Vem kan tysta Jolly Robert?

Hur långt får man ta fenomenet folklighet? Seriöst, jag undrar på riktigt.

Det finns tydligen ingen måtta på hur mycket det jävla råmongot Robert Wells kan tänka sig att sära på sina pianoskinkor för lite deg. I år har han toppat genom att låta showen gå i pirattema. I sitt posse har han tagit med Jörgen Mörnbäck som jag på allvar trodde hade tacklat av för typ tio år sedan. Han måste sitta på någon alldeles särdeles sjuk info om Wells för varför tar han annars in en snubbe som skulle bli toksvartlistad och stämplad som "uttjänt" på Samhall. Det kan inte bara vara dålig smak.

Kanske är lösningen så enkel som att Robert Wells har s.k. bruna fingrar, att allt han tar i blir skit. Han har ju redan skändat en stor del av Sveriges "folkhemsidoler" så det finns väl inte så många kvar att förgöra.



Det skulle också förklara hur det kommer sig att Kurt fucking Ohlsson fått luft i lungorna ännu en gång.

Jag blir så trött. Jag trodde inte att jag skulle orka hetsa upp mig över det där rapsodihjonet en gång till, men efter att ha läst om det käcka piratgreppet har vredesdomänerna sakta börjat fyllas. Wells själv ska spela rollen som kapten "Jolly Robert". Jag blir så förbannad. I varenda tidning kan man läsa hur spexig och härlig han är, Robbert.

OK, låt honom sitta där och dumflina i sin Vargtass-frilla och förgripa sig på sin flygel en gång till. Låt honom tömma sig över Sverige. Och nästa gång en stjärna faller är jag den förste att önska bort ett dussin fingrar från hans lösa musikskolekropp.

Är det ondska?

Knappast!

Inte riktigt hela vägen

Idag påväg till jobbet såg jag en snubbe som såg hyfsat svinförbannad ut. Han var stor som ett berg, hade långt flottigt hår, skägg och kom gående bakom mig iklädd lång oljerock, militärkängor och en T-shirt med något mördarmotiv.

Utseendemässigt tydde alltpå att han var född och uppfostrad i Hells Angels våld... utom en sak.

Killen hade ett par bäbis-blå trekvartsbyxor på sig vilket är allt annat än hårt. Det är liksom en helt omöjlig ekvation att vara en stygg pojke och samtidigt bära high water pants.

Visst lite kredd får han allt för sin goda vilja men jag fick lust säga till honom att: Sorry, väl jobbat killen, men du når inte riktigt hela vägen... du vet... trekvartsbrallor... mohahahahahahaa!!

(Givetvis skulle en sådan tillsägelse ske helt anonymt via en lapp i brevlådan eller dylikt eftersom han trots sina fantastiskt ofarliga byxor faller precis inom normen för den typ av människor som faktiskt kan tänkas sitta på ett syrabad hemma)

På spaning i Halland

I söndags bevistade jag ett halländskt event i form av en stor utomhusloppis. Platsen var Kornhult. Där var fullt av freaks. Folk trängdes som fjortisar på en Darinkonsert. Det var hemskt men samtidigt ett spektakel som var kul att se.

Det första vi såg var en kvinna stor som "50 feet woman" med ett utseende som skulle fått Christer Pettersson att framstå som läcker och het. Härjad är ett grovt understatement i sammanhanget.

Hennes chaufför, en kuvand man i femtioårsåldern, tvärnitade mitt i vägen och släppte av monstret. Hon steg ut med ett par svarta Ray-Ban Wafers (från när det begav sig sist) på snoken, en cigg i mungipan och tuckade ner sitt gråmelerade linne i ett par ruggigt högt skurna jeans som accentuerade både det ena och de andra. Hennes anlete var slitnare än Iggy Pop en dålig dag och hon grinade illa mot oss i bilen bakom. Dessutom hade hon moddat "hyllan" genom att dundra in typ ett ton sillikon i varje tuta. Hon utstrålade dålig attityd och var allmänt skrämmande. Som fan.

Troligen hade hon en gång i tiden varit traktens donna (något som idag inte fanns tillstymmelse till spår av). Jag kunde riktigt se framför mig hur hon formligen ätit män i sina dagar. Frossat i sig mängder av manslem, som en snyltare fyller munnen med kanapéer när det vankas gratisfest. Hemsk bild.

Vi gick runt en stund och jag insåg (som vanligt) snabbt att loppisar inte riktigt är min grej. Det är kul att kolla på dårar och fleppon, men det är också allt.

Ett roligt inslag var när J:s yngre syster E ville köpa en gammal och väldigt fin plåtburk och lyckades få ett avslut på tio kronor. Problemet var bara att den tjocka killen på andra sidan bordet inte hade växel på en hel hundring (affärerna blomstrade uppenbarligen inte direkt). Men E såg att killen var svag för kakaobönan och det man får ut av den. Hon erbjöd honom den växel hon hade (en enkrona) och en liten chokladbit. Han tittade först misstrogen men chokladtarmens sug var allt för starkt. Han sa OK... och så skrattade vi.

Dagen till ära spelade ett gubbrockband en massa dammiga covers på ett lastbilsflak. Ingen lyssnade. Ingen skrattade heller. Det var för lesset. En riktigt gammal man med fladderöron tjoffade demonstrativt in sina korvfingrar i öronen och hans lika surgamla fru gestikulerade att volymen inte tilltalade henne ett smack när de körde sitt huvudnummer "Apache". Keyboardkillen trodde att hon var en groupie och vinkade glatt tillbaka. Då skrattade jag.

E var nöjd med fyndet och ville bjuda på våfflor. Det fick hon.

Man med giraff

När vi stod i kön kom plötsligt en riktigt snajdig rackare och ställde sig bakom oss. Han var lätt inne på sista tredjedelen av ett sekel men gick rakare i ryggen än vilken trettioåring som helst. Solbränd och kalasklädd var han, bar klackringar och guldklocka med läderarmand. Dagen till ära matchade han sin outfit i grönt. Frisyren var en klassisk backslick och byxorna var så mycket hallick man blir i Kornhult.

Jag gissade att gubben troligen hade varit lite utav en häradsbetäckare i sin ungdom. Han var råfrän och jävligt mallig över sitt fynd - en giraff i trä. Jag har aldrig sett en man hålla en giraff med sådan varsamhet innan.

Vi åt upp våra våfflor och stack hem. Det hade varit en bra dag.

Dansk humor

Jag fattar inte hur danskar tänker. Deras humor är så konstig. De ska inte hålla på med sånt. De ska hålla käft och äta röd korv.



En danskjävel startade ett städföretag och tänkte att han skulle spexa till det lite och döpte det till Blowjob. Det är bara så dumt. Jag förstår det roliga i företagsnamnet. Hade kunnar vara jättekul... om det hade varit oavsiktligt. Men det är det inte. Nu är det helt i linje med dålig dansk humoranda.

Det är självklart helt otänkbart för alla med en någotsådär normal IQ att ta en anställning där. Fan vilket straff liksom. Vad skriver man i sitt CV efter en anställning där, 2002-2007 - Allsugare på Blowjob?

Så fantastiskt okreddigt på nåt vis.

Bilden hittade jag på: http://blog.nestflow.com/

Pronationsstöd min röv

Jag har provat mina flång nya Asics inte bara en utan två gånger sedan i lördags. Första gången gick bra. Fyra kilometer skogslöpning. Väl trött men utan vare sig blodsmak eller dödslängtan. Min självbild fick sig en boost. Jag tror till och med att J som var med och är närmast ett proffs i löpsammangang var impad.

Andra gången gick ner i stadsmiljö. Majorna med omnejd. Underlag asfalt.

Det gick ganska bra och vi sprang c:a fyra kilomter igen. Senare märkte jag hur det började spränga i benhinnorna och bulta under båda mina knäskålar. Igår var det illa. Idag är det förjävligt. Ok för träningsvärk men för i helvete, jag går som jag blivit gruppvåldtagen av ett gäng kroppsbyggare. Jag är mör kan man säga.

Jag minns en tid för längesedan när jag sprang milen tre dagar i veckan i ett par lejonsneakers utan minsta armod. Då var man en hård jävel som åt benhinneinflammation till frukost. Nu är man en riktigt mes.

I retrospektiv kanske det inte var jätteclever att köra järnet första gången på asfalt, men jag var blidkad av allt jävla snack om hur grymt det skulle vara med heldämpande dojor. Pronationsstöd och hela skiten. Lät ju helsafe men känns sådär lagom lönt just nu.

På säljsvinet lät det som att jag skulle DÖ omgående ifall jag inte köpte "rätt" skor. Nu får jag brinna i helvetet istället. Frågan är vilket som är bäst egentligen.

Appropå hårdrock

"Ja, den ser så jääävla metal ut att det bara sprutar ur den fanimej"
En av bröderna kommenterar Iron Maidens Live after death-affisch.



Igår såg jag kortfilmen om "Bröderna Hårdrock" igen. Kanske för tionde gången. Jag älskar den och kan inte låta bli att spontangilla dem rätt mycket. Ordet byfånar räcker ingen vart, men det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att se människor som brinner så för något. Vad det än må vara. Det borde alla göra.

De flesta har nog sett de smått insnöade tvillingbröderna Erik och Pelle vid det här laget men den är värd en titt till. Klicka här >>


Bonuscitat (ur Aftonbladet 2006-11-25):
”Nu är vi på pundarsafari. Här bor ingen normal.”
Erik värmer upp hemma hos några polare på Hisingen i Göteborg

I want out

Har just kommit in till kontoret och hunnit fjäla i mig en macka och ett par kaffe.

Jag sitter med ryggen mot projektledaren och copywritern i min arbetsgrupp. De spelar Helloween. Keeper of the seven keys II. Det väcker minnen.

I want out... to live my life alone

Det är synd att säga att kastrathårdrock är avstressande. Fast jag har för mig att jag kunde ligga på sängen när jag var i tonåren och på riktigt slappna av. Faktiskt. Det var så förlösande att låsa dörren och höja volymen tills grannarna bankade i väggen. Då sänkte jag direkt. På mitt av min moder städade pojkrum låg jag skitförbannad i mina nytvättade sängkläder och drömde om att göra revolt. Leva mitt liv. Sedan var det oftast dags för fika. Morsan var en jävel på kokos-muffins.

I want out... leave me be

Jag minns att textraderna passade så perekt. Jag var trött på skolan, att bli hunsad, att inte få göra som jag ville, knappt betrodd att välja smörgåspålägg. På väggen hängde min doptallrik i tenn och en motorsågsmassakern-affisch. I skrivbordslådan låg min "butterfly" och en berettareplika och trängdes med porslinskatterna som mormor envisades med att ge mig i födelsedagspresent, men som jag inte hade hjärta att slänga åt helvete. I bokhyllan, underst i serietidningshögen låg ett gäng OKEJ-tidningar som jag preparetar med porr (jag behöll omslaget och ersatte innehållet med en porris).

I want out... to do things on my own

Jag älskade Helloween då. En kärlek som svalnat något känner jag nu. Nu är det nog mest nostalgibaserad kärlek. Det var en härlig känsla att vara arg och vild, skita i allt - hos morsan och farsan - i sin skyddade verkstadsmiljö.

I want out... to live my life and to be free

Jag sneglar över axeln på mina städade kollegor. Jag ser i deras blick. De är tillbaka där på sitt pojkrum. De vill ut... för att leva sina liv och vara fria. Men det är de inte.

Hittepåyrke

Jag satt i soffan i lördags kväll och slötittade på tv. Utan att riktigt förstå varför hamnade jag på "Tittarnas Önskekonsert", ett program bestående av en överskattad programledare, en kör, en symfoniorkester och framförallt en dririgent (Niklas Willén).

Jag tittade och fascinerades av hur fantastiskt mongo man kan se ut om man håller en pinne sådär lite borgerligt, med samma tummen-pekfinger-grepp som man håller en hundbajspåse och dessutom lever sig in i musiken.

Sedan började jag undra vaffan han gjorde där egentligen.

