Galenskap enligt Gekko

I lördags tittade jag och J på Wallstreet 2 medan vi åt frukost och peppade för Way out West. Vi fick lära oss att definitionen på galenskap är när man gör exakt samma sak om ocom och om igen, men förväntar sig en helt nytt resultat varje gång. Det lät som en högst rimlig definition... Lustigt, för det är närmast exakt så jag skulle beskriva alla barns normaltillstånd.

Tips till Måns Zelmerlöv

Jag tycker synd om Måns Zelmerlöv. Den charmanta gossen som tagit Sverige, inte med storm, för det skulle Måns aldrig göra, utan mer med en behaglig bris. Killen som blivit hej och bror med hela svenska folket, efter att han som självaste kristus frälste vår stora kulturskatt Allsång på Skansen från ondo (Anders Lundin den satans kvacksalvaren), och återställde ordningen på torpet. Den Lasse Berghagenska ordningen.

Så tar det slut med tjejen. Ett sånt mög. Aldrig kan man få vara glad. Typiskt att det ska hända Måns av alla. Till och med Måns. Ska det vara så? Va, va, vaaa? Klart man fattar att killen behöver lite semester. Dra sig undan lite och ladda batterierna.

Bara han inte får en sån där misslyckad semester som han berättade om i Veckorevyn. Det skulle ju bara vara för mycket. Usch, det stockar sig i halsen på mig när jag tänker på hur lille Måns såg fram emot den där sköna resan till det "exotiska" landet Eritrea. Lyckan han kände inför att få åka och sola och bada och ha det riktigt skönt med sin familj. Låt mig citera Måns här: "Vi hade hört att det skulle vara riktigt najs". Men att glädjen grusades när de kom ditt och fick se vilket jävla pissland det var Måns förbannade klåparfarsa hade bokat resa till. Så himla typiskt.

Nej, det är faktiskt inget skämt!

Och vem lider inte med Måns när han fortsätter berätta: "Jag såg verkligen fram emot den här resan, jag tyckte att det var coolt att det var ett land som varit i krig, men nu var det fred och ett land under uppbyggnad."

Fattar ni? Så jävla blåst på konfekten alltså. Det smärtar mig verkligen att Måns av alla behövde vara med om en sådan här fruktansvärd besvikelse i unga år. Jag känner att jag inte kan kontrollera det illavarslande darret i underläppen, och är skrivande stund så redo att brisera i en hysterisk snor-och-gråt-orgie som skulle få leave-britney-alone-killen att verka samlad.

Bara en alldeles känslokall människa kan undgå att sätta sig in i det helvete som Måns behövde utstå när familjen unnade sig en liten trip till Afrikat för att gassa i solen och ha det sådär chartergöttigt som man ska ha på semestern. Jag fattar verkligen hur opepp det måste varit att komma till huvudstaden Asmara. Måns beskriver det så bra med egna ord: "Där var det totalt sönderbombat, hotellet vi kom till var så ofräscht och fruktansvärt omysigt". Ingen höjdare direkt.

Vem fan vill ha det omysigt på semestern. Hallå!? Där hade de gått i skola och jobbat röven av sig ett helt år, längtat efter den välbehövliga semesterpausen, och så möttes de av sån misär. Sönderbombat och ofräscht. Inte ens maten var bra. Så sjukt B alltså. Jag fattar knappt hur de pallade att gå vidare. Men det gjorde de, för det är såna Zelmerlövs är. De håller modet uppe även när livet känns lite tufft. Så hela familjen åkte till en strand som de hade fått höra skulle vara "the shit", som visade sig vara värsta rövstället. En öken som övergick till vatten (som till råga på allt var för varmt för att bada i). Måns brände sig jättemycket och som om inte det var nog fick hans mamma ont i öronen. Öronen!!

Jag säger som Måns: "Jag skulle nog inte rekommendera någon att åka till Eritrea, fast nu för tiden kanske det har blivit bättre där, vem vet." Ja, vem vet? Vem fan vet? Dawit Isaak kanske?

