Ett nytt kapitel

Nu har jag tagit steget. Vänt blad. Påbörjat ett nytt kapitel. Jag har köpt löpartajts. Igår faktiskt.

För någon som håller på med löpning är det säkert ett helt normalt plagg. För mig som är helt ny och bra dagar känner mig som en oinbjuden gäst i den världen är det laddat. Det finns liksom inget normalt i att stoppa i ett par kycklingben, sin röv och sin kuk i en glansig och avslöjande kroppsstrumpa. Jag känner mig utlämnad. Som att jag står på en scen och ser ridån gå upp samtidigt som mitt medvetande plötsligt avslöjar att jag ska spela huvudrollen i "Kejsarens nya kläder".

Jag tog dem på en testrunda igår kväll. På stranden av alla jävla ställen. Men vädret var kass så det var bara ett fåtal personer utspridda längs den oändligt långa strandremsan. Ett promenerande par i jympabrallor, två tretton-typ-åriga tjejer som gick runt och sparkade på en boll, en man i sextioårsåldern med naturmänniskafrisyr som fotade sina röda Crocs (absolut inget konstigt med det) mot horisonten långt ute till havs, samt ett par tyska familjer som gett sig fan på att maxa sin schwedenferie, tvångsbadade och riktigt antinjöt av strandvistelsen. Och så jag.

Jag led. Dels av att jag fortfarande inte på riktigt lärt mig njuta av löpningen, jag bara låtsasnjuter och längtar tills det är över. Men också för att det kändes som att precis alla undrade vad fan jag sysslade med, när jag kom plogande fram med en gammal mans löpsteg och blottade mitt kön under ett förskräckligt tunt lager av halkig syntetbyxa. Mina skämmighetsreceptorer pejlade in och förstärkte varenda signal. Tyskarna stirrade, småtjejerna hånfnissade och till och med mannen med röda crocs undrade vad fan jag höll på med... eller också inte... men det var så det kändes.

Samtidigt var det så oerhört mycket skönare att springa i långkalsonger med noll friktion, än att pölsa omkring i pösbyxorna jag haft hittills. Så jag antar att det bara är att fortsätta. All in liksom.

Idag ska jag och J springa en niokilometersslinga. Hur ska det gå? Den som lever får se.

Semesterparadox

Hallandsposten rapporterar om att den överbefolkade kustremsan har överbelastat både 2G- och 3G-nätet i Mellbystrand.

På ett sätt är det skönt, men jag kan inte låta bli att provoceras av bilden på den lokaltidningsbesvikna campingsurfaren Carina, som uppgivet hänger över sin tjocka Acer, och med en platinablonderad frisyr och folkölsdomnat ansiktsuttryck viker ut sitt missnöje över att inte kunna uppdatera sin Facebookstatus. Det paradoxala i att jag bloggnäller över det.

Jag vet hur fel det är men jag unnar inte husvagnssvennarna att byta sina flickerfeeds med swingerbilder och nakenchatta, på min bekostnad. Det stör mig att möta dem vallfärda till stranden med sina flintasteksstinna bukar och kladdiga smartphones. För jag vet att varje jävel kostar mig en täckningspinne. Och den vetskapen stressar mig. Hur skönt jag än tycker att det är att vara ouppkopplad.

Hela Halland flurrar

Efter sex raka välflurrade McFlurrys vid McDonalds i Laholm/Mellbystrand börjar ett visst lugn infinna sig. De sköter sig och flurrar utav helvete. Jag har inte bara börjat lita på dem, jag vill även utse deras hamburgersjapp till McFlurry heaven.

Så idag, efter en snabbvisit i Göteborg passade jag på att ta flurrtemperaturen i Varberg. Resultatet kan beskådas nedan. Perfekt och levererad med ett leende. Det verkar inte sämre än att hela Halland flurrar.

Efter de senaste veckornas ökade besöksfrekvens har jag och många med mig även noterat en trevlighetsnivå utöver den vanliga vid beställning. Något jag uppskattar mycket. Hade jag haft läkarlegitimation hade jag troligen ordinerat mina deprimerade patienter en skön McDrive-beställning som ett alternativmedicinskt experiment. Vem kan vara sur när man åkt på en omgång hårdservice av Leyla och hennes kollegor.

Det var allt för nu. Nu ska det inhandlas förnödenheter och sedan badas bort bilsvett. Hoppas ni alla har det lika semestrigt som jag.

Och kom ihåg: Alla som inte flurrar är våldtäktsmän.

Sanningens ögonblick

Mitt sommarlov

Befinner mig just nu i en radioskugga som begränsar min internetuppkoppling tusenfalt värre än den kinesiska regeringen gör mot sina medborgare. Det fungerar bara punktvis och då riktigt jävla långsamt. Att det finns delar av landet med så här jävla kass täckning känns snudd på som ett övergrepp. Men jag får läst mer böcker.

Häromdagen var vi inne i Laholm city och köpte ost och vin. Då såg vi en lokal "kändis" som visst kallas Mjaumis. Han hade ljusblå shorts som satt högt i midjan och han gick runt och drog och gned sig i skrevet, samtidigt som han lät som om han lockade på en katt. Det var tydligen hans grej. Någon ska ju göra det också.

Idag ska jag prova hur de sköter sig med flurrandet på donken. Ska bli spännande. Funderar på att prova bilbingo också. Det är sånt man kan göra när dagarna ligger öppna och underbart planlösa framför en. Sedan har J:s systers kille lovat att lära mig hårdpruta hos en cykelhandlare.

Återkommer.

En tjock mans bröst

Igår på vagnen var det trängsel av den allra sämsta sorten. Redan vid påstigning hade inandningsluften en pikant doft av kropp och efter en hållplats stod jag fastkilad utan möjlighet till frigörelse. Plötsligt kände jag hur hur en sur filmjölksodör letade sig upp genom mina näsborrar. Det var en tjock man med Iron Maiden-tisha som bjöd oss medresenärer på denna kölhalning i luktform. Jag vände mig om och försökte meditera mig själv till mitt "happy place".

Det gick sådär ända till jag kände hur den tjocka mannens väldiga bröst började gnidas mot min hand som höll krampaktigt i en stång. Det gick en ilning längs hela min rygg. T-shirten må vara en dag gammal men hans svettkörtlar hade destillerat fram flera dagars transpiration, som för varje ny värmevallning lyckades träcka igenom föregående intorkade lager, och blomma ut i en nästan overklig kroppsodör. Det blev alldeles mjukt och fuktigt. Jag kände hans styva bröstvårta, ömsom nosa ömsom borra sig in i min handrygg. Jag försökte släppa taget men satt fast. Jag fick panik och slet mig till slut loss.

Jag blängde irriterat på mannen som till synes obrytt hade låtit sina stora pattar antasta mig. Han såg dimmig ut av hettan. Pannan var blank som bonad linoleum och han hade en vidrig ansiktsbehåring. Det såg ut som rödblont glest könshår, oskött, som dessutom var fyllt av kondenspärlor. Jag försökte hålla andan men blev yr. Lukten var överallt, den kladdade på mig. Vägrade lämna mig ifred. Trots att jag hade bytt grepp och handen var utom räckhåll kunde jag känna det stora bröstet mot handen. Lite som fantomsmärta. Det hängde kvar i en halvtomma.

När han äntligen klev av var det som jag föreställer mig att det känns att springa in i mål efter ett marathon. Man mår piss men är glad att man härdade ut. Långt senare kommer kicken.

Äntligen semester!

Semester. Det måste väl ändå vara det sexigaste ordet som finns? Det pirrar liksom till varje gång jag säger det.

Har jobbat mycket på sistone. Därav bloggtorkan här på sistone. Har bara inte orkat. Hoppas kunna ändra på det nu när jag blir lite ledig.

Har även ett nytt kul bloggprojekt på gång. Lite hemligt än så länge. Men håll ut. Det kommer bli kul. Jag flabbar iallafall sjukt mycket. Mer om det i sinom tid.

All the world loves a lover...

Appropå mäktiga grejer och Charles Bronson, så fick jag ett youtube-klipp skickat till mig härom dagen. Det är reklam för Mandom (mäktigt produktnamn) after shave och jag kan utan ljug säga att en reklamfilm sällan väckt ett sådant köpsug hos mig tidigare. Så elegant, så praktfullt, så rätt. Old Spice framstår som barnolja i jämförelse.

Och Charles Bronson. De kunde knappast ha hittat en bättre talesman för produkten i fråga. En tjusare som gav fula killar hopp in till döden. Charles Bronson visste verkligen hur man slänger en skjorta. Charles Bronson visste även att inte snåla med sitt lukta-gott-vatten. Han var en stilikon och förebild på alla sätt. Fan. Pipa är ingen dum idé. Jag måste försöka få tag i en låda Mandom per omgående.

Jag älskar hur han slår upp locket samtidigt och hur bilderna metaforiskt växlar mellan pigtjusaren Charles Bronson och revolvermannen Charles Bronson. Så ska jag börja öppna min deo, mina gurkburkar och allt med lock.

Dessutom. vilken sjukt catchy låt de fått till också: Jerry wallace: Lovers of the world. Jag ryser.



Jag känner hur badass-luckan har öppnats och misstänker att det kan tänkas komma en del Charles Bronson-relaterade inlägg från mig inom den närmsta tiden.

Knivboots – del 2

Vad är det mitt norra öga skådar, om inte en kastkniv?

Det bästa med bloggeriet är nästan det osynliga nätverk av visdom som finns latent därute och liksom vaknar till när det behövskommer på köpet. För ett par inlägg sedan skrev jag att jag ville ha en blid på finländska knivboots, och vips så kommer en länk lastad med ett par läderstövlar värdiga självaste Charles Bronson.

Förvisso var det inte de låga ankelboots i ljus mocka med stilettfack, som jag kanske hade hoppats på, utan en högre modell som dock kompenserar med en rejäl läderslida med plats för ett fucking knivblock.

Ett måste för alla hising-islandare med andra ord.

