En gastronomisk geografilektion

Idag tänkte jag bjuda på en geografilektion för alla som inte bor i Göteborg samt för de som bor i Göteborg men är lite vilsna. Jag har flera gånger fått frågan varför jag tjatar om Majorna hela tiden och det finns bara ett svar. Det är helt enkelt för att det är det bästa. Det är där gatorna är lite vänligare, där solen lyser lite längre, där kaffet smakar lite bättre, där livet är lite lättare och så vidare.

Om man ber mig beskriva Göteborg så skulle jag säga att det börjar med Majorna som paradrätten i en avsmakningsmeny på en lyxkrog. Det sträcker sig vidare och tar med Hugget och Linné under sina vingar. Till och med Haga, Vasa och i viss mån centrum solar sig i glansen. Servicenivån är prima och upplevelsen oslagbar.

Vidare har vi Öst som man mest rättvist kan jämföra med en lunchbuffé. Den har sina glimtar som Bagaregården och Kålltorp som piffar upp det tristaste bordet precis som grissini och parmesan samt en fräsch sallad. Men vi har områden som Svingeln och Gamlestan och allt därefter som är precis som den överkokta pastan eller alldeles för blöt pizzasallad.

Sedan kommer vi till Hisingen. Det lägst stående i kostcirkeln. Hisingen är precis som ”Korvan” utanför pustervik eller vilket uteställe som helst. Man vet att man kommer bli tokrisig i magen men, anything goes, bara man är tillräckligt full.

Det finns givetvis tusen områden till att dra in men de jag utelämnat ligger antingen för långt bort eller så är de helt ointressanta ur matupplevelsesynpunkt.

Bredbandsjunkie!

Jag lider av svår abstinens, jag har levt utan uppkoppling hemma sedan i torsdags och nu börjar det ta på mig. På jobbet är uppkopplingen så förbannat slö så man börjar undra om han som sitter i källaren och trampar har gått och dött.

Skitsamma. Nu måndag och jag känner att dålig uppkoppling är nästan värre än ingen uppkoppling. Den där känslan av "att ha det, men ändå inte".

Tragiskt värre men så är det... jag är en bredbandsjunkie.

Vilken skräll!

Jag fick precis reda på att hantverkarna som vi anlitat för att kitta upp vår lya med lite sjysst spackel och vit färg har anlänt. Innan utsatt tid också. Ibland så blir man förstummad. Jag trodde det var genetiskt omöjligt för det där släktet att hålla tider. Jag tycker alltid att man tänker på hantverkare som några jävla lallapajsare och så går de och håller ett löfte helt plötsligt. Ibland är världen bra konstig.

Men det kanske är den fanstastiska fördelen med att anlitar dem svart För på samma gång får man ju dessutom bonusen att svenska staten inte tjänar en spänn på det. Ren ohämmad njutning.

Mina magiska solbrillor återfunna.

Dagen började jävligt bra måste jag berätta.

Jag förlorade mina solbrillor för några dagar sedan när jag hade varit på lunch. Mina magiska solbrillor. dem som gör att man känner sig lite bättre än alla omkring när man bär dem. Fatta sorgen.

Jag gick tillbaka till lunchhaket som med sin pissiga administration givetvis givetvis inte hade en aning om de fått in dem eller inte. Jag visste det redan när jag kom dit och den lätt efterblivna kocken med flottig hy rotade runt i deras så kallade "lost & found". Deppig men inte förvånad gick jag tillbaks till kontoret. började förbereda mig på att lära mig leva utan mina "precious" superglajjor.

Så kom jag på att jag skickade ett paket samma dag och så innan jag gick till jobbet idag gick jag förbi poststället med inställningen att de inte hade dem såklart. Men gissa om jag blev glad när de låg där och blänkte som guld i solsken.

För att förklara glädjen måste man förstå innebörden i det hela. Mina magiska solglasögon är av klassisk pilotmodell (den enda rätta modellen). De har mörkgrönt glas som originalmodellen en gång hade och en bonus är att de har fjädring i bågen. De sitter vinnarbra på näsan och med dem kan jag lova att min tragiska bumappeal försvinner. Jag fann dem hos nån streethassler i NY förra året. Jag hade spanat in lite olika pilotbrillor hela veckan och plötsligt sprang jag på dem. där låg de som en gyllene graal och värkte efter mig. Jag lovar jag hade betalt hur mycket som helst för att få dem i min ägo men när jag frågade vad de kostar sa han "ahhh, you can gettem fo five dallaz" vilket i dåvarande kurs innebar 35 spänn. Det var ett tecken.

