På väg till dagis imorse delade jag och Juniorette spårvagn med ett fullödigt missbrukarpar i morse bestående av en vattenkammad Christer Pettersson-lookie och ett kvinnligt dito i stentvättad jeansjacka av baggy modell med resår i muddar och midja. Båda dundrade in i vagnen och navigerade sig fram till dubbelsätet tvärs över gången, på samma sätt jag misstänker att det ser ut när någon blir inkastade i en snutpikét.
Paret stank gammal fylla och anisktsuttrycken vittnade om att det inte bara var sprit som varit med och plöjt i tandraderna. De skränade och skrek med rådistade röster. Det lät som att de försökte sig på en seriös a capellaversion av AC/DC:s Thunderstruck men egentligen var det bara en dispyt där han anklagade henne för att inte kunna passa tider och vara dålig på att ta ansvar. Cynikern i mig undrade vad de egentligen hade avtalat för viktigt tid före kl 08.00 och om det inte var lite stora krav att som räv ställa på sin rävhona. Samtidigt var det lite fint.
Juniorette tittade glosögt på paret och jag kände hur paniken rusade upp inom mig. Dels för att det vanligtvis räcker med att svepa med blicken förbi en alkis för att etablera ofrivillig kontakt, dels för att jag vet vad som komma skall när Juniorette väl börjat fundera kring något. Utredning!
Jag har hittills haft den stora förmånen att slippa nästan alla jobbiga situationer av den typen. Istället har min kära flickvän mången gång fått utstå den skam och förnedring det innebär när Juniorette väl vill ha en förklaring till diverse attribut hos människor omkring henne. Det kan röra allt från hudfärg och utseende till olika handikapp eller ett beteende som bryter mot gängse samhällsnormer. Frånvaron av förståelsen för ordet diskret brukar bli plågsamt närvarande just då.
Hur som helst så försökte jag med alla medel att få Juniorette att titta ut genom fönstret istället. Inget hjälpte. Hon var begeistrad. Och tro fan det jag hade med velat frossa i deras show om jag visste att det inte var förenat med dödligt stor risk att fånga deras intressse. De gestikulerade yvigt och betonade varje ord med en intensitet som hos ett överagerande amatörskeådespelarpar som kör sitt rep med livet som insats. Än så länge hade de inte sett att en liten unge satt och hade glofest en meter ifrån dem, men jag visste att det handlade om sekunder.
"Pappa!"
"Ja, vad ska ni göra på dagis idag då"
"Pappa ... varför pratar dom så högt?"
"Titta på hunden där ute"
"Varför har hon så konstig mun?"
Juniorette sträckte ut armen och började peka. Min hjärna pulserade och jag kände hur en hjärnblödning annalkades. Jag fick tunghäfta. Alkisparet tystnade och riktade sin uppmärksamhet mot oss istället. Vi skulle av på nästa hållplats men jag kände mig mer än redo att rycka i nödbromsen och vräka mig ut och lämna ungjäveln. De tittade. Jag tittade. Alla tittade. Jag kom inte på något att säga och samtidigt vet jag att Juniorette snart kommer utlösa den där hjärnblödningen med ännu en fråga.
"Alla är olika va?"
Phew!! Helt otippat och med hård innötning från alla vuxna i hennes omgivning har hon alltså fattat. Alla människor ser olika ut. Inget mer med det. Situationen var fortfarande konstig men hon räddade den själv. Allt jag behövde var att bekräfta.
"Ja"
onsdag, november 12, 2008
tisdag, november 11, 2008
Kvarteret Negern
Igår mailade en spjuver till exkollega en länk innehållande ett idéförslag för nybyggnad och utveckling av ett kvarter i Karlstad. Kvarteret "Negern" närmare bestämt.
Först trodde jag att han försökte sig på ett klassikt lur, men efter att först ha verifierat det med en säker källa och kompletterande googling, kan jag bara konstatera att det faktiskt finns ett bostadsområde som på riktigt heter Negern (ironiskt nog ligger det längs Herrgårdsgatan). Fastigheterna har namn som Negern 1, Negern 2 och Negern 3 unt so weiter. Kolonialromantik de luxe. Fräscht!
Läste en intervju med någon stadsarkitekt i Karlstad som fick frågan om det fanns planer på att byta namn. Det fanns det inte. Argumentet att vissa kan uppfatta namnet en smula kränkande bet inte heller. Stadsakritekten kunde verkligen inte förstå vad som skulle vara så kränkande. Det är nämligen ett historiskt namn, förklarade han. Ehh... ja och historiska namn är ju alltid jättefint.
Kanske borde den där stadsarkitekten och hans ryggkliare på stadsbyggnadskontoret ta och gå om sina samhällslektioner. Eller så kan de ju fortsätta enligt sin gamla goda historiska anda och Namnge alla kommande bostadskvarter med namn som Kvarteret Plantageägaren, Bordellmamman, Kvarteret Juden, Kvarteret Rasbiologen, Kvarteret Hottentotten. Idiotjävlar!!
Näe, solen lyser tydligen inte alltid i Karlstad.
Först trodde jag att han försökte sig på ett klassikt lur, men efter att först ha verifierat det med en säker källa och kompletterande googling, kan jag bara konstatera att det faktiskt finns ett bostadsområde som på riktigt heter Negern (ironiskt nog ligger det längs Herrgårdsgatan). Fastigheterna har namn som Negern 1, Negern 2 och Negern 3 unt so weiter. Kolonialromantik de luxe. Fräscht!
Läste en intervju med någon stadsarkitekt i Karlstad som fick frågan om det fanns planer på att byta namn. Det fanns det inte. Argumentet att vissa kan uppfatta namnet en smula kränkande bet inte heller. Stadsakritekten kunde verkligen inte förstå vad som skulle vara så kränkande. Det är nämligen ett historiskt namn, förklarade han. Ehh... ja och historiska namn är ju alltid jättefint.
Kanske borde den där stadsarkitekten och hans ryggkliare på stadsbyggnadskontoret ta och gå om sina samhällslektioner. Eller så kan de ju fortsätta enligt sin gamla goda historiska anda och Namnge alla kommande bostadskvarter med namn som Kvarteret Plantageägaren, Bordellmamman, Kvarteret Juden, Kvarteret Rasbiologen, Kvarteret Hottentotten. Idiotjävlar!!
Näe, solen lyser tydligen inte alltid i Karlstad.
måndag, november 10, 2008
Fars dag
Igår firade jag min dag i egenskap av fader, med att åka till Ikea tillsammans med min egen fader, dotter och älskade flickvän. Vi köpte garderobsstommar med inredning. När vi såg summan (sju papp) bet vi ihop och log. Självklart köpte vi lite värmeljus. Folk trängdes som att det var en evakuering på gång och utanför stod regnet som spö så dagens dos av socialrealism var redan ganska hög.
Plötsligt meddelar Ikeas kundradio: Idag är det fars dag och det firar vi med benfri kotlett, pommes och bearnaise för endast 59 kronor. Välkommen till restaurangen!
Fy, vad deppigt. Norén hade inte kunnat göra det bättre. Det minsta uns av nedstämdhet hade troligen fått mig att av ren reflex slänga mig framför en truck eller välta något jävligt tungt över mig själv bland lagerhyllorna.
Det är oansvarigt Ikea. För helvete!!
Man kan inte fira landets fäder med billig bambamat.
Plötsligt meddelar Ikeas kundradio: Idag är det fars dag och det firar vi med benfri kotlett, pommes och bearnaise för endast 59 kronor. Välkommen till restaurangen!
Fy, vad deppigt. Norén hade inte kunnat göra det bättre. Det minsta uns av nedstämdhet hade troligen fått mig att av ren reflex slänga mig framför en truck eller välta något jävligt tungt över mig själv bland lagerhyllorna.
Det är oansvarigt Ikea. För helvete!!
Man kan inte fira landets fäder med billig bambamat.
Tysk recension
Idag publicerade Tyskungens sin minst sagt gedigna recension av Bloggfrossa.
Jag måste säga att jag känner mig både stolt och lite illamående. Han lyckas pricka in många punkter så spot on att jag ryser. Bortsett från att han tror att jag åker femmans spårvagn och att jag skulle ha något emot mina bröder och systrar i Masthugget så har jag egentligen ingenting att tillägga. Kanskemöjligtvis en uppmaning att inte läsa allt så bokstavligt. Det blir roligare då.
Det faktum att Klaus faktiskt den senaste veckan har plöjt igenom min blogg från början till nu är bara det värt en applåd. Samtidigt är jag lite rädd för den bild han måste ha fått av mig. Jag framstår inte som en så bra person. Med all rätta. Jag har inget bra försvar.
Samtidigt har han förstått att man inte ska läsa min blogg i ett svep. Sånt får man ha romaner till. Jag vill att min blogg läsas som en mikroskoptitt på den där näven som de flesta av oss brukar knyta i fickan då och då.
Till sist vill jag passa på att välkomna alla nya läsare. Hoppas några av er stannar kvar.
Över och ut
Jag måste säga att jag känner mig både stolt och lite illamående. Han lyckas pricka in många punkter så spot on att jag ryser. Bortsett från att han tror att jag åker femmans spårvagn och att jag skulle ha något emot mina bröder och systrar i Masthugget så har jag egentligen ingenting att tillägga. Kanskemöjligtvis en uppmaning att inte läsa allt så bokstavligt. Det blir roligare då.
Det faktum att Klaus faktiskt den senaste veckan har plöjt igenom min blogg från början till nu är bara det värt en applåd. Samtidigt är jag lite rädd för den bild han måste ha fått av mig. Jag framstår inte som en så bra person. Med all rätta. Jag har inget bra försvar.
Samtidigt har han förstått att man inte ska läsa min blogg i ett svep. Sånt får man ha romaner till. Jag vill att min blogg läsas som en mikroskoptitt på den där näven som de flesta av oss brukar knyta i fickan då och då.
Till sist vill jag passa på att välkomna alla nya läsare. Hoppas några av er stannar kvar.
Över och ut
lördag, november 08, 2008
Linda Rosing is getting on my tits
Jag har in i det längsta försökt att inte hata Linda Rosing. Jag har försökt att hålla irritationen som uppstår så fort jag ser eller hör henne stången. Men nu går det bara inte längre. Den rusar genom hela min kropp och förgiftar mig. Jag kan inte stå emot längre. Nu kommer det.
Det kvittar verkligen hur mycket offer hon må vara. Jag skiter högblankt i att hon bara är naiv och kanske innerst inne är en snäll tjej. Nu får det fanimej vara nog. Hon är ett riktigt stort jävla pundhuvud som genom sin blotta existens sandblästrar mig mentalt. Varje gång mina ögon möts av hennes tomma blick och det letargiska leendet som bara kan formas av ett par soggiga isterbandsläppar vet jag att jag kommer få ligga och bita i kudden för att kunna somna bort från den smutsiga känslan som fyller mig. Det är lika påfrestande som att i morgonrusningen bli antastad av en riktigt fladdrig bajsnarkoman på treans spårvagn.
Det stör mig så in i helvete att jag ens vet vem hon är. Att hon tar så många hjärnsceller i anspråk av mig utan att fråga är bara det så kränkande att jag nästan flippar loss. Hur är det möjligt att en person vars hela livsgärning består i att ha knullat i tv dagligen under flera månader, för att sedan bli ihop med en dassig och crew cut-klippt grindpojke. Och tillråga på allt tvångsinformera ett helt folk om varenda tjafs de har.
Visst, jag höll på att glömma hennes sunkiga utvik, hennes fantastiskt talanglösa musiksatsning och hennes korta men naggande goda partiledarskap i Unika partiet (bra namn eftersom partiet hade ett mindre seriöst partiprogram än Kalle Anka-partiet), som sa sig vilja värna om utsatta människor, precis före förra valet. När det inte blev en skrällseger som väntat gav hon sig på konststycket att göra en inverterad Cicciolina – en karriärsförflyttning från politiken till porren. Klassigt. I sist nämnda yrkesval måste jag dock erkänna att jag faktiskt trodde att hon skulle ha en framtid.
Det som gör att jag känner mig så jävla arg nu är att det aldrig riktigt har varit tyst om henne. Det har alltid funnits nåt viktigt att berätta om henne. Hon har ju för i helvete haft fler löp i Svensk press än 11:e septemberdramat har haft internationellt. Hade det inte varit för att hon verkar så exklusivt lågbegåvad skulle jag kanske kunna skratta åt det och uppskatta det komiska i det hela – på något sinnessjukt sätt.
I dagarna har hon kallats för succébloggare vilket bara det är så dumt att jag nästan får pungbråck. Det är obegripligt att en 34-åring med så låg språkbegåvning och grammatiskt handikapp klarar sig på egen hand i samhället. Fast DET är banne mig värt en applåd ändå. Helt uppriktigt.
Jag skulle nog kunna gå loss med en kilometerlång sågning av Linda Rosing och ändå inte känna mig i närheten av uttömd. För det som egentligen gör mig förbannad är inte Linda själv. Hon gör ju bara som hon blir tillsagd. Det är det faktum att det finns så många perverterade människor ute i vårt avlånga land som hungrar efter allt det sjuka. Linda Rosing är deras ät-så-mycket-du-vill-buffé och frosseriet skapar en marknad som inte minst Kanal 5, den oheligaste av alla kanaler, kommer fortsätta att profitera på i all evighet. Jag hoppas verkligen att kanalchefen kommer få brinna bredvid Hitler, Fritzl och alla andra as genom tiderna, när tiden är inne. För på grund av dem, på deras smutsiga arena, dog min sköna fina ovetskap om fenomenet BB-linda.
Senaste nytt är ialla fall att Kanal 5-svinen ska göra en dokusåpaserie kring Linda. "Den rätte för Rosing". Jag sväljer hårt och läser programbeskrivningen: Nu startar vi jakten på män i hela landet som vill få chansen att lära känna ”den riktiga Linda” - bortom alla tidningsrubriker.
Ehh... vänta nu. Den riktiga Linda? Finns hon?
På frågan vad det är för en snubbe Linda vill träffa säger hon: "Han måste ha humor och självdistans, vara självständig och framförallt vara en bra förebild för mina barn." Wow, det var ingen dålig raider. Killen behöver bara ha allt som hon själv inte har. Lycka till.
I samband med satsningen har Kanal 5 även gjort en undersökning som visar resultatet att var tredje man i sverige säger sig vilja ha en relation med Linda Rosing. Statistiken baseras på närmare 700 djupintervjuer. Jag försöker men min hjärna kan verkligen inte få det att gå ihop. Det låter så jävla rubbat. Och då har tycker jag ändå att jag hört talas om en hel del sjuka prylar i mina dagar. Det finns gott om sjuka snubbar fast jag kan inte tänka mig att det handlar om riktigt sådana mängder dökött. Att isåfall lyckas pricka in och välja ut Fadde av en miljon intressenter måste väl räcka till ett Darwin Award i sig.
Jag är tämligen övertygad om att hundra procent av den manliga delen i min bekantskapskrets hellre skulle bränna upp sin lem än vilja leka humhum-leken med fröken Rosing. Och hade det kommit fram att någon av dem var så sned i skallen så hade jag blivit tvungen att säga upp kontakten omedelbums.
Ska jag verkligen behöva flytta till en annan galax för att slippa se mer av Linda Rosing?
Ettiketter: linda rosing, kanal 5
Det kvittar verkligen hur mycket offer hon må vara. Jag skiter högblankt i att hon bara är naiv och kanske innerst inne är en snäll tjej. Nu får det fanimej vara nog. Hon är ett riktigt stort jävla pundhuvud som genom sin blotta existens sandblästrar mig mentalt. Varje gång mina ögon möts av hennes tomma blick och det letargiska leendet som bara kan formas av ett par soggiga isterbandsläppar vet jag att jag kommer få ligga och bita i kudden för att kunna somna bort från den smutsiga känslan som fyller mig. Det är lika påfrestande som att i morgonrusningen bli antastad av en riktigt fladdrig bajsnarkoman på treans spårvagn.
Det stör mig så in i helvete att jag ens vet vem hon är. Att hon tar så många hjärnsceller i anspråk av mig utan att fråga är bara det så kränkande att jag nästan flippar loss. Hur är det möjligt att en person vars hela livsgärning består i att ha knullat i tv dagligen under flera månader, för att sedan bli ihop med en dassig och crew cut-klippt grindpojke. Och tillråga på allt tvångsinformera ett helt folk om varenda tjafs de har.
Visst, jag höll på att glömma hennes sunkiga utvik, hennes fantastiskt talanglösa musiksatsning och hennes korta men naggande goda partiledarskap i Unika partiet (bra namn eftersom partiet hade ett mindre seriöst partiprogram än Kalle Anka-partiet), som sa sig vilja värna om utsatta människor, precis före förra valet. När det inte blev en skrällseger som väntat gav hon sig på konststycket att göra en inverterad Cicciolina – en karriärsförflyttning från politiken till porren. Klassigt. I sist nämnda yrkesval måste jag dock erkänna att jag faktiskt trodde att hon skulle ha en framtid.