Inte nog med att man får lite dålig smak i munnen av alla inzoomningar på dirigentens övre kroppshalva, mitt i vad för en icke-symfoniker nog närmast ter sig som ett spastiskt anfall. Tillför han någon nytta alls egentligen eller är han där enbart som lite spel för galleriet. För att det alltid varit så. Att en skitnödig gubbe stått framför orkesten och låtsats göra ett vettigt jobb.

Ju mer jag tittade desto mindre förstod jag. I omgångar formligen explodera dirigenten i sina armrörelser utan att minsta reaktion märktes från orkestern. De verkade köra sin skit ändå, utan att ens slänga ett öga på tintinfiguren som stod där framme och bögade sig med sin överdimensionerade tandpetare.

Det slog mig att dirigent kanske bara är ett fantasiyrke. Hittepå.

Världens tråkigaste ord

Jag tror att jag kommit på det. Världens tråkigaste ord.

Administrationsgränssnitt.

Det är fult, det är långt, det är en kombination varje bokstav i alfabetet bävar för att delta i.

Utlösningsord

Så kan jag stolt meddela att jag idag inhadlat ett par Asics löpardojjor. Jag hade sett ut ett par för en slät femhunka på Inter Sport i Nordstan häromdagen och var fast besluten att INTE bli lurad av säljmongot på skoavdelningen den här gången också. Yeah right!

Jag har tamejfan ALDRIG kommit ur en butik med exakt den produkt jag planerat i de köpsituationer man behöver fråga säljaren om hjälp.

Skokillen kollade på min fot, bad mig böja på knäna och höll ett finger under fotsulan innan han konstaterade att jag hade ett ganska rakt steg. Möjligtvis lite pronation... Gudars vrede. Pronation. Jag pronerar lite alltså. Det låter inget bra alls. Hur kan man lösa en sådan åkomma? Går det att lösa?

Javisst, busenkelt också. Man behöver tydligen bara sära på skinnet lite till och plocka fram fler sedlar än man hade tänkt så är problemet löst. Vilken tur.

Så nu sitter jag här lite sur men ändå rätt nöjd, med en skokartong innehållande ett par löpisar reade från 1300 till en jämn tusing. I och för sig lyckades jag lipa ner dem ända till 700 spänn innan jag lämnade butiken, men jag vet ju att jag blev lurad ändå. Det är kundens sura lott.

Pronation är vad jag brukar kalla för ett s.k. klassikt utlösningsord.

Ett utlösningsord är ett ord med nästintill magisk kraft och som används av säljare i säljsituationer för att utlösa impulsfunktionen som finns hos varje levande människa med egen ekonomi. Det finns inget försvar. Det är alla säljsvins motsvarighet till "tranans teknik" som Miyagi lär ut till Daniel san i Karate Kid.

Jag har råkat ut för det så många gånger nu att jag inte ens vågar leka med tanken på att göra ett överslag över hur mycket extrapengar jag lagt ut på grund av det gamla utlösningsordstricket.

Det måste finnas ett sätt att komma undan. Jag behöver komma i kontakt med en Obi-Wan-Kenobi-typ som kan hjälpa mig att parera sånt jidder i fortsättningen.

Skönt

Svaret på kluringen är:
Hon hoppades på att killen skulle dyka upp på systerns begravning också.


Testet är framtaget av en framstående amerikans psykolog för att testa om en person har samma tankesätt/mentalitet som en psykopat. Testet har gjorts på ett stort antal dömda seriemördare och förvånansvärt hög procent av dem har visat sig svara korrekt.

Bara två personer av de som kommenterat hos mig verkar således ha en möjlig psykopatnatur. Skönt. Hade varit lite jobbigt om ALLA hade svarat "rätt" typ.

En psykologisk kluring

Hittade en kluring igår. Skall bli intressant att se vad Ni kan komma upp med. Mycket intressant. Svar och förklaring kommer senare idag.

Ni som redan sett kluringen avslöja inte svaret är ni snälla.


Bakgrundsinfo:
En kvinna är på sin mors begravning och träffar en kille som hon inte kände sedan förut. Hon tyckte att den här killen var helt underbar. Han var så mycket hennes drömkille att hon blev kär i honom men frågade aldrig efter hans telefonnummer innan han försvann och kunde inte hitta honom. Några dagar senare dödade kvinnan sin egen syster.

Fråga:
Vad var hennes motiv för att döda sin egen syster?

Fleppo

När ska någon stiga fram och förklara för Johan Hakelius att hans polisonger ser för jävliga ut. Han verkar ju inte förstå det själv och de är inget kul för oss andra att se på. Tvärtom. Det känns jobbigt att se dem. Jag hör aldrig vad han säger, jag ser bara de där sjukt fula hårkotletterna på hans kinder.

Om de var tänkta som ett studentikost skämt så funkade det uppenbarligen inte. Det var ett tråkigt skämt Johan.

Raka av dem nu tack. Det ser helt fleppt ut. Fleppt!

Göteborgssommar

Ostadigt väder.

Nu är det molnigt igen. Nyss sken solen. Det är bara för en stund sedan jag tittade ut genmom fönstret och såg att det regnade i horizontalled. På riktigt. Om inte 90 grader så minst 87. Bara i Göteborg... möjligtvis i Borås också.

Det börjar så sakta dra ihop sig mot Gothiua Cup, vilket innebär att om bara ett par veckor kommer Göteborg våldtas för trettioandra gången, när fotbollskids från hela jordklotet under en kritisk vecka per sommar utökar stadens befolkning med ett par hundra tusen. I år har jag varit smart nog att förlägga den veckan i exil för att slippa dela luft och utrymme med de små asen. Alltid EN ljuspunkt iallafall.

Och så vankas det ju industrisemester förstås, vilket innebär att Carl-Einar Häckner i sedvanlig ordning ockuperar stora scenen på det lokala nöjesfältet under en hel månad. Sex dagar i veckan kör han sin jävla skit. Troligen betalar de honom. Det är för mig helt obegripigt.

Herr Häckner själv kallar sitt uppträdande för varité vilket jag vill påstå är att ta i en smula när det kommer till ett såpass debilt underhållningsformat som det han levererar.

Ingen skrattar - alla lider. Ändå verkar det ha blivit lika mycket tradition att varenda sommar skeppa hem Göteborgs kokainstinne harlekin från hans pundarhåla i Östberlin och låta honom ta plats inför horder av turistmongon på Liseberg, som självaste sillen och nubben på midsommarbordet. Det är smått bisarrt.

Jag känner mig provocerad och skändad de gånger jag haft oturen att behöva se och/eller höra när den jäveln leker dagcenter. Den ultrafrenesi som omger hela hans uppenbarelse får mina tinningar att bulta. Hårt.

Jag uppriktigt hatar Carl-Einar Häckner och hans vederstyggliga hatt.

Nu börjar det bli sommar på riktigt i Göteborg. Härligt!

Legitimationsstress

Det finns ett moment i varje köpsituation jag verkligen bävar för. Att eventuellt behöva visa upp min legitimation. Jag verkligen hatar det.

Det känns som en snudd på olidlig väntan från den sekund jag försiktigt lämnat fram mitt visakort till kassamänniskan till den sekund jag får tillbaka det. Ska jag bli tvingad att visa mitt förbannade körkort ännu en gång eller ska jag lyckas slippa undan. Ibland går det vägen, ibland inte.

Det som gör en så till synes vanlig manöver så extremt jobbig för mig är att jag ser ut som en tvättäkta nynazist och/eller tungt kriminell och sadistisk odygdspåse. Det känns väldigt orättvist att en så oturlig hundratjugofemtedels sekund samt en veckas utebliven rakning, i kombination med de textmässiga våldsorgier jag då och då ger utlopp för här i bloggen, inte skulle tala för särskilda lysande utsikter i en skarp situation. Damn. Jag är ju egentligen en rätt snäll och mesig typ - men jag skulle vara så jävla rökt. Snacka om att leva i arvssynd.

Jag kan se mardrömsscenariot framför mig. Ett brott, vilket som helst, har begåtts. Av en slump blir jag utpekad och mitt körkortsfoto publiceras i kvällspress. Åhh, jag skulle bli så dömd. Jag skulle bli hängd. Det är ett faktum. Inte ens min morsa skulle stå på min sida ifall hon såg mitt körkortsfoto på löpet.

Idag såg jag dock till min stora förtjusning att giltighetstiden strax går ut. Det ska bli så sweet. Jag har planerat allt.

Den här gången blir det en nyrakad, nypolerad, vattenkammad, stomatol-leende och hundögd Mikael som ansöker om uppdaterat förarbevis. Jag ska se så from ut att jag inte ens skulle kunna bli dömd med DNA-bevisföring. Ska bli så skönt att slippa skammen.

Jag är löjligt trött på legitimationsstressen jag upplever så fort jag ska betala med kort.

Vansinnesfärd med SJ

Sitter på x2ooo från Södertälje till Göteborg och är sjösjuk utav bara fan. Lokföraren måste vara sen till middagen eller något för jag har aldrig någonsin varit med om något liknande. Han kör som ett jävla svin. Tåget formligen ligger i kurvorna. Fuglesang hade fan börjat lipa av den här g-kraften.

Först fick jag för mig att det rörde sig om et runaway-train-scenario, men efter att lokföraren stannat i Katrineholm vet jag att det är en fullt medveten vansinnesfärd jag löst biljett till.

Spontant vill jag ta mig fram till lokföraren och knäa honom i ansiktet uprepade gånger samtidigt som jag lugnt förklarar att det är läge att sänka farten nu...

Nu i skrivande stund ropade han ut att korgupphängningen är ur funktion. Det må jag säga. Så in i helvete ur funktion känns det som. Det är ohållbart. Jag sitter med ryggen mot färdriktningen - ingen åksjukemedicin direkt.

Om han inte sänker farten snart kommer det kanske bli tal om tågmord. Det känns överhängande just nu.

Annars är allt som vanligt. Taskigt kaffe, u-landsuppkoppling och medpassagerare av varierande vidrighetsnivå. Just nu sitter en äldre herre snett mittemot mig och snyter ut vad jag uppfattar som extrema mängder snor i en och samma lilla pappersservett (det verkar inte finnas ett slut) för att torka av överflödet på sätet. Yummy.

Vad är det för värld?

Den bästa sommaren

Så var midsommar över och resan mot mörkret är åter påbörjad. Därför hoppas jag att återstoden av sommaren blir den bästa.

Jag kommer inte att närvara vid det stora danskekalaset i Roskilde det här året. Det känns lite ledsamt men samtidigt bra. Det kommer ju ett år till, nästa år. Och för att dämpa angsten brukar jag titta på Bestefar og jeg ett par gånger om dagen. Ett vackert porträtt av en liten liten "draeng".

När jag ser det lilla rödhåriga mongot (Henrik Dorsin) så påminns jag om hur jävla jobbiga de är - danskarna.



Stor kredd till Henrik Dorsin som vann det föraktade karamellopovelpriset för ett par veckor sedan. All heder upprättad.

Update: Dom gör det på gården

Igår kväll skrev jag att de hade någon form av obskyr folkmusiksorgie på min bakgård.

Gosse, om de ändå hade slutat så väl. När skymningens mörker väl höljde sig över grillplatsen tog de med sina felor och skit och flyttade in. I lägenheten ovanför. Sedan ljöd det illavarslande folkmusiktoner över hela gatan. Svinhögt.

Det kändes som att "Styrelsen" (lägenhetsinnehavaren) hade tappat det totalt och blivit knätofsanarkist. Den värsta typen av anarkister. Och de höll på sent.

Först var det nog bara grannen som höll låda och filade. Det var illa nog. Sedan kopplades minst en fiol på och trots de desperat försökte förenas i en vidrig twin-violin session så var baktakten så grov att folk stod i portar, människor hängde ut från fönster för att se var det vansinniga oljudet kom ifrån. Ju längre tiden gick desto fler instrument kom det till. På slutet tjoades det till och med. Tillåt mig repetera, TJOADES!!

