Jag varnar känsliga läsare. Det kommer nog förekomma en och annan svordom, könsord och andra starka uttryck för att markera hur stor min förbannadnivå är just nu.
Jag gick upp tidigt idag för att köra juniorette till fammo & faffa i Kungälv (ca 20 min resväg). Jag ville vara på jobbet tidigt för att hinna. Tankade bilen i Majorna och svängde ut på leden. Eller ja försökte komma in i kön.
En jävla förbannad halvtimmesjävel senare sitter jag fortfarande i Majorna, jag har aldrig hatat att befinna mig i Majorna så mycket som just då. Köjäveln rör knappt på sig och Juniorette är extremt osugen på att sitta still. Det är vägarbete på gång. Där går de jävla svinen och sopar och ställer ut koner och hindrar trafiken. De ler. Jag ler inte.
"De gör ju bara sitt jobb"
"Håll Käft!"
"Skulle du hellre se vägarna förfalla"
"Håll Käft!!"
Det är väl inget att hetsa upp sig över
"HÅÅÅLLL KÄÄÄÄÄFT AS!!!"
Jag fattar inte dealen. Eller jag fattar. Det vankas tunnel och det är klart att det stökas om lite då. Men i vilken utsträckning. Alltså göteborgarna har fått lida för det här jävla tunnelbygget i sju år snart och jag är så förbannat fed up på det nu att jag knappt kan kontrollera mig själv. Idioten som kom på tunneln skulle gaffas upp på ett plåttak och stekas ihjäl en solig dag. Alltså den som tror att göteborgare är goa och glada bör tänka om. Vi har utsatts för vägomläggningar så mycket nu att det blästrat bort allt vad mjuka känslor heter.
Make till ineffektivitet har jag aldrig varit med om. Där sprang vägarbetarna runt som käcka gossar medan alla bilister bara kunde sitta och titta på. Jag verkligen satt och hatade de där vägpajsarna. Nån chalemerist stod och tittade i sin mätutrustning. Jag ville köra på honom. I nittio. Det hade nog inte hjälpt till att öka trafikflödet men det hade nog lugnat mitt inre... åtminstone till snuten kom. Jag fantiserade vad jag skulle svara när de frågade hur det hade gått till.
"Jag såg den jäveln och tänkte att what the fuck, jag plöjer ner honom"
Just snygga rubriker.
Jag fattar att det inte är själva vägarbetarna som är problemet. Det är stadsplanerarna och politikerfittorna. Som alltid. Men de går ju inte att komma åt. Nu i efterhand så påminns jag om hur glad jag är att vi har så strikta vapenlagar i detta landet. Annars hade det pyst bryggkaffe ur fler är ett hål på de jävlarna.
Hur svårt ska det vara att bygga EN väg som inte måste byggas om precis hela tiden. Lägg betongplattor raka spåret. Skit i underhåll. Skit i om man får byta däck dubbelt så ofta. Gör vad som helst men såna här köer får det att knäppa till i den fredligaste hjärna. Jag har verkligen aldrig varit med om nåt liknande. Det måste vara en konspiration. Det KAN fan inte behöva byggas om så jääävla ofta. Jag vet att autobahn kan stå helt still i timmar. Tack, det är inte vad jag behöver höra nu.
Jag kom inte till jobbet förrän tjugo i elva nu på morgonen. Ska det vara så? Bra start på dagen - verkligen - men nu känner jag mig lite lugnare faktiskt.
Överreaktion... nähhh!
tisdag, maj 16, 2006
söndag, maj 14, 2006
Hjältar my ass
Kom precis på en grej.
Jag var nere med juniorette igår och kollade på idioterna som springer livet ur sig runt stan när det en gång om året vankas löpfest. Det finns verkligen folk som betalar för det. det är så jävla stört. Men inte nog med det. Alla vi andra ska straffas också. I år hade de lagt om banan en del så att de där blå linjerna finns i min vardagsmmiljö och hela tiden kommer påminna mig om att jag hoppade av ett löfte jag gav i ett svagt ögonblick. Ett ögonblick när jag var full av alkohol.
Jag sa att jag skulle ta varvet och spöa min frus kusin och farsas gamla tider. Lätt också.
Jävligt lätt. En kille som får yrsel och blodsmak i munnen för att han springer ett par hundra till videobutiken ska för det första inte ens säga att han ska springa varvet. Han ska inte skrävla om att han ska spöa sin frus familjs bästatider och han ska absolut inte säga att han ska göra det LÄTT. Han ska bara hålla käft när det snackas Göteborgsvarv.
Jag och min stora käft. Hela tiden frågar mina vänner. "Skulle inte du springa". Jag tycker många av mina vänner är disträ och har dålig koll. Precis som jag. Men vissa saker verkar de fan ha hört.
I alla fall så var vi nere och kollade. Det var rätt trist och juniorette sket fullkomligt i att folk sprang som om vore det det sistade gjorde här i livet. Hon kollade på alla vovvar och sa "bow wov wov..." precis hela tiden. Efter ett par hundra "bow wov wov..." där jag svarade att "ja det är en vovve" började jag tröttna fett och ville gå hem igen.
Då hör jag massornas jubel och hejarop. Jag försöker se vad som är på gång och ser en gäng personer komma springande iklädda full brandmansutstyrsel. Uniform, hjälm och tuber, ja hela paketet. Fy fan säger jag bara. Vilka svin. De verkligen älskar att frosssa i sin egen hjältestatus. De tror att alla suktar efter en brandman. Att så fort man håller en slang på jobbet så är man hjälte. Den elfte september har inte direkt dämpat deras redan kräkreflexkittlande hybrisnivå.
Där sprang de. Det såg tungt ut. Men fan vad nöjda de var. Jag kände att jag hatade dem - att jag hellre skulle brinna inne. Ett jobb är ett jobb.
Över och ut.
Jag var nere med juniorette igår och kollade på idioterna som springer livet ur sig runt stan när det en gång om året vankas löpfest. Det finns verkligen folk som betalar för det. det är så jävla stört. Men inte nog med det. Alla vi andra ska straffas också. I år hade de lagt om banan en del så att de där blå linjerna finns i min vardagsmmiljö och hela tiden kommer påminna mig om att jag hoppade av ett löfte jag gav i ett svagt ögonblick. Ett ögonblick när jag var full av alkohol.
Jag sa att jag skulle ta varvet och spöa min frus kusin och farsas gamla tider. Lätt också.
Jävligt lätt. En kille som får yrsel och blodsmak i munnen för att han springer ett par hundra till videobutiken ska för det första inte ens säga att han ska springa varvet. Han ska inte skrävla om att han ska spöa sin frus familjs bästatider och han ska absolut inte säga att han ska göra det LÄTT. Han ska bara hålla käft när det snackas Göteborgsvarv.
Jag och min stora käft. Hela tiden frågar mina vänner. "Skulle inte du springa". Jag tycker många av mina vänner är disträ och har dålig koll. Precis som jag. Men vissa saker verkar de fan ha hört.
I alla fall så var vi nere och kollade. Det var rätt trist och juniorette sket fullkomligt i att folk sprang som om vore det det sistade gjorde här i livet. Hon kollade på alla vovvar och sa "bow wov wov..." precis hela tiden. Efter ett par hundra "bow wov wov..." där jag svarade att "ja det är en vovve" började jag tröttna fett och ville gå hem igen.
Då hör jag massornas jubel och hejarop. Jag försöker se vad som är på gång och ser en gäng personer komma springande iklädda full brandmansutstyrsel. Uniform, hjälm och tuber, ja hela paketet. Fy fan säger jag bara. Vilka svin. De verkligen älskar att frosssa i sin egen hjältestatus. De tror att alla suktar efter en brandman. Att så fort man håller en slang på jobbet så är man hjälte. Den elfte september har inte direkt dämpat deras redan kräkreflexkittlande hybrisnivå.
Där sprang de. Det såg tungt ut. Men fan vad nöjda de var. Jag kände att jag hatade dem - att jag hellre skulle brinna inne. Ett jobb är ett jobb.
Över och ut.
Tjuvuppkopplad
Sitter på ett café i majorna och skriver lite på en grej. Det är nåt med väggarna hemma. Jag kan inte koncentrera mig. Var tvungen att komma ut.
Så när jag sätter igång min lilla bärbara älskling så hittar den en hög okrypterade uppkopplingar. Ett smörgåsbord. En ätsåmycketduvillbuffé av uppkopplingar häromkring. Fan vad sweet.
Jag vet att jag irriterade mig på min vän M som tyckte det var råsmidigt. Jag sa att hon var en parasit. Men det var innan jag själv hade fattat hur skönt det är att tjuvåka på andras bandbredd. Japp, jag vet jag är en dålig människa... men en dålig människa med gratis uppkoppling i hela majorna;)
Nog om det. Har mycket att göra.
Så när jag sätter igång min lilla bärbara älskling så hittar den en hög okrypterade uppkopplingar. Ett smörgåsbord. En ätsåmycketduvillbuffé av uppkopplingar häromkring. Fan vad sweet.
Jag vet att jag irriterade mig på min vän M som tyckte det var råsmidigt. Jag sa att hon var en parasit. Men det var innan jag själv hade fattat hur skönt det är att tjuvåka på andras bandbredd. Japp, jag vet jag är en dålig människa... men en dålig människa med gratis uppkoppling i hela majorna;)
Nog om det. Har mycket att göra.
fredag, maj 12, 2006
Tre lookalikes, en Pagga och så Charles Bronson såklart
Brorsan ringde nyss. Han hade sett Leif Pagrotsky på stan idag. Han hade promenerat på korta ben iklädd sin grå vardagskostym och talat i headset. Kul med Paggan alltså. Jag vet inte varför men jag gillar Paggan.
I Göteborg har vi inga egna kändisar så fenomenet kändisspotting finns liksom inte i vår begreppssfär. Vi hade ju Klabbarparn och Kent Andersson en gång i tiden. Annars är det tunt på den fronten. Och skulle vi få syn på en kändis så är det oftast någon dokusåpakändis eller Joe Labero typ. Då och då kan man få syn på bröderna Birro och kanske Karl Einar Häckner och har man riktigt tur kan man få syn på Thomas von Brömsen (då stoppas pressarna typ).
Däremot är Göteborg en smältdegel för lookalikes av alla dess slag, vilket enligt min mening är bra mycket roligare.
Härom dagen såg jag Peps Perssons lookie komma cyklande på Nordhemsgatan. Han var så ruggigt lik att jag var tvungen att stanna och verkligen dumglo på honom.
Har du adrig sett ett skägg förut, frågade han medan han susade förbi. Jag skämdes.
Dagen innan det var en dörrnasare och klingade på dörren hemma hos mig. Jag kikade ut och såg en snubbe i blåställ och tänkte att det nog är vicevärden som kommer med någon sjukt viktig info om avstängning av v-vatten eller liknande. Så jag öppnade.
Utanför stod en exakt kopia av Peter Stormares rollkaraktär John Abruzzi i Prison Break. Ironiskt nog visade det sig att han sålde säkerhetsutrustning. Trovärdigt.
Demonstrativt höll han fram en presentationsfolder med tidningsurklipp om lägenhetsinbrott. Det är en halvsidesbild med bildtexten: "Det tar bara 15 sekunder att bryta upp din ytterdörr"
- Hej jag heter Mike (coolt namn, det måste jag ge honom) och kommer från X. Får jag fråga om du vet hur lång tid det tar att ta sig igenom din dörr, frågar killen torrt.
- Jag skulle gissa att det tar 15 sekunder, svarade jag och flinade lite.
Mike hajjade till och fnös skrattadne till, precis som Stormare. Ja faktum var att hela hans rörelsemönster, mimik, skäggstubb och frisyr var närmast identiska med Stormare. Jag tänkte att detta kan inte vara en slump. Han måste veta om det. Klart att han gjorde men vem bryr sig.
Jag brukar bli närmast otrevlig mot dörrnasare. Jag skyr dem som pesten. Har man väl öppnat för en sådan lirare så är man tokkörd den närmsta halvtimman. Det finns liksom inget försvar. Och det visade sig vara riktigt denna gången med. Innan jag hade hunnit öppna käften stod jag med famnen full av stålbläck, förankrings utrustning och annan shit. Hela tiden pladdrade han på i hög hastighet. Han hade sålt ett och annat stålbleck i sina dagar. Det märktes. Plötsligt stod han i min hall och monterade demonsrativt en bygelanordning på min dörr.
Till slut fick jag det rabbaterade priset 3800kr och sa att jag skulle tänka på det. Han skulle komma tillbaka igen sa han och jag vet att han menade det.
Efter sådana sessioner brukar jag hata hela världen i några dagar. Välkommna en kometjävel som kan ta oss ur kurs och köra världen rätt åt helvete. Men denna gången log jag inombrods. Det kändes nästan lite koolt att ha snackat inbrottsskydd med Peter Stormare.