Nä, såna här mardrömsberättelser alltså. Jag tar så illa vid mig. Det är ju inget man önskar sin värsta fiende ens, och när det drabbar en sådan fin kille som Måns så blir det bara för mycket... Eller hur? Bara han inte väljer att åka till Libyen den här gången. Det är mitt råd till Måns inför hans krissemester. Jag tror nämligen inte att det kommer vara alls sådär najs som alla säger, även om stränderna i Benghazi lär vara the shit så att säga.

"Ohh... My precious"

J gör sig lustig över mig i sin bloggjävel. Först blev jag ilsk, sedan skrattade och till sist började jag nästan tycka lite synd om henne för hennes uppenbara avundsjuka. På mitt mobilnummer...

Jag har nämligen ett infernaliskt bra mobilnummer. Verkligen hejdundrande urbra. Ett sådant där nummer som är avundsvärt. Hade mitt nummer varit en tjej hade alla vänt sig om på gatan efter det. Mitt nummer borde bli bjudet på drinkar på krogen så jävla bra är det. Dessutom fick jag det av en ren och lycklig slump när jag köpte ett kontantkort. Det är med andra ord inte ett sånt där jävla fusknummer i en köpt nummerserie som man kan få via sitt företag. Nä nä nä, mitt nummer är the real deal. Jag krävde till och med att få behålla det när jag fick jobbmobil.

Jag älskar mitt mobilnummer. Därför blir jag lika besviken varje gång jag lämnar ut det och mottagaren inte reagerar på hur bra det är. Behandlar det som vilket jävla skräpnummer som helst. Ett i mängden. För mitt nummer är disco. Det är hummern bland ett gäng plankstekar (och då gillar jag ändå plankstek).

Så sent som idag hände det igen. Den uteblivna reaktionen. Jag var i en butik för att beställa sängbord och fick lämna mitt nummer. Det började avslappnat med de fyra första. Inget konstigt med det. Sedan kom de två första siffrorna och här började jag känna pirret, en svag förväntan, ett litet hopp om att kanske idag... Så kom de andra två och ett mönster börjar skönjas. Uppenbart för mig men jag visar tålamod (hur ska de kunna veta att det faktiskt fortsätter enligt samma serie) men börjar söka blicken för att se om mottagaren möjligtvis börjar hajja grejen. Det kanske är för mycket begärt. Det mest troliga vore ju såklart att de två sista siffrorna är två random pissiffror som pajar perfektionen och sorterar in numret i mellanmjölksfacket. Men det är det inte. Och när jag så avslöjar de två sista kommer jag nästan alltid på mig själv med att känna mig lika sprickfärdig av förväntan som redo att ta emot beröm för numret. Det händer aldrig.

Inte en endaste gång har det hänt och det stör mig. Det är inte så att jag förväntar mig att människor ska falla på knä och kyssa mina fötter, eller ens att alla i rummet ska släppa allt och börja applådera och jubla (även om det hade varit fint och värdigt) över mitt fenomenala mobilnummer. Jag hade nöjd mig med en liten kommentar, en nick, en reaktion, en någonting. Är det verkligen för mycket begärt att få en lite komplimang när är en av de få som har ett ut över det vanliga bra mobilnummer? Jag hade gjort det. Jag unnar nämligen andra den lyckan och vet att uppskatta ett bra nummer när jag ser det. Jag har till och med gett min bankkvinna beröm för att banken har ett så fantastiskt bra telefonnummer en gång. För sån är jag...

Tänk på det nästa gång ni får ett nummer av nån och det är sådär löjligt bra. Som mitt.

Färskpressad verklighet

Jag läste någonstans att stunden man föds genomgår man sitt livs största trauma. Skulle inte tro det va. Sista dagen på semestern måste vara livets största trauma. Särskilt med tanke på att man upplever det varje år. Och igår var det så dags för den årliga hårdångesten. Söndasångest de luxe. En gammal kollega sammanfattade det fint med att det är som att uppleva alla årets söndagar samtidigt. Fy fan.