Bokbunkring

Inte nog med att J var och hämtade ett stort tjockt bokpaket igår. Idag när jag kom hem hade hon fyllt bordet med ännu en hög. Jag kände stress när jag såg högen. Det gör jag alltid när hon handlar böcker som att det inte finns någon morgondag. För varje bok hon köper framstår min andel böcker allt mer blygsam. Och gör jag ett kontraköp så fylls ju hyllorna på ännu mer och så står vi plötsligt där och fingrar lystet på en Billy till.

Jag har gjort tröstlösa försök att bromsa inflödet. Ett tag tror jag till och med att hon lyssnade lite, för hon började plötsligt låna på biblioteket istället.

Men det finns tillfällen hon inte går att stoppa och det är när hon lyckas lägga vantarna på en ny Lapidus (fan-fucking-tastisk recension). Då är hon såld. Det är samma sak varje gång. Han liksom trollbinder...
  
"Jorge drog bak skallen. Spanade in snubben på tre decimeters avstånd. Höll fram presenten: en Dom Pérignon 2002 – tydligen råfin.
   Babak: Mahmuds äldste homie. Babak: iransk langarprofet, fittmagnet, fett med förortskaxighet – trodde han själv i alla fall. Babak: gjort resan som Jorge en gång själv planerat. Snott vägen som varit vikt åt honom. Börjat nere på gatan. Lärt sig gejmet. Greppat marknaden – hur vanliga förortslirarna börjat bruka som värsta Stureplansfolket gånger en lax."


 
Notering: Herr lapidus verkar ha fattat tycke för extravagant användning av skiljetecknet kolon.

Knivboots

En kollega (med finskt påbrå) berättade att han hade varit i en skobutik i Finland och sett låga boots med, och håll i er nu, inbyggt knivfack. Det låter nästan för finskt för att vara sant. Jag tror på det för att jag vill att det ska vara sant. Klart man vill ha ett fack för kniven. Att drälla runt med en fulmora i handen eller fickan känns ju inte så ståndsmässigt. Bättre då att inspirerad av random 80-talets actionhjältar förvara den i dojjan.

Men jag kan banne mig inte hitta någon bild när jag googlar. Jag misstänker att det troligen är en ganska vedertagen produkt och att det med största sannolikhet finns ett bra finskt namn på det hele. Någon finne som vet vad sådana boots heter, eller som bara kan verifiera sanningshalten?

Bob & Bobek

Tintin har förälskat sig i ett tjeckiskt barnprogram som heter Bob & Bobek. Så idag har vi tillbringat större delen av förmiddagen med att titta på två tecknade kaniner med samma dialekt som den äldre skolans söderalkisar. Det är världsklass. Första barnprogrammet på väldigt länge som inte får det att skava i huvudet. Mången gång har tjeckerna bevisat att de är världens herrefolk när det kommer till öl, ishockeyfrisyrer och barnprogram. Och detta är sannerligen inget undantag.

Se och njut: Bob & Bobek – Försökskaninerna

En kul detalj är att alla röster görs av Johan Rabeus. Det är helt utan konkurrens hans bästa skådespelarinsats någonsin. Och då har jag inget ont att säga om honom i övrigt.

Baconsvammel

Är just nu inne i ett skov av baconfrenesi. Det blir så ibland. Att det skulle råka sammanfalla med min nya sunda livsstil kunde inte hjälpas. Bacon är lite som the dark force för mig. Kittlande och nästintill omöjligt att motstå.

Det började med att jag åt lunch och valet stod mellan baconinlindad fläskfilé och något annat, icke inlindat i detta köttvärldens delikata siden. Jag gjorde det självklara valet och blev såklart mycket nöjd. Baconinlindat är nyckeln till glädje, lycka och framgång. Nyckeln till fred. Jag skulle vilja drista mig till att säga att den är svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att misslyckas med en maträtt om man tar till detta klassiska baconknep. Om jag ägde en restaurang skulle flaggskeppet i menyn vara metamaträtten baconinlidat bacon. Det måste ju vara det ultimata. Fattar inte att ingen kommit på det än. Men tills vidare får jag nöja mig med vanligt standardinlindade rätter.

I förrgår åt jag till exempel tapasmiddag på Mañana. Min favorit är de baconinlindade dadlarna. Så fulländat briljant. Som ett stort monumentalt fuckfinger till konservativa läckergommar som hävdar att kött och frukt inte hör ihop. Smakerna träffas, knullar och bildar familj i munnen på en.

I min baconmani har jag dessutom kommit på att det kanske skulle vara häftigt att ha en bacontatuering. En baconinlindad överarm till exempel. Sådär snyggt knaperstekt. En idé jag efter en stunds vilt googlande till min stora besvikelse måste erkänna var en dåres delirium. Detta efter att ha bevittnat hur några av huvudpersonerna från People of Walmart fullständigt har gått bananer med just bacontatueringar. Det kanske säger mer om mig än dem, men jag hoppas verkligen inte det.

Måtte djävulen ta killen till vänster. Han har just fördärvat två av mina baconidéer. Tatueringen och baconinlindat bacon. Och varför i hela friden hänger Shanti Roney med det här rövgänget?

Hmmm... en svanktatuering föreställande ett uppochnervänt kors av rå bacon... it's a real keeper.

Eller varför inte föreviga en komplett engelsk frukost med stekpanna och allt i hjässan? Det är vad jag kallar en lyckad investering... ehhh?

En yttring av smalkultur

Det har nu gått två veckor sedan jag av en före detta kollega (RW) fick meddelandet "håll i dig nu för faan" tillsammans med en länk till följande klipp...



Jag vet fortfarande inte vad det var tänkt att jag skulle få ut av klippet, men faktum är att det genererat höghaltiga nivåer av existentiell ångest. Det här bara måste vara både det absolut bästa och sämsta med mänskligheten sammanfattat i samma videoklipp. Jag har sett det kanske tio femton gånger nu och för varje titt fylls frågelådan på. Vad får en människa att börja med sånt här? Hur lyckas det bli sportklassat och dra publik? Hur vet åskådarna när de ska klappa med händerna? Varför, varför, varför?

Freestyle Canoe. Det låter som ett svårt skämt. Men det är det inte. Det är på riktigt och sammanfattas så här: "American Freestyle canoeing is the art of paddling a canoe on flat water with perfect control of its movements". Låt mig säga såhär. Om Freestyle Canoe är en art of någonting, ser jag det som en öppen spelplan att komma ut som multikonstnär. Ingenting kommer längre att vara något jag bara gör. När jag äter korv är det en konstform som kräver respekt och vördnad. När jag fickparkerar, betalar räkningar eller bara ligger på soffan likaså. När jag tömmer kattlådan ska det från och med nu tituleras som "The fine art of lådtömning..."

I mitt sökande efter att förstå de här människorna tittade jag igenom en mängd klipp. Det ena ledsammare än det andra. Trots det uppenbart sjuka smashupplägget, att se någon paddla sin kanot under största möjliga allvar i en slags sensuell styrdansrit, lyckades jag inte finna en nyans av underhållning, inte känna ens en ansats till skratt. Men så plötsligt, i klippet nedan, utspelar sig under de första fem sekunderna. En lika kort som fantastisk scen. Mannen från klippet ovan, Marc Ornstein (kanotkonstens James Bond) blir häcklad på väg ut från sitt bejublade framträdande. Helt underbart. Bara det faktum att ett sådant här event har helt egna tvättäkta häcklare. Man hör bara någon utstöta ett forcerat stön och hur samma någon i nästa andetag pedofilväser fram nice, till den intet ont anande kanotguden. Helt underbart. Se och se om säger jag bara.



Vidare expanderar sig en värld av humor i kommentarsfältet när man läser andra frågande läsares reaktioner. Det här är min favorit: "You wont belive all the pussy he gets. He literally has to run from the tsunami of pussy-juice". Och nog lär det vara så, som kanoternas konung och pagajernas prins. Även om paddla ifrån nog mer hade varit Marc Ornsteins grej.

Självskadebeteende

Igår berättade min vän Semmelmannen, plötsligt och helt taget ur luften, att han sett Änglagård 3 – Tredje gången gillt dagen innan. En djungeltrumma av gåshud levererade ett obehag längs ryggraden på mig av bara tanken på att se Helena Bergström snorböla och visa sin barm i ännu ett avsnitt av en filmserie med Måndag-hela-veckan-upplägg. Samtidigt njöt jag lite. Det är en kittlande självdestruktiv känsla, vetskapen om att man ska lägga några av dygnets mest lediga timmar till att bränna in en filmhistorisk defekation på sina näthinnor. Och trots att jag som vanligt är sist på bollen så bara måste jag lätta mitt hjärta.

När jag kom hem hade J fixat filmen och när barnen hade lagt sig tog vi med datorn till sängen för att låta Colin Nutely utnyttja våra oskuldsfulla kroppar, själar och sinnen. Och som han levererade. Gamle Colin. Honom kan man verkligen lita på. Filmen var såklart värre än vi vågat hoppas på. Efter "filmen" var vi lämnade åt oss själva i vidrig känsla av tomhet, vrede och smuts. Den där känslan som inte går att duscha bort hur mycket man än försöker.

Jag får ju självfallet skylla mig själv. Det var högst självförvållat och jag har haft alla möjligheter att undvika den här förnedringen. Men jag känner ändå att jag skulle vilja tvångsdeportera Colin Nutley på livstid. Han och hans hejdukar har begått tillräckligt många brott mot det svenska folket nu. Änglagård 3 råkar bara vara det sista i raden av övergrepp. Och det mest ironiska är att vi vare sig vi vill eller inte så är vi med och betalar honom för det. Hur sjukt är inte det?