Utan minsta ironi och utan minsta antydan till humor kan jag säga att jag tveklöst skulle valt en symfoni av pizzeria-attentat med allt vad det innebär i bombväg och kulregn som vinjett till min onsdagskväll före folkmusik.

Jag blir tokig bara av att tänka på det.

Dom gör det på gården

Alldeles nyss stod jag i mitt kök och öppnade en follis när jag tycker att jag hör ett läte från innergården. Det gnys och ylas lite dämpat för att strax skrikas intensivt. Omvartannat. Jag spanar ut genom mitt fönster för att se vad som försigår.

Där, i buskaget vid grillplatsen ser jag en kvinna och en man. Det är mycket lummigt så sikten är ganska skymd men kvinnan ser jag tydligt. Bakom henne anar jag konturerna av benen samt delar av överkroppen på en man. De rör sig i takt. Kvinnan blundar och njuter oblygt, hennes ansiktsuttryck liksom förvrängs då och då. Plötsligt rör de sig i sidled något så jag får syn på mannens ansikte. Jag inser att det är han som bor rakt ovanför mig. Och som smör på korven verkar de ha åskådare.

Jag tänker att det här kan inte vara sant. Men det är det. I allra högsta grad

Där står de helt ohämmat och spelar levande folkmusik på sina fioler. Mitt på gården. Gud så perverst.

Hur vridet får det bli egentligen?

Vem fan är mikebike?

Hittade en slags namne idag skulle man kunna säga. Någon snubbe som använder sig av mitt bloggalias mikebike och jag odiggar det. Den jävlen har till och med reggat domän. http://www.mikebike.se/. Fucker!

Vem är han egentligen?
Jag är inte han.
Han är INTE jag.
Han bor i Göteborg och håller på.
Dessutom ser han ser ut som T-bag.

För fan. Kom inte här och kom säger jag bara!

This town aint big enough for the booth of us.

Young @ Heart

Ibland ser jag saker som av någon oförklarlig anledning inger en viss känsla om hopp för mänskligheten. Värme och värdighet.

Vet inte vad det är riktigt men Young @ heart's framförande av Coldplays - I fix you framkallar ett bitterljuvt vemod (tänka sig vilken kombo) hos mig. Jag blir både glad och lite deppig samtidigt. Kanske är det bara en sådan dag, men det kniper till lite i den där hjärteroten.



...och mot slutet är jag alldeles gråtmild.


Till videon >>

PS. Fy fan, vilka mäktiga brillbågar den mannen (Fred Knittle) siter inne på. D.S

Parfymhaggan

Idag hade jag oturen att komma fram till hissen samtidigt som den äldre damen som arbetar på advokatbyrån på våningen under. Hon är glad och käck men formligen våldsparfymerar sig. Man blir sträv i halsen bara av att befinna sig i samma byggnad. Andnöden är ett faktum när man kommer nära. Att dela hiss med henne hade lett till en säker död för en allergiker.

Överparfymering verkar vara ett fenomen som främst drabbar äldre damer. Blingblingdamer. Varför är det så? När tappar de fingertoppskänslan?

Vad är det för hemskt hon försöker dölja?

Viraleffekt

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Nettos utomhuskampanj

Jag känner avoghet inför Netto. Det är ingen hemlighet. Det är däremot en underdrift inser jag nu i skrivandes stund. Jag H A T A R Netto är en mer rättvis beskrivning.

Jag hatar de som jobbar på Netto och de som handlar där. Jag hatar mig själv för att jag en gång gjorde generalfelet att gå dit för att köpa kaffe till kontoret.

Inget de tar sig för blir rätt. Jag kan inte förstå hur så många människor låter sig blidkas för att det finns en slät tjuga att tjäna vid en storhandling. Framförallt kan jag inte förstå att återbesök ens existerar. Så mycket lidande så lite värdihghet.

Det är nåt visst med livsmedelsbutiker som tillhandahåller ett sortiment som gör det helt omöjligt för en människa att hitta ingredienser för att lyckas komponera ihop en fullständig måltid. Inga ägg, men en våtdräkt för bara 499 kr, sjyrre. Inga grönsaker, men en "konsertgitarr" (vad ända in i... är en konsertgitarr?) för 299 kr. Mäktigt värre.

Är inköpschefen på Netto svårt debil måhända?

Nyligen fick jag syn på Nettos utomhuskampanj och började verkligen undra vad de anställer för folk på beslutsfattande nivå. På stortavlor runt omkring på stan skyltar de med gallskrikande ungjävlar. Kampanjtexten lyder: "Börja småhandla istället - Du behöver inte åka långt för att handla billigt. Spar pengar, tid och tårar. Kom till Netto."

Smart kampanj. Danskjävlar. Ju mer jag tittar på det lilla tandlösa monstret får jag lust att ge honom en örfil.


Ungen ser ju bara vidrig ut för alla som inte har en relation till honom, kanske även för de som har det. Fan, alla vet ju att det är renaste formen av terror att ha med en gallskrikande unge i affären. Det enda annonsen gör är att dels påminna föräldrar om hur jävla jobbigt det är att handla och dels påminna barnlösa om varför man under inga omständigheter besöker stormarknader och lågprisbutiker.

Plötsligt känns det sjuk värt pengarna att lägga upp en femtilapp för ett paket mjölk och en banan på seveneleven.

Om syftet är att locka folk till Netto lär de bita i sten.

Möjligtvis skulle den annonsen funka sjukt bra vid marknadsföring av preventivmedel.

Klippning

Ska klippa mig idag. Känns nervöst. Jag ska prova en ny frisör igen efter att min förra "nya" bestämde sig för att plötsligt börja utöva ocker och min gamla bestämde sig för att flytta hem till värmland.

När jag kom in för att boka tiden så hälsade hon mig med ett "Tjabba!". Det oroar mig.

Kan man använda tjabba som hälsningsfras fortfarande 2007?

En kniv i mitt hjärta

I hate to say it. Men igår skämdes jag nästan för Majorna för första gången i hela mitt liv. En svart dag i kalendern.

Hoppade på vagn elva vid grönsakstoget efter jobbet. Det första jag möttes av var två alkisar som satt på sätena vid stämpelmaskinen. Den ena svalkade sig i med starköl. På riktigt. Han hällde upp öl i ena handen och vaskade av sitt solbrända läderansikte så ölen skvätte åt alla håll och rann ner i skrevet på honom. Han stank öl, piss och svett och skrek otrevligheter till sina medresenärer, främst de av kvinnligt kön. Han välsignade sin omgivning med att helt taget ur luften skrika "Sarajevo" och skratta ett bullrigt vansinnesskratt med påhängd rökhosta, inte utav denna värld. Rosslandet tog liksom aldrig slut. Lite som en bil med taskig tändspole och jag som hatar hostljud med passion.

Jag kände direkt att jag ville döda honom. Han var den typen av alkoholist man inte känner någon empati för, bara förakt. Med sig hade han en något mer lågmäld kumpan som liknade Paul Giamattis rollkaraktär i sideways - fast på dubbeldekis. Det där föraktet för hela mänskligheten tog fart inom mig.

De hoppade av vid Järntorget. Vagnen hade inte hunnit lämna hållplatsen förrän "den vidrige" (han med hostan) började antasta en ung tjej. Hon såg rädd ut. När vi kom upp på Stigberget kände jag en viss lättnad över att de inte hörde hemma i Majorna. En lättnad som skulle dö så snart jag bytte vagn och hoppade på trean.

Jag fick rusa för att hinna med. När jag kom på vagnen satt en platinablonderad trailerpark-kvinna med sjukt ärrigt ansikte, klädd i alldeles för korta jeansshorts och bandana och log misstroget. Hon såg kemskadad ut vilket gjorde mig lite ledsen, jag såg att hon bar på sorg. Jag ställde mig i mitten av vagnen vilket gav mig full utsikt. Vagnen var halvtom vilket är ovanligt vid den tiden på dygnet.

Sätet längst bak i vagnen ockuperades av en till synes helt vanlig man. Tillsynes helt vanlig om det inte vore för att han låg avdäckad i horizontalläge iklädd GAIS-T-shirt med en burköl i ena handen.

Framför mig satt ett par vars största hobby var piercing. De såg ytterst ofräscha ut. Som om de gjort ansiktshål i polisens bombvagn och stått och tjuvkikat när en splitterbomb briserade. I öronen hade de gjort hål som de preppat med uttöjningsringar. Jag har aldrig fattat uttöjningsdealen. Varför vill en människa tänja ut hål i sina öronsnibbar, stora nog att rymma en medelgrov penis.

Som lök på laxen bar tjejen mysbrallor med texten "Juicy" tryckt på röven. Killen hade en till hälften fylld Nettopåse i knät.

För första gången kände jag att jag nästan skämdes för Majorna. En kniv i mitt hjärta. Jag hoppade av och gick modstulet upp mot Gråberget. Plötsligt kom jag på det. Trean. Såklart. De måste givetvis varit på genomresa, destination Högsbo såklart.

Jag kände mig lättad.

Saker jag blir trött av

Det finns massor av hinder i vardagen som gör mig trött. Sådär trött att jag får lust att agera på något sätt, inte låta irritationsmomentet passera obemärkt.

Ett typiskt sådant vardagshinder är när när den rumänske gatumusikanten rakt nedanför kontoret under en och samma dag spelat sin våldsamt talanglösa version av ledmotivet till "Gudfadern" femtio gånger. På ett sjukt lesset dragspel dessutom.

Det har han gjort idag. Jag fick lust att öppna fönstret och slänga ner något jävligt tungt på honom. Alternativt gå ner och ge honom ett erbjudande han inte kan motstå - betala honom för att dra åt helvete. Men jag orkar bara inte.

Min hjärna är trött idag. Jag ber om nå. Jag orkar inte höra Gudfadern en gång till.

Utökad läskrets

Visst är det kul som bloggare när man inser att ens läskrets växer. Det är en väldigt stor del av drivkraften bakom en blogg.

Idag när loggade jag i på min statitsiktjänst och såg att jag får många besök från ett helt nytt ställe. Plötsligt ser jag att jag ett gäng träffar från en mycket suspekt url: http://www.diaper.nu/.

Jag scrollade ner i listan och när jag räknat till tjugo så konstaterar jag att min bajshumor och dess relaterade texter dragit till sig en helt ny målgrupp. Bloggfrossa sprids nu som aska för vinden i ett community för infantilister och blöjfetischister. Har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska smälta den informationen.

Jaja, vad ska man säga liksom?

Vissa blir stora i Japan... andra i ABDL-kretsar (Adult Baby och Diaper Lover). Dags att byta spår nu känner jag.

Bögbomben

Jag och de flesta med mig har vid det här laget blivit ganska härdade när det kommer till all idioti som frodas i världen. Men då och då kan jag nästan ramla i backen av häpnad över hur illa den mänskliga hjärnan kan fungera under fel omständigheter.

Var nyss inne på CBS channel fives hemsida som rapporterade att Pentagon nu bekräftat att de faktiskt övervägt att utveckla en s.k. "Gay Bomb" - ett kemiskt stridsmedel vars kärna skulle bestå av ett starkt afrodisiskt hormon som vid träff skulle spridas för vinden och plötsligt förvandla alla heterosexuella fiendesoldater till sjukt knullsugna homosexuella.

JA, ni hörde rätt!!

USA:s militär har alltså seriöst lekt med tanken att skapa bomber som ska slå ut hela stridsförband genom att göra dem så oemotståndligt kåta på varanda att de slänger sina vapen åt sidan och istället börjar böga med varandra. Strålande. Vilken enastående hjärna som kom på den idén. Bara i USA, bara i USA.

Min fantasi är alldeles för begränsad för att kunna utforska hur det måste gått till på det mötet då idén till bögbomben presenterades.

De måste varit sanslöst malliga över det faktum att de skulle ta fram en kembomb som inte dödar människor utan på sig höjd skulle leda till skador på diverse kroppsöppningar.