Och nu när jag återfann dem var det ännu ett tecken på att vi hör ihop mina magiska brillor och jag.

Jag har vad man kallar för bumappeal

Det är väldigt tragiskt egentligen men jag kan liksom inte låta bli att skratta lite åt livets lotteri. Missförstå mig inte. Jag har fullt av underbara saker i mitt liv men när jag väl drar nit då drar jag verkligen toknit.

När jag cyklade hem nyss och kom susande förbi Stadsmissionen vid Stigbergsliden så sitter där en skäggalkis. En sån där lirare som supit skiten ur sig i 60 år men verkar ha en lever av asbest eller annat stryktåligt material. Han hade sett livets bruna dagar kunde jag se. De får en speciell blick, ja ansiktsuttryck faktikst, efter fyrsiffrigt literintag av berusningsmedel.

I alla fall så är de här snubbarna (deras ladies med i den mån det finns ladies) likgiltiga inför omvärlden och människorna runtomkring. Visst händer det allt som oftast att de lyser upp ochg häcklar eller bara tvångssocialar med "vanliga" människor men det är enbart deras val då. Allt sker enligt deras regelverk - missbrukarkodex. Däremot så har de en gemenskap som är lika svår att förklara som alla hundägares osynliga samförstånd, eller småbarnsföräldrars. De skiljer direkt ut varandra i ett folkhav och hittar varandra. Fint. Men inte lika läckert tycker jag att det är att jag verkar gå runt och bära på denna förbannade dragningskraften eller bumappealen som fenomenet kallas på fackspråk.

Jag såg räven på långt håll och precis när jag cyklade förbi så kastar han huvudet lätt bakåt i ett tjenare-polarn-tecken. Han valde ut mig till sin missbrukarbroder bland alla som passerar just då. Vi var många men han behandlade alla med total ignorans. Alla utom mig.

Jag vägrade att hälsa. Inte av förakt för honom utan av självförakt i dess renaste form.

Detta har hänt förr och detär lika knäckande varje gång. Jag bär på det här osynliga bandet med hundägare (fast hunden är ju inte osynlig iofs) och med andra småbarnsföräldrar (samma sak där) och det är helt ok, eller jag köper det. Men alkis- och lodisklubben är en jag inte vill behålla medlemsskapet i men ändå förnyas det gång på gång. Åhhh, vilken ångest!

Varför är livet så orättvist? Hur mycket ska en människa behöva utstå egentligen? Inte undra på att mannen som blev trött har blivit mitt alter ego.

Paddan & Lädertanten = Leathurpadd

Ibland blir jag bara sådär trött. Ni vet, sådär uppgiven att man tappar lusten till allt. Det är som om någon sitter däruppe och tänker: "Nu ska vi se om vi kan pressa den lille jäveln ännu mer innan han når mental härdsmälta".

Just när jag trodde att jag hade The mad padd och Lädertanten under kontroll så vänd världen uppochner för mig. De som följt bloggen vet att jag ligger i personlig vendetta med kassörskan från helvetet (the mad padd) och grannskapets lilla ordningspolis (lädertanten). Båda två verkar ha fått i livsuppgift att pissa ner mitt liv. Men jag har förlikat mig med det faktum att vi måste finna ett sätt att samexistera i min lilla värld, Majorna i Göteborg. Jag vinner övertag genom distans och inre arrogans.

Det kändes som att jag kommit på den ultimata lösningen men då sker nåt oväntat (eller kanske inte). Igår när jag kommer in på Hemköp så skymtar jag paddan som hastigast och tänker att bra då vet jag vilken kassa jag INTE ska ställa mig i. Jag går lungt och väljer ut karins smarriga ugnslasagne och ska precis bege mig mot kassorna när jag ser det. I paddans kassa står Lädertanten och de snicksnackar som om de är riktiga polers. Jag höll på att sätta i halsen. De flabbade tilloch med. Hjärtligt dessutom.

Utan att överdriva så har jag fan aldrig sett Lädertanten dra på mungiporna och The Mad Padd har jag bara sett le sitt fasansfullt diaboliska hånleende.