Bara omslagsbilden är en riktig våldstriggare

 

Det är lätt att skita på sig över att den svenska filmbudgeten gruppvåldtas för "verk" som Åsa-Nisse, den oändliga Göta Kanal-historien och allt av Richard Hobert. Men faktum är att det är något väldigt lurt med hur den beskedlige lille britten lyckas bända ut så tjockt med deg till precis vad fan han än kommer sig för. Colin Nutley är Svenska Filminstitutets nyckelbarn, med fri tillgång till den stora glasslådan med filmstödspengar. Något han inte drar sig för att utnyttja. Tvärtom. Han är en kronisk återfallsförbrytare. Vill han ta med familjen till Thailand. Då är det bara att hitta på en banal liten undanflykt, formulerat i manusform, och vips sitter han där och gassar på en All-inclusive-resort med ena näven om en Pina Colada och den andra runt Rolf Lassgårds kuk. Samma sak har det varit med precis varenda film han tagit sig för sedan 1992. Vill Colin Nutley att en karaktär ska minnas hur god en Croissant var i Hong Kong. Då ska det fanimej åkas till Hong Kong. Och ingen säger något. I alla fall ingen med auktoritet. I Änglagård 3 var det Mallis som fick sig en liten omotiverad visit. Inget konstigt med det. Trots att historien knappas hade haltat mer om de där scenerna var inspelade i en liten sketen hyresetta i Hägersten.

Det mest sinnessjuka med Änglagård 3 är hur jävla ointressant plotten är. Helena Bergström tar med sig sin osnutna unge och mystiskt homosexuella livskamrat Zak och åker tillbaka till Änglagård för att lägga korten på bordet i gåtan om vem som är hennes biologiska far. Självklart rör deras ankomst som vanligt om ordentligt i den lilla präststyrda hålan i Västra Götaland. Det tisslas och tasslas, rings skvallersamtal och motarbetas. Byfolket verkar helt ha glömt bort att de redan har gått igenom exakt samma kulturkrockskonflikt och via en svårsmält försoning blivit en go gäng, inte bara en utan två gånger förut. Men det är klart. De är ju så förbannat annorlunda. Horan och bögen och deras oäkting. Till och med de atominavlade ökenmissfostren i "The Hills Have Eyes" skulle handla mer rationellt. Men som motvikt hade byns population fått ett nytt exotiskt inslag i form av två steppande "negrer" från Belize (var det en blinkning om var inledningsscenen till nästa Änglagård kommer förläggas månne?). Kanske de konstigaste rollerna i svensk filmhistoria då de utöver de rytmiska steppscenerna tillförde precis inte ett skit. Faktum vara att ingen av rollerna hade något större existensberättigande. Hela filmen var som ett enda stort potpurri av återblickar och omotiverade miljöbilder. I de få nyfilmade scenerna hade de tagit bort varenda liten gnutta av konflikt.

Storbonden (Sven Wollter) hade blivit en puttrig snällgubbe. Hans onda sons (Jakob Eklund) hade blivit hoppypilot och butiksägaren hade slutat porr-runka och skaffat familj. Thats it. Mer än så var det inte. Under filmen frågade jag mig själv gång på gång vad problemet var. Den enda motsättningen som fanns var att en sur hemsamarit och Sven Wollters sonhustru försökte motarbeta Fanny i sina försök att besöka bygdens gammgubbar.

Hela filmens uppenbarelse är ett mysterium. Ju mer jag tänker på det borde någon ställa Colin Nutley inför rätta. Det borde vara belagt med fängelse i straffskalan att prutta ur sig sådan här värdelös skit. Det var så smärtsamt uppenbart att det verkligen inte fanns ett skit att berätta. Ändå ska vi inte vara så säkra på att det är slut med "tredje gången gillt". I en intervju inför premiären sa han "Under inspelningen av den tredje filmen upptäckte vi att här finns det en fjärde film". Var det ett hot? Och varför ska han nöja sig med fyra, när han kan göra bådde femman, sexan och sjuan utan något som helst motstånd. Han vet ju att vi kommer att se skiten hur många varv han än tar det.

Det absolut konstigaste av allt lät dock vänta på sig till eftertexterna. Där hade Colin Nutley låtit klippa in en återblick från när Helena Bergström visar brösten i den första Änglagård-filmen. 1992-pattarna liksom. Varför?

Jävla Colin Nutley!

Återupprättad kontakt med McDonald's-gänget

Precis när det börjar dra ihop sig mot årets McFlurry-säsong så fick jag helt opåkallat en liten hälsning får mina McDonald's-vänner. Vilken tajming va.

----

Ämne: Ny McFlurry smak

Meddelande:

Hej!

Hoppas att du fått fler perfekt flurrade McFlurry =) Som du kanske redan vet
lanserar vi nu en ny smak - McFlurry Ballerina Kladdkaka! Som den McFlurry-fantast
du är tänkte jag passa att skicka över lite smakkuponger till dig inför
sommaren. Återkom gärna med din adress så ser jag till att de kommer med posten.

Hälsningar
xxxx

----

Till: xxxx@se.mcd.com
Ämne: Re: Ny McFlurry smak

Meddelande:

Hej xxxx!

Vilken alldeles förträffligt trevlig spontanhälsning. Ni är bra ni. Självklart vet jag att ni lanserat en ny smak. Den ska avnjutas i sommar vill jag lova. Dock har jag inga vidare rapporter att delge för tillfället. Bortsett från några oplanerade nedslag är större delen av Q2 (kvartal 2) vigd åt att fungera som deff-period, inför den mest intensiva McFlurry-säsongen som drar igång med full kraft först runt midsommar.

Min McFlurry-fanatism består, som du säkert känner till, främst i att jag är noga med att själva flurrmometet utförs korrekt. Kalla mig paragrafryttare, men en oflurrad McFlurry är inte en fullvärdig produkt. En McFlurry där flurrning uteblivit åker direkt i papperskorgen och det kan snabbt bli en dyr historia. Men jag vägrar att i efterhand be om att få den flurrad. Det ska ju bara fungera. Eller hur? Som kund vill jag kunna lita på McDonald's, känna trygghet och helt slippa den obehagliga känslan av osäkerhet inför resultatet.

Sedan vill jag vänligt men bestämt avböja ditt erbjudande om smakkuponger. Främst för att inte riskera att hamna i tacksamhetsskuld och/eller någon form av läge där jag undermedvetet skulle komma att handla i jäv. Men även för att jag mer än gärna betalar för er delikata glassdessert, såtillvida den är välflurrad.

En lite konspiratorisk del av min hjärna säger mig dessutom att jag borde vara försiktig med att röja min identitet, då jag har förstått att vissa element (främst kassapersonal) i er organisation verkar se mig som ett irritationsmoment. Jag vill som du säkert förstår göra vad jag kan för att minimera risken för repressalier.

Men för att smakkupongerna inte ska förgås utan komma till nytta skulle jag gärna se att de hamnar hos någon som behöver dem bättre. Om jag får välja fritt skulle jag vilja att ni ger dem till hon som säljer "Situation STHLM" på Vasagatan, mittemot Centralstationen. Jag fick nämligen lite dåligt samvete när jag bara gick förbi henne förra veckan, utan att köpa hennes tidning, men jag hade redan gjort av med så mycket pengar. Annars kanske vi gemensamt kan komma på ett lämpligt ändamål de kan gå till?

Hur gör vi?

Tacksam för snabbt svar

Bästa hälsningar,
Mikael

Klovn: The Movie

Nu är den här. Den efterlängtade. Och jag har sett den.

Som jag har väntat på Klovn: The Movie har jag sällan längtat efter en film. Samtidigt har jag varit orolig. För efter 60 solida avsnitt, sprängfyllda av skrattkramp, fysiskt smärtsamt pinsamma situationer och ett danskt vansinne som jag aldrig tidigare skådat. Hur lever man upp till det? Det gör man ju statistiskt sett inte. Många tappra har tidigare försökt landa en tv-succe i långfilmsformat. Mig veterligen har ingen någonsin lyckats. Förrän nu.

Klovn: The movie infriade mina förväntningar. Med råge. Det är en film så sjuk (och sjukt rolig) att det inte går att beskriva i text. På riktigt. Det skulle vara omöjligt att försöka ge en bild av vad det är som gör den här filmen så rolig, utan att själv framstå som en synnerligen störd person. Möjligtvis för tv-serien redan invigda personer. Men vaffan, jag gör väl ett försök...

Casper har styrt upp årets höjdpunkt. Han och Frank ska officiellt ut på en kanotsemester utan sina fruar. Inofficiellt går deras lilla getaway under namnet Tour de Fisse (fitt-turné). Inget konstigt med det. Det hela blir dock inte riktigt som de tänkt sig då Frank tar med sin fru Mias brorson (som de barnvaktar) på resan på grund av en liten fadäs där Frank råkade komma i sin svärmors öga, medan hon låg och sov, så hon behöver komma till en läkare. Frank vill visa att han kan vara ansvarsfull och en god förebild. Det går sådär. På sin resa lyckas de tillsammans skända såväl sig själva som alla människor de möter. Unga som gamla, kvinnor som män. Hela filmen är en orgie i beträdda marker av ämnen som ingen varken vågat eller lyckats göra humor på tidigare. Det är en mental blästring. En moralisk katharsis.

Trailern nedan är verkligen ljusår från att göra filmen rättvisa. Men se den ändå.

Lite sent R.I.P... men ändå

Jag var i Stockholm förra veckan vilket föranledde att jag totalt missade James Arness a.k.a Zebulon Macahan död. Trist.

Redan i början på 80-talet kom Zeb stapplande in i de svenska folkhemmen och fick tre generationer svennebananer att plötsligt börja dyrka en man helt draperad i läder. Om somrarna var det han som borgade för att varje lördagskväll skulle fyllas med så mycket pondus, tuffsnack och stelt våld, att det för all framtid skulle komma att förändra våra krav på vita dukens bad guys. Inte ens stans finska fiskrensarfyllon kunde övertyga så med en kniv.

Zeb var mannen som var gammal redan när han föddes. Zeb var mannen som fulländade den effektfulla konsten att mellan-tänderna-väsa fram svador med styva oneliners som "You better step down or eat dirt" och "Put that gun down boy, if you're not looking for a new haircut". Zeb var mannen med det bästa jobbet i världen, en verklig arbetarklasshjälte (Ulf Lundell skulle inte ens i sitt absoluta esse duga som deodorant åt Zebs armhålor), och drömmen om frihet personifierad.

