Dirty talk

Appropå det här med lax så kom jag att tänka på min goda vän, bibliotekarien. För några år sedan när hon var singel och ute och levde jävel i den beryktade nätdejtingdjungeln, berättade hon att hon vid ett tillfälle hade fått lite feeling för en snubbe. De hade pratat en del och kanske till och med träffats, jag minns inte så noga. De hade i alla fall chattat en stund och jag antar att de måste ha hamnat i ett läge där samtalet på något sätt övergått i ett slags dirty talk-läge. Gud vet vad för hedniskt skit som sades i den där chatten men en sak berättade hon som har etsat sig fast i frontalloben på mig. Någonstans i stridens hetta, så att säga, hade min vän bestämt sig för att lämna ord för handling och gå från cyber till IRL. För att kommunicera denna önskan, men utan att röja all mystik hade hon plötsligt frågat om han ville komma över och äta laxtallrik. Ridå.

Får det lov att vara...

Laxtallrik!? Alltså jag skrattade så att jag lipade. Jag trodde knappt mina öron. Vilken jävla atombombsinvit va. Det är utan konkurrens den konstigaste metaforen för cunnilingus jag någonsin har hört. Men också den roligaste. Tyvärr har detta inte bara förintat laxfiskarnas oskuldsfulla väsen för mig för all framtid. Den har också probelamatiserat själva ordet lax som prefix när det kommer till alla former av maträtter.

Laxtröjan

Fredag. Äntligen. Idag rullar laxarna äntligen in på kontot!

Förvisso är det en rätt blygsam summa som rullar in för mig som är föräldraledig, men ändå. Några laxar blir det i alla fall. För att fira det har jag i alla fall tagit på mig min nya laxtröja. Josefine retar mig för den. Hon tycker att det ser ut som att jag går runt i bar överkropp när jag har den. Hon säger att den är hudfärgad men jag hävdar bestämt att den går i någon sorts nyans av lax.

Såg den på nät-rea och slog till direkt. En mörkhyad modell hade den till ett par mörkblå jeans. Tjusigt värre tyckte jag. Funderade inte så mycket mer på saken och reflekterade aldrig över att det kanske skulle kunna se annorlunda ut i kombination med blekfet svennehud. Men det kan det tydligen. Lärdom.

Hela familjen vek sig av flabb när jag sprätte runt för att mannekänga lite. Inte Milou såklart för hon är liten och fortfarande väldigt snäll. Hon vet också att det är jag som kontrollerar flaskan och man biter inte den hand som föder en. Dock spydde hon på den en stund senare. Men de andra tyckte att det såg ut som att jag tagit på mig en kroppsstrumpa och försökte bräcka varandra i rolighet. De varnade mig för att jag skulle kunna bli stämplad som blottare och polisanmäld om jag visade mig i den offentligt. Haha, idioter. Jag upplyste dem om att för att kunna dömas för sådant måste motivet vara av uppsåtlig sexuell art och det kan man väl inte direkt påstå att det är bara för att man råkat köpa en t-shirt med lite problematisk färgnyans. Att bära min laxtröja bland folk kan alltså bara i absolut värsta fall innebära att jag riskerar att dömas för förargelseväckande beteende och det kan det ju möjligtvis vara värt. För jag gillar att glida runt och se ut som en lite småhal lax.

Hoppas ni andra får en bra laxdag!

Stranger's Kiss

Har tagit en liten paus från mastodontprojektet och började lyssna på lite random låtar istället. Bland annat kom Alex Cameron upp i huvudet efter att Josefine satt på honom härom kvällen. På Spotify alltså.

Det vilar nåt magnetiskt över honom som fångar en. Både hans texter, musik och hans mystiska persona. Får inte riktigt grepp om honom men man sugs liksom in i hans värld av pervertioner, romantiskt mörker och stundvis så briljanta formuleringar att man själv börjar tvivla på att det här med skrivande är lönt. Det grämer mig verkligen att jag missade honom på Pustervik i höstas. Trots att jag inte ens hade lyssnat på honom vid det laget. Det händer så sällan nu för tiden att jag ramlar över en artist som jag blir så totalt hänförd av men nu gjorde jag det och allt är den här låtens fel:

Dags att göra slut med den utbredda spoilerrädslan

Såg nyligen Game of Thrones. Hela rubbet på ett bräde. En form av mastodontprojekt det också. Den var bra. Mina favoriter var Tyrion och Jamie Lannister, Arya Stark, The Hound, Sir Bronn, Brionne of Tarth och Daenarys. De onda jävlarna var också nåt i hästväg. Särskilt King Joffrey och Ramsey Bolton. Sicka svin ändå va!? De var synnerligen sköna att hata. Tråkigast i serien var nog den konstant bekymrade John Snow och hans kroniskt välfönade frippa. Min fru tyckte att han såg ut som att han var med i en parfym-reklam precis hela tiden. Vi googlade. Han ÄR facet för nåt parfymhus. Eftersom vi var sist på jordklotet med att se serien så har jag såklart även missat debatten huruvida George RR Martin har en fräsch kvinnosyn eller ej. Jag tror på ej. Jag misstänker att hora-, fitta- och våldta-räkneverket överhettades redan någon gång i säsong två.

I alla fall så slog det mig medan jag såg serien hur utbredd och respekterad spoilerkulturen är. Alla är verkar vara med på den. Det är som en global masspsykos som ingen tycker är det minsta märklig. Jag har inte ens försökt undvika spoilers och hade inte en jävla susning om vad Red Wedding och Battle of the bastards var. Blev förvånad när halva Stark-familjen blev ihjälknivade på ett gille hemma hos Walder Frey. Att jag aldrig hört talas om det ganska spektakulära i att Robb Starks gravida fru blir knivad i magen helt utan förvarning på ett partaj. Det visar hur sjukt vedertagen spoilerrädslan är.

Folk är så sjukt känsliga med spoilers. Man kan knappt säga namnet på en serie eller film utan att någon utbrister "spoila inte, jag har inte sett den än." Så fort man tipsar om en serie så bör det inledas med versalvarningen SPOILER ALERT. Annars får man fan. Det är känsligt det där. Det är inte ens lite på skoj. Människor verkar livrädda att de ska få höra en enda liten detalj för att det då riskerar att förstöra hela deras upplevelse. Det verkar också råda total konsensus i frågan. Att spoila verkar i princip klassas som ett brott mot mänskligheten. Personligen tycker jag att om ens upplevelse av en serie eller film hänger på att varje överraskningsmoment är helt obesudlat så kanske det inte är så hög kvalité på verket från början. En bra story kan man ju dessutom se flera gånger och ofta med större behållning än första gången.