Annars är den säkraste lookalike-spottingen i Götet en riktigt pundig kille som sitter utanför Cafe 3 på Tredje Lång varje dag. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit säker på att han bodde där. Han är där precis jämt. Hur som helst så är han olagligt lik Bruno K. Öijer.
Det måste verkligen vara världens tråkigaste person att var lookalike till. Ett personligt trauma.
Den absolut roligaste lookaliken jag har någonsin spottat var en spansk Charles Bronson-lookie som jag såg i Barcelona för några årsedan. Snabbt fick jag fram kameran och låtsades ta kort på min fru och min kollega P. Jag fick en perfekt bild som påminde om en klassisk bild på Bronson. Jag minns att jag var glad i en vecka efter det.
I Göteborg har vi inga egna kändisar så fenomenet kändisspotting finns liksom inte i vår begreppssfär. Vi hade ju Klabbarparn och Kent Andersson en gång i tiden. Annars är det tunt på den fronten. Och skulle vi få syn på en kändis så är det oftast någon dokusåpakändis eller Joe Labero typ. Då och då kan man få syn på bröderna Birro och kanske Karl Einar Häckner och har man riktigt tur kan man få syn på Thomas von Brömsen (då stoppas pressarna typ).
Däremot är Göteborg en smältdegel för lookalikes av alla dess slag, vilket enligt min mening är bra mycket roligare.
Härom dagen såg jag Peps Perssons lookie komma cyklande på Nordhemsgatan. Han var så ruggigt lik att jag var tvungen att stanna och verkligen dumglo på honom.
Har du adrig sett ett skägg förut, frågade han medan han susade förbi. Jag skämdes.
Dagen innan det var en dörrnasare och klingade på dörren hemma hos mig. Jag kikade ut och såg en snubbe i blåställ och tänkte att det nog är vicevärden som kommer med någon sjukt viktig info om avstängning av v-vatten eller liknande. Så jag öppnade.
Utanför stod en exakt kopia av Peter Stormares rollkaraktär John Abruzzi i Prison Break. Ironiskt nog visade det sig att han sålde säkerhetsutrustning. Trovärdigt.
Demonstrativt höll han fram en presentationsfolder med tidningsurklipp om lägenhetsinbrott. Det är en halvsidesbild med bildtexten: "Det tar bara 15 sekunder att bryta upp din ytterdörr"
- Hej jag heter Mike (coolt namn, det måste jag ge honom) och kommer från X. Får jag fråga om du vet hur lång tid det tar att ta sig igenom din dörr, frågar killen torrt.
- Jag skulle gissa att det tar 15 sekunder, svarade jag och flinade lite.
Mike hajjade till och fnös skrattadne till, precis som Stormare. Ja faktum var att hela hans rörelsemönster, mimik, skäggstubb och frisyr var närmast identiska med Stormare. Jag tänkte att detta kan inte vara en slump. Han måste veta om det. Klart att han gjorde men vem bryr sig.
Jag brukar bli närmast otrevlig mot dörrnasare. Jag skyr dem som pesten. Har man väl öppnat för en sådan lirare så är man tokkörd den närmsta halvtimman. Det finns liksom inget försvar. Och det visade sig vara riktigt denna gången med. Innan jag hade hunnit öppna käften stod jag med famnen full av stålbläck, förankrings utrustning och annan shit. Hela tiden pladdrade han på i hög hastighet. Han hade sålt ett och annat stålbleck i sina dagar. Det märktes. Plötsligt stod han i min hall och monterade demonsrativt en bygelanordning på min dörr.
Till slut fick jag det rabbaterade priset 3800kr och sa att jag skulle tänka på det. Han skulle komma tillbaka igen sa han och jag vet att han menade det.
Efter sådana sessioner brukar jag hata hela världen i några dagar. Välkommna en kometjävel som kan ta oss ur kurs och köra världen rätt åt helvete. Men denna gången log jag inombrods. Det kändes nästan lite koolt att ha snackat inbrottsskydd med Peter Stormare.
Annars är den säkraste lookalike-spottingen i Götet en riktigt pundig kille som sitter utanför Cafe 3 på Tredje Lång varje dag. Hade jag inte vetat bättre hade jag varit säker på att han bodde där. Han är där precis jämt. Hur som helst så är han olagligt lik Bruno K. Öijer.
Det måste verkligen vara världens tråkigaste person att var lookalike till. Ett personligt trauma.
Den absolut roligaste lookaliken jag har någonsin spottat var en spansk Charles Bronson-lookie som jag såg i Barcelona för några årsedan. Snabbt fick jag fram kameran och låtsades ta kort på min fru och min kollega P. Jag fick en perfekt bild som påminde om en klassisk bild på Bronson. Jag minns att jag var glad i en vecka efter det.
Visst är han sjukt lik?
Pärsons tunna skivor
Jag blir så förbannad. Pärsons tunna påläggsskivor håller på att göra mig tokig. Jag är förkyld. Ensam hemma med Juniorette (som är sjukt energisk). Mitt huvud sprängs snart i bitar och jag ville bara göra mig lite frukost.
Jag gjorde nyss två mackor med ost och skinka... eller hrrmm ost och snytskinka. På förpackningen står det "svensk kvalite". Möjligtvis att svensk är en korrekt beskrivning men ordet kvalite borde fan inte få finnas med på förpackningen. Skivorna är så små och tunna att de knycklar ihop sig och de är fan helt omöjliga att veckla upp dessutom. Som ett fortfarande fuktigt snytpapper.
När man öppnar förpackningen och försöker ta EN skiva så har man ett klot av kött i handen. Lager på lager ungefär som papier maché. Galet. Vill man ha skinka på mackan får man noppra av små bitar till man anser sig uppnått en mängd av en till två skivor. Sedan luktar man charkgubbe på händerna resten av dagen.
Näru Präson, dina tunna är ett utdömt pålägg i min värld nu och DU står med på listan din jävel.
Jävlar i helvete säger jag bara... jag är inte så bra på att ta motgångar just idag.
Jag gjorde nyss två mackor med ost och skinka... eller hrrmm ost och snytskinka. På förpackningen står det "svensk kvalite". Möjligtvis att svensk är en korrekt beskrivning men ordet kvalite borde fan inte få finnas med på förpackningen. Skivorna är så små och tunna att de knycklar ihop sig och de är fan helt omöjliga att veckla upp dessutom. Som ett fortfarande fuktigt snytpapper.
När man öppnar förpackningen och försöker ta EN skiva så har man ett klot av kött i handen. Lager på lager ungefär som papier maché. Galet. Vill man ha skinka på mackan får man noppra av små bitar till man anser sig uppnått en mängd av en till två skivor. Sedan luktar man charkgubbe på händerna resten av dagen.
Näru Präson, dina tunna är ett utdömt pålägg i min värld nu och DU står med på listan din jävel.
Jävlar i helvete säger jag bara... jag är inte så bra på att ta motgångar just idag.
torsdag, maj 11, 2006
Snabbrapport
Jag mötte precis lädertanten. Shit, jag trodde att hon gått och dörr. Har inte sett henne på väldigt länge.
Man hajjar alltid till när man möter hennes uppsyn. Kroppen har liksom krympt bort så huvudet känns jättestort. Precis som på en bäbis, fast en jävligt gammal bäbis. Idag hade hon hur som helst piffat till sig med midjekort illgrön kavaj med axelvaddar, vilket alltid ser rätt kul ut på en person som inte har någon kroppsforma alls. Till detta hade hon matchande snakeskin-pants i en lite ljusare, nästan mintgrön, färg.
Det är helt klart nåt visst med 120-åringar i snakeskin.
Kanske symboliserar det hennes individualitet och tro på personlig frihet?
Man hajjar alltid till när man möter hennes uppsyn. Kroppen har liksom krympt bort så huvudet känns jättestort. Precis som på en bäbis, fast en jävligt gammal bäbis. Idag hade hon hur som helst piffat till sig med midjekort illgrön kavaj med axelvaddar, vilket alltid ser rätt kul ut på en person som inte har någon kroppsforma alls. Till detta hade hon matchande snakeskin-pants i en lite ljusare, nästan mintgrön, färg.
Det är helt klart nåt visst med 120-åringar i snakeskin.
Kanske symboliserar det hennes individualitet och tro på personlig frihet?
onsdag, maj 10, 2006
Nakna dagar
Det har helt klart varit några nakna dagar utan mina magiska. Visst jag hade hela tiden hopp men innerst inne trodde jag nog att en era var över.
Men så idag tog jag mod till mig och gick till en opriker på Andra Lång. Samma as som gav mig ockerbud på att sätta glas i min seriemördarbågar, men som tur var så fick jag snabbt hjälp av hans kollega. Hon tittade snabbt och sa att de var trasiga (wow, det hade jag inte fattat).
Men går det att laga frågade jag desperat och fick ett snabbt nej. Inte så att fjädringen fungerar iallafall (precis som "optikerdotter" sagt till mig tidigare). Hon sa att jag kunde köpa superlim men att det inte skulle hålla. En lödning skulle gå loss på 400 vilket hon inte tyckte det var värt. Som om hon inte förstod hur magiska de var.
Goddäm, jag måste ha sett modstulen ut för hon sa att hon kunde kolla i sin reservdelslåda. Skalmmodellen var ganska ovanlig men hon tyckte sig minnas att hon hade en likadan. Vi fick hoppas att det var en högerskalm bara.
Det var det. Hon bytte skalm och det var bannemig krämmande lik. om man tittar riktigt noga ser man att de inte är identiska men alltså det är så lite skillnad att det är löjligt. Till och med leopardplast var det på öronflärpen. Och endast en hundring gick kalaset på. Det måste varit ödet.
Mitt öde vill verkligen att jag ska ha de här brillorna. Äntligen är det slut på nakna dagar.
Annars har dagen varit sublimt bra. På alla sätt (nästan). När jag gick hem hade jag mina magiska på igen. Jag kände mig påklädd. Välklädd. Ni vet den där känslan när man nästan flyter fram över assfalten.
Det enda som skulle kunna öka dagens krispigt goda känsla var ett eget soundtrack. The soundtrack of my life. Om det nu finns ett sådant.
Men så idag tog jag mod till mig och gick till en opriker på Andra Lång. Samma as som gav mig ockerbud på att sätta glas i min seriemördarbågar, men som tur var så fick jag snabbt hjälp av hans kollega. Hon tittade snabbt och sa att de var trasiga (wow, det hade jag inte fattat).
Men går det att laga frågade jag desperat och fick ett snabbt nej. Inte så att fjädringen fungerar iallafall (precis som "optikerdotter" sagt till mig tidigare). Hon sa att jag kunde köpa superlim men att det inte skulle hålla. En lödning skulle gå loss på 400 vilket hon inte tyckte det var värt. Som om hon inte förstod hur magiska de var.
Goddäm, jag måste ha sett modstulen ut för hon sa att hon kunde kolla i sin reservdelslåda. Skalmmodellen var ganska ovanlig men hon tyckte sig minnas att hon hade en likadan. Vi fick hoppas att det var en högerskalm bara.
Det var det. Hon bytte skalm och det var bannemig krämmande lik. om man tittar riktigt noga ser man att de inte är identiska men alltså det är så lite skillnad att det är löjligt. Till och med leopardplast var det på öronflärpen. Och endast en hundring gick kalaset på. Det måste varit ödet.
Mitt öde vill verkligen att jag ska ha de här brillorna. Äntligen är det slut på nakna dagar.
Annars har dagen varit sublimt bra. På alla sätt (nästan). När jag gick hem hade jag mina magiska på igen. Jag kände mig påklädd. Välklädd. Ni vet den där känslan när man nästan flyter fram över assfalten.
Det enda som skulle kunna öka dagens krispigt goda känsla var ett eget soundtrack. The soundtrack of my life. Om det nu finns ett sådant.
tisdag, maj 09, 2006
Den ultimata signaturmelodin
Vi pratade lite om signaturmelodier igår i Christer. Eller ja vi pratade lite om Dallas signaturmelodi. Det är ju en sådan som har satt sig på nåt vis. Varenda jävel kan nynna den. Det är bra betyg.
Vad kännetecknar egentligen en riktigt lyckad signaturmelodi? Jag skulle vilja påstå att det är när den inte bara sitter som en keps utan när den sitter som en knytnävsslag i magen på samma gång. Och hur många gör det. Nä, Dallas är bra men vi ska tänka på att när den började sändas så var Sverige ett U-land i tv-sammanhang. Tänker man efter lite så man nog nynna melodin till boktipset, saltkråkan och anslgstavlan (som iofs nog har samma än idag när jag tänker efter)
Jag skulle vilja hävda att Dalls ligger ljusår ifrån den ultimata. Signaturmelodiernas Don Corleone. The A-team. Hur toppar man en sådan. Det gör man nog inte. Den har fan ALLTING!