Idag var första dagen på jobbet efter semestern och jag hade verkligen svårt att försöka se det från den ljusa sidan. Visst är det slut med baltisk fart på internet och förhoppningsvis så även på de skenande bib-kilona. Dessutom kanske jag kan börja hänga med i nyheterna igen. Men det var en klen tröst när telefonens aggressiva väckarklocka plötsligt ryckte upp mig ur djupsömnen orgasmiska lugn för första gången på fem veckor. Hade nästan glömt hur mycket jag hatar den signalen. Jag hade lätt kunnat leva med att strosa runt barfota, lite efterhavsbadäcklig i håret och en t-shirt som luktar grill ett par veckor till.

Men det är väl bara att bita ihop och börja tugga i sig lite färskpressad verklighet igen. Gaska upp sig lite.

Så kanske jag kan få lite fart på bloggandet igen (på riktigt) och hoppas på att jag har några läsare kvar.

Tillbaka och mer förutsägbar än någonsin

Så var man tillbaka. Skönt. Visst var det en helt grym vecka i Side. Det mesta var bara bra. Det vi kom dit för att göra var toppen. Solandet och badandet höll världsklass och det var en skön (och säkert moraliskt alldeles förkastlig) verklighetsflykt där vi endast lämnade hotellområdet för ett läkarbesök i och med att Juniorette lyckades dra på sig en öroninflammation av det kraftiga badandet. Men Majorna är ju ändå Majorna.

En del saker höll dock på att göra mig helt tokig. Hotellpersonalen i allmänhet och de i receptionen och baren i synnerhet, verkade ha enats om en väldigt udda take på vad femstjärnig service innebär. På ett sätt kan jag tycka att det är kreddigt att de med sådan ihärdighet lyckades vara så totalt ignoranta och avancerat ohjälpsamma. Det var som att ledningen hade handplockat alla kursettor i Basil Fawltys hotellskola. Jag kan verkligen förstå att de hyser ett hat mot äckliga turister som kommer dit och spenderar dygnets alla timmar i sina flip-flops och vältrar sig som övergödda, alldeles blankfeta, grisar i en glaze av svett. De behöver verkligen inte låtsas gilla en. Men med tanke på att det ändå kostar en rätt rejäl slant vore det ju en fördel om de inte får en att känna sig som en Rom i Rumänien i alla fall.

Jag har även haft nöjet att läsa lite dryga kommentarer där det bettades om vad jag skulle kunna tänkas skriva om. Någon gissade svennarna kring buffén. Bra gissning. Dock var det inte särskilt mycket svenskar på hotellet och de svennar som faktiskt var där höll sig i skinnet rätt bra. En annan gissade på att jag skulle blogga om min fetma och det är mer korrekt. Jag har säkert dragit på mig en fem sex osköna all-inc-kilogram i form av buffé och flytande bröd den här veckan. Det förstod jag såklart innan och det var också med i kalkylen. Därmed är det inte sagt att jag tänker låta bli att gnälla om det. Min kropp är på många sätt min största fiende och därför blir det ju lätt ett äterkommande ämne.

Det kommer säkert bli lite gott och blandat från "resan" här den närmsta tiden. Det får ni bara ta. Bloggen är terapi för mig och ni mina terapeuter.

So long suckers!

Nu drar jag med familj till Turkiet (Side). Vi ska på svennecharter och fullkomligt vältra oss i femstjärnig all-inclusivelyx. Samvetet lämnar vi hemma.

Vi ska inte uppleva nånting. Vi ska tillbringa dagarna i flipflops och bufféstinna bukar med sliskiga drinkar vid polkanten. Vem vet. Kanske kommer det en bild. Kanske inte. Ett är säkert. Jag kommer ha en del att skriva om efter den här lilla tripen.