Det var enklare förr, när alla serier sändes enligt fast tablåtid. Missade man när det sändes hamnade ansvaret automatiskt på en själv att undvika spoilers ifall man ville se det ospoilat. Men med alla streamingtjänster upphörde det synkroniserade tittandet och därmed även det gamla sociala kontraktet och istället började plötsligt nya regler att gälla.

Jag håller helt med om att det hör till vanligt hyfs att inte medvetet försöka förstöra en serie för andra genom att bräka ut kritiska händelser och storydetaljer. Särskilt inte i de stora publikmagneterna. Jag skulle kunna acceptera en tidsbegränsad håll-käften-klausul på typ två veckor. Men spoilerfobin har gått bananas. Det verkar gälla på livstid, vilket är helt sinnessjukt egentligen. Serier som har tre-fyra år på nacken kan alltså fortfarande vara känsligt att referera till en specifik scen eller händelse i. Vissa lipsillar verkar till och med anse att en film eller serie i princip är spoilad om man betygsätter den på den trubbiga bra eller dålig-skalan. Det är ju för i helvete orimligt!!

Tänk om VM-finalen i fotboll skulle bli belagd med spoilerförbud. Dagen efter fick tidningar inte skriva om matchen och ingen fick prata på sin arbetsplats om resultatet eller specifika mål ifall ifall någon kanske planerat att se matchen en annan dag. Eller om musikjournalister inte fick recensera en artists senaste platta för ingående för att det kanske finns läsare som inte hunnit lyssna igenom hela albumet ännu. Jag gissar att 100% tycker att det skulle vara absurt. Men när det gäller TV-serier och film är det plötsligt självklart.

En intressant sak i sammanhanget. Jag läste att det till och med gjorts studier som visar att den som känner till slutet på en berättelse i förväg faktiskt får ut mer av upplevelsen, men jag tänker inte duscha det så långt. Men jag tycker att det är dags att avpolettera den utbredda spoilerrädslan.

Mastodontprojektet (del 1: 1-50)

Jag köpte ett par rejäla hifi-lurar (Sony WH-1000XM3) lagom till föräldraledigheten. Tänkte att nu jävlar ska här lyssnas på musik när jag är ute och spatserar. Men jag ville inte bara lyssna på måfå utan göra det till ett projekt. Så ramlade jag över Rolling Stone Magazines lista över världens 500 bästa album genom tiderna. En grisigt gediget sammansatt jury på totalt närmare 400 förståsigpåare som jobbat i åratal med att mejsla fram musikhistoriens crème de la crème-plattor. Perfekt. Ett mastodontprojekt som heter duga. Sådant gillar jag att sätta tänderna i.  

Min tanke var att börja med det bästa och lyssna mig bakåt. Jag såg fram emot ett pärlband av legendariska plattor som jag nu skulle få tid att lyssna igenom från början till slut. Sicken njutning. Hittills har jag hunnit lyssna igenom 1-50. Asså wow. Sicken gubbfest. Korvdimman har legat så tät att det har stuckit i öronen stundvis. Det blir rätt mycket The Beatles, Bob dylan, Rolling Stones och den varan. Med all respekt för musikhistorien så kan jag säga att det inte bara varit lättlyssnat. Stundvis har det varit lite väl mastigt och jag har frågat mig är det här verkligen så in i helvetet bra att det förtjänar en plats på top 500. Finns det något som tycker att The Beatles är så jävla bra att de förtjänar att plocka ner en fem tio av de första 50 placeringarna. Jag fattar ju att deras arv varit viktigt för nya generationer av musiker men ändå. Så jävla bra är det inte alltså. När jag plötsligt någonstans efter ett tjugofemtal plattor hörde Stevie Nicks stämma var det nästan lite chockartat. Det värsta har dock varit att mina lurar för 3500kr inte har kommit till sin rätt i mer än ett par av de första femtio plattorna.

Det är ju inte bara en fråga om tycke och smak nu kanske. Det skulle bli omöjligt att finna konsensus kring en sådan lista. Man får ju ha respekt för att en rätt massiv jury kommit fram till det här på andra premisser än att "den här plattan innehöll många goa bitar".

Bäst hittills enligt mig har varit: Bruce Springsteen (Born to run), Fleetwood Mac (Rumours), Bob Dylan (Blood on the tracks), David Bowie (Ziggy Stardust), Van Morrison (Astral Weeks), Joni Mitchell (Blue), Michael Jackson (Thriller) och Ramones (Ramones).

Sämst har varit: All blues och all 50-talsrock inklusive Elvis Presleys Sun Sessions. Fy fan.

Nu ger jag mig på nummer 51-100.

Antideppressivt krutpulver

Många säger ju att träning hjälper när man känner ångest. En promenad. Springa milen. Eller något annat fysiskt krävande. Det är möjligt att det funkar för andra. Men jag vet inte alltså. Ibland när jag känner mig lite nere brukar jag tänka lite på Max Wright. Ni vet han som spelade pappan i serien Alf. Då känns allt genast lite bättre igen. Det funkar varje gång. Jag ska förklara...

Idag tog jag en långpromenad på 1,2 mil. Det var ju uppfriskande och så, men det gav mig också en massa tid att tänka tankar jag vanligtvis inte hinner tänka. Jag gick till Lindholmen. Där såg jag alla unga studenter som var påväg till eller från någon klass. Jag strosade runt och kikade in genom fönster och såg unga människor sitta i sina klassrum med pannan i veck. Det gav mig existensiell ångest. Jag insåg att jag inte befinner mig på samma planet som dem ens. Jag är på Pluto. Samtidigt som jag är fri nog att tillbringa min tid efter behag så har jag fyra barn att försörja nu och nästa gång jag är såhär fri som nu är när jag når pensionsåldern. Livet må vara en lång sträcka, men sträckor tar slut. Jag kände ett tryck över bröstet.