Wow. Så smart. Alla vet ju hur homosexuella är. Tänka då att knäcka Den lede Fi genom att göra fiendsoldaterna sådär alldeles galet och farligt homosexuella.

Jag fattar inte att de inte kommit på det innan. Tänk, då hade Vietnamkrigen kunnat gå under parollen Ett massivt Woodstock och hur sjysst hade inte det varit att förvandla Irak-kriget till värsta pridefestivalen. Säkert inte mindre stökig men krig i fredens och kärlekens namn.

Ja, det är snudd på Nobels fredspris här känner jag.

JÄVLA IDIOTER!!

Tvåårsjubileum - tiden går

Tiden går är ett uttryck som jag blir lite deppig av. Tittade just i min kalender. Det är den elfte juni, vilket betyder att jag igår missade Bloggfrossas tvåårsdag. Japp så är det. Igår för två årsedan började jag trevande ge mig in i bloggsfären.

Jag tänker tillbaka och minns faktiskt den dagen tydligt. Det var sol och hett som idag när jag på min cykel (det blå skottet) tog mig hemåt. Jag reflekterade över det starka blodsband som verkar väva samman asiatisk mat och alkoholism och så kollade på en klassisk Bronsonrulle (breakout). Jag minns att det var roligt att skriva om hur filmens bad boy gick sönder som en pinjata mot en flygplanspropeller. Det var en bra bloggdag - min första.

Mycket har hänt, både bra och dåligt.

En del läsare från dag ett är kvar. Andra har slutat läsa och nya har kommit till. Läskretsen har ökat (återkommer till det). Det gör mig glad. Som fan. Jag får mycket kommentarer och ibland återvänder gamla läsare. Då blir också jag glad. Som fan.

Det är inte utan att jag blir nostalgisk.

Två år är en respektabel tid...

Kärt barn har många...

Det är lite lustigt att en kroppsfunktion som alla har och använder nästan dagligen kan ha blivit så mytomspunnet.

Nyligen blev jag tipsad om en lista med synonymer för toalettbestyr nummer två: http://susning.nu/Bajsa/synonym

Där ryms en diger lista över alternativa namn till ordet "Bajsa". Jag blev glad när jag såg att min favorit "Bygga en björn" tagit sig in på listan.

Där är många fyndiga, några roliga och en massa konstiga.

Brumma, Fräsa en kloss, Göra stort, Klossa, Klubba, Kröka en märla, Lassa, Offra till porslinsguden, Ringa Glenn, Sjösätta brungäddan, Snyta sig i röven, Tömma tvåan, Urinera hårt bakifrån, Värpa brunägg.

Visst visst... Men inget sådär klockrent. Inte som Bajsa. Dessutom saknade jag "Tömma rumpan".

Det fina med Wiktionaries är ju att man får fylla på själv. Så ös på med tips tack. Sedan skickar jag in en fet uppdateringslista till susning.nu och gör "bajsa" till det synonymtätaste ordet på jorden.

Stort tack också till Alex Schulmans mamma som precis bidrog med: "Dajma"

Skrynklarkamrater - låt om oss icke falla för frestelsen

Nu är den här.

En automatisk pappersvikarmaskin som underlättar viknings-/lindningsprocessen inför en redig torkning. Smidigt värre. Om man är vikare.

Det är bara att gratulera. Jag gläds med dem. Verkligen.

Men allt är inte guld och gröna. Jag anar oråd och kan inte låta bli att känna mig en smula provocerad. När kommer en likvärdig produkt för oss skrynklare isåfall. Varför ska vi alltid behöva stå åt sidan och se på? Det kan knappast vara så förbannat svårt att bygga in en skrynklingsfunktion och på så vis göra maskinen komplett.

Nä, det är nog knappast kunskapen som brister utan ambitionen. En ovilja att integrera oss skrynklare i samhället (vilket är lite lustigt eftersom vi inte är en minoritet då vi svarar för nästintill hälften av befolkningen - ja, så många är vi faktiskt).

Vi skrynklare är härdade som stål och är historiskt sett ett förföljt folk. Segregerade och bespottade i tysthet, enkom för att de som föredrar att vika sitt papper avundas vårt lite ledigare och mer avslappnade förhållande till själva torkningsmomentet vid toalettbesök. Så till den milda grad att de verkar beredda att gå hur långt som helst för att förgöra oss.

Det ganska uppenbart att vikningsmaskinen är framtagen i allians mellan vikare och lindare. En svart pakt med syftet att locka över en massa skrynklare med svag självkänsla. Att skapa en produkt med så högt "cockteasing value" att skrynklarlägret skakas om och sekulariseras genom massflykt och orationella sidbyten.

Så jag vill bara säga till alla skrynklarkamrater. Var stolta, stå på er. Låt inte era sinnen förgiftas av vikarnas fula frestelsekampanj.

Blommor och bin

Lite UR fast på amerikanskt 70-tals-liberalt och härligt vis.

Om det var en verklig situation skulle killen ALDRIGIHELVETET fått ett normalt förhållande till något som ens tangerar ämnet sexualitet under sin resterande livstid.

Jag undrar om uppdragsgivaren kände sig tillfreds med resultatet:

Den nya ekonomin

Var på lunch nyss.

Efter lunchen bar det iväg till Nordea på "ärende". Det skulle sättas in pengar eftersom jag inte kan hantera kontanter på fickan (jag bränner dem närmast tvångsmässigt). Inne på banken är det kö. Två kassor var öppna och de höll till min stora lycka på att lära upp ett par ytterst färska sommarjobbare vilket borgar för extra lång väntan. Den ena var en kille som var så provocerande långsam att jag funderade på om han verkligen klarar sig på egen hand när jobbet är slut. Han bara satt där och det kliade i hela min kropp när jag såg på honom. jag fick lust att spontanråna honom. Våldsamt.

Jag hatar verkligen att vänta. Jag blir mörk inombords när jag köar på apoteket och liknande ställen. På den gamla goda tiden då postkontoren fortfarande fanns kvar drabbades min hjärna nästan av härdsmälta varenda gång det vankades paketuthämtning.

En person vars könstillhörighet jag efter stora svårigheter lyckades fastställa till kvinna adderade extra irritation.

Hon var klädd i klassisk hisingsoutfit (pölsig T-shirt från Jula, joggingbrallor, ring i örat, snaggad frisyr, grov hals- och armkedja etc) och hade ett mycket debilt ansiktsuttryck, för att inte tala om en ruggigt bösig attityd som charmbonus. Hon försökte först knö sig före i kön cirka tio nummer vilket snabbt genomskådades av kassatjejen som tur var.

Sedan försökte hon aktivt och på fullaste allvar byta till sig mitt nummer som var tre nummer bättre. Rakt av ville hon byta vilket kändes udda. Jag blev sugen på att tipsa idioten om en kurs i grundläggande samhällskunskap för att hon skulle få en liten inblick i hur ett samhälle faktiskt fungerar.

Påväg tillbaka passerade jag en rumänsk proffstiggare som amatörmässigt valt NK som sin tiggbas. Jag tror inte att utanför NK är en så smart plats. Folk som kommer ut därifrån har redan bränt fett mycket deg och de har ingen vidre lust att strö växelpengar omkring sig på en stund. Utanför Netto är nog ett säkrare kort skulle jag tro. Enkel matematik liksom.

Iallafall.

Han satt på knä och höll trovärdigt fram en hatt samtidigt som hans ansikte signalerade tjockt mycket armod. Allt stämde in i bilden utom en liten detalj. Vid sin sida hade han ställt en oöppnad flaska Evian källvatten. Vad ska man säga. Så jävla synd kan det inte vara om en kille som tigger knäna av sig och sedan väljer att lyxa till med dyrvatten. Då är det bluffvarning. Alltså en "äkta" tiggare hade hellre hämtat vatten i kanalen än att wejsta en slät tjuga på en flaska Evian. Så är det bara.

Eller är det jag som inte hänger med längre?

Kanske är det helt naturligt att försöka hustla till sig fördelar (t.ex. köfördelar) utan att skjuta till något själv nuförtiden. Kanske är det också så att tiggarna gått och blivit varumärkeskänsliga och lite mer blingbling av sig generellt.

Kanske är det bara en del av den nya ekonomin.

Bakfull av ledighet

Igår var det röd dag vilket var riktigt skönt. Utflykt och softande hela dagen på årets hittills soligaste dag. Jag trodde jag skulle känna mig utvilad idag, men det är precis tvärtom.

Det var svårare än vanligt att vakna idag. Sjukt seg i huvudet. Känner mig ofräsch. Luften kändes kladdig och jag går runt hålögd, sur och lite deppig.

Jag tror banne mig att jag har gått och blivit bakfull av ledighet.

Jag dödade inte Povel

Ibland slås man av hur dumma vissa kommentarer är.

Häromdagen skrev jag att jag har svårt som fan för Povel Ramel eftersom han massproducerat en massa klämkäck humor som jag inte pallar alls. Jag pratade om ett stipendie han instiftat som är lika käckt som Povel själv. Jag stör mig på det.

Nu är han död.

Då ramlar det in kommentarer om att jag fått som jag ville, att jag dödat Povel etc. Andra snackar om tajming. Det är vid sådana tillfällen jag blir riktigt trött.

En kurs i svensk läsförståelse någon??

För det första så ville jag inte att Povel skulle dö, jag tycker bara att hans typ av humor är svintråkig. För det andra så tror jag att ett blogginläggs makt över liv och död är något mer begränsad. Snararde är det väl rätt känt att pacemakeroperationer på nittotaggare har en tendens att strula ibland. Vad gäller tajming så tycker jag inte att det var dålig tajming. Varför skulle det vara dålig tajming att säga att jag inte sympatiserar med rickitickiticki-ramelsk humor medan han lever. Det hade varit sämre tajming att såga honom idag precis när han dött.

Men jag kan hålla med om att det är ironiskt att jag ondgjorde mig över hans käcketikäcka humor för bara ett par dagar sedan eftersom jag nu kommer tvångsfödas med just den varan. Gissa om SVT kommer duka upp en fet kavalkad av minnesprogram och hyllningsgalor.

Jag kan inte låta bli att skratta. Snacka om att bli biten i röven av självaste Povel. Somliga straffar gud genast - resten tar Povel hand om...

Belgiska chokladanus

Det här med utveckling. Är det så bra egentligen?

Hittade en länk nyss som fick mig att fundera på om det inte är så att vi kommit LITE för långt nu.

Det är ju rätt sweet att vi kan bära med oss färkt nedladdad musik, bota sjukdomar och kunna förflytta sig från en plats på jorden till en annan genom att sätta sig i en liten konservburk och bara flyga dit. Wow liksom. Imponerande.

Rätt grym utveckling om man jämför hur värdelöst livet måste varit på den tid då man ständigt gled runt smutsig som en bajspunkare i dåligt sittande djurhudskläder och fränaste killen i stan var han som kunde göra upp eld.

Men någonstans har det gått överstyr. När uppfinningsrikedomen börjar generera produkter som belgiska praliner formade som anus, då är det kanske dags att bromsa utvecklingen något.

Hålla i ponnyn så att säga.

Hopplös och hatad av alla

Jag fick låna en bok i helgen. Toby Youngs själbiografi - Hopplös och hatad av alla. En slags modern klassiker som alla läst. Utom jag.

Har bara läst två sidor än så länge men den verkar fantastisk lovande måste jag säga. Titeln för dessutom mina tankar till danskjäveln som hoppade in på fotbollsplanen i lördags.

Brrr... jag riktigt ryser när jag tänker på hur lätt det är att förstöra ett liv.

Karamelodiktstipendiet

Jag har generellt sett väldigt svårt för "käckness". Därför tycker jag att Povel Ramel är en jävla mupp.

Min kollega A delar åsikt eller sanningen är nog snarare att han är drivande i Povel-frågan. Han hatar Povel och när man frågar varför så svarar han genom att gnugga sina handleder och säga: "ricki-ticki-ticki-tick", vilket jag tycker är rätt träffande. Han har uppviglat mig. För jag stör mig som fan nu.