Det som gör att jag känner mig så jävla arg nu är att det aldrig riktigt har varit tyst om henne. Det har alltid funnits nåt viktigt att berätta om henne. Hon har ju för i helvete haft fler löp i Svensk press än 11:e septemberdramat har haft internationellt. Hade det inte varit för att hon verkar så exklusivt lågbegåvad skulle jag kanske kunna skratta åt det och uppskatta det komiska i det hela – på något sinnessjukt sätt.
I dagarna har hon kallats för succébloggare vilket bara det är så dumt att jag nästan får pungbråck. Det är obegripligt att en 34-åring med så låg språkbegåvning och grammatiskt handikapp klarar sig på egen hand i samhället. Fast DET är banne mig värt en applåd ändå. Helt uppriktigt.
Jag skulle nog kunna gå loss med en kilometerlång sågning av Linda Rosing och ändå inte känna mig i närheten av uttömd. För det som egentligen gör mig förbannad är inte Linda själv. Hon gör ju bara som hon blir tillsagd. Det är det faktum att det finns så många perverterade människor ute i vårt avlånga land som hungrar efter allt det sjuka. Linda Rosing är deras ät-så-mycket-du-vill-buffé och frosseriet skapar en marknad som inte minst Kanal 5, den oheligaste av alla kanaler, kommer fortsätta att profitera på i all evighet. Jag hoppas verkligen att kanalchefen kommer få brinna bredvid Hitler, Fritzl och alla andra as genom tiderna, när tiden är inne. För på grund av dem, på deras smutsiga arena, dog min sköna fina ovetskap om fenomenet BB-linda.
Senaste nytt är ialla fall att Kanal 5-svinen ska göra en dokusåpaserie kring Linda. "Den rätte för Rosing". Jag sväljer hårt och läser programbeskrivningen: Nu startar vi jakten på män i hela landet som vill få chansen att lära känna ”den riktiga Linda” - bortom alla tidningsrubriker.
Ehh... vänta nu. Den riktiga Linda? Finns hon?
På frågan vad det är för en snubbe Linda vill träffa säger hon: "Han måste ha humor och självdistans, vara självständig och framförallt vara en bra förebild för mina barn." Wow, det var ingen dålig raider. Killen behöver bara ha allt som hon själv inte har. Lycka till.
I samband med satsningen har Kanal 5 även gjort en undersökning som visar resultatet att var tredje man i sverige säger sig vilja ha en relation med Linda Rosing. Statistiken baseras på närmare 700 djupintervjuer. Jag försöker men min hjärna kan verkligen inte få det att gå ihop. Det låter så jävla rubbat. Och då har tycker jag ändå att jag hört talas om en hel del sjuka prylar i mina dagar. Det finns gott om sjuka snubbar fast jag kan inte tänka mig att det handlar om riktigt sådana mängder dökött. Att isåfall lyckas pricka in och välja ut Fadde av en miljon intressenter måste väl räcka till ett Darwin Award i sig.
Jag är tämligen övertygad om att hundra procent av den manliga delen i min bekantskapskrets hellre skulle bränna upp sin lem än vilja leka humhum-leken med fröken Rosing. Och hade det kommit fram att någon av dem var så sned i skallen så hade jag blivit tvungen att säga upp kontakten omedelbums.
Ska jag verkligen behöva flytta till en annan galax för att slippa se mer av Linda Rosing?
Ettiketter: linda rosing, kanal 5
fredag, november 07, 2008
Obama
Precis som alla andra är jag väldigt glad över USA:s valresultat. Jag kan dessutom inte låta bli att tycka att det är extra festligt att amerikanernas nya chef heter Hussein i mellannamn.
torsdag, november 06, 2008
Gruppmassage
Jag var iväg på ett möte nyligen och det första jag möttes av innanför entrédörren var en halvskrynklig utprintad A4 uppsatt i en plastficka på väggen.
Budskapet var tydligt. Sånt gillar jag. Och eftersom pilen pekade mot källartrappan fick jag uppfattningen att det vankades någon form av massage i källaren. Skönt.
Samtidigt förbryllades jag en smula av den fantastiskt överfyndiga undertexten. Det var något läskigt över det hela. Uppenbarligen fanns någon form av massagegäng där nere, härförda av en man som med stor sannolikhet hette Lars. Jag fick en känsla av att det inte rörde sig om vanlig avslappningsmassage direkt. Det verkade ju inte bättre än att det försiggick någon form av gruppmassage i källaren. Jag rös och började tänka på ett program jag såg på tv3 för länge sedan som handlade om prostatamassage. Tur att vi skulle till översta våningen.
Fy fan. Massörer har rätt starka nypor alltså. Tänk att bli gängpullad i baken av ett helt massage-team. Brrr. Ingen bra tanke.
Budskapet var tydligt. Sånt gillar jag. Och eftersom pilen pekade mot källartrappan fick jag uppfattningen att det vankades någon form av massage i källaren. Skönt.
Samtidigt förbryllades jag en smula av den fantastiskt överfyndiga undertexten. Det var något läskigt över det hela. Uppenbarligen fanns någon form av massagegäng där nere, härförda av en man som med stor sannolikhet hette Lars. Jag fick en känsla av att det inte rörde sig om vanlig avslappningsmassage direkt. Det verkade ju inte bättre än att det försiggick någon form av gruppmassage i källaren. Jag rös och började tänka på ett program jag såg på tv3 för länge sedan som handlade om prostatamassage. Tur att vi skulle till översta våningen.
Fy fan. Massörer har rätt starka nypor alltså. Tänk att bli gängpullad i baken av ett helt massage-team. Brrr. Ingen bra tanke.
tisdag, november 04, 2008
Kepsen bak och fram
Jag gillar verkligen när myndigheter försöker nå ut till ungdomar. Det finns något perverst inom mig som inte kan få nog av att se när de försiktigt trevar sig fram på minerad mark. De vill så mycket och försöker så hårt men det blir aldrig riktigt bra.
På nyheterna såg jag att Finansinspektionen, Konsumentverket och Kronofogden har idkat trekant och gnuggat sina gråa i hopp om att hitta en form för att informera gymnasiekidsen om det här med privatekonomi. Jag ryser. Det andas allt det jobbiga i The Office.
De har fattat att grejen med att skicka ut ett skinntorrt tjänstemannasvin till skolorna bara skulle vara slöseri med chinos och polyesterslipsar. Istället krystade de mycket hårt och av resultatet att döma tror jag mig faktiskt ana att det kom lite bajs på kuppen. Deras arbtete mynnade nämligen ut i en pedagogisk och tillrättalagd DVD-film (och en tillhörande skolturné) med det fantastiska namnet "Koll på cashen". Hahaha... jag älskar hur de vänder på kepsen. Det måste gå som högoktanig porr på ett myndighetskontor misstänker jag.
På nyheterna såg jag att Finansinspektionen, Konsumentverket och Kronofogden har idkat trekant och gnuggat sina gråa i hopp om att hitta en form för att informera gymnasiekidsen om det här med privatekonomi. Jag ryser. Det andas allt det jobbiga i The Office.
De har fattat att grejen med att skicka ut ett skinntorrt tjänstemannasvin till skolorna bara skulle vara slöseri med chinos och polyesterslipsar. Istället krystade de mycket hårt och av resultatet att döma tror jag mig faktiskt ana att det kom lite bajs på kuppen. Deras arbtete mynnade nämligen ut i en pedagogisk och tillrättalagd DVD-film (och en tillhörande skolturné) med det fantastiska namnet "Koll på cashen". Hahaha... jag älskar hur de vänder på kepsen. Det måste gå som högoktanig porr på ett myndighetskontor misstänker jag.
Tack!
Först vill jag bara tacka alla som röstade på mig hos Tyskungen oh alla som kampanjade för mig. Jag vann tack vare er. Vad vet jag inte riktigt, men det känns spännande.
Sedan vill jag passa på att tacka Mymlan som på sin bloggs ettårsdag och min födelsedag gav mig en present i form av en Spotifyinbjudan. Det var väldigt uppskattat. Jag är mycket tacksam.
Jag fick flera inbjudningar som jag returnerade som den goda medmänniska jag är men även en bonusinbjudan från en person som brukar kommentera under namnet Luca. Han sa att jag fick ge bort den till vem jag ville med det lilla förbehållet att det inte fick vara till en värmlänning. Eftersom jag är en man av mitt ord så gav jag den till en prima halläning istället.
Och nu efter en vecka av krypande, krälande, tiggande och bloggbaserad självbefläckelse vill jag även lova er att det är slut på såna fasoner. I alla fall för ett tag framöver.
Back to basics.
Sedan vill jag passa på att tacka Mymlan som på sin bloggs ettårsdag och min födelsedag gav mig en present i form av en Spotifyinbjudan. Det var väldigt uppskattat. Jag är mycket tacksam.
Jag fick flera inbjudningar som jag returnerade som den goda medmänniska jag är men även en bonusinbjudan från en person som brukar kommentera under namnet Luca. Han sa att jag fick ge bort den till vem jag ville med det lilla förbehållet att det inte fick vara till en värmlänning. Eftersom jag är en man av mitt ord så gav jag den till en prima halläning istället.
Och nu efter en vecka av krypande, krälande, tiggande och bloggbaserad självbefläckelse vill jag även lova er att det är slut på såna fasoner. I alla fall för ett tag framöver.
Back to basics.
måndag, november 03, 2008
Brun på näsan
Röstningen pågår för fullt hos Tyskungen.Det som såg ut att gå bra i morse ser det inte alls bra ut nu. Kampen står mellan mig och en 17-årig trebarnsmamma. Hennes röstantal har börjat stiga i en rasande takt. Jag inser att om jag bara sitter passiv kommer jag förlora. Det skulle kännas lite snopet.
Därför tar jag på mig brunnäsan ännu en gång och tigger och ber. Gå in och rösta på mig och har ni redan gjort det så töm cachen, rensa ut alla gamla kakor och rösta igen, med alla webbläsare ni har installerade. Skicka ett massmail, ring era mammor och knacka på hos grannen. Gör vad ni vill. Jag behöver verkligen varenda röst jag kan få nu.
Trebarnsmamman är säkert en jättefin person men jag vill att ni ska tänka att i den här kampanjen är det fanimej jag som är Obama och hon som är McCain.
Rösta här >>
Usch vad ledsamt.
Kolla bilden. Visst är tragiken beklämmande?
Killen har inte råd att byta ut sin gamla tjock-tv och VHS. Ska det behöva vara så i dagens samhälle undrar jag?
Killen har inte råd att byta ut sin gamla tjock-tv och VHS. Ska det behöva vara så i dagens samhälle undrar jag?
söndag, november 02, 2008
Hjälp mig!
Jag har blivit nominerad till en bubblarplats hos Tyskungen.
Den av de tio bloggarna som får flest röster kommer att bli synad i sömmarna av Klaus-Peter, tysken med den vassaste pennan i bloggtrakterna. Han har tidigare recenserat 10 av sveriges mest välbesökta bloggar och han har inte varit snäll. Men rättvis. Jag gillar grejen och känner att jag är mogen att bli utvärderad av en hårdför tysk. Jag tror det kan bli kul.
Det jag behöver hjälp med är att så många som möjligt går in på hans blogg och röstar på mig. Sprid ordet till alla ni känner att hjälpa mig att knäcka mitt motstånd. Det kan jag verkligen behöva. Och jag skulle bli väldigt glad om jag vann. Tror jag.
Till röstningen >>
Den av de tio bloggarna som får flest röster kommer att bli synad i sömmarna av Klaus-Peter, tysken med den vassaste pennan i bloggtrakterna. Han har tidigare recenserat 10 av sveriges mest välbesökta bloggar och han har inte varit snäll. Men rättvis. Jag gillar grejen och känner att jag är mogen att bli utvärderad av en hårdför tysk. Jag tror det kan bli kul.
Det jag behöver hjälp med är att så många som möjligt går in på hans blogg och röstar på mig. Sprid ordet till alla ni känner att hjälpa mig att knäcka mitt motstånd. Det kan jag verkligen behöva. Och jag skulle bli väldigt glad om jag vann. Tror jag.
Till röstningen >>
fredag, oktober 31, 2008
Bäst och sämst
Veckans bästa:
"Jimmy for president". Det gamla kulmöget Jimmy Nordin har visat sig vara en driven kille minst sagt. Inom allt utom kulstötning ironiskt nog. Efter att utan framgång ha försökt livnära sig på försäljning av såväl kosttillskott som sexleksaker, samt min personliga favorit, hemsvirkade mössor, misslyckades han inte helt oväntat även att slå som kastratstämmig singer-songwriter. Förra året försökte han slå mynt av sitt SM-guld genom att sälja det på tradera. Dock tror jag att han ångrade sig när intressenterna inte sprang ner dörren som han hade väntat sig. Man skulle kunna säga att framgång inte är Jimpas melodi helt enkelt.
Men en god kämpe ger sig aldrig utan siktar hela tiden högre. Jimmys senaste påhitt är att satsa på politiken. Han har nämligen fått blodad tand efter att ha drivit en lyckad namninsamling för att stoppa Gävle kommun från att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Men den gode Jimmy tänker inte nöja sig med sunkig kommunpolitik. Nej han vill bilda parti och satsa seriöst på fyraprocentsspärren. Rätt in i riksdagen och det göttigaste. Det är till och med dummare än när Linda Rosing försökte sig på samma grej inför förra valet.
Alltså jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Kan inte Jimmys mamma för en gång skull sätta ner foten och säga att; "Näe Jimmy-killen, nu får det banne mig vara nog!"
När jag läste artikeln kände jag först att det var dags att bryta hatförbudet jag ålagt mig själv mot Jimmy. Spontant ville jag vränga ut och in på honom. Men jag blir så beklämd när förståndshandikappade blir utnyttjade och förnedrade av massmedia att jag istället ställer mig på Jimmys sida.
Vill Jimmy bli statsminister så ska han fanimej få bli statsminister.
Veckans sämsta:
I veckan såg jag att en ovanligt obegåvad affärsidé tagit form och blivit verklighet. Hummer Taxi. Jag misstänker att tanken var att bli ett premiumval för den som vill åka taxi med stil, att det ska kännas lite fränt att åka runt i en bil som tar upp en hel gata och drar sex liter milen. Det finns säkert de som tycker att det är häftigt på riktigt. Men ärligt talat. En bil fullplottrad med taxiskyltar och klisterdekaler dödar hela den grejen. Det blir ungefär lika sexigt som de där gamla taxilimousinerna som bara var stretchade Volvo 740:s. Not so very gangsta!
Dessutom känns det spontant helt mongo ur lönsamhetsperspektiv. Både framkörningsavgiften och kilometertaxan bör ju rimligtvis ligga minst tre gånger högre än än en vanlig jävla svennetaxi. Och ur ett miljöperspektiv känns det spontant som att det är spövarning på att välja Hummer Taxi.
"Jimmy for president". Det gamla kulmöget Jimmy Nordin har visat sig vara en driven kille minst sagt. Inom allt utom kulstötning ironiskt nog. Efter att utan framgång ha försökt livnära sig på försäljning av såväl kosttillskott som sexleksaker, samt min personliga favorit, hemsvirkade mössor, misslyckades han inte helt oväntat även att slå som kastratstämmig singer-songwriter. Förra året försökte han slå mynt av sitt SM-guld genom att sälja det på tradera. Dock tror jag att han ångrade sig när intressenterna inte sprang ner dörren som han hade väntat sig. Man skulle kunna säga att framgång inte är Jimpas melodi helt enkelt.
Men en god kämpe ger sig aldrig utan siktar hela tiden högre. Jimmys senaste påhitt är att satsa på politiken. Han har nämligen fått blodad tand efter att ha drivit en lyckad namninsamling för att stoppa Gävle kommun från att ansöka om att bli Europas kulturhuvudstad 2014. Men den gode Jimmy tänker inte nöja sig med sunkig kommunpolitik. Nej han vill bilda parti och satsa seriöst på fyraprocentsspärren. Rätt in i riksdagen och det göttigaste. Det är till och med dummare än när Linda Rosing försökte sig på samma grej inför förra valet.
Alltså jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Kan inte Jimmys mamma för en gång skull sätta ner foten och säga att; "Näe Jimmy-killen, nu får det banne mig vara nog!"
När jag läste artikeln kände jag först att det var dags att bryta hatförbudet jag ålagt mig själv mot Jimmy. Spontant ville jag vränga ut och in på honom. Men jag blir så beklämd när förståndshandikappade blir utnyttjade och förnedrade av massmedia att jag istället ställer mig på Jimmys sida.
Vill Jimmy bli statsminister så ska han fanimej få bli statsminister.
Veckans sämsta:
I veckan såg jag att en ovanligt obegåvad affärsidé tagit form och blivit verklighet. Hummer Taxi. Jag misstänker att tanken var att bli ett premiumval för den som vill åka taxi med stil, att det ska kännas lite fränt att åka runt i en bil som tar upp en hel gata och drar sex liter milen. Det finns säkert de som tycker att det är häftigt på riktigt. Men ärligt talat. En bil fullplottrad med taxiskyltar och klisterdekaler dödar hela den grejen. Det blir ungefär lika sexigt som de där gamla taxilimousinerna som bara var stretchade Volvo 740:s. Not so very gangsta!