Alltså hela skiten inleds med att en klassisk amerikansk-filmtrailer-röst (ala "One man, One crime... One...") förklarar att det hela handlar om en cracked commando-unit som dömts i en krigsrätt trots sin oskuld och fått gå under jord- Tillsammans lever de nu på flykt undan lagen och lever som legosoldater. Jag minns hur jag drömde om att få vara med i en cracked commando-unit när jag var liten. Jag visste inte riktigt vad det var då, inte nu heller för den delen, men det verkade råsmutt att åka runt i en pimpad van och spränga sjukt mycket grejer i luften.
När speakern sagt sitt på cirkus femton sekunder så hörs kulspruteljud varpå ett stråkcrescendo dras igång och och blåsorkestern distinkt spelar den kraftfulla melodin så att öronen kunde började blöda ifall man inte var försiktigt med volymen. I bakrunden hörs ljudet av de ihopklippta actionscenerna som fladdrar förbi. Här har man lagt krut på signaturmelodin... eller ja fan i The A-team verkar de faktiskt ha lagt just "krut" på allting.
Plötsligt övergår den symfoniska delen till distad el-gitarr och fortfarande ackompanjeras hela skiten av ljudet från storvulen skottlossning och extravaganta biljakter/bilcrascher samt rallarslagsmål.
För en stund planar musiken ut och man luras nästan att man bytt kanal och hamnat mitt i The Loveboat-introt (om det inte vore för att Mr T inte var med i Loveboat) för att en sista gång och med full orkesterkraft nästan blåsa skallen av en med just de där galna tonerna som är så starkt förknippad med The A-team.
Det kvittar liksom om man blir sondmatad med moralkakor och undermåligt våld rättigenom hela serien sedan. Med en sådan headcracker till signaturmelodi är hälften vunnet.
Har ni några tokfeta tips att svara upp med så håll inte tillbaka. Skjut. Även om jag vet att ni omöjligt kan klå The A-team. Man kan ju inte klå den ultimata signaturmelodin.
Vad kännetecknar egentligen en riktigt lyckad signaturmelodi? Jag skulle vilja påstå att det är när den inte bara sitter som en keps utan när den sitter som en knytnävsslag i magen på samma gång. Och hur många gör det. Nä, Dallas är bra men vi ska tänka på att när den började sändas så var Sverige ett U-land i tv-sammanhang. Tänker man efter lite så man nog nynna melodin till boktipset, saltkråkan och anslgstavlan (som iofs nog har samma än idag när jag tänker efter)
Jag skulle vilja hävda att Dalls ligger ljusår ifrån den ultimata. Signaturmelodiernas Don Corleone. The A-team. Hur toppar man en sådan. Det gör man nog inte. Den har fan ALLTING!
Alltså hela skiten inleds med att en klassisk amerikansk-filmtrailer-röst (ala "One man, One crime... One...") förklarar att det hela handlar om en cracked commando-unit som dömts i en krigsrätt trots sin oskuld och fått gå under jord- Tillsammans lever de nu på flykt undan lagen och lever som legosoldater. Jag minns hur jag drömde om att få vara med i en cracked commando-unit när jag var liten. Jag visste inte riktigt vad det var då, inte nu heller för den delen, men det verkade råsmutt att åka runt i en pimpad van och spränga sjukt mycket grejer i luften.
När speakern sagt sitt på cirkus femton sekunder så hörs kulspruteljud varpå ett stråkcrescendo dras igång och och blåsorkestern distinkt spelar den kraftfulla melodin så att öronen kunde började blöda ifall man inte var försiktigt med volymen. I bakrunden hörs ljudet av de ihopklippta actionscenerna som fladdrar förbi. Här har man lagt krut på signaturmelodin... eller ja fan i The A-team verkar de faktiskt ha lagt just "krut" på allting.
Plötsligt övergår den symfoniska delen till distad el-gitarr och fortfarande ackompanjeras hela skiten av ljudet från storvulen skottlossning och extravaganta biljakter/bilcrascher samt rallarslagsmål.
För en stund planar musiken ut och man luras nästan att man bytt kanal och hamnat mitt i The Loveboat-introt (om det inte vore för att Mr T inte var med i Loveboat) för att en sista gång och med full orkesterkraft nästan blåsa skallen av en med just de där galna tonerna som är så starkt förknippad med The A-team.
Det kvittar liksom om man blir sondmatad med moralkakor och undermåligt våld rättigenom hela serien sedan. Med en sådan headcracker till signaturmelodi är hälften vunnet.
Har ni några tokfeta tips att svara upp med så håll inte tillbaka. Skjut. Även om jag vet att ni omöjligt kan klå The A-team. Man kan ju inte klå den ultimata signaturmelodin.
En kall fegis
Fan vilket proffs man sitter med. M kom in till kontoret vid 10.30 idag och bjöd på iskalla Heiniken nödraketer.
Vi sitter verkligen i en stenugn till kontor. Våren har knappt anlänt och porerna öppnas mer på min arbetsplats än i vallhallabadets bastu. Att vi inte tänkt på det innan. Svalka oss med fegisar. Perfekt!
Det finns hopp om sommaren ändå.
Vi sitter verkligen i en stenugn till kontor. Våren har knappt anlänt och porerna öppnas mer på min arbetsplats än i vallhallabadets bastu. Att vi inte tänkt på det innan. Svalka oss med fegisar. Perfekt!
Det finns hopp om sommaren ändå.
måndag, maj 08, 2006
Mina magiska
Faaaaaen!
Vissa solbrillor sitter dåligt, vissa sitter bra och så finns det de som ger en den där lite extra. Som är en kick att ta på sig. Som är one in a million. Som känns nästintill magiska.
När vi hade varit ute i skogen i lördags och spankulerat bland vitsippor och pollen så hade jag det dåliga omdömet att lägga mina magiska solbrillor i kameraväskans ytterfack. Väskan fick vid ett tillfälle en hård törn och nu när jag plockade upp dem så är det i en del för mycket.
Buhuuuu! Hur i helvete ska detta bli bra igen. Jag älskade mina magiska pilotsolbrillor med grönt glas som originalmodellen och med lätt hallickmönstrad plast längst ut på bågarna, det som sitter vid öronen.
Jag hade i flera år suktat efter rätt modell. Den tycktes inte finnas. Jag hade fan letat överallt. Och så när jag var i NY för ett par årsedan så hade jag gått runt och spanat i varenda butik. Mycket som var bra, men inte så där extra krispigt bra. Inte förrän jag en dag hade varit och ätit en fulbagel med brorsan och vi tog en promenad längs Broadway downtown för att motionera bort den hälsovådligt stora mängden cream cheese. Då plötsligt när jag som minst letar så ser jag dem ligga där på en röd filt och en glajnasare.
Med darrande händer undersökte jag dem. Japp pilot. Japp grönt glas. Japp leopardmönstrade öronflärpar och japp fjädring. Jag skulle nog betalt precis vad som helst för dem just då. Vi var menade för varandra. Ibland leder ödet en precis sådär rätt att man nästan tappar andan.
"Ahhh, yo can gettem fo five dallaz", sa ägaren, trots att han såg att jag var påväg att injicera dem.
Hur förklarar man sådant när man befinner sig vid kapitalismens absoluta knytpunkt. Jo det var ett magiskt möte. Menat för mig, menat för oss. Sedan dess har jag troget burit dem nästan varje solig dag. I samma ögonblick jag såg dem så visste jag att det skulle bli vi, forever...
...och nu är det över. De magiska har gått itu. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva en sommar utan dem. Den ena bågen har lossnat. Fast det är inte skruven utan det är där fjädringsmeganismen suttit. Jag vet inte ens om jag vågar gå till en optiker och lämna in dem för att få svaret att de inte går att laga. Att det bara är att slänga. Optikersvinen har som bekant svikit mig förr.
Vad tror ni? Kommer det lösa sig? Går det att fixa?
Vissa solbrillor sitter dåligt, vissa sitter bra och så finns det de som ger en den där lite extra. Som är en kick att ta på sig. Som är one in a million. Som känns nästintill magiska.
När vi hade varit ute i skogen i lördags och spankulerat bland vitsippor och pollen så hade jag det dåliga omdömet att lägga mina magiska solbrillor i kameraväskans ytterfack. Väskan fick vid ett tillfälle en hård törn och nu när jag plockade upp dem så är det i en del för mycket.
Buhuuuu! Hur i helvete ska detta bli bra igen. Jag älskade mina magiska pilotsolbrillor med grönt glas som originalmodellen och med lätt hallickmönstrad plast längst ut på bågarna, det som sitter vid öronen.
Jag hade i flera år suktat efter rätt modell. Den tycktes inte finnas. Jag hade fan letat överallt. Och så när jag var i NY för ett par årsedan så hade jag gått runt och spanat i varenda butik. Mycket som var bra, men inte så där extra krispigt bra. Inte förrän jag en dag hade varit och ätit en fulbagel med brorsan och vi tog en promenad längs Broadway downtown för att motionera bort den hälsovådligt stora mängden cream cheese. Då plötsligt när jag som minst letar så ser jag dem ligga där på en röd filt och en glajnasare.
Med darrande händer undersökte jag dem. Japp pilot. Japp grönt glas. Japp leopardmönstrade öronflärpar och japp fjädring. Jag skulle nog betalt precis vad som helst för dem just då. Vi var menade för varandra. Ibland leder ödet en precis sådär rätt att man nästan tappar andan.
"Ahhh, yo can gettem fo five dallaz", sa ägaren, trots att han såg att jag var påväg att injicera dem.
Hur förklarar man sådant när man befinner sig vid kapitalismens absoluta knytpunkt. Jo det var ett magiskt möte. Menat för mig, menat för oss. Sedan dess har jag troget burit dem nästan varje solig dag. I samma ögonblick jag såg dem så visste jag att det skulle bli vi, forever...
...och nu är det över. De magiska har gått itu. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva en sommar utan dem. Den ena bågen har lossnat. Fast det är inte skruven utan det är där fjädringsmeganismen suttit. Jag vet inte ens om jag vågar gå till en optiker och lämna in dem för att få svaret att de inte går att laga. Att det bara är att slänga. Optikersvinen har som bekant svikit mig förr.
Vad tror ni? Kommer det lösa sig? Går det att fixa?
Fick ett mail nu på morgonen av min vän H. Det löd så här.
1.) Gå till www.google.se
2.) Skriv in ordet "failure" i sökfältet
3.) Tryck "Jag har tur"-knappen istället för google search
4.) Skratta högt och inse att google är en smartare sökmotor än vad manskulle kunna tro!
5.) Sänd detta vidare innan google-folket fixar till det!
1.) Gå till www.google.se
2.) Skriv in ordet "failure" i sökfältet
3.) Tryck "Jag har tur"-knappen istället för google search
4.) Skratta högt och inse att google är en smartare sökmotor än vad manskulle kunna tro!
5.) Sänd detta vidare innan google-folket fixar till det!
söndag, maj 07, 2006
Fuck pollen!
Jag tror alltid att jag gillar naturen men kommer på mig själv varje vår med att hata den. Med passion. Eller kanske är det precis värtom. Naturen som hatar mig. Mig och en jävla massa andra människor.
Det är våren varje år som får mig att förstå att vi människor inte är all that som vi tror. Vi är inte så jävla stora och starka. Vi står inte överst i näringskedjan. Inte somliga av oss iallafall.
Hur förklarar man annars att ett litet frömjöl kan fucka upp en människas liv på ett så djävulskt vis.
Biologiboken säger att det är för att växter ska kunna föröka sig som pollen utsöndras. Inte en chadde säger jag. Jag är säker på att det är naturens mest raffinerade sätt att förklara för oss att vi ska hålla oss jävligt passiva. Inte mopsa oss. Det vore ju galet om vi skulle straffas enkom för att växtligheten skulle vara lite knullsugen. Det skulle vara ondska i dess renaste form.
Just nu sitter jag framför datorn och är svullen av olika anledningar. Det ena är ju att pollenhelvetet flyttat in i mina ögon och inte verkar ha några som helst planer på att flytta ut. Snarare verkar de planera att bygga ut för jag har känningar i näsa och hals med. Sweet. Jag är ett nysmongo.
Jag fick tidigare förklarat för mig av min fru att varje år när alla andra blir glada över värmen och solen (vilket jag också blir) och vill ut, vill leva. Då deppar jag ihop. Jag har inte tänkt på det innan men det stämmer, vilket förenat med pollen och en massa annat har gjort mig lite skör.
Jag vet att jag inte borde men jag sitter och lyssnar på Coldplay just nu. De har en tendens att inte lindra svullenhet särskilt väl. Väldigt få kan konsten att genom att mangla ett enda ackord i evighet göra mig gråtmild. Det är en sådan dag helt enkelt.
Nu sak jag snyta mig, och du pollenjävel - go fuck yourself - somewhere else please.
Det är våren varje år som får mig att förstå att vi människor inte är all that som vi tror. Vi är inte så jävla stora och starka. Vi står inte överst i näringskedjan. Inte somliga av oss iallafall.
Hur förklarar man annars att ett litet frömjöl kan fucka upp en människas liv på ett så djävulskt vis.