Jag misstänker att nåt stort är på gång. Jag vädrar fulspel lång väg. Nåt djävulsk verkar ha satts i rörelse. De kanske är ute efter mig. När jag precis börjat känna att jag behäsrkar situationen så går de och gör genidraget och bildar en allians. De fuckar upp mina förutsättningar att leva i lugn och ro. Nu kommer jag alltid att vara på helspänn. Det känns inte rättvist.

Det är som att Alien och Predator gått samman för att lägga världen för sina fötter och straffa alla som står i deras väg. Överlägsna mördarmaskiner som när drömmen om att ödelägga så fort de registrerar att det finns lite livsglädje i faggorna. Tillsammans muteras de och blir en sjuk hybrid. De blir "Leathurpadd"

Varför skall jag alltid förlora. Så fort jag lyckats vinna lite mark så får jag en sån fet örfil att jag landar med tänderna mot trottoarkanten. Ibland känns det verkligen som att det är alla mot en, och att jag är EN.

Porr och vapen verkar vara etiskt om man bara dealar i liten skala!?

I tosdags så avslöjades det att samtliga etiska fondbolag som granskats tydligen dealar med porr och vapen. Men de dealar bara lite med det. Nordea tillåter i sitt regelverk att 25% kommer från "the dirty stuff". Etiskt betyder uppenbarligen, på handelssvenska, att majoriteten av investeringarna bör ligga inom ramen för vad som kallas etiskt... tillåt mig att hånflabba... mohahahaaaaa!

Soft tycker jag att rida på den etiska vågen även inom marknadsekonomin. Helylle nästan. men jag visste någonstans att det var en bluff. Jag skulle själv aldrig handla med fonder om jag uteslöt de allra mest lukrativa affärsområdena. Det säger sig ju själv. Skall man hassla med aktier och fonder så gör man det väl för helvete för att tjäna pengar. Inte för att göra världen till ett bättre ställe. Men de lyhörda ekonomerna som kom på den briljanta idén att starta etiska fonder tyckte nog att det ligger rätt i munnen på nåt vis. Jag kan riktigt se hur morgonmötet såg ut när någon av dem klämde den skitnödiga idén:

"öhh, vafan vi startar en fond som heter Etiska fonden och så låter vi bli att köpa snusk och bombaktier... eller vafan... vi drar ner lite på det iallafall"

Min kollega Peder kom för några år sedan med den storslagna idén att starta ett fondbolag som till 100% handlar med vapen, porr, alkohol och all annan skit som ger ett skönt cashflow. Jag flabbade åt honom eftersom det lät så politiskt inkorrekt att jag kunde höra kvällstidningsmurvlarna onanera i kapp. Vilka rubriker.

Nu har jag dock förstått att det var en helt lysande idé och inte alls oetisk.

Paradoxen i det hela skulle bli att Peder skulle köra öppna kort och frossar hejdlöst, medan de etiska bolagen som "låtsas" handla med ekologiskt odlat kaffe och miljövänlig shit, inte kan låta bli att sniffa lite utanför ramarna. Jag vet inte men för min del tycker jag det låter mer etiskt att vara öppen med sin oetiska affärside än att dölja sin oetiska hållning bakom ett etiskt namn.

Själv har jag nu planer på att starta en fond som heter "etiskt oetiska fonder". Där kommer jag bara investera i etisk porr och etiska vapen. Ingen tysk analsex i mina fonder, bara skön klassisk mjukporr. Inte företag som tillverkar trampminor. Bara stridsvagnsminor och så vidare...

Apoteket igen

Hörde på radion igår att Apoteket ska säga upp drygt 700 pillertrillare. Tack och lov, äntligen!!

Kanske att det blir mer studs och puts nu i det där förbannade slackerlägret. Det har ju drällt av apotekare. De har varit så många att de inte har haft tid att ta hand om kunderna.

Jag börjar få tillbaka tron på världen igen!

Jag kan liksom inte låta bli

Att kommentera Holm...

Jag har levt utan tv och uppkoppling i två dagar och vad händer då. Holm har lyckats fucka upp ännu en tävling. Vad har hänt? Vadan denna uppförsbacke.

I EM missade han prissumman på 60 000 feta dollars men i golden league är prissummorna oändligt mycket större. Jobbigt att riva bort en fet plånbok sådär två gånger på en vecka. Jag undrar jag, om han har fått spöken i huvudet eller nåt. Skyll inte på förkylning bara.