Dessutom känns det spontant helt mongo ur lönsamhetsperspektiv. Både framkörningsavgiften och kilometertaxan bör ju rimligtvis ligga minst tre gånger högre än än en vanlig jävla svennetaxi. Och ur ett miljöperspektiv känns det spontant som att det är spövarning på att välja Hummer Taxi.
Födelsedagsbarnet önskar sig Spotify
Japp, imorgon är det dags igen. Jag blir 32 den här gången. Ett närmare 40. Så kan det gå.
Därför tänkte jag att det kan vara ett ypperligt tillfälle att förnedra mig själv och tigga och be om en inbjudan till den nya och upphaussade musiktjänsten Spotify. I födelsedagspresent alltså.
Om någon vänlig själ därute skulle vilja bjuda in mig i gratisvärmen så skulle jag vara evigt tacksam. Gör min dag – maila mig!
Därför tänkte jag att det kan vara ett ypperligt tillfälle att förnedra mig själv och tigga och be om en inbjudan till den nya och upphaussade musiktjänsten Spotify. I födelsedagspresent alltså.
Om någon vänlig själ därute skulle vilja bjuda in mig i gratisvärmen så skulle jag vara evigt tacksam. Gör min dag – maila mig!
torsdag, oktober 30, 2008
Vikten av att hamna rätt i yrkeslivet
Nu visar det sig att Josef Fritzls sidoverksamhet som hustyrann och plit i själva verket varit lite utav ett specialintresse sedan unga år. Något han sysslat med över generationer.Bara fyra år innan han av egen kraft byggde en fängelsebunker åt sin dotter, under familjens residens, hade han nämligen tvingat in sin morsa på en vind och hållit henne inspärrad i över 20 år. Ända tills tanten plockade ner skylten 1980. Att helt privat lyckas driva ett rymningssäkert fängelse under mer än 40 år tyder både på särpräglat intresse och talang.
Istället för att bli en halvmedioker elektromekaniker hade Josef kunnat bli ett hett ämne för den österikiska fångvården. Gissa om han hade kunnat gå långt som fängelsedirektör eller liknande.
Det är alltså Josefs Fritzls trötta syokonsulent som borde hållas ansvarig för familjetragedin i Amstetten. Jag tycker att det är för tragiskt att se hur bristande resurser inom skolan kan ödelägga liv.
Fekaliedessert
Idag vill jag tacka Emma Löfgren på SvD för hennes lysande journalistiska insats. Hennes rapport, om en bokstavigt talat brun hämnd i Australien, fick mig att både sätta kontorets industrikaffe i halsen och flabba ut det i skägget.
Det finns något mycket komiskt i den torrt redogörande formuleringen: "[...] både hotellets kock och restaurangchef har erbjudit sig att lämna DNA-prov för att utesluta att de skulle ha bajsat i glassen."
Läs artikeln >>
Etiketter: Bajs, Glass, Australiensisk hämnd
Det finns något mycket komiskt i den torrt redogörande formuleringen: "[...] både hotellets kock och restaurangchef har erbjudit sig att lämna DNA-prov för att utesluta att de skulle ha bajsat i glassen."
Läs artikeln >>
Etiketter: Bajs, Glass, Australiensisk hämnd
onsdag, oktober 29, 2008
Kultur i all ära
Min flickvän älskar att lyssna på radio. Just nu lyssnar vi på Kalejdoskop i P2. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det ljud som knullar mina öron, men det är en balinesisk röstorkester som heter Sekaa Kecak Puspita Jaya som håller låda. Sug på den. Kulturellt så det förslår. Och plågsamt vill jag lova. Det verkar verkligen aldrig vilja ta slut.På programmets sida står det:
Det är en transliknande och mycket smattrande upplevelse att lyssna till rösterna ifrån 75-150 män som genom svängiga polyrytmiska variationer berättar historien om när Prins Famas skulle rädda sin blivande fru Sinta som blivit tillfångatagen av den grymme kungen av Lanka.
Ehh... OK? Det sammanfattar i alla fall ganska bra den ljudtortyr de där balinesiska killarna utsätter mig för just nu. Dubbel förnedring är att jag dessutom betalar för att de ska få hållas.
Ett återkommande stycke är när hela gänget röjer loss med ett fruktansvärt ettrigt ricka-ticka-ticki-ticki-ticka-tacka-TJA-TJA-TJA-läte. Det är precis som att de har varsin kulspruta mellan läpparna och tokhåller in avtryckaren. Det låter som en blandning mellan det där fågelaset som gäckar Kalle Anka på julafton och Povel Rammel på speed. Jag blir helt tokig. Blodet kliar i mina vener. Det är antagligen blodtrycket som protesterar. Jag känner lust och iver inför tanken att preppa ett par tubsockar med varsin Lux-tvål och springa in på deras lilla jam och börja veva hejdlöst. Fy fan vad skönt det skulle vara.
Det är egentligen helt oförsvarbart att sända sådan här skit. Det finns orimligt mer än tre personer i hela landet som tycker detta är en fet happening. Men visst. Jag lyssnar och jag betalar gärna skatt för att smal kultur ska få lite bredd. Men då kräver jag fanimej att P2-svinen kör en temahelg på nepalesisk näsflöjt vs. growl snart.
Jag vet att ingen tvingar mig att lyssna och på frågan varför jag inte bara stänger av: Dels orkar jag inte resa mig ur soffan och dels måste jag faktiskt erkänna att jag gillar känslan som uppstår när jag hetsar upp mig över obetydligheter. Lite som en slags vredesonani. Typ.
måndag, oktober 27, 2008
Bruno K Öijer
I helgen sålde Bruno K Öijer ut två blygsamma framträdanden på Draken här i Göteborg. Fan fan fan... att jag inte var där. Få poeter blir vanligtvis aldrig duktiga nog att göra sig hörda utanför sin lilla folkhögskolebaserade runka-bulle-klubb. Men Bruno är en av dem. Han är störst. Han är cool.Egentligen vet jag inte varför jag tycker han är så cool men jag tror att det är min ytliga sida som tilltalas så av hans osunda look.
Hela hans skepnad bekräftar på något sätt rockstjärnemyten, som författare. Hans snöbleka hy och utmärglade drag sätter stämningen redan vid första anblick. Här har vi en som levt en bit utanför svenssonboxen, tänker man. Det inger en viss pondus bara det. Bruno ser hård ut. Som att han har skrattat klart. Och jag tror på riktigt att Bruno skulle kunna fimpa en cigg med allvaret i sin blick.
Frillan är ett kapitel för sig. Hur är det ens teoretiskt möjligt att uppnå en sådan flygig och risig kvalite medan man lever? Alkohol, heroin och tung medicinering kan säkert vara en god hjälp på vägen, men jag tror inte att hårt leverne lyckas leverera en tillräckligt tärd nivå, utan att ta ihjäl en på kuppen. Fan, Keith Richards skulle ju se ut som en riktig frisksportare om man ställde upp honom bredvid Bruno.
Hursomhelst. Jag vill verkligen se honom live.
söndag, oktober 26, 2008
Ett helt vanligt badrumssamtal
I morse när jag stod spritt språngande i badrummet och precis var på väg in i duschen kommer Juniorette plötsligt inspringandes. Hon stannar till och utbrister reflexmässigt: "Åh... vilken fin snopp du har pappa".
Väl medveten om att hon är inne i en period där ALLT är fint (åh vilken fin blomma, åh vilken fin bulle, åh vilken fin kärnvapenarsenal osv.) kunde jag inte låta bli att känna mig lite smickrad och tackade som brukligt är för den fina komplimangen.
Så rynkar hon lite på sin snart fyraåriga panna och säger, med ganska mycket skepsis i rösten:
"Men pappa... du har ju två snoppar!"
"Ehh... nej det har jag inte."
"Jo"
"Nä"
"Men vad är det där då?" (pekande)
"Vaddå?"
"Den där bakom."
"Det är en pung"
"Hahaha... PUNG... vad konstigt va!!"
Så rusade hon ut igen. Jag ställde mig i duschen och tänkte att fan, hon har ju faktist rätt. Det är ju en ganska konstig grej det där. Pungen.
Etiketter: snopp, pung
Väl medveten om att hon är inne i en period där ALLT är fint (åh vilken fin blomma, åh vilken fin bulle, åh vilken fin kärnvapenarsenal osv.) kunde jag inte låta bli att känna mig lite smickrad och tackade som brukligt är för den fina komplimangen.
Så rynkar hon lite på sin snart fyraåriga panna och säger, med ganska mycket skepsis i rösten:
"Men pappa... du har ju två snoppar!"
"Ehh... nej det har jag inte."
"Jo"
"Nä"
"Men vad är det där då?" (pekande)
"Vaddå?"
"Den där bakom."
"Det är en pung"
"Hahaha... PUNG... vad konstigt va!!"
Så rusade hon ut igen. Jag ställde mig i duschen och tänkte att fan, hon har ju faktist rätt. Det är ju en ganska konstig grej det där. Pungen.
Etiketter: snopp, pung
Dagens outfit
Ja eller inte dagens... och inte min outfit heller för den delen. Men jag tycker att den är kul.
Jag hittade bilden i min mobil. Jag tog den i somras efter att jag och J hade varit och tagit en mittpådagenöl på rävhaket Jeffrey's i Majorna. Vi var på väg hem när en donna på några och de sjuttio passserar oss med raska steg. På sig har hon en raffig dress med minst sagt oblygt mönster. Fan vad hårt. Det måste krävas oceaner av självförtroende för att jag skulle kunna bära ett sådant plagg.
lördag, oktober 25, 2008
Righteous Kill
Såg Righteous Kill häromdagen. Den var skit. Rakt igenom skit.När jag först hörde att filmen var rollsatt med både De Niro och Al Pacino hände två saker inuti mig. Först sög det till lite i nostalgitarmen. Jag tänkte på Taxi Driver, King of Comedy och Casino. Jag tänkte på Scarface, Scent of a Woman och Donnie Brasco. Jag tänkte på Heat.
Sedan slog det mig att de båda har huvudrollsfnaskat helt i onödan och visat nästan en unik nivå av dåligt omdöme med sina val av roller de senaste tio åren. De börjar bli tröttsamma. Som en Michael Bolton-låt på repeat och de har inte ens en skugga av Travis Bickle och Tony Montana kvar.
Jag skulle lyssnat på den senare impulsen och inte smutsat ner mig själv med den här skiten till film. Alla som tittar får bevittna hur de båda herrarna förnedrar sig (och sin publik) när de tar sig an sina roller som två snutveteraner med tveksam moral. De känns bara trötta och gubbsjuka och kör verkligen sina respektive signum i botten och levererar till och med sina one-liners som klassiska bänkfyllon. Själv vill jag aldrig mer se dem i en film igen känner jag. De har ingen heder kvar. Alls.
Righteous Kill är en enda lång och smärtsam irrfärd där två pensionärer desperat försöker övertyga som actionstinna snutar. Det var nog ingen slump att den unga vilda kriminalteknikertjejen både råkar gilla De Niros gamla gubbkuk och lite extra ruffa tag i sängen. Pacino känns bara pervers och skränig. Båda känns förvirrade i sina roller trots all rutin och bitvis känns det uppenbart att de lider av senildemens. Jag blir uppriktigt förbannad när jag ser sånt här.
Grejen är att de är fantastiska skådespelare. Det är de fortfarande. Men någonstans måste de väl ändå fatta att deras tid som actionhjältar varit förbi ganska länge vid det här laget, att det faktiskt inte går att lösa biljett till ungdomståget när man väl passerat bäst före datum. Det är bara tragik att se dem försöka hänga sig kvar. Särskilt när det hade varit så lätt för dem att vårda sitt arv. Som Jack Nicholson har gjort.
Jag hade tusenfalt hellre sett både De Niro och Pacino spela gamla griniga gubbar på ålderdomshem, ligga och gnälla över liggsår och bajsa ner sig hela dagarna, än i en tuffingroll till.
Betyg: 1
fredag, oktober 24, 2008
Konstiga sökord
Då och då kollar jag vad folk söker på för att hitta till min blogg. Oftast är det något perverst eller bara konstigt. Det är lite kul och lite ledsamt.
Idag när jag kollade så såg jag att första sökordsträffen var från någon som googlade "drakbord". Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det är både perverst och konstigt på samma gång. Jag försöker föreställa mig hur det gick till och får bara upp en väldigt fördomsfull bild. Jag kan inte se något annat än en acnehärjad slyngel i sina sämsta år som sitter på sitt pojkrum iklädd Hammerfall-T-shirt och googlar efter tjusiga inredningsdetaljer.
Det finns så mycket sjukt tacky prylar man kan inreda en svendomsborg med; som barskåp, takfläkt, spegelvägg och vattensäng osv. Men drakbord. Ärligt talat, hur fan kommer man på att skriva in "drakbord" i sökfältet?
Idag när jag kollade så såg jag att första sökordsträffen var från någon som googlade "drakbord". Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det är både perverst och konstigt på samma gång. Jag försöker föreställa mig hur det gick till och får bara upp en väldigt fördomsfull bild. Jag kan inte se något annat än en acnehärjad slyngel i sina sämsta år som sitter på sitt pojkrum iklädd Hammerfall-T-shirt och googlar efter tjusiga inredningsdetaljer.
Det finns så mycket sjukt tacky prylar man kan inreda en svendomsborg med; som barskåp, takfläkt, spegelvägg och vattensäng osv. Men drakbord. Ärligt talat, hur fan kommer man på att skriva in "drakbord" i sökfältet?
onsdag, oktober 22, 2008
Mansgrispanelen
Idag upptäckte jag att Expressen har en liten avdelning som heter "Manspanelen". Dit kan kvinnor och män vända sig med relationsbryderier av alla dess slag. Panelen består av sveriges riksmachokukar Paolo Roberto, Robert Aschberg, Leif GW Persson... och Pigge Werkelin.
Tillåt mig skratta tills jag spyr säger jag bara. Expressen lyckas verkligen skylta med sitt extremt utvecklingstörda omdöme. Ehh... 40-talet ringde och ville ha lite sköna relationstricks. Ärligt talat, vem fan vill ha tips från dem? Det är bara Jan Guillou och Hoa-Hoa Dahlgren som fattas för att grisgänget skulle kunna bilda järnfemma.
Och så Pigge Werkelin. Entreprenör så in i märgen att han till och med såg till att få ut något göttigt när hela familjen utplånades i Thailand.
Kan det möjligen vara så att någon redaktörscef på fyllan ville frigöra lite skönt redaktionellt utrymme till en biologistisk gubbklubb, där ämnen som alfahannar, mansideal, älgjakt och fittor skulle avhandlas, men ångrade sig när det blev måndag igen. I så fall hade de verkligen lyckats samla rätt gäng. Fast tänk vad finskt den måste ha känts att tvingas paniklösa situationen genom att forma om idén till en manspanel under Expressen Dejting.
Ja, hur som helst är det ett härligt testoposse Expressenhjonen lyckats rekrytera ut till relationsexperter.
Grattis Sverige!
Etiketter: leif gw persson, robert aschberg, paolo roberto, pigge werkelin, alfahanne, mansgrisar
Tillåt mig skratta tills jag spyr säger jag bara. Expressen lyckas verkligen skylta med sitt extremt utvecklingstörda omdöme. Ehh... 40-talet ringde och ville ha lite sköna relationstricks. Ärligt talat, vem fan vill ha tips från dem? Det är bara Jan Guillou och Hoa-Hoa Dahlgren som fattas för att grisgänget skulle kunna bilda järnfemma.
Och så Pigge Werkelin. Entreprenör så in i märgen att han till och med såg till att få ut något göttigt när hela familjen utplånades i Thailand.
Kan det möjligen vara så att någon redaktörscef på fyllan ville frigöra lite skönt redaktionellt utrymme till en biologistisk gubbklubb, där ämnen som alfahannar, mansideal, älgjakt och fittor skulle avhandlas, men ångrade sig när det blev måndag igen. I så fall hade de verkligen lyckats samla rätt gäng. Fast tänk vad finskt den måste ha känts att tvingas paniklösa situationen genom att forma om idén till en manspanel under Expressen Dejting.
Ja, hur som helst är det ett härligt testoposse Expressenhjonen lyckats rekrytera ut till relationsexperter.
Grattis Sverige!
Etiketter: leif gw persson, robert aschberg, paolo roberto, pigge werkelin, alfahanne, mansgrisar
tisdag, oktober 21, 2008
Mer mellanstadieminnen
Förra veckan skrev jag om den gamla pennalistleken "Är du PK?" som hörde till mellanstadiet. Många mindes och jag blev även påmind om klassikern "Är du en bög i bur?".
Dessutom väcktes ett minne till liv om att det i klotterform ofta annonserades ut sexpropåer på toaletter och dylika utrymmen. Det brukade stå "Vill du knulla? Ring [telefonnummer]". Det var en fullkomligt svindlande tanke när man gick i fyran. Spännande och otäckt på samma gång.