Biologiboken säger att det är för att växter ska kunna föröka sig som pollen utsöndras. Inte en chadde säger jag. Jag är säker på att det är naturens mest raffinerade sätt att förklara för oss att vi ska hålla oss jävligt passiva. Inte mopsa oss. Det vore ju galet om vi skulle straffas enkom för att växtligheten skulle vara lite knullsugen. Det skulle vara ondska i dess renaste form.
Just nu sitter jag framför datorn och är svullen av olika anledningar. Det ena är ju att pollenhelvetet flyttat in i mina ögon och inte verkar ha några som helst planer på att flytta ut. Snarare verkar de planera att bygga ut för jag har känningar i näsa och hals med. Sweet. Jag är ett nysmongo.
Jag fick tidigare förklarat för mig av min fru att varje år när alla andra blir glada över värmen och solen (vilket jag också blir) och vill ut, vill leva. Då deppar jag ihop. Jag har inte tänkt på det innan men det stämmer, vilket förenat med pollen och en massa annat har gjort mig lite skör.
Jag vet att jag inte borde men jag sitter och lyssnar på Coldplay just nu. De har en tendens att inte lindra svullenhet särskilt väl. Väldigt få kan konsten att genom att mangla ett enda ackord i evighet göra mig gråtmild. Det är en sådan dag helt enkelt.
Nu sak jag snyta mig, och du pollenjävel - go fuck yourself - somewhere else please.
Bantar-Uffe
Är det någon annan som tänkt på det här med Ulf Larsson. Han må ha gått ner 50 kg i vikt. Det är säkert skitbra. Istället ser han nu 15 år äldre ut och härjad som en tjackpundare.
Det kanske är helsoft om man spelar i rolling stones men man måste tänka på att Uffes rock n' rollkarrriär stannar vid programledarskap för Söndagsöppet.
Så vilket är bäst liksom?
Det kanske är helsoft om man spelar i rolling stones men man måste tänka på att Uffes rock n' rollkarrriär stannar vid programledarskap för Söndagsöppet.
Så vilket är bäst liksom?
lördag, maj 06, 2006
Aftonpladder
Alltså. Jag har just suttit och surfat runt lite på Aftonbladet.se. Trots att jag hatar den tidningen så kan jag inte låta bli. Utbudet är tyvärr inte så stort.
Efter att ha scannat rubrikerna fick jag för mig att det var "En ding ding välrld" i nätversion jag hamnat på. Det är inte utan att man börjar undra.
Grilla dig smal:
Lagom till vårvärmen tycks den nya bantningsmetoden vara att grilla. Vem vill inte gå ner i vikt då. Sign me up for a t-bone chefen. Här ska tokbantas.
På samma sida ligger i högermariginalen en smakfullt utvald artikel om en riktigt tjock snubbe. "Han väger lika mycket som fem baby-elefanter" (man undrar vilken femfemma som satte den rubben). Det är aftonbladet for dummies på nåt sätt. Fem babyelefanter säljer mer än en vuxen.
Ett är klart. Killen har tydligen inte grillat på ett tag.
Arg penispatient blev bombman:
Detta är ju nästan för bra för att vara sant. Vilket nyhetsvärde. Artikeln handlar om en 25-årig amerikan (vad annars) som gick till doktorn för att han kände sig liten i brallan. Han vill kitta upp med ett stycke kukförlängning men efter operationen visar det sig att han inte uppnått den önskade "falu-sizen". Han kan inte hantera besvikelsen och skickar ett tackkort i form av brevbombsformat.
Tro lars det. Killen hade ju trots en massiv ekonomisk insats på dicken inte fått pistången levererad. Jag vet själv hur lack jag blir bara jag kommer hem från mataffären och upptäcker att gurkan är mjuk.
Jenny, 24, kan inte hålla sig:
Vem satte ett pumphagel i nacken på den tjejen för att hon skulle outta sitt problem med avföringsinkontinens (analläckage) i kvällspress så utan vidare. Dessutom med bild.
Visst, det är en sjukdom. Man ska inte behöva skämmas. Det är äkert starkt av henne att våga tala öppet om det. Men jag hade fan inte gjort det.
Efter att ha scannat rubrikerna fick jag för mig att det var "En ding ding välrld" i nätversion jag hamnat på. Det är inte utan att man börjar undra.
Grilla dig smal:
Lagom till vårvärmen tycks den nya bantningsmetoden vara att grilla. Vem vill inte gå ner i vikt då. Sign me up for a t-bone chefen. Här ska tokbantas.
På samma sida ligger i högermariginalen en smakfullt utvald artikel om en riktigt tjock snubbe. "Han väger lika mycket som fem baby-elefanter" (man undrar vilken femfemma som satte den rubben). Det är aftonbladet for dummies på nåt sätt. Fem babyelefanter säljer mer än en vuxen.
Ett är klart. Killen har tydligen inte grillat på ett tag.
Arg penispatient blev bombman:
Detta är ju nästan för bra för att vara sant. Vilket nyhetsvärde. Artikeln handlar om en 25-årig amerikan (vad annars) som gick till doktorn för att han kände sig liten i brallan. Han vill kitta upp med ett stycke kukförlängning men efter operationen visar det sig att han inte uppnått den önskade "falu-sizen". Han kan inte hantera besvikelsen och skickar ett tackkort i form av brevbombsformat.
Tro lars det. Killen hade ju trots en massiv ekonomisk insats på dicken inte fått pistången levererad. Jag vet själv hur lack jag blir bara jag kommer hem från mataffären och upptäcker att gurkan är mjuk.
Jenny, 24, kan inte hålla sig:
Vem satte ett pumphagel i nacken på den tjejen för att hon skulle outta sitt problem med avföringsinkontinens (analläckage) i kvällspress så utan vidare. Dessutom med bild.
Visst, det är en sjukdom. Man ska inte behöva skämmas. Det är äkert starkt av henne att våga tala öppet om det. Men jag hade fan inte gjort det.
100%
För nån dag sedan hörde jag på tv:n att de gjort en undersökning för att kolla av hur många av landets invånare som anser sig själva ha ett sinne för humor. De gjorde den på stadsnivå.
Stockholm gav 96%. Det är inte dåligt det.
Jag bara väntade på släggan och när de kom till Göteborg, japp då var det 100% i svarta siffror. Såklart. Det är fan helt galet. Jag vet personligen minst två göteborgare som saknar humor.
Men nu börjar det klarna. Resultatet är en av anledningarna till att jag börjar förstå varför folk driver med oss hela tiden. Tidigare har jag klurat på varför det så fort en göteborgare dyker upp i tv-rutan så spelar han/hon en råtrög go' grovis eller ett riktigt as, fast ett sådär skönt as med go' humor. Nu vet jag.
Fan vad jag är trött på alla göteborgare som försöker leva upp till klichébilden av sig själva.
Stockholm gav 96%. Det är inte dåligt det.
Jag bara väntade på släggan och när de kom till Göteborg, japp då var det 100% i svarta siffror. Såklart. Det är fan helt galet. Jag vet personligen minst två göteborgare som saknar humor.
Men nu börjar det klarna. Resultatet är en av anledningarna till att jag börjar förstå varför folk driver med oss hela tiden. Tidigare har jag klurat på varför det så fort en göteborgare dyker upp i tv-rutan så spelar han/hon en råtrög go' grovis eller ett riktigt as, fast ett sådär skönt as med go' humor. Nu vet jag.
Fan vad jag är trött på alla göteborgare som försöker leva upp till klichébilden av sig själva.
fredag, maj 05, 2006
Äntligen
Så saluterar jag den goda nyheten att Orvar blir fimpad till hösten när filmkrönikan drar igång igen. Under ny flagg. Så jävla skönt.
Jag vet att många diggar Orvar och hans sköna jag-skiter-i-att-det-sitter-en-ekorre-på-var-sin-sida-om-mitt-ansikte-attityd, men jag är sjukt trött på honom. Det tog inte många filmkrönikor innan jag fattade att det här kommer bli katastrof.
Vem orkar höra på hur en kille onanerar sig själv till verbal utlösning varenda gång han ska snacka lite film. Killen jobbar så hårt på att trixa fram finurliga formuleringar att han tappar bort tittaren innan han nått hälften. Han myser bigott inför sin bajspretentiösa språkton och skiter totalt i att han är den ende mannen på jorden som njuter av sina frasrika svador.
Han får liksom nåt intensivt och otäckt i blicken när han recenserar film. Jag ryser. Tur att det är över. Nu kanske man kan börja kolla på filmkrönikan igen. Äntligen.
Enligt honom själv jobbar han just nu hårt på en filmbok för gymnasieelever. Fy fan vilken mardröm att tvingas läsa Orvars maniska orerande i skolbänken. De kommer fuckas upp för livet.
Jag vet att många diggar Orvar och hans sköna jag-skiter-i-att-det-sitter-en-ekorre-på-var-sin-sida-om-mitt-ansikte-attityd, men jag är sjukt trött på honom. Det tog inte många filmkrönikor innan jag fattade att det här kommer bli katastrof.
Vem orkar höra på hur en kille onanerar sig själv till verbal utlösning varenda gång han ska snacka lite film. Killen jobbar så hårt på att trixa fram finurliga formuleringar att han tappar bort tittaren innan han nått hälften. Han myser bigott inför sin bajspretentiösa språkton och skiter totalt i att han är den ende mannen på jorden som njuter av sina frasrika svador.
Han får liksom nåt intensivt och otäckt i blicken när han recenserar film. Jag ryser. Tur att det är över. Nu kanske man kan börja kolla på filmkrönikan igen. Äntligen.
Enligt honom själv jobbar han just nu hårt på en filmbok för gymnasieelever. Fy fan vilken mardröm att tvingas läsa Orvars maniska orerande i skolbänken. De kommer fuckas upp för livet.
torsdag, maj 04, 2006
Mitt liv som handyman - del I
Som tonåring var jag ytterst förvirrad och i ett svagt ögonblick gjorde jag valet att välja den yrkesinriktade utbildningen "Bygg- och anläggning".
Jag slås än idag av hur en kille vars byggnadstekniska intresse och talang stannar vid en liten sne, kackig bokhylla och ett grillspett per termin i den ångestfyllda träslöjdsalen, tänker när han väljer att satsa på att bli hantverkare. Jag har hatat mig själv många gånger för att jag ens försökte lura mig själv så obönhörligt. Och jag skattar min smala lycka att jag tog mig ifrån det där jävla livet.
Jag vet inte hur min inre dialog gick men kan tänka mig ungefär så här:
"Hmm Mikael. Nu ska du välja väg här i livet. Du har tummen mitt i handen... eller hrrrm... de växer snarare på baksidan, på handryggen. Du hatar fysiskt krävande arbete. Du hatar att gå upp på morgonen...Ja nu vet jag! Det får bli snickare. Snickare blir perfekt."
Iallafall så hatade jag snickaryrket redan innan två veckor hunnit avlöpa av utbildningen och när det var dags att välja inriktning så hade jag dabbat mig så mycket inom träteknik att jag straffade ut mig själv till betonglaget. Återigen, klever tänkt av en kille med sparrisfysik. "Världens tyngsta arbete blir nog bra."
Men jag gjorde som jag alltid gjort. Jag härdade ut.
Så plötsligt vankades det praktik och vi slussades ut med våra feta verktygslådor till riktiga byggen, med riktiga män och riktigt slit - och framförallt riktigt korta raster.
Jag minns såväl den dagen jag blev presenterad för mina "handledare", två riktigt hårdnackade gubbjävlar. En smal senig snubbe som hette Ejje och talade med tänderna ihop (som Dirty Harry) och Gunnar som hade en stor fet kula på magen, fast en stenhård en, härjade av hårt slit, frugornas feta lunchmat och ett lock öl till tipslördag varje vecka. Min lärare kände dem och sa att de var softa. Jävligt softa hörru!
Han sa:
"Hallo pôjkar" (det är nåt visst när gubbar kring sextistrecket refererar till varandra som pôjkar), "Detta är Mikael, han ska vara med er ett tag nu"
"Säger vem?" svarade Ejje med ett röstläge som inte lämnade mycket tolkningsutrymme. Han tittade med förakt på mig och jag kände direkt att de här killarna har fan skrattat färdigt.
"Det har jag kommit överens med Jan-Åke (byggchefen) om"
"Suck! Varför i helvete skickar de på oss en massa jävla glin utan att fråga"
"Ja, så är det ialla fall. Ta väl hand om honom. Ha det!"
Min lärare Roger blinkade mot mig och sa att de kan verka lite aviga men var reko. Tack och hej. Vi ses om tio veckor. I den sekunden insåg jag att det skulle bli mitt livs längsta och mest smärtsamma tio veckor. Som ett sommarlov i helvetet. Fy fan vad jag fattade att jag inte hade där att göra.
Men jag gjorde som alltid gjort. Jag härdade ut.