Nu väntar SM för Holm som tror att det blir en bra tävling. Hur skulle det kunna bli annat än guld när han är ensam i startfältet.

Största grekiska skämtet i stan

Var på lunch på Restaurang Mykonos på Linnégatan för en liten stund sedan. Jag vet faktiskt inte varför jag straffar mig själv med att gå dit gång på gång för att bli förnedrad. Jag går alltid därifrån med vrede pulserande i venerna och något förkortad livslängd.

När man kommer dit så står det tydligt på uppkopierade a4-papper att man ska invänta bordsplacering, vilket i sig känns helt jävla absurt på ett halvtomt lunchhak. Idag stod vi och väntade men ingen kom så vi gick in. då fick vi direkt en jävligt tråkig attityd kastad i ansiktet. Mykonos har nämligen som policy att kunden alltid har fel och att kunden alltid är ett jävla svin som ska tryckas ner. Undantaget är en kvinna som arbetar där som alltid är ytterst trevlig. Resten av de anställda är restaurangvärldens verkliga rövhål.

Det största svinet är en manlig kort servitör som liknar bröderna birro på pricken. Han har skapat en mängd små sinnessjuka regler som varje kund måste följa. Tex så är alla bord "reserverade" trots att det aldrig är mer än halvfullt där. Och om man blivit tilldelad en plats på terassen, har beställt och känner att det är lite kylslaget. Då vill man kanske byta plats till ett bord inne i restaurangen (som ändå är helt tom) men då går det absolut inte för sig. Nä, man får nämligen inte byta plats när man väl beställt... hahaha det är ett jävla skämt hur de har kunder överhuvudtaget.

Enda anledningen att man går dit är om man vill uppleva verkligt vansinne eller äta en riktigt sjysst Gyrostallrik (den ska de ha kredd för).

Idag så behandlade det där lilla aset oss lika nonchalant som alltid så vi gick bara och satte oss. Man såg då att han blev otroligt frustrerad och började säga att om vi väntar så hjälper han oss strax, upprepade gånger. FUCK YOU MOTHERFUCKER!! hade jag lust att skrika och slå en hård fist i ansiktet på honom (jag hatar verkligen den jäveln) men vi gick bara och satte oss. När han kommer med menyerna så frågar han retoriskt. "Jaså ni vill sitta här ja". Vad tror du idiot, tänkte vi. Jag svarade inte alls.

Efter det så inser vi alla att vi kommer få ollad mat men det skiter vi i. Vi sitter och skrattar åt den nästan makalöst dåliga servicenivån och den tråkiga kundattityd som de måste vara världsledande med. Det ska förtydligas att det inte finns tillstymmelse till lyx på denna skitrestaurang. Det är ett hak helt enkelt.

När man ska betala så tar de ut en svulstig kortavgift och de har väldigt strikta betalningsrutiner också. Man får inte göra si och så och de kan inte rucka på minsta grej. De verkar göra allt för att göra kunden missnöjd.

Detta är ett sånt ställe där någon kund en dag har fått nog och kommer tillbaka och gör rent hus med ett hagelblås med grov gauge på ammon.

Mykonos står med på min lista kan jag säga. Jag börjar lacka fett på just den där servitören och känner att en "falling down" är nära.

Det yttersta kriteriet för att vara white trash

Många skulle säkert, om jag bad dem rada upp kriterier för att kvala in under kategorin White trash, räkna upp saker som mysbrallor och vitt linne som gåbortkläder, skinnjacka med fransar, att bo på en trailerpark (lite för självklart) och kanske en mängd utseenderelaterade attribut.

Jag tror mig dock sitta inne med lösningen på den stora gåtan. Jag var på nämligen inne i en affär för ett tag sedan och såg plötsligt något sjukt torna upp sig framför mina ögon. Jag trodde först att det var något vridet skämt. En sjuk hjärnas verk. Jag såg vinställ.

Ahh, vinställ tänker ni, vad är det för fel på killen?

Men jag är inte färdig där. Det jag såg var tre olika modeller av vinställ. Ett snajdigt i metall, ett i teakkopia och ytterligare en lyxvariant med insnidade mönster, som på ett altare ungefär. Det sjuka i storyn är att det var vinställ för Bag-in-Box-vin.