Jag hade givetvis inte en susning om vad knulla innebar, men det verkade definitivt häftigt, så mycket hade jag förstått av snacket bland de äldre och enligt ryktet sjukt knullerfarna killarna (i sexan) på skolgården.
Jag vet att jag misstänkte att det rörde sig om en bluff när Tuff-Jeanette i sexan plötsligt bjöd ut sig på fyrornas toavägg. Det var ju helt klart tvivelaktigt att hon skulle vilja ligga med någon av oss. Samtidigt kunde man ju inte vara helt säker. Att Jeanette var tolv år och att telefonnumret ledde hem till radhuset där hon bodde med sin mamma och pappa var inget som påverkade rimligheten.
Häromdagen såg jag ett likande meddelande på spårvagnen. Vill du ha fitta? Ring [mobilnummer]. Det verkar smått desperat och väldigt rakt på sak.
Jag undrar jag... om det inte är Tuff-Jeanette som är i farten igen.
Etikett: knulla
Dessutom väcktes ett minne till liv om att det i klotterform ofta annonserades ut sexpropåer på toaletter och dylika utrymmen. Det brukade stå "Vill du knulla? Ring [telefonnummer]". Det var en fullkomligt svindlande tanke när man gick i fyran. Spännande och otäckt på samma gång.
Jag hade givetvis inte en susning om vad knulla innebar, men det verkade definitivt häftigt, så mycket hade jag förstått av snacket bland de äldre och enligt ryktet sjukt knullerfarna killarna (i sexan) på skolgården.
Jag vet att jag misstänkte att det rörde sig om en bluff när Tuff-Jeanette i sexan plötsligt bjöd ut sig på fyrornas toavägg. Det var ju helt klart tvivelaktigt att hon skulle vilja ligga med någon av oss. Samtidigt kunde man ju inte vara helt säker. Att Jeanette var tolv år och att telefonnumret ledde hem till radhuset där hon bodde med sin mamma och pappa var inget som påverkade rimligheten.
Häromdagen såg jag ett likande meddelande på spårvagnen. Vill du ha fitta? Ring [mobilnummer]. Det verkar smått desperat och väldigt rakt på sak.
Jag undrar jag... om det inte är Tuff-Jeanette som är i farten igen.
Etikett: knulla
måndag, oktober 20, 2008
Chuck Norris was NOT here
Råkade i morgonkoman rafsa ihop mina träningskläder och sticka till gymmet före jobbet. Jag kände mig grym och mäktig på alla sätt. Ända tills jag stod där i duschen och skulle torka mig.
En farlig boxarkille med fängelsetatueringar tittade skumt på min handduk och när jag tittar efter ser jag att det är Juniorettes badlakan jag packat ner. Jag lovar, Chuck Norris-faktorn har aldrig varit mer frånvarande än så.
söndag, oktober 19, 2008
Och juryns motivering lyder...
Det ärofyllda priset Årets bild tilldelas Robban Anderssson för "Chockad". Med en äkthet och på ett känslosamt och gripande sätt, skildrar Robban förfall och mänskligt lidande på ett sätt som berör. Bidraget förmedlar maktlöshetheten hos en trasig krögare och fotbollsföredetting på ett alldeles förträffligt sätt. "Chockad" väcker känslor hos en hel nation och berör på ett sätt vi inte upplevt sedan "Kicki och korven".
Bilden publicerades i en artikel av Expressens sportredaktion (ironiskt nog) där Tomas Brolin, i sann Se & hör-anda, gråter ut exklusivt efter att ha fått chockbeskedet att hans "livsverk", Undici förlorat sitt sprittillstånd.
Bilden publicerades i en artikel av Expressens sportredaktion (ironiskt nog) där Tomas Brolin, i sann Se & hör-anda, gråter ut exklusivt efter att ha fått chockbeskedet att hans "livsverk", Undici förlorat sitt sprittillstånd.
torsdag, oktober 16, 2008
Generation Fett
Jag såg tv3:s genomvidriga freakshow "Generation Fett" igår. Det handlade om Donna, en (för)störd kvinna och hennes rövhål till man. Donna väger 285 kg men hennes drömvikt är minst 450 kg. Fan tragiken var total. Hon satt i sitt nedgångna vulgohem och käkade hela tiden. Av den minst sagt spartanska inredningen att döma verkade hon inte ha dragit sig för att käka hörnsoffa till lunch när ekonomin blev ett hinder för hennes vansinniga ätstörning.
Donna var helt uppenbart inte psykiskt frisk och jag fick en riktigt brun smak i munnen av hennes man, en jävligt oskön feeder, vars paradperversion är att nakenfota henne i olika förnedrande situationer och malligt dela med sig till sina feederpolare. Den mer tillrättalagda sanningen var att hon gillade det som fan och att det dessutom var en nödvändig inkomstkälla, vilket i och för sig låter rimligt, med tanke på att matkontot lätt borde krossa valfritt afrikanskt u-lands BNP.
Extra stötande var att hennes man fick marknadsföra sin biologiska förklaring till deras lyckliga förhållande. Det baserades på att han var dominant och hon undergiven av naturen. När hon gjorde som han sa var han nöjd och då hade hon fullgjort sina plikter som kvinna. Trevlig prick det där.
För att riktigt toppa misären visade det sig att paret hade två barn. Dels en kille i tolvårsåldern som verkade en aning utvecklingsstörd och en liten flicka på 1,5 år. Grishålet till pappa verkade inte sådär jättenärvarande utan höll mest på med sin feederskit. Donna blev anfådd av blotta tanken på att röra sig och orkade knappt lyfta upp lilltjejen. Hon var bara intresserad av att få i sig så mycket kalorier det bara gick. Barnen var var där men verkade lite smått bedövade. Det var smärtsamt att se vanvården.
Jag satt chockad och tittade på när programledaren Lotta Lindmark besökte den något dysfunktionella familjen. Hon var med och tittade på hur Donna frossade i sig som att det inte fanns någon morgondag. Hon bevittnade misären i deras hem och hon fick vara med vid ett tillfälle när de fotade sin sjuka fettoporr ute i leran. Jag undrar om Lott är stolt över sin insats. Det enda rätta hade varit att sätta ett skott i nacken på mannen och ringa soc så att barnen blev omhändertagna. Men hon gick bara runt med en äcklig sensationskåthet i blicken och nästan uppmuntrade dem till att visa och berätta. Fy fan vad iskallt att ha samvete nog att vara med och producera en sådan freakshow-serie. Det kändes riktigt riktigt smutsigt.
Jag undrar hur tv3 kan anse att det någonstans skulle vara moraliskt försvarbart att sepla in en sådan serie? På deras hemsida kan man läsa: "I en egenproducerad dokumentärserie belyser TV3 den värsta farsot som drabbat västvärlden i modern tid – fetma. Idag är fetma och övervikt det allvarligaste hotet mot folkhälsan i västvärlden."
Ehhh... det var ganska tydligt att Generation Fett knappas är framtaget för att belysa ett samhällsproblem. Det finns bara ett syfte och det är underhållning. Sjuk underhållning. Och det funkar. Jag skäms för jag borde verkligen inte ha gett det en tittarsiffra.
Därför gör jag avbön här och nu.
Donna var helt uppenbart inte psykiskt frisk och jag fick en riktigt brun smak i munnen av hennes man, en jävligt oskön feeder, vars paradperversion är att nakenfota henne i olika förnedrande situationer och malligt dela med sig till sina feederpolare. Den mer tillrättalagda sanningen var att hon gillade det som fan och att det dessutom var en nödvändig inkomstkälla, vilket i och för sig låter rimligt, med tanke på att matkontot lätt borde krossa valfritt afrikanskt u-lands BNP.
Extra stötande var att hennes man fick marknadsföra sin biologiska förklaring till deras lyckliga förhållande. Det baserades på att han var dominant och hon undergiven av naturen. När hon gjorde som han sa var han nöjd och då hade hon fullgjort sina plikter som kvinna. Trevlig prick det där.
För att riktigt toppa misären visade det sig att paret hade två barn. Dels en kille i tolvårsåldern som verkade en aning utvecklingsstörd och en liten flicka på 1,5 år. Grishålet till pappa verkade inte sådär jättenärvarande utan höll mest på med sin feederskit. Donna blev anfådd av blotta tanken på att röra sig och orkade knappt lyfta upp lilltjejen. Hon var bara intresserad av att få i sig så mycket kalorier det bara gick. Barnen var var där men verkade lite smått bedövade. Det var smärtsamt att se vanvården.
Jag satt chockad och tittade på när programledaren Lotta Lindmark besökte den något dysfunktionella familjen. Hon var med och tittade på hur Donna frossade i sig som att det inte fanns någon morgondag. Hon bevittnade misären i deras hem och hon fick vara med vid ett tillfälle när de fotade sin sjuka fettoporr ute i leran. Jag undrar om Lott är stolt över sin insats. Det enda rätta hade varit att sätta ett skott i nacken på mannen och ringa soc så att barnen blev omhändertagna. Men hon gick bara runt med en äcklig sensationskåthet i blicken och nästan uppmuntrade dem till att visa och berätta. Fy fan vad iskallt att ha samvete nog att vara med och producera en sådan freakshow-serie. Det kändes riktigt riktigt smutsigt.
Jag undrar hur tv3 kan anse att det någonstans skulle vara moraliskt försvarbart att sepla in en sådan serie? På deras hemsida kan man läsa: "I en egenproducerad dokumentärserie belyser TV3 den värsta farsot som drabbat västvärlden i modern tid – fetma. Idag är fetma och övervikt det allvarligaste hotet mot folkhälsan i västvärlden."
Ehhh... det var ganska tydligt att Generation Fett knappas är framtaget för att belysa ett samhällsproblem. Det finns bara ett syfte och det är underhållning. Sjuk underhållning. Och det funkar. Jag skäms för jag borde verkligen inte ha gett det en tittarsiffra.
Därför gör jag avbön här och nu.
Orsak och verkan
Orsak:
Generation Fett igår kväll kl 22:00 på tv3
Verkan:
45-minuters tokpass på crossovern klockan 08:00 imorse.
Generation Fett igår kväll kl 22:00 på tv3
Verkan:
45-minuters tokpass på crossovern klockan 08:00 imorse.
onsdag, oktober 15, 2008
Onanera på prispallen
Kollade vad bloggsverige söker mest på just nu. De tre mest stabila orden är sexnovell, sexblogg och onanera.
Det är lite lustigt att de står så starkt mot allt vad världspolitik, blondinbellor, finanskriser och hustrumisshandlarskvaller heter. Kanske är det bra någonstans. Men samtidigt blir jag fundersam och tänker att praktiskt taget vilken skit som helst kan hända i världen. Inget verkar sjukt eller skrämmande nog för att ens kunna tävla i samma division som onanirelaterade bloggposter. Vi lever i en skruvad värld.
Vad är grejen med att söka på onanera (eller sexblogg, eller sexnovell). Hur spännande kan det vara egentligen? Ja, uppenbarligen är det ganska rafflande, eftersom det lyckas kamma brons. Men de flesta som upptäcker onani gör det i förhållandevis tidig ålder och upptäcker rätt kvickt att masturbation är något man sysslar med i brist på annat. Det är ju det där andra som är grejen. Rimligtvis borde väl "knulla" hamna mycket högre på listan.
Jag kan inte dra någon annan slutsats än en överväldigande majoritet av Sveriges bloggläsare består av klassiska porrunkare (alt. porrgnuggare ifall det rör sig om en kvinnlig dito).
Etiketter: onanera, sexnovell, sexblogg
Det är lite lustigt att de står så starkt mot allt vad världspolitik, blondinbellor, finanskriser och hustrumisshandlarskvaller heter. Kanske är det bra någonstans. Men samtidigt blir jag fundersam och tänker att praktiskt taget vilken skit som helst kan hända i världen. Inget verkar sjukt eller skrämmande nog för att ens kunna tävla i samma division som onanirelaterade bloggposter. Vi lever i en skruvad värld.
Vad är grejen med att söka på onanera (eller sexblogg, eller sexnovell). Hur spännande kan det vara egentligen? Ja, uppenbarligen är det ganska rafflande, eftersom det lyckas kamma brons. Men de flesta som upptäcker onani gör det i förhållandevis tidig ålder och upptäcker rätt kvickt att masturbation är något man sysslar med i brist på annat. Det är ju det där andra som är grejen. Rimligtvis borde väl "knulla" hamna mycket högre på listan.
Jag kan inte dra någon annan slutsats än en överväldigande majoritet av Sveriges bloggläsare består av klassiska porrunkare (alt. porrgnuggare ifall det rör sig om en kvinnlig dito).
Etiketter: onanera, sexnovell, sexblogg
måndag, oktober 13, 2008
Pest eller kolera enligt den gamla skolan
Igår kväll lyssnade jag på en radiodokumentär om bankkrisen i början av 90-talet. Den påminde mig om att jag i sann DDR-anda hade en bankbok på PK-Banken. Det var på den tiden visakort hade lika stor sci-fi-faktor som Star Wars. Vidare fick PK mig att minnas en liten pest- eller koleralek som var het skit på mellanstadiet.
Det hela var lika enkelt som underhållande. Man attackerade någon, helt slumpmässigt eller utstuderat, med ja- eller nejfrågan: Är du PK?
Alla visste att det var ett omöjligt moment 22. En lose-lose situation som ingen kunde klara med hedern i behåll. Ändå blev jag alltid sjukt stressad. Jag vet att jag varenda gång drabbades av svår beslutsångest (kanske är det därifrån min lunchångest härstammar) och stressade upp mig mer än lovligt.
Ett NEJ, vilket skulle vara det mest naturliga valet av det skadeglada tonfallet hos ens despot att döma, resulterade i att man omedelbart och under gapskratt anklagades för att inte vara påklädd. Att man helt uppenbart inte var avklädd kunde både man själv och varenda jävel med ledsyn och bättre fastslå. Men det spelade ingen roll. När massan skallade att man var avklädd hade en polarexpeditions-outfit inte kunnat få en att känna sig mindre naken. Och få saker kunde vara mer laddat än nakenhet.
Att istället svara JA var precis lika otänkbart. Responsen var exakt samma om inte snäppet värre. Plötsligt stod man där med epitetet privatknullare. Jag tror inte att någon någonsin ifrågasatte innebörden, men det var definitivt inget man ville förknippas med. En privatknullare. Det lät ju helt sjukt. Och smutsigt. Jag får pytteskinn när jag minns hur man kunde stå där på skolgården som 10-åring och annonseras ut som stans största privatknullare. Det var ett obehag som varken gick att mäta eller förhålla sig till.
Vad var/är en privatknullare egentligen? Och om det nu var så dåligt. Vad skulle då motsatsen vara, som var så förbannat mycket bättre? Var det mer kreddigt att vara offentlig knullare – en som knullar i statens namn.
Så här två tredjedels liv senare kan iallafall jag känna en mer avslappnad attityd till både nakenhet och vilken typ av knullare jag är. Det känns skönt.
Det hela var lika enkelt som underhållande. Man attackerade någon, helt slumpmässigt eller utstuderat, med ja- eller nejfrågan: Är du PK?
Alla visste att det var ett omöjligt moment 22. En lose-lose situation som ingen kunde klara med hedern i behåll. Ändå blev jag alltid sjukt stressad. Jag vet att jag varenda gång drabbades av svår beslutsångest (kanske är det därifrån min lunchångest härstammar) och stressade upp mig mer än lovligt.
Ett NEJ, vilket skulle vara det mest naturliga valet av det skadeglada tonfallet hos ens despot att döma, resulterade i att man omedelbart och under gapskratt anklagades för att inte vara påklädd. Att man helt uppenbart inte var avklädd kunde både man själv och varenda jävel med ledsyn och bättre fastslå. Men det spelade ingen roll. När massan skallade att man var avklädd hade en polarexpeditions-outfit inte kunnat få en att känna sig mindre naken. Och få saker kunde vara mer laddat än nakenhet.
Att istället svara JA var precis lika otänkbart. Responsen var exakt samma om inte snäppet värre. Plötsligt stod man där med epitetet privatknullare. Jag tror inte att någon någonsin ifrågasatte innebörden, men det var definitivt inget man ville förknippas med. En privatknullare. Det lät ju helt sjukt. Och smutsigt. Jag får pytteskinn när jag minns hur man kunde stå där på skolgården som 10-åring och annonseras ut som stans största privatknullare. Det var ett obehag som varken gick att mäta eller förhålla sig till.
Vad var/är en privatknullare egentligen? Och om det nu var så dåligt. Vad skulle då motsatsen vara, som var så förbannat mycket bättre? Var det mer kreddigt att vara offentlig knullare – en som knullar i statens namn.
Så här två tredjedels liv senare kan iallafall jag känna en mer avslappnad attityd till både nakenhet och vilken typ av knullare jag är. Det känns skönt.
fredag, oktober 10, 2008
Luftgitarrfrossa
Jag vet att jag har sagt det förut men den här gången vet jag att jag inte lovar för mycket när jag säger: Förbered er på det sjukaste fenomenet det mänskliga ögat hittills fått skåda.
