Juniorettes nya insikt

På väg till dagis imorse delade jag och Juniorette spårvagn med ett fullödigt missbrukarpar i morse bestående av en vattenkammad Christer Pettersson-lookie och ett kvinnligt dito i stentvättad jeansjacka av baggy modell med resår i muddar och midja. Båda dundrade in i vagnen och navigerade sig fram till dubbelsätet tvärs över gången, på samma sätt jag misstänker att det ser ut när någon blir inkastade i en snutpikét.

Paret stank gammal fylla och anisktsuttrycken vittnade om att det inte bara var sprit som varit med och plöjt i tandraderna. De skränade och skrek med rådistade röster. Det lät som att de försökte sig på en seriös a capellaversion av AC/DC:s Thunderstruck men egentligen var det bara en dispyt där han anklagade henne för att inte kunna passa tider och vara dålig på att ta ansvar. Cynikern i mig undrade vad de egentligen hade avtalat för viktigt tid före kl 08.00 och om det inte var lite stora krav att som räv ställa på sin rävhona. Samtidigt var det lite fint.

Juniorette tittade glosögt på paret och jag kände hur paniken rusade upp inom mig. Dels för att det vanligtvis räcker med att svepa med blicken förbi en alkis för att etablera ofrivillig kontakt, dels för att jag vet vad som komma skall när Juniorette väl börjat fundera kring något. Utredning!

Jag har hittills haft den stora förmånen att slippa nästan alla jobbiga situationer av den typen. Istället har min kära flickvän mången gång fått utstå den skam och förnedring det innebär när Juniorette väl vill ha en förklaring till diverse attribut hos människor omkring henne. Det kan röra allt från hudfärg och utseende till olika handikapp eller ett beteende som bryter mot gängse samhällsnormer. Frånvaron av förståelsen för ordet diskret brukar bli plågsamt närvarande just då.

Hur som helst så försökte jag med alla medel att få Juniorette att titta ut genom fönstret istället. Inget hjälpte. Hon var begeistrad. Och tro fan det jag hade med velat frossa i deras show om jag visste att det inte var förenat med dödligt stor risk att fånga deras intressse. De gestikulerade yvigt och betonade varje ord med en intensitet som hos ett överagerande amatörskeådespelarpar som kör sitt rep med livet som insats. Än så länge hade de inte sett att en liten unge satt och hade glofest en meter ifrån dem, men jag visste att det handlade om sekunder.

"Pappa!"
"Ja, vad ska ni göra på dagis idag då"
"Pappa ... varför pratar dom så högt?"
"Titta på hunden där ute"
"Varför har hon så konstig mun?"

Juniorette sträckte ut armen och började peka. Min hjärna pulserade och jag kände hur en hjärnblödning annalkades. Jag fick tunghäfta. Alkisparet tystnade och riktade sin uppmärksamhet mot oss istället. Vi skulle av på nästa hållplats men jag kände mig mer än redo att rycka i nödbromsen och vräka mig ut och lämna ungjäveln. De tittade. Jag tittade. Alla tittade. Jag kom inte på något att säga och samtidigt vet jag att Juniorette snart kommer utlösa den där hjärnblödningen med ännu en fråga.

"Alla är olika va?"

Phew!! Helt otippat och med hård innötning från alla vuxna i hennes omgivning har hon alltså fattat. Alla människor ser olika ut. Inget mer med det. Situationen var fortfarande konstig men hon räddade den själv. Allt jag behövde var att bekräfta.

"Ja"