Det gick sådär. Det var inte direkt lätt att bryta isen med de snubbarna. De hade jobbat ihop varje dag i trettio år och snackade inte ens med varandra. Jag anpassade mig. Jag var där de var och höll käften som de. Jag gjorde fel hela tiden och deras pedagogik var raffinerad. Av den gamla skolan så att säga. Om jag fuckade upp det så jämrade de sig på ett sätt som fick klagomuren att kännas som en rolig ståuppshow. Oftast eskalerade jämrandet och suckandet och mynnade ut i ett välriktat "ge dig av pôjkjävel". Så var man svartlistad till efter nästföljande rast. Sweet!
Varje dag sög getballe och jag levde enbart för rast och hemgång.
Jag hatade att gå upp klockan fem för att komma i tid. Ejje och Gunnar gillade att börja en timma tidigare och heftersom jag var deras pryo-bitch hade jag inte mycket att invända mot. Eftersom varje rast för mig gick ut på att sova för att överleva dagen så slängde jag i mig käket på två minuter och la armarna i kors och lutade mig framåt och toksov.
På byggarbetsplatser råder stenhård segregation mellan yrkesgrupperna. Snickare för sig. Betongare för sig. Murare, målare och elektriker, alla för sig. Betongarna i vårt bygglag hade rykte om sig att vara ganska bråkiga och lätt bli våldsamma för minsta lilla, trots sin ålder. Så det som kom att hända just den här lunchen skulle gå till historien som den enda gången en betongarbetare vunnit full kredd hos snickargänget.
Jag hade precis somnat och slumrade till. Vid detta laget hade jag precis börjat bli accepterad som en i gänget ska tilläggas. Gunnar som alltid höll käften annars var på snackishumör och började dra en massa stories om olika händelser. Ejje var mindre glättig och ledde snabbt in ämnet på en granne som gått bananas och försökte ta livet av sig genom att köra ut för ett stup. Jag sov fast mer sådär slumrande än djupsov. Någonstans i sömnen påverkades jag av vad de berättade för jag började drömma att jag satt i en bil som flög ut över ett stup, klippte grantoppar och slutligen krashade mot backen. It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground sägs det ju.
PANG! Och där vaknade jag med ett ryck. Storyn var redan färdigberättad och jag måste ha drömt med viss fördröjning, för Ejje satt i full färd med att mula in sin ägg/falukorvsmacka i pajhålet, när jag plötsligt vansinnesvrålar "Whaaaaaaaaaaaahh!!" och slår ut med armarna.
Det olyckliga i hela historien var att jag råkade sitta mittemellan Gunnar och Ejje och således slog ut Gunnars kaffe i knät på den samme och nitade Ejje rakt på munnen. Som tur var dämpar tjocka falukorvsskivor kraften från en panikdrömsladdad backfist rätt bra så inga tänder rök. Däremot fick Ejje en fläskläpp och Gunnar var skitsur för att hans kalla (som tur var) neskaffe läckte igenom byggbrallorna och in på kallingarna. Jag fick sitta på andra sidan bordet resten av min tid på bygget... och jag sov inte en gång till vid bordet.
Den tystnad som uppstod upplevs inte ens i rymden. Det var som ett vakuum. Ett helt bord snickare satt och gapade och väntade på Ejjes utbrott. Han var rätt känd för att börja veva när han blev lack så en spänd förtjusning inför stundande ultravåld uppstod. Men inget hände. Rasten var slut och alla gick ut. Isen som börjat brytas frös tio gånger om och det skulle ta mig tre veckor att få ett ord ur mina handledare. Fy fan vad jag led. Men snickarna var jävligt sjyssta helt plötsligt.
Det var kanske inte det mest lyckade draget - varken socialt eller arbetsklimatmässigt - att slå fläskläpp på sin redan svinsura gubbgrovis till handledare, men mot slutet hade jag på nåt sätt lyckats smälta in ändå. Jag fick till och med åka med i Ejjes 240 till och från jobbet och en gång skämtade han med mig och skrattade till och med.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.
Jag slås än idag av hur en kille vars byggnadstekniska intresse och talang stannar vid en liten sne, kackig bokhylla och ett grillspett per termin i den ångestfyllda träslöjdsalen, tänker när han väljer att satsa på att bli hantverkare. Jag har hatat mig själv många gånger för att jag ens försökte lura mig själv så obönhörligt. Och jag skattar min smala lycka att jag tog mig ifrån det där jävla livet.
Jag vet inte hur min inre dialog gick men kan tänka mig ungefär så här:
"Hmm Mikael. Nu ska du välja väg här i livet. Du har tummen mitt i handen... eller hrrrm... de växer snarare på baksidan, på handryggen. Du hatar fysiskt krävande arbete. Du hatar att gå upp på morgonen...Ja nu vet jag! Det får bli snickare. Snickare blir perfekt."
Iallafall så hatade jag snickaryrket redan innan två veckor hunnit avlöpa av utbildningen och när det var dags att välja inriktning så hade jag dabbat mig så mycket inom träteknik att jag straffade ut mig själv till betonglaget. Återigen, klever tänkt av en kille med sparrisfysik. "Världens tyngsta arbete blir nog bra."
Men jag gjorde som jag alltid gjort. Jag härdade ut.
Så plötsligt vankades det praktik och vi slussades ut med våra feta verktygslådor till riktiga byggen, med riktiga män och riktigt slit - och framförallt riktigt korta raster.
Jag minns såväl den dagen jag blev presenterad för mina "handledare", två riktigt hårdnackade gubbjävlar. En smal senig snubbe som hette Ejje och talade med tänderna ihop (som Dirty Harry) och Gunnar som hade en stor fet kula på magen, fast en stenhård en, härjade av hårt slit, frugornas feta lunchmat och ett lock öl till tipslördag varje vecka. Min lärare kände dem och sa att de var softa. Jävligt softa hörru!
Han sa:
"Hallo pôjkar" (det är nåt visst när gubbar kring sextistrecket refererar till varandra som pôjkar), "Detta är Mikael, han ska vara med er ett tag nu"
"Säger vem?" svarade Ejje med ett röstläge som inte lämnade mycket tolkningsutrymme. Han tittade med förakt på mig och jag kände direkt att de här killarna har fan skrattat färdigt.
"Det har jag kommit överens med Jan-Åke (byggchefen) om"
"Suck! Varför i helvete skickar de på oss en massa jävla glin utan att fråga"
"Ja, så är det ialla fall. Ta väl hand om honom. Ha det!"
Min lärare Roger blinkade mot mig och sa att de kan verka lite aviga men var reko. Tack och hej. Vi ses om tio veckor. I den sekunden insåg jag att det skulle bli mitt livs längsta och mest smärtsamma tio veckor. Som ett sommarlov i helvetet. Fy fan vad jag fattade att jag inte hade där att göra.
Men jag gjorde som alltid gjort. Jag härdade ut.
Det gick sådär. Det var inte direkt lätt att bryta isen med de snubbarna. De hade jobbat ihop varje dag i trettio år och snackade inte ens med varandra. Jag anpassade mig. Jag var där de var och höll käften som de. Jag gjorde fel hela tiden och deras pedagogik var raffinerad. Av den gamla skolan så att säga. Om jag fuckade upp det så jämrade de sig på ett sätt som fick klagomuren att kännas som en rolig ståuppshow. Oftast eskalerade jämrandet och suckandet och mynnade ut i ett välriktat "ge dig av pôjkjävel". Så var man svartlistad till efter nästföljande rast. Sweet!
Varje dag sög getballe och jag levde enbart för rast och hemgång.
Jag hatade att gå upp klockan fem för att komma i tid. Ejje och Gunnar gillade att börja en timma tidigare och heftersom jag var deras pryo-bitch hade jag inte mycket att invända mot. Eftersom varje rast för mig gick ut på att sova för att överleva dagen så slängde jag i mig käket på två minuter och la armarna i kors och lutade mig framåt och toksov.
På byggarbetsplatser råder stenhård segregation mellan yrkesgrupperna. Snickare för sig. Betongare för sig. Murare, målare och elektriker, alla för sig. Betongarna i vårt bygglag hade rykte om sig att vara ganska bråkiga och lätt bli våldsamma för minsta lilla, trots sin ålder. Så det som kom att hända just den här lunchen skulle gå till historien som den enda gången en betongarbetare vunnit full kredd hos snickargänget.
Jag hade precis somnat och slumrade till. Vid detta laget hade jag precis börjat bli accepterad som en i gänget ska tilläggas. Gunnar som alltid höll käften annars var på snackishumör och började dra en massa stories om olika händelser. Ejje var mindre glättig och ledde snabbt in ämnet på en granne som gått bananas och försökte ta livet av sig genom att köra ut för ett stup. Jag sov fast mer sådär slumrande än djupsov. Någonstans i sömnen påverkades jag av vad de berättade för jag började drömma att jag satt i en bil som flög ut över ett stup, klippte grantoppar och slutligen krashade mot backen. It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground sägs det ju.
PANG! Och där vaknade jag med ett ryck. Storyn var redan färdigberättad och jag måste ha drömt med viss fördröjning, för Ejje satt i full färd med att mula in sin ägg/falukorvsmacka i pajhålet, när jag plötsligt vansinnesvrålar "Whaaaaaaaaaaaahh!!" och slår ut med armarna.
Det olyckliga i hela historien var att jag råkade sitta mittemellan Gunnar och Ejje och således slog ut Gunnars kaffe i knät på den samme och nitade Ejje rakt på munnen. Som tur var dämpar tjocka falukorvsskivor kraften från en panikdrömsladdad backfist rätt bra så inga tänder rök. Däremot fick Ejje en fläskläpp och Gunnar var skitsur för att hans kalla (som tur var) neskaffe läckte igenom byggbrallorna och in på kallingarna. Jag fick sitta på andra sidan bordet resten av min tid på bygget... och jag sov inte en gång till vid bordet.
Den tystnad som uppstod upplevs inte ens i rymden. Det var som ett vakuum. Ett helt bord snickare satt och gapade och väntade på Ejjes utbrott. Han var rätt känd för att börja veva när han blev lack så en spänd förtjusning inför stundande ultravåld uppstod. Men inget hände. Rasten var slut och alla gick ut. Isen som börjat brytas frös tio gånger om och det skulle ta mig tre veckor att få ett ord ur mina handledare. Fy fan vad jag led. Men snickarna var jävligt sjyssta helt plötsligt.
Det var kanske inte det mest lyckade draget - varken socialt eller arbetsklimatmässigt - att slå fläskläpp på sin redan svinsura gubbgrovis till handledare, men mot slutet hade jag på nåt sätt lyckats smälta in ändå. Jag fick till och med åka med i Ejjes 240 till och från jobbet och en gång skämtade han med mig och skrattade till och med.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.
onsdag, maj 03, 2006
Helvetessånger
I stort har idag har varit en bra dag. Ändå känner jag mig deppig. Vet inte vad det är. Jag är alltså deppglad idag.
Jag var på kellys och slirade i mig några gyllengula till en spelning igår. På scen stod Hellsongs. Ett Göteborgsband som inriktat sig på att ta ett stycke hårdrocksslagdänga och göra om det på sitt eget sätt. Loungevibbar. Finstämt, skört och stundtals strålande vackert.
Två killar på keybord och gitarr och en "Harriet" med magiskt vacker röst och karsima nog för att smälta stål. Jag är ingen musikrecensent men jag skulle beskriva hennes röst som en form av skön hybrid av Björk och Karin Drejer men med tillräckligt mycket egen karaktär för att göra henne ganska så unik. Längesedan jag upplevde en sångerska som levererar ett ton jordnära charm genom sin blotta uppenbarelse.
På en dryg hallvtimma levererade Hellsongs en tolkning av bl.a. Metallicas "Seek and destroy" på ett sätt jag aldrig hört den tidigare. Likaså Judas Priests "Breaking the law" och Van Halens "Jump". Riktigt vackert blev det dock först i Alice Coopers "Shools out", Iron Maidens "Run to the hills" och kanske allra bäst i Twisted Sisters "We're not gonna take it".
När en röst får det att knottra sig lite här och där på kroppen så vet man att man är nåt bra på spåret.
Vad jag förstod släpper de snart en EP. Så mitt tips är att gå in på deras hemsida och kolla hur man får tag i den snabbast. Jag tyckte mig förstå att de skulle distribuera den själva. Lägg en förfrågan vet jag. Det tänker jag göra.
www.hellsongs.com
Jag var på kellys och slirade i mig några gyllengula till en spelning igår. På scen stod Hellsongs. Ett Göteborgsband som inriktat sig på att ta ett stycke hårdrocksslagdänga och göra om det på sitt eget sätt. Loungevibbar. Finstämt, skört och stundtals strålande vackert.
Två killar på keybord och gitarr och en "Harriet" med magiskt vacker röst och karsima nog för att smälta stål. Jag är ingen musikrecensent men jag skulle beskriva hennes röst som en form av skön hybrid av Björk och Karin Drejer men med tillräckligt mycket egen karaktär för att göra henne ganska så unik. Längesedan jag upplevde en sångerska som levererar ett ton jordnära charm genom sin blotta uppenbarelse.
