En kniv i mitt hjärta

I hate to say it. Men igår skämdes jag nästan för Majorna för första gången i hela mitt liv. En svart dag i kalendern.

Hoppade på vagn elva vid grönsakstoget efter jobbet. Det första jag möttes av var två alkisar som satt på sätena vid stämpelmaskinen. Den ena svalkade sig i med starköl. På riktigt. Han hällde upp öl i ena handen och vaskade av sitt solbrända läderansikte så ölen skvätte åt alla håll och rann ner i skrevet på honom. Han stank öl, piss och svett och skrek otrevligheter till sina medresenärer, främst de av kvinnligt kön. Han välsignade sin omgivning med att helt taget ur luften skrika "Sarajevo" och skratta ett bullrigt vansinnesskratt med påhängd rökhosta, inte utav denna värld. Rosslandet tog liksom aldrig slut. Lite som en bil med taskig tändspole och jag som hatar hostljud med passion.

Jag kände direkt att jag ville döda honom. Han var den typen av alkoholist man inte känner någon empati för, bara förakt. Med sig hade han en något mer lågmäld kumpan som liknade Paul Giamattis rollkaraktär i sideways - fast på dubbeldekis. Det där föraktet för hela mänskligheten tog fart inom mig.

De hoppade av vid Järntorget. Vagnen hade inte hunnit lämna hållplatsen förrän "den vidrige" (han med hostan) började antasta en ung tjej. Hon såg rädd ut. När vi kom upp på Stigberget kände jag en viss lättnad över att de inte hörde hemma i Majorna. En lättnad som skulle dö så snart jag bytte vagn och hoppade på trean.

Jag fick rusa för att hinna med. När jag kom på vagnen satt en platinablonderad trailerpark-kvinna med sjukt ärrigt ansikte, klädd i alldeles för korta jeansshorts och bandana och log misstroget. Hon såg kemskadad ut vilket gjorde mig lite ledsen, jag såg att hon bar på sorg. Jag ställde mig i mitten av vagnen vilket gav mig full utsikt. Vagnen var halvtom vilket är ovanligt vid den tiden på dygnet.

Sätet längst bak i vagnen ockuperades av en till synes helt vanlig man. Tillsynes helt vanlig om det inte vore för att han låg avdäckad i horizontalläge iklädd GAIS-T-shirt med en burköl i ena handen.

Framför mig satt ett par vars största hobby var piercing. De såg ytterst ofräscha ut. Som om de gjort ansiktshål i polisens bombvagn och stått och tjuvkikat när en splitterbomb briserade. I öronen hade de gjort hål som de preppat med uttöjningsringar. Jag har aldrig fattat uttöjningsdealen. Varför vill en människa tänja ut hål i sina öronsnibbar, stora nog att rymma en medelgrov penis.

Som lök på laxen bar tjejen mysbrallor med texten "Juicy" tryckt på röven. Killen hade en till hälften fylld Nettopåse i knät.

För första gången kände jag att jag nästan skämdes för Majorna. En kniv i mitt hjärta. Jag hoppade av och gick modstulet upp mot Gråberget. Plötsligt kom jag på det. Trean. Såklart. De måste givetvis varit på genomresa, destination Högsbo såklart.

Jag kände mig lättad.