Hat-trick i Fritzl

Idag fick Cleveland och världen alltså en rykande färsk Fritzl. Eller eventuellt tre. Ariel Castro och hans två bröder sitter alltså gripna, misstänkta för att ha kidnappat och hållit tre kvinnor gömda i sitt hem. I tio år. Sicket hat-trick!

Första reaktionen är att man borde plocka in alla som har den här looken. Man ser ju på dem att de är ena riktiga as. Hur kunde de ens få gå fria så här länge? De har ju en sådan kraftig up-to-no-good-aura att jag får gåshud under fotsulorna. Samtidigt räcker det att blicka bakåt i min egen passbilds-kavalkad för att hitta både nynaziser och unabombare. Så man kanske ska sitta lite lugnt i båten. Hursomhelst. Klart är att vi har med en riktig Fritzl-fest att göra. Som världen har väntat.

Det är såklart helt fruktansvärt. Ofattbart. Samtidigt kan jag inte förneka att det utlöser någon slags äcklig sensastionsbaserad upphetsning inom mig. Jag får hög puls. Jag måste frossa i det avskyvärda. Jag vill veta allt, allt, allt. Hur han bodde, se bilder och ritningar från hans lilla skräckkammare, vilken hans favoritfärg är, vad han uppskattar för typ av litteratur, var han handlar sina kläder, höra arbetskompisars, barndomsvänners och egentligen hur perifera vittnesmål som helst om hur normala de alltid har uppfattats av sin omgivning. Sedan kommer alltid någon som alltid har haft en misstanke, eftersom hen minns en gång för trettio år sedan när personen ifråga körde på en ekorre och stannade för att se den dö (alternativt hade ett onormalt stort intresse för tennsoldater, modellbygge, fällor eller andra aparta intressen). Till exempel så älskar jag aftonbladets lilla faktaruta som redovisar följande:

Ålder: 52
Yrke: Chaufför för stadens skolbussar
Intressen: Lationomusik, elbas och motorcyklar.

Ja jag säger då det. Han diggar alltså Latinomusik. Fy fan!

Under en ganska kort men intensiv tid kommer jag inte att kunna få nog av bröderna Castros ohyggliga förehavanden. Jag kommer växelvis förfasas och fascineras av det ofattbara. Vid sådana här tillfällen är den annars så bespottade (undertecknad inräknad) kvällspressen en gudagåva. Men offrens historier har jag svårare för att ta in. Det blir för mycket av det onda. Jag föreställer mig hur jävla uppfuckad jag själv skulle vara efter tio års terror i en liten skräckkällare, hos någon psykopat som både utmanar och bräcker fiktionens grövsta odygdspåsar genom tiderna. Brrrr.

Pinsamt!

Appropå goa gäng. Det blåser en skitstorm kring Vakna med NRJ-gänget efter deras pinsamma "blåsning" förra veckan, när de ringde upp ett Bieber-fan, lurade henne att hon skulle få träffa sin idol och yada yada yada. Sedan flabbade de ut henne och förklarade att hon var så jävla blåst. Tjejen började gråta och det blev en aningen tryckt stämning. En på det hela taget jävligt ocharmig busringning som passerade. Sedan gick programmet vidare och allt var som vanligt igen.

Om det inte hade varit för att mängder av lyssnare hörde av sig och tyckte att de var riktiga svin. Kritiken blev massiv och började läcka ut i alla sorts medier, varpå röven Martin Björk och hans rövkompisar först försvarar sig med att det var tjejens brorsa som hade tipsat och att det därför skulle vara ok... men den lätte gick inte serrö. Kritiken fortsatte att växa och Hanna Fahl gick ut och slaktade dem i DN vilket blev någon sorts startknapp för en upploppsstämning på internetz där hatet mot NRJ-asen utvecklades enligt någon slags exponetiell tillväxtmodell.

As.