Jag fortsatte promenera och passerade Volvo Lastvagnars huvudkontor i Lundby. Så många gånger jag varit på hopplösa möten i den där gudsförgätna byggnaden. Många bra också förvisso men det är ju de hopplösa som sätter sig i ryggmärgsminnet. När jag skulle korsa övergångsstället vid utfarten mötte jag en av pärmbitarna som var påväg hem från en dag i den bruna tegelborgen. Våra blickar möttes och då dämpades ångesten något. På vägen hem stannade jag för att köpa semlor och vin. Kontraproduktivt måhända men det hade börjat mörkna och jag tyckte att jag var värd det efter en sådan strapats.

När jag kom hem kände jag mig alldeles omtumlad av alla tankar jag hade hunnit tänka. Min fru sa att det är tydligt hur jag lever kampanj för kampanj utan att hinna lyfta blicken i vanliga fall. Hon tyckte det var fint att se hur föräldraledigheten skakar om mig lite. Hur den gör mig skör i köttet. Det är viktigt att lyfta blicken. Visst. Men det hjälpte mig inte då och fysisk ansträngning hjälper tydligen föga när jag drabbas av existensiell ångest. Då finns bara ett riktigt effektivt botemedel. Jag letar upp den mörkaste historia jag vet och frossar i mig den. Det här med att två minus blir plus osv.

Så jag plockade fram datorn och googlade snabbt Max Wright (R.I.P). Jag läste en artikel om hur mycket han alltid hade hatat att hans karriärs absoluta peak var när han spelade andrafiol åt en hårig docka (Alf) som dessutom satt på alla roliga repliker. Det genererade ett självhat som ledde honom rakt in i en destruktiv livsstil som kulminerade någonstans när pressen lyckades få tassarna på en minst sagt komprometterande video.

Tänk er att sitta på en 50-årig karriär inom teater, film och tv. Så poff är den borta för alltid. Och det enda han kommer att bli ihågkommen för i all framtid är en dassig hemvideo där han syns röka crack med och suga av en hemlös man. Mörkare blir det knappast.

Men det funkar som sagt varenda gång. Att ta del av Max Wrights levnadshistoria slår all världens psykofarmaka. Plötsligt är man on top of the world igen. Nästan så att jag borde tipsa vårdcentralernas allmänläkare om att de borde börja receptbelägga hans story och börja skriva ut den som ett alternativ till både antidepressiva piller och terapi.

Mörker som gör gott

Det finns knappt något värre än människors träningshistorier. Det skulle möjligtvis människors lyckade träningshistorier då. Det kvittar hur mycket man gillar personerna i fråga. Man spyr fan på deras prestationer och hälsoförklätt mallgroderi. Ja, givetvis det är såklart mycket avundsjuka inblandat för nästan ingenting får en att känna sig så fet som när andra personer plötsligt gör en fysisk klassresa och förvandlar sig själv till en slags grekisk gud. Man börjar leka med tanken men inser att det inte ens är lönt att försöka och så känner man sig ännu kassare. Fuck Rikard Olsson och hans 16 helvetesveckor liksom. Men det är också mycket för att det faktiskt är skittråkigt på riktigt att höra andra breda ut sig om sin senaste ultramaraton i nån rysk bergskedja eller ett enklare 120-timmarslopp med NASA-mat och vuxenblöjor. Värst är missionärerna. Ni vet de där asen i ens flöde som varit precis som du men kommit till insikt, lagt om livet och självmördat sin forna soffpotatispersona (som helt ärligt var mycket roligare) och kommit ut som någon slags multiatlet och börjat avverka maror, svenska klassiker och iron man-tävlingar i parti och minut. Fy fan.

Med det sagt så tänkte jag berätta att jag har börjat träna. Har tränat hela hösten. Eller "lyft skrot" som man säger på fackspråk. Men lugn, min träning kommer inte leda till träningsskryt. Den är bara ett ytterst nödvändigt ont för att upprätthålla den sköra terrorbalansen mellan att kunna behålla en rimlig dos njutning i livet och samtidigt slippa det skenande kroppsliga förfallet som kommer med fyrtioplusålderns efterblivna ämnesomsättning. Men det är inte så lätt det heller. För det svåraste är inte att komma igång som många säger. Tvärtom. Det är den lätta biten. Jag brukar komma igång flera gånger om året annars. Men det brukar bara hålla i sig i korta intensiva perioder och slutar alltid med en destruktiv motreaktion, där jag hamnar i en nedåtgående spiral och börjar drömma franska drömmar om transfetter, som jag sedan lever ut och plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen som en missnöjd jojo-bantare. Men nu tror jag banne mig att jag har hittat ett hack som gör det lätt(are). Det låter ju som nåt man hört tusen gånger innan men skillnaden är att den där motivationen inte får bygga på några hälsoskäl eller fantasin om en superkropp som målbild. Istället bygger det på att hitta motivation att komma iväg tillräckligt många gånger i veckan under lång tid, för att på så vis lura sig själv in i en ny vana även om den är jobbig som fan. För det är svårare att bryta en vana än att börja med något nytt.

Min lösning var att hitta det vidrigaste gymmet inom rimlig radie och sedan bara börja gå dit och träna som att någon kommer dö om jag inte gör det. I mitt fall var det extra enkelt. I direkt anslutning till min arbetsplats på Vasagatan i Göteborg ligger nämligen ett så kallat Nordic Wellness Express som jag vågar hävda slår alla andra gym i stan på fingrarna när det kommer till äckelpäckelfaktor. Ventilationen i hela lokalen är kass så man befinner sig i en kvav ångbastu av främlingars svett i samma stund man kliver in. Gymmet är dessutom inte utrustat med riktiga omklädningsrum utan bara tre små bås som påminner om provhytten i en secondhandaffär. Mittemot ligger två duschrum som alltid luktar av slarvigt bortstädat urin och som oftare än jämt bjuder på små överraskelser när man kommer in för att tvätta av sig. Det har varit allt från välanvända engångshyvlar, läckande schampoflaskor och andra standardfynd till blodiga mensbindor, dyblöta spetstrosor som hänger på duschvredet och regelrätta myrstackar av könshår och/eller lö på golvbrunnen. Och kanyler. Klinkergolvet är också som en rysk roulette laddad med fotvårtor i fem av sex slottar. Jag lovar att sådant härdar även de svagaste sillmjölken snabbare än man kan tro. Ett mörker som gör gott kan man säga. Genom att städa väldigt sällan eller kanske till och med aldrig har de verkligen lyckats upprätthålla den u-lands-fängelse-standard som krävs för att mitt träningshack verkligen ska fungera. Tack Nordic Wellness.