Om jag säger "luftgitarr" vet jag att 99,9% av er spontant känner att ni vill dräpa. Försök inte med nåt annat. Jag vet att det är så. Det går inte att trycka undan den jobbiga bilden som dyker upp i huvudet (och ger alla sinnescentrum en synkron hurril) när man ser en drucken pajsare stå och låtsas spela gitarrsolot som strömmar ur högtalarna på ett ölställe.
Höj insatsen och försök föreställa er nyktra människor göra samma sak. På en scen. Med en publik. Jag vet, det är svårt och bara tanken är provocerande nog för att den mest vattenkammade pacifisten åtminstone i teorin ska kunna tappa förståndet. Jag tror på riktigt att det hade kunnat få Gandhi att släppa lite på sin filosofi om det var på riktigt. Och det är det.
Jag talar om innehållet i den fantastiskt underbara dokumentären "Air Guitar Nation" som porträtterar två personers (plus en massa andra idioters) kamp om en (uppenbarligen attraktiv) plats i världsmästerskapen i luftgitarr. Japp ni läste helt rätt. LUFTGITARR. Alltså människor som spelar på en gitarr av luft till en låt som någon annan spelar på riktigt. Precis så sjuk har världen blivit att det numera finns ett VM där människor som helt saknar eller åt minstone har en väldigt begränsad talang här i livet tävlar med sin "talang". Att spela Luftgitarr.
Det otäcka (och någonstans lite fina) med Air Guitar Nation är att det är helt omöjligt att INTE beröras på något sätt och ta alla dårar till sig. Först sitter man och gapar med krubbluckan på vid gavel, helt paralyserad, och bara väntar på att någon ska avslöja att det hela är på låtsas. När man inser att det faktiskt är på riktigt blossar först ett oundvikligt förakt upp som mot slutet, helt mirakulöst, har bytts ut mot ett slags skruvat gillande. Kanske är det för att de brinner på ett sätt jag aldrig sett någon brinna förut. Nästan så att jag känner ett sting avundsjuka på deras totala hängivelse. De verkligen lever för sin skit och bryr sig inte en sekund om att hela världen skrattar ut dem och ifrågasätter deras mentala hälsa.
De kallar det konstform, livsstil och hela faderullan. Och hur orimligt det än är så menar de varenda ord. Någon säger att luftgitarr handlar om frihet, att det fina är att man inte behöver vara en rockstjärna för att vara en rockstjärna. Metaidioti på en nästan andlig nivå. Att världsmästerskapen hålls i Finland varje år adderar på något sätt en extra dimension.
Air Guitar Nation tar en med på en berg-och-dalbanefärd genom alla känslolägen. Det var svårt att hantera att det faktiskt finns något så sjukt som ett träningsläger för luftgitarrister som vill fila på sina uppträdanden och få tips och trick av ett proffs hur man spetsar till sin scennärvaro. Proffs på luftgitarr alltså. Det går knappt att greppa den nivån av galenskap.
För att riktigt toppa väljer de artistnamn som får porrstjärnenamnen från 70-talet att låta svenniga. C Diddy, Bjorn Turoque, Krye Tuff, The Tobinator, Mr Metallizer och Cherry Vanilla är bara några få exempel.
Jag gillar scenen när C Diddy sitter bredbent i en soffa, iklädd sin semi-perversa scenkostym bestående av spandex, mantel och någon konstig bröstplatta med en stor Hello Kitty, inför den amerikanska mästerskapsfinalen och snackar shwkit om sin mest ivriga konkurrent Bjorn Toroque som att det är något medeltida tornerspel de ska mötas i: "Don't get me wrong. I dont wanna hurt him. But if he goes up against me – he may get hurt". Är det någon annan som riktigt kan se hur en massa män i vita rockar åker runt och letar efter innehållet till hispans madrassrum?
Till sist. Här är två klipp som kanske ger en liten liten uppfattning av vansinnet som väntar för den som vill se. Video nummer två är inte med i dokumentären utan är en spoof på en gitarronanistvideo gjord av C Diddy på helt eget bevåg. Sug på det.
Se den. Ni kommer att tacka mig. Jag lovar.
Om jag säger "luftgitarr" vet jag att 99,9% av er spontant känner att ni vill dräpa. Försök inte med nåt annat. Jag vet att det är så. Det går inte att trycka undan den jobbiga bilden som dyker upp i huvudet (och ger alla sinnescentrum en synkron hurril) när man ser en drucken pajsare stå och låtsas spela gitarrsolot som strömmar ur högtalarna på ett ölställe.
Höj insatsen och försök föreställa er nyktra människor göra samma sak. På en scen. Med en publik. Jag vet, det är svårt och bara tanken är provocerande nog för att den mest vattenkammade pacifisten åtminstone i teorin ska kunna tappa förståndet. Jag tror på riktigt att det hade kunnat få Gandhi att släppa lite på sin filosofi om det var på riktigt. Och det är det.
Jag talar om innehållet i den fantastiskt underbara dokumentären "Air Guitar Nation" som porträtterar två personers (plus en massa andra idioters) kamp om en (uppenbarligen attraktiv) plats i världsmästerskapen i luftgitarr. Japp ni läste helt rätt. LUFTGITARR. Alltså människor som spelar på en gitarr av luft till en låt som någon annan spelar på riktigt. Precis så sjuk har världen blivit att det numera finns ett VM där människor som helt saknar eller åt minstone har en väldigt begränsad talang här i livet tävlar med sin "talang". Att spela Luftgitarr.
Det otäcka (och någonstans lite fina) med Air Guitar Nation är att det är helt omöjligt att INTE beröras på något sätt och ta alla dårar till sig. Först sitter man och gapar med krubbluckan på vid gavel, helt paralyserad, och bara väntar på att någon ska avslöja att det hela är på låtsas. När man inser att det faktiskt är på riktigt blossar först ett oundvikligt förakt upp som mot slutet, helt mirakulöst, har bytts ut mot ett slags skruvat gillande. Kanske är det för att de brinner på ett sätt jag aldrig sett någon brinna förut. Nästan så att jag känner ett sting avundsjuka på deras totala hängivelse. De verkligen lever för sin skit och bryr sig inte en sekund om att hela världen skrattar ut dem och ifrågasätter deras mentala hälsa.
De kallar det konstform, livsstil och hela faderullan. Och hur orimligt det än är så menar de varenda ord. Någon säger att luftgitarr handlar om frihet, att det fina är att man inte behöver vara en rockstjärna för att vara en rockstjärna. Metaidioti på en nästan andlig nivå. Att världsmästerskapen hålls i Finland varje år adderar på något sätt en extra dimension.
Air Guitar Nation tar en med på en berg-och-dalbanefärd genom alla känslolägen. Det var svårt att hantera att det faktiskt finns något så sjukt som ett träningsläger för luftgitarrister som vill fila på sina uppträdanden och få tips och trick av ett proffs hur man spetsar till sin scennärvaro. Proffs på luftgitarr alltså. Det går knappt att greppa den nivån av galenskap.
För att riktigt toppa väljer de artistnamn som får porrstjärnenamnen från 70-talet att låta svenniga. C Diddy, Bjorn Turoque, Krye Tuff, The Tobinator, Mr Metallizer och Cherry Vanilla är bara några få exempel.
Jag gillar scenen när C Diddy sitter bredbent i en soffa, iklädd sin semi-perversa scenkostym bestående av spandex, mantel och någon konstig bröstplatta med en stor Hello Kitty, inför den amerikanska mästerskapsfinalen och snackar shwkit om sin mest ivriga konkurrent Bjorn Toroque som att det är något medeltida tornerspel de ska mötas i: "Don't get me wrong. I dont wanna hurt him. But if he goes up against me – he may get hurt". Är det någon annan som riktigt kan se hur en massa män i vita rockar åker runt och letar efter innehållet till hispans madrassrum?
Till sist. Här är två klipp som kanske ger en liten liten uppfattning av vansinnet som väntar för den som vill se. Video nummer två är inte med i dokumentären utan är en spoof på en gitarronanistvideo gjord av C Diddy på helt eget bevåg. Sug på det.
Se den. Ni kommer att tacka mig. Jag lovar.
torsdag, oktober 09, 2008
onsdag, oktober 08, 2008
Comeback
Hmm... vänta nu. Vilka var Ace Of Base nu igen?
Jo just det ja, det var ju det där bandet som hade en hit någon gång på 90-talet. De som bestod av en gammal Sverigedemokrat, två systrar och deras "omfångsrika" broder.
Nu ska de tydligen göra comeback. Lustigt. Var det någon som ens märkte att de försvann?
Är inte det det yttersta beviset på att skivförsäljning bör förpassas till kategorin antikviteter och kuriosa. När skivbolagen i parti och minut börjar gräva fram en massa skräp i garderoben, dammar av skiten och låter föredettingarna släppa samma låt en gång till och kallar det "comeback". Mäktig återkomst må jag säga. Lyckas man inte komma upp med nytt material på 10-15 år känns det väl inte direkt lönt.
Jag tror inte man behöver vara en sibylla direkt för att kunna spå framtiden här. Det kommer gå ganska rätt åt helvete.
Etiketter: ace of base, comeback
Jo just det ja, det var ju det där bandet som hade en hit någon gång på 90-talet. De som bestod av en gammal Sverigedemokrat, två systrar och deras "omfångsrika" broder.
Nu ska de tydligen göra comeback. Lustigt. Var det någon som ens märkte att de försvann?
Är inte det det yttersta beviset på att skivförsäljning bör förpassas till kategorin antikviteter och kuriosa. När skivbolagen i parti och minut börjar gräva fram en massa skräp i garderoben, dammar av skiten och låter föredettingarna släppa samma låt en gång till och kallar det "comeback". Mäktig återkomst må jag säga. Lyckas man inte komma upp med nytt material på 10-15 år känns det väl inte direkt lönt.
Jag tror inte man behöver vara en sibylla direkt för att kunna spå framtiden här. Det kommer gå ganska rätt åt helvete.
Etiketter: ace of base, comeback
tisdag, oktober 07, 2008
En som alla – alla som en
Såg SVT:s dokumentär En som alla - alla som en igår. Den skildrar läget i Landskrona precis efter att Sverigedemokraterna lyckades kamma hem hela 22% av rösterna i kommunalvalet 2006. Alltså var fjärde röst. Och jag säger då det...
Jag hoppas verkligen att många av dem som skänkte sin röst till de idioterna såg dokumentären. Det blev så smärtsamt tydligt hur lågbegåvade partirepresentanterna är. Deras agenda håller rent argumentationsmässigt inte högre nivå än min fyraårings kampanj för att införa godisdagen alla dagar i veckan. Och det här ska vara vuxna människor.
Några pratade om att vi måste värna om "svenska" byggnader och den svenska byggnadsstilen. Inte riva och bygga nytt hur som helst. Det finns en tradition och en kultur som vi måste bevara. Journalisten frågade när en byggnad blir svensk eftersom arkitekturen ständigt inspireras och tar intryck från hela världen. Svaren skiftade mellan att, när det gått tillräckligt lång tid känns det svenskt, till att när en byggnad byggs på svensk mark är den svensk. En partikamrat som höll sig lite i bakgrunden förstod på något sätt varthän det barkade och försökte rädda situationen. Han sa att det finns regler för vad som passar in och inte och t.ex. att (helt taget ur luften såklart) tinnar och torn inte passar in så bra. Ehhh... Verkligen bra diskussion.
Andra highlights var när en snubbe förklarar att nu måste det bli invandringsstopp eftersom det är vanligt att irakiska bönder ser att fan i Sverige kan jag leva mycket bättre på socialen utan att behöva göra ett skit. Det kändes som en intellgent slutsats. Jag tror att personen i fråga överskattar det svenska välfärdssystemet en smula. För att inte tala om klimatet. Jag vågar gissa att det är förhållandevis få irakier som kommit hit för att de satt där hemma och tyckte att det verkade så sjukt jävla gött att gå på socialen. I ett land med så bistert klimat att det hamnat på prispallen när det kommer till världens högsta självmordsstatistik dessutom. Det känns inte sådär jättetroligt.
Samtliga SD var stolta över Landskrona och ville bevara den svenska kulturen. De älskade sitt Landskrona, men inte som det var nu, utan förr. Fast bara vissa kapitel antar jag. För Landskrona grundades av en invandrare, blomstrade och blev stark genom sin varvsindustri, som i sin tur fick åka ut och tråla efter duglig arbetskraft på balkan. Men det duger inte längre. Ironiskt nog består hela partiet av arbetlösa, pensionärer och sjukpansionärer. Bittra människor som uppenbarligen inte själva bidrar nämnvärt mycket mer än sina egna skräckexempel till det de själva håller så högt.
Spontant får man lust att åka ner och helt enligt SD:s egen värdegrund, dra ut alla partimedlemmar på torget. Packa ihop dem och tvångsexportera dem långt bort åt helvete. Frågan är bara vem som skulle vilja ta emot dem. Möjligtvis att det skulle finnas plats för dem i någonstans i Texas. Fast jag vet inte.
Jag vet att man inte ska skoja om inavel. Men faktum är att man nog måste ha knullat strikt inom familjen, i duktigt många generationer, för att fucka upp sin genpool såpass allvarligt som SD-folket i Landskrona faktiskt verkar ha lyckats med. Jag tror de skulle bli lite för mycket även med den amerikanska söderns mått mätt.
En annan anledning till den något udda slutledningsförmågan inom partiet hade kanske kunnat vara att samtliga har legat och sussat med en liten liten kärnreaktor precis under huvudkudden för många nätter, men det är ju inte rimligt. Det förstår vem som helst. Nästan.
Om det vassaste material SD kan komma upp med är en massa ingrodda och sinnesslöa rassenötter, helt utan verklighetskoppling, så förstår nog även en bokstavligt talat hjärndöd person att det inte håller att rösta så.
Spoilervarning: Hela dokumentären slutar lite skönt med att en av de mest drivande gubbsvinen som driver någon sunkig loppis sitter och gnäller över vädret. Att det är så jävla kallt. Journalisten säger att det kanske är läge att dra till varmare breddgrader. Idioten fattar såklart inte att det är en uppenbar pik (i neonbokstäver) utan skrattar och håller med. Sedan blir han allvarlig igen och säger att man inte kan leva ett gott liv i Sverige och att han själv planerar att flytta utomlands om några år.
Journalisten påpekar det faktum att då blir han en invandrare.
Idioten får något tomt i blicken och svarar: "Jag blir utvandrare".
Missa inte reprisen den 9/10
Etiketter: sverigedemokraterna, idioter
Jag hoppas verkligen att många av dem som skänkte sin röst till de idioterna såg dokumentären. Det blev så smärtsamt tydligt hur lågbegåvade partirepresentanterna är. Deras agenda håller rent argumentationsmässigt inte högre nivå än min fyraårings kampanj för att införa godisdagen alla dagar i veckan. Och det här ska vara vuxna människor.
Några pratade om att vi måste värna om "svenska" byggnader och den svenska byggnadsstilen. Inte riva och bygga nytt hur som helst. Det finns en tradition och en kultur som vi måste bevara. Journalisten frågade när en byggnad blir svensk eftersom arkitekturen ständigt inspireras och tar intryck från hela världen. Svaren skiftade mellan att, när det gått tillräckligt lång tid känns det svenskt, till att när en byggnad byggs på svensk mark är den svensk. En partikamrat som höll sig lite i bakgrunden förstod på något sätt varthän det barkade och försökte rädda situationen. Han sa att det finns regler för vad som passar in och inte och t.ex. att (helt taget ur luften såklart) tinnar och torn inte passar in så bra. Ehhh... Verkligen bra diskussion.
Andra highlights var när en snubbe förklarar att nu måste det bli invandringsstopp eftersom det är vanligt att irakiska bönder ser att fan i Sverige kan jag leva mycket bättre på socialen utan att behöva göra ett skit. Det kändes som en intellgent slutsats. Jag tror att personen i fråga överskattar det svenska välfärdssystemet en smula. För att inte tala om klimatet. Jag vågar gissa att det är förhållandevis få irakier som kommit hit för att de satt där hemma och tyckte att det verkade så sjukt jävla gött att gå på socialen. I ett land med så bistert klimat att det hamnat på prispallen när det kommer till världens högsta självmordsstatistik dessutom. Det känns inte sådär jättetroligt.
Samtliga SD var stolta över Landskrona och ville bevara den svenska kulturen. De älskade sitt Landskrona, men inte som det var nu, utan förr. Fast bara vissa kapitel antar jag. För Landskrona grundades av en invandrare, blomstrade och blev stark genom sin varvsindustri, som i sin tur fick åka ut och tråla efter duglig arbetskraft på balkan. Men det duger inte längre. Ironiskt nog består hela partiet av arbetlösa, pensionärer och sjukpansionärer. Bittra människor som uppenbarligen inte själva bidrar nämnvärt mycket mer än sina egna skräckexempel till det de själva håller så högt.
Spontant får man lust att åka ner och helt enligt SD:s egen värdegrund, dra ut alla partimedlemmar på torget. Packa ihop dem och tvångsexportera dem långt bort åt helvete. Frågan är bara vem som skulle vilja ta emot dem. Möjligtvis att det skulle finnas plats för dem i någonstans i Texas. Fast jag vet inte.