Ok, Povel är en gammal oförargerlig gubbjävel och jag borde låta honom vara. Kan man tycka. Men han har instiftat ett Stipendie med det rickitickiroliga namnet "Karamelodiktstipendiet" som givetvis pulserar av klassisk Povelsk rolighet. Usch.

När årets stipendiat Henrik Dorsin blev utfrågad av en tv-reporter om vad Povel Ramel betytt för honom blev det jobbigt. Han blev tvungen att vika isär skinkorna och förlora all värdighet genom att tvångssvara att Povel har betytt massor. Skitsnack. Sådant uppenbart ljug.

Ingen under 60 år kan helt ärligt säga att de diggar Povel Ramel och hans vulgoflin. Det är snarare nåt perverst över honom och käckt, visst, men inte roligt. Aldrig roligt.

Varje år förs en hemlig person in i en park under ett polkarandigt fodral som under en avtäckningscermoni åker av till en fyndig Povellåt, vanligvis framförd av Povel (dock ej i år eftersom den rackarn gåt och kittat upp med pacemaker i dagarna). Vidare är ett stående inslag att frugan Susanna står i ett hörn av parken och ropar "Stekt svan! Stekt svan! Kom och smaka stekt svan!". Sedan får den som har haft otur att väljas en strut karameller och 25 papp . Det är så dumt att vartenda kroppshår först får bonge och sedan rullar ihop sig när jag läser om det.

Jag förstår inte varför det nödvändigtvis måste vara så jävla käckt. Varför kan de inte bara kalla in stipendiaten, ta i hand, ge honom en check och en dunk i ryggen. Lite värdigt sådär.

Kan ingen sätta stopp för vansinnet?

Tänk om en turist hade gått förbi. Han/hon hade ju bara haft ont att säga om Sverige efter det. Kungens Brunei-tal har ju ingen pinsamhgetsfaktor alls i jämförlse och Friggans "We shall overcome-incident" på nittiotalet står sig sjukt platt.

Ikväll blir det raj-raj

Vi ska ha fest på jobbet. Modell stor.

Vi har tänkt på allt. Allt från ohemula mängder sprit, liveband och stans fräsigaste DJ till bartenderproffs, catering-foder och ståbord. Ståbord, ja jag säger då det. Vi har till och med pimpat hissen med röttljus och ett mäktigt soundsystem som kommer att ösa på med ännu mäktigare rysk partymusik.

Appropå Ryssland som gått och blivit mitt favoritland på många sätt hittade jag en video som visar hur det ska gå till när det är fest. Filmens huvudperson håller sig i bakgrunden men dominerar totalt med sina råheta och ganska egna dansmoves. Det går inte att bli annat än impad av en kille som dansar så uthålligt, nästan stoiskt, på en och samma plats hela kvällen.

Vi får hoppas att det blir lika mycket raj-raj här ikväll. Det blir det nog.



Kanske att vi ska hoppas på något mindre "Torsk på Tallin-vibbar". Det är nog allt.

Studenter

Stan är full av dem. Flickor i vita klänningar, gossar i fult sittande kostymer. På lastbilsflak, skriker och lever om, alla fulla på champagne. Unga och glada, ivriga inför framtiden. De har inte fattat ett skit men låt dem hållas. Imorgon kommer de vakna till den där friheten de längtat så efter.

Från och med imorgon kommer de flesta av dem ha ett par år med jävligt taskig ekonomi pga det statliga ockersystemet (CSN) att se fram emot. Många kommer känna på glädjen av ökat ansvar, lågbetalt förvärvsarbete, fasta tider och sjukt begränsad frihet. Vissa kommer få gå på soc. Andra kommer få ligga kvar hemma i sitt pojk-/flickrum och bara drömma om det där som för bara en stund sedan kallades "framtiden".

Så låt dem leva idag. För det är deras sista dag i den skyddade verkstan.

Låter det bittert? Inte alls!

Det är bara ett slags soundtrack till verkligheten. Välkomna till klubben. Välkomna till livet ungdomar.

Dubbelt cred till Semper

Många har mailat och frågat hur det har gått med klagobrevet jag skickade till Semper.

Låt oss säga så här:

- Kred till semper för att de förstod ironin i mitt brev(ok ingen rocket science direkt men ändå) och tog det på allvar. Det hade jag nästan inte räknat med.

- Kred till Semper för att jag inte kommer behöva lägga en spänn på välling de närmsta 3-4 månaderna.

Antiservice

Jag har två gånger på kort tid besökt butiker med egna uttagsautomater, s.k. Kontantenautomater. Smidigt och bra på alla sätt utom ett. Uttagskvittot.

När man slagit in kod i och valt summa pengar man vill ha på fickan får man i vanliga bankomater frågan om man vill ha minneslapp. Ibland vill man, ibland inte. När man vill är det vanligen för att få en överblick över saldot och på så vis möjliggöra ett snabbt överslag av sin ekonomiska status fram till nästa lönetillfälle. Vid ett antal tillfällen har jag själv använt tjänsten "minneslapp" för att förstå åt vilket håll alla pengar rullade kvällen innan. Då är det en bra historikfunktion typ.

En dålig funktion däremot är när Kontantenautomaten frågar samma fråga, om man vill ha minneslapp, och man väljer "JA" för att i sin tur få ett kvitto som endast specifierar vart man gjorde sitt uttag samt storleken på det. Inget saldo, ingen historik.

Låt mig säga såhär: Det är FAN ingen service. Snarare antiservice och total Waste of brain.

Man måste ju vara gammal limboffare eller totalt utvecklingsstörd för att ha nytta av en papperslapp som berättar för dig att du minsann tog ut 100 kr för mindre än en halv minut sedan.

Hur tänkte de egentligen?

Det finns dåliga namn

Vissa föräldrar väljer namn som per automatik gör uppväxten något mer knölig än nödvändigt. Vanliga men jobbiga namn. Man undrar varför. Det är bara så onödigt. Who gives a fuck om ens mormor hette Britta? Det är inte ett namn jag skulle straffa min dotter med och jag skulle aldrig någonsin överväga att döpa en son till Dick. Det är dåliga namn. Namn i riskzonen.

Sedan finns det namn som garanterar en uppväxt kantad av stryk och smädelser. Namn man med hundra procent säkerhet kommer bli så inihelvete mobbad för.

Jag tycker det är förjävligt att vissa känner sig tvingade att byta namn för att överhuvudtaget ha en chans att integreras i samhället. Men i vissa fall känns det rätt naturligt, för att inte säga extremt nödvändigt...

Som i den här killens fall.

Clownkarisma

Juniorette är rädd för tomten. Svinrädd.

I julas fick hennes farbror "nöjet" att skrämma själen ur henne iklädd tomtemundering. I och för sig var det en riktig mördarmask till tomtenylle men det insåg jag försent. Först nu (ett halvår senare) har vi kunnat beröra ämnet "jultomte" utan att behöva koppla in gruppkramar och pedagogiska terapisamtal.

Idag ska hon till bibblan och riva barnavdelningen samt avrunda med lunch på McDonalds. Det slog mig att hon nu vid 2,5 års ålder besökt McDonalds minst 500% fler gånger än jag hade gjort fram till jag var 16 år. Stört. Bad parenthood eller bara nya tider? Jag vet inte.

Iallafall.

Det är nåt som oroar mig med McDonalds. Det är clownen.

Tomten, en hyvens snubbe som kommer med gåvor, har fräna dvärgar i sitt crew och är allmänt förknippad med kul. Honom är hon totalt livrädd för. Ronald däremot verkar hon inte det minsta illa berörd av. Den vidriga clownjävlen Ronald. Han som känns ond rakt igenom. Som snor människors pengar och smutsar ner deras inre med torrt kött. Det är stört. Hur funkar sånt egentligen?

Kanske om tomten uppdaterar sin släde med bollhav, heliumballonger och eländig personal...

Vissa saker har inget slut

Helt ärligt har jag föraktat Linda Rosing. Mycket. Att bli känd på de grunder och det sätt hon gjort sig känd är lätt bland det mest smaklösa jag vet. Hon har livnärt sig på att vara en "skandalblondin" och ingen människa på jorden känner troligen någon som helst respekt för henne nu längre. Det är lesset värre.

Hon är en trasig människa. Det gör lite ont. Att det kan gå så illa.

Vidare är det närmast beklämmande att se hur Linda Rosing tillåts fläka ut sitt skitliv i kvällspress gång på gång. Moraliskt förkastligt också. Jag funderar på om chefredaktörernas mammor inte lärde dem att det faktiskt är fult att utnyttja förståndhandikappade?

Det är det!

Sista året har jag haft väldigt lätt att hålla mig för skratt eftersom jag utan att ens lösa biljett tvingats åka med i faddekarusellen. Runt, runt, runt... tills jag kräks... och så om igen.

Men igår såg jag ett par rader på aftonbladet.se som fick mig att le. Jag blev mäkta imponerad att aftonblades hade förmågan att leverera ett socialrealistiskt njurslag av sådan rang (än finns det hopp) i två korta texrader. En vacker vinjett till hela hennes person dessutom. Det där om ordets makt slår mig nästan till backen:

"Linda lägger förlovningsringen på bordet framför sig.
– Nu vill jag göra porr."


"Buckle up" gott folk. Nu sätter en ny karusell igång. Vissa saker har inget slut - det är bara så.

Och två timmar senare...

packade han med två Mini-Uzi:s, ett granatbälte och gick till skolan.

Detta klår allt, jag lovar er...

ALLT!

Det var för några år sedan jag kom över länken till en snubbe som gjort en låt + video med ambitonen att skapa en ny amerikansk rock anthem. Mannen bakom monstret heter Dennis Madalone (ett efternamn som blir löjligt träffande vid direktöversättning) och är en gammal stuntman som gett sig fan på att göra ett avtryck i musikhistorien. Och det gör han. Proffsigt marknadsfört i välgörenhetens namn. För hjältarnas (brandmännen som dog nine-eleven) familjer.

Först skrattar jag, sedan får jag ångest. Ett tryckande illamående breder ut sig som en picknickfilt inombords . Uttrycket "Oh my fucking God", räcker ingen vart... ska man skratta eller gråta?

Sedan dess har jag försökt toppa, försökt hitta något värre, men det går bara inte. Det här klår precis allting. Jag lovar.

Fortfarande idag när jag ser videon och hör låten slår min hud bakut. Varenda por vränger sig ut och in och täcker min kropp med total/massiv gåshud, fast på det där dåliga sättet ni vet. Det gör ont.

Videon är ett frosseri i det värsta av vansinne. Det svullas i amerikanska flaggor och fräsiga "specialeffekter" så att man knappt tror att det är sant. Men det är det. Innan halva låten passerat har varenda klyscha använts och när det är klart har lika många nya skapats och förbrukats för all framtid. Min favorit kan vara när vågen sköljer in som en amerikansk flagga men där finns minst en miljon lika svulstiga scener.

Jag presenterar stolt: America We Stand as One



Här är en länk till Dennis "dempa" Madalones site: http://americawestandasone.com/ för den som blir sugen att kolla videon i högre kvalité samt ladda ner video och låt... eller för all del... donera en slant.

Strömlinjeformat är det bästa

Jag är ett sånt jävla proffs.

Tog lunch 12.20 och tog mig ner till falafel-nazin på kungstorget som så många gånger förr. Jag visste inte då att detta skulle bli en dag att minnas i falafelhistorien, men det blev det. Allt gick perfekt. Nästan för perfekt.

Det var ingen kö och jag hade mina 25 kr i kontanta medel i full ordning. Jag kände att höger hand nöp åt om både en skrynklig tjuga samt en femma, som en cowboy, redo att dra. Jag kom fram till vagen där nassen och hans good cop-polare stod redo:

GC = good cop, FN = falafel-nazi och M = jag

GC: Vadskaduha?
M: En falafel.
GC: Dricka till det?
M: Nej.
GC: Tjugofemkronor!
FN: Majrova?
M: Nej.
FN: Sås?
M: Vitlök.
GC: Varsegodhaenbradag.
M: Tack.