Och där och då när de annars så glada radioaporna står där och skiten haglar dem i ansiktet. Då går de ut och säger att det var en sketch. Att det bara var en tjej på redaktionen som spelade det ledsna fanet. Nice. Det var alltså inte bara en uppvisning i dåligt omdöme. Det var alltså en av de mest talangbefriade och värdelöst exekverade sketcher som någonsin sänts i etermedia (och då räknar jag ändå in lilla al fadjis samlade verk och all annan lyteshumor). Om det nu är sant för det låter helt ärligt inte så lite efterhandskonstruerat. Varför skulle de vänta med sanningen? Som om de tyckte att det fanns så mycket verkshöjd att det var värt att låtsas en vecka.

Gött jobbat gänget. Fy fan vad dåliga ni är!

Dagen till ära

Favorit i repris:

En go gäng #32

Sköna björnar

Så Gud skapade Änglarna

Nu är den äntligen ute! Filmen som jag och mina kollegor slitit järnet med att få ihop inför torsdagens sammandrabbning (IFK Göteborg – Malmö FF). Det känns extra gött att höra Sven Wollters fantastiska stämma ge liv åt en text jag skrivit. Och så är Tintin med på ett litet hörn i slutet av filmen.

 Kolla kolla:

 

 Ja, det är en pastisch på RAM:s Super Bowl-film. Men helt ärligt – den passar fan bättre till Änglarna.

Och dela gärna ;)

Vagelfrossa

Vaknade med en vagel i lördags. En VAGEL!

Jag kände att det ömmande när jag låg i sängen och gnuggade mina sömndruckna ögon. När jag kom upp och tittade mig i spegeln förstod jag varför. Jag stirrade på min spegelbild men såg bara Mad-Eye Moody i Harry Potter. Och vi som skulle ha barnvakt för att komma ut och äta samma kväll. Vilket satans mög. Det lilla vagelaset satt som en svullen gul ärta och kurade obekvämt inne i ögonvrån på mig. Dessutom var den bjussig nog att bjuda med mitt undre ögonlock på åkturen. Det såg fan inte riktigt klokt ut. Som att jag hade stoppat korv i påsen under mitt högra öga och att det.

Jag hanterade situationen som jag alltid gör och började tjuta panikartat så att både barnen och Josefine blev en smula skärrade och undrade om jag skulle dö nu. Sedan började jag i ångestdimman googla frenetiskt efter läkemedel och huskurer. Både beprövade och mindre beprövade så att säga. Ganska snabbt kom jag fram till att ögonsalvan (vilket vidrigt ord btw) Noviform på Apoteket troligen var det bästa alternativet och skickade min kurir för ett inköp.

När hon kom tillbaka rev jag ivrigt upp tuben och sprang in i badrummet för att börja applicera. Då kom nästa kalldusch. Man kan ju tycka att en antibakteriell salva som ska ligga i ögat och verka för att ögat ska se mindre vidrigt ut bör vara transparent. Inte synas mer än nödvändigt. Istället var den knallgul. Hur fan tänkte de då?

Hej, jag har en vanprydande vagel mitt i nyllet. Den får mig att må psykiskt illa. Vad ska jag ta mig till? Varsågod lille vän, här har du lite varfärgad salva som lägger sig som en grumlig hinna över hela ögat och inte bara berövar dig synen under en lång stund, utan även ger dig en läcker starr-look, tills den rinner ut som gula flytningar i ögonvrån. Tack. För. Precis. Ingenting.

Alltså salvtillverkare – vilka jävla idioter de måste vara.

En go gäng #31

Människor som gillar närhet.

Jag har actionsug

Det är fredag. Klockan är lunch och jag börjar vädra helg. Ikväll ska Josefine ut med sina sörror på Hello Monkey. Ensam hemma med sovande barn. Primetime. Jag känner hur behovet av amerikansk actionfilm stegras inom mig för varje sekund. Något med mycket biljakter, explosioner och meningslöst våld får det bli.



Har ni några tips så dundra in dem i kommentarsfältet tack.

Le Pain Douche-bagare

Sitter hemma och mysläser GP:s Le Pain-Gate.