Fatta grejen. Jag kan iallafall inte komma på något mer utmärkande för den ganska nedlåtande tituleringen "white trash".

En spritjordglob has been spotted in majorna

Imorse när jag gick på bangatan ser jag en tjej lasta ut en brun jordglob ur ett flyttlass. Ni vet en sådan där ganska mastig pjäs man kunde se hos familjer med socialbeteckning "övre medelklass" på det glada 80-talet. Vi hade aldrig en sådan tack och lov. Även arbetarfamiljer vet när gränsen är nådd och förstår när inredningsdesigners gått för långt och börjar vulga ur totalt.

För mig var det ingen big deal med videobandspelare eller VHS. En sådan var vi bland de första i kvarteret med så det var helt andra saker som skiljde på fattig och rik i mina ögon. Mina "rika" kompisar i villa hade just spritjordglob i "allrummet" och ett sånt där riktigt jävla lågt monterat handfat bredvid toaletten. Jag fattade inte då vad en bidé var för något och faktiskt ställer jag mig frågande inför hela bidéfenomenet än idag. Jag vet fortfarande inte om någon rikemanskompis verkligen tvättade röven i de där små keramikfaten eller om de bara fanns där för att visa att: "vi har råd att göra det"

Först fattade jag inte dealen med att ha en brun jordglob som dessutom inte gicka att snurra på. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att det gick att öppna toppen som ett lock. Innanför fanns familjens fina starksprit. Läckert och finurligt tyckte jag då och jag vet att jag önskade att vi också hade en sådan (trots att jag bara var tio år och knappt visste vad sprit var), men vi bodde i lägenhet och inga andra kompisar som bodde i lägenhet hade en spritjordglob. Sånt var för folk i villa.

Idag skulle jag våga påstå att det snarare är ett tecken på dålig smak att äga en spritjordglob. När jag ser en sådan nu så tänker jag lite generaliserande "White trash". Det är nästan kusligt att en enda ägodel kan dra ner en familj eller människa så i smutsen. Men så är det. Vi är vad vi äger i det här jävla samhället, varesig vi vill eller inte.

Det var ett fiasko Holm!

Med risk för att bli långrandig tänkte jag med detta inlägg säga bye-bye till Holmapojken. Han sa själv lite martyraktigt att det var OK att kalla det hela för fiasko.

Jag vaknade idag och kände ett lugn i hela kroppen. Jag kände för första dagen på länge inte något som helst agg när jag tänkte på Holm. Det var som att en smitta neutraliserats, en sjukdom gått över. Jag var nöjd. Jag har bestämt mig för att sluta håna Holm (för denna gång) men jag tänkte kosta på mig en sista.

När jag såg honom riva i sitt sista hopp så tänkte jag att: "fan vad gött, men nu får vi ju inte se hans egenupptryckta vm-guldtröja". Det hade varit den enda behållningen.

För mig hade det räckt att han fick silver men att han kom sjua är ju nästan för bra för att vara sant. Det är konstigt att ett förakt kan bli en sådan drivkraft. En kompis sa precis att det är ju ändå tur att de finns för vad skulle du göra utan dem (han syftar på mina hatobjekt). Jag bara svarade att världen är full av svin och det kommer ständigt nya. Och tur är väl det!

Stefan sa i en intervju efteråt att han får se vad som händer. nästa OS ville han inte ens prata om. Han sa till och med att han funderar på att sluta efter EM i göteborg nästa år. Varför det egentligen. Man ska ju lägga av när man är på topp heter det ju men det tåget vill jag påstå att han redan har missat. Sjua i VM är inte längre toppnivå. Särskilt inte när höjderna börjar sniffa ner mot damernas sjukampshöjdhopp.

Jag skulle tror att Holm börjar bonda med sin forne loserkamrat Staffan Strand. De kallades ju Piff och Puff innan holm gick om och blev mallig. Strand är ju borta från tävling för all framtid och han finns knappt kvar, inte ens som ett sorgligt minne. Kanske kommer Holm och strand att börja hoppa i något Korplag framöver.

En kompis skrev att så går det när man springer runt och köper korv på läktaren men jag skulle säga att det nog rör sig om en Big Tasty med plusmeny. Appropå det kan man undra hur det blir med Holm och McDonalds fina samarbete nu. Tror kanppast att de är sugna på att införa McHolm Losermeal vilket det trots allt barkar mot om man ska se det hela krasst.