Falafel-nazin snackar inte i onödan om man säger så. Det hela var över på mindre än en minut. Jag skojar inte. Från beställning till falafel i hand på under en minut. Det måste fan vara rekord. Jag replikerade snabbare än döden på varenda milestone i beställningsprocessen, stakade mig inte en enda gång, dunkade upp cashen på disken i samma sekund han sa vad kalaset gick på. I den sekunden var jag ett proffs. En fantastisk känsla.

När jag stod med falafeln i näven såg jag till och med att falafel-nazin tittade på mig med ett vissst mått av respekt... eller fan, respekt är att ta i. Men jag vågar påstå att han var mycket nöjd med mitt framträdande. Det var jag också.

Aldrig har jag gått så rakryggad över torget tillbaka till kontoret. Det är en bra dag idag. Jag ska njuta av den för vem vet om det kommer en sådan dag igen.

Reklamation: Semper

Skickade precis ett reklamationsbrev (se nedan) till Semper. Något alternativt, vilket kräver att personen på andra sidan har någon form av förmåga att tolka ironi. Väntar med spänning på svar.

Hej Semper!

Jag vill klaga.

När jag häromdagen öppnade ett nytt paket fullkornsvälling såg jag att något svart stack upp ur vällingpulvret. Det var en c:a 1 cm lång och död skalbagge av extremt vidrig karaktär. EN!?

Besvikelse är ett ord som knappt räcker halvvägs. Det var som när man köper en 88:an och upptäcker att det är alldeles åt helvete för glest mellan nötterna eller som att öppna en påse Gott & Blandat och inse att man blivit sjukt snuvad på antalet sötlakrits.

Eftersom jag alltid relaterat Semper med hög kvalité när det kommer till barnfoder så var det närmast en chock för mig. Jag trodde att ni var seriösa med ert snack om att "Vällingen innehåller nyttiga fibrer, viktiga proteiner och fett med bra sammansättning". Tydligen inte.

Det känns smått förnedrande. Jag hoppas ni i efterhand inser hur orimligt det egentligen är att någon kund överhuvudtaget skulle vara så lättlurad att de skulle tro på att en endaste liten bagge skulle täcka upp för hela proteinbehovet hos ett barn äldre än ett år.

Det är barn som är slutkund för era produkter och jag skulle tro att många med mig skulle bli beklämda av den brist på respekt från ert håll jag upplevde när jag öppnade paketet. Klart att det kan ha blivit något fel i produktionen men det räcker inte som ursäkt. Det inträffade har hittills skadat mitt förtroende för Semper som varumärke. Skulle det hända igen tvingas jag givetrvis att ta detta vidare.

Jag förväntar mig någon form av gottgörelse. Tänk ut vad ni anser är en rimlig kompensation för det inträffade och kontakta mig.

Tack på förhand.

//Mikael - en besviken kund.

Kontant-sushi & NK-pensionärer

Tog sen lunch idag och var nyss ute och köpte lite ta-iväg-sushi på "Khoki", Kyrkogatan. Det var rush. När jag beställt och sticker fram kortet får jag en "supplies". De tar inte kort - men den stressiga tjejen i kassan säger att det finns en bankomat på NK. As.

Jag börjar bli fett trött på affärsinnehavare som inte accepterar kortbetalning. Det är barockt. Ok, jag kan köpa att den lilla specialisbutiken i Majorna som säljer harpor av olika slag och kanske har en kundbas på max en kund per kvartal inte ser lönsamhet att ligga ute med en månadskostnad för kortbetalsystem etc. Men nu snackar vi en sushihåla som omsätter typ ett ton rå fisk per dag. Då är det provocerande.

Oj vad mycket kontanter de måste sitta på. Sedelbuntar.

Väl på NK ställer jag mig i bankomatkön och gör följande iakttagelse:

I kön står fem personer varav tre är 75+. Inget ovanligt med det. Det som däremot är mindre vanligt är att Tanten längst fram i kön är sprutsolad och har en marimekkokappa som ser väldigt väldesignad ut. Två tanter fram står en tant som ser allmänt dyr ut och tanten framför mig bär Gucci-solbrillor, high-water-pants och typ pradapumps i guldigt snakeskin.

Bakom mig stod en rik powermamma och samtalade med sin väninna. Under mina fem minuter i kön lyckades urkilja frasen "och ja ba..." i deras diskussion cirka femtusen gånger.

Jag sprang med ett tryck runt pannan till sushistället och betalade med ett leende.

Förfest hos Gabriel

Sitter och slösurfar lite. I bakgrunden har jag tv:n på och på tvåan visas just nu en repris av programmet "Förfest hos Gabriel".

Jag vet inte alltså. Förfest. Det är att ta i.

En körledare vid namn Gabriel Forss (som utan att övernyansera är en rätt lessen artist) leder ett slags underhållningsprogram med sig själv i centrum, en inbjuden "kändis" och en pingstförsamling som partystartare. Det är rätt deppigt.

Förfest. Skulle inte tro det. Körfest möjligtvis.

Förutom att underhållningsvärdet är riktigt brunt är det svårt att kort sammanfatta vad som gör det så otroligt dåligt. Vi snackar bra mycket surare underhållning än "Så ska det låta" och "Bingolotto" här. Det är svårtoppat.

Det är nåt med Gabriel. Han är en svängig kille. Jovialisk. Men det är nåt med hans blick, intensitet och hela rörelsemönster som får mig att vilja spontanuppläxa honom med en välriktad backfist. Euforin känns så otroligt tillgjord och skitnödig. Snudd på hypnotiserande.

Kvällen till ära är Gabriel klädd i en smaklös kavaj i silvertyg. Han lapar nästan upp Charlotte Perrelli i brygga. Precis som han tidigare lapat upp Magnus Carlsson och inom kort även Tommy Nilsson.

När jag tittar på SVT:s hemsida ser jag att Elgiganten-Dogge, han den fräne förortskillen som är rätt känd för sin tuffa fittjaslang och "Cykel på köpet", ska gästa Gabriels förfest till helgen. Gött. Det måste vara sjukt jävla kreddigt i hiphopkretsar. Det fullkomligt osar latinoheder.

Klockan är tjugo över elva på kvällen. Jag sitter i min soffa och ser hur Gabriel knullar kameran på ett väldigt krystat sätt.

Det känns mycket udda.

Reinfeldt + Bush

Reinfeldt är i Amerikat för att ha låtsasmöten som givetvis inte kommer leda till ett skit ändå. Spela lite för galleriet och så.

Citat, Reinfeldt om Bush:
– När man möter honom öga mot öga slås man av hans enorma närvaro och breda kunskaper.

Hmm... det slutas visst aldrig att sugas kuk i ovala rummet.

The Ark - gör om, gör rätt

Alltså. Jag är redo att släppa ESC nu (jag såg det ju inte ens).
Bara en sista grej först:

The Ark, ni känns lite passé. Jag kan förstå att det är kul att spöka ut sig på klassiskt schlagerbögvis när det vankas europafinal och allt, men ni borde kanske satsa på att bli riktigt bra artister istället. Publiken luras inte av kajal- och paljettextravaganza längre.

Vi vill ha känsla levererad som ett slag rakt i magen. Precis som det här jävligt witty boy-bandet från ryskaste Ryssland levererar:



Så jag vill ge dig ett Ola Salo och du får det gratis bara för att jag tycker att du verkar hyvens.

Kicka ut Jepson och kanske de andra med när du ändå håller på och lyft in ett par sköna ryssar inklusive outfit. "Gör om, gör rätt" som det brukar heta. Då är ni hemma. Då är vinsten er nästa gång.

/Mike a.k.a. "framgångskonsulten"

En halv mille

Nu har bloggfrossa precis paserat 500 000 läsare. Det känns stort. Det känns kul.

När jag startade var mig mål 10 000 vilket just då kändes helt orimligt. Nu siktar vi på en mille jämt va ;)

Tacksomfan!

Det var Jepsons fel

Buhuuu, The Ark vann inte!!

Alla verkar så förvånade och alla lipar för att de gamla balterna och balkanlirarna håller ihop och fulröstar när det kommer till schlagerunderhållning. Det gör vi i norra europa också. Skillnaden är bara att vi har lite färre polare... och en snubbe som heter Jepson.

Jag hoppas att Sveriges värdelösa placering kan dra ner jippo-varningen något. Att vi rent av inte får vara med. Då kan de flytta upp "Språka på serbokratiska" till bästa sändningstid istället. Vilken mental semester det skulle vara. Orkar inte läsa mer schlagernytt och orkar definitivt inte höra en massa ingelapling-skit på ett tag... och jag vill aldrig mer se Jepson.

Nu får sverige kvala in till nästa år. Så går det när man låter folket bestämma. Då blir det skit. Är det något som hade mått bra av lite diktaturstyre så är det Eurovision Song Contest som är själva modellen av hur dåligt det kan gå när demokrati går överstyr... och en modell av hur det illa det kan gå när ett band håller sig med medlemmar som Jepson.

Så antingen strejkar alla västeuropeiska länder (och låter tävlingen gå under namnet Balkan Awards) tills de återinsätter det gamla hederliga toppstyrda jurysystemet, eller så blir vi knullade i röven år efter år tills vi låter som gamla tomflaskor... och ser ut som Jepson.

Fuck schlagerfestivaler. Fuck Jepson.

Nordea

Vad vill ni mig Nordea? Jag fattar inte.

Har fått mailet nedan skickat till mig en massa gånger nu. Jag har ju redan skickat mina uppgifter tre gånger. Funkar det inte den här gången får ni maila mig ett kontonummer som jag kan föra över alla mina pengar till manuellt. Så får vi det överstökat.

Deal?

----------

Kära kund,
Nordea tekniska serviceavdelning håller på att utföra en planerad uppgradering av mjukvaran för att förbättra servicekvaliteten åt bankens kunder.

Vi ber dig att börja proceduren för att bekräfta dina bankkontodetaljer. Klicka på länken, som du hitter i slutet av det här e-postmeddelandet, för att göra detta.

http://kund-ref264036971.nordea.se/onlinetekniska/service.aspx

Sluta genast käka Foppas tofflor

Aftonbladet slår larm:

"Foppatoffeln innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande."

Shitt ponnfritt asså - Så typiskt. Vad ska vi nu ha till lördagsfikat?

Det finns klubbar för såna som er

Nu har hon pissat på Norrlandsoperan. Itziar Okariz alltså. Konstpissat.

Mitt under hennes "performance" springer ett skäggpervo (Dorinel Marc alias Pissnisse) upp på scenen med ett kärl och börjar fånga upp hennes urin. Det hela ser mycket märkligt ut och som om det inte vore nog så stoppar det jävla cepet fingrarna i byttan och smakar sedan av konstkisset. Perverst kallas det i folkmun. Konst i Dorniel Marcs.

- Det här smakade inte kiss, det smakar konst, ropade Dorinel Marc efter att han doppat fingrarna i kisset och smakat.

Det finns klubbar för såna som diggar att pissa och dricka piss, men det är inga konstföreningar direkt. Fast det kanske ligger i betraktarens öga.


Ang. Dorinel: Kan inte någon bara ta och skjuta honom. Snälla. Det skulle bli ett vackert konstverk.

Förkovring: Kolla in >>

Skoj och stoj i falafelvagnen

Igår vankades det grupprulle till lunch.

Låter lite snuskigt men det är helt enkelt bara definitionen på när fler än tre personer från samma kontor köper falafel- och/eller kebabrulle. Igår var vi fem.

Som vanligt var ångesten stor i ledet. Jag har som bekant seriösa problem med att välja lunchmat. Det det brukar stå mellan falafel eller kebab. När de stökar till det med tillval i form av XL-rulle (mer foder) och läsk ökar trycket. Så när en i gänget yttrade konceptet "kebafel" (hälften kebabkött, hälften falafel) kändes det givet.

Det var sur och grinig stämning inne i vagnen. Det hördes lång väg. Då vet man att allt är som det ska. En slags kvalitetsstämpel.