J köpte djurmönstrade pösbyxor igår. Hon tittade på mig och förväntade sig reaktion. Hon vill att jag ska förfasas så hon kan kalla mig gubbjävel. Det har pågått ett tag nu och jag har inte riktigt fattat varför. Förrän igår. Jag kom på det som en blixt från klar himmel. Hon vill att jag ska bete mig gubbigt för hon tänder på gubbar och vill förstärka den sidan hos mig. Så måste det vara.

Mer om det efter resan.

Sommarkväll

Tittar på Sommarkväll i svt. Anders Timell sitter och skojar med Shirley Clamp. Han vill låta henne äta av sin marängsviss och säger att det är lugnt, eftersom hans herpes har gått tillbaka. Lustigt att han drar ett könssjukdomsskämt. Enligt min säkra källa (Mats) är detta mannen som slickat mest kvinnliga könsorgan i det här landet. Jag vill ogärna tro detta om någon kvinna, men kan inte låta bli att ana hög sanningshalt, när jag ser honom sitta som en härjad man i Björn Borg-frisyr och fittskägg och nästan radiostyrt flörta upp Lill-Babs i brygga, för att i nästa sekund spekulera i hur många Håkan Juholt har dansat köttvals med. Brrr...

Och med tanke på sitt Ladies Night-engagemang lär Anders Timell troligen snart besitta färdigheten att smitta människor med syfilis, gonnoré och kondylom bara genom att samtala med dem. Klamydia bara genom att stiga in i ett rum. Superkrafter värdiga en egen identitet (Förslag: Veneric Desease Man).

Hur menlös Anders Timell än är kan jag inte låta bli att lite förtjust tänka på hur bittert det måste vara för hans bror att tvingas låtsas vara rikskäck och händig i ett decennium utan att få ligga. Och så kommer hans luffarbrorsa och knullar allt som rör sig utan att ha uträttat ett vettigt handtag i hela sitt liv.

Brons

Svenska damlandslaget kammade brons i VM. Nu är jag ju helt sjukt ointresserad av fuzzball, men vore det inte rätt skönt om det kunde ersätta det där jävligt uttjatade 94-bronset, som varit föremål för ett idogt nationalrunkande allt sedan dess?

Ett nytt kapitel

Nu har jag tagit steget. Vänt blad. Påbörjat ett nytt kapitel. Jag har köpt löpartajts. Igår faktiskt.

För någon som håller på med löpning är det säkert ett helt normalt plagg. För mig som är helt ny och bra dagar känner mig som en oinbjuden gäst i den världen är det laddat. Det finns liksom inget normalt i att stoppa i ett par kycklingben, sin röv och sin kuk i en glansig och avslöjande kroppsstrumpa. Jag känner mig utlämnad. Som att jag står på en scen och ser ridån gå upp samtidigt som mitt medvetande plötsligt avslöjar att jag ska spela huvudrollen i "Kejsarens nya kläder".

Jag tog dem på en testrunda igår kväll. På stranden av alla jävla ställen. Men vädret var kass så det var bara ett fåtal personer utspridda längs den oändligt långa strandremsan. Ett promenerande par i jympabrallor, två tretton-typ-åriga tjejer som gick runt och sparkade på en boll, en man i sextioårsåldern med naturmänniskafrisyr som fotade sina röda Crocs (absolut inget konstigt med det) mot horisonten långt ute till havs, samt ett par tyska familjer som gett sig fan på att maxa sin schwedenferie, tvångsbadade och riktigt antinjöt av strandvistelsen. Och så jag.