Jag vet att man inte ska skoja om inavel. Men faktum är att man nog måste ha knullat strikt inom familjen, i duktigt många generationer, för att fucka upp sin genpool såpass allvarligt som SD-folket i Landskrona faktiskt verkar ha lyckats med. Jag tror de skulle bli lite för mycket även med den amerikanska söderns mått mätt.
En annan anledning till den något udda slutledningsförmågan inom partiet hade kanske kunnat vara att samtliga har legat och sussat med en liten liten kärnreaktor precis under huvudkudden för många nätter, men det är ju inte rimligt. Det förstår vem som helst. Nästan.
Om det vassaste material SD kan komma upp med är en massa ingrodda och sinnesslöa rassenötter, helt utan verklighetskoppling, så förstår nog även en bokstavligt talat hjärndöd person att det inte håller att rösta så.
Spoilervarning: Hela dokumentären slutar lite skönt med att en av de mest drivande gubbsvinen som driver någon sunkig loppis sitter och gnäller över vädret. Att det är så jävla kallt. Journalisten säger att det kanske är läge att dra till varmare breddgrader. Idioten fattar såklart inte att det är en uppenbar pik (i neonbokstäver) utan skrattar och håller med. Sedan blir han allvarlig igen och säger att man inte kan leva ett gott liv i Sverige och att han själv planerar att flytta utomlands om några år.
Journalisten påpekar det faktum att då blir han en invandrare.
Idioten får något tomt i blicken och svarar: "Jag blir utvandrare".
Missa inte reprisen den 9/10
Etiketter: sverigedemokraterna, idioter
lördag, oktober 04, 2008
Aldrig mera Mi
Gjorde misstaget att gå och äta lunch på Mi Noodlebar i torsdags. Jag vet ju att det är som att tigga om att bli magsjuk. Det är precis som att kocken gjort en grej av att inte tvätta händerna. Några dödsförakktande kollegor höll på att hylla deras Ramen-soppa som att det var deras egen morsa som tillagat den, så efter en halvtimmas massivt kampanjande hade jag och några till gett med oss. Vi gick dit och åt.
Och mycket riktigt, efter exakt en timma började 90% av deltagarna känna sig lite shaky i magen. Då förbannade jag mig själv. Jag hade bara mig själv att skylla. Först nu, två dagar senare känner jag mig helt hundra igen. Jävla Mi. Inte en chadde att jag går dit igen och jag råder alla andra att inte sätta sin fot där heller.
Enda glädjeämnet var att Oldsberg som också satt och fjälade i sig av deras bajsbakteriebuffé, ett par bord bort, troligen fick uppleva samma mullrande i bukpartiet.
Och mycket riktigt, efter exakt en timma började 90% av deltagarna känna sig lite shaky i magen. Då förbannade jag mig själv. Jag hade bara mig själv att skylla. Först nu, två dagar senare känner jag mig helt hundra igen. Jävla Mi. Inte en chadde att jag går dit igen och jag råder alla andra att inte sätta sin fot där heller.
Enda glädjeämnet var att Oldsberg som också satt och fjälade i sig av deras bajsbakteriebuffé, ett par bord bort, troligen fick uppleva samma mullrande i bukpartiet.
torsdag, oktober 02, 2008
Extra extra
Ikväll är det filmtajm. För helvete, missa inte Death Wish som sänds i SVT2 kl 22.30 ikväll. Det är Charles Bronsons flaggskeppsroll som skådespelare och en av filmhistoriens mest kända, fantastiska och viktiga hämndfilmer. Jag råder alla som inte sett den att boka in det basta. Och alla ni som har sett den – se den igen.
Nedan följer en liten recap av Bronsons oklanderliga karriär som hämnare:
Charles Bronson som Paul Kersey i Death Wish 1-5 (1974, 1982, 1985, 1987 och 1994).
Detta är Bronsons kanske mest kända och kontroversiella roll. Han spelar en fridfull arkitekt och familjefar som en dag kommer hem och hittar sin fru sadistiskt mördad och sin unga dotter brutalt gruppvåldtagen av galna busar och narkomaner. Polisen är ingen vidare hjälp och här ändras också hans liberala värderingar och människosyn. Han beslutar sig för att på egen hand utkräva, gissa vad. Just precis, blodshämnd, och påbörjar projekt vigilante för att rensa upp i stan. Han gäckar polisen och blir dessutom hjälteförklarad av NY:s invånare, som i tidsenlig sanning börjat tappa tron på USA:s rättssamhälle. Klassiskt och trovärdigt, så till den milda grad att han fick göra samma roll igen, igen, igen och återigen. Och varför inte, ingen gör det ju bättre än han.
I de kommande filmerna i Death Wish-serien flyttar Bronsons rollfigur runt, från kust till kust som värsta nomaden, för att få en "clean start" så att säga. Men våldet förföljer honom som hundbajs under skosulan och efter allt han får utstå förstår man lätt hans hårdnackade attityd och bitterhet mot samhällets avskum. Hans familj ödeläggs till följd av groteskt övervåld i form av hot, mord och/eller våldtäkter, inte en utan hela fyra gånger (man börjar nästan ana ett mönster). I tredje delen är det hans vän som blir offer för stadens råskinn och här kulminerar våldet i en fyrtio minuter lång slutstrid som inkluderar kulsprutemassakrar, molotovcocktails och explosioner i kärnvapenklass. Han går sida vid sida med polischefen och blåser hål stora som bowlingklot i sina offer med sin handkanon till pistol. Ingen film kommer i närheten av den storslagna bodycount som Death Wish 3 har.
Nedan följer en liten recap av Bronsons oklanderliga karriär som hämnare:
Charles Bronson som Paul Kersey i Death Wish 1-5 (1974, 1982, 1985, 1987 och 1994).
Detta är Bronsons kanske mest kända och kontroversiella roll. Han spelar en fridfull arkitekt och familjefar som en dag kommer hem och hittar sin fru sadistiskt mördad och sin unga dotter brutalt gruppvåldtagen av galna busar och narkomaner. Polisen är ingen vidare hjälp och här ändras också hans liberala värderingar och människosyn. Han beslutar sig för att på egen hand utkräva, gissa vad. Just precis, blodshämnd, och påbörjar projekt vigilante för att rensa upp i stan. Han gäckar polisen och blir dessutom hjälteförklarad av NY:s invånare, som i tidsenlig sanning börjat tappa tron på USA:s rättssamhälle. Klassiskt och trovärdigt, så till den milda grad att han fick göra samma roll igen, igen, igen och återigen. Och varför inte, ingen gör det ju bättre än han.
I de kommande filmerna i Death Wish-serien flyttar Bronsons rollfigur runt, från kust till kust som värsta nomaden, för att få en "clean start" så att säga. Men våldet förföljer honom som hundbajs under skosulan och efter allt han får utstå förstår man lätt hans hårdnackade attityd och bitterhet mot samhällets avskum. Hans familj ödeläggs till följd av groteskt övervåld i form av hot, mord och/eller våldtäkter, inte en utan hela fyra gånger (man börjar nästan ana ett mönster). I tredje delen är det hans vän som blir offer för stadens råskinn och här kulminerar våldet i en fyrtio minuter lång slutstrid som inkluderar kulsprutemassakrar, molotovcocktails och explosioner i kärnvapenklass. Han går sida vid sida med polischefen och blåser hål stora som bowlingklot i sina offer med sin handkanon till pistol. Ingen film kommer i närheten av den storslagna bodycount som Death Wish 3 har.
Kulturkväll
Igår gick kvällen i konstens tecken. Det var en evighet sedan jag gick igenom konstmuseets permanentutställning. Vi gick kanske runt i 10 minuter, vördnadsfullt, med händerna på ryggen och utstötte lite kvasiintellektuella hummanden här och var, framför diverse målningar. När vi kom till skulpturerna gick det inte längre. De är fan som gjorda för att ta skojiga fotografier med.
Vi turades om att fotografera varandra i diverse otuktiga poser och skrattade förtjust åt hur små könsorgan de hade. Moget och intellektuellt. Jag fick en jätterolig bild där J greppade en kägelspelares matiga pung och sedan tvingade hon mig att ta en av stentanterna på brösten.
Precis när jag som bäst står och kupar händerna över ett par nakna bröst ser jag en övervakningskamera riktad exakt på mig en dryg meter bort. Mitt dumma flabb byts ut mot en skräkmin och jag inser att det sitter nån sur jävel i nåt kontrrollrum någonstans och flagar mig som konstmarodör. Mycket riktigt hinner vi inte komma särskilt långt innan en securitasvakt börjar punktmarkera oss. Slut på det roliga.
Det slog oss att människor verkar hysa samma sorts respekt för konsten på ett museum som för de döda på en kyrkogård. Utan att egentligen förstå ett skit. De bara vet att det är bra grejer som hänger på väggarna. Därför går alla runt försiktigt. Knäpptyst.
Extra komiskt när man tänker på att majoriteten lätt skulle kunna se exakt samma tavla på en loppis och tänka att tavlan är skit men att ramen skulle göra sig bra hemma i gillestugan. Då skulle de utan vidare knäa ut en femtonmiljonerscanvas och slänga den på elden. Men inte på museum. På museum utgår man till och med ut ifrån att ett avspärrat rum där ett gäng jobbargubbar spacklar och bygger om är någon slags installation och tittar på med samma aktning som om vore det en Picasso.
Vi turades om att fotografera varandra i diverse otuktiga poser och skrattade förtjust åt hur små könsorgan de hade. Moget och intellektuellt. Jag fick en jätterolig bild där J greppade en kägelspelares matiga pung och sedan tvingade hon mig att ta en av stentanterna på brösten.Precis när jag som bäst står och kupar händerna över ett par nakna bröst ser jag en övervakningskamera riktad exakt på mig en dryg meter bort. Mitt dumma flabb byts ut mot en skräkmin och jag inser att det sitter nån sur jävel i nåt kontrrollrum någonstans och flagar mig som konstmarodör. Mycket riktigt hinner vi inte komma särskilt långt innan en securitasvakt börjar punktmarkera oss. Slut på det roliga.
Det slog oss att människor verkar hysa samma sorts respekt för konsten på ett museum som för de döda på en kyrkogård. Utan att egentligen förstå ett skit. De bara vet att det är bra grejer som hänger på väggarna. Därför går alla runt försiktigt. Knäpptyst.
Extra komiskt när man tänker på att majoriteten lätt skulle kunna se exakt samma tavla på en loppis och tänka att tavlan är skit men att ramen skulle göra sig bra hemma i gillestugan. Då skulle de utan vidare knäa ut en femtonmiljonerscanvas och slänga den på elden. Men inte på museum. På museum utgår man till och med ut ifrån att ett avspärrat rum där ett gäng jobbargubbar spacklar och bygger om är någon slags installation och tittar på med samma aktning som om vore det en Picasso.
onsdag, oktober 01, 2008
Kyrkans haschklubb
Det blir alltid lite fnissigt när moralens väktare gör en blunder. För ett (ganska långt) tag sedan florerade en bild på en logga för Kyrkans ungdomskör friskt på bloggar och i forum på nätet. Den kändes lite väl fejkad men det var ändå kittlande att det kanske kanske var på riktigt. Det hade varit så härligt och samtidigt så skrämmande. Ordet världsfrånvänd skulle få en helt ny innebörd.
Idag uppdagas en ny fadäs i bred kvällspress. Tydligen ska ett litet skönt cannabisblad ha lyckats snirkla sig in i Hedlundakyrkans informationsblad. En vild gissning är att den som tagit fram "formen" pyntat lite med ett i sina ögon ganska oskyldigt fikonlöv. Men i kombination med texten: ”Alltid öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på” får man lätt uppfattningen att det inte handlar om samma typ av växtlighet som i gamla testamentet hade för funktion att skyla kuk och fitta.
Dessutom tycker jag att detta är det mest kärnfulla Aftonbladet kommit upp med sedan... äh, det är nog fan det bästa de gjort. Bra jobbat.
Idag uppdagas en ny fadäs i bred kvällspress. Tydligen ska ett litet skönt cannabisblad ha lyckats snirkla sig in i Hedlundakyrkans informationsblad. En vild gissning är att den som tagit fram "formen" pyntat lite med ett i sina ögon ganska oskyldigt fikonlöv. Men i kombination med texten: ”Alltid öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill pröva på” får man lätt uppfattningen att det inte handlar om samma typ av växtlighet som i gamla testamentet hade för funktion att skyla kuk och fitta.
Dessutom tycker jag att detta är det mest kärnfulla Aftonbladet kommit upp med sedan... äh, det är nog fan det bästa de gjort. Bra jobbat.
tisdag, september 30, 2008
Björn hela dagen!
Jag har ju som bekant gått loss en del och ondgjort mig över Björn Ranelids skitnödiga förhållningssätt till både sin egen och andras litteratur. Hela hans sätt att vara, prata och se ut. Jag har verkligen tagit i skulle man kunna säga. Från tårna är ingen överdrift. Sedan har jag ångrat mig, skämts och bett om ursäkt. Jag var ett riktigt trippelsvin i mitt raljerande.
När Ranelid dök upp i Carlshamns reklam tidigare i år kunde jag inte låta bli att skratta helt uppriktigt. Han sålde sig och jag såg att det var gott. Jag kände att jag började gilla honom. Av hela mitt hjärta.
Så idag såg jag ett klipp från morgonsoffan där Björn Ranelid sitter och driver med Fadde Darwich bok Fadde – Min story. Plötsligt kände jag hur det började bubbla i mig, på det där bra sättet. Jag kunde inte hålla tillbaka det. Jag började hårdälska honom inom loppet av en hundradels sekund. Bara för att han visar att han har både självdistans och humor. För att han är mänsklig.
Phew, jag blir alldeles matt. Vilken resa. Från obstinat hat till total omvändelse. Jag tar tillbaka varenda elak liten bokstav jag använt för att smäda den gode Ranelid. Jag vill göra bot. Jag ska gå och köpa den tjockaste av hans böcker – inbunden.
Etiketter: ranelid, fadde
När Ranelid dök upp i Carlshamns reklam tidigare i år kunde jag inte låta bli att skratta helt uppriktigt. Han sålde sig och jag såg att det var gott. Jag kände att jag började gilla honom. Av hela mitt hjärta.
Så idag såg jag ett klipp från morgonsoffan där Björn Ranelid sitter och driver med Fadde Darwich bok Fadde – Min story. Plötsligt kände jag hur det började bubbla i mig, på det där bra sättet. Jag kunde inte hålla tillbaka det. Jag började hårdälska honom inom loppet av en hundradels sekund. Bara för att han visar att han har både självdistans och humor. För att han är mänsklig.
Phew, jag blir alldeles matt. Vilken resa. Från obstinat hat till total omvändelse. Jag tar tillbaka varenda elak liten bokstav jag använt för att smäda den gode Ranelid. Jag vill göra bot. Jag ska gå och köpa den tjockaste av hans böcker – inbunden.
Etiketter: ranelid, fadde
fredag, september 26, 2008
Skön på ett obehagligt sätt
Fick en länk skickad till mig nyligen med något slags tv-inslag om en fantasylajvare. Underbart. Det var såklart som upplagt för en fet hatsmash.
Generellt tycker jag att det är något riktigt obehagligt över vuxna människor som springer runt i skogen och på allvar tror att de är alver, stråtrövare eller byhoror. Såna som envisas med att prata sagospråk, klä sig lika ortodoxt som sin rollspelskaraktär även ute i vanliga världen och leva jävel. Det känns så hopplöst efterblivet på något sätt. Och samtidit så jävla besserwissrigt. Om det är verklighetsflykt som är grejen så har sprit och knark fungerat alldeles utmärkt i tusentals år.
Så det började ordentligt på minus för Mikael Messings del kan jag säga. Han bockar liksom av varenda kriterie i boken för att göra sig förtjänt av en hård bloggbaserad lynchfest. Spontant ville jag bara dundra in, greppa hans Silmarillion och trycka ner den i halsen på den verklighetsfrånvände stackaren, för att slippa all obehaglig gåshud. Eller tvångsexportera honom som ett sjukt sideshow-nummer och kanske tjäna en liten hacka på kuppen.
Jag mjuknade dock fort och började gilla honom istället. Vilken tvärvändning. Fast hur kan man INTE gilla en kille som tror att HM säljer märkeskläder och går runt som om det vore medeltidsveckan varje dag? En som skiter i alla sociala regler. Samtidigt verkar det en smula schizofrent när han pinnar in på kommersialismens högborg (McDonalds) och fjälar i sig pommes på sina träkärl. Kan man tycka.
Men vem är jag att döma?
Generellt tycker jag att det är något riktigt obehagligt över vuxna människor som springer runt i skogen och på allvar tror att de är alver, stråtrövare eller byhoror. Såna som envisas med att prata sagospråk, klä sig lika ortodoxt som sin rollspelskaraktär även ute i vanliga världen och leva jävel. Det känns så hopplöst efterblivet på något sätt. Och samtidit så jävla besserwissrigt. Om det är verklighetsflykt som är grejen så har sprit och knark fungerat alldeles utmärkt i tusentals år.