Nä nu ska jag lämna Holm för att ta i tu med andra tröttsamma fenomen runtomkring. Vi ses där ute!

Clean stad

Så var Göteborg äntligen återställt igen efter en veckas vulgokalas. Bönnerna har lämnat in och förortskidsen har checkat ut. Nu är det mitt göteborg igen. Ända till Gothia Cup kommer nästa år värmer upp för ett svinarrace till. Hörde att politikerna funderade på att göra om kalaset till en kulturgrej istället. Stor chadde. Då kommer wäschöttamaffian att protestera vilt.

Var på McDonalds lördags innan jag åkte på förfest hos en kompis. Före mig stod ett par. En man ifrån stan och hans dejt, en rackig kvinna i stentvättad jeansjacka med resår i midjan. Han beställde först och sedan så var det hennes tur:

"Jao sulle villa hao en sån däringa me kyckling"
"McChicken?"
"Ja, åsso mycke pånnfritt"

Då vet man att man har med bönner att göra när de försöker beställa pommes på McDonalds på samma sätt man gör hemma på grillen...

Såg en sådan där klassisk raggarcruising också. På avenyn såklart. Det lustiga (lustigt är annars ett ord som stöts bort när man talar om raggare) var att det hela bestod av tre bilar... hahaha... femtiotalet ringde och ville ha tillbaks sin brylcréme.

Ja det är härligt med bönner.

Holmgång i Helsinki '05

Tillåt mig citera Stefan Holm i intervjun efter skandalrivningarna: "Jag vet inte vad som hände".

Men det vet jag för jag har en docka full med nålar... HAHAHAHAAAAAA.

Detta är söndagen som går till histoien som den mest skadeglada söndagen i svensk idrottshistoria. Som jag flabbade när Holm tokrev ribban på uppvärmningshöjd. Vad har hänt med Sveriges lille friidrottshjälte nu då? Bragdguld? Skulle inte tro det va. Har hybris måhända nåt med saken att göra? Förhoppningsvis kommer killen inte ens bli inbjuden till idrottsgalan nästa år. Snacka om att dra skam över höjdhopparsläktet. På tiden då det begav sig så brukade fanimej Sjöberg snubbla över 2.32 mellan sin frukostcigg och en fet kokainfylla.

Missförstå mig rätt.

Jag njuter lika mycket som min näste man av Sveriges friidrottsframgångar. Det finns ingen sunkig janteande över mitt förakt för Holm. Jag har bara synat bluffen före många andra skulle jag tro. Jag känner alldeles särdeles mallig. För i fredags så snicksnackade jag lite på jobbet om Holmajäveln och då var jag den ende som verkligen trodde att han skulle riva ut sig. Jag trodde tillochmed att han skulle bli helt utan medalj. Och så blev det. Jag kunde aldrig ana att min tur skulle födas genom någon annans otur. Jag känner mig lite smutsig, nästan ondskefull... men what the heck.

Bättre smutsig tur än ren olycka!

Just nu är jag lite för uppspelt för att kunna göra en seriös analys av alltihop, men tro mig, jag återkommer med fler tankar kring dagens höjdhopparfiasko.

Över och ut
/mikebike aka. the witchking

Stefan Holm kvalar in

Så har min nemesis kvalat in för morgondagens höjdhoppsfinal och tydligen såg han ut att vara i toppform. Jag skall gå hem och trixa lite med voodo tror jag så får vi se vad som händer. Kanske har jag gudarna på min sida för en gångs skull.

...Och gud vad jag skall skratta om Holm river. Behöver jag säga det igen?

Luktalkisen

När jag stod på hemköp imorse för att inhandla min morgonfralla så kommer jag till kassan där en liten söt tjej sitter med ett leende som gör att man inte riktigt tror att hon är på riktigt. För vem kan le sådär tidigt på morgonen och vara helt klar i huvudet.

Iallafall så kommer jag fram och hamnar bakom en kvinna som handlar fiberfrukost och hela kittet. Plötsligt känner jag en vansinnig blandning av intorkad-uppblött-intorkad piss,skit, svett och smutsig kropp. Jag har läst någonstans att lukt består av partiklar, väldigt små partiklar, men vem fan bryr sig om storlek när man vet att man har bitar av svettig alkisröv i munnen. Jag står där och får panik. Jag börjar spana efter "the mother load" som det brukar heta. Jag tittar på snubben framför kvinnan framför mig. Inte han. Jag vänder mig om och ser ingen bakom mig. En bit bort står dock en proper alkis. Klädd i khakiväst och armybrallor som värsta frontfotografen. Skägg och hatt. Jag ser att han nog är alkis men för det första ser han inte sunkig ut och för det andra så står han ju på ett säkerhetsavstånd som skulle räcka för en mindre kärnreaktorolycka.