På en dryg hallvtimma levererade Hellsongs en tolkning av bl.a. Metallicas "Seek and destroy" på ett sätt jag aldrig hört den tidigare. Likaså Judas Priests "Breaking the law" och Van Halens "Jump". Riktigt vackert blev det dock först i Alice Coopers "Shools out", Iron Maidens "Run to the hills" och kanske allra bäst i Twisted Sisters "We're not gonna take it".
När en röst får det att knottra sig lite här och där på kroppen så vet man att man är nåt bra på spåret.
Vad jag förstod släpper de snart en EP. Så mitt tips är att gå in på deras hemsida och kolla hur man får tag i den snabbast. Jag tyckte mig förstå att de skulle distribuera den själva. Lägg en förfrågan vet jag. Det tänker jag göra.
www.hellsongs.com
tisdag, maj 02, 2006
Tre personer som gör mig lite purken
Det finns tre aktuella mediapersonligheter jag börjar bli nåt så tjockt less på:
Elin Ek a.k.a. "Grynet"
Sällan har jag stört mig så mycket på någon som på Grynet.
Skitsamma hur Elin är i vanliga fall. Jag vet inte vad som retar mig mest. Att Grynet är en av de mest rubbade karaktärer som någonsint andats tv-tid, eller att ingen annan verkar tycka hålla med mig. Hade jag fått döma Grynet i domstol hade straffet troligen blivit hårt och orättvist. Men jag åker hellre bil med Tjock-Steffe än att tvingas se henne en gång till på tv.
Shan Atci
Killen har av någon mycket märklig anledning fått för sig att han är en komiker. Ärligt talat. Det krävs lite mer än svenne- och blattejidder för att folk ska dra på smilbanden. Iallafall jag. Killen snackar om tajming ehhh... VA? Ett tips: försök att inte snacka för mycket om saker du inte ens har på kartan. Försök tajma dina ägg till att börja med. Du upprepar dig själv.
När TV4 skulle släppa lös sin nya "humorsatsning" 100%, vem hyr de in. Svriges tråkigaste kurd. Ja det är fanimig vad han är. Kom inte och säg att det finns en kurd som är tråkigare än Shan "The Man" Atci.
Martin Timell
Den killen har jag hatat sedan han var med i Bullen. Jag hade för mig att jag köpte honom då men efter ett samtal med brorsan kom vi fram till att jag minsann hatade honom då med. Klart jag gjorde. Det är nåt med den jävelns aura som luktar riktigt brunt. Det gör mig lite illa tillmods att han alltid verkar gå hem i stugorna så att säga. Att ingen verkar vilja syna bluffen. Hans folklighet är nästan uppe i dödliga doser. När någon blir folklig så brukar jag ta det som ett fett varningstecken och i Timells fall ringer det flyglarm om "asshole in the area"
Jag känner på mig att han är en riktigt ond jävel. Att han är ett arrogant svin bakom sin klämkäcka tv-yta, det vet väl alla redan. Men ändå verkar ingen bry sig. Man kanske blidkas av den mysige, rolige och händige Martin Timell med sitt bullriga skratt och pojkaktiga uppsyn. Men mig lurar han inte. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han hellre låter fisten tala när "kameran är av" så att säga. Jag skulle däremot bli väldigt förvånad om han INTE representerar röda siffror i domestic violence statistiken. Värd för TV4 världsföräldergala. Det är ungefär lika taktfullt som att släppa in Mulla Omar i American Top Model-juryn enligt min mening.
Nä, det luktar praktsvin i TV4-stian. När ska någon göra nåt åt saken?
Elin Ek a.k.a. "Grynet"
Sällan har jag stört mig så mycket på någon som på Grynet.
Skitsamma hur Elin är i vanliga fall. Jag vet inte vad som retar mig mest. Att Grynet är en av de mest rubbade karaktärer som någonsint andats tv-tid, eller att ingen annan verkar tycka hålla med mig. Hade jag fått döma Grynet i domstol hade straffet troligen blivit hårt och orättvist. Men jag åker hellre bil med Tjock-Steffe än att tvingas se henne en gång till på tv.
Shan Atci
Killen har av någon mycket märklig anledning fått för sig att han är en komiker. Ärligt talat. Det krävs lite mer än svenne- och blattejidder för att folk ska dra på smilbanden. Iallafall jag. Killen snackar om tajming ehhh... VA? Ett tips: försök att inte snacka för mycket om saker du inte ens har på kartan. Försök tajma dina ägg till att börja med. Du upprepar dig själv.
När TV4 skulle släppa lös sin nya "humorsatsning" 100%, vem hyr de in. Svriges tråkigaste kurd. Ja det är fanimig vad han är. Kom inte och säg att det finns en kurd som är tråkigare än Shan "The Man" Atci.
Martin Timell
Den killen har jag hatat sedan han var med i Bullen. Jag hade för mig att jag köpte honom då men efter ett samtal med brorsan kom vi fram till att jag minsann hatade honom då med. Klart jag gjorde. Det är nåt med den jävelns aura som luktar riktigt brunt. Det gör mig lite illa tillmods att han alltid verkar gå hem i stugorna så att säga. Att ingen verkar vilja syna bluffen. Hans folklighet är nästan uppe i dödliga doser. När någon blir folklig så brukar jag ta det som ett fett varningstecken och i Timells fall ringer det flyglarm om "asshole in the area"
Jag känner på mig att han är en riktigt ond jävel. Att han är ett arrogant svin bakom sin klämkäcka tv-yta, det vet väl alla redan. Men ändå verkar ingen bry sig. Man kanske blidkas av den mysige, rolige och händige Martin Timell med sitt bullriga skratt och pojkaktiga uppsyn. Men mig lurar han inte. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han hellre låter fisten tala när "kameran är av" så att säga. Jag skulle däremot bli väldigt förvånad om han INTE representerar röda siffror i domestic violence statistiken. Värd för TV4 världsföräldergala. Det är ungefär lika taktfullt som att släppa in Mulla Omar i American Top Model-juryn enligt min mening.
Nä, det luktar praktsvin i TV4-stian. När ska någon göra nåt åt saken?
måndag, maj 01, 2006
Internationaldagen
Så var det dags för knogarna att gå i led och demonstrera. Det ska revolutioneras lagom. En dag om året, man ur huse och upp till kamp. En riktig folkfest kan man säga.
De som är lite småborgerliga går gärna ut och tittar, lite bredvid leden och surar med en hårt rullad "svenskan" under armen. Kanske arbetar de lite, bara för att jävlas. För att visa sitt missnöje inför arbetarnas dag.
De flesta verkar hur som helst ha fattat att det finns bättre sätt att slösa bort en ledig dag på än att gå i led.
De som är lite småborgerliga går gärna ut och tittar, lite bredvid leden och surar med en hårt rullad "svenskan" under armen. Kanske arbetar de lite, bara för att jävlas. För att visa sitt missnöje inför arbetarnas dag.
De flesta verkar hur som helst ha fattat att det finns bättre sätt att slösa bort en ledig dag på än att gå i led.
söndag, april 30, 2006
Tjenare kungen
...och grattis på dig din gamle monark.Hoppas att du haft en fet 60-årsdag. Men jag lider med dig som varit tvungen att lida igenom det skittrista oficiella firandet. Jag menar, dagen efter en spritfest vill man ju bara käka pizza och glo på film. Sån är jag i alla fall.
Men dopa dig med lite painkillers och håll ut. För nu är det kväll och kanske om du varit snäll, att du får peta in en pinne i brasan också.
Linda Skugge luktar mammon
Allas vår Linda Skugge (hej på dig förresten, jag vet att du googlar ditt eget namn) har blivit ganska häcklad på bloggar runt om den här veckan. Anledningen är att människan har startat en betalblogg (old news för många new news för mig).
Alla utom en jag läst som kommenterat betaldelen tycker att nu har hon fan dragit sitt mediavärde lite väl långt. "Självgodheten" är hennes mellannamn och "Hybrisen" hennes fula kusin.
Själv läste jag om det i veckan och min första magkänsla var att jag börjar verkligen tröttna på skuggan nu. Men eftersom jag har så vansinnigt försonande drag i min personlighet (hahaha...) så har jag hittat en annan sida av myntet.
Hon ska alltså kränga sina skittråkiga texter en gång till. Grattis alla köpare. För 69 kr får man tillgång till rafflande bilder av en gravid kvinnas växande mage. Ett frosseri i hängslebyxor, tunikor och annat prego-relaterat mode. Bäst av allt torde ändå vara den gastkramande följetongen "Att anlägga en radhusträdgård". Jag menar kör på för fan. Låt henne berätta mer om en mammas vardag, barnuppfostran, kräksjukeanfall och fyndpris på kvisttomater. Kan hon få folk att betala för det så är det knappast henne det är fel på. Det är ju de som köper.
Jag upptäckte henne när hon häcklade Björn Ranelid och gick loss om rakade underarmar och läppglans. Det var underhållning värd att betala för. Jag tror det var då de flesta som någonsin har gillat henne gillade henne som mest. När hon var skitförbannad och hade lite edge.
Nu för tiden känns hon rätt passé. När hon ryter till låter hon mest jävligt avis och är rent elak. Hon skapade en armé av unga arga feminister och startade något. Nu hugger hon ner främst i sina egna led. Fy fan. Skugge har slocknat och blivit bitter. Hon dissar människor med enligt hennes mått orealistiska drömmar. Minns jag fel när jag minns en Skugge med siktet mot stjärnorna och starfucker wannabe? Make till självömkande människa. Nu skräder hon sällan med orden när det kommer till hennes hårda slit som förälder och yrkesarbetande kvinna. Herregud människa, du får månadslön för att blogga och kräkas upp en halvmeioker krönika då och då.
Vad man än tycker om henne så måste man ändå ge henne det, att hon är rätt clever, som lyckas deala till sig en lön från Expressen för att göra samma sak som alla andra bloggare (trots att hon gör ett bra mycket sämre jobb) och därtill verkar lyckas suga ut ännu lite till av sin mest trogna läsarskara. Eller luktar hon bara mammon?
Det är iallafall vågat att försöka blåsa sina "fans" så. För när/om de upptäcker hur rumpkörda de egentligen blir så står hon snart i ett ruggigt kallt rum...
Ett ruggigt kallt rum i sitt lilla radhus med en radhusrabatt som ingen längre vill se.
Alla utom en jag läst som kommenterat betaldelen tycker att nu har hon fan dragit sitt mediavärde lite väl långt. "Självgodheten" är hennes mellannamn och "Hybrisen" hennes fula kusin.
Själv läste jag om det i veckan och min första magkänsla var att jag börjar verkligen tröttna på skuggan nu. Men eftersom jag har så vansinnigt försonande drag i min personlighet (hahaha...) så har jag hittat en annan sida av myntet.
Hon ska alltså kränga sina skittråkiga texter en gång till. Grattis alla köpare. För 69 kr får man tillgång till rafflande bilder av en gravid kvinnas växande mage. Ett frosseri i hängslebyxor, tunikor och annat prego-relaterat mode. Bäst av allt torde ändå vara den gastkramande följetongen "Att anlägga en radhusträdgård". Jag menar kör på för fan. Låt henne berätta mer om en mammas vardag, barnuppfostran, kräksjukeanfall och fyndpris på kvisttomater. Kan hon få folk att betala för det så är det knappast henne det är fel på. Det är ju de som köper.
Jag upptäckte henne när hon häcklade Björn Ranelid och gick loss om rakade underarmar och läppglans. Det var underhållning värd att betala för. Jag tror det var då de flesta som någonsin har gillat henne gillade henne som mest. När hon var skitförbannad och hade lite edge.
Nu för tiden känns hon rätt passé. När hon ryter till låter hon mest jävligt avis och är rent elak. Hon skapade en armé av unga arga feminister och startade något. Nu hugger hon ner främst i sina egna led. Fy fan. Skugge har slocknat och blivit bitter. Hon dissar människor med enligt hennes mått orealistiska drömmar. Minns jag fel när jag minns en Skugge med siktet mot stjärnorna och starfucker wannabe? Make till självömkande människa. Nu skräder hon sällan med orden när det kommer till hennes hårda slit som förälder och yrkesarbetande kvinna. Herregud människa, du får månadslön för att blogga och kräkas upp en halvmeioker krönika då och då.
Vad man än tycker om henne så måste man ändå ge henne det, att hon är rätt clever, som lyckas deala till sig en lön från Expressen för att göra samma sak som alla andra bloggare (trots att hon gör ett bra mycket sämre jobb) och därtill verkar lyckas suga ut ännu lite till av sin mest trogna läsarskara. Eller luktar hon bara mammon?
Det är iallafall vågat att försöka blåsa sina "fans" så. För när/om de upptäcker hur rumpkörda de egentligen blir så står hon snart i ett ruggigt kallt rum...