Så det började ordentligt på minus för Mikael Messings del kan jag säga. Han bockar liksom av varenda kriterie i boken för att göra sig förtjänt av en hård bloggbaserad lynchfest. Spontant ville jag bara dundra in, greppa hans Silmarillion och trycka ner den i halsen på den verklighetsfrånvände stackaren, för att slippa all obehaglig gåshud. Eller tvångsexportera honom som ett sjukt sideshow-nummer och kanske tjäna en liten hacka på kuppen.
Jag mjuknade dock fort och började gilla honom istället. Vilken tvärvändning. Fast hur kan man INTE gilla en kille som tror att HM säljer märkeskläder och går runt som om det vore medeltidsveckan varje dag? En som skiter i alla sociala regler. Samtidigt verkar det en smula schizofrent när han pinnar in på kommersialismens högborg (McDonalds) och fjälar i sig pommes på sina träkärl. Kan man tycka.
Men vem är jag att döma?
torsdag, september 25, 2008
Väderangelägenheter
Appropå SVT:s väderfleppon har Aftonbladet gjort det faktum att krullot Pererik har klippt sig till en allmän angelägenhet. Jättebra. Det tycker jag är fint. Och så viktigt.
Det dödas och våldtas i parti och minut runt omkring i världen, politiska och ekonomiska kriser avlöser varandra, för att inte tala om alla väderrelaterade katastrofer som ödelägger miljö och liv. Men vem orkar bry sig. Det är ett sånt jävla jidder att man blir trött bara man öppnar ögonen.
Då är det skönt att veta att vi svenskar alltid har våra kära meterologers liv att vältra oss i.
Imorgon kanske vi får ta del av tycka till när Pär Holmgren pratar om sin intimhygien och passar på att visa upp sin nya kuktrimmning. På lördag blir det mittuppslag med Per Stenborgs bilder från semestern i Årjäng och jag kan verkligen knappt bärga mig tills det är dags för ett saftigt hemma hos-reportage hos familjen Holmberg och Pers goda recept på gazpacho.
Det dödas och våldtas i parti och minut runt omkring i världen, politiska och ekonomiska kriser avlöser varandra, för att inte tala om alla väderrelaterade katastrofer som ödelägger miljö och liv. Men vem orkar bry sig. Det är ett sånt jävla jidder att man blir trött bara man öppnar ögonen.
Då är det skönt att veta att vi svenskar alltid har våra kära meterologers liv att vältra oss i.
Imorgon kanske vi får ta del av tycka till när Pär Holmgren pratar om sin intimhygien och passar på att visa upp sin nya kuktrimmning. På lördag blir det mittuppslag med Per Stenborgs bilder från semestern i Årjäng och jag kan verkligen knappt bärga mig tills det är dags för ett saftigt hemma hos-reportage hos familjen Holmberg och Pers goda recept på gazpacho.
tisdag, september 23, 2008
Min DaVinci-kod
Det är något riktigt skumt med meterologrekryteringen på SVT. Alltså riktigt udda. Hur kan en enda tv-kanal i ett så förhållandevis litet land som sverige lyckas anställa fyra killar till att gissa väder, och så heter de Pererik Åberg, Per Stenborg, Pär Holmgren och Per Holmberg? Det är orimligt. Jag ryser av obehag och konstaterar att slumpen knappast har med detta att göra.
Jag ser ett mönster. Kanske en kod. Jag tänker och tänker men jag fattar verkligen ingenting. Hur gick det till? Det känns som att det finns något riktigt jävla sjukt i görningen. Det har blivit min DaVinci-kod och måste lösa den annars kommer jag bli tokig. Synd bara att dechiffrering inte direkt är min påse.
Hur kan det komma sig att det avlats fram så många människor med Per-baserade namn som av en ren händelse verkar intressera sig för väder onormalt mycket? Och att alla får jobb på den statliga tv-stationen dessutom. Näe, mig lurar ni inte. Glöm FRA! Storebror verkar ha något mycket sjukare i rockärmen...
...om det nu inte bara råkar vara så att väderchefen gått och fått sig en fet jävla hang up på konformitet och vill har en solid järnfemma till redaktionens korplag i ishockey. Typ.
Jag ser ett mönster. Kanske en kod. Jag tänker och tänker men jag fattar verkligen ingenting. Hur gick det till? Det känns som att det finns något riktigt jävla sjukt i görningen. Det har blivit min DaVinci-kod och måste lösa den annars kommer jag bli tokig. Synd bara att dechiffrering inte direkt är min påse.
Hur kan det komma sig att det avlats fram så många människor med Per-baserade namn som av en ren händelse verkar intressera sig för väder onormalt mycket? Och att alla får jobb på den statliga tv-stationen dessutom. Näe, mig lurar ni inte. Glöm FRA! Storebror verkar ha något mycket sjukare i rockärmen...
...om det nu inte bara råkar vara så att väderchefen gått och fått sig en fet jävla hang up på konformitet och vill har en solid järnfemma till redaktionens korplag i ishockey. Typ.
Träffsäkert
Först fnissade jag till. Sedan började min hjärna simulera det hemska och så började det plötsligt bubbla i mig. Plötsligt satt jag där och gapflabbade. Så ruggigt målande beskrivning av en känsla jag misstänker att de flesta kan känna igen sig i.
"Just när du trodde att du nått ditt mentala bottenläge kommer tidningen och knuffar in dig i ett litet mörkt rum och slår dig med en kasse bajs."
Jag är 100% säker att jag snart kommer få tillfälle att använda den formuleringen. Låta den vara min en stund. Tills dess, läs Trettioplus överklassreflektion här.
"Just när du trodde att du nått ditt mentala bottenläge kommer tidningen och knuffar in dig i ett litet mörkt rum och slår dig med en kasse bajs."
Jag är 100% säker att jag snart kommer få tillfälle att använda den formuleringen. Låta den vara min en stund. Tills dess, läs Trettioplus överklassreflektion här.
lördag, september 20, 2008
Ris & Ros
När jag ändå är inne på dålig service så måste jag nämna när jag var och försökte få hjälp att räkna ut kostnaden för några skjutdörrar till en planerad garderobsvägg.
Först var vi på Silvan. Där var personalen både kass och menlös. Jag kan rimligtvis inte vara den förste som vill köpa skjutdörrar. Ändå kunde de inte ge några smarta tips eller raka svar. De kunde ingenting utan bara gick runt där och utstrålade budgetmänniska. Den första som skulle hjälpa oss klarade inte av att hjälpa kvinnan före oss och inte paret efter oss heller. Det enda hon kunde vara att ringa efter nästa frågetecken till kollega. Fan jag har nog aldrig blivit så osugen på att spendera pengar innan. Silvan halvdebila personal gav mig svår shoppingimpotens. Jag skulle nog inte ens med en 90-procentig rabatt kunna få upp min plånbok där.
Sedan åkte vi till K-Rauta som ligger bara en liten bit bort. Vi gick fram till en tjej som jobbade på färgavdelningen och fick den bästa service jag någonsin fått. Hon hjälpte till att ta fram ett pris och gav smarta tips på hur vi skulle dela upp dörrarna. Ett riktigt ess.
Nä om man ska summera det enkelt så är K-rauta bra och Silvan ett stort slappt anus.
Iallafall landade prislappen på Elfas skjutdörrsystem på mördarpriset 25.000. Ett pris som höll på att resultera i en reflexmässsig skrikkräkning på stället. Jag såg hur en trevlig drömsemester på Maldiverna nedgraderades till en weekend i Borås. Ärligt talat. Det är ett sådant ockerpris att ett mindre folkmord känns mindre provocerande.
Är det någon som kan ge mig ett hett tips på vart jag kan vända mig utan att riskera hjärnblödning?
Först var vi på Silvan. Där var personalen både kass och menlös. Jag kan rimligtvis inte vara den förste som vill köpa skjutdörrar. Ändå kunde de inte ge några smarta tips eller raka svar. De kunde ingenting utan bara gick runt där och utstrålade budgetmänniska. Den första som skulle hjälpa oss klarade inte av att hjälpa kvinnan före oss och inte paret efter oss heller. Det enda hon kunde vara att ringa efter nästa frågetecken till kollega. Fan jag har nog aldrig blivit så osugen på att spendera pengar innan. Silvan halvdebila personal gav mig svår shoppingimpotens. Jag skulle nog inte ens med en 90-procentig rabatt kunna få upp min plånbok där.
Sedan åkte vi till K-Rauta som ligger bara en liten bit bort. Vi gick fram till en tjej som jobbade på färgavdelningen och fick den bästa service jag någonsin fått. Hon hjälpte till att ta fram ett pris och gav smarta tips på hur vi skulle dela upp dörrarna. Ett riktigt ess.
Nä om man ska summera det enkelt så är K-rauta bra och Silvan ett stort slappt anus.
Iallafall landade prislappen på Elfas skjutdörrsystem på mördarpriset 25.000. Ett pris som höll på att resultera i en reflexmässsig skrikkräkning på stället. Jag såg hur en trevlig drömsemester på Maldiverna nedgraderades till en weekend i Borås. Ärligt talat. Det är ett sådant ockerpris att ett mindre folkmord känns mindre provocerande.
Är det någon som kan ge mig ett hett tips på vart jag kan vända mig utan att riskera hjärnblödning?
fredag, september 19, 2008
Gristaxi
Fy fan vad jag hatar Mini-Taxi. Varenda gång jag har ringt dit har jag blivit otrevligt bemött. Ibland har jag fått taxi och låtit det passera trots att det får min stolthet att vända ut och in på sig. Andra gånger har jag dessutom blivit utan och den känslan har jag blivit rätt mätt på kan jag säga.
I förrgår ville jag ha en taxi till Mariaplan. Tjejen som svarade försvann en stund. När hon kom tillbaka sa hon:
Ja vi har en bil, den kommer om fem minuter.
Bra, för jag är där om två.
Va? Är du inte på plats?
Nej men jag är där om två minuter.
Då får jag be dig att återkomma.
Men du sa ju att taxin kommer...
Återkom när du är på plats!
KLICK!!
Så jävla snopet. Det finns bara en sak som är värre än dålig service. Det är när svinet som ger en den dåliga servicen dessutom förnedrar en genom att bara lägga på. Jag började koka inombords, räknade till tio, andades djupt . Så jag ringde upp igen.
Hej det är jag igen. Nu står jag på Mariaplan.
Vänta lite... Tyvärr, den närmsta bilen finns i Hjällbo. Välkommen åter.
Har ni bara två bilar?
Välkommen åter.
Svara på frågan är du snäll!!
KLICK!!
Dubbelbortkopplad. Det skapar ingen bra känsla. Särskilt inte när man står öltrött och taxisugen på ett helt öde Mariaplan – mitt i natten. Då närdes en stark önskan inom mig att någon, vem som helst, skulle stövla in hos Mini-Taxi och skipa lite rättvisa med stans fetaste tvåhandsslägga. Koppla bort varenda jävel som sitter där svarar drygt i telefon. Permanent. Mini-Taxi måste verkligen ta priset i otrevlighet. Deras växelpersonal måste vara släkt med satan, i rakt nedstigande led.
Bara för att de är billigast ska de inte tro att de kan behandla sina kunder lika billigt. Jag har bidragit till deras lön för sista gången. Nu har de officiellt fått en hedersplats på min shitlist. Gristaxi väckt rättshaveristdjävulen i mig. Jag ska göra allt jag kan för att ge tillbaka.
Åhhh... är det någon annan som kan känna lukten av en välförtjänt hämnd? Det luktar lika gott som pizza gör dagen efter man varit ute och rullat hatt.
I förrgår ville jag ha en taxi till Mariaplan. Tjejen som svarade försvann en stund. När hon kom tillbaka sa hon:
Ja vi har en bil, den kommer om fem minuter.
Bra, för jag är där om två.
Va? Är du inte på plats?
Nej men jag är där om två minuter.
Då får jag be dig att återkomma.
Men du sa ju att taxin kommer...
Återkom när du är på plats!
KLICK!!
Så jävla snopet. Det finns bara en sak som är värre än dålig service. Det är när svinet som ger en den dåliga servicen dessutom förnedrar en genom att bara lägga på. Jag började koka inombords, räknade till tio, andades djupt . Så jag ringde upp igen.
Hej det är jag igen. Nu står jag på Mariaplan.
Vänta lite... Tyvärr, den närmsta bilen finns i Hjällbo. Välkommen åter.
Har ni bara två bilar?
Välkommen åter.
Svara på frågan är du snäll!!
KLICK!!
Dubbelbortkopplad. Det skapar ingen bra känsla. Särskilt inte när man står öltrött och taxisugen på ett helt öde Mariaplan – mitt i natten. Då närdes en stark önskan inom mig att någon, vem som helst, skulle stövla in hos Mini-Taxi och skipa lite rättvisa med stans fetaste tvåhandsslägga. Koppla bort varenda jävel som sitter där svarar drygt i telefon. Permanent. Mini-Taxi måste verkligen ta priset i otrevlighet. Deras växelpersonal måste vara släkt med satan, i rakt nedstigande led.
Bara för att de är billigast ska de inte tro att de kan behandla sina kunder lika billigt. Jag har bidragit till deras lön för sista gången. Nu har de officiellt fått en hedersplats på min shitlist. Gristaxi väckt rättshaveristdjävulen i mig. Jag ska göra allt jag kan för att ge tillbaka.
Åhhh... är det någon annan som kan känna lukten av en välförtjänt hämnd? Det luktar lika gott som pizza gör dagen efter man varit ute och rullat hatt.
torsdag, september 18, 2008
Läderlyx
Nu börjar min födelsedag (äntligen) närma sig. Bara en och en halv månad kvar och det är ju alltid bra att vara ute i god tid.
Jag funderar på om det är läge att önska sig en lyx-ball gag (konstigt, jag trodde det hette gag ball) istället för en vanlig tråkig i år. Beskrivningen är ju verkligen sjukt lockande: "Mycket påkostad handgjord Ball Gag i äkta läder med nitar och metallänkar". Det är det bästa.
Lite paradoxalt dock att unna sig lyx i kvävningssammanhang kan jag tycka. Fast det är klart, det blir säkert tjatigt att rodda med tennisbollar och byggtejp i längden.
Världen är verkligen full av idioter!
Jag funderar på om det är läge att önska sig en lyx-ball gag (konstigt, jag trodde det hette gag ball) istället för en vanlig tråkig i år. Beskrivningen är ju verkligen sjukt lockande: "Mycket påkostad handgjord Ball Gag i äkta läder med nitar och metallänkar". Det är det bästa.
Lite paradoxalt dock att unna sig lyx i kvävningssammanhang kan jag tycka. Fast det är klart, det blir säkert tjatigt att rodda med tennisbollar och byggtejp i längden.
Världen är verkligen full av idioter!
onsdag, september 17, 2008
Självporträtt
För att förtydliga problemet jag beskrev i förra inlägget:Jag har smala armar, smala ben, sluttande axlar och lessen uppsyn och taskig hållning, men mitt problem är den cylinderformade ringen som sitter runt min midja.
Jag ser helt enkelt ut som Big Bird i Sesame Street.
tisdag, september 16, 2008
Jag mot min kropp
Förrförra måndagen tidigt på morgon stod jag naken i badrummet och tittade misstroget på mitt midjeparti. En destruktiv tanke for förbi inne i mitt huvud. Vågen. Jag ställer mig på vågen, tänkte jag. Jag visste att det var idioti redan i tanken och viftade snabbt bort den. Att göra det skulle vara som att be om att det ska gå åt helvete. Inte en chans att jag skulle vara så orutinerad (igen) och ta dödsklivet upp på badrumsvågen för att få se digitalsiffrorna rassla upp i skrämmande höjder. I min värsta mardröm skulle den landa på 85 kg.
Jag duschade och tittade återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns. Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Sommaren har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min digitala vågjävel.
Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. 87,3 kg. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan vidare in till synnerven. ÅTTIOSJUKOMMATRE. Ödeläggelsen var långt värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?
Dagen passerade i någon form sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.
När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag halverade mitt frukostintag, valde tvångsmässigt det tråkigaste alternativet på lunchmenyn och promenerade svinfort under en timma varje kväll. Hej då till mitt feta jag liksom.
Och när nästa måndag kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. 85,8 kg. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsdjävulen. Jag tjöt och gjorde haj fajv med min spegelbild. I ett glädjerus sprang jag runt naken i lägenheten och bjöd frikostigt J på den vulgära nakendansen "Bass Player". Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min kropp, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan på fredagen stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet hekto och låg på 85,9 kg. Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang. 85,2 kg. Jag hade lurat kroppen igen.
Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller chokladcriossant är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Fetma återställd, 86,6 kg. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet.
Det som inte dödar knäcker en nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller. Och som jag hatar nya friska tag.
Fortsättning följer...
Jag duschade och tittade återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns. Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Sommaren har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min digitala vågjävel.
Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. 87,3 kg. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan vidare in till synnerven. ÅTTIOSJUKOMMATRE. Ödeläggelsen var långt värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?
Dagen passerade i någon form sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.