Men lukten finns där. som en våt filt omsluter den mig och jag håller på att bli helt tokig. Jag vrider nervöst på mig och får en blick först av kvinnan framför mig och snart så känner jag föraktet från den söta kassörskan. Jag är märkt. Utdömd. Jag vill skrika högt att det inte är jag som luktar men vem skulle tro mig? En sjukt sliten kille (med bara tre sömntimmar i ryggen) som tittar nervöst omkring sig eller en kvinna som handlar nyttofrukost och ser ut att ta hand om sin kropp. Jag blir syndabocken.

Plötsligt stegrar stanknivån och kittlar mina kräkreflexer. Jag vänder mig om och det är khakivästen som ÄR luktkällan. Det är svindlande att tänka att killen inte duschat på ett halvår, trots att han pissar och skiter ner sig ett par gånger i veckan, men varje morgon klär på sig kläder som ser ut att komma direkt från torkrummet. Tacka vet jag bänkalkisar, då vet man direkt.

När jag kommer fram till kassan säger hon inte hej och jag VET att det annars kommer med yrket. Att alltid hälsa på varje ny kund. Hon bara tittar på mig och ser äcklad ut. Jag ville dra fram svinet, syndaren i skägget och peka och säga det är han här som inte förtjänar ett hej men jag tar det. Jag går under en liten bit som martyr till förmån för luktalkisen bakom mig. Kanske fattade hon när det var hans tur att det inte var jag men jag kommer alltid att vara märkt i hennes ögon.

Att gå runt som en sanitär olägenhet borde vara straffbart. Jag inser att det är orimligt att straffa med döden men samma straffsats som grov misshandel låter inte överdrivet på något vis.

Luktalkisar det är det värsta!

Robert Wells

Jag läste i Aftonbladet att Robert Wells skall ut på en lång straffturné i USA med sin Rhapsody i Rock. Pinsamt. Amerikanarna tror ju redan att det går isbjörnar på gatorna här och att vi är helt tokigt sexuellt frigjorda. Om det vore så väl. Nu ska de också få nya intryck av vad en svensk är. Det är sådana dagar man önskar att man levde i en militärstat med en hårdför diktator. En sur jävel som inte skulle låta mister Wells korsa gränsen utan ett nackskott.

Vad har egentligen den där urmesen Wells åstadkommit förutom lidande i hem som mina? Svaret är enkelt: INGET AV VÄRDE. Men det är samma sak som i fallet med Stefan Holm. Jag känner mig extremt ensam ibland. Jag har nästan börjat ifrågasätta mig själv på senare tid. Kan det vara en brist hos mig som inte inser vilka geniala supermänniskor de där båda är. Men jag vägrar tappa tron på svenska folket riktigt än. Jag vill så gärna bli förstådd och medhållen.

Jag trodde gränsen var nådd när svenska folket hjälpte "Smurfhits" upp på försäljningstoppen, inte bara en gång, utan sju. Men ingenting går upp mot herr Wells. Det som jag tycker är så uppseende väckande är att han fan var redan passé när han började. Och sedan undrar jag hur ett helt folk kan gå man ur huse och bedyra sin vördnad för en artist som bara spelar covers. Killen är skitduktig på piano men han måste likförbannat spela andras låtar för att någon överhuvudtaget ska lyssna. Om inte det är varning nog så säg. Han har ingen attityd, ingen edge liksom.

Jag tycker verkligen genuint illa om Robert Wells. Kanske mest för att folket verkar se kvalitéer som jag inte ser. På sin turné nu så funderar han på om han ska knyta till sig Lionel Ritchie eller Peter Cetera. Alltså "Rapsodi i föredettingar" är mitt heta tips. Det skulle säkert sälja av bara fan.

Det stora kalaset

I fredags var det så dags igen. Dagen då Bönnerna vallfärdar till stan. Det kallas Göteborgskalaset vilket är lite lustigt eftersom 95% av deltagandet fylls av den kvot som i folkmun kallas Västgötabönner [Wäschjöttabönner].

