balans för att motverka det mest djävulska handikapp hos otränade - den beryktade kroppslösheten.

Det känns som att kroppen gett upp när man är smal men otajt som fan. Musklerna existerar tekniskt sett men verkr tagit ledigt och är hemma och kollar på video. Deppigt, men inget som inte lite hård träning kan fixa... det gäller liksom bara att faktiskt utföra den där träningen också.

Varenda gång jag kommit igång med något nytt har jag varit ruggigt motiverad. I en vecka. De som följt bloggen en längre tid vet att jag sprang tappert. Sedan kom det en fulhöst och sabbade upp löpsuget och dessutom är det en högriskaktivitet att ge sig ut på isbanan utan broddar nu. Sedan är löpning skittråkigt och bara för kärringar. Inget för så råbarkade och genomhårda MÄN som jag såklart.

Men idag gäller det alltså. Idag ska jag damma av min vänster-höger och känna säck. Ringde klubben i tisdags och tränaren verkade sådär lagom intresserad och ganska sur. Perfa. Jag hatar gym-käcka människor. Man ska inte vara glad när man tränar boxning... fokuserad, visst, men fan inte glad.

Det tragiska i samtalet var att jag undrade hur det går till när man vill börja. Då frågade han hur gammal jag var och jag svarade att vi var tre personer mellan tjugosex och trettio år. Han suckade djupt eftersom det är försent att ens hoppas på en karriär ändå och sa att det var tisdagar och torsdagar som gällde då. Andrahandssorteringen. Motionsboxare är ett svärord. Det kommer jag ihåg sedan jag faktiskt satsade för längesedan. Man hatade de asen som kom dit för att hålla sig i form och idag är jag ett av dem. Man måste ha hjärtat med annars är det ingen idé. Därför kommer jag satsa som att jag tror att jag är femton bast fortfarande...

Hoppas bara det håller i sig den här gången.