Zeb var kort och gott mannen, myten, legenden man syftar till när man säger mannen, myten, legenden.

Och nu är han borta. Men bara kroppsligen (vilket han ändå varit sedan dess). I minnet kommer han alltid att leva kvar med sin trademarkade oviga vigör.

Dagens antitips och lite pepp

Jag provade ett nytt egenpåhittat dopingtrix inför dagens pass. Ring P1 i lurarna. Det funkade sådär. Eller det funkade inte alls. Tanken var att idioterna som ringer in skulle pumpa ut massor av explosivt aggressionshormon i mina vener. Det borde verkligen ha funkat. Istället blev det motigt. De satans det-var-bättre-förr-hjonen sög energin ur mig snabbare än en stor tvättsvamp drar åt sig fukt. Får komma på något annat.

Har satt upp lite regler också. Öl får jag bara dricka när vi grillar och när jag ska ut och dricka öl. Sedan skär jag utan pardon ner på glass och annat kul. Jag äter bättre mat och mindre portioner. Dessutom spetsar jag dagen med mellanmål i form av frukt (trots att frukt i sin naturliga form är bland det tråkigaste mög jag vet). Det och en massa rännande ska väl få fason på kroppfan så småningom. Jag har (återigen) blivit trött på att gå runt och se ut som ett nöjesfält på dekis.

Över och ut.


PS. Tack till alla genuina människor som engagerar sig i min kamp. 

Andra löppasset avklarat!

Jag skriver inte ens om det första då det bara skulle bli en ledsam studie i yrsel och blodsmak. Inte för att det blev så mycket annorlunda den här gången.

Nuvarande status är att jag har en nybörjarrunda på 3,5 km som jag kommer köra på ett par gånger nu i början. Jag snittar 5,45 min/km vilket är en jävla skittid såklart, men min kollega J sålde in den lilla gnutta "positiv nyhet" i det hela. För att klara Göteorgsvarvet på under två timmar måste man snitta 5.40 (jag har inte kontrollerat hennes matematik) vilket jag med andra ord ligger rätt nära redan. Nu gäller det bara att pusha min tid med 5-6 sekunder och sedan palla ligga på det sex gånger så långt. Det blir en baggis... ehh?

Hittills har min strategi varit att försöka vara lite bajsnödig redan när jag går ut, för att på så vis vara lite extra taggad att snabbt ta mig hem igen. Men det är (som killen på bilden nedan bittert fick erfara) en allt för riskabel strategi inför en halvmara. Så jag får försöka komma på något annat.

Skjut mig direkt om detta händer!

Demokratin gone to far

75% av svenska folket (får jag förmoda att Metro syftar på) tycker att kungen ljuger. Ehh va?

Man må tycka att kungen är en riktig rövgubbe, en statligt avlönad clown, en man som haltar både vad gäller talets och det skrivna ordets förmåga. Man kan tycka att den svenska kungen är en riktig mes. Eller att han samlat på sig tillräckligt med skit för att förtjäna ett riktigt kok stryk på pungen av sin tyska fru. 

Det är rätt troligt att han bär med osanning. Det vore ju till och med konstigt om det inte finns mer skit på kungen, med tanke på att han är så hej och du med halsknullare som Ajje, Noppe och Co. 

Men man kan inte bara gå runt och "tycka" att kungen ljuger, baserat på vad tveksamma mediakanaler rapporterar om honom och hans kladdiga gubbhäng.

En kurvig man

Det var längesedan jag levde i villfarelsen att jag besatt min ungdoms långsmala popkropp. Det ska gudarna veta. Min kropp har gjort mig besviken så många gånger de senaste åren att jag tappat räkningen. Det har härdat mig. Åldrat mig. Gjort mig tuff i sinnet.

Flera gånger förut har det mynnat ut i små sammanbrott som lett till att jag rest mig ur askan och tagit upp kampen och faktiskt lyckats trycka tillbaka den kroppsliga härdsmältan en aning. Men nu står jag inför mitt livs största utmaning.

När jag hade duschat häromkvällen och kom ner till sovrummet i bara mässingen plockade J upp sin lur och började fota. Reflexmässigt skylde jag min mandom och vände mig skamset om samtidigt som jag illvrålande beordrade henne att avbryta sin förnedringsattack. J tjöt av skratt. Hon tyckte att det var helfestligt och lät sin uthålliga paparzzitumme trumma mot pekskärmen, så att min sista utväg blev att vräka mig likt en kobra över henne, i hopp om att lyckas rycka mobilaset ur hennes händer.

Jag bläddrade mig snabbt fram till de skändande bilderna på min sjangserade lekamen. Och ja. Fick en chock när jag upptäckte min frodighet.

När jag fick se mig själv bakifrån insåg jag att jag har gått och blivit en... och det bär mig emot att formulera det här… en kurvig man. EN KURVIG MAN. En man med rikliga resurser kring livet. En fyllig man med proportioner värdiga Zorns canvas. En trind man med junoniskt midjemått.

I kvalet om att gå in i ännu en träningsmani eller att bara lägga mig ner och bli fet på riktigt, landade myntet på det förstnämnda. Så nu jävlar. Igår efter jobbet var jag och kittade upp mig värre än någon gång förut. Nya löpskor, löparbrallor (ej tajts i nuläget), löpar t-shirt och löparjacka på ett bräde. Det gick loss i plånkan vill jag lova. Men det får kosta. Jag måste gå all in. Det är sån jag är.

Därför har jag satt målet att springa Göteborgsvarvet nästa år. Och nu har jag skrivit det här vilket kanske är att satsa en aning högt. För bloggen glömmer inte.

Små vinster i vardagen

Jag var och handlade mat för runt en femhunka på Hemköp. Jag missbedömde mängden varor och la bara upp en påse på bandet. Ett misstag jag märkte efter att kassörskan hade påbörjat inscanningen av nästa kunds varor. Jag gick fram och frågade om jag bara kunde köpa en påse till, varpå hon svarade att det var ok, att jag kunde ta en men inte behövde betala. Jag fick alltså en påse på köpet. Då kände jag den i kroppen. Vardagsvinstkänslan.

Det handlar inte om pengar, snålhet eller girighet. Det är högst irrationellt och egentligen helt omätbart. Det är bara så förbannat skönt, den där oväntade känslan av att plötsligt och helt utan ansträngning, göra en liten vinst av något slag. Något fullkomligt banalt oftast.

Jag har inte reflekterat över det tidigare men jag kände igen känslan. Så jag började tänka och kom snabbt på fler små vinster som förnöjer min vardag på ett närmast bisarrt sätt: 

• När jag och J delar på en bulle och jag lyckas välja största biten (gäller förövrigt all delning).
• När jag lyckas sno sista parkeringsplatsen på gatan (helst precis före någon annan). 
• När jag får fel (till min fördel) växel tillbaka på en hundralapp. N
• När batterierna i tv-fjärren slutar funka men jag får igång dem genom att öppna luckan snurrar lite på dem. 
• När jag lyckas säga svaret före de tävlande i Vem vet mest.
• När jag är dömd att missa spårvagnen men precis hinner med.
• När det visar sig att en Ben & Jerry's-burk innehåller osedvanligt mycket chunks.
• När jag säljer något otympligt på blocket extra billigt för att slippa hjälpa till att bära ut skiten. 
• När jag är ensam i bilen och släpper en avgrundsmördande fis och slipper låtsas att det kommer utifrån, att det är Tintin eller bara slipper skämmas.

Vilka små vinster i vardagen är era favoriter?

Tyskt krut förgås icke så lätt

För lite mer än ett och ett halvt år sedan klappade Lidl i Majorna ihop. De hade hållit till på Stigbergstorget, i något som bara måste vara den affärsmässigt ofruktsammaste lokalen på den här sidan landet. Inget har överlevt där. Inte ens lågprismat lyckades locka dit kunder. Själv besökte jag butiken endast en gång för att köpa korv, en produkt man kan tycka att en tysk butikskedja inte riktigt ska kunna misslyckas med. De är bra på mycket, tyskarna, men är det något de är riktigt jävla busbra på så är det att bygga bilar, att utforska sexuella tabuterritorier och att göra korv. Men de måste ha varit en norrman som jobbade med korvinköpen för de var den gråaste korv jag sett. Den fick den där läbbiga grå skinnkorven svenska arbetarklassbarn avskydde redan på 80-talet att framstå som färgglad. Man skulle inte ens mata hunden med Lidl-korven.

Butiken var ett som ett komprimerat katastrofområde med en Galne Gunnar-skyltning av sitt sortiment, som nästan fick Netto att verka lite småsexigt. Ja ni läste rätt. Netto. Så illa var det faktiskt. Som en liten warp zone raka vägen till Hisingen. Tänk "Kville meets Skara Sommarland". Femtehandsimporterat fulkött trängdes bland plastukuleles och uppblåsbara madrasser. Livstidsransoner av edamerost, konserverad kokt skinka i gele och surkålskonserver stod pallvis uppställda och skapade trånga livsfarliga labyrintpassager som skulle ha gett självaste Indiana Jones en panikångestattack vid blotta åsynen. Här och var låg taffliga kubbspel och andra typer av leksaker som ingen vill ha och drällde, självklart tillsammans med en specerivara av något slag. Så att Lidl i Majorna var dömda att dö var rätt solklart.

Sedan dess har lokalen stått helt tom. Tills idag. Tro det eller ej men Lidl ger sig på ett andra försök och idag invegs det utav bara fan. Gratiskorv och ordvitsar bjöds det på i parti och minut. Jag hörde hur en anställd kvinna i 50-årsåldern (tusen spänn på att hon är från Frölunda) med eftertryck utbrast "Mjölk och bölle, det ä la änna gött!?", till en man vars varor hon hjälpte till att packa.