Likt flyttfåglar lämnar de för en kort period varaslätten, skaraborgs alla pizzerior och en massa andra små hål för att "göra stan" under augustiveckans första hektiska dagar. Det skall ätas langos och drickas pissöl och svinas i största allmänhet, på alla göteborgares bekostnad dessutom. För vi har inte bett om det göteborgska hades vi utsätts för år efter år. Vi har bett om NÅD så många gånger nu att politikerna äntligen verkar ha förstått att det kommer bli upplopp snart om vi straffas så för något vi inte har gjort. Igen och igen och igen...

Som om Gothia Cup inte vore nog. Världens alla jävla snorungar kommer hit och spelar fotboll och squattar varenda kommunal byggnad i stan under en vecka. Tack Göran J för att du låter det pågå år efter år! Några veckor senare skall det toppas med något som kallas Kalas. Jag måste invända genom fråga om det verkligen är så kalasigt med ett svinarrace där skadegörelse, misshandel och våldtäkt står överst på menyn. Ingen annan "festival" som jag känner till är så kantad av vansinne.

Förutom de 95% bönner som iallafall främst håller till på 40-talisternas dekisarena, Packhuskajen, så består resten av äckliga förortskids som kommer för att slåss och ställa till med mayhem. Vanligtvis håller de till i Göteborgs rövhål som kallas Nordstan - och där får de gärna för mig hålla till och slå ihjäl varandra för en mobiltelefon. Men under årets sista semestervecka flyttar de sina uppgörelser ut på stan och sunkar ner stan ännu mer. Jag verkligen hatar dem av hela mitt hjärta. Trots att de bara upptar 5% av deltagarantalet är det de som syns mest. De står för all materiell och mänsklig förödelse medan bönnerna står för svineri- och fyllerikvoten.

Jag vet att kalaset drar in feta summor till stadskassan och det är kanske den enda njutningen att bönnerna bränner sina arbetarlöner på dåligt krubb och alkoholfri starköl. Men den lille göteborgaren ser aldrig några cash. De används inte till sjukvård, skola och dagis. De används uteslutande till dåliga satsningar. Alltså lägger de inte ner skiten snart vet jag att fler än jag kommer att gå nötter (bli tokig).

Ingen blir pissad på hur länge som helst utan att flippa loss - det är inget hot det är ett faktum!

Jobbångest!

Så var man tillbaka i verkligheten igen. Inte för att jag lämnat verkligheten en endaste sekund denna sommar (bortsett från roskilde) men jag menar den verkliga verkligheten. Den där då man har ett jobb att gå till, mail att kolla, lunch att spisa, latte att smutta och så en jävla massa skit.

Jag trodde att jag skulle njuta av min vanliga verklighet men just idag känns livet svårt. Jag har liksom vant mig vid att inte uträtta ett förbannat skit nu i sex sju veckor.

Helgen passerade i rus och bakrus. Middag och whiskeybuffé på fredagenb och vinpartaj (med för min del lågt intag) på lördagen. Söndagen var en dag i fikans tecken och sedan gjorde jag misstaget att hyra "Wallander - Innan frosten". Jag var sugen på lite svensk krim i stil med Beck. Jag vet inte men jag har en liten fetisch för svenskt snutdrama.

Den börjar bra med dokumentära bilder från min favoritsektledares totala domedagsflipp då han fick 900 anhängare att festa loss på ett sjysst merlot spetsad med cyanid. Men sedan går det utför fortare än fan och filmen blir bara pajig. Eller, den har potential med en badguy som passar fint och bra insatser från några av skådisarna. Den blir tillochmed spännande flera gånger. Dock så verkar manusförfattaren ha ätit bajs till frukost just den dagen han skrev manuset (för det kan inte tagit längre än en dag). Jag kände hans förakt för tittarna eftersom han med så berått mod utgick från att vår slutledningsförmåga är sämre än en femårings. Jag får nästan återkomma med en rescension eftersom det kommer ta en bra stund att rada upp all skit här och nu.

Jahapp, det var det. Nu måste jag jobba. Det känns verkligen brunt. Känner liksom inte alls för det. Jobba verkar inte vara för mig. Det måste ju finnas plats för såna som mig med i det här j...a samhället.