Verkligen soft att bygga sitt café-imperium på gratis eller extrembillig arbetskraft. 130 anställda på lönebidrag. Lätt att breda ut sig då. Om jag hatade cafékedjor i innan så har Le Pain Francais seglat upp som en stadig etta på skitpåse-listan. Och där kommer de få stanna. Vanligtvis brukar ju sådana här grejer blåsa över ganska obemärkt. Några dagar i hetluften och sedan är allt som vanligt igen. Men jag undrar om inte detta kommer att bli kännbart en lång tid framöver för de glada bagarna. Jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. Vem kan med gott samvete gå in och köpa någonting alls där igen?

Jag hoppas att alla företag som har avtal med dem genast avslutar sina konton hos dem. Det skulle vara en bra mycket mer ansvarstagande handling än att hålla på att trixa med miljöcertifiering eller andra samvetsväxlande luftaktiviteter. Och jag hoppas att gemene man och kvinna inte heller är så jävla lata att de av ren bekvämlighet handlar hos dem igen. Jag vet att det inte är olagligt att anställa halva sin personalstyrka på lönebidrag. Men det borde vara det. Att systematisera ett utnyttjande av bidragsdriven arbetskraft är så djupt omoraliskt att det måste spritta till även i Reinfelds socialistiska lilla blindtarm. Jag vill se dem falla.

Jag vet i alla fall att jag aldrig mer kommer att sätta min fot på någon av deras små smutsiga hålor igen och jag kommer göra vad jag kan för att ingen i min närhet ska göra det heller. Det räcker med att läsa mejlväxlingen mellan caféägarasen och deras lille bundsförvant på arbetsförmedlingen för att deras mat och dryck för alltid kommer ha den beska smaken av anti-solidaritet.

Men för transparensens goda sak vill jag ändå bjuda gulaschbaronerna på en lite uppdaterad version av deras nuvarande verksamhetsbeskrivning:

"Le Pain Français är ett sliskigt profitörbageri, snyltkonditori och utnyttjarkafé med
 biståndstagande bagare och konditorer som slavar strikt lönebidragsmässigt enligt oschyssta 
traditioner. I vår kafékedja möter det osympatiska det
 unkna i en speciell känsla av ocker, girighet och 
missunnsamhet. Upplev myglandet i Sverige".

Louie

Igår tittade jag klart på sista avsnittet i Louis CK:s självbetitlade tv-serie "Louie". Det var hemskt. Jag känner ofta vemod, för att inte säga tomhet, när serier jag gillar tar slut. Det är som om en nära vän (ibland flera stycken) plötsligt skulle försvinna och bara lämna minnena kvar. Louie är en sådan. Nu kommer det förvisso minst en säsong till, men det är först nästa år och väntan är nästan ännu värre än ett avslut.

Jag ska villigt erkänna att jag var en aning skeptisk när jag för ett par år sedan hade sett de första avsnitten i säsong ett. Jag hade just avnjutit hans ståuppshower och nästan pissat ner min egen soffa i av igenkänning framkallade flabbattacker och gick på serien med samma förväntningar. Och visst har det skrattats. Massor. Men Louie innehåller också så mycket mörker. För att inte säga rent avgrundsdjupa slukhål av medelåldersångest som oftast landar i vad som kanske bäst kan beskriva som substans.

Det är ofta skruvat och deliriskt ljudlagt med jazz. Samtidigt är det opretentiöst producerat och en av de absolut bästa sakerna med Louie är att saker får ta sin tid. Trots sina korta tjugominutersavsnitt så slösar men med tiden och låter saker ältas till sin bristningsgräns. Det är ovanligt.

Man har blivit så van vid att komediserier går på skratt i varenda, eller i riktigt vågade fall varannan, replik. Man etablerar en scen, arbetar sig mot skrattet och klipper sig raskt vidare. Det brukar tillskrivas rappt, tajt och andra ord i positiv bemärkelse, men i gyttret av serier så blir i alla fall jag glad när jag blir överraskad. Det är så jävla skönt när något sticker ut en bit. Och det gör Louie. Som i den här scenen som jag bara älskar. Louie är på väg med barnen för att hälsa på en gammal släkting som han beskriver som en levande historiebok. De lyssnar på musik och samtalar uppfostrande mellan den yngsta dotterns tjatattacker. Plötsligt kommer The Who:s "Who are you" på och Louie lever ut på ett sätt som jag tror att de flesta kan relatera väldigt mycket till.

Tagen ur sitt sammanhang är det kanske svårt att förstå hur jävla briljant den här scenen är. Men lita på mig. Det är den.

  

Hans Gunnarsson mon amour

I onsdags avhandlade bokcirkeln "Biblan" (namnet kommer av att vi brukar konsumera i alla fall en bag-in-box rött per träff) min favoritförfattare Hans Gunnarssons senaste roman. Försmådd. Det kändes vemodigt på något sätt för mitt inträde till hans litterära värld började med hans förra roman Albatross och jag var efter bara några sidor helt fast. Sedan arbetade jag mig i rask takt bakåt och konsumerade samtliga av hans böcker girigt som kebabpizza på bakfyllan. Det är en märklig känsla som uppstår inom mig när jag läser Hans Gunnarsson. Jag känner en väldigt stark koppling både till hans sätt att beskriva vardagen och antihjältekaraktärerna i alla hans texter. Ett välbehag. Eufori.

Det var som vanligt Josefine som introducerade mig till hans författarskap efter att hon själv läst Albatross med stor behållning. Men nu är han min. Husguden. Det är rätt skönt att ha en sådan. Därför var det ganska självklart när valet av bokcirkelbok hamnade på mitt bord. Försmådd. Som jag hade längtat. Men det gick fort, den läste sig praktiskt taget själv och jag fick till och med portionera upp läsandet för att det inte skulle ta slut alldeles för fort. Och nu är det plötsligt över. Igen. Vilket är förbannat jobbigt ska jag säga. När kommer nästa? Jag måste ha en till. Måste.

Försmådd handlar om Ingvar, en ensam överårig historielärare som brinner för andra världskriget och framförallt den stundande temadagen, som han sätter ett nästan livsavgörande hopp om skall handla om förintelsen. Ingvar hyser en skepsis som angränsar förakt inför både sina elever och kollegor. Ingvar som är av den gamla skolan minns den tid då läraryrket tillskrevs förhållandevis hög status och vämjas av hur lärarrummet, som förut var en plats för kontemplation och intellektuella diskussioner, förvandlats till ett uppehållsrum för kreti och pleti. Men han har ett gott öga till skolans rektor Stina, som han försöker närma sitt eget alldeles socialt handikappade vis. Enträget gör han sig upprepade ärenden till Tussilagovägen där han av bara farten börjar göra affärer med Stinas burdust brötiga och agressiva granne Ragnhild. Men allt är inte guld och gröna... Gradvis börjar Ingvars drömbild av Stina att solkas ned i en kedja av händelser och upptäckter som kulminerar i vad Ingvar själv beskriver som en ond fars.

Jag älskar hur Hans Gunnarsson levandegör sina karaktärer och lyckas karva så djupt i deras alldaglighet att de antar klassika Lynchska kvalitéer. Han lyckas på ett finurligt och nästan omörkbart sätt leta reda på och sätta fingret på ett mörker, som man efter att ha läst, inser och blir övertygad om existerar inom oss alla.

Har ni inte läst Hans Gunnarsson så gör det. Om ni så bara ska lyda ett enda råd i era liv.

En go gäng #30

Killar som gillar film på bio.

Mitt eget jävla Golgata

Lagom till påskledigheten fick vi för oss att "fixa lite" hemma. Så istället för att göra som normalt folk och checka ut från alla måsten, punda tv-serier och göra andra softa mini-semesteraktiviteter, så har vi varit gjort multipla besök på ett byggvaruhus och handlat eldosor, sladdar, lister, lim, penslar, krokar, skruvar, sandpapper och fan och hans mormor. Grejer vi sedan spenderat vårt dyrbara påsklov med att slutföra "sånt som aldrig blev av" i hemmet.

Visst, vi har varit på middag och umgåtts lite med vänner och sånt, men nu när jag sitter i soffan med värkande lemmar så är det trots allt den övervägande delen av fysiskt lidande som gör sig mest påmind. Jag verkligen hatar allt vad lister och kabelkanaler heter.

Jag känner mig lite som Jesus. Han fick släpa sitt kors och fick skit hela vägen. Trist så klart. Men hallå, jag har varit tvungen att besöka Bauhaus på Hisingen två dagar i rad och därtill fått bända upp plånkan rätt ordentligt. När Jesus sedan väl var framme och rimligtvis borde fått slappa lite så blev han uppspikad på korshelvetet. Taskigt. Men även om komforten måste sugit getballe så var jobbet klart för hans del. Mitt hade inte ens börjat. När jag med fullstuvad miljökombi svängde in på min gata var det bara att packa ur och sätta igång. Han dog för att återuppstå bara tre dagar senare, och då sägs det att han mest gled runt och hängde med sina homies. Det gjorde sannerligen inte jag. Icke. Där Jesus lidande tog slut fortsatte mitt i tre hela dagar innan jag äntligen får smaka återuppståndelsen. Och då är det jobbet som kallar. Snacka om livets ironi. Alltså hela min kropp värker nu och jag undrar om Jesus inte har fått nog med kredd för sitt lidande vid det här laget. Man skulle nästan kunna tro att han var nittiotalist som hans insats för mänskligheten har ältats.

På tal om återuppståndelse. Nu ska jag se säsongsfinalen av Walking Dead. Till det ska jag servera mig själv ett stort glas rött tror jag. Har fått med Josefin på att titta med mig vilket känns rätt stort. Hon slutade kolla efter ett par avsnitt av första säsongen för hon tyckte det verkade värdelöst. Man kan inte alltid göra smarta val.

Dassiga drömmar

I morse drömde jag den sämsta drömmen ever. Jag drömde att jag låg och sov. På sidan. Jag andades tungt. Det var allt. Inga explosioner, biljakter eller spänning. Inte minsta spår av drama eller trauma. Sedan vaknade jag och drömmen övergick sömlöst till verklighet. Jag låg till och med i exakt samma ställning som jag gjorde i drömmen. Så himla värdelöst.

Grejen med drömmar är ju att det är ett slags upplevt medvetet tillstånd. När man sover riktigt djupt minns man inte ett skit, allt är en svartruta, och det är egentligen det mest vilsamma tycker jag. Men när jag väl drömmer föredrar jag om hjärnan bjuder på skruvade grejer. Gärna obehagliga som fan. Då vet man i alla fall att man lever. Nu kändes det bara som att jag redan hade varit vaken i en evighet när jag väl vaknade. Visset.

En gång drömde jag att Ingrid, min 90-åriga granne på Såggatan, bjöd in mig på kålpudding och sedan krävde sex. Det var ren terror. Jag satt i hennes vardagsrum och svettades svårt av stressen när jag desperat försökte hitta argument för att först slippa äta och sedan slippa tillfredsställa henne. Det kändes så fruktansvärt verkligt. Lukten av malkulor och gamla veck trängde rätt ut genom drömmen och in i mina näsborrar. Där satt jag, darrande och hulkade, medan Ingrid kraxade uppeggat blottade de ostbetäckta gaddarna i sin lösgom. Det var en fysisk kraftansträngning den drömmen. Jag var alldeles slut i kroppen, den där surrande känslan som efter en rejäl kraftansträngning när mjölksyran precis gått ur musklerna. Obehaget hade varit och nosat på livsfarligt pulshöjande nivåer men euforin som följde när jag förstod att det bara varit en dröm var gott och väl betalning nog. Drömmen hade föregåtts av att jag en gång hade mött Ingrid i trappupgången med en ungnsform som både visuellt och doftmässigt påminde om hur jag föreställer mig resultatet av receptet på bajsgratäng. Den skulle hon över till sin granne (kk) Nils i trappuppgången bredvid med. Hur sexet kom in i bilden var också enkelt härlett till verkligheten. Josefine hade vid ett flertal parti av sällskapsleken Screw, Marry, Kill som är en slags upphottad versionen av pest eller kolera, just valt att blanda in vår kära granne Ingrid. Något som min hjärna hade plockat upp för att utöva tortyr i drömmen. Uppfriskande.

Men den här jävla drömmen om att jag låg och sov. Den måste kvala in på top tre dassigaste drömmar jag någonsin har haft.

Vilken är din sämsta dröm? 

En transcendental förflyttning av nakengrannens ande

Jag har inte sett till nakengrannen sedan jag skrev om honom. Alltså exponeringen upphörde samma kväll som jag postade inlägget och har inte återvänt sedan dess. Det har gjort mig topp tunnor paranoid. Det ena som jag kunnat ställa mina förhoppningar till har varit att jag en dag såg att han satt mitt emot en kvinna i sitt kök. Min smala lycka säger mig att detta råkar vara helt nytt och att han därmed har börjat förpassa sin nakenhet till annan ort så att säga. Men vem fan vet.

Det mystiska är att sedan nakengrannens nakenhet stagnerade så har jag själv, vid inte mindre än tre tillfällen, kommit ur duschen och gått ner till sovrummet (som vetter åt ett annat håll) för att ta på mig nya kallingar, och i samma ögonblick som jag börjar dra på mig dem kastat en blick ut genom mitt sovrumsfönster och då mött blicken på antingen kvinnan eller mannen som bor snett över oss på andra sidan gården. Det händer så mycket i just det där läget. En oändlig sekunds freeze-frame med Penis & Co i fritt tillstånd, innan noderna i hjärnan kopplar vad som händer och skickar en akutsignal till mina händer om att aktivera omedelbar skylning – medelst uppdragning av underbyxa. Sedan skammen. Jag vet att de har sett. De vet att de har sett. Ingen är bekväm med det.

Jag inser att JAG lika plötsligt som ofrivilligt har blivit nakengrannen för de som bor på andra sidan huset, medan den rättmätige titelinnehavaren numera börjat sitta i sin lägenhet som en jävla ögontjänare, iklädd tröja och allt, kväll efter kväll – som om han aldrig har exponerat sina könsdelar för grannskapet på bästa sändningstid . Istället har hans ande förflyttats på något sorts transcendentalt sätt över gården och rakt in i mig. Det är då piss

Sämsta nyheten på länge

Google reader ska läggas ner den 1:e juli. Jag fattar inte varför men det känns piss. Värdelöst skitbeslut av google som jag annars inte har så mycket anledning att gnälla på. Hela min omvärldsbevakning utgår från feeden jag har i min reader och det är inte helt utan en klump i halsen jag skriver det här. Det känns lite som att en kompis går upp i rök. Fattar inte hur jag ska klara mig.

Nu behöver jag alltså ersätta min trogna läsare med något annat. Något okänt och framförallt ovant. Jag skulle bli glad för ett kvalificerat tips om vad jag ska använda istället och varför.

Tacksamma hälsningar.

/mikebike

Sicken korvfest

Jaha, så har den nya påven har utsetts. Franciskus (mäktigt namn). Ännu en skröplig man med ena foten i graven har fått ett nytt jobb. Mycket kan man säga om den katolska kyrkan, men åldersrasism på arbetsmarknaden kan de inte beskyllas för. Bra det!

Men det här med deras överläggningar bakom lyckta dörrar. Varför göra så stor grej av det? Särskilt nu med tanke på att den förre påven inte ens dog utan faktiskt bara ledsnade och sa upp sig. Jag menar det här med svart och vit rök, roliga hattar, gangsta-bling-bling och allt sådant. Hålla på och hålla på. Kan de inte bara ha ett jävla möte som alla andra?

Jag får gubbpanik när jag föreställer mig lukten i det rummet. Hur många gånger har man inte suttit på ett heldagsmöte och framåt eftermiddagen – när man varit på toa, kollat facebook och bitit sig i knytnäven en stund – kommer tillbaka och går in i en vägg av kroppsos. Då brukar det ändå finnas en viss diversitet i odörens sammansättning. Kvinnor män, blandade åldrar osv. Men här, där en samling åldersstigna män suttit i sina kåpor och hostat och harklat sig, rapat och fist, petat öron och kliat skalp utan att lämna rummet. Vilken fruktansvärd mardröm det skulle vara att tvingas stiga in i den kammaren. Som att besöka ett vanvårdens Carema-hem, minus den konstanta noten av handsprit och andra doftsättare av institutionskaraktär. Unket.