Ett axplock:

Lånetrosor.

Hygienartiklar.

Vid ett tillfälle mailade jag huvudkontoret (i en lättare släng av affekt) och frågade om jag kunde spara lite pengar på min medlemsavgift om jag väljer bort lyxdetaljer som den sädfyllda kondomen jag uppfattade var en del av den permanenta inredningen, efter att den legat och lurat på överkanten i ett av båsens väggar i flera månader. Det kunde jag inte. De svarade mig dock nästan omgående och förklarade att de haft problem med städbolaget den "senaste veckan" men att problemet nu skulle vara åtgärdat. Dagen efter var spermaballongen mycket riktigt borta, men den ljuddämpande tjockleken på dammlagret på omklädningshytternas klädhängare var minsann kvar. Man kan visst aldrig lita på dessa städbolag.

Inredningskondom.

Att träna på Nordic Wellness på Vasagatan är alltså som att stiga rakt in i mörkrets hjärta. Det är läskigt men man får under inga omständigheter vika ner sig utan måste välja att omfamna skiten. Det är där nyckeln till framgång ligger. För när man plötsligt spenderat några månaders lunchraster på ett ställe man inte skulle kunna drömma om att övernatta på som hemlös och sedan testar en av deras andra anläggningar – det är då känslan av träningslust plötsligt infinner sig – det är då man upptäcker att man har skaffat sig en vana.

Jag tror egentligen inte att jag tycker träning är ett dugg roligare än förut, men när har man besegrat sitt svikar-psyke och kommit ut på andra sidan, då är det fysiskt skitjobbiga med att träna ingenting. När jag började träna på Nordic Wellness flaggskeppsgym på Backaplan efter fem månaders lidande på Vasagatan, då var det som att besöka Liseberg med Guldpass.

Slut på träningssnack.  

Första dagen och lite blues

Idag började föräldraledigheten med Milou på riktigt för mig. Egentligen skålade jag mig in i den med 2020 men eftersom Josefine började sin sista-sista termin först idag får jag väl räkna från idag. Dagen började i allafall med ångest. En väldigt diffus sådan. Jag misstänker att det var för att jag redan från start kände att det skulle bli en utmaning att maxa den här efterlängtade första dagen. Alla barnen var hemma och jag kände att tiden bara rusade iväg. Innan jag hade hunnit komma upp och utfodra alla var klockan tio. Eller alla och alla. Stella låg och tryckte nere i sin tonårslya och brölade ilsket när jag skickade ner mina småkurirer (Tintin och Sammie) till den pubertetsosande rövarkulan för att meddela att dvalans tid var över. Upp stapplade en surmulen tonåring i sin fleece-skrud med huvan nerdragen över fejset. Som den synen provocerar mig efter att dagen hunnit nå lunchtid. Innan jag hade hunnit ut på promenad var klockan tjugo i ett och jag tyckte mig redan kunna ana en annalkande skymning.

Dagens promenad styrde mot slakthusområdet i Gamlestaden. I lurarna hade jag Muddy Waters "Anthology", vilket kanske inte är det givna botemedlet mot ångest, och jag insåg att jag verkligen verkligen hatar blues. Fy fan för bluesmusik. Gnälligt, raspigt, släpigt och enformigare än ett Snooker-VM i slow motion. Nä, jag har aldrig utgett mig för att vara musikkritiker. Faktum är att jag passat mig ganska noga för att uttrycka mig alltför onyanserat i ett ämne där så många nitiska besserwissrar står i ständig givakt, redo och rustade att rycka ut i ett caps-lock-krig, ända sedan jag hamnade i ett ovärdigt bloggbråk efter att jag skojat loss om att Ken Ring hade släppt en samlingsskiva med sina 32  största hits. Det blev ett jävla liv. Inte i mitt eget kommentarsfält. Men på en av mina vänners Facebook-sida efter att hon delat inlägget. Lustigt nog sammanföll det med att vi fick barn förra gången.

Kul bild på Muddy Waters och Johnny Winter (Foto: Bob Margolin)

Hursomhelst. Jag finner ingen som helst njutning i Blues. Ingen Blues. Jag vet att Muddy Waters var den elektriska bluesens stamfader och att han varit en stark influens för många begåvade musiker, inte minst Bob Dylan och Rolling Stones. Det spelar ingen roll. Jag har aldrig hört en blueslåt som jag tycker är riktigt riktigt bra. Efter att ha lyssnat igenom de 50 spåren på Anthology-plattan som tagit inte mindre än två och en halv goda timmar av mitt liv måste jag säga att jag verkligen kan stå för min minst sagt tveksamma inställning till denna vidriga genre. Jag får ingen som helst kick av att lyssna till dämpade ackord och detta eviga armods ylande toner. Jag skiter i det kulturella arvet. Jag skiter i hur betydelsefull bluesen varit för uppkomsten av andra musikstilar. Jag skiter också i hur alla viktigpettrar kommer kunna knäppa mig på näsan och kalla mig efterbliven. Ingen kan tvinga mig att gilla blues. Jag skulle hellre betala för en riktigt vågad ansiktstatuering med barnbidragspengar än låtsas gilla detta plågsamma sound. Så är det med den saken. Imorgon är en ny dag. Halleluja!

Tacoslottet i Bäckebol

Det ryktas att tiotusen Handels-slavar fick sätta livet till när Tacoslottet i Coop Bäckebol skulle byggas. Tro jag det. Vi snackar byggnadskonst man häpnar av. Mitt på torget innanför entrén möts man av detta magnifika skrytbygge med metertjocka murar av nachomaterial, skyddsvärn som dignar av spännande om än lite enformiga kryddblandningar. Mäktiga kolonner med guacamole av stabbigaste sort reser sig mot skyn (nåväl butikstaket) medan balustrader av ostsås och diverse random tillbehör som jalapeños och rent av experimentella inslag som karibiska inslag, skapar en imponerande silhuett som kastar sin långa skugga långt in över frukt & grönt. För att inte tala om de stolt vajande salsabaneren (mild smak såklart) som vackert pryder detta nya världens åttonde underverk. Den tiden är förbi när slitet bakom de egyptiska pyramiderna imponerade. Babylons hängande gamla trädgårdar kan också dra sig i röven. Vad är ett gammalt visset grönområde som ingen sett mot denna svennebanan-dödsstjärna av majsmjöl.