Ett ruggigt kallt rum i sitt lilla radhus med en radhusrabatt som ingen längre vill se.
fredag, april 28, 2006
George Best
"Jag spenderade mycket på sprit, kvinnor och snabba bilar - resten slösade jag bort"
Så svarade fotbollslegenden George Best på frågan vad han blåst sin förmögenhet på.
Fan vad tufft sagt! Det är precis sånt man drömmer om att få säga någon gång... sedan vaknar man och fattar hur jävla töntigt det skulle låta när det kommer från en fullblodssvensson.
Så svarade fotbollslegenden George Best på frågan vad han blåst sin förmögenhet på.
Fan vad tufft sagt! Det är precis sånt man drömmer om att få säga någon gång... sedan vaknar man och fattar hur jävla töntigt det skulle låta när det kommer från en fullblodssvensson.
Gårdagens simpass
Gårdagens simpass var ett fiasko. Såklart. Vad hade jag väntat mig.
Skönt var att badhuset inte var till hälften så fyllt med perverterade människor och äckelupplevelser den här gången. Men det finns ju alltid några.
Mindre skönt var att jag fick sådan kramp efter halva passet att jag trodde att alla muskelfunktioner i kroppen skulle sättas ur spel och att en katastrof skulle inträffa. En katastrof som skulle porta mig från alla badhus i världen två gånger livstid. Men jag lyckades ta mig upp (fastnade dock väldigt ograciöst på en lina). Jag gick runt och skakade på benen som en tjackpundare men det verkade inte vilja släppa. Jag drack vatten och stretchade men inget hjälpte. Det tog nära tjugo minuter innan jag kunde fortsätta. När jag skulle i bassängen igen så upptäckte jag till min stora fasa att jag hade ett pubeshår fastklistrat på handen och längs kanten låg en mindre driva av plåster. Valhalla borde se över sina städrutiner tror jag bestämt.
En lönntjock gubbe med flint och mustasch låg och ryggsimmade och simmade på mig flera gånger. Jag höll på att få ett spel vid en vändning. Jag låg före och först går först så att säga. Men den regeln sket han i. Han plöjde bara på och slingrade in sina ben i mina. Jag pustade irriterat men nu skulle han väl ändå bromsa in och flytta lite på sig. Icke.
Han fortsätter och simmar fan över mig delvis. Jag utbrister ett jävligt irriterat "Amenvad..." men han bara tittar på mig som att han inte fattar vad jag reagerade över. Honom fick jag lust att skalla och strypa med en bassänglina. På riktigt. Annars var det ganska glest på idioter i bassängen. Ett crawlmongo lyckades hamna fel trots att det finns EN bana som är avsatta för fartdårar. Han sicksackade och plöjde genom vatten och människor som att det var ett jobb som måste göras.
En kul grej var att en kvinna i 55-60årsåldern som hängde vid ena stegen och stretchade såg ut att vara en nästan identisk kopia av Göran Persson. Allting var likt förutom frisyren. Hon hade långt hår så kanske en hippieversion av GP. Jag skojar inte, hon var som en klon av vår statsminister. Fränt!
Det blev lite stressigt. Kort bastusession. Inga incidenter. Inga eller väldigt få pervon.
Dock satt flera och läste därinne. Skumt värre om ni frågar mig. I min värld finns det bättre och mer avslappnande platser att läsa på än i en mörk, fuktig och sjukt het bastu. Men alla är vi olika.
Skönt var att badhuset inte var till hälften så fyllt med perverterade människor och äckelupplevelser den här gången. Men det finns ju alltid några.
Mindre skönt var att jag fick sådan kramp efter halva passet att jag trodde att alla muskelfunktioner i kroppen skulle sättas ur spel och att en katastrof skulle inträffa. En katastrof som skulle porta mig från alla badhus i världen två gånger livstid. Men jag lyckades ta mig upp (fastnade dock väldigt ograciöst på en lina). Jag gick runt och skakade på benen som en tjackpundare men det verkade inte vilja släppa. Jag drack vatten och stretchade men inget hjälpte. Det tog nära tjugo minuter innan jag kunde fortsätta. När jag skulle i bassängen igen så upptäckte jag till min stora fasa att jag hade ett pubeshår fastklistrat på handen och längs kanten låg en mindre driva av plåster. Valhalla borde se över sina städrutiner tror jag bestämt.
En lönntjock gubbe med flint och mustasch låg och ryggsimmade och simmade på mig flera gånger. Jag höll på att få ett spel vid en vändning. Jag låg före och först går först så att säga. Men den regeln sket han i. Han plöjde bara på och slingrade in sina ben i mina. Jag pustade irriterat men nu skulle han väl ändå bromsa in och flytta lite på sig. Icke.
Han fortsätter och simmar fan över mig delvis. Jag utbrister ett jävligt irriterat "Amenvad..." men han bara tittar på mig som att han inte fattar vad jag reagerade över. Honom fick jag lust att skalla och strypa med en bassänglina. På riktigt. Annars var det ganska glest på idioter i bassängen. Ett crawlmongo lyckades hamna fel trots att det finns EN bana som är avsatta för fartdårar. Han sicksackade och plöjde genom vatten och människor som att det var ett jobb som måste göras.
En kul grej var att en kvinna i 55-60årsåldern som hängde vid ena stegen och stretchade såg ut att vara en nästan identisk kopia av Göran Persson. Allting var likt förutom frisyren. Hon hade långt hår så kanske en hippieversion av GP. Jag skojar inte, hon var som en klon av vår statsminister. Fränt!
Det blev lite stressigt. Kort bastusession. Inga incidenter. Inga eller väldigt få pervon.
Dock satt flera och läste därinne. Skumt värre om ni frågar mig. I min värld finns det bättre och mer avslappnande platser att läsa på än i en mörk, fuktig och sjukt het bastu. Men alla är vi olika.
torsdag, april 27, 2006
Världens dummaste uppfinning
Jag rekapitulerar. Vinstället för bag-in-boxvin är inte längre ohotad som idiotuppfinning no.1.Fick en länk skickad till mig alldeles nyss och jag höll fan på att ramla av stolen. Alltså det är inte på skämt. Ett företag har tagit fram och lanserar en produkt som de kallar "Beerbelly". Det är en konstgjord ölmage som man bär som en bakochframvänd rygga. Alltså denna dagen började rätt ok bortsätt från en svidande huvudvärk. Och så det här.
Fan ibland så hatar jag verkligen människor. Så mycket vansinne som pågår överallt i världen. Så mycket kraft som skulle kunna läggas på att göra den bättre. Men who cares - inte jag - inte när det sitter nån jävla mupp någonstans och tar fram en dryckesbehållare som formges och uppkallas efter den styggelse alla män över trettiostrecket drömmer mardrömmar om på dagtid.
Jag blir provocerad på riktigt. Jag är fan säker på att killen på bilden bär på mer ansvar än bilden ifråga. Det är nog fan han som har kommit på skiten. Han har säkert suttit på sitt störda programmerarjobb, smuttat bryggkaffe ur sin termosmugg och fnissat åt sin tokroliga finurlighet. Han tjänar mer pengar än han hinner göra av med och wejstar skiten på en prototyp till "världens dummaste uppfinning".
Han förtjänar så mycket bonk att jag inte hittar en rättvis jämförelse, men vad får han. Folk köper skiten. Vad förväntas man tycka om mänskligheten då. Finns det hopp? Vem kan köpa en sådan här och stå för det? Fan det borde vara förbjudet att köpa en på skämt.
Kolla hur han dumflinar. "Ett leende kan säga mer än Nationalencyklopedin", heter det ju som bekant och den här killens flin läcker som värsta tjallmongot:
"Hej jag heter Janne! jag har lyckats lansera en produkt som hånar mänskligheten tillochmed mer än konceptet "smurfhits" och ni köper den. Gissa vem som flabbar hela vägen till banken."
Visst får man lust att söka upp den/de som är ansvarig för såna här kreationer och sätta P för att fler galenskaper kommer därifrån. Jag menar, att Iran verkar sugna på kärnvapen och att det stora landet i "väst" kan tänka sig att göra vad som helst för att inte släppa monopolet känns faktiskt som ett mindre problem just nu.
onsdag, april 26, 2006
Sånt som inte får hända
Livets maskineri är bra ironiskt.
Häromdagen var jag inne och skrattade gott åt Stefans inlägg "Plums i vattnet". Jag lämnade en kommentar och njöt lite av tanken att det händer andra. Och tror ni inte att exakt det som inte får hända händer. Jodå. Allt är möjligt i mikebikes lilla värld tydligen. Jag blir tokig.
Jag besökte alldeles nyss kontorets gemensamma toalett. Jag kände redan när jag gick in att någon varit där innan mig. Det luktade som om någon hade käkat huggsnake till lunch. Det är vidrigt, särskilt sedan jag hörde och okritiskt tror fullt ut på att all lukt består av 4% partiklar. Jag menar, det är rätt hög procenthalt. Kanske inte i alkoholsammanhang, men väl i huggormsbajsluktssammanhang.
Iallafall så går jag in och gör bara nummer ett. Försöker liksom hålla andan. Är klar på någon minut och vad möter mig när jag öppnar dörren. Jo en tjej som sitter i lokalen, en liten söt tjej (tror hon är från frankrike) står och ska in. Jag andas ut på ett onormalt sätt och förstår i samma sekund som jag möter hennes blick att det som just ska ske är oundvikligt. Hon går in och jag förbannar världen.
Ibland är livet så jävla orättvist. Helt oskyldig kommer jag nu att vara stämplad, ja brännmärkt inom överskådlig framtid. Det spelar egentligen ingen roll för jag har ingen relation till henne men ändå är det lite osoft att vara en bajsman i hennes ögon. Särskilt som det inte var jag.
Det är fan bland det värsta jag vet. Jag tål inte konceptet med arvssynd. Hade det åtminstone varit jag själv som suttit där inne och byggt en björn så att säga så hade skammen åtminstone varit min egen. Att jag nu ska behöva lida för att någon av journalistjävlarna har varit inne och lagt en kabel som luktar frilansångest lång väg. DET VAR JU INTE JAAAAAG!!!
Men det vet ju inte hon.
Jag fick ett plötsligt infall att jag skulle stanna utanför och försöka förklara mig när hon kom ut, men insåg att det knappast skulle reparera något. Tvärtom.
"Hello my name is Mikael, and i just wanted you to know that i'm not responsible for the smell... the huggsnakesmell you know."
Det skulle aldrig bli bra. Så jag får väl göra som vanligt. Tugga i mig och bita ihop.
Häromdagen var jag inne och skrattade gott åt Stefans inlägg "Plums i vattnet". Jag lämnade en kommentar och njöt lite av tanken att det händer andra. Och tror ni inte att exakt det som inte får hända händer. Jodå. Allt är möjligt i mikebikes lilla värld tydligen. Jag blir tokig.
Jag besökte alldeles nyss kontorets gemensamma toalett. Jag kände redan när jag gick in att någon varit där innan mig. Det luktade som om någon hade käkat huggsnake till lunch. Det är vidrigt, särskilt sedan jag hörde och okritiskt tror fullt ut på att all lukt består av 4% partiklar. Jag menar, det är rätt hög procenthalt. Kanske inte i alkoholsammanhang, men väl i huggormsbajsluktssammanhang.
Iallafall så går jag in och gör bara nummer ett. Försöker liksom hålla andan. Är klar på någon minut och vad möter mig när jag öppnar dörren. Jo en tjej som sitter i lokalen, en liten söt tjej (tror hon är från frankrike) står och ska in. Jag andas ut på ett onormalt sätt och förstår i samma sekund som jag möter hennes blick att det som just ska ske är oundvikligt. Hon går in och jag förbannar världen.
Ibland är livet så jävla orättvist. Helt oskyldig kommer jag nu att vara stämplad, ja brännmärkt inom överskådlig framtid. Det spelar egentligen ingen roll för jag har ingen relation till henne men ändå är det lite osoft att vara en bajsman i hennes ögon. Särskilt som det inte var jag.
Det är fan bland det värsta jag vet. Jag tål inte konceptet med arvssynd. Hade det åtminstone varit jag själv som suttit där inne och byggt en björn så att säga så hade skammen åtminstone varit min egen. Att jag nu ska behöva lida för att någon av journalistjävlarna har varit inne och lagt en kabel som luktar frilansångest lång väg. DET VAR JU INTE JAAAAAG!!!
Men det vet ju inte hon.
Jag fick ett plötsligt infall att jag skulle stanna utanför och försöka förklara mig när hon kom ut, men insåg att det knappast skulle reparera något. Tvärtom.
"Hello my name is Mikael, and i just wanted you to know that i'm not responsible for the smell... the huggsnakesmell you know."
Det skulle aldrig bli bra. Så jag får väl göra som vanligt. Tugga i mig och bita ihop.
Förortsdandyn
När jag väntade på vagnen i morse kom en kille och ställde sig bredvid mig i kuren. Jag kände instinktivt att jag irriterade mig på honom.