Det känns så fruktansvärt ovärdigt att den katolska kyrkan, trots allt sitt bagage, 2013 fortfarande vidhåller att det alltid måste korvfest i Vatikanen. Att det tvunget ska vara en gaggig gammelkorv till att styra skutan. Hade det inte varit liiiite mer långsiktigt och strategiskt smart att välja en person som i alla fall inte låg i riskzonen för senildemens redan innan internet fanns?

En go gäng #29

Vita kränkta män som gillar att gå på tivoli.

Jet-Set 6000

Hittade en bild som jag tog när jag och ett par kollegor lämnade Hisingsön och begav oss till centrum för att inmundiga en värdig fastlandslunch. Vid Polhemsplatsens stoppljus ser jag plötsligt det här:

En kombibil med en vissen takbox från 80-talet. Big deal, tänker ni. Ja tänk för att det är det, säger jag. Jag tycker det så himla fantastiskt att den heter Jet-Set 6000.

Jet-Set räckte liksom inte. Folk som spontanflyger privatjet till Saint Tropez för äta champagnelunch på nån schejkig yacht kan ta sig i röven. Den här takboxen knäcker allt motstånd. Den är för riktiga högrullare. Vi snackar för fanken om en sex tusen gånger fetare takbox än din morsa ens kan drömma om. Jet-Set 6000.

Om jag fick resa tillbaka i tiden till en historisk plats och bevittna en historisk händelse så ligger allt i lä. Hitlers bunker, slaget vid Lützen, stormningen av Bastiljien, Martin Luter Kings jag-har-en-dröm-tal, när flodhästen Nelson föddes osv. Jag skulle välja konferensrummet när Jet-Set 6000 presenterades och klubbades igenom. Jag får för mig att den presentationen var episk. Det måste den ha varit. Det krävs fan guts att ta den absolut svennigaste medelklassmarkören av dem alla och försöka ladda den med någon sorts historiskt stekarvärde. Jag menar hela takboxens existens baserades ju på att dess målgrupp var för fattiga eller i alla fall för snåla för att ta flyget. Ett extra lagringsutrymme för de som tvingades ta sin leasingbil och bränna ner via autobahn till alperna. Kan något andas mindre Jet-set än så? Jag vet inte om man ska tillskriva den som kom på namnet kredd för sin ironiska humor, men tanken på att ägaren nu får en liten påminnelse om livet de inte lever, varje gång de packar sin takbox, är nästan för bra för att vara ärligt uppsåt.

Frågan är bara varför man stannade på 6000 när man skulle boosta värdet i Jet-set-begreppet. Man kunde ju lika gärna ha valt 10000 eller 100000 när man ändå var igång, tänker jag. Så hur bestämde man sig för att 6000 var taket? Kändes det förmätet att gapa efter en högre summa? Var 6000 det högsta man kunde med?

När man ser allt ur det ljuset så kan man nästan känna den ängsliga radhusdoften i den slutgiltiga produkten.

Nämen, vad har vi här då – en kvinnodag minsann

Josefine är iväg och täcker kvinnodagen på Världskulturmuseet för Amnestys räkning. Hon är duktig hon. Själv har jag spenderat kvällen med resten av familjens kvinnor. Vi har ätit osthjärtan och kollat på Gladiatorerna. Eller jag och Stella har kollat. Stella är fixerad vid tanken att vara med och tävla och blev besviken när jag svarade att gladiatorerna nog skulle vara snälla om hon ställde upp och tävlade.

Tintin tröttnade på underhållningen efter fem minuter (när hennes osthjärtan var slut) och ville sova på soffan istället, men höll sig vaken genom att bråka om en filt, klänga runt och mula i sig en tablettask. Hon blev svart i blicken när jag frågade om hon ville ha välling så hon tog fram tuschpennorna och la sig på golvet istället. Ritade aggressivt och kliade sig på snippan samtidigt som hon i sjusekundersintervaller gastade att hon nog skulle bajsa snart, som om det vore ett mantra. Till slut hysschade Stella irriterat åt sin lillasyster som blev kränkt och ville ha välling. Och efter ytterligare fem-tio konflikter är de i säng.

Ja, såna är de ibland. Kvinnodagarna.