Jag led. Dels av att jag fortfarande inte på riktigt lärt mig njuta av löpningen, jag bara låtsasnjuter och längtar tills det är över. Men också för att det kändes som att precis alla undrade vad fan jag sysslade med, när jag kom plogande fram med en gammal mans löpsteg och blottade mitt kön under ett förskräckligt tunt lager av halkig syntetbyxa. Mina skämmighetsreceptorer pejlade in och förstärkte varenda signal. Tyskarna stirrade, småtjejerna hånfnissade och till och med mannen med röda crocs undrade vad fan jag höll på med... eller också inte... men det var så det kändes.

Samtidigt var det så oerhört mycket skönare att springa i långkalsonger med noll friktion, än att pölsa omkring i pösbyxorna jag haft hittills. Så jag antar att det bara är att fortsätta. All in liksom.

Idag ska jag och J springa en niokilometersslinga. Hur ska det gå? Den som lever får se.

Semesterparadox

Hallandsposten rapporterar om att den överbefolkade kustremsan har överbelastat både 2G- och 3G-nätet i Mellbystrand.

På ett sätt är det skönt, men jag kan inte låta bli att provoceras av bilden på den lokaltidningsbesvikna campingsurfaren Carina, som uppgivet hänger över sin tjocka Acer, och med en platinablonderad frisyr och folkölsdomnat ansiktsuttryck viker ut sitt missnöje över att inte kunna uppdatera sin Facebookstatus. Det paradoxala i att jag bloggnäller över det.

Jag vet hur fel det är men jag unnar inte husvagnssvennarna att byta sina flickerfeeds med swingerbilder och nakenchatta, på min bekostnad. Det stör mig att möta dem vallfärda till stranden med sina flintasteksstinna bukar och kladdiga smartphones. För jag vet att varje jävel kostar mig en täckningspinne. Och den vetskapen stressar mig. Hur skönt jag än tycker att det är att vara ouppkopplad.

Hela Halland flurrar

Efter sex raka välflurrade McFlurrys vid McDonalds i Laholm/Mellbystrand börjar ett visst lugn infinna sig. De sköter sig och flurrar utav helvete. Jag har inte bara börjat lita på dem, jag vill även utse deras hamburgersjapp till McFlurry heaven.

Så idag, efter en snabbvisit i Göteborg passade jag på att ta flurrtemperaturen i Varberg. Resultatet kan beskådas nedan. Perfekt och levererad med ett leende. Det verkar inte sämre än att hela Halland flurrar.

Efter de senaste veckornas ökade besöksfrekvens har jag och många med mig även noterat en trevlighetsnivå utöver den vanliga vid beställning. Något jag uppskattar mycket. Hade jag haft läkarlegitimation hade jag troligen ordinerat mina deprimerade patienter en skön McDrive-beställning som ett alternativmedicinskt experiment. Vem kan vara sur när man åkt på en omgång hårdservice av Leyla och hennes kollegor.

Det var allt för nu. Nu ska det inhandlas förnödenheter och sedan badas bort bilsvett. Hoppas ni alla har det lika semestrigt som jag.

Och kom ihåg: Alla som inte flurrar är våldtäktsmän.

Sanningens ögonblick

Mitt sommarlov

Befinner mig just nu i en radioskugga som begränsar min internetuppkoppling tusenfalt värre än den kinesiska regeringen gör mot sina medborgare. Det fungerar bara punktvis och då riktigt jävla långsamt. Att det finns delar av landet med så här jävla kass täckning känns snudd på som ett övergrepp. Men jag får läst mer böcker.

Häromdagen var vi inne i Laholm city och köpte ost och vin. Då såg vi en lokal "kändis" som visst kallas Mjaumis. Han hade ljusblå shorts som satt högt i midjan och han gick runt och drog och gned sig i skrevet, samtidigt som han lät som om han lockade på en katt. Det var tydligen hans grej. Någon ska ju göra det också.

Idag ska jag prova hur de sköter sig med flurrandet på donken. Ska bli spännande. Funderar på att prova bilbingo också. Det är sånt man kan göra när dagarna ligger öppna och underbart planlösa framför en. Sedan har J:s systers kille lovat att lära mig hårdpruta hos en cykelhandlare.