När jag postade bilden på instagram var det en person som upplyste mig om att denna massiva tacomur verkar ha rests nästan på dagen 30 år efter Berlinmurens fall. Ur vakuumet efter Järnridåns upplösning och fallet av dess allra tydligaste symbol tornar nu samtidens mest auktoritära imperium upp sig i form av en kolossal taco-barriär. Symbolen för den dominanta Majsridån som håller svensken på knä. Varje fredag året runt.

Man kan riktigt höra dess genialt maktfullkomliga despoter skratta förnöjt ända bortifrån Mölndal.

Någon slags upprättelse i McFlurry-härvan

Ni som följt mig lite längre vet att jag i dryga tio år har haft ett minst sagt kluvet förhållande till McDonalds på grund av deras nästan löjeväckande bristfällighet när det kommer till flaggskeppet bland deras desserter. Oflurrade McFlurry's.

Det hela började med ett mail till deras kundtjänst McSvar 2009 där jag bitskt som en sockerpundig Janne Josefsson ställde tuffa frågor rörande deras McFlurry-policy, samt upplyste dem om att jag vid de senaste tio beställningarna (på olika restauranger) inte erhållit en korrekt flurrad produkt. Det blev startskottet till en grävande undersökning av guds nåde, som skulle pågå (främst sommartid) över flera år och utvecklas till en grotesk reklamationslambada med vickande smicker, halvsubtila mutförsök och manipulativa dödslyft, med en oändligt uthållig danspartner dessutom. Man kan väl summeringsvis säga att lika usla som Donkens slappaste hamburgarmontörer är på att flurra, lika serviceminded är deras kundtjänstpersonal. Och även om jag kanske inte skulle säga att vi blev bästa vänner så uppstod helt klart någon slags ömsesidig respekt med tiden.

Jag ska villigt erkänna att jag inte riktigt lyckades nosa mig ända fram till sanningen. Inte ens ett halvhjärtat erkännande fick jag. Till slut fanns det inget annat att göra än att se sig besegrad. Härvans upplösning skulle för alltid ligga höljd i dunkel tack vare en mycket välorkestrerad slingertaktik av den multinationella burgarjättens mörkläggningsmaskineri. Stasi skulle troligen inte ha ett skit på McSvar om de blev satta att dribbla bort obekväma sanningar. Jag gav upp.

Men så för några dagar sedan hörde en gammal vän av sig. Han hade hittat en helt färsk artikel där en före detta anställd på McDonalds valt att ta bladet från munnen och bli visselblåsare – eller en snabbmats-Snowden om man så vill. Denne urmodige man erkände utan omsvep att det rörde sig om ett systematiskt fulfiffel på systemnivå och han kunde redigt och klart redogöra för anledningen till varför vi som kunder ALDRIG får en ens i närheten korrekt flurrad McFlurry på någon enda av McDonalds inrättningar globalt.

King!

Sanningen kom såklart som en chock. Men var också väldigt väntad. Det var som att en sten föll från mitt bröst. Jag visste det!! Det är alltså trots allt ett flit-relaterat problem. Äntligen kan jag lägga min kamp åt handlingarna och gå vidare känner jag. Det känns faktiskt som en slags upprättelse.   

Det blev en chey

Säg hej till Milou! 

Imorgon fyller hon en månad. Och en sådan månad sedan. Allt har gått fint. Den så kallade bubblan har varit helt galet underbar och trots att jag är tillbaka ute i vardagens mörker nu så försöker vi hänga kvar i den där harmonin så fort jag kommer hem. Tänker inte jinxa något genom att skryta om nattsömn för det där kan ju vända precis när som helst, men hittills sover hon som en gris. En väldigt väldigt gullig liten gris då alltså. 

Fyrbarnsfarsa to be

Nu är det bokstavligt talat dagar tills jag och Josefine blir fyrbarnsföräldrar. Nervositeten är uppskruvad och det är svårt att fokusera på något annat. Kan inte riktigt fatta att vi är framme vid målsnöret nu. Det var på nyårsdagen strax innan vi traditionsenligt skulle beställa kebabpizza som Josefine kom ner från toaletten och viftade med graviditetstestet framför näsan på mig utan att barnen såg. Två streck. Otroligt. Vi skrattade och fnissade över vår lilla stora hemlighet.  Vi hade ju bestämt oss för att försöka få ett barn till, men nu var det plötsligt verklighet. Det kändes helt galet. Som att ge sig ut på en båtfärd över atlanten. Visst vi har förkunskaper och har gjort det förut, men det är ändå ett skifte att gå från tre till fyra barn. Plötsligt blir man ett gäng.

Josefine mådde verkligen piss i början. Värre än de andra gångerna tror jag. Någon gång runt vecka åtta när hon låg och grät i sängen över hur värdelöst allt kändes försökte jag peppa henne med att det nog snart var över. Max tio veckor. Det landade sådär. Jag hade nog inte kunnat säga något förmildrande där och då men klart att det var idiotiskt. Som att upplysa någon som är riktigt brutalbakfull att det nog kommer att vara så i närmare ett kvartal. Det tog lite längre än tio veckor men en dag var illamåendet trots allt över. Hon har varit tapper, min vackra fru. Känner mig så stolt över henne och hur stark hon är som pallar. Efter illamåendet har det varit väldigt mysigt här hemma. 

Sommaren passerade med en lugn och härlig ledighet och allting har puttrat på i stilla mak. Sedan började verkligheten och vardagen igen och förra veckan var Josefine på MVC för en sista kontroll innan beräknad förlossning (som var i söndags). Då fick vi veta att bebisen lagt sig lite på sniskan och därför bokades tid för ett vändningsförsök. Det gick bra. Eller när vi kom in så undersökte en barnmosrska magen och bekräftade att bebisen låg på sidan. När läkarna väl kom och de precis skulle till att börja så hade den lille rackarn plötsligt lagt sig rätt och det var bara att åka hem igen.

Snopen limbo beskriver nog tillståndet hemma bäst just nu. Vi kollar tv-serier på kvällarna och väntar  och väntar och väntar. Jag längtar verkligen tills vi är på andra sidan med vår nya lilla familjemedlem. För det är verkligen på tiden nu. 

En näshårslegionär ryter ifrån

Jag vill tacka både Philips och Instagrams smarta annons-system för den här bilden som jag fått i mitt flöde flertalet gånger under sommaren:

Det är reklam för Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som jag antar att de främst bearbetar män med. Män som de dragit slutsatsen har problem med behåring i näshålan.