Vi kunde inte låta bli att gå in och spana och ta mig fanken. Det såg åtminstone bättre ut än sist. Visst hade de kvar ett lagom skruvat sortiment och visst känns det lite Ö&B-priceless, men det var faktiskt helt ok. Plus att de har spetsat sitt folkölsortiment med goda Perlenbacher. Det kan bli återbesök på den i sommar.

Vi får se hur länge det håller den här gången.

Otack är världens lön!

Vad krävs för att förlora sitt jobb idag egentligen? Den kristna domedagsprofeten Harold Camping har vid ett flertal tillfällen missskött sitt jobb med att förutspå världens undergång. Ett rätt grovt misstag kan man tycka, eftersom det märks rätt tydligt om man har fel. Redan 1994 kampanjade han hårt för ett datum i maj. När inget hände satte han ett nytt domedagsdatum till så sent som nu i lördags. Ytterligare ett löst skott visade det sig. Och nu tänkte man ju att han åtminstone skulle bli inkallad till chefens kontor för att få sig en ordentlig uppsträckning. Men icke.

Harold Camping kör på som han alltid har gjort. Han sätter ett nytt datum. Den här gången ska tydligen apokalypsen innefalla mitt under oktoberfestivalen. Attans. Men med Harolds usla track record är det ingen högoddsare att hoppas på att det inte blir av då heller.

Frågan är hur mycket kredd Harold Camping egentligen har kvar i sina led. Jag menar, inte ens hans trognaste anhängare kan väl ha undgått att det osar lite väl mycket bluffverkstad om den gamle gneten. Till och med "En Ding Ding Värld" var ju bättre på att skapa trovärdiga sensationsnyheter.

Samtidigt får man ge honom en sak. Domedagsprofet måste vara lätt det otacksammaste jobbet man kan ha. För ju duktigare man är desto mindre belöning har man att vänta sig. En duglig självmordsbombare kammar ju hem sjukt mycket mer uppskattning. Till och med mimartister måste känna större tacksamhet än en domedagsprofet. Nä, snacka om att Harold Camping har ett riktigt pissjobb. Han blir ju bara utvärderad när han gör fel. 

DJ Clabbe!?

Bläddrade igenom min SR-app och plötsligt nös jag till. Det var som när man får damm i näsan, men det var bara att jag råkade bläddra förbi podarkivet till radioprogrammet "DJ Clabbe".

Om ovan nämnda format finns på Sveriges Radio att läsa följande: "Programmet där Claes af Geijerstam, på klassiskt DJ Clabbe-manér, spelar ny och gammal musik." För att förtydliga något så syftar "ny" till musik som producerades någon gång i början på 90-talet. Med "gammal" menas den musik som låg på listorna när farfar Clabbe själv gick i pension. Alltså någon gång på det glada 60-talet.

På programsidan bloggar DJ Clabbe friskt i en osammanhängande gubbordvitsaranda om Samantha Fox, via Mickel räv i buskarna och vidare till hur saven stiger och Lena höjer PH-värdet. Jag vill inte ens veta om det sistnämnda är menat att att ha en sexuell underton. Sanningen skulle troligen leda till att jag blev tvungen att skada mig själv. Och det vill jag inte. För övrigt lär väl den enda sav som stiger hos Clabbe numera vara innehållet i hans grovfibriga vuxenblöja. Bortsett från den blå rök som lägger sig likt smog över Stockholm när han tömmer sin pung då...

Ok. Nu gick jag över gränsen igen.

Andra härliga musikreferenser som DJ Clabbe slänger sig med är Wham och Cher. För att inte tala om hans Rock N' Roll-specialare där han tydligen hyllade bortgångna "hjältar" som Rock Olga, Rock Ragge och Burken. Ja ni läste rätt. De här halvfigurerna har tydligen funnits, och de refereras nu 2011 i Sveriges Radio till, fantastiska liveartister och "Sveriges rockkungar". I nästa andetag namedroppar han de som är kvar. Jerry Williams, Rock Boris och Little Gerhard. Ja de är ju verkligen kvar. Att Jerry Williams ens levde fortfarande fattade jag för ett par år sedan när jag kom körande förbi Rondo och plötsligt kände hur den fräna lukten av tantfitta (ref. ett antal indoor walking pass på friskis) sippra igenom AC:n.

Fan, vilken härlig tid det måste ha varit ändå. 50-talet. Det räckte med att sätta substantivet "rock" som prefix till sitt förnamn, och vips så var man en rocker. Och Clabbe som var flink med att byta låt på sina vinylplattor blev snart rikskänd som en riktig discjockey. Inte så konstigt att dagen gymnasiekids sysslar med självskadebeteende i så stor utsträckning. Det enda som inte kräver rysk disciplin från tre års ålder för att lyckas bli skaplig på något i dagens mått mätt är att bli ett dystert EMO.

Hur som helst. Att Sveriges Radio ens hyser ett sådan program i sin tablå känns som ett helt sjukt stenåldersbeteende. Jag skulle helt ärligt tycka att programinnehållet kändes fräschare om det endast bestod av ljudet från en uppmickad bajskorv som de lät smälta i andakt under en värmelampa.

Så var det sagt.

Ordning på torpet

Sådär ja! Nu har jag fixat och trixat och fått till det så att jag känner mig hemma igen. Vilket aber det är att hålla på att mecka med sin bloggmall. Något så enkelt som HTML har gått och blivit så jävla data de senaste åren.

Men nu verkar det kool. Håll i er för nu ska här bloggas. Är ni redo?

Hallå... Varför ser bloggfrossa ut som en MUF-blogg?

Jo, det är för att jag försöker bli lite modern (vända på kepsen) och hänga med i det tekniska.

Jag fattar inte ett jävla smack. Jag har uppdaterat min gamla stenåldersmall och plötsligt ser det ut som... ja inte fan vet jag. Skit. Bloggen är under konstruktion kan man säga. Är det någon som har kläm på hur jag styr om malldesignen här... om jag tex bara vill ha en smal högerspalt istället för två? När jag väljer "malldesigner" verkar inget vara tillämpbart på den mall jag har. Det kommer med andra ord troligen se för jävligt ut här den närmsta tiden tills jag fått styr på allt.

Jag behöver support. Någon frivillig?

Det är lätt att skratta...

Det är lätt att skratta åt den här bilden. Först.

Men när man efter en stund börjar fundera på om det kanske inte är på skoj utan att den här blekmjälla killen faktiskt har pallrat sig iväg till en rollspelsshop och handlat loss på riktigt. Spenderat varenda liten surt förvärvad lönekrona från sitt it-jobb, i källaren hos någon myndighet, på Robert Wells-peruk, tvåhandssvärd, gothkläder och en liten specialpung att förvara sin dykarklocka, androidlur och diverse andra regelvidriga persedlar i. Kittat upp. För att sedan ge sig ut i ett litet skogsparti, alldeles i anslutning till sitt ungkarlshotell i Borås, och plåta sig en ny mäktig profilbild till lajvforumet, där han som av en händelse råkar vara moderator.

Då slutar man skratta.

Hans blick signalerar lika delar mod och otäckheter. Han är en olösbar gåta. Det går helt enkelt inte att veta var man har honom. Man kan omöjligt förutspå om han som vanligt kommer att lufsa hem och ta sig en stilla kvällsrunk till medeltidsporr. Eller om det är idag det ska slå slint. Att han plötsligt får för sig att gå till attack med några inövade Conan Barbaren-tricks och börjar hugga skallar och lemmar av några stackars frisbeegolfare som råkar korsa hans väg. Kanske klyver han en pensionär som är ute och rastar sin tax, av bara farten. *Chop*.


Då skulle det inte vara så svårt att hålla flabbet. Det är det som är så läskigt med killar som gillar lajv. Man kan aldrig riktigt veta hur de tänker lägga upp sin dag. Och det är väl klart. Det kan ju lätt bli lite rörigt när man lever sitt liv i två olika världar.

Måste inte rubriksättare på en kvällsblaska vara det ultimata drömjobbet ändå?

Dagens citat

En nära kollega utbrast just följande fras: "Alltså jag kan sakna det där med saxofon i discolåtar... så himla härligt"

Hur tar man samtalet vidare efter det?

Hej U-ganda!

Först. Gå in här och skriv på. Det är bråttom.

Ett gäng riktiga u-landshjärnor har sett till att Ugandas regering kommer försöka rösta igenom ett lagförslag om att förbjuda samkönade relationer. Ett brott som enligt förslaget bör straffas med döden. Fräscht. Här skulle jag kunna lägga in plats för flabb... om det inte var för att det är PÅ RIKTIGT!!

För att försäkra sig om att verkligen komma till rätta med allt elände de homosexuella står för, ingår en liten add-on i lagförslaget, som går ut på att det räcker med att vara släkt och/eller vän till homosexuella för att tvingas döden dö.

Hittade den här propagandafilmen när jag läste på lite om vad fan som håller på att hända i det där pisslandet:



Först trodde jag att det var något vasst satirgäng som gjorde sig roliga på president Musevei och hans rövgäng till vapendragare. Jag riktigt kände hur skrattet bubblade inom mig. Det är ju liksom på en sådan intelligensbefriad nivå att jag tänkte att man bara måste ha en briljant hjärna, för att lyckats skapa humor av något så imbecillt som "Kill The Gays Bill". Men så insåg jag att det är på riktigt. Inte på skämt. Det är verkligen på så här utvecklingsstörd nivå de marknadsför sin sak.

Det för tankarna till när läskunnigheten i Sverige var fördelad på typ tre prästjävlar. Klart de ägde fett i alla trälars, statares och andra hjons ögon. Och se, de kunde ju uppenbarligen lura i folket precis vad för mög som helst. Exakt så verkar fallet vara i Uganda nu. Så istället för att propagera för att dra in allt bistånd så kanske vi borde hjälpas åt att pumpa in mer deg för att skapa en vettig skolgång för folket. Annars så kommer det alltidd att räcka att en riktig nöt får sig en fix ide, köper en powerbook och vips så har de ett dödsstraff för pollenallergi, röd som favoritfärg eller varför inte mot fattigdom.

Så till sist. Gå in här och skriv på nu. Det är bråttom.

Sommarlukter

Idag på vagnen hem delade jag säte med en kvinna som hade en bukett körsbärskvistar i famnen. Det var fint. Mindre fint var att en äcklig äldre man, bara en hållplats senare, parkerade sig i mittgången (ja, givetvis precis bredvid mig). Han hade skalat av sig ett lager av sina piss- och svettindränkta vct-kläder till vårvärmens hov. Den stanken. Behöver jag säga att lukterna körsbärsblom och koncentrerad urinsvettsmarinad gifter sig synnerligen dåligt? Jag kände att det började våldsbrinna i huvudet på mig.

Och för andra gången idag kom jag att tänka på den där scenen i Happiness, när peddo-psykologen drömmer sig bort till en fin dag i parken.

Fy fan för alla lukter som vaknar till liv under sommaren. Det borde rimligtvis finnas anti-terrorlagar som reglerar odörspridning av den arten i det offentliga rummet.

Sexigt snack

Äntligen! Via Medelklassman fick jag igår den glädjande nyheten att Göteborgska är den sexigaste dialekten. Det är sant. För det har Sifo sagt. Och jag har haft det på känn. Att jag gått runt med en superkraft som jag bara inte vetat hur jag ska hantera... wow.

Nu väntar jag bara på att arbetsdagen ska ta slut. Då att jag ta och snacka omkull J med min gamla Sten-Åke Cederhök-imitation tror jag. Det kommer bli episkt.

Tänk vad kåta kvinnorna i publiken måste ha varit...

Lite så här tänker jag nu när jag vet sanningen...

Uppiggande morgonspänning

Idag när jag tog 3:ans spårvagn till jobbet gick jag på vagnen där fram och letade mig maniskt bakåt efter en sittplats (det är så ovärdigt att stå när man löst månadskort). I en av de främre raderna satt en kvinna som pratade tyst för sig själv, och som såg ut att inte ha gjort riktigt som doktorn sa och slarvat med sina medicamentos. Hon hade en hög med random grejer i knät (bl.a. lite tidningar och en scarf).

När jag precis hade passerat hörde jag hur hon plötsligt och överröstande hög ton utbrast: "Jag har en pistol... Jag sa att jag har en pistol här". Sedan satt hon knäpptyst.

Den tystnaden. Den stämningen. Plötsligt hade alla spårvagnsresenärer förvandlats till sådana där hemliga anti-terroragenter som jobbar med att hålla koll på araber och andra misstänkta personer på de amerikanska inrikesflygen. Man kunde se huvuden vridas en grad eller två och jag lovar. Det fanns inte ett öga (inklusive mina) på den vagnen som inte hade örnkoll på kvinnan och den plötsligt mycket suspekta högen i hennes knä. Jag hann till och med tänka att det skulle vara jävligt ironiskt om jag skulle dö i en spårvagn. Att dö AV en spårvagn finns ju alltid med i riskkalkylen, när man som invånare väljer att färdas till fots i den här jävla stan. Men inte på grund av att en tokig högsbokärring skulle få för sig att öppna eld i kollektivtrafiken.

Dock hände ingenting. Det kanske bara var lite morgontourettes?

Och vad pigg jag blev.

I'm on a horse

Kan inte riktigt släppa det här med folkdräkter och skit. Det är en så jävla obskyr tanke för mig att det faktiskt finns människor som på riktigt har en böjelse för det. Men å andra sidan finns det ju tydligen människor som eggas upp av Tupperware-burkar som deformerats i en diskmaskin, så varför inte.

I alla fall så hittade jag en riktig porrsajt för alla hemslöjdshjon, fullspäckad med bilder att spela skinnfiol och rulla bär till. Det finns verkligen plats för alla på internet. Fint.


Gnissel gnissel gnissel...

I'm on a horse!

Rulla gnida, rulla gnida...

I'm on a sled!

Namn som stavas som de låter

Glömde att berätta hur glad jag blev när jag läste att folkdräktskvinnan, Anna-Karin Jobs Arnberg (förra inlägget), är gift med en man som heter Matts Arnberg. Varför då undrar ni kanske? Är det för att han som violinist i Kungliga Filharmonikerna även har fått en släng av hembygdssleven, och i sann sockenanda håller på med den avart inom musikvärlden som kallas folkmusik?

Nej! Det är för att han har den goda smaken att stava sitt danska lånenamn med två t:n istället för ett. Jag älskar fan namn som stavas som de låter. Särskilt namn som är så jävla enkla som och inte behöver krånglas till sådär helt i onödan. Matts liksom.

Solskensnyheter

Jag vet inte hur många bloggar och facebookstatusar jag har läst hittills idag som kommenterar uppvaknandet till snö i morse. Jag antar att det är den svenska folksjälen. Just därför tänkte jag passa på att lyfta en liten solskenshistoria istället.


Idag rapporterar nämligen Dalarnas Tidningar om att Dala-Flodatösen Anna-Karin Jobs Arnberg har lyckats få sitt drömjobb. Bara sådär. Hon lever idag i exil i Stockholm och jobbar som (och sug nu på det här) ”länshemslöjdskonsulent”. Någon ska ju göra det också. Enligt A to the K är det ett väldigt bra jobb. Men nu är det slut på det roliga. Hon har sökt och blivit erbjuden en tjänst som ”folkdräktsansvarig” på Nordiska Museet. Bättre blir det väl knappast för en person med det (i min värld) rätt obskyra intresseområdet ”Folkliga textilier och hemsljöd”. Bara att gratulera.

Men jag vill också höja ett varningens finger. För inget gott som inte för något ont med sig. Anna-Karin kommer troligen även bli en pornografiklassad snackis i de Sverigedemokratiska leden. Hon kommer bli ofrivilligt hyllad som kvinnan med den ”renaste” och mest ”ärofyllda” jobbkarriären någon i det här landet lyckats med sedan Karl den XII.

Och det är ju kanske inte så ball, bara för att hon råkar hård-digga folkdräkter.

Roastin'

En miljard gånger roligare än Parlamentet säger ju i och för sig inte så mycket men...

Morot och piska i McFlurry-frågan

Till: mcsvar@mcdonalds.se
Ämne: Stickprov med beröm godkänt

Meddelande:

Hej McDonald's-vänner!

Jag vet inte om ni minns mig, men vi har med anledning av bristande flurrningsrutiner haft en hel del kontakt under McFlurry-säsongerna 2009 och 2010. Jag startade bland annat en facebook-grupp i ämnet. Nu står 2011 inför dörren och det är med anledning av ett stickprov jag utförde på er restaurang i Laholm under påskhelgen jag hör av mig denna gång. Tummen upp! Alllt gick precis som det skulle. Jag beställde världsvant två stycken McFlurry "Daim de Luxe" och hade av tidigare erfarenhet inga större förhoppningar (måste jag motvilligt erkänna) på resultatet. Men döm om min förvåning när tjejen i kassan ställde fram två alldeles perfekt flurrade skapelser. Jag vet inte om det är ni eller jag som ska bli gladast av den här lilla solskenshistorian, men faktum är att det gjorde min påsk, som förövrigt kantades av en släng bältros toppad med öroninflammation.

Nu är förväntningarna skyhöga. Vågar vi hoppas på ett klanderfritt 2011? Låt oss hoppas.

Vördnadsfulla hälsningar

/Mikael


Ps. adressen till facebook-gruppen: http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=153459724668165

--------

Från: mcsvar@se.mcd.com
Datum: April 28, 2011 10:12:17 GMT+02:00
Till: xxxxx
Ämne: Re: Stickprov med beröm godkänt [110427-8GBR8S]

Meddelande:

Hej Mikael!

Vad roligt att läsa ditt mail!

Vi har jobbat hårt för att flurrningen av våra McFlurrys ska utföras korrekt och därför känns det bra att läsa att det burit frukt!

Jag tycker vi kan glädjas åt det här båda två!

Jag kikade också in din facebookgrupp och vill passa på att tipsa om att även vi finns på facebook. Bli gärna medlem så får du snabbt information om det senaste, kan ställa frågor och ge ris och ros.

http://www.facebook.com/mcdonaldssverige

Tack för att du hörde av dig angående detta!

Önskar dig en trevlig dag!

Med vänlig hälsning,
XXXX, McDonald's Kundservice McSvar

Lyckat stickprov inför McFlurry-säsongen 2011

En trevlig överraskning i helgen var att McDonalds i Laholm passerade mitt spontana flurr-stickprov. Med beröm godkänt därtill. Tamejtusan.

Jag beställde i sedvanlig ordning en Daim de Luxe (McFlurry med daimkross och varm kolasås) och fick den perfekt flurrad. Tyvärr glömde jag att fotografera det hele, men det gläder mig att två säsongers idogt förbättringskonsultande till slut verkar ha gett resultat. Det ser med andra ord mycket bra ut inför årets säsong. Men allt kan ju som bekant tyvärr hända.

Det här ska jag genast ta och berätta för mina vänner på McSvar (kundtjänst).


Ps. Glöm för bövelen inte att ansluta er i kampen för trygga behagliga McFlurry-beställningar, genom att gå med i min Facebook-grupp i ämnet. Tack.

Khadaffi och Brolle Jr.

Jag är förvirrad! Över hur man egentligen stavar det där rövhålet nere i Libyens namn. Jag har på sistone räknat till inte mindre än sex olika, frekvent förekommande, stavningar i nyhetsmedia och på bloggar runt om på internetz. Gaddafi, Ghadaffi, Qadhdhafi, Khadaffi, Kaddafi och Qaddafi. Och ABC News har publicerat en lista på hela 112 olika stavningar. Det ska då till att vara en strulig jävel. Vad fan är grejen med det? Ska det vara så förbannat svårt att enas om en liten stavning?

Visst visst, det är ett arabiskt namn som kan transkriberas på olika sätt. Jag förstår det. Men varför? Tänk vad mycket smidigare det är och har varit genom tiderna med grabbar som Hitler, Stalin, Castro och Hussein. Inget meck. Ingen förvirring. Kan han inte bara få fortsätta heta Khadaffi som han alltid har hetat, fram till den senaste tidens debacle?

Och när vi ändå är inne på det där med namnförvirring. När växte egentligen Brolle Jr. upp och blev bara Brolle? Plötsligt är han tydligen ingen junior längre. Nä, nu är han bara du och Brolle med hela svenska folket. Det stör mig. Och då kan jag knappast bry mig mindre om Brolle än jag redan gör. Usch.

Autisten i mig vrålar mise en place!!

Buckle up, beltboy!

Så var påsken till ända för den här gången. Jag önskar att jag kunde svarat som Folke (ovan) och att det var bra med det. Men det var det såklart inte.

Jag har tvekat om jag ens ska berätta det här för det är liksom bara så... sorgligt. Jag känner att jag redan efter den sista tidens materiella missöden har gett uttrycket "det blir inte alltid som man tänkt sig" ett ansikte. Så att detta skulle bli en påsk som förflöt enligt plan var ju lite väl naivt såklart. Nästan så att jag borde ge mig själv en sträng örfil och utegångsförbud för att jag är ett sådant blåögt pundhuvud.

I alla fall. Planen var att jag och J skulle tillbringa fredag och lördag, barnlediga i stugan i Mellbystrand, med böcker, vin och katter som sällskap. Den njutningen. Men på torsdag natt vaknade jag med en oroväckande kraftig smärta i örat och vaknade som en jävla moshög till en långfredag som fick inledas med ett besök hos en mycket dansk läkare på vårdcentralen i Laholm (dock ska det tilläggas att det var mitt livs roligaste läkarbesök). På plats konstaterade dansken att jag inte bara hade en begynnande öroninflammation, utan även välsignats med en stadig bältros i ansiktet. Det var alltså inte (bara) övergången mellan vinter och vår som gjorde att det brann och fnasade i ansiktet på mig som en vidrig. Det var den så kallade "Hellviddeselden", som dansken glatt påpekade att de kallar det i hans fädernesland. Ett förövrigt jävligt träffsäkert namn. Så det blev till att duka upp en läckert dignande påskbuffé av både antibiotika och penicillin. Jippi. Men vinet skulle jag inte oroa mig för sa dansken. På frågan om jag skulle hålla mig ifrån rusdryck tittade han på mig som att jag var en riktig dåre, fnös teatralt och sa "för hellvidde Mikael, det aer en myyyt!!" Alltid något.

Sedan hade dansken uppmärksammat att jag kom från Göteborg. Han frågade om jag visste var Masthugget låg. Det sa jag att jag visste mycket väl och att jag bodde precis nedanför. Så berättade han att hans hade en kollega som bodde där och att han skulle på kurs nu på torsdag och att de funderade på att dunka upp ett par tusenlappar på Sjömagasinet på kvällen. Han undrade om jag varit där och om det isåfall var värt det. Jag sa att det tyckte jag absolut, vilket ledde till att vi satt och diskuterade stadens utbud av stjärnkrogar i nära en halvtimma. Dansken skojade till det och sa att han borde betala mitt läkarbesök som tack för alla tips, och för att han som välbetald läkare självklart har precis hur mycket deg som helst att strössla runt med. Vi skrattade bullrigt och när jag kom ut kunde jag av hatet jag mötte i blickarna, hos de stackarna som satt i väntrummet och led, förstå att det hörts rätt bra. Men det sket jag i. Dansken hängde sig ut från sitt mottagningsrum och ropade tillykke med tillfrisknandet och jag hojtade glatt att han skulle ha så kul i Göteborg. Jag kände mig rätt uppåt ändå, trots mitt förnedrande hälsotillstånd.

Men Bältros alltså. Vilket jävla mög det är. Man blir både ful och lider som en slaktgris. Det är en på det hela taget ovärdig sjukdom. Men nu har det lättat. Lagom till den nya arbetsveckan och allt. Pattperfa!!

Glad Påsk på er!

Jesus Christ Superstar

Det finns ofta något rörande i den lilla människans kamp(anjer).

När vi var på min favoritplats på jorden (det stora möbelföretaget från de småländska helvetesskogarna) förra lördagen, satt en man i sin bil och förde fram sitt budskap. Exakt för eller emot vad får förbli oklart, men det rörde sig i alla fall i syndens domäner. Mannen hade parkerat sin bil nära varuhusets entré och levererade sitt slagkraftiga budskap via en egenhändigt utformad takskylt: ”Guds vilodag är lördag. Jesus kommer snart. Synda inte mer”.

Klicka för att uppleva bilden i HD

Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka detta.

Antingen var han där för att folkmassorna skulle inse hur syndigt de var på väg att bete sig och vända på klacken, istället för att planenligt slentrianfrossa i billybokhyllor och asbillig varmkorv. Som en god lärljunge på barrikaderna. Ett fint initiativ som gud troligen skulle digga rätt hårt.

Eller så var han helt enkelt där i rollen som inkastare, för att göra reklam för helgens ”special guest”. Ungefär som när Frölunda torg eller Gekås haussar sina lessna gratis-gig med Robert Wells, EMD och andra trashmagneter. Men då vill reklamaren i mig höja ett varningens finger och säga att kampanjmakarens dagar lär vara fett räknade. För snacka om vissen kampanj. Jag misstänker att J-Man personligen hade förväntat sig lite större trummor med tanke på hur sällan han framträder. Lite neon och pyroteknik är väl det minsta man kan begära när man ställer upp på sin lediga dag och allt. För att inte tala om ett något mer specifikt klockslag. Kommer snart är ju så förbannat godtyckligt.

Vårskruden

Så verkar Farbror Frost ha lämnat scenen för Fru Vår ännu en gång. Äntligen! Med våren följer en massa kul grejer som tygskor, take-away-latte och däckbyte såklart. Men för mig innebär det även ett par mindre festliga saker.

För det första så är april den månad då vårtröttman slår omkull mig. Hade jag inte upplevt exakt den här lamslående tröttheten varje år vid exakt den här tiden, hade troligen min undertryckta hypokondri blomstrat ut i fullskalig panik vid det här laget. Tankarna hade direkt gått till rapporterna om den ökade narkolepsirisken för oss som tagit vaccin mot grisinfluensan. Jag hade blivit liggande håglös i veckor, baddat min panna och förberett mig på slutet. Jag hade levt som i ett parallellt universum där alla ser mig men jag ser ingen. Men nu är jag som sagt van och tar det med ro. I maj är jag piggare och gladare igen... eller?

Sedan så är det någonting med den vårkrispiga luften och min hud i kombination som inte är hundra. I övergången från vintern bestämmer sig mitt ansikte alltid för att dressa om till en läcker vårskrud. Happy days. Jag tvingas alltså gå runt med samma fräscha look som personer med fleråriga metamfetaminmissbruk i ryggan. Därför har jag en aning svårt att njuta av vårsolen just nu mina vänner, med min fnasiga näsa och kind. Nä, fy fan. April! *huh* What is it good for? Absolutely nothing.

Över och ut.

Hugga med vänstern

Pratade med min halvfinska kollega idag. Han berättade att hans mor hade utvecklat en finsk variant av det gamla talesättet skjuta från höften.

"Hugga med vänstern".

Så jävla bra. Jag älskar finnar med självdistans.

2.42

I am the champion my friend.

Igår kväll hände det igen. Jag tävlade. I snabbduschandets ädla konst. Precis som vanligt kände jag att jag hade det i mig. Att jag kunde klå mitt personbästa på 3.23. J:s syster Anna var här och jag kände att jag ville både bevisa och imponera med hur jävla snabb jag kan vara när det väl gäller. Så jag preppade min stass, ställde klockan och körde igång.

Jag formligen flög över gården. Mötte en gubbe som stod och kvällsrökte utanför sin port. Han flyttade ciggen från läpparna och tittade gapande på idioten (mig) som kom farande som om det brann. Jag sket i honom. Ner i duschen knäppte jag upplocket på schampoflaskan samtidigt som jag skruvade på vattnet och sparkade av mig skorna. Sedan vräkte jag av mig t-shirten och började schamponera mig samtidigt som jag krängde av mig mysbrallorna. Jag rasade in i duschen och kände att jag var snabb. Jävligt snabb. Jag tvålade in kroppen hann till och med köra en dubbelvända över skrotum och mellan skinkorna eftersom jag hade åkt andraklass till och från Stockholm samma dag. Sedan snabbtorkade jag mig, vräkte på mig kläderna och rusade som en liten jävla gris tillbaka över gården. Rökmannen hade inte hunnit suga i sig sin giftpinne och gjorde exakt samma oförstående och undrande gest. Jag kände ett sting av irritation skava i mig. Fan, har han aldrig sett en snabbduschare innan, tänkte jag. Det hade han nog inte.

Väl uppe igen blev jag osäker på om jag hade klått min redan extremt slimmade tid. Det kändes så men kunde jag verkligen ha varit så äckligt snabb? Anna som höll i klockan berättade att jag nästan klarat det men hade fått 3.25 två sekunder långsammare. Jag suckade besviket. Två nedriga små sekunder sämre än förra tiden. Attans. Men så vände hon på telefonen och visade räkneverket. 2.42. En halv minut snabbare. Helt sjukt. Jag hade blivit mästare igen. Det kändes sweet.

Idag har jag både bestämt mig för att bräcka rekordet igen och för att låta bli. J:s mamma började nämligen jiddra om att jag kunde bryta ett ben, eller slå ut tänderna om jag trampade fel mitt i hetsen och ramlade med gaddarna mot en stentrappa. Så jag blev nojig. Och så beslutade jag mig för att låta bli. Det skulle liksom bara fattas att jag blev invalidiserad och/eller fick dras med en vanskapt look resten av livet.


Här vill jag passa på att mota bort eventuella bittra och avundsjuka teorier (emster, känn dig träffad, som av en örfil i nacken) om att jag inte skulle ha hunnit bli ren. Men jag blev jävligt ren. Inget att oroa sig för med andra ord.

Sug min väst

Jag måste sluta kolla på veckans brott. Leif GW är inget bra för mig. Hans sätt gnager på mitt förstånd.

Bara i Sverige har media en så grundmurad tilltro till en man som ser ut och pratar som att han förlagt all sin nattsömn de senaste tjugo åren i en limtank. Så fort det kommer till krimfrågor är han en allvetande expert som ingen ifrågasätter. Bara i vårt land kan en man som Leffe säga "Det är inte särskilt svårt att stycka en kropp, jag skulle kunna lära dig att stycka en kropp på en timme va", utan att någon höjer på ögonbrynen. Och bara här kan en man bära en sådan vederstygglig väst dygnet runt utan att bli tvångscastad som utvecklingsstörd byfåne till Jägarna 3.

Sug min väst.

Den där västen alltså. Den hemsöker mig. I natt hade jag en så otroligt obehaglig nattdröm. Den väckte mig, alldeles pissnödig och med en jobbig hjärtklappning. Jag befann mig i ett rum med Leffe. Ett avskalat litet förhörsrum typ. Han på ena sidan ett bord. Jag på andra. Och hela tiden väste han som en jävla boffare: "Sug min väst".

Hur hämtar man sig efter en sådan pärs?

Finsk hemtjänst

Idag fyller en vän 30 år. Grattis! Det får mig att tänka på ålderdomen.

När man väl äntrar sitt tredje decennium så finns det inte längre någon återvändo. Ja, det gör det ju förvisso inte innan det heller, men 30 är så definitivt på något sätt. Redan dagen efter sin 30-årsdag vaknar man lite tjockare, lite tröttare och lite krämpigare än vanligt. Jag trodde bara att det var en skröna, men alla som fyllt den magiska tre-nollan vet exakt vad jag talar om. Man är slut som ungdom och börjar fantisera om hur livet kommer bli som pensionär. Man kommer på sig själv med att snacka dirty om pensionsspar och pratar drömmande om seniorboende på nån solkust. Det goda livet.

Själv sätter jag ribban lägre och hoppas att jag att jag inte gått över fullt ut till beige färgskala, hålfotsinlagda ecco-skor och insydda hemorrojdkuddar. Det skulle vara lite deppigt. Men å andra sidan kan det vara värre. Det kan alltid vara lite värre. Men rock bottom måste väl ändå vara om man lyckats lägga en så taskig grund för sin kommande ekonomi att man inte har råd med vanlig enkel hemtjänst utan blir sittande med "finsk hemtjänst".


När en kompis skickade den här bilden mardrömsryste jag och öppnade ett spontansparande i en supersäker högräntefond. Det låter inget vidare. Vad fan är finsk hemtjänst egentligen? Är det när ett bröligt fyllo dundrar in en gång om dagen och kastar en torr fralla i ansiktet på dig, ger dig en örfil och en fängelsedusch (kallt vatten ur en slang) och lämnar dig paralyserad av chock till nästföljande dag? Så vill jag inte ha det.

Psykobajsaren

Igår när jag var nere i vår kära bastu för att gå på toaletten, samt för att utföra min rutinmässiga kvällstvagning hände något obehagligt. Medan jag sitter spänd och instängd på den lilla vidriga toan och försöker genomföra en snabbajsning, hör jag plötsligt hur dörren till lokalen öppnas och någon kommer in. Min handduk och schampoflaska ligger redan synligt och paxar duschutrymmet och jag förstår att personen i fråga tycker att det verkar märkligt att ingen är där. Han ropar in i mot bastun och frågar om det är någon där. Det finns ingenting i mig som vill ropa till svar att jag sitter och klämmer. Det är så fruktansvärt utlämnande. Mannen suckar lite småirriterat utanför dörren i det lilla förmaket och går upp för trappan till fitnessavdelningen (ett rum med hantlar, sandsäck och motionscykel) för att kolla om handduksägaren kanske råkar befinna sig där istället.

Jag försöker snabba på mina toalettbestyr men hann inte bli klar innan personen i fråga kommer ner för trappan igen. Någon i lägenheten ovanför började spola vatten vilket skapade ett öronbedövande dån i ledningarna. Sedan blev det helt tyst. Mitt känsliga öra försökte lyssna efter mannen. Men jag hörde inte ett knyst. Inte ett andetag. Hade han lämnat lokalen? Det verkade nästan så.

Men det hade han inte.

Jag färdigställde min session och efter att ha suttit kvar och tryckt oförsvarbart länge (allt för att slippa ännu ett obehagligt möte i föreningens bastu) vågade jag mig till slut ut. Det första jag möttes av var givetvis en man i 50-årsåldern (det är alltid män i 50-årsåldern). Han satt ledigt och väntade på mig. Tittade på mig med en märklig blick och ville veta om jag skulle basta länge för han kunde inte se någon bokning. Jag kände mig överrumplad och började rodna, för jag insåg med ens hur jävla psyko det måste ha verkat, att jag satt där inne i väl 20 minuter. Knäpptyst. Och att han visste det. Han måste ha undrat. Men det gjorde jag också. Vem sätter sig och väntar sådär om inte en riktig jävla nöt.

Jag svarade torrt att jag bara skulle duscha. Han höjde på ögonbrynen och betraktade mig med skepsis i blicken. Undrade väl vad jag var för en jävel som först sitter och smygbajsar i tredjedels timme och sedan rundar av sittningen med en dusch i samfällighetens faciliteter. Utan att ens basta. Jag kände att jag bara inte orkade fläka ut mitt liv ännu en gång för en främling i det där lilla vidriga våtutrymmet, så jag vek ner blicken och gick där ifrån. Mannen stod kvar och bara tittade.

Obehaget satt kvar resten av kvällen. Jag hoppas att jag aldrig behöver stöta ihop med honom igen för då kommer han peka ut mig för andra grannar i kvarteret och säga "Titta där är han, psykobajsaren". Det skulle vara bra orättvist.

Under hot

Det här inlägget skriver jag under hot från en lergökstorped.

Min gode vän och före detta kollega Mats skickade ett meddelande sent igår kväll, där han beklagar det faktum att han nu tvingas ta till utpressning, för att få mig att tipsa om sin nyfunne väns blogg; Lergöksidioten. Något jag under en längre tid har lovat att göra "vid tillfälle".

Grejen är att det är en briljant idé. Samla på och recensera lergökar. Det finns en hel värld där ute mina vänner. Och lergöksvärlden har potential att bli precis hur sjuk som helst. Jag förklarade för Mats att jag är avundsjuk på hans väns idé. Vilken terapi det skulle vara för mig att grotta ner mig i ämnet lergökar. Att jag skulle behöva det. Jag har nämligen också en tendens att haka upp mig på grejer (bli fixerad) och då finns det inget skönare än att hitta ett sätt att kanalisera det.

Sedan dess har jag fått kanske femtio uppmaningar, i form av fejsboxmeddelanden, mail, nattliga fylle-sms och så vidare, om att skriva om Lergöksidioten. Inte ett samtal har förflutit utan att denna mystiska beroendepersonlighet kommit på tal. Men Mats starka vilja har triggat mig att hålla på mig, vara kysk med länkandet, inte prostituera mig lika lättvindigt som det gökfnask han själv är. Ja, det är sant. Mats har nämligen själv agerat lergökseskort och dejtat en flicka mot gedigen lön i lergöksvaluta (en Falkenbergare med klassisk grön stjärt). Och nu detta smutsiga hot. Denna byk.

Mats hotade att skapa en koncentrerat finsk stämning för mig på sin 30-årsfest nu till helgen om jag tog mitt förnuft till fånga senast idag. Det är tråkigt att Lergöksidioten ska behöva hamna i kläm på det här viset. För det är en avundsvärd blogg han driver. Jag hade kunnat berätta om honom under glada former, sälja in hans blogg under högtidliga former, med hyllningstal, passion och värme. Nu blir det tyvärr inte så. Nu blir det bara en simpel utpressad länkjävel. Hoppas det smakar som sur spättekaka min skånske vän.

Lergöksidioten hittar ni här >>

Lökarnas lök

Idag är det 1:a april. Den stora lurardagen. När alla går runt och är lite mysputtrigt på sin vakt. I Göteborg väntar vi med spänning på att se vad lokalblaskan GP har kommit upp med för finurligt lur... eller låt mig korrigera lite.

I Göteborg vet vi att lokalblaskan GP kommer publicera ännu ett stelopererat påhitt om Ostindiefararen. Det är lika säkert som att det kommer en morgondag för de senaste tio åren har typ nio av luren handlat om den där jävla barkbåten. Stadens stolthet om man frågar kommunstyrelsen, men en åsikt som delas av ingen annan. Jag vågar drista mig mig till att tala för massan och hävda att alla som bor i Göteborg är lika mätta på Ostindiefararnyheter som på Bingolotto. Jag skiter lika delar i om båtfan brinner ner, blir stulen eller sänkt. Det sistnämnda är förövrigt årets kluriga aprilskämt. Kan det bli lökigare?

Bildkälla: GP

Ja absolut. De verkar nästan ha ställt sig frågan själva. För mitt i lurartikeln ser man hur den fnasiga rödlöken Göran Johansson poserar i artikelbilden under rubriken "Jag förstår ingenting". Han ser inte ens sur ut som vanligt. Han flinar. Lökjävel. Göran Johanson flinar ALDRIG per default, och bara om stan drar in ännu ett friidrotts-vm eller liknande till kassaräkningen. Om någon moderatjävel skulle få sig för att sänka hans ögonsten så skulle han nog fan inte ha svårt att hålla sig för flabb. Då skulle han gå bärsärk som den kottedalapôjk han är. Nä, dåligt bildval GP. Maken till visset aprilskämt får man fan leta efter.

Men något rätt gör de ändå. De kittlar fantasin. För tänk om de faktiskt skulle ta och smälla båten till flis och sänka skiten. Tömd och glömd. Jag skulle fan ha joddlat fram mitt jubel.

April april... eller?

Näe... den lätte går jag inte på GP.

Ni får allt komma med något lite mer trovärdigt på stora lurdagen och allt.