När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag halverade mitt frukostintag, valde tvångsmässigt det tråkigaste alternativet på lunchmenyn och promenerade svinfort under en timma varje kväll. Hej då till mitt feta jag liksom.
Och när nästa måndag kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. 85,8 kg. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsdjävulen. Jag tjöt och gjorde haj fajv med min spegelbild. I ett glädjerus sprang jag runt naken i lägenheten och bjöd frikostigt J på den vulgära nakendansen "Bass Player". Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min kropp, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan på fredagen stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet hekto och låg på 85,9 kg. Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang. 85,2 kg. Jag hade lurat kroppen igen.
Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller chokladcriossant är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Fetma återställd, 86,6 kg. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet.
Det som inte dödar knäcker en nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller. Och som jag hatar nya friska tag.
Fortsättning följer...
söndag, september 14, 2008
torsdag, september 11, 2008
Jävla jävla E-type!
Näe... jag kan fan inte släppa det här med E-Type. Att det där långhåriga rövhålet faktiskt kunde med att jämra sig över att kids på skolorna runt om i landet skulle börja tycka att han är en sellout. Först var jag bara i chock. Nu är jag förbannad. Jag skiter i att biffen är löst och att alla är happy pappy igen. Nu är han med i min svarta bok.
Åhh buhuuu! Lipa lipa lipa... Jag vill inte bli kallad sellout. Jag har bara byggt hela min karriär på att trycka ut en massa techno för lågstadiebarn. Egentligen är jag en riktigt tuff Hårdrockare. Det är jag faktiskt. Titta bara, jag går ju runt i def leppard-tisha och dessutom är jag dödspolare med den tuffaste dvärgen i ett par skinnbrallor, Mickey D. Technoskiten gör jag bara för pengar. Det är hårdrocken som ligger mig närmast... yada yada yada...
Är det inte typ exakt det som är själva definitionen på en gruvligt stor jävla S-E-L-L-O-U-T?
Jag bara undrar alltså.
Åhh buhuuu! Lipa lipa lipa... Jag vill inte bli kallad sellout. Jag har bara byggt hela min karriär på att trycka ut en massa techno för lågstadiebarn. Egentligen är jag en riktigt tuff Hårdrockare. Det är jag faktiskt. Titta bara, jag går ju runt i def leppard-tisha och dessutom är jag dödspolare med den tuffaste dvärgen i ett par skinnbrallor, Mickey D. Technoskiten gör jag bara för pengar. Det är hårdrocken som ligger mig närmast... yada yada yada...
Är det inte typ exakt det som är själva definitionen på en gruvligt stor jävla S-E-L-L-O-U-T?
Jag bara undrar alltså.
1.000.000
Min besöksräknare har precis passerat en miljon. Det känns häftigt men också konstigt på något sätt. När jag startade bloggen minns jag att jag ville se ifall jag kunde komma upp i fem tusen besökare. Då vågade jag knappt leka med den svindlande siffran om tio tusen.
På sistone har min besöksfrekvens har sänkts något. Antar att det har med min halvsaggiga frekvens att göra, men även för att man aldrig är bättre än sitt senaste blogginlägg. Jag är väldigt glad att jag har så många trogna läsare som kommer och tittar dagligen. Det värmer. Jag har inte orkat hålla på med att ragga nya besökare och det finns säkert en massa trix som jag inte känner till. Men då och då kommer en boost för att någon välbesökt bloggare länkat mig. Det gillar jag som fan. Då är det vatten och kam.
1.000.000. Jag klappar mig själv på axeln. En mille. Inte så pjåkigt jobbat för att vara en i grund och botten helt oviktig blogg...
Jag vill helt enkelt bara säga ett väldigt mycket och innerligt varmt tack! TACK!
På sistone har min besöksfrekvens har sänkts något. Antar att det har med min halvsaggiga frekvens att göra, men även för att man aldrig är bättre än sitt senaste blogginlägg. Jag är väldigt glad att jag har så många trogna läsare som kommer och tittar dagligen. Det värmer. Jag har inte orkat hålla på med att ragga nya besökare och det finns säkert en massa trix som jag inte känner till. Men då och då kommer en boost för att någon välbesökt bloggare länkat mig. Det gillar jag som fan. Då är det vatten och kam.
1.000.000. Jag klappar mig själv på axeln. En mille. Inte så pjåkigt jobbat för att vara en i grund och botten helt oviktig blogg...
Jag vill helt enkelt bara säga ett väldigt mycket och innerligt varmt tack! TACK!
onsdag, september 10, 2008
Stackars E-Type!
Idag fullkomligt rasade E-Type i Aftonbladet. Han påstod att han hade blivit knullad av Max, och E-type gillar inte att bli knullad. Ska det knullas så är det banne mig han som ska stå för knullandet. Lite småsint kan man tycka med tanke på hur han har knullat folk i öronen de senaste 15 åren. Själv känner jag mig riktigt praktknullad av E-Type. Men jag gråter inte för det. Ibland får man bara bita i kudden.
Jag citerar: "...de har förvanskat mitt verk. Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout."
Ok först och främst. Verk? Det är väl ändå att ta i. När han så distanslöst kallar This is the way för verk så vet jag inte om jag ska skratta eller bli förbannad. Vad fan det skulle spela för roll om någon skulle tro att den handlade om salsasås? Den hade lika gärna kunnat handla om Kalles kaviar eller Tena inkontinensskydd. För jag är tämligen säker på att de som lyssnar på hans skit knappas gör det för att hans texter är så sprängfyllda av någon djupare mening.
Sedan att han som 43-årig technorocker oroar sig över att det kanske börjar snackas i skolkorridorerna. Det är storstilat.
Är det verkligen sant att sköningen Bosse från Vetenskapens värld har knullat med E-Types mamma? Det börjar jag få ganska svårt att tro. Iallafall verkar allt har löst sig nu. Max har dragit tillbaka sin reklamfilm. Tur. Det hade kunnat bli en riktig flottig knullhistoria.
Etiketter: e-type, knullad
Jag citerar: "...de har förvanskat mitt verk. Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout."
Ok först och främst. Verk? Det är väl ändå att ta i. När han så distanslöst kallar This is the way för verk så vet jag inte om jag ska skratta eller bli förbannad. Vad fan det skulle spela för roll om någon skulle tro att den handlade om salsasås? Den hade lika gärna kunnat handla om Kalles kaviar eller Tena inkontinensskydd. För jag är tämligen säker på att de som lyssnar på hans skit knappas gör det för att hans texter är så sprängfyllda av någon djupare mening.
Sedan att han som 43-årig technorocker oroar sig över att det kanske börjar snackas i skolkorridorerna. Det är storstilat.
Är det verkligen sant att sköningen Bosse från Vetenskapens värld har knullat med E-Types mamma? Det börjar jag få ganska svårt att tro. Iallafall verkar allt har löst sig nu. Max har dragit tillbaka sin reklamfilm. Tur. Det hade kunnat bli en riktig flottig knullhistoria.
Etiketter: e-type, knullad
söndag, september 07, 2008
Peter Stormare
Usch jag börjar bli besviken på Peter Stormare. Jag har hållit honom så högt och tyckt att han är svinkool och alltid har verkat så skön. Ända sedan hans lilla roll som Slippery Pete i Seinfeld har jag diggat honom.
Sedan var han med i Stjärnorna på slottet och det funkade väl. Men vad fan är hans problem nu egentligen? Han är redan respekterad så vad är det han vill? Plötsligt är han med överallt och ska vara sådär mysig och skön. Att låta sig porträtteras i varenda sliskigt magazin och breda underhållningsformat det här landet har att erbjuda är lika ocharmigt som den dåliga ovana han dragit på sig, att bära mysbrallor var han än figurerar. Mysbrallsgrejen är i sig lika semi-perverst som Hugh Hefner och hans pyamas-hangup. Åhh... Peter Stormare, du håller ju för fan på att bli lika folklig som Lasse Kronér. Fucking jävla Lasse skit-Kronér! Hör du det?
Den största besvikelsen ät ändå att han valt att delta i tant-cirkusen Ladies Night. Varför liksom? Jag vet inte om jag ska flina eller grina och jag har väldigt svårt att känna någon respekt för det beslutet. Det håller på att vittra sönder hela min bild av honom.
Pengarna är nog den minst troliga boven i dramat. Han har nog så han klarar sig. Dessutom kan man nästan höra hur Ingmar Bergman röjer och lever om där nere, av skam för sin forne lärljunges vansinniga självbefläckelse. Ladies Night. Den enda rimliga anledningen jag kan komma på, är att han planerar att försöka slå något sjukt Guinness-rekord i häradsbetäckning, och lockas av tanken på att tonvis med medelålders fitta står för dörren nu.
Nä, skärp upp dig nu för fan Peter. Medan tid är.
Etiketter: peter stormare, ladies night
Sedan var han med i Stjärnorna på slottet och det funkade väl. Men vad fan är hans problem nu egentligen? Han är redan respekterad så vad är det han vill? Plötsligt är han med överallt och ska vara sådär mysig och skön. Att låta sig porträtteras i varenda sliskigt magazin och breda underhållningsformat det här landet har att erbjuda är lika ocharmigt som den dåliga ovana han dragit på sig, att bära mysbrallor var han än figurerar. Mysbrallsgrejen är i sig lika semi-perverst som Hugh Hefner och hans pyamas-hangup. Åhh... Peter Stormare, du håller ju för fan på att bli lika folklig som Lasse Kronér. Fucking jävla Lasse skit-Kronér! Hör du det?
Den största besvikelsen ät ändå att han valt att delta i tant-cirkusen Ladies Night. Varför liksom? Jag vet inte om jag ska flina eller grina och jag har väldigt svårt att känna någon respekt för det beslutet. Det håller på att vittra sönder hela min bild av honom.
Pengarna är nog den minst troliga boven i dramat. Han har nog så han klarar sig. Dessutom kan man nästan höra hur Ingmar Bergman röjer och lever om där nere, av skam för sin forne lärljunges vansinniga självbefläckelse. Ladies Night. Den enda rimliga anledningen jag kan komma på, är att han planerar att försöka slå något sjukt Guinness-rekord i häradsbetäckning, och lockas av tanken på att tonvis med medelålders fitta står för dörren nu.
Nä, skärp upp dig nu för fan Peter. Medan tid är.
Etiketter: peter stormare, ladies night
fredag, september 05, 2008
En doftiakttagelse
Igår när jag var på Ica passade jag på att luktade på olika diskmedel. Jag plockade upp Skona Fresh och den luktade verkligen helt värdelöst äckligt. Det slog mig att jag aldrig blivit positivt överraskad när jag känt lukten av produkter med doftnamnen Fresh, Sport eller Active. Jag undrar varför. Det låter så lovande. Fresh liksom. Men icke.
Inget luktar så billigt och deppigt som en människa som använder Dubbeldusch Sport. Det vet alla. Men jag fortsätter min tröstlösa jakt. Jag har gett mig fan på att det MÅSTE finnas en Fresh eller Sport någonstans där ute som luktar bra... eller iallafall ok.
Inget luktar så billigt och deppigt som en människa som använder Dubbeldusch Sport. Det vet alla. Men jag fortsätter min tröstlösa jakt. Jag har gett mig fan på att det MÅSTE finnas en Fresh eller Sport någonstans där ute som luktar bra... eller iallafall ok.
onsdag, september 03, 2008
Scener ur en morgonrutin
I morse när jag borstade tänderna passade juniorette på att gå på toa. Hon sitter sammanbitet och jobbar. Båda är tysta. Plötsligt vänder hon sig om och tittar ner i holken för att se vad hon har åstadkommit. Hon tittar malligt upp mot mig:
Oj! Va lång.
(tystnad)
Pappa!
Mm...
Titta vilken lång bajskorv jag har bajsat.
Va?
Vad lång den är va, bajskorven?
Ja det var den faktiskt.
Haha, vilken konstig bajskorv.
Mm...
Den har jag gjort själv.
Mm...
Bra gjort va?
Ja, vad ska man säga? Det hade varit trevligt att någon gång själv känna sig så nöjd med något man åstadkommit. På riktigt. Om det så var något så enkelt som att bara gå på toa. Det är lyx att vara inte ens ha fyllt fyra.
Oj! Va lång.
(tystnad)
Pappa!
Mm...
Titta vilken lång bajskorv jag har bajsat.
Va?
Vad lång den är va, bajskorven?
Ja det var den faktiskt.
Haha, vilken konstig bajskorv.
Mm...
Den har jag gjort själv.
Mm...
Bra gjort va?
Ja, vad ska man säga? Det hade varit trevligt att någon gång själv känna sig så nöjd med något man åstadkommit. På riktigt. Om det så var något så enkelt som att bara gå på toa. Det är lyx att vara inte ens ha fyllt fyra.
måndag, september 01, 2008
Marcus har dragit nitlott
Det här är Marcus. Han luktar gott. Iallafall enligt copyn i Hemköps koncept där vanliga människors ansikten pryder etiketterna på deras egna varor. Jag hatar Marcus men det är inte hans fel. Det är Hemköps.
Varje produkt har ett porträtt i svartvitt och någonstans på förpackningen finns lite krystad nonsensinfo om den där vanliga människan. Jag hatar det och jag stör mig på att jag inte kan låta bli att läsa på förpackningarna. Tvångsmässigt vänder jag på paketen för att få reda på vad att salta pinnar är Ketchup-Lasses favoritsnacks och att Kaffe-Karins preferenser inom litteratur är Håkan Nesser-deckare. Jag blir förbannad varje gång men kan ändå inte låta bli. Jag vet inte vad det beror på.
Jag har funderat på att börja klistra över den riktiga etikettexten med alternativa meddelanden som skulle göra det lite spännande att lyfta upp en hemköpsprodukt. Jag hade jublat om jag för en gång skull hade mötts av texten Bulgur-Håkan gillar strypsex eller Jordgubbsylt-Jenny har suttit inne 18 månader för skimming. Det hade gjort dem till mer intressanta människor, eller iallafall till riktiga personer, istället för de totalt uttryckslösa fejkmänniskor de blir idag.
Mest synd är det nog om Marcus. Han har verkligen dragit nitlotten bland produkterna. WC-rent – vem fan vill låta signera det med sin identitet? Han kan fan inte haft en aning om att hans spritplufsiga anlete skulle bli synonymt med något man använder för att tvätta bort piss- och skitavlagringar i de svenska folkhemmens porslinsholkar.
Som grädde på moset har sadistcopyn dessutom valt att låta den fantastiska infotexten berätta att Marcus luktar gott. Det är dubbel ondska från Hemköps sida. Om det tvunget skulle vara slätstruket hade han väl kunnat få Marcus brukar gå på fotboll istället. Typ. Vad som helst men just att han luktar gott. Vaffan. Jag blir förbannad på Marcus och Hemköp på samma gång.
Varje produkt har ett porträtt i svartvitt och någonstans på förpackningen finns lite krystad nonsensinfo om den där vanliga människan. Jag hatar det och jag stör mig på att jag inte kan låta bli att läsa på förpackningarna. Tvångsmässigt vänder jag på paketen för att få reda på vad att salta pinnar är Ketchup-Lasses favoritsnacks och att Kaffe-Karins preferenser inom litteratur är Håkan Nesser-deckare. Jag blir förbannad varje gång men kan ändå inte låta bli. Jag vet inte vad det beror på.
Jag har funderat på att börja klistra över den riktiga etikettexten med alternativa meddelanden som skulle göra det lite spännande att lyfta upp en hemköpsprodukt. Jag hade jublat om jag för en gång skull hade mötts av texten Bulgur-Håkan gillar strypsex eller Jordgubbsylt-Jenny har suttit inne 18 månader för skimming. Det hade gjort dem till mer intressanta människor, eller iallafall till riktiga personer, istället för de totalt uttryckslösa fejkmänniskor de blir idag.
Mest synd är det nog om Marcus. Han har verkligen dragit nitlotten bland produkterna. WC-rent – vem fan vill låta signera det med sin identitet? Han kan fan inte haft en aning om att hans spritplufsiga anlete skulle bli synonymt med något man använder för att tvätta bort piss- och skitavlagringar i de svenska folkhemmens porslinsholkar.
Som grädde på moset har sadistcopyn dessutom valt att låta den fantastiska infotexten berätta att Marcus luktar gott. Det är dubbel ondska från Hemköps sida. Om det tvunget skulle vara slätstruket hade han väl kunnat få Marcus brukar gå på fotboll istället. Typ. Vad som helst men just att han luktar gott. Vaffan. Jag blir förbannad på Marcus och Hemköp på samma gång.
söndag, augusti 31, 2008
Ångestord del I
Allväderstövlar, bävernylon, glosbok, kortrast, matsäck, kvartsamtal, friluftsdag, munbloss, nikokick, träslöjd, syslöjd, vicevärd, styrelse, avslag, byscha, campingplats, midjeväska, truckkort, byggnadsarbete, bricklunch, allergichock, halsbränna, bajsblöja, skiljsmässa, fyllebråk, minneslucka, bakfylla, ölmage, ölrygg, ölröv, algblomning, deadline, karensdag, tvättid, diskberg, övertid, stressmage, renoveringsobjekt, flyttlådor, övervikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)