Det hela är en liten käck bildserie. I första skedet ser vi en man som står med pincett i näsan, i full färd med att plocka näshår. Som gör så ont. Därefter zoomar bilden in på mannens generöst tilltagna näsborre samtidigt som texten "STOPP" dyker upp sådär lagom alarmerande. Vad nu då, tänker man. Ska jag sluta dra näshår med pincett som en barbar nu? Hur ska jag då göra? Som tur är följs den lilla visuella kavalkaden av mannens näsborre upp med en klinisk bild på en Philips Multigroom 5000 (fräckt namn) som den slutgiltiga lösningen på näshårsproblemet. Halleluja! Lyssna nu, så kan ni nästan höra serverrasslet från alla kuvade män som länge levt med skam men nu plötsligt upplever att gud hört bön, och därför gladeligen pyntar en fem åtta hundra för denna välsignade tingest. NOT!

Jag antar att jag själv med mina snart 43 hyfsat stabila år i ryggen sorterar in under vad man brukar kalla för "primär målgrupp". Enligt något marknadsstrategiskt snille är såna som jag är lätta byten. De har fått för sig att vi är svaga i köttet och att det inte ens behövs glidmedel för att rida på vår åldersångest och vrida ur oss en sur tusing. Få oss att känna oss gamla och när vi är nere för räkning sticka in kniven och avsluta lidandet. Härska genom att söndra enligt klassiskt manér. Deras övertygelse att nyckeln till deras framgång är att få oss att känna oss gamla så att vi protestlöst låter oss beväpnas med allehanda verktyg mot näshårsrelaterad problematik.

De kunde inte vara mer fel ute!

Nästrimmer är ju en produkt som är kopplat till tidiga 30-årsåldern. Till juniorgubbar. Det är för helvete ett decennium sedan jag upptäckte att jag har hårstrån i näsan. Komma med sån skrämselpropaganda till en person som står med båda benen stadigt in bra bit in i 40-årsåldern är ju direkt skrattretande. Hår i näsan... pffft!!! Sedan jag som en pojkvasker på skakiga ben inhandlade min första nästrimmer har jag hunnit upptäcka både hår i öronen, PÅ öronen och PÅ näsan. Det är ett satans hantverk och ett gissel av guds nåde må jag säga. Ett rent under att det överhuvudtaget finns heterosexuella kvinnor över 40 år. Vid min ålder är män i regel så luttrade av sina egna äckliga kroppars svek att inte ens plutonium biter. Vi är en skara råbarkade näshårslegionärer som inte låter oss kuvas av banal och komplexframkallande retorik som uppfunnits av nån övertygande person i polotröja kliat fram ur skägget. Nä, Philips. Skärpning. Den här reklamen peppar mig på ett helt annat sätt. Den får mig att känna mig yngre än jag gjort på tio år. Tack för det... Och nu kan ni dra åt helvete.

Mjölka Svenne

I fredags morgon: 

Inte sedan Ingemar Stenmarks heydays har väl Sverige gått in i sådan kollektiv masspsykos som när Håkan Hellström släpper biljetter. Bortsett från ett fåtal "musikexperters" sura uppstötningar och meningslösa försök att med självpåtaget tolkningsföreträde kritisera och avfärda det hela, så är församlingen ganska enig. Håkan på Ullevi är något speciellt. Något man inte vill missa. Själv tillhör jag den stora massan. Jag gillar Håkan och kommer gå den här gången.   

Men jag ska inte sticka under stol med att när jag läste pressreleasen och de försynta raderna av Göteborgs kronprins. Att Håkan Hellström minsann tänker fira 20 år med en konsert på Ullevi nästa sommar. Då kände jag ett visst motstånd ändå: "Det blir ingen stor turné eller så, men det blir den här spelningen på Ullevi. Hoppas att några av er kan ta sig dit”. Seriöst!! Är det OS i humble brag nu eller har jag missat något? 

När en person vars fanclub består av miljoner personer som hyser större lojalitet till sin guru än tjejerna i Charles Mansons hippiefamilj, låtsas spela naivt ödmjuk, trots det faktum att han sålt ut Ullevi tidigare. Pluralt. Då blir det tyvärr inte trovärdigt. Det blir snudd på förnedrande. Både för publiken och för artisten själv. Jag hade älskat lite ärlighet i det här läget. Om Håkan istället valt att lansera nästa sommars stora inkasseringsjippo för vad det faktiskt är. En gigantisk valuta-pipeline som leder rakt ner hans tajta jeansfickor. Om han istället för sitt patenterat buscharmiga mysmanér, helt utan krusiduller, valt att berätta att han minsann tänker mjölka svenne, och mjölka svenne satan – för att fira 20 år som artist. Det hade varit både roligare och ganska mycket mer klädsamt. 

Håkan om någon behöver väl knappast ursäkta sin egen framgång längre, eller låtsas som att han fortfarande är förvånad över att han säljer ut arenor numera. Bara han själv minns tiden när han och bandet stretade runt bland småstadspizzerior på ölbacks-gage. Vi andra vet att före en konsert kommer kaos på riksnivå. Folk tar ledigt från sina jobb för att stå i den fysiska kön samtidigt som landets samlade bandbredd rattas in på evenemangmonopolets mest instabila luftballong. Ticketmaster.se     

Det som gör att jag har lite svårt att känna lust inför Håkans 20-årsjubileum är alla charader som spelas upp längs vägen. Först och främst att vi ska låtsas tro på att det bara finns planer på en enda unik spelning som efter elva minuter in i biljettsläppet visar sig vara två och sedan på allmän begäran en tredje. Det är fan löjligt och som gjort för att systemet ska kapseja. Att Ticketmasters kommentar på människors besvikelse efteråt är "att det blev högre tryck än vänta" är lika trevligt som sinnebilden att bli pissad i ansiktet av ett buffligt översittarsvin. Hur kan ett företag vars enda reella funktion är att sälja biljetter vara så jävla dåliga på att just sälja biljetter? Hur kunde de rimligtvis underskatta vilket tryck det skulle bli? Och att de fortfarande inte sett till att få bukt med infrastrukturen på sitt värdelösa biljettsystem, som bågnar så fort det blir trafikstockning, trots att det är mer regel än undantag vid alla stora biljettsläpp och har varit så ända sedan start. Det är amatörism av en sådan magnitud att man knappt tror att det är sant och ansvarslöst på ett sätt som nästan borde vara straffbart. Med lite mer franskt folkkynne hade någon form av vedergällning varit faktum nu. Det hade tjärats in och rullats i fjädrar, och det hade sanerligen varit en fröjd för ögat.