Jag är själv smärtsamt medveten om att min frisyr ser ut som hej kom och hjälp mig nu för fan och att jag nog har en generellt ganska sliten uppsyn. Så jag brukar inte dissa folk av samma anledning. Men är det något som jag kan störa mig sjukt mycket på så är det när killar dressar upp sig som smaklösa förortsdandys (viktigt att inte blanda ihop med människor som bor i en förort). Förortsdandyn är en skapelse helt för sig själv.
Alltså, killen ifråga hade lite för långa och ganska pösiga finbrallor (kostymbyxor), kritstrecksrandig viskosskjorta (vilket galet material. Hur kan man bära kläder av ett cellulosamaterial som även används till att göra korvskinn) som hängde ledigt utanför. Jackan var av skinn och modellen lite kavaj- eller snarare rockstuket som var så poppis för några årsedan. Detta toppar han med ultra sci-fi sneakers med så mycket detaljer och av en så vulgär design att de drar till sig blicken mer än de feta neonskyltarna på Times sq. i NY. Han hade såklart sprutsolat sig onatruligt brun och hade sprayat upp sin taggiga tecnhofrilla så hårt att den skulle stå pall vad som helst - starkt, smutsigt och radioaktivt nedfall - anytime. Genom hans öronpluggar strålade rejvmusik. På ena lillfingret hade han en sådan där klassisk apful klackring i guld med svart platta ovanpå. Kan kan kräkas för mindre. Alltså jag blev så stressad av hela hans uppenbarelse att jag började irritera mig på honom på en sekund.
Han hade den klassiska sura kickeruppsynen också. Muckar du med mig eller. För att inte tala om den fasansfulla odör han gav ifrån sig. Riktigt billig cologne som i sammansättning med hårsprayen skapade en mycket frän myggspraydoft. Charmigt verkligen.
Allt detta hade nog varit helt ok om det inte var för hans buffliga attityd. Jag hade kunnat leva med att han fanns i allafall. Han tokstirrade alla i ögonen och knödde sig stökigt förbi alla när han spankulerade mellan tidtabellen i den högra kuren och platsen brevid mig i den vänstra.
Åhhh... en sådan daybreaker.
Jag gillar inte den sidan av mig själv. Att en hel dag kan anta sursmak för att jag ser en störig snubbe på hållplatsen. Mitt liv förkortas av den påfrestning mina hjärtmuskler får utstå...
Andas in, andas ut... wax on, wax off!
Jag är själv smärtsamt medveten om att min frisyr ser ut som hej kom och hjälp mig nu för fan och att jag nog har en generellt ganska sliten uppsyn. Så jag brukar inte dissa folk av samma anledning. Men är det något som jag kan störa mig sjukt mycket på så är det när killar dressar upp sig som smaklösa förortsdandys (viktigt att inte blanda ihop med människor som bor i en förort). Förortsdandyn är en skapelse helt för sig själv.
Alltså, killen ifråga hade lite för långa och ganska pösiga finbrallor (kostymbyxor), kritstrecksrandig viskosskjorta (vilket galet material. Hur kan man bära kläder av ett cellulosamaterial som även används till att göra korvskinn) som hängde ledigt utanför. Jackan var av skinn och modellen lite kavaj- eller snarare rockstuket som var så poppis för några årsedan. Detta toppar han med ultra sci-fi sneakers med så mycket detaljer och av en så vulgär design att de drar till sig blicken mer än de feta neonskyltarna på Times sq. i NY. Han hade såklart sprutsolat sig onatruligt brun och hade sprayat upp sin taggiga tecnhofrilla så hårt att den skulle stå pall vad som helst - starkt, smutsigt och radioaktivt nedfall - anytime. Genom hans öronpluggar strålade rejvmusik. På ena lillfingret hade han en sådan där klassisk apful klackring i guld med svart platta ovanpå. Kan kan kräkas för mindre. Alltså jag blev så stressad av hela hans uppenbarelse att jag började irritera mig på honom på en sekund.
Han hade den klassiska sura kickeruppsynen också. Muckar du med mig eller. För att inte tala om den fasansfulla odör han gav ifrån sig. Riktigt billig cologne som i sammansättning med hårsprayen skapade en mycket frän myggspraydoft. Charmigt verkligen.
Allt detta hade nog varit helt ok om det inte var för hans buffliga attityd. Jag hade kunnat leva med att han fanns i allafall. Han tokstirrade alla i ögonen och knödde sig stökigt förbi alla när han spankulerade mellan tidtabellen i den högra kuren och platsen brevid mig i den vänstra.
Åhhh... en sådan daybreaker.
Jag gillar inte den sidan av mig själv. Att en hel dag kan anta sursmak för att jag ser en störig snubbe på hållplatsen. Mitt liv förkortas av den påfrestning mina hjärtmuskler får utstå...
Andas in, andas ut... wax on, wax off!
tisdag, april 25, 2006
Saved by the bagel
Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om bagels med vallmofrön de senaste dagarna.
I morse när jag surköpt min dagliga bagel och kom gående runt hörnet på tredje lång var det nåt jävla bebbo som trixat med en betongplatta i trottoaren varpå jag fastnade med ena foten på nåt vänster och föll. Handlöst.
Alltid när man ramlar så på öppen gata så känner man att ALLA udrar vad det är för ett fyllo som ramlar omkring. Man skäms och försöker skaka av sig men känner sig lite kassare än vanligt. Klanten. Papphammar redux. Det är jag det.
Men idag föll jag snyggt. Nästan stuntmannamässigt och lyckades falla mot en låg utstickande kant på ett av husen. Det hade kunnat gå riktigt illa men jag föll med ena sidan först, min vänstra, och tog emot snyggt med den hand jag höll bagelpåsen med. "Smack", sa det (ackomanjerat av ett stönande öhhhh...) och så satt jag där.
Det sved lite i handflatan genom min bagel men den dämpade fallet så snyggt och besparade mig minst en bruten handled (Hur hade det sett ut att skriva blogg med brutna handleder). Jag smutsade inte ens ner byxorna. Väl på kontoret käkade jag upp min bagel. Något plattare än vanligt men med hjältesmak!
Jag ska inte förbanna vallmobagels mer. De räddar liv.
I morse när jag surköpt min dagliga bagel och kom gående runt hörnet på tredje lång var det nåt jävla bebbo som trixat med en betongplatta i trottoaren varpå jag fastnade med ena foten på nåt vänster och föll. Handlöst.
Alltid när man ramlar så på öppen gata så känner man att ALLA udrar vad det är för ett fyllo som ramlar omkring. Man skäms och försöker skaka av sig men känner sig lite kassare än vanligt. Klanten. Papphammar redux. Det är jag det.
Men idag föll jag snyggt. Nästan stuntmannamässigt och lyckades falla mot en låg utstickande kant på ett av husen. Det hade kunnat gå riktigt illa men jag föll med ena sidan först, min vänstra, och tog emot snyggt med den hand jag höll bagelpåsen med. "Smack", sa det (ackomanjerat av ett stönande öhhhh...) och så satt jag där.
Det sved lite i handflatan genom min bagel men den dämpade fallet så snyggt och besparade mig minst en bruten handled (Hur hade det sett ut att skriva blogg med brutna handleder). Jag smutsade inte ens ner byxorna. Väl på kontoret käkade jag upp min bagel. Något plattare än vanligt men med hjältesmak!
Jag ska inte förbanna vallmobagels mer. De räddar liv.
måndag, april 24, 2006
Våren är kommen och stavas 414-getthostyle
Helgen som gick var helt galen. I vanlig ordning så har det varit kidnappningar, taxirån, mordförsök, bilinbrott och en massa annan ofog i stan. Det är inget man höjer på ögonbrynen för eftersom man vet att det ALLTID är Hisingen som står för fiolerna när det vankas knvivåld och fulbråk.
Så gissa om man tappar andan när gamla goa Majorna får sin beskärda del av vansinnet. En man blev på fredagen poppad av en okänd gärningsman. Han blev skjuten på öppen gata här intill. Vanligt på Hisingen - ytterst ovanligt i majorna. Två dagar senare, söndag, fick en 79-årig gobbe smaka blankstål när två snubbar och en kvinna kom på "hembesök" så att säga. Allt inom en radie av kanske tvåhundra meter fågelvägen från mitt eget kvarter.
Många tjafsar om att tussilago är ett vårtecken. När snödroppar, krokus och annat grönt vaknar till liv. Men vi i Majorna vet bättre. När alkisposset flyttar från sin vinterbostad kring Backaplan på Hisingen och intar lekplatsen utanför Sjöfartsmuseet. Då är det vår. Varken förr eller senare.
Det är en syn att se. Det borde vara med i en alternativ turistguide över Göteborg. För alla som hatar Avenyn, Liseberg, Skansen kronan och en massa annan skit och vill se ett riktigt event. Det är lite som att åka och glo på tranorna i Hornborgarsjön skulle jag tro. Fast mer pikant på något vis.
Gubbar och kärringar i 60+ -åldern som sitter och spritar, skrattar och slåss på en lekplats. Udda egentligen, för det ligger inget systembolag i närheten. Men det är klart att när solen värmer är det ju aldrig fel med ett sexpack fegisar.
Jag har ju inte närmre belägg för det men det känns rent instinktivt som att det kommit med ohyra i banancontainern. Att det inte bara är de vanliga spriträvarna från Hisingen som intar Majorna och gör det till sommarhäng i år. Damn!
Det värsta med alltihop är inte att våldet gör området otryggt. Majorna blir aldrig otryggt. Det jobbigaste är att jag och farsan brukar "battla" om vem som bor i värst rövartrakter. Jag vinner givetvis alltid eftersom han och mossan bor i "Komarken" i Kungälv. Där är är de så vana vid driveby's och rena avrättningar att postlådesprängningar, bilstölder och rån inte ens läggs märke till. Vill man ha en bil tar man den. Vill man ha cash rånar man någon. Vill man ha ett rus, ja då tjackar man starkt lim och en rulle plastpåsar. Så är det där. Alla vet det.
Det är ett förhållandevis litet område men koncentrationen av dåliga ägg gör att Komarken lätt tävlar med Hisingens ocharmigaste områden. Bara en sån sak som att självmordsbombaren (Al-Qaida-anknuten såklart) som planerat att spränga sig på den lokala högstadieskolan. Han bodde knappa hundra meter meter från mom och pop och lägenheten var fullstashad med sprängmedel och annat kul. Soft.
I Komarken är gränsen skarp mellan radhusområde och knivgettho. En gata. Som på film. Jag har gjort farsan smått tokig genom att häckla honom för komarksvåldet. Han säger att det alltid händer grejer i Majorna också men har än idag inte lyckats komma upp med bevis på en enda större grej. En gång var det nåt stort på g och ironiskt nog visade sig gärningsmannen självklart komma från - ja just det - Komarken. Då flabbade jag rått.
Annars kanske lite småbös kan ha inträffat men när han ringer om det är han så överförtjust och till sig att han knappt hinner hälsa innan han börjar recitera någon tidningsnotis. Så helgens dramatik är en fet jävla jackpot för farsan. Jag kommer att bli tvungen att stänga av telefonen och blockera alla inkommande mail, för nu har han fått vatten på sin kvarn. Det här kommer jag få höra i flera år framöver.
Helgen då Majorna gick och blev getthostyle.
Jag har en radio
För någon vecka sedan när jag var hemma hos päronen så fick jag med mig en gammal radio som jag fått av farmor eller om det var mormor när jag var liten. En högst vanlig radio en liten slimmad luxor i svart plast med alluminiumdetaljer och bara två rattar. Volym och frekvens. Jag lyssnade sjukt mycket på den innan jag fick en egen "getthoblaster" och kunde lyssna på band. Det är något visst med att lyssna på radio på en radio.
Det är fint med en radio i köket. Det har jag inte haft på tio år. Min stora förebild hade bara en radio och en skrivmaskin sa han. Jag tyckte det lät soft. Jag började drömma för ett tag sedan om att jag skulle göra mig av med allting. Tv, stereo, dator, digitalkamera, bredband och all annan milleniumskit man har släpat in. Strippa bostaden på high-tech och hi-fi och bara ha en jävla transistorradio.
Det var en fin dröm ända till jag tänkte att jag måste ju ha min dator att skriva på. Och så bredband såklart. Sedan är det rätt gött att kunna spela sina skivor och jag gillar film lite för mycket för att bara kicka ut det. Jag börjar fatta att de äger mig. Jag är en IKEA-boy och får en form av tillfredställelse av att köpa på mig fler och fler grejer. Fy fan... jag blir äcklad.
Plötsligt var jag tillbaka bland alla prylar... plus en radio.
Det är fint med en radio i köket. Det har jag inte haft på tio år. Min stora förebild hade bara en radio och en skrivmaskin sa han. Jag tyckte det lät soft. Jag började drömma för ett tag sedan om att jag skulle göra mig av med allting. Tv, