Drömrubrik

Som andranyhet på Aftonbladets nätlöp ligger just nu en larmrapport av episk magnitud. Krigsrubriken som lyder "KORVBLUFFEN", har till och med pimpats upp med ett grafiskt inslag. Det handlar om grävande journalistik och en hårdgranskning av 15 olika sorters grillkorv.

Hur kan en nyhet med sådan dignitet få stå tillbaka för en massuppsägning på Volvo. Det är ju bara 1200 personer och deras närmsta anhöriga som drabbas. En korvbluff drabbar ju ett helt folk. När ska de lära sig att prioritera egentligen?

Vilken dröm att få sätta en sådan rubrik. Korvbluff. Jag tror att jag älskar det ordet. Det kommer bli en modern klassiker.

Ändrade planer

Jag skulle tränat på lunchen idag men har ont i huvudet. Det ska jag fira av med att äta rejält med bøf. Jag har kommit av mig lite i bøf-ätandet kan man säga. Dels har jag gått och blivit semi-vegetarian. Plus att de jävla asen har höjt priset på en vanlig lunchbøf till så när som på en slät hunka. Det är barockt!

Vilka tror de att de är egentligen? Med sin ojämna personalkvalité och sitt danska sätt. Fy för den lede!

Ändå går jag dit. Det är något som attraherar mig. Kanske är det tanken på att späkas i sin egen vrede (pga. väntetid, antiservice, ohemula priser och dålig kommunikation) som lockar mig så.

Vi får se hur det går.

Trolla med mike

Jag har precis upptäckt "trolling". Det är ungefär som busringning fast i textform. Och det är skitkul. Enligt wikipedia är definitionen av ett internettroll "en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet med huvudsyfte att reta upp övriga användare".

En kollega ställde för några dagar sedan en seriös fråga på ett forum för hembioentusiaster. Han ville ha ett tips på en tv med snygg baksida. Tillbaka fick han spydiga och dumma svar utan relevans. Så föddes idén.

Jag skapade en användare och började ställa frågor. Idiotfrågor. Och jag kunde riktigt se hur de som spenderar hela sina dagar på forumet; de som äter, sover och skiter allt som har med hemmabio att göra, ramlade i backen när ett sådant okunnigt hjon kom in och försökte spela på deras planhalva.

Alltså, i torsdags åkte jag till Siba och köpte mig en smäcker 37" Samsung platt-tv. På en dekal i butiken, men även i instruktionsboken står det att den är HD-ready, vilket var precis vad jag ville ha. När jag packat upp den och installerat alla kanaler så börjar jag leta efter vart jag ska placera min hårddisk för att kunna spela in. Men det finns inget uttag och jag hittar inte ett enda ställe i manualen där de förklarar vart den ska sitta.

Till slut så skruvar jag isär tv:n för att se om det kanske är så att man ska placera hårddisken där men hittar ingen logisk plats där den skulle kunna sitta. Jag trodde sån här var plug-and-play nuförtiden. Och nu kan jag inte lämna tillbaka tv:n heller för att jag skruvat isär den säger de på Siba.

Usch. Jag är så besviken. Köp aldrig Samsung säger jag bara. Om man köper något som ska vara HD-ready så förväntar man ju sig att den ska vara det också.

Kan man gå runt detta på nåt sätt?
Hur gör jag för att tv:n ska bli kompatibel med min hårddisk?

Givetvis dröjde det inte länge förrän bluffen (jag) uppdagades och jag blev utslängd. Men jag hade kul på vägen dit. Min humor föll uppenbarligen inte moderatorerna på läppen och jag kan hålla med om att det var pajigt. Men jag kommer tillbaka och nästa gång blir det spektakulärt. Sanna mina ord.

Jag kommer här att publicera mina bästa lur.

Ett hjärta av guld

Jag har en melodi inuti mitt huvud. Den studsar runt och den skaver hela dagen och i mina drömmar. Jag försöker hela tiden tysta den men det är helt omöjligt. Jag nynnar och visslar och jag lider. Det går omöjligt att bli kvitt den. Jag har helt enkelt fått den på hjärnan. Neil Youngs Heart of Gold.

Allt är ett gatumusikantsvins fel. Han huserar dagarna i ända nedanför mitt kontor. En förhållandevis ung kille med en samlad repertoar om tre låtar som han nöter sitt aukustiska gitarrhelvete med i en jämn loop.

Jag gillar Neil Young mycket. Men efter att i flera dagar straffats med en rutten coverversion av Heart of Gold, om och om igen, är det svårt att känna respekt för upphovsmannen.

Om han fortsätter nästa vecka kommer jag bli helt tokig. Jag blir redan nu så provocerad av blotta tanken på hur han står och sprätter med benen och manglar strängarna när han kommer till mittpartiet... dang dang dang Heart of gooo-old!!

Jag såg en ung tjej springa fram och släppa ner några mynt i hans gitarrcase. Charmigt kan man tycka. Vad hon inte förstod vara att hon enligt vår kontorslag begick en dödssynd. Hon agerade feeder och bidrog till en ohyggligt dålig sinnesro för alla oss som sitter och svettas på sitt kontor.

...dang dang dang Heart of gooo-old!!

Åhh det väcks en lust inom mig när jag tänker på det. På måndag när mina hörselgångar kletas ner för femte gången kanske kanske jag kommer att tappa det totalt. Om gud vill springer jag ner och rycker gitarren ur händerna på honom och smackar den med en djävulsk kraft i flisor rätt framför ögonen på honom. Sedan kommer jag titta på honom och bara peka. Ett riktigt psykopek.

Vi får se. Fast troligen kommer jag väl bara bita ihop och svälja bajset som vanligt.

Lunchiakttagelser på McDonalds

Var nere och handlade ångestunch på de gyllene bågarna förut. När jag stod i kön knackade det plötsligt på min axel och när jag vände mig om frågade en vilt främmande kvinna ifall jag möjligtvis hade en femma. Skumt. Efter en stund såg jag henne antasta ett annat kö-fleppo i kön bredvid. Samma grej. När jag hade beställt stod hon åter igen längst bak i kön närmast utgången och skavde efter växelpengar.

Ett nytt och mer raffinerat tiggeri måste jag säga. Att köra ett ambulerande schema i en snabbmatskö. Det är nästan värt att premieras. Men bara nästan.

När det var min tur kom nästa event. Tjejen i kassan. Herregud. Eller tjej och tjej. Det var ett par galna fejk-ögonbryn men en tjej i. Jag kunde inte låta bli att stirra. Hon var kanske 17 år hade rakat av sig ögonbrynen helt och målat, jag upprepar MÅLAT, dit ett par nya kolsvarta. Lite kantigare och lite högre upp i pannan. Det var som att titta på en karikatyr. Jag ville slita fram mobilkameran.

Varför gör man så? Det var inte snyggt någonstans. Det såg snarare duktigt mentalstört ut.

Men men... hon såg ju pigg ut i alla fall.

Rabalder

Igår sågade Hans Wiklund Sex and the city-filmen. Oboj, det har rört upp känslor må jag säga.

Wiklund hävdade att kvinnor som gillar filmen förtjänar max hälften av männens lön. Brrr... det må jag säga, det är till att sticka ut hakan herr Wiklund. Nu blir han såklart masskastrerad i bloggar över hela landet. Folk rasar i klasar, för att använda kvällspresslingo.

Jag vet inte. Jag har svårt att förstå de som upprörs fullt ut. För mig är det ganska uppenbart ett jävligt överdrivet uttalande för att utrycka sitt missnöje inför en film som han anser är bakåtsträvande. Jag är tämligen säker på att det inte ska tolkas särskilt bokstavligt. Och om man bara försöker att läsa lite mellan raderna istället så har han väl ändå en liten poäng någonstans. Cut him some slack.

Det roliga är väl egentligen att sågningen spelar så ruggigt dåligt med det faktum att hans egen livspartner inte känns så vansinnigt främmande i kretsar där brasilianska vaxningar, analblekning och LV-accessoarer är lika vanligt som dagishämtning, mellanmjölk, och sopsortering i svenska medelklasshem.

Det och att han ser väldigt rolig ut. På det där konstiga sönderblonderade botoxsättet ni vet.


Etiketter: hans wiklund, sex and the city

Så känns det för jämnan

"När folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel."

Oscar Wilde

Lunchutmaning

Idag fick jag en ruggigt motbjudande lunchutmaning av en kollega. Vi ska äta var sin cheseburgare inne på kontoret den 26 februari 2009.

Det kanske inte låter så mycket för världen. Men det är det. Vi talar nämligen om att tillreda och inmundiga en måltid bestående av "Cheeseburger in a can", samma dag som sista bäst-före-datum går ut. Jag vet inte varför jag gick med på det men det finns något kittlande i tanken. Lite utav ett gastronomiskt tandemhopp. När man fyllt 32 får man försöka ta vara på de tillfällen att leva på kanten som bjuds.

En frystorkad cheeseburgare med alla tillbehör, inklusive bröd och saltgurka, nedpressad i en konservburk. Jag säger då det. Det är så perverst att det plötsligt blir självklart att den härstammar från Tyskland. Var annars liksom?

Det finns lite lösa tankar kring att skapa ett riktigt sjukt youtubeevent av det hele. Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst...

Härmed paxar jag stora toan hela eftermiddagen den 26:e februari nästa år.

När det knyter sig i magen

Sjung om studentens lyckliga dagar...

För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra! Fy fan vad vi är bra, fy fan vad vi är bra...

Resten är bara så jävla mycket depp och tragik att Björn Runges ångestdrama "Mun mot mun" känns som en Jim Carrey-komedi. Mitt hjärta brister nästan när jag ser bilden. Det knyter sig i magen. Självklart är bilden tagen på Hisingen men inte under mina mest cyniska stunder skulle jag kunna raljera kring det. Vissa saker är bara för ledsamma.



Jag får lust att spola tillbaka tiden och betala en helikopterhyra åt stackarn. Ingen människa borde bli hämtad i en superrisigt pyntad och solblekt 740 för att sedan behöva äta ett Whopper Meal på sin studentexamen.

Jävla skitvärld vad du är orättvis ibland.

Födelsedagsbarn!

Nostalgi. Idag fyller Bloggfrossa 3 år!

Precis idag, just nu. Det har varit båder roligt och tråkigt. Mest roligt så jag fortsätter. Förhoppningsvis kommer jag börja öka frekvensen igen nu.

Jag vill tacka alla som läser och kommenterar. Det är väldigt uppskattat. Även alla retarderade EMD-fans vill jag välkomna. Tack tack hemskt mycket tack.

Så, nu kan ni skicka över gåvor och myrra :)

En annan del av Sverige

I helgen besökte jag Halland. En mycket förnämlig vistelse med undantaget Våxtorps marknad. Jag vet inte vad det är men det finns någon slags sjuk ådra av självspäkning inom mig som gör att jag dras till platser där man får bevittna och uppleva mänsklighetens mest ocharmiga drag på nära håll.

Nog för att det kan vara kul med fleppon, men alltså, när så många fleppon samlas på en plats uppstår en slags spegelvänd värld där man själv tillhör minoriteten och automatiskt blir the fleppo. Jag kände mig mycket obekväm.

Iallafall. J hade haussat upp Våxtorps marknad som en av de sjukaste tillställningarna som går ner i Halland och sånt vill jag under inga omständigheter missa. Jag fick dock inte med mig någon större lärdom av marknadsbesöket. Inte mer än att det där djupt rotade föraktet mot nasare har en mycket skälig grund. Jag gick in i ett slags stand by-läge.

Man skulle kunna sammanfatta det hela som en stor och härlig sexist- och rasistfestival. Jag kan inte neka att jag kände av en viss besvikelse när jag blev uppmärksammad på att det faktiskt finns en marknad för t-shirts med skojkonservativa budskap som: "Det var bättre förr när kvinnor var kvinnor och män var män och fikus var en krukväxt".

Det slog mig också att de som envisas med att bära tischor med svenska flaggan och texten Sweden, Born to be a viking eller liknande, alltid är de människor man minst av allt skulle vilja ha till ambassadörer för sitt land. Det är lite lustigt egentligen. Och samtidigt oerhört pinsamt.

Jag provade en khaki-väst och poserade fräckt och ohämmat tills jag insåg att ironi faktiskt inte existerar i den subkulturen. Alls. Skamset hängde jag tillbaka missfostret till klädesplagg och gick vidare.

Annars var det roligaste inslaget när J blev osams med en donutförsäljare. Han skojade på och körde lite klassisk könsrollshumor blandat med hög käckhetsgrad som inte föll i god jord alls. Jag skulle vilja påstå att det uppstod en tjock vägg av klassisk finsk stämning dem emellan och jag njöt när hon avlivade honom med blicken. Det måste anses som ett nästan omöjligt konststycke att lyckas pissa ner humöret hos en gårdfarihandlare. Men J lyckades med bravur och jag kände riktigt hur min retnerv vaknade till liv och triggades. Jag ville jävlas med honom men syrenivån började ta slut.

För att behålla en liten gnutta värdighet åkte vi tillbaka och badade istället.

Före solnedgången

Jag har köpt dvd-utgåvan av den odödliga klassikern Death Wish. Förlagan för alla hämndfilmer, med den sexiga och mäktiga Charles Bronson i huvudrollen. Den har legat och värkt i hyllan sedan i vintras. Velat bli sedd. För ett par dagar sedan såg vi den.

Den var som jag mindes den. No more no less (och det är ett jävligt bra betyg). Men det var en replik jag fastnade extra mycket för: "Hälsa att han ska lämna staden innan solnedgången". Fy fan vad tufft. Man fattar att det är allvar. Så säger man sällan nu för tiden. Inte mycket mäter sig med det.

Tänk om någon skulle säga det till en idag. Vad skulle man göra då? Fan, det skulle bli rätt mycket att rodda med. Jag menar, bara att säga upp sin telefoni och bredband för att inte tala om el och prenumerationer. Det skulle vara ett jävla meck helt enkelt.

Tågterror av bibliska mått

Igår på x2000 påväg hem till Göteborg fick vi det sämsta tänkbara sällskapet i samma vagn. En mamma och hennes son som var ett riktigt vidrigt litet monster.

Det är lätt att säga att barn är barn och att barn inte är onda. Men då har man fan inte upplevt tågterror signerat tåg 443 den 26/5 2008. Här snackar vi om en unge som genererar en bild av Damien i Omen som drömsonen personifierad. Mamman i fråga måste ha missat alla samhällslektioner och inte förstått det där med socialt uppförande. Hade hon bara en gång försökt förklara för den lille att så här kan man inte hålla på. Kanske tagit upp honom och gått till bistrovagnen eller sprida ut helvetet över hela tåget istället för att bara lugnt sitta kvar och låta honom äga världen. Då hade det gått att ta. Då hade en känsla av medlidande uppstått och det hade gått att härda ut utan att dö en stor bit för varje minut. Men den här morsan var en lustig maskin må jag säga.

Ungjäveln var kanske tre år och förde all kommunikation genom högpitchade skrikläten och han sprang fram och tillbaka som att någon pressat upp en tub senap i röven på honom. Han skrek sig igenom alla känslolägen. Så fort han inte fick full uppmärksamhet var det som att det gick 220 volt genom kroppen på honom. Han blev en tokig liten illbatting. Istället för att se det minsta gullig ut i sin vedervärdiga ishockeyfrisyr och bermudashorts, såg han ut som en miniversion av en österrikisk sexturist. Och det hjälpte mig föga att hitta några förlåtande drag.

Där satt jag med ett inre dilemma. Jag kände att jag verkligen, verkligen hatade ett barn. Egentligen var det ju hans mamma som borde få klä skott för hela skiten men när man gråtfärdig av trötthet utsatts för skriktortyr under ett par duktigt sega eftermiddagstimmar är det lätt hänt att ens rationella tankar sätts ur spel tillfälligt.

Efter gårdagens tågresa tycker jag nästan att en avslappningsskiva med 80 minuter ihärdig ljudupptagning av en tandläkarborr är en alldeles utmärkt produkt att investera mina livs besparingar i.

Istället för att säga till den lille bastarden att nu får det fan räcka, så eldade morsjäveln på som att det var en självklarhet att varenda människa på jorden bara toknjuter av att få sina trumhinnor perforerade av illvrål. Plötsligt kom kvittot på att jag inte var ensam. Min projektledare och produktionsledare höll på att sprängas av irritation de med. Det var skönt att höra och det hade faktiskt en något lugnande effekt. Jag var så nära att säga något men var rädd att jag, om mamman hade börjat käfta, skulle bli pinsamt otrevlig. Det har hänt vid ett par tillfällen och då förlorar jag direkt rätten att envägshata och känner mig istället bara kass – om jag har otur.

När vi precis hade passerat Skövde hände något som fick, mig att fundera på om det faktiskt var verklighet vi upplevde eller bara en jävligt störd dröm. Jag blev snabbt varse att det var det förstnämnda. Plötsligt hördes ett tvåtonigt, svinirriterande läte. Mycket högre än allt annat. Mamman tyckte tydligen att det var dags att ta sadismen till en helt ny nivå. Jag hängde mig ut i gången och såg hur hennes avkomma stod i mittgången och tutade järnet i ett rejält Hohner-munspel, som om det vore enda sättet för honom att syresätta sitt blod. Ja det är helt sant. Nej jag skarvar inte. Jag vet att det andas när grisar flyger men icke.

Smärtsamma stön hördes från lite överallt i vagnen. Jag tror, nej jag VET att ALLA hatade den lilla vidriga familjen just då. Hade någon (vem som helst) fått för sig att greppa tag i morsan och slänga henne ut genom rutan, av tåget, i farten, just då. Ja då är jag ganska övertygad om att det hade varit helt omöjligt att få loss ett vittnesmål till mammans fördel. Man har liksom förverkat all sin rätt att vistas bland andra männioskor om man ger sin son ett munspel att leka med när man reser kollektivt.

När jag steg ut på perrongen släppte det. En känsla rusade genom min kropp i idiothastighet. Det var gudomligt. Det måste vara så det är att skjuta heroin för första gången. Jag var fri. Jag kände mig så upprymd att jag bara skrattade hysteriskt när AD:n i sällskapet frågade ifall ungen hade varit jobbig. Han hade nämligen själv suttit med öronen fulla av härlig ipodmusik hela vägen och nanat. Då ville jag nästan ge honom en sträng örfil till svar. Fast det var ju bara mitt eget fel och min egen rena idioti som gjorde att jag inte hade orkat rafsa fram ipoden på morgonen. Ett misstag jag inte kommer att göra om så länge jag lever.

När jag hoppat på vagnen hem och hunnit åka en halv hållplats hörde jag plötsligt ett bekant läte. Det var skrämmande likt det oljud som våldtagit mitt hörselcentrum så brutalt de senaste tre och en halv timmarna. Jag vände mig om och vad fick jag se om inte mor och son i all sin prakt. Min smala lycka hade välsignat mig med mina mardrömsmedresenärer hela vägen hem. Ibland är livet bra sött.

Jag tittade så innehållslöst och avmätt jag bara kunde, rakt i ögonen på henne. Våra blickar möttes och jag kände hur mitt minspel signalerade högoktanigt äckel. Men responsen var noll. Det var då jag insåg att det inte hade varit någon som helst idé att få en verbal falling down över henne på tåget.

Skulle jag glömma min ipod någon gång kommer jag hoppa av och ta en taxi oavsett hur långt det är kvar. Sanna mina ord.

Bloggenkät

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Bra och dåliga luktminnen

Igår köpte jag en kilram som man bygger ihop själv. När jag öppnade förpackningen slungades jag tillbaka minst 17 år i tiden (fy fan vad hemskt det låter). Det luktade träslöjdsal. Fan vad jag gillar den lukten. 

Men den påminner mig även om en av de värsta lukterna. Träslöjdslärare. 

Varför lider alla träslöjdslärare av hygienstörning? 

McDonalds clown är en karriärist

Jag läste i Metro påväg till jobbet att nån snubbe burit in en påse med sprängmedel (typ) på Kärnkraftverket i Oskarshamn. Osoft såklart och genast drar debatten om säkerheten på svenska kärnkraftverk igång. Jag håller med. Det låter obra att anställa sprängkåta isoleringsarbetare.

Jag skulle dock vilja hävda att det är minst lika oroande att McDonalds husclown har lagt sin clownkostym på hyllan och gått och fått sig jobbet som Informationschef på SKI (statens kärnkraftsinspektion).


Kolla själva >>



Ettiketter: oskarshamn, kärnkraft, kärnkraftverk, mcdonalds

Brun början på en lördag

Idag gick vi med ganska raska steg ner till Musikens hus för att inmundiga våran nya favvomacka Baguette med "äggmajja". Stämningen var på topp och vi var ute i ovanligt god tid. Sedan började eländet. När vi var nästan ända framme utbrister J plötsligt: Akta dig, akta Mikael – BAJS!

Vid första ordet började jag vackla till och blöev helt paralyserad trots att jag var mitt i en rörelse, jag försökte akta mig för något men jag visste inte vad förrän sista ordet liksom satte punkt. Precis när mitt hörselcentrum registrerade ordet bajs kände jag det där mjuka och extremt förhatliga halket under sulan. Det var som en när en trummis avslutar ett solo med att puckla på cymbalen med ett stängt rapp. Kadisch!

Min första reaktion var irritation. Men det byttes direkt ut och istället infann sig den där uppgivenheten. Skorna känns förstörda för alltid, man känner sig smutsig över hela kroppen och man man hade lika gärna ha satt handen i brunhögen. Jag kved och försökte utan större framgång skrapa bort det värsta i en grushög och mot några tuvor maskrosor. Frukostsuget hade decimerats något. Jävla skit (bokstavligt talat).

Juniorette tyckte att det bästa var att tala ut om det hela och började ropa till J att jag hade trampat i bajs och konstaterade att det var konstigt gjort. Hon tyckte det var heldumt och undrade varför jag gjorde det. Pappa - varför trampade du i bajset? Jag svarade inte.

När vi kom fram till Cafe Hängmattan kom nästa käftsmäll. Det var Evert Taube-extravaganza. En skylt utanför utlovade "Årets längsta konsert!?"

Alla Evert Taubes sånger på ett bräde
– från Ack, annorlunda var det i Paris till Änglamark.
Förra årets dundersuccé åter på Hängmattan - Lördag 17/5 kl 10-24
Inträde 100 kr (3 timmar) el. 200 kr (hela dagen)

Hur är det möjligt?

För det första. Hur i helvete kommer någon på idén att sätta upp ett program där en massa hjon ska tolka Evert Taube under fjorton timmar? På ett bräde. Det är ju rent vansinne. Men inte nog med det. En exakt likadan pryl hade gått ner förra året och dessutom funkat till mer än brelåtenhet. Nä mina damer och herrar. Världen är ur fas.

När baguetten med äggmajja gick om intet tappade J också humöret och vi vände om. Juniorette ville såklart veta varför fikat blev inställt och J svarade pedagogiskt att det var för att de spelade en massa skitmusik där inne. Ett par som såg ruggigt Taubesugna ut kom gående och precis när de är i höjd med oss passar Juniorette på att fördjupa sig i ämnet.

VARFÖR SPELAR DOM SKITMUSIK DÄRINNE?

Ja, vad ska man säga... Too much shit will kill you.

Typ.

Halloumi 2.0

Jag älskar halloumi. Mycket. Närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst. Juniorette har till och med gett mig epitetet halloumikille. Det är enligt mig det bästa som Cypern har att komma med. Agia Napa kan fan gå och lägga sig.

Men nu har jag hittat något ännu bättre. Panerad halloumi. Det har öppnat upp för helt nya dimensioner. Alltså, det knullar i munnen när man käkar det till öl. Det är fan BÄST.

Inte en gång till...

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli våldsamt trött på att höra människor tjata om att Astrid Lindgren borde få Nobelpriset i litteratur postumt. Jag kan riktigt sitta och störa mig på det. Det är fan nästan ett lika svenskt fenomen som att prata väder. Har man inget att säga kan man alltid ta upp att Astrid gjort sig förtjänt av Nobelpriset så är man hemma. Oavsett om hon förtjänar det eller inte är det tjatigt som fan. Och dumt. Det har lett till en lätt avog inställning från min sida till Astrid Lindgren. Den jävla kärringen.

Idag satt två kvinnor i 35-årsåldern framför mig på vagnen hem och pratade högljutt om att det banne mig var på tiden att den där Horras (Horace) skulle fatta att det var dags att ge Astrid priset nästa gång. Kostymt. Herreminje säger jag bara. Det är dumt på många sätt.

Jag fick en stark lust att knacka den av dem som pladdrade mest på axeln och vänligt men diktatorbestämt be dem åka hem till Hisingen igen. Fast det går ju inte. Vi lever ju i ett samhälle. Men jag orkar faktiskt inte höra fler nötter tjata om Nobelpriset till Astrid.

Inte en gång till...

Jag är välsignad!

Det berättade en lastbilschaufför för mig imorse.

Jag stod på Mariaplan och väntade på 3:an och kollade tv-programmen i dagens Metro. Plötsligt känner jag en grov Göteborgsstämma smacka till mig i nacken. Så grov att den omöjligt gick att tyda.

När jag vände mig om hoppade jag till. Där i en stor kranlastbil satt en farlig kille. Stygg som fan såg han ut. Armarna var heltäckta från handlederna och upp av flames och annan skit, i starka färger. Han hade Charles-Manson-skägg, dåliga tänder och en galen blick. Jag blev helt paralyserad. Jag trodde han skulle hoppa ut och vrida nacken av mig. Bara sådär.

Han upprepade att jag skulle vara en sjysst pojk och ge honom en tidning eller tre. Och så gestikulerade han "hit med dem bara", med sin vänsternäve. Jag sträckte över min Metro utan att tänka. "Öh... två till", sa han och upprepade sin dominanta armrörelse. Jag lydde blint såklart.

"Tackar så hjärtligt pysen, du är välsignad", sa han.
"Va?"
"Du vet väl att du är välsignad?"
"Ehh ok, tack."
"Gött mos på daj, ha en bra dag"

Så körde han vidare. Kvar stod jag lämnad med en jävligt skum känsla. Den känslan man får när man på mindre än en minut hinner bli bossad, kallad pysen och avslutningsvis välsignad av ett riktigt jävla råskinn till chaffis. Våldtagen är en överdrigt, men det kändes lätt som att han hade varit och rotat runt i kallingarna på mig.

Mina hållplatskamrater tittade på mig. De visste det och jag visste det. Jag var hans bitch och kunde inte göra ett skit åt det. Hade jag sagt "nädu göbbe lilla, du får plocka dina Metro själv", hade jag i samma ögonblick också blivit tvungen att dräpa honom. Inget bra val.

Men nu är jag välsignad iallafall. Det är bra.

Ironisk lunch och dvärgligor

Usch, jag har renoveringsångest. Den typ av ångest man får när man har spenderat all sin lediga tid den senaste månaden med att måla, slipa, lacka och bära tunga grejer. Jag går runt och känner mig som en deppig bassethund. Hela tiden. Inget hjälper.

Idag gick vi till Nordstan för att äta en ironisk lunch på Murveln. Göra grejen. Det var inte bra. Istället för att som i vanliga fall bli glad och uppspelt av den kraftiga dosen socialrealism, blev jag helt bedövad. Jag skrattade när jag läste deras komboerbjudande "Svensken" (Stor stark och en Jäger eller nåt i en stilen) men det dog ut lika snabbt när jag såg aktiviteten vid roulettebordet. Det var för lesset. Inte ens lyxkaffet på Centro på tillbakavägen lyckades pigga upp mig nämnvärt.

Sedan läste jag att "Dvärgligan" ska bli film.

I vintras rapporterades det ju att några finurliga typer packade ner dvärgar i stora resväskor och placerade i bagageutrymmet på inrikes långdistansbussar. När bussen började åka kunde dvärgarna i godan ro hoppa ut och länsa Swebusresenärernas bagage på det göttaste. Det är ju egentligen fantastiskt roligt och så jävla oväntat. Jag hade nästan tyckt det var värt att bli av med min bärbara dator eller något annat dyrt bara för att äga berättarrättigheterna till en såpass störd händelse. Tänk att ha fallit offer för ett brottsyndikat bestående av en massa ohängda dvärgar.

Men inte ens det får mig att bli riktigt munter idag. Då är det är illa ställt.

Samling kring delikatesspumpen

Idag var jag i Saluhallen kring lunchtid. Herrejävlar, vilken pensionärsextravaganza säger jag bara. Har aldrig sett något liknande. Det var som att PRO hade förlagt sin årsstämma där.

Jag har via min bror fått indikationer på att pensionärer har ett sjukligt begär efter lagrad ost men att det var så utbrett kunde jag aldrig ana. Jag har hela tiden trott att han skämtat när han jämfört sitt jobb som ost-kille med slitet inom hemtjänsten.

Jag skulle köpa nåt att lägga på lunchgrillen. I varenda disk stod det tunnelseende pensionärer och dräglade lystet över marinerade oliver, italienska korvar och importerat lyxbröd. Egot lyste som en fet jävla aura kring dem och varenda en av dem verkade beredda att ha ihjäl sin nästa utan pardon, för att få lägga vantarna på den sista laxbakelsen.

Om sexualdriften minskar med åldern så är Saluhallen som ett stort jävla viagrabad för samhällets äldre medborgare. Jag har aldrig tidigare sett sådan kåthet som den hos de smakprovsmissbrukande pensionärstanterna. Det var rent otäckt att bevittna.

Det skulle vara lätt att säga att jag borde kunna unna de gamla att förgylla sina sista år med att punda tunna skivor Serrano och Parma. Men det är ju inte som att de tar slut. Det fylls ständigt på underifrån. Snart står jag själ där i delikatessdisken och låter en Breasola ställa till med sexfest i munnen på mig. Det rör sig bara om år. Man kan inte fly undan sitt öde.

Nu vet jag iallafall varför pensionärerna inte kan tvätta och handla under dagtid på veckorna. De spenderar sin tid någon helt annanstans.

Ronkgöbbe!

Det gäller att spendera sina pengar väl. Särskilt om man som brittiska OGC (The Office of Government Commerce) har i uppdrag att se över hur regeringen förbrukar landets ekonomiska resurser. 

Härlig stämning det måste blivit kring de som slutgodkände den nya logotypen för c:a 170 papp. Det måste vara den dyraste prislappen genom tiderna – för en runkande streckgubbe.

Läs mer >>  

Fjärilen i glaskupan

Jag läser just nu Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby. Det är en mycket vemodig berättelse om och av en man som plötsligt drabbas av locked in-syndrom. Jag grips av historien och känner att jag förstår precis. Faktiskt. Jag lider också av locked in-syndrom. En stund varje morgon.

Vid den tidpunkt på dygnet jag precis återfår medvetandet efter en tunga drömmars natt och hålögt stirrar rakt in i mina egna ögonlock kan jag inte röra mig och definitivt inte kommunicera. Jag kan bara ligga där och tvingas ta in en morgonstund som är så jävla robbad på allt guld i mund som någonsin existerat. Fy fan sägen jag bara. Morgonen är den tid på dygnet jag minst av allt vill vara en del av samhället. Då leker livet lika mycket som på Sahlgrenskas strokeavdelning. Jag hatar världen så mycket på morgonen att jag välkomnar en robust kometrackare att parkera i mitt sovrum. För att inte tala om en fjärrkontroll med imploderingsfunktion. Åhh, då skulle fröken jordklot få smaka kaka.

Usch! Jag vämjas inför morgonen så mycket att jag har utvecklat en svårartad gå-och-lägga-mig-ångest. Jag vill helt enkelt inte vakna upp i min glaskupa igen. Vilket givetvis är så naivt att jag borde få stryk bara för att jag hoppas. Det är som i filmen "Måndag hela veckan" med Bill Murray. Fast sju folkmord värre.

Jag har provat alla möjliga metoder. Gå upp direkt, nicht det gör jag aldrig igen. Att lägga väckarklockan en bit bort är värre än en skendränkning. Snoozemaraton, det är the soundtrack of my life och jag börjar bli sugen på att byta skiva.

Så många gånger jag lekt med tanken att börja ligga kvar till jag är pigg. Skita i allt. Inte dyka upp. Knulla vardagen.

Det är den lilla gnistan som driver mig.

Pokerspelare

Jag brukar fastna en stund när jag kollar på tv och hamnar framför World Poker Tour. Jag gillar det. Det är något filmtufft över poker. Att sitta där med sin hand och spela högt räkna ut sina odds eller bluffa iskallt. Men ärligt talat. De professionella pokerspelare är i 99% av fallen så långt ifrån kool det går att komma. De är snarare socialt retarderade.

Professionella pokerspelare verkar generellt ha extremt taskig smak. Inga stilikoner direkt. Jag har fan ta mig aldrig sett så mycket mockajackor med fransar, skinnpajer som man brukar associera till a-lagare och grälla tältskjortor (med hälsovådligt mönster för epileptiker) kring ett och samma bord.

Väldigt ofta sitter något finskt fetto med wrestlingfrisyr och solbrillor och ser sur ut. Då har han gjort det till sin grej. Häftigt värre. Kommentatorerna pratar om dem och deras egenheter som på ett strategiskt plan. Ju större hög med marker man har desto mer mongade grejer kan man komma undan med. Jag har sett program där jag varit övertygad om att det är ett bakom kulisserna på en remake av Gökboet.

Överlag sitter många av idioterna i pokervärldens toppskikt med solbrillor på sig inomhus. Det ser så jävla dumt ut. Jag fattar att det är för att de har svagt psyke och inte vill att en vassare motspelare ska kunna läsa deras blick som en jävla bilderbok. Men vad är det för jävla modell på brillorna de envisas med att ha. Det är aldrig tal om några mäktiga pilotbågar eller andra grymma glajor. Nej, de sitter alltid där med nån freakig jävla sportmodell som knappast en sportcyklist i Tour de France skulle komma undan med. Det borde räknas som fusk. Jag blir iallafall provocerad av det och skulle få lust att lappa till dem så att spegelglasen yr över rummet ifall jag satt där och försökte koncentrera mig. De ser ju för i helvete inte kloka ut.

Nordbor som kommer långt i pokersammanhgang ser förvånansvärt ofta ut som killarna med EPA-traktor på gymnasiet. Asiaterna gimmick är svenniga ingengörstyper. Sydamerikanerna lever på att verka lågmält farliga, precis som kokainkungarna i Miami Vice när det begav sig. Amerikanerna rymmer allt från tv-pastorer, seniorcowboys från Dallas och buffliga hillbillymän till försäljartyper, klanledare och vidriga Doktor Phil-typer.

De förenas alla i någon slags förvirrad patriotism och pokerheder, men framförallt i sin ruggigt dåliga smak.

Inlevelseförmåga

Jag vet inte vad det är men jag verkligen älskar trummisen i den här videon. Snacka om att ta över showen. Krävs kanske inte så stor insats i ett såpass lesset band men den här killen tar verkligen i ända från kuken. Det måste man ge honom.

Jag förstår ju inte koreanska men att det handlar om hjärta och smärta är ganska uppenbart. De andra bandmedlemmarna rör inte en min. Trummisen får dra hela lasset själv. Och som han lider. Han lider för dem alla. Fan, han lider för hela Korea.

Skräckkällaren i Amstetten

För en gång skull ter sig Aftonbladets klassiska sensationskrigsrubriker inte överdrivna. Tvärt om. De står sig ganska slätt mot världens genom tiderna ondaste man Josef Fritzl.

Det finns inte ett skräck, shock, terror, döds, vålds eller annat förstärkande prefix som lyckas komma i närheten av att förmedla en bild av hur galet djävulskt livet måste ha varit/vara för den instängda dottern och hennes tre barn. Varenda psykopatfamilj genom tiderna framstår som nästan överdrivet välanpassad i jämförelse. Och självaste "Leatherface" i Motorsågsmassakern får mig att tänka på Charles Ingalls, när man ställer honom bredvid herr Fritzl.

Jag skulle nog våga satsa en större förmögenhet på att det sitter ett gäng manusförfattare runt om i världen och runkar hungrigt just nu. MEN. Jag hoppas verkligen att det inte kommer en film om djävulen från Amstetten. Det skulle aldrig, aldrig, aldrig gå att skildra sådan ondska på film.

Det skulle bara bli så sjukt pajigt. Ovärdigt.

Att hantera värvningsarbetare

Min flickvän lärde mig nyligen ett smart sätt att slippa befatta sig med alla pärmfleppon som hindrar ens framfart. Det kan röra sig om allt från vanliga mobiloperatörshjon till politiska partier men allra oftast är det någon välgörenhetsorganisation eller aktiviströrelse av något slag. Spelar ingen roll. Det är tjatigt vilket som.

Det går till så att så fort en jävel försöker ta kontakt så replikerar man blixtsnabbt att man redan är medlem, kund, bidragsgivare eller whatevva. Så jävla smart. Fungerar lika bra varje gång. Nästan. 

Men idag blev det lite fel när jag sprang på en tjej från Greenpeace och hon körde igång sitt anförande. 

"Hej, har du möjligtvis hört talas om Greenpeace?"

"Jajjemen, är redan medlem" 

"Jaså är du?" (något misstroget)

"Japp, som fan. Jag ÄR praktiskt taget Amnesty"

"Men..."

Jag gick vidare men kände mig lite löjlig. Det var dumt sagt. Jag är ju inte alls Amnesty. 

Homestyling

Jag har ju blivit proffs på att gå på visningar vid det här laget. Har verkligen insett hur man med relativt små medel kan kräma ut ett par hundra tuss extra för sitt lill kyffe. Det råder säljarfest kan man lungt säga.

Dock ställer jag mig frågande till hur en person som nyligen sålde på Kaptensgatan tänker angående homestyling. Hon sitter på en fet lya med fungerande och pampiga kakelugnar (obs: pluralform), skitsnygga trägolv, stuckaturer och hela baletten - i oklanderligt skick. Lägg därtill ett färdigt vindskontrakt.

Den hottar hon upp med Ikeasortimentets absolut värsta missfoster till loftsäng trots att sovrumsytan var helt jävla enorm och hon städar undan allt möblemang utan några rejält stora furuskåp som jag känner igen ur fula-vykorts-boken. Visst man kan undra vad hon fick för råd av mäklaren där, men alla har ju sin stil och "smak".

Men då hjälper inte den där skålen med mäklargodis* och några tända värmeljus nämnvärt.

Det jag absolut inte förstår är vilken homestylingskola som lärt ut trixet att fylla en korg med ägg i köket. Vi snackar 25-30 ägg. Vad är det fräsha i det? Det enda jag tänkte på var vad fan de gör med alla ägg. I vardagsrummet hade ett pocket-ex av Coelhos jävla Alkemisten lagts upp lite nonchalant (asmedvetet) som en av tre böcker i bokhyllan.

Summan av kardemumman blev ett "homestylat" hem som skulle fått vilken inredare som helst att bajsa blod i veckor. Och ändå slutade budgivningen på över en halv mille. Galet.

Fotnot: Mäklargodis är den skål med geléhallon som verkar ingå i alla mäklares 3%.

En ny era

Fan vad jag stör mig på små affärsidkare som envisas med att inte ta kort. Det borde verkligen komma ett lagförslag på att alla som vill driva någon form av försäljning ur lokal måste acceptera kort. Jag ska fanimej börja totalbojkotta alla ställen som inte tar kort.

För ett par dagar sedan hade jag ätit lunch med en kollega. Påväg tillbaka till kontret tog vi en omväg och gick förbi Cafè Garbo på Vasagatan. Jag gick in och köpte en ta-med-latte till det hutlösa priset av 32kr och när jag tog upp kortet så sa tjejen på anmdra sidan disken att jag måste köpa för 50 spänn för att de ska ta kort. Jävla CP också!

Det är ännu värre än att inte ta kort alls.

Nu blev jag tvungen att köpa en jävligt äcklig och fet kaka för 18 pix bara för att få loss min latte. Så trött på krångel och sura kortbetalningsregler. De är de som håller på så som gör att det fina med kort blir krångligt. De straffar sina kunder för att banken knullar dem från andra hållet. Jävla bakåtsträvare.

Jag vet att det inte är ett nytt fenomen. Och jag vet att alla som driver småbusiness tycker det svider i deras plånka om man handlar för mindre än en viss summa. Jag vet allt det där. Ingenting är nytt. Det är gammalt. Det är det jag stör mig på så in i helvete.

Från och med nu ska jag aldrig mer fråga om de tar kort. Bara beställa och lämna fram kortet. Om de säger att de tar kortavgift på x antal kronor ska jag bita ihop, hålla käft och betala. Men om de säger att de inte tar kort eller att inte tar kort under en viss summa då ska jag bara gå därifrån. Fan vad skönt det ska bli.

Det är min lilla lilla, men viktiga viktiga hämnd.

Frillmongo

Den här mannen jagas för ett mord.

Av fantombilden att döma anser jag att mannen borde jagas för minst en sak till. Hans frisyr är så oerhört vederstygglig att den med all säkerhet medför allvarliga hornhinneskador på de ögon den exponeras för. En slags frisyrparia. Bara det borde vara så jävla olagligt!

Mäklare

Mäklare alltså. Vilket jävla krämaryrke. De lär ju flabba rätt bra när de kollar sitt bankkonto. Lättare pengar får man fan leta efter. De har fan passerat alla moraliska gränser för hur lätt man får böja upp en råfet årslön. No skills, bara ljug och skitsnack, från ljus till mörker varje dag. Usch.

Det är något väldigt fel när man blir igenkänd av och börjar morsa på en handfull mäklare när man är på stan. Då har man träffat på dem lite väl mycket.

Marknaden är het kan man säga. Det har gått så långt att hela mäklarkåren har kunnat kosta på sig att skrota det gamla klassiska bilförsäljarjiddret. De behöver bara stå där och lägga upp en hög med prydligt ihopsatta objekbeskrivningar. Sedan gör jobbet sig själv. På de sista tre visningarna har mäklarsvinen bara stått och sett oskyldiga ut. Som att de knappt bryr sig ifall man är intresserad eller inte. Man får nästan dra ur dem informationen... om man vill ha någon. Därtill börjar jag bli ganska trött på att gå som en strykarkatt på varenda visning. Det känns fan som att jag och J befinner oss mer i andras hem än vårt eget på helgerna nuförtidten.

Jag har inget förtroende för mäklare, jag ser bara det onda i dem. Och som jag hatar budgivningarna. Som att varenda jävel sitter på en tjock hög monopolpengar och budar loss för skoj skull. Jag skulle tro att det är duktigt mycket fiffel och fula fingrar med i bostadsspelet, och jag som verkligen HATAR att bli blåst. Fy fan vad jag önskar att Janne Josefsson hade varit min farsa ibland. Då skulle vi röja!

De som okynnesbudar upp priserna måste vara den allra lägsta livsformen. Hade jag fått nys om en tvättäkta okynnesbudare hade det blivit ruffa dagar för det lilla livet vill jag lova. Då skulle utrycket när skiten träffat fläkten nog komma nästan löjligt väl till pass för den rackar'n.

En riktigt plågsam grej till med bostadsjagande är att behöva läsa alla satans bostadsbeskrivningar. Jag undrar vem som gör dem. Kanske ingår det någon form av vidrig mall i "Det stora mäklarsvinspaketet".

Följande formuleringar har jag läst så många gånger att jag tror nig ha utvecklat en svårartad floskelallergi (och då jobbar jag ändå som professionell bullshitter): Med ett stenkast ifrån slottskogen, denna ovanligt fina och charmiga lägnehet, i hjärtat av Majorna, unikt, utöver det vanliga, sagolik utsikt & grillmöjligheter, underbart boende, närheten till, med dess rika utbud av, för er som vill njuta av såväl stillhet som puls. Etc. etc. etc...

Max en på hundra är sådär "unik" och "utöver det vanliga". Resten är helt vanliga lägenheter, varken mer eller mindre, förutom något mer välstädade än vanligt och med tända ljus mitt på dagen samt ovanligt mycket citroner i en skål i köket.

Nä, min dotter får bli precis vad hon vill när hon blir stor... så länge hon inte vill bli mäklare.

När grisar startar flygbolag

Nyligen skrev jag om det osannolika eller kanske snarare oförväntade i att en person som Jackie Arklöv registrerar sitt namn som varumärke.

Det mina vänner är INGENTING!

När den amerikanska plastkirurgen Michael Salzhauer skrev en barnbok som ska hjälpa barn att förstå varför deras mammor skönhetsopererar sig. Då tog han konceptet ondska ett steg längre må jag säga. Han måste fan ha säkrat sin plats i Dantes nionde helvetesnivå den killen.

My Beautiful Mommy riktar sig till barn mellan fyra och sju år, och handlar om en flicka vars mamma ska operera näsan, fettsuga magen och förstora brösten.

Det låter ju inte alls stört. Den fyller verkligen en viktig funktion i dagens samhälle. Ställ upp de värsta av de värsta på en rad och de skulle nog ligga bättre till i min bok, än Michael Salzhauer, för ett extraknäcka som barnvakt.

Maffigt erbjudande

Shell kör en tankabilenkampanj med ett sådant jävla mäktigt erbjudande. Men det går ut idag så skynda skynda!

Så här går det till:

Du springer in och hämtar ett stämpelhäfte i kassan på närmsta Shelltapp. Sedan behöver du bara tanka bilen 6 gånger á 30 liter och pang så är en smäcker termosmugg (enl. bilden) din. Men det är inte allt. Fram till den siste augusti bjuder nämligen Shell på kaffe varje gång du tankar bilen. Om du tar med muggjävlen då alltså. Grymt!

Jag förtydligar. Man behöver alltså bara investera i drivmedel för drygt 2200 spänn för att sedan bli bjuden på fulkaffe i en jävla cp-mugg varje gång man tankar inom de närmsta månaderna.

Jag vet inte hur det är tänkt att man ska reagera. Det måste verkligen vara den sämsta kampanjidén sedan djävulen gick i badbyxor. Jag blir på riktigt provocerad av tanken att någon kommit på och faktiskt sålt in det här till något sniket jävla as till marknadschef på Shell.

Fast tanken på att någon sänkt sig så lågt att samla ihop stämplar och lösa in muggen är banne mig ännu värre.

Det finns alltså en gud ändå!

Och en god sådan...

Här är beviset -->

Jackie Arklöv goes branding

Jackie Arklöv har reggat sitt namn som varumärke. Godkänt och klart. Den gamle, legosoldaten, högst motsägelsefulla nynazisten men framför allt Sveriges polismördare nummer ett, har fått en snilleblixt. Fyra meter betong åt alla håll måste kittla kreativiteten. Hur som helst har Jackie blivit sugen på att slå mynt av sitt "kändissakp".

Enligt PRV gäller varumärkesskyddet för undervisning, utbildning, anordnande av handledning och instruktion, underhållning, sport- och idrottsaktiviteter samt kulturverksamhet.

Utbildning? Jag vet inte med er andra men det ligger något väldigt osympatiskt i tanken att gå en kurs som hålls av magister Arklöv.

Instruktion? Jag vill gärna tro att killen har annat att lära ut än hur man hanterar en AK5:a under stress eller liknande. Men det tror jag inte. Och underhållning och kulturverksamhet? Ärligt talat. Undrar om inte handläggaren på PRV fick lite brun smak i munnen när hon godkände det. Fast Allsång på Skansen på direktlänk från kumlabunkern känns faktiskt inte helt fjärran.

Närmast ligger nog ändå att gå ihop med "Brinken". Tillsammans skulle de bilda ett riktigt oheligt tag-team och kunna sätta upp en sjukt röjig barturné där långtidsdömda får festa loss på sprit och roppar.

När grisar flyger har just blivit sanning. Fantastiskt. Hur kan man inte älska världen undrar jag?

Källa: dagensmedia.se

Dagens gymrapport 2: Klamydia

En grej har länge stört mig.

När jag kommer till gymmet för att bränna fett på min lunchrast och varje gång jag öppnar skåpet så täcks insidan av skåpsdörren av ett gigantiskt klistermärke. Det är klamydia.se som i Västra Götalandsregionens regi verkar köra någon form av obskyr reklamkampanj för att locka fler att testa ifall man har fått busklåda nere i sina humhum-trakter.

Jag har aldrig tidigare stött på några andra reklamenheter från samma avsändare. Bara på gymmet. Varför, undrar jag. Är folk som tränar mer benägna att dra på sig könssjukdomar än andra? Är det verkligen så att det är gymmänniskor som toppar ligan när det kommer till att låta sitt kön befinna sig i tvivelaktiga miljöer?

Något är det. Annaras skulle de väl inte ha valt insidan av Fysikens klädskåp till sitt huvudmedia?

Dagens gymrapport 1: Lurvigt läge

När jag stod och duschade efter dagens träning kom det en snubbe och ställde sig mittemot. Jag hoppade nästan till när mitt periferiseende registrerade att det var innehavaren av Guinness rekord i könsbuskage. Fy fan.

Det såg ut som att killen hade satt på en angorakatt och glömt att dra sig ur efteråt. Jag skojar inte.

Visst, det är fint med människor som vågar gå emot kroppsideal, grooming och sån skit. Naturlighet i all ära men det finns väl någon form av gräns. Expilo anyone?

Oneliner-extravaganza

Jag fastnade av misstag framför CSI-miami igår kväll. Jag hatar verkligen David Caruso. Han har väl aldrig gjort något vettigt och nu när han mer eller mindre synonym med sin karaktär Horatio i den där riktigt pissiga spin-off-serien lutar det knappast åt ett uppsving. Själv hävdar han i och för sig, precis som den lilla halvlängdsmannen i iprenreklamen, att han är en förstklassig skådespelare. Ja, eller hur.

Upplägget är enkelt och alltid likadant. Horatio åker från brottsplats till brottsplats, ställer sig med händerna i midjan och drar ultrabanala oneliners som är så kryddade med konstpauser att jag måste hälla i mig en tillbringare lugnande för att släcka branden som uppstår i hjärnans irritationscentrum. Varje sådan oneliner går över i ett rivigt vinjettljud (weeaooouuw).

Jag pallar inte att se hans fönade lugg, pösiga kostym och fruktansvärt töntiga solbrillor. De förstärker uselhetsfaktorn på hela serien. Man får lust att ta ett svidande kvartsamtal med kostymören. Den personen kan ju inte ha fattat någonting alls.

För övrigt verkar manusförfattarna vara riktiga bajsfleppon. Det ter sig högst orimligt att de skulle vara välkomna på en riktig arbetsplats. Vad i hela världen skulle de kunna duga till egentligen... nä, jag kommer faktiskt inte på något.

Men allra värst är som sagt David Caruso. Han är sämst.

Det leder mig osökt in på att det verkar vara något fel på Google. För när man skriver "sämst" i sökfältet och sedan väljer bildsökning, då borde rimligtvis första träffen vara en fet jävla bild på Horatio i sin klassiska investigator-pose. Ingen, jag upprepar, INGEN är sämre än han.

Titta och brinn -->

Appropå bredbandsmisär

Med risk för att bli tjatig så ska jag berätta att jag sitter och gruvar mig lite nu. Ska nämligen arbeta en ansenlig del av dagen på X2000 idag. Fy fan.

Bli inte förvånade om ni under dagen får se en bild på mig, sittade i mitt tågsäte med mina händer på datorns tangentbord på aftonbladet.se. Jag ska se så jävla ledsen och arg ut. Bilden på Lasse Honkanen är ingenting, den jävlen vet inte vad dålig uppkoppling är. Han fattar inte att ingen uppkoppling är bättre än den på X2000. Jag ska fan se till ha vara tårögd på bilden och så ska jag berätta att SJ har betett sig som riktigt storvulna svin.

"De har förstört mitt liv!", ska rubriken skaldera.

Bredbandsmisär

Det här är Lasse Honkanen. Han är missbelåten. Det ser man tydligt på bilden. Inte så konstigt heller. Han fick vänta på sitt bredband i hela fyra månader. Det finns ingen hejd på misären tycker Lasse. De har betett sig som svin, säger han och syftar på sin bredbandsleverantör.

Lasse Honkanen väljer att gå ut i kvällspress och berätta hur man skändat honom. Alla måste få veta hur den långa leveranstiden har gnagt honom. Dag som natt. Det har blivit hans Irak.

Well... så går det när man väljer Bredbandsbolaget.

Jag skrattade gott när jag såg bilden på Lasse Honkanen i Aftonbladet idag. Det är så mycket som är fel. Bilden visar en duktigt trulig man som sitter i sitt vardagsrum. Framför sig har han placerat sin laptop. Jag skulle vilja veta hur det lät när de skulle ta bilden som skulle illustrera Lasses antipati för Bredbandsbolagt.

Jag vågar gissa på att det lät ungefär såhär:

Kom igen nu Lasse. Se sur ut. Riktigt jävla sur. Äh, bättre kan du. Tänk dig att du kommer ut på morgonen och så har någon jävel paffat däcken på din senapsgula Volvo 740. Bra bra, nu börjar det likna något... Fast lite mer trovärdighet skulle inte skada. Hmm... datan lasse, datan för fan. Fram med den så att folk får se hur jävla arg du är på de där bredbandssvinen när du sitter här och surfar trådlöst. Du slå in www.aftonbladet.se också. Bra Lasse, nu kör vi så det ryker. Försök att se ännu grinigare ut bara. Tänk på nåt som gör dig förbannad. Vattenläcka i badrummet, brand i husvagnen eller... Fan Lasse, tänk på Bredbandsbolaget. Jaaaa!

Klick, klick, klick

Perfa! Kom igen nu drar vi till nästa mongo.

Journalisten* och fotografen gör en high five.

* Jag riktigt ryser när jag läser namnet Andreas Victorzon. Det är så hjälplöst på nåt vis att försöka pimpa upp ett -son-namn med ett z. Det är bara dansband och idioter som gör det. Men så jobbar han ju på aftonbladet också.

Markus & Keith

Knarkfarfar Keith Richards är verkligen råtrumpen på Aftonbladet musikrecensent Markus Larsson. Det är jätteroligt tycker jag och vill passa på att först och främst ge Mackan en high five. Det är rätt kreddigt att han av alla recensenter genom tiderna lyckats reta upp Keith så in i helvete. Jag menar de har ju släppt ett hundratal skivor och turnerat i lika många år. De borde rimligtvis ha blivit sågade någon gång innan och lärt sig att hantera det genom att totalt skita i det. Men icke. High Five!



Fan. Markus är ju bara ett litet lönntjockt sillmjölke vars musikdrömmar troligen krossades på blockflöjtslektionerna men som på pojkrummet tjuvlyssnade på vinyl och läste såpass mycket NME att han senare lyckats kvala in som förståsigpåare.

I sommras skrev Keith till Dagens Nyheter och krävde att få en ursäkt för det dåliga betyget på stenarnas Ullevispelning. Det är så jävla töntigt att det är svårt att greppa. Nu fortsätter han och säger att han fanimej kunde fått Markus skjuten för det risiga betyget ifall han hade velat. Heroinet verkar inte kunna ta ihjäl honom men det har åtminstone fått honom fucka upp sina referensramar rätt så duktigt. Han beter sig som en tjurig tonåring. Han kan verkligen inte släppa att Mackan tyckte att de sög fett. Åhh jag är nästan avundsjuk på Markus. Att lyckat reta upp mister Leatherface så. Det är vackert... snudd på bibliskt.

Jag tror att de egentligen är lite kära i varandra. Att de skulle trivas rätt så bra ihop. De kunde träffas och jamma lite. Starta upp en fräsch duo. Keith på gitarr och Mackan på sång. Keith kunde lära Markus att knarka. De skulle bli precis som det gamla radarparet från Villa Medusa som och också startade band. Ni vet han den tjocke killen som påminner om Hurley i Lost och den där sköna ADHD-killen som senare teamade upp och blev spritpolare med Robinson-Robban. De hade ju samma förnamn till och med.

Man ser på dem att de egentligen vill. Och det skulle bli perfekt.

Frågan är bara vem som ska ta första steget. Jag tycker att det lutar år Markus. Keith är nog alldeles för stolt.

Miljöaktivisten i mig

Miljöaktivism är ett slitigt jobb men någon måste ju göra det också.

Jag har äntligen hittat ett sätt att aktivt bidra till att minska den globala uppvärmningen. Det är bra för alla och extra bra för isbjörnarna som börjat drunkna ihjäl för att det inte längre finns tillräckligt med sköna isflak att hänga på.

Ben & jerry's nya Baked Alaska är inte bara jävligt smarrig med sin makalöst goda vaniljglass fullproppad med marshmallowsvirvlar och isbjörnar i vit choklad. För varje såld förpackning går nämligen en slant till att styra upp klimatet en smula. Med det i tanken gör det inget att en bytta kostar 55 spänn tycker jag.

Jag råder alla andra att prova på lite hårdför miljöaktivism. Det är gott för själen. I dubbel bemärkelse. En mäktig känsla. Jag känner mig lite som McGyver när jag sitter i kallingarna framför min tv och gräver djupa hål i den förädiska glassmassan och samtidigt vet att jag troligen gör mer nytta än de alla de där sura gummibåtslirarna från Greenpeace. Visst är det duktigt att göra punktinsatser, de behövs med, men jag tror mer på det globala miljöarbetet.




Jag inser nu att jag sitter här och snackar mig varm om de gamla hippieflummarna Ben och Jerry. Igen. Jag borde fan göra slag i saken och göra dem till min alldeles egen pro bono-kund. Det enda jag vill ha i uppskattning är lite krispiga glasscheckar. Samarbetet måste ju kännas fruktsamt åt båda hållen. Jag tror bestämt att det är dags att höra av mig till marknadsavdelningen. För även om det känns fint att jobba med miljön så aktivt som jag gör så kan det inte skada att få lite gratifikationskuponger så att jag kan prova om det är någon annan riktning inom välgörenhet som jag kan tänkas engagera mig i.

De har ju en ny smak till som heter Bohemian Raspberry där överskottet går till att bekämpa AIDS via Freddie Mercurys minnesfond.

Vem vill inte vara med och bota AIDS liksom?

No waffels for old men

Idag är det våffeldagen men det gynnar inte mig ett skit.

Jag är inne en bra bit på mitt 31:a levnadsår en ägger inte ens ett våfflejärn. Deppigt. Ska det behöva vara så?

Nä, nu blev denna skitdag ännu ett snäpp sämre. Helt otroligt.

Jävlar i isberget

Idag råder det istid på kontoret. Rent ovärdiga arbetsförhållanden. Ett fryslager låter svettigt i jämförelse. Jag har druckit fem koppar kaffe och klockan hittills. Jag sitter med jackan på och huttrar ändå. Jag vill hem. Jag känner mig förbannad och ganska desperat. Jag är beredd att göra nästan vad som helst för lite värme.

Jag hade lätt klätt på mig den här snajdiga kånkelbärskostymen om det var en garant för lite hetta.



Snart är det iallafall lunch. Skönt. Då ska jag gå ut och värma mig...

Och kanske köpa upp en stans fetaste kupévärmarpark.

Jävla Colin Nutley

Jag minns hur jag satte i halsen och sedan nästan kräktes av skratt när jag såg trailern för Richard Hoberts livsflopp Tre Solar. Ni vet den scenen när man plötsligt får se Persbrandt i sin misslyckade medeltidsfrisyr. Jag minns att det kom tårar innan jag fattade mig och faktiskt tänkte att Hobert måste haft en sådan jävla hake på honom. Han måste typ ha kommit på Persbrandt med att tungknulla Lena Endre på någon branschfest eller något i den stilen. Ingen skulle väl ta en sådan roll för pengar. Persbrandt såg ju för fan dubbelt så dum ut som Jan Banan i Torsk på Tallin.

Ungefär samma sak hände när jag såg trailern för Colin Nutleys nya film Angel. Jag satte i halsen och nästan kräktes. Fast inte av skratt den här gången. Jag blev lack.

Mannen som gav svensk film ett hopp i början av nittiotalet med Black Jack och Änglagård har uppenbarligen börjat hata Sverige. Det började jag ana när han tog Liza Marklunds skit till vita duken. Och sedan dess har det bara gått utför. Fan.

Precis när jag började tycka om den feta chostiga jäveln Rolf Lassgård på riktigt. Då castar den lille vidrige britten in honom till rollen som rocklegend, ett het omöjligt uppdrag såklart. Det är ungefär lika lyckat som att återuppliva den lilla bögiga handdockan Skurt och låta honom och Inga-Maj spela huvudrollen i Der Untergang, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern.

Jag må ha skrattat när jag såg trailern för Tre solar. Men en trött och köttig Rolf Lassgård som ser ut som en sliten porrfilmsregissör i sin hårdblonderade knullpage och välansade skäggväxt i syltburksmodell och försöker övertyga som rockstjärna - det är bara ledsamt. Det uppstår helt enkelt för många mentala hinder för att jag ska kunna skratta rått åt det värdelösa den här gången. Jag satt bara och gapade.



Scenerna där hela gänget står på scen verkar närmast skrämmande. Vad tänkte han på egentligen, Mr Nutbag? Han har tagit i så att hela filmteamet måste ha bajsat på sig. Slow motion, mtv-klippning, Carola-fläktar, poser och varenda trick i boken. Ändå blir det så fel så fel så fel... Att se Rikard Wolff som Dregens pappa är lika irriterande som det måste vara att dras med sprickor kring ändtarmen.

Och då har jag fortfarande bara sett trailern.

Grejen är att jag plågas SÅ av obehag när jag ser trailern. Så till den milda grad att självspäkaren väcks till liv inom mig. Jag börjar fan bli sugen på att se det alla talar om. Jag kommer troligen göra det och sedan kommer jag hårdhata mig själv i några veckor innan jag kommer starta en namninsamling för tvångsdeportering av regissörsaset. Det kommer bli mitt livsmål. Jag vet det.

Fan också!

Etiketter: angel, colin nutley

Vikten av en bra fantombild

Det gör lite ont i hjärtat varje gång jag ser lappar om borttappade katter och hundar. Klumpimagenläge liksom. Jag tänker på de som saknar sin pälsiga lilla rackare och så minns jag hur alltid att jag fick en dödsångestattack den gången när morsan och farsan hyrde Lassie när jag var liten. Jag har alltid varit jävligt blödig och tokvägrade även att gå och titta på E.T som ALLA andra gjorde när jag fick höra klasskompisarna berätta hur jävla ledsam den var. Jag ville flabba när jag gick på bio, inte lipa, och jag fattade nog vad det där lilla bruna skrynkelmongot med sina ledsna ögon och fräsiga fingertelefon skulle göra med mina tårkanaler. Nejserrubob!

Igår gick jag förbi en lapp som var uppsatt vid Majvallen. Det rörde sig om en upphittad katt för en gång skull. Phew, tänkte jag, då vet vi andra att katten har det bra och slipper smittas av samma ångest som ägaren. Men det var något som inte stämde. Jag stannade upp, gick tillbaka och mycket riktigt.

Den som hittat katten hade gjort en liten affisch som tydligt förklarade att en liten spräcklig katt hittats på Paternostergatan samt telefonnummer. Så långt allt gott. Sedan hade de lagt in en fantombild på katten och den talade tvärt emot texten. Den visar tydligt att katten är enfärgad, troligen vit och INTE spräcklig alls. Fan så jävla klantigt, eller kanske rent av elakt. Alla vet ju att en bild säger mer är tusen ord, så istället för en potentiell solksenshistoria ser det ut som att dramat aldrig kommer få sig ett lyckligt slut.

Katten kommer mot sin vilja få bo kvar hos upphittarna som i värsta fall slarvade medvetet för att ingen skulle känna igen katten och inte heller höra av sig. Den nya familjen kommer känna av missnöjet och istället för att älska sin kidnappade familjemedlem kommer de till slut börja hata den. Det i sin tur kommer leda till att katten slängs ut på gatan och kommer få ett liv med hoppande mellan fosterhem, den kommer hamna i dåliga umgängeskretsar och börja missbruka sillarens, bli tjock avdankad och håglös. Det kommer helt enkelt gå rätt åt helvete för den lille kattrackarn och allt kommer bero på den där vansinnigt dåliga fantombilden. Usch, det riktigt knyter sig i magen nu när jag tänker på det.

Det ser inte bättre ut än att om det här ska få ett lyckligt slut kommer jag bli tvungen att ta tag i det personligen.

Glad påsk på er förresten!!

Vinn ett fikakalas från helvetet!

När jag var på Hemköp häromdagen och precis skulle passera kak-avdelningen så blev jag hotad av två riktigt jävla otäcka typer med huggtänder. De satt på en pall Brago-kex och stirrade på mig med sina tomma lattjolajban-leenden och sa: Vi kommer hem till dig. Din jävel!

Givetvis pissade jag ner mig direkt!

Fika har för mig alltid varit förknippat med en starkt positiv känsla. Och jag borde fan veta för jag växte upp i samma stad som den där kexfabriken ligger. Jag minns att det var ganska angenämt att komma ut på kyliga höstmorgnar och andas in doften av nybakade kex påväg till skolan. Jag gillade allra mest de dagar det luktade brago. Den lätta vaniljdoften färgade luften precis lagom. Dag för dag, år för år indoktrinerades min hjärna och kopplade ihop fika med 99,9% mys. Det var bara en enda kakdoft jag kände stark aversion mot och fortfarande växer det i munnen på mig när jag ser sådana där tjocka tekakeaktiga pepparkakor. De har ensamma alltid representerat det där 0,01% dåliga med fika.

Ända tills för några dagar sedan.

Det fantastiska kakföretaget har av någon outgrundlig anledning godkänt ett helt vansinnigt kampanjförslag där en tävling mynnar ut i att man kan vinna sitt livs fikakalas. Det låter ju inte så pjåkigt. I textform. Men med påhänget med Markoolio & Tobbe Trollkarl blir fikakalaset genast lika brunt som de där satans pepparkakorna.

Tanken är att man ska köpa några paket Ballerina och istället för ett skönt pris kan man i värsta fall få ett straff i form av hembesök av nöjessveriges två största mediahoror som kommer och spexar för dig medan du mular i dig av en tjockt uppdukad kakbuffé. Fy fan! Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett värre fikabesök. Jag skulle skruva på mig i ren och skär ångest.



Titta bara på bilden. Vad i helvete är det med dem? Vad flabbar de åt egentligen? Det är leendet hos två personer som lyckats förhandla till sig ett perverst stort reklamarvode. Eller så har de just sodomerat varandra i baddarsmeten.

Jävla Göteborgs Kex. Begreppet "fikakalas" kommer aldrig bli detsamma igen. Och jag kommer aldrig mer köpa ett paket brago.

Seg i pallet

Jag tror att jag lyckats få till en perfekt lobotomibakfylla. Känner mig helt hjärnförlamad. Jag förstår inte vad någon säger till mig. Jag kan se deras läppar röra sig men det händer liksom inget. Jag skulle behöva en dövtolk som kunde förklara allting för mig idag. ALLT.

Det är en sån dag idag helt enkelt. Lika bra att gå hem.

Hett tv-tips!

Trots att jag tycker att Filip och Fredrik är ungefär lika spännande och intressanta som valfri Per-Gessle-text måste jag bara tipsa om kvällens premiäravsnitt av "100 höjdare" (kanal5 kl 21.55).

De båda skojarna besöker nämligen min personligen absolut värsta mardröm; läderpervot Harold Iveys enkla boning.

Harold är en mycket störd man vill jag lova. Han är så sjuk så sjuk så sjuk så... Brrr!!

Jag ryser så att huden knottrar sig och täcker 100% av min lekamen. Jag kan banne mig känna pungens gåshud genom mina jeans och får nästan en smakförnimmelse av välanvänt latex-susp. Av bara tanken. Fy fan!

Kolla själva. Det ska i alla fall jag göra.


Stort tipstack till en trogen läsare som heter jonas.

Höjden av ironi

MÅSTE vara att strypas ihjäl av sitt trygghetslarm. Jag kan inte komma på ett deppigare klump-imagen-scenario. Tror inte ens att Todd Solondz kan toppa det.

Och för att riktigt markera det ledsna i olyckan har Expressen valt att arrangera en bild. Kolla in skinssoffan. Snacka om svenskt socialrealistiskt ultra-depp.

Läs mer -->

Isstorm

Igår tänkte jag att fan om man skulle ta och byta till sommardäck. Det är ju så gött väder.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan i helvetes jävlar vad jag hatar snö och is och skit.

Aldrig får man vara glad.

Kapris

Jag har fått en fet hangup på rostad bagel med tonfiskröra. Kafé Zenit har den bästa tonfiskröran för de riktigt strösslar med kapris och jag gillar kapris. Som fan.

Jag anser att kapris är sjukt underskattat. Den lilla sköna kaprisknoppen har blivit stigmatiserad som äcklig och fått oförtjänt dåligt rykte. Det är fel. Det gör mig förbannad. Kapris är förjävla bra. Jag gillar smaken. Särskilt i tonfiskröra.

Därför vill jag slå ett slag för och hylla kaprisen. Växtvärldens absoluta underdog.

Nu ska jag ut och fyllna till på öl.

En hård man

Tog vagnen till Majorna nyss. På Vasaplatsen hoppade en vettskrämd svenssontyp kring 50-strecket med en konstig pagebesläktad frisyr på. Efter honom gick en svart man i samma ålder med dunjacka och en färgglad mössa och hotade vilt och ganska högljutt. Den svarte mannen var irriterad, det var tydligt.