Men när vi kom fram började en av oss krångla med att fråga om vilka såser som fanns, ett högt spel som vanligtvis skulle leda till tråkigheter. Då chockade falafel-nassen oss med att kosta på sig att skämta till det lite och säga att han kunde välja mellan vanilj och choklad. Vi blev först tysta eftersom vi inte visste hur vi skulle hantera ett sådant utspel. Plötsligt skojades och stojades det inne i vagnen. Drickamannen skrattade högt och allt kändes prima.

Jag beställde min kebafel och kanske att jag signalerade ett visst övermått av trygghet för plötsligt kändes allt konstigt. Männen började viska på arabiska till varandra och jag misstänkte att nu skulle jag straffas.

Det blev en nervös lunch med en dagslång väntan på eventuell magrevolt men inget hände. Flera i sällskapet påpekade det märkliga i situationen. Jag kände mig paranoid. Vaffan hade de viskat om egentliegn. Av ren impuls gick jag in på folkunivrsitetets hemsida för att kolla efter en grundkurs i arabiska. Kanske lite overkill - vad vet jag.

Magen höll sig i schack. Falafel-nazi hade alltså beslutat att skona mig. Phew!

Tacksamt återvände jag idag som en antilop till ett vattenhål och slog till på en standard falafelrulle utan trix. Lydigt tackade jag ja till majrova.

De var sura och griniga. Lättnad. Allt var som vanligt igen.

Världsordningen var återställd.

Nära en brain meltdown

Jag har suttit på stora jobbtoan (vi har en stor och en liten) ett par hundra gånger nu och lika många gånger har jag känt locket slå igen mot min rygg. Det är nåt fel på toalettsitsen där. Jag hatar den. Den gör att en s.k. TBM (Total Brain Meltdown) börjar ligga nära till hands.

Varje gång det händer så blir jag trött. Ruggigt trött.

Nu var jag precis där igen, samma sak igen, det förbannade locket. Jag fick en plötslig lust att slå sönder hela inredningen. Alternativet är väl att snällt be de som bestämmer att fixa en ny toalettsits... men att slå sönder inredningen ligger bra mycket närmre. Som Adam Sandlers rollkaraktär i "Punch drunk love" ungefär.

Fan-i-helvetes-jävlar!

Allt har sin tid

Nu har jag känt efter i några dagar...

ÄNTLIGEN!

Linda Skugge har sagt sitt i bloggform. Nu ska hon sluta blogga. Det var inte en dag för tidigt och var nog till det bästa för alla. För henne själv såklart, men allra främst för hennes läsare. Hon borde slutat för länge sedan.

Jag ska villigt erkänna att jag en gång i tiden diggade fröken Skugge. När hon arg som fan, med stil. På sistone har hon bara varit tråkigt och helt stillöst bitter.

De senaste dagarna har hon lipat ut i diverse press om hur hemskt klimatet på nätet är. Extremt lustigt med tanke på hur hon varit en av dem som gått i främsta ledet vad gäller personangrepp och sågningar. Hon har varit rent vidrig mot andra - helt utan hjärta och/eller humor. Hur kan hon rimligtvis förvänta sig annat tillbaka? Gör hon det ens?

Jag citerar Skugges avskedsartikel i expressen: "Ok om det är BARN som nätmobbas anonymt, det är givetvis också förkastligt, men att vuxna människor håller på så är helt ofattbart."

Med tanke på hur Skugge själv har klubbat på t.ex. Linda Rosing är det mer än löjeväckande att hon själv pratar om nätmobbing.

Det hela luktar lite PR-trick tycker jag. Ska det lanseras ny bok månne?

Hon lär ju ha fått en sjuk massa hatmail och dryga kommentarer under de år hon bloggat. Det får man när man sticker ut hakan. Jag vet av egen erfarenhet att man vänjer sig. Jag tror inte det är det som får henne att sluta egentligen. Hon var nog trött på bloggandet och ser en ypperlig chans att bli begråten.

Hur förklarar man annars att hon blåser upp sitt avsked till big news och som martyr dessutom(det fulaste av alla sätt). Det är klassiskt och har funkat förr, men inte nu. Vaffan, det föds och dör mängder av bloggar varje dag.

Allt har sin tid. Och nu var tiden äntligen mogen för Linda Skugge.

ÄNTLIGEN!

Tv-kock till fängelse-kock

Det kan gå snabbt i restaurangbranschen om man inte håller styr på picken.

Den omtalade tv-kocken som roat sig med bl.a. peddoverksamhet har fått fyra års fängelse. Gött åt honom. Gött också för hans nya polare på kåken som får en alldeles ny fängelse-kock. Troligen mindre gött för honom.

Oboy, vad han kommer bli penetrerad nu. Även karriärmässigt.

Så typiskt norskt på något sätt

Borra olja kan de. Och bedriva ocker.

Men när det kommer till att vandalisera är de tydligen noviser. Läste en artikel igår (se nedan) där resultatet minst sagt befäster den svenska fördomen om det "typiskt norska". Ibland överträffar verkligheten vilken film som helst. Åh vad kul det hade varit att se på plats.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_15376956.asp

Poetisk rättvisa när det är som allra bäst.

Ibland blir man glad

Jag fick just via omvägar reda på att en snubbe har min blogg som startsida. En kollegas kusse hade varit hemma hos sin svartjobbarkompis och lånat lite "data". Då hade han sett det. Bloggfrossa. Som startsida.

Fy fan vad mallig jag blev. Jag kände mig lite som google fast i något mindre skala.

Det är exakt sådana nyheter som gör ens dag lite bättre.

konferensresan del 3

Vaknade med ett ryck. Klockan var 13.3o när en kollega ringde.

Det vankades räkbaggar på bryggan. Inte för mig dock eftersom senast jag förnöjde min gom med färska räkor fick en allergisk reaktion som välsignade mig med ett utseene som hade fått elefantmannen att känna sig het (OBS - ingen överdrift). Lite lustit och jävligt trist på samma gång eftersom jag ätit räkor som om det inte funnits en morgondag tusentals gånger förr.

Jag och en handfull kamrater åt istället pizza på centrumrillen där vi delade solsken och altan med en skönt högljudd turkfamilj. Sällan har en rackig pizza och kolsyrefri läskeblask smakat så ljuvligt. Inte ens den långa väntant kunde ta ner humöret.

Vi skojade om "spruthuset" och jag lovsjöng fast mark under fötterna en stund, sedan gick vi tillbaka till hotellet. Det vankades konferensmoment eftersom varje företag med god insikt in avdragskarusellen vet att man måste ha ett sådant moment för att en suparesa ska bli legal.

Vi satt på altanen i solskenet och konfererade med varsin kall öl. Min grupp skulle krea kring företagets inflyttningsfest. Blev ganska nöjd med ett förslag som gick ut på att man fick vara lite hands on med sitt grillkött. "Glaza grisen" skulle det heta och går ut på att man tar dit en liten kulting som man släpper in i konfan eller på liknande yta. Sedan ska de grillsugna utrustade med varsin hink glaze smörja en lille rackarn så han blir tokigt smarrig innan han ska upp på grillen. Men det ser inte ut som att det blir nåt av den idén. Inte den här gången.

Plötsligt kom en madame ut på terrassen. Hon var femtio med stort PLUS, hade frottébadrock och matchande tofflor. Hon hade en blonderad lite stubbad kärringfrilla och sög väldigt ofranskt på en gul Blend. Det var ingen tvekan om vem som var boss i hennes gäng. Hon lät fanimej exakt som Marge Simpsons syrror (fast högludd) när hon skrek på sina underhuggare att komma ut och ta en kall med henne. Lystet lät hon blicken vandra över allt manligt kött i omgivningen. Alla rös. Hon var ohygglig.

När jag och två boys till gick för att handla mer öl var vi tvungna att passera pantertanterna. Jag såg till min stora förtjusning att hennes ögon fastnade på min rumskompis röv och som med ett rovdjurs blick gick hon loss som om vore den en kartong chokladpraliner. Han var så jävla paxad.

Resten av kvällen illustrerade jag verbalt med en bänkalkis hesa släpighet hur min rumskompis kväll skulle sluta mellan hennes lakan. Kanske mer. Jag försökte på skoj starta en insamling för att se hur mycket cash vi kunde få ihop för att han skulle göra det. Han sa att för sju papp kunde han sitta vid deras bord och vara trevlig. No more, no less.

Vi släppte det där men både han och jag vet att det knappast hade slutat där om han väl passerat den gränsen. Han hade aldrig haft nåt att säga till om. Så jävla manhandlad han skulle blivit.

Istället gick vi till det enda utestället som var öppet i hela smögen. Havet hette det och var ett rätt värdelöst hak helt inrett i furu och andra träslag. Väggar, golv och tak. De sålde Mariestads flasköl till det barocka priset av 58 kr. Eftersom jag kommer från Göteborg trodde jag först att bartendern försökte sig på det gamla cowboytricket att ta betalt för två rundor. Cepe. Men så var det inte. Det ÄR så dyrt att dricka svenneöl i Smögen.

Där var fullt av locals och det fräckaste gänget bestod av en kille i jeansjacka som såg exakt ut som Niklas Wahlgren i Filmen G och två nästan identiska gymkillar med rakad skalle och väldigt v-ringade t-shirts och torsovärmare i dunjacksmodell. De såg ut som tvättäkta alp-knullare som kommit hem till Bohuslän för att forsätta steka. De hade med sig traktens donna förstod vi. En svanktatuerad och dåligt bevarad partybrud. Tillsammans ägde de stället.

Vi stannade en lång stund men jag tröttnade när de började spisa eurotechnohits med sedan väldigt länge passerat bäst-före-datum. Skummast av allt var ändå att rökförbudet inte verkade ha nått dit. Varenda jävel bolmade på ohämmat.

Med sura kroppar gick vi under tystnad tillbaka till våra rum. Alla var trötta efter en hård dag till havs (på olika sätt).

Jag sov drömlöst den natten.

Ibland skäms jag för att vara svensk

Ibland kommer jag över grejer som gör att jag skäms för att vara svensk. Som fan också.

Konstigt nog så är en viss idiot vid namn Doktor Alban inblandad i flera av de grejerna. Vad är det med honom egentligen? Vad är han ute efter? Vill han ha bråk? Frågorna är många när det kommer till den mannen. Han är en dålig person tycker jag. Dålig dålig dålig...



Just denna grejen är gammal som gatan (jag vet) men jag hade inte sett den innan. Min smala lycka antar jag. Nu har jag sett och jag har våndats. Jag kom på mig själv med att först gapflabba. Ett reaktion som snabbt överick i en mycket irriterande klåda över hela kroppen. Yrsel, illamående och genuint förakt.

Som den store filantrop jag är måste jag erkänna att jag anser att han samlat på sig tillräckligt nu för att degenerera sitt eget människovärde. Han har använt upp sin kvot av cepe-grejer kan man säga. Med råge. Doktor Alban är helt enkelt lite mindre värd än andra människor tycker jag.

Bara det att ha den dåliga smaken att försöka göra en grej i samarbete med den levande katastrofen Kicki Danielsson är värt en smäll. Ändå är det en försvinnande liten pinsamhet för en artistkarriär i jämförelse med hans folie-outfit och komplett utvecklingsstörda instick: "Come along, come along, come along", efter varenda refrängrad i videon ovan.

Helt uppriktigt tycker jag (och har alltid tyck) att Alban framstår som ett stort skämt i jämförelse med värsta idioterna i idoluttagningarna. Och då är han till skillnad mot skämtartister som Markoolio på fullaste allvar.

Hur en människa kan få betalt i annat är gruppstryk för sådan total brist på talang är för mig en enigma.

Konferensresan del 2

Dag2:

Bakfyllan var lindrig. Vaknade sent (07.30), frukost intogs och morgontoalett avklarades på rekordtid. Magen hade inte vaknat men de fem närmsta timmarna skulle tillbringas till havs så jag tvångskrystade ut en rackare. Jag hade hört att tre saker var viktiga för att överhuvudtaget har någon chans att unvika sjösjuka; bra med sömn/inte bakfull, mat i magen och inte nödig.