Men jag är nästan ännu mer trött på att se kvällspressen kabla ut enformiga nyord som biljettraseri.

Ett tänkbart scenario skulle kunna se ut som följande:

1. Håkan går ut och berättar att han är duktigt sugen på att mjölka svenne.
2. Människor får gå in och anmäla intresse för biljett + vilken dag.
3. Biljetterna lottas ut.
4. Inget mer lipande. Inget mer biljettraseri.

Lite jobbjobb

Apperopåe ett riktigt påfrestande halvår på jobbet så tänkte jag passa på att dela med mig av av den knäppaste och roligate grejen vi gjort i år. The Slow Fight för Sioo:x räkning. Ett tolv års långt live-test av deras produkt och en utmaning till deras konkurrenter kan man säga. Förpackat som en riktigt jävla långdragen boxningsmatch i en specialbyggd boxningsring av trä. Inga konstigheter. Kul att ta i från tårna och överdriva en lågintresseprodukt något så in i... Älskar den kunden också. Deras mod att våga och vilja göra lite knasiga lösningar i en tid när alla andra stirrat sig blinda på att försöka rida på den duktiga vågen av syftesdriven kommunikation. Sioo:x är dessutom ett fint företag som förtjänar sin framgång. På riktigt.

Hela projektet gjordes i Lofoten som måste vara en av de vackraste platserna på jorden. Obs! Rekommenderar alla att åka dit. Man blir ödmjuk inför livet på ett märkligt vis där och känner vördnad och respekt inför naturen på ett sätt som blir väldigt påtagligt.

Det var inte direkt en spikrak resa dit om man säger så. Jordklotets käpp-depåer måste fan ha sinat, så många av dem som hamnade i våra hjul innan vi lyckades gå i mål. Men det blev rätt bra till slut tycker jag. Vad tycker ni?




Själva live-sändningen av fighten ser ni här!

Sistadagar

Sista dagen idag. Blir alltid lite vemodig av sistadagar. Sammie gör sin sista dag på förskolan hon gått sedan dagen hon fyllde ett år. Det var lite klump-i-halsen-läge över det när vi lämnade glass och en liten present till hennes fröken Mansoora. För Sammie verkade det dock ganska sorglöst. Hon är peppad på sin nya förskola som börjar i höst. Tror inte hon riktigt greppar att hon inte kommer tillbaka till samma kompisar och samma pedagoger. Det kan bli jobbigt.

Även sista dagen på jobbet för mig idag efter en riktigt tung vårtermin. Ändå inte yster precis. En viss tomhet infinner sig trots att jag är sjukt sugen på sommarledigt och intalar mig att det är vacay-mode de luxe när klockan slår 17 idag. Men det är såhär varje år. Varit så hela mitt liv. Minns alla mina avslutningar. Glad men vemodig samtidigt. Till och med när jag slutade nian och min hemkunskapslärare och de senaste tre årens nemesis Harriet tog i hand och sa att det hade varit en "intressant" tid, och trots att högstadietiden över lag var rätt jävla påfrestande. Så var jag skör.

Jag hatar avslut nästan vad det än gäller. Till och med mina gamla bilar har jag haft svårt att släppa. Förutom en hallonröd Nissan Almera som jag verkligen hatade mot slutet och som jag spontansålde, medan Josefine var inne på Mio och köpte soffkuddar. Det blev ett bråk som heter duga. Josefine blev rasande. Hon ville blir tillfrågad innan familjens farkost avyttrades på volley. Men det är annars en sistdag jag njöt av. När de där bilmånglarna rullade ut det där lilla pengaslukande aset ur garaget. Dock blev jag vemodig som fan när jag flera år senare såg den stå parkerad en knapp kilometer från vårt hus på Hisingen. För en månad sedan slutade Tintin lågstadiet. Vemod. För en vecka sedan gjorde min närmsta kollega Josefin sista dagen före sin föräldraledighet. Vemod. Och idag är det som sagt sista dagen inför semestern och den där känslan av bräcklighet har åter infunnit sig. Även om jag nästan älskar semester högre än livet självt. Borde kanske köra det här med min separationsångest  genom en psykolog nån gångför att komma underfund med vad som gör att jag har så jävla svårt för sistadagar även när jag står inför en sommarledighet.

Usch, nu kom jag på att jag om fem veckor kommer drabbas av en nästan djävulsk ångest. När det är dags för den sista semesterdagen för i år. Sista dagen på en lång ledighet är nästan de värsta sistadagarna av alla.

Sommarljus

Har ni sett Lukas Moodyssons nya serie Gösta? Inte? Gör det. Den är fantastiskt stor i sin litenhet. Jag älskar den. Jag dristar mig att säga att ingen annan svensk regissör lyckats skapa så självuutplånande mansporträtt som Moodysson gjort under sin karriär. Ligger fyra avsnitt ute på HBO nu.

Sommarmörker

Har de senaste veckorna plöjt i oss rejält med kulturellt mörker mörker på femplus-nivå. Tänkte tipsa om tre måsten:


Queen of hearts

Få kan jobba med ångest på så fantastiskt trovärdigt och nyskapande sätt som danskarna. Hjärter dam, Dronningen eller Queen of Hearts som den heter beroende på språk placerar sig i mästerverksfacket tycker jag. Det hela är en ganska rak story som handlar om en medelålders kvinna som inleder en affär med sin styvson. Inte bra. Inte bra. Allt går givetvis något så in åt helvete. På det danskaste av visen. Se den.





When they see us

En synnerligen välspelad dramatisering av det uppmärksammade fallet som gick under namnet Central Park Five, där fem svarta killar blev anklagade och dömda för en grov våldtäkt de inte hade nåt med att göra. Åklagaren visste att de var oskyldiga eller i alla fall att det fanns fog för lastbilslass av rimligt tvivel eftersom ingen teknisk bevisning kunde kopplas ihop med någon av de fem. Men hon forcerade fram erkännanden och processade hela skiten på ett sätt som visar hur USA rättssystem är byggt för att hålla slaveriet igång under under moralisk flagg. Den här lilla pärlan sitter kvar ett bra tag efter sitt slut.





Chernobyl

Ok, jag vet att jag är sist med att tipsa om den här serien. Men det tål banne mig att sägas igen. Se Johan Rencks mästerverk. Det är nåt i hästväg. Jag minns att jag var tio år när katastrofen inträffade och har läst massor om den sedan dess. Jag har fascinerats av spökstaden Pripyat och frossat i fotoreportage från där och alla andra övergivna platser som plötsligt blev öde i samband med evakueringen. Men jag har haft väldigt lite koll på exakt vad olyckan berodde på, hur det kunde bli som det blev och minst av allt det politiska spelet omkring det hele. Allt det fångas på ett exceptionellt bra sätt. Den osynliga faran är närvarande i rummet och stämningen är som en tryckkokare av ångest från start till slut.




Sammantaget bjuder ovan nämnda film- och serietips på såpass mycket mörker att det behöver bli en väldigt solig sommar om man ska orka konsumera tottibalotti.

Klubben för inbördes be(ard)undran

Det är allt en sjuk värld vi lever i.

För någon vecka sedan bevittnade jag ett möte mellan två för varandra okända män och hörde hur ett närmast bisarrt samtal tog form. Första meningen som uttalades bestod av den enes ogenerade beundran för den andres skägg ("Wow, snyggt skägg!") och den andre mannen höll inte direkt igen med balsamtoner ("Åh, man tackar, man tackar. Ditt är inte så dåligt heller du") om man säger så. Varpå en kavalkad av komplimenterande dem emellan tog fart. Det var ingen hejd på lovorden.

Det slog mig att det här är standard. Har troligen överhört ungefär tusen liknande små samtal utan att tänka på hur sinnessvagt det låter. Det känns inte rimligt, att så obesvärat imponeras av och begapa varandras ansiktsbehåring som att man har att göra med ett åttonde underverk. När precis alla vet att den enda insats i sammanhanget är väntan medan ens hakpartis hårsäckar jobbar på. Det känns perverst.

Alltså jag har själv valt att ha skägg. Främst för att det är den mest effektiva och icke-kirurgiska camouflagemetoden som finns mot dubbelhaka och annat kroppsligt förfall. Som 40 plussare har jag också rätten på min sida att välja praktiska lösningar, utan vidare motivering. Men jag måste motvilligt erkänna att mitt yngre jag dessvärre hade en liten period, precis när jag hade upptäckt min egen skäggväxts så kallade glory days då jag i ren iver kallade själva anläggningsprocessen för "projekt", gick på salong och höll på som en jävla pajas. Något jag borde skämmas för (och gör också). Men sedan ganska många år tillbaka har jag insett hur otroligt larvigt det låter när män står och samtalar om sina skägg, kommenterar, byter skäggvårdstips och ställer frågor till varandra på ett nästan overkligt intresserat sätt. Som att det finns ett slags djupare band bara för att man har struntat i att raka sig på ett tag.

Men galenskapen stannar tyvärr inte där. Olika groomingföretag och andra intresseorgan inom skäggnäringen eldar på vansinnet genom att uppmuntra klubben för inbördes be(ard)undran. I ett pressmeddelande från  beardshop.se läste jag att de har anställt en kille som heter David Eriksson och är titelinnehvare av "Sveriges snyggaste skägg". Bara att det finns en sådan titel.... snark. David säger i en intervju:

- Jag har väl alltid haft mer eller mindre skägg, men det är senaste 3-4 åren som intresset har vuxit att göra något snyggt med skägget. Jag går regelbundet till barberaren och gillar att testa skäggvårdsprodukter. Så det känns jättekul att få jobba med sin hobby.

Hobby!! Kan vi ta och skynda på den globala uppvärmningen lite tack.

Utöver jobbet som skäggvårdsexpert fick David dessutom äran att arbeta med att arrangera World Beard Day, vilket beskrivs som en stor skäggfest på Tele2 Arena. Skäggfest. Alltså man blir ju förbannad. Det är nåt när man gör ansiktsbehåring till ett slags prefix som får det att koka inom mig. Men det värsta som hittills flutit upp i bakvattnet av den så kallade skäggtrenden är nog ändå de fåniga plojprodukterna. Då vet man att något har spårat ur på riktigt. I julas när jag såg att prylbutiken tiger började sälja skäggpynt höll jag fan på att smälla av. Fick lust att skjuta någon.

Nu har liksom hela varvet gåtts inom vad som kan sorteras under fullblodsidioti. Var finns värdigheten undrar jag?

Perspektiv

Trist med Notre-Dame. Supertrist verkligen. Fattar grejen.

En annan grej som måste vara jätte-jätte-jättetrist är att vara svinrik och donera en miljard till dess återuppbyggnad och riktigt hinna börja götta sig åt sitt hjältedåd. Kanske redan börjat fantisera om specifika formuleringar i de framtida historieböckernas redovisningar, skissat på en Wikipedia-uppdatering till Notre-Dame-sidan, smugit på sig sina Albert slippers med guldsula och poppat sin dyraste klenod i champagnesamlingen. Hunnit vila lite i den krispiga känslan att det kanske faktiskt är värt det ständiga meckandet med skatteplanering och bolagsgissel för att kunna komma in och riktigt dunka den i bordet när det verkligen behövs. För att nästa dag vakna av att en annan svinrik person både synat och höjt med en superdonation på hela två miljarder. Att plötsligt vara den snåle i sammanhanget. Fy fan!

Det är sånt som ger perspektiv på livet.

Brrr... Jag ömmar verkligen för Francoise-Henri Pinault som blev så otroligt förnedrad av Bernard Arnault. Ingen kommer minnas Pinaults mesiga miljard nu. Det är Arnault alla kommer snacka om och hylla. Såvida det inte Pinailt gräver lite djupare i fickorna eller det kommer in ytterligare en spelare i matchen som dukar upp en miljardbuffé.

Sedan är det klart man undrar lite över den franska snickartaxan. Fattar att det inte är som att bygga en ny altan men tre miljarder ändå (efter ROT-avdraget?). Rätt mycket bygg för den summan tänker jag. Men det är klart, man vet ju hur hur mycket vetelängd det kan gå på en vanlig svensk badrumsrenovering. Kanske att Pinaults donation borde sättas in direkt på croissant-kontot för att slippa onödig bokföring.