Han skrikväste liksom i stötar och betonade ord för ord. Riktiga otäckheter. Det var faschinerande. Snudd på filmiskt.

I am going to put my KNIFE into you. Do you hear me!? My KNIFE man. I will put my knife into you. MOTHERFUCKER. I am going to KILL you!!

Jag satt just och skrev SMS. jag rörde inte en min. Låtsades som att jag inte hörde ett pip, trots att en döv person knappast skulle missa det verbala tumultet. Rutinen har lärt mig att ögonkontakt är en säker smittoutlösare och jag kände mig inte det minsta upplagd för råkurr, som man brukar säga. Svennegubben flydde in i vagnen och hans antagonist lutade sig in och fortsatte hota. Jag undrade vad det var som retat upp honom så. Svennegubben såg så oförarglig ut. Det skulle vara page-frillan möjligtvis som tände vredens gnista.

Samtliga medresenärer red ut situationen med den klassiska strutsmetoden. Ingen ville riskera en omriktning av de tourettska mordhoten med den eventuella bonusen att få känna smaken av blankstål till följd. Förutom en tant på 80+ som lackade ur på okvädningsorden och började mana på den vrede mannen att vakta språket och sticka därifrån. Modigt kan man tycka. Dumt säger jag. Lätt att vara katig när man har levt och lämnat sina bästa år bakom sig.

Jag tyckte lite synd om offret men samtidigt njöt jag av hur hård den misslynte lät. Dörrarna stängdes och den arge mannen stod kvar och svor. Hans hållplatskamrater tittade glosögt på honom.

Jag log brett för mig själv och tänkte att det här måste jag berätta.

En dildo i gröna rummet

Appropå melodifestivalen och det faktum att Nordmanmedlemmarna ser ut som två penisar kunde mitt norra öga inte heller undgå att lägga märke till att Michael Brinkenstjärna var deras påhäng (vilket stärker min antipati för Hemlin & Co ytterligare).

Brinkenstjärna satt där i gröna rummet och riktigt mös som den kukatrapp han är.

Ja, jag tycker att Michael Brinkenstjärna ser ut som en dildo. Lika plastig, oäkta och själlös som en dildo. En ådrig men inte särksilt grov dildo, utan mer sladdrig och lite köttigt fet jello-dildo. Att ha affärer ihop med honom verkar dessutom ungefär lika fräscht som att köpa en använd dildo på Blocket. För det är ju så att den gamle Brinken faktiskt lever på att penetrera gamla avdankade dokusåpe-rack med sina sprit- och knullturnéer. Så kan det gå.

Det är ett smutsigt och fult jobb. Men någon ska ju göra det också och vem är bättre lämpad att kladda ner sig där ingen annan vill vara än just en dildo?

Rätt man på rätt plats skulle man kunna säga.


Etiketter: brinkenstjärna, dildo

Det bästa av en värld... och det sämsta av en annan

I fredags var jag och J och tittade på Tomas Andersson Wij på Trägårn. Det var magiskt bra. Bättre medelklassvemod finns inte skildrat i detta land. Hans texter är gåshudsframkallande (den bra gåshuden). Hans mellansnack toppar The Hives. Det finns något avväpnande i hans superakademiska torrhet. En skön självdistans, mycket värme. Han borde skriva en roman eller en novellsamling. Det hade troligen blivit den bästa.

Igår kollade vi på mello. Andra chansen. Carolas och Andreas Johnsons förlust mot Nordman. Det är lika galet som fint att svenska folket enats så och bestämt sig för att inte släppa upp Carola till globen. Oavsett. Men Nordman. Ska det vara så ska det fanimej vara tydligen. Med facit i hand hade troligen en haschare utrustad med didgeridoo och lavemangshow plockat hem folkets röst före Androla.

För övrigt tror jag faktiskt inte att jag kan komma på ett värre uppslag till tävlingsbidrag än att låta två rakade penisar spöka ut sig i snapphanekläder och till en folkmusikinspirerad låt köra lite klassisk häxbränning på scen. Sedan ryser jag av blotta tanken på nyckelharpans existens. Man kan nog säga att jag hatar nyckelharpor. Det är det töntigaste skitinstrumentet som finns. Det är mer kuk i en mungiga. Och när jag ser Håkan Hemlin tänker jag bara på Dr. Evil i Austin powers. Svenskarnas ohyggligt dåliga smak blir med ens så otroligt verklig.

Fast det var kul att se Carolas min när beskedet kom. Den kommer för all framtid finnas i mitt bakuvud och illustrera det gamla uttrycket blåst på konfekten.

Lite bajsnödigt

Det här med att blogga. Det har börjat kännas lite bajsnödigt alltså.

Från början var det bara kul. Då skrev jag om all möjlig skit som jag reflekterade kring och störde mig på i min vardag. Det kunde vara högt och lågt, seriöst eller oseriöst, genonmjobbat eller inte alls, kanske knappt en tanke och i vissa fall bara ord. Det var kul.

På senare tid har jag känt mig begränsad. Inte bara för att folk omkring mig läser och för att det ibland gör min vardag lite jobbigare. Egentligen skiter jag i det ganska så mycket. Det som begränsar mig är att jag börjat känna en viss press att bräcka mig själv gång på gång. En dålig press som gör mig till en dålig person, en person jag egetligen inte är, men framförallt blir det hela tiden svårare att hitta saker att skriva om. Jag kan bara jämföra med hur jag tidigare fick ett uppslag bara jag gick utanför dörren. Det var mer lekfullt och mindre pretentiöst. Och jag som hatar prettogrejer.

En gammal kollega satte nyligen fingret på fenomenet att bloggsvenskan har tagit helt abnorma former. Att bloggare tenderar slå knut på sig för att lyckas avla fram det mest kreativa superlativet. Jag kände mig träffad. Det är ju själva grejen med mitt bloggande. Att testa språket; att tänja dess gränser lite. Använda roliga ord som jag aldrig kommer få använda i mitt arbete. Ord som bajsrunka.

Det som gjorde att jag kände mig träffad var egentligen inte det faktum att han hade rätt. Jag gillar att leka med språket och överdriva i tid och otid. Det är min grej och det kommer jag fortsätta med. Det som träffade mig var att jag insåg att jag faktiskt börjat slå knut på mig själv allt oftare. Jag känner mig osympatisk och försöker hela tiden toppa och höja nivån för att vara till lags på ett äckligt sätt, så att jag ska slippa kommentarer om att du kan bättre än så och att du gnäller på meningslösa grejer. Jag har börjat ta åt mig och försvara mig. Helt i onödan. Vaffan. Jag har inget som helst jävla ansvar att prestera. För att kunna vara bra måste man tillåta sig att vara dålig, annars blir man bara dålig och lite bajsnödig. Det är där jag är nu.

Från och med nu tänker jag skita i nivå och ton. Igen. Jag tänker skriva om precis det som faller mig in. Det är roligare så. Iallafall för mig. Och det är bara då det kan bli riktigt riktigt bra.

Sveriges alldeles egen moralführer

Åh, nu är tant Skugge i toppform skulle man kunna säga.

När jag läste rubrikerna på hennes senaste krönikor anade jag nästan direkt att det skulle innehålla lite numera klassisk skuggesignerad moralfascism. Och mycket riktigt. Hon gör ingen besviken.

Skugge ställer sig åter igen över mänskligheten som någon slags superelitistisk radhusmorsa och mässar om hälsa och ditten och datten. Hon vet allt. För hon lever minsann ett för jävla hårt fullkornsliv i sin lilla sura förort med sina vinterkräksjuka ungar. Jag lider verkligen med henne när hon jämrar sig över sitt tunga slit som baseras på räkmackejobb som lajlaj-krönikör och överbetald tantbloggare samt en massa annan skit såklart. Det kallas tristess.

Nä, livet har inte varit snällt mot Linda. Det kan inte vara lätt att leva Linda Skugges liv, det förstår alla, men hon är ju så härdad nuförtiden. En riktig multiförmåga. Och så vet hon ju hur saker och ting ska vara.

Det är lika vackert varje gång hon ondgör sig över unga och snygga tjejers naivitet med riksmedia som spelplan. Eller över alla lata svin som tar en cigg ibland eller en öl kanske till och med, som inte fattat vilken belastning de är för samhället. Allra bäst är hon ändå när hon dissar de mängder av otacksamma barn som ringer in med sin skit till Bris jourtelefon. Lipsillar är vad de är som borde tvångsskickas till det där Afrikat för att få lite perspektiv (bonus för extremt nyskapande åtgärdsförslag) och lära sig lämna linjerna öppna för de barn som verkligen behöver stöd. De som blir minst torterade och systematiskt sexutnyttjade hemma, varje dag.

I sin krönika "Sluta dalta och ta konsekvenserna" lägger hon frikostigt fram sin härligt socialdarwinistiska idé om att alla medborgare borde ha ett eget skattekonto där var och en betalar för sig själv och sina val. Då gäller det att leva sunt och hålla sig frisk, säger en Linda som är uppenbart trött på att betala för andras släpphänta liv. Rökare och överviktiga ska fanimej få betala. För att inte tala om alla klemiga kvinnor som nu, en bit in på tvåtusentalet, inte längre är beredda att ödelägga sitt underliv vid en förlossning och istället okynnessnittar till sig ungen. Budskapet är enkelt. Vill man ta genvägar här i livet får man bända upp plånboken lite extra. Visst är det svårt att inte hålla med henne. För tänk vilket underverk ett personligt skattekonto skulle göra på alla nöjesabortörer och asjobbiga cancerpatienter. Det daltas så mycket.

På slutet skojar hon till det med att om hon skulle starta ett parti så skulle det minsann heta: "Fascistpartiet – vi som jobbar hårt och älskar fullkorn".

Kul. Men vad säger det mer om henne än att hon är jävligt otäck och har en jämn avföring?


Länk: Linda Skugges yta på expressen.se -->


Etiketter: linda skugge, bitterhet, socialdarwinism