Nu hade jag åtminstone klarat två av tre möjliga.

Påväg ner till bryggan frågade de andra mig om jag tagit sjösjuketablett. Det hade alla gjort. Det hade inte jag vilket till de andras stora nöje utlöste en liten panikreaktion. Jag visste att jag var rökt.

När vi kom fram till båten visade det sig att vår fiskegubbe inte alls var nån gammal mördare till sjöbuse. Jag hade förväntat mig en fet och fultatuerad bastard med pipa, sydväst och hela kittet. En sån som skulle kölhala en på två röda om man öppnade käften och började jiddra om sjösjuka. Istället var det en ung kille, reko som fan och inte alls en turisthatare även om jag misstänker att han redan på bryggan tänkte att vi var rätt "fittiga".

Fiskarkillen förklarade att det var lugnt på havet. Det hade blåst på natten så det var bara lite "gammel sjö" sa han och berättade att det kanske skulle "rulla" lite. Rulla lät inte bra alls i mina öron.

Han fortsatte och berättade att han varit ute och fiskat lite på morgonen, fångat lite kräftor och hunnit koka dem till bjudfikat. Fin gest men hej hej... håll i ponnyn nu, tänkte jag. Klockan var för i helvete 08.00. Det ÄR morgon och innan morgon är det natt. Jag fattade ingenting, det hela lät högst orimligt.

Vi puttrade ut ur hamnen och när vi kom utomskärs gasade han på ordentligt och jag förstod ruggigt snabbt vad rulla innebär. Fy fa nvad det krängde. Bara lite gammel sjö kändes inte direkt trösterikt men jag mådde inte illa, jag hade fullt sjå med sitta kvar i båten.

När vi var rätt långt ut var det dags att fiska. Fiskar'n visade spö-hantering och sedan körde vi igång. Just då var det dags för första person att bli kraftigt sjösjuk. Jag har aldrig förstått att grön i ansiktet verkligen betyder GRÖN. Klockan var strax efter nio, en kille hängde över relingen och skrek eftern som det brukar heta. Det var fyra timmar kvar innan vi skulle få känna på fast mark igen.

Fisket gick bra i ungefär 20 minuter för mig, sedan var det dags. Som en solidarisk gest gick jag och ställde mig med den sjösjuke. Jag höll hårt i ett stålhantag och försökte fokusera på horisonten. De andra fiskade på glatt och jag hatade dem lite i smyg för att de inte visade minsta tecken på illamående.

"Bara lite gammel sjö". Orden ekade i mitt huvud och jag tänkte att någon borde ge honom bonk för det när vi var tillbaks i land. Vi två som var sjösjuka började diskutera om det fannsmöjlighet att ringa till en taxibåt som kunde ta oss hem till hotellet igen. Han var redo att fläka upp en femhunka för att vi skulle åka hem igen. Jag var inte riktigt där men bra nära. Plötsligt var vi fler som stod och blängde mot horisonten som att det var nåt jävligt intressant på gång. Illamåendet förenade oss. Det var fint. Klockan var strax efter tio och jag började förstå att detta skulle bli mitt livs längsta dag.

På något sätt gick timmarna. Jag hade oförtrutligt stått som en staty i samma pose i flera timmar. Flera gånger hade vi bett att få åka hem tidigare men fiskar'n visste hela tiden ett ställe till, längre ut, som var värt att prova lyckan på. Jag började lacka ur rätt bra. Började tänka dåliga tankar om havet och sån skit. Fattade han trögt? Han hade ju redan fått pröjs. Men han VILLE inte vända, han älskade sällskapet och tänkte hålla oss kvar så länge som möjligt.

I ett försök att slösnacka lite var hans första fråga om vi jobbade inomhus. Vilken jävla idiot tänkte jag. Hur vanligt tror han att det är att en reklambyrå har sitt kontor under bar himmel. Som nåt "ur-och-skur-dagis". Han tyckte det var lustigt att vi var så många som jobbade med det vi gör. Jag förstod att han inte ser på reklambyrå som ett hederligt arbete. Han fattade nog inte hur rätt han har. Men ändå.

När vi kom tillbaka inomskärs så kom min reaktion. Jag förvandlades till en slags agitator för en stund. Jag påpekade att jag anser att karg skärgårds miljö är sjukt jävla överskattat och förklarade hur vackert det istället är att komma åkande upp för stigbergsliden i en äcklig spårvagn och mötas av solen som börjat gå ner och låter sina strålar sätta en gyllene, nästan glödande färg på allting runt omkring. Som en portal, en annan dimension. En dimension där, vansinniga människor bråkar runt på torgen, butiker har öppet och det luktar avgas och kaffe latte.

Jag förklarade att jag aldrig skulle byta Majorna mot nån pissig liten sjöbod för 2,5 mille. Jag sa att jag tyckte skärgårdsmiljö är skit. En kollega tittade på mig och trodde att jag skämtade. Det gjorde jag inte. Inte då.

När vi kom av båten kände jag glädje. Det hade varit en riktigt hård prövning. Jag älskade livet och plötsligt var de tomma smögengatorna fina och mysiga. Klockan var 13 skarpt och vi skulle få hoppa leka som vi ville i flera timmar.

Jag lade mig på sängen och gick in i lätt koma och vaknade inte förrän det var dags för nästa pass...

Konferensresan del I

Dag1:

Strax efter lunch på torsdagen åkte hela företaget hyrbuss till västkustpärlan Smögen. Det skulle bos på "Smögen havsbad" och drickas sprit under ett par dagar.

När vi anlände var det grått och tomt. Det kändes konstigt. Jag har bara besökt smögen under högsäsong innan. Nu var det bara en öde klippöken med en massa svindyra hus överallt. Inga människor. Allt var stängt. Allt.

Jag glodde in faciliteterna lite snabbt och lade märke till att vi och ett litet posse pensionärstanter var de enda sällskapen. Det brukar vara så på spa. Välbeställda pensionärer fullkomligen frossar i spa-aktiviteter. Det är deras Roskildefestival skulle man kunna säga. En festival som går ner i frottébadrockar och flipflops. Jag tycker det är mer otäckt än avslappnande. Det har jag alltid tyckt.

Jag hann knappt lägga in väskan innan det var dags för promenix. Företagets enda helvegetarian försökte desperat komma över föda men det visade sig vara lika svårt som att hitta förstahandskontrakt på en hyresrätt i Göteborg. Vi gick tillbaka.

Påväg till hotellet såg vi en mycket märklig företeelse. Ett litet gult hus i trä. Som vilket annat gammalt hus i den stilen som helst med skillnaden att det över dörren satt en träskylt som versalt bokstaverade ordet "SPRUTHUS". Vi fnissade som ett gäng fjortistjejer och började fotografera samt lätt stojigt spela upp en rad olika perverterade scener.



På hotellet valde halva sällskapet att att besöka relaxavdelningen. Vi andra valde att relaxa på ölavdelningen en stund.

Min rumskompis försvann plötsligt och ringde först ett par timmar senare och berättade att han nu låg på hotellrummet och ägnade sig åt en privat spyfest. Stackar'n hade på två minuter blivit brutalt magsjuk och sa att jag nog borde se mig om efter alternativt boende. Fy fan vad lesset.

Jag var övertygad om att mitt turschema skulle välsigna mig med en likadan. Det tog flera timmar innan min hypokondri dämpades och jag vågade börja tro att jag skulle slippa våldsbajsa ner mig i min hotellsäng.

Efter en stunds hasslande och dealande lyckades vi omgruppera lite och jag fick ta över min gravida kollegas enkelrum, på hennes eget initiativ ska tilläggas. Ett initiativ som uppskattades mycket men som framåt kvällen vändes emot mig och stärkte mitt rykte som den där sköna killen som "låter folk dö utanför min trappupgång (kräver en separat blogg) och helegoistiskt tvingar gravida kvinnor att ligga på obekväma extrasängar. Well, någon ska ju göra det också.

Efter ytterligare en stund visade det sig att det fanns en vakans i vår alltid så muntre copywriters rum. Taget. Inte för att det hjälpte upp ryktet direkt. Skadan var ju redan skedd, men ändå.

Efter inmundigande av mat och dryck vankades det öl på klipporna i mörkret. Något som föranledde anekdoter från de unga tonårens vansinnesfyllor med pissfulla moppekillar, gråtande tjejer, slagsmål, hångel, buskpull och allt annat som hör den tiden till. Vi hade trevligt.

Sedan drog det ihop sig och det blev dags att nana inför morgondagens "aktivitet".

Vi hade fått tre alternativ; dykning, havskajak och fisketur. Fullt medveten om risken för en galen sjösjuka (jag blir löjligt sjösjuk på x2000 och "Älvsnabben") valde jag fisketur eftersom det var det alternativ som minst troligt skulle innehålla inslag av undervattensvistelse.

Hur illa kunde det vara liksom...

Fiskar'n

Idag ska vi iväg på företagsskoj. Vi ska till smögen och bo på spa, äta, dricka och delta i olika aktiviteter.

Jag valde djuphavsfiske som heldagsaktivitet imorgon. Smart. Jag som hänger över relingen när jag åker älvsnabben i vanliga fall. 08.00-13.00 skall tillbringas på sjön. Havskatt är temat. Jag fattar inget. Jag har bara metat aborre innan och det var ju skoj. Detta är troligen inte riktigt samma sak.

Troligen kommer trötthet, hunger och ett visst mått av bakfylla vara ingredienser för att befästa en smäktande sjösjuka. Tänk på mig imorgon. Dödslängtan kommer troligen inte har varit starkare i mitt liv innan.

Gissningsvis kommer det hela toppas med en sådär kymig och tryckt känsla som bara uppstår när en riktig smögenuppfödd och hardcore trålargubbe ska ta ut ett gäng glättiga reklambyråsvin på sjön.

Fy fan vad han kommer hata oss. Jag vet det. Jag har varit med förr.

Tävling!

Min kollega R frågade desperat om jag kunde utropa en tävling. Priset är en bjudlunch där R bjuder på fodret. Vad gör man inte för en vän.

En äldre och bra sliten (skäggstubbig) man med grått, långt och flygigt hår samt lennon-brillor spatserar idag runt i Gbg iklädd klassisk cowboyluderklänning. Gräddvit. Hans blick signalerar tydligen "institutionalisera mig nu" och det hela ser jävligt rubbat ut tydligen.

R ville att jag skulle illustrera med en slags fantombild men jag tycker det känns något överflödigt i det här fallet.

Tävlingen går ut på att fånga denne man på bild. Den som först levererar (låt säga till min mailadress) en bild på mannen erhåller det finfina priset - en lunch med eller utan min, om det krävs, övertrevlige kollega R.

Hett tips. Mannen sågs vid lunchtid på Haga Nygata. Det var R själv som såg honom men av den höga dödsrisken inte vågade fota själv.

Arbetarnas nationaldag

Det har varit en fin dag idag. Sol, ledigt och allt. Ett stort tack till arbetarrörelsen måste jag säga.

Första maj, dagen då det ska gås i led, demonstreras och vara allmänt rött. Särskilt i Göteborg.

Trots att Majorna är den rödaste stadsdelen och gatorna borde gapa tomma en dag som idag var det osedvanligt månag som hängde runt och gassade sig i solen. Men det är klart. Det är ju den finkulturella, akademiska och fisförnäma vänstern som lever här. Klart att de inte orkar gå i led. Sånt är för fotfolket.

Annat är det nog med Ebba von Sydow och hennes arbetarklassfamilj skulle jag tro. Helt säkert var de ute och gapade och levde om i sossetåget. Sida vid sida med hamnarbetare och vårdbiträden. Jag menar, de jobbar ju ändå mycket som fan, hennes skeppsmäklarpappa och läkarmamma. Minst 60 timmar i veckan. Det är inte dåligt. Brrr vad de sliter.

Då sitter det gött att ha en sån här dag. Tillsammans.