Återkommer.

En tjock mans bröst

Igår på vagnen var det trängsel av den allra sämsta sorten. Redan vid påstigning hade inandningsluften en pikant doft av kropp och efter en hållplats stod jag fastkilad utan möjlighet till frigörelse. Plötsligt kände jag hur hur en sur filmjölksodör letade sig upp genom mina näsborrar. Det var en tjock man med Iron Maiden-tisha som bjöd oss medresenärer på denna kölhalning i luktform. Jag vände mig om och försökte meditera mig själv till mitt "happy place".

Det gick sådär ända till jag kände hur den tjocka mannens väldiga bröst började gnidas mot min hand som höll krampaktigt i en stång. Det gick en ilning längs hela min rygg. T-shirten må vara en dag gammal men hans svettkörtlar hade destillerat fram flera dagars transpiration, som för varje ny värmevallning lyckades träcka igenom föregående intorkade lager, och blomma ut i en nästan overklig kroppsodör. Det blev alldeles mjukt och fuktigt. Jag kände hans styva bröstvårta, ömsom nosa ömsom borra sig in i min handrygg. Jag försökte släppa taget men satt fast. Jag fick panik och slet mig till slut loss.

Jag blängde irriterat på mannen som till synes obrytt hade låtit sina stora pattar antasta mig. Han såg dimmig ut av hettan. Pannan var blank som bonad linoleum och han hade en vidrig ansiktsbehåring. Det såg ut som rödblont glest könshår, oskött, som dessutom var fyllt av kondenspärlor. Jag försökte hålla andan men blev yr. Lukten var överallt, den kladdade på mig. Vägrade lämna mig ifred. Trots att jag hade bytt grepp och handen var utom räckhåll kunde jag känna det stora bröstet mot handen. Lite som fantomsmärta. Det hängde kvar i en halvtomma.

När han äntligen klev av var det som jag föreställer mig att det känns att springa in i mål efter ett marathon. Man mår piss men är glad att man härdade ut. Långt senare kommer kicken.

Äntligen semester!

Semester. Det måste väl ändå vara det sexigaste ordet som finns? Det pirrar liksom till varje gång jag säger det.

Har jobbat mycket på sistone. Därav bloggtorkan här på sistone. Har bara inte orkat. Hoppas kunna ändra på det nu när jag blir lite ledig.

Har även ett nytt kul bloggprojekt på gång. Lite hemligt än så länge. Men håll ut. Det kommer bli kul. Jag flabbar iallafall sjukt mycket. Mer om det i sinom tid.

All the world loves a lover...

Appropå mäktiga grejer och Charles Bronson, så fick jag ett youtube-klipp skickat till mig härom dagen. Det är reklam för Mandom (mäktigt produktnamn) after shave och jag kan utan ljug säga att en reklamfilm sällan väckt ett sådant köpsug hos mig tidigare. Så elegant, så praktfullt, så rätt. Old Spice framstår som barnolja i jämförelse.

Och Charles Bronson. De kunde knappast ha hittat en bättre talesman för produkten i fråga. En tjusare som gav fula killar hopp in till döden. Charles Bronson visste verkligen hur man slänger en skjorta. Charles Bronson visste även att inte snåla med sitt lukta-gott-vatten. Han var en stilikon och förebild på alla sätt. Fan. Pipa är ingen dum idé. Jag måste försöka få tag i en låda Mandom per omgående.

Jag älskar hur han slår upp locket samtidigt och hur bilderna metaforiskt växlar mellan pigtjusaren Charles Bronson och revolvermannen Charles Bronson. Så ska jag börja öppna min deo, mina gurkburkar och allt med lock.

Dessutom. vilken sjukt catchy låt de fått till också: Jerry wallace: Lovers of the world. Jag ryser.



Jag känner hur badass-luckan har öppnats och misstänker att det kan tänkas komma en del Charles Bronson-relaterade inlägg från mig inom den närmsta tiden.

Knivboots – del 2

Vad är det mitt norra öga skådar, om inte en kastkniv?

Det bästa med bloggeriet är nästan det osynliga nätverk av visdom som finns latent därute och liksom vaknar till när det behövskommer på köpet. För ett par inlägg sedan skrev jag att jag ville ha en blid på finländska knivboots, och vips så kommer en länk lastad med ett par läderstövlar värdiga självaste Charles Bronson.

Förvisso var det inte de låga ankelboots i ljus mocka med stilettfack, som jag kanske hade hoppats på, utan en högre modell som dock kompenserar med en rejäl läderslida med plats för ett fucking knivblock.

Ett måste för alla hising-islandare med andra ord.

Bokbunkring

Inte nog med att J var och hämtade ett stort tjockt bokpaket igår. Idag när jag kom hem hade hon fyllt bordet med ännu en hög. Jag kände stress när jag såg högen. Det gör jag alltid när hon handlar böcker som att det inte finns någon morgondag. För varje bok hon köper framstår min andel böcker allt mer blygsam. Och gör jag ett kontraköp så fylls ju hyllorna på ännu mer och så står vi plötsligt där och fingrar lystet på en Billy till.

Jag har gjort tröstlösa försök att bromsa inflödet. Ett tag tror jag till och med att hon lyssnade lite, för hon började plötsligt låna på biblioteket istället.

Men det finns tillfällen hon inte går att stoppa och det är när hon lyckas lägga vantarna på en ny Lapidus (fan-fucking-tastisk recension). Då är hon såld. Det är samma sak varje gång. Han liksom trollbinder...
  
"Jorge drog bak skallen. Spanade in snubben på tre decimeters avstånd. Höll fram presenten: en Dom Pérignon 2002 – tydligen råfin.
   Babak: Mahmuds äldste homie. Babak: iransk langarprofet, fittmagnet, fett med förortskaxighet – trodde han själv i alla fall. Babak: gjort resan som Jorge en gång själv planerat. Snott vägen som varit vikt åt honom. Börjat nere på gatan. Lärt sig gejmet. Greppat marknaden – hur vanliga förortslirarna börjat bruka som värsta Stureplansfolket gånger en lax."


 
Notering: Herr lapidus verkar ha fattat tycke för extravagant användning av skiljetecknet kolon.

Knivboots

En kollega (med finskt påbrå) berättade att han hade varit i en skobutik i Finland och sett låga boots med, och håll i er nu, inbyggt knivfack. Det låter nästan för finskt för att vara sant. Jag tror på det för att jag vill att det ska vara sant. Klart man vill ha ett fack för kniven. Att drälla runt med en fulmora i handen eller fickan känns ju inte så ståndsmässigt. Bättre då att inspirerad av random 80-talets actionhjältar förvara den i dojjan.

Men jag kan banne mig inte hitta någon bild när jag googlar. Jag misstänker att det troligen är en ganska vedertagen produkt och att det med största sannolikhet finns ett bra finskt namn på det hele. Någon finne som vet vad sådana boots heter, eller som bara kan verifiera sanningshalten?

Bob & Bobek

Tintin har förälskat sig i ett tjeckiskt barnprogram som heter Bob & Bobek. Så idag har vi tillbringat större delen av förmiddagen med att titta på två tecknade kaniner med samma dialekt som den äldre skolans söderalkisar. Det är världsklass. Första barnprogrammet på väldigt länge som inte får det att skava i huvudet. Mången gång har tjeckerna bevisat att de är världens herrefolk när det kommer till öl, ishockeyfrisyrer och barnprogram. Och detta är sannerligen inget undantag.

Se och njut: Bob & Bobek – Försökskaninerna

En kul detalj är att alla röster görs av Johan Rabeus. Det är helt utan konkurrens hans bästa skådespelarinsats någonsin. Och då har jag inget ont att säga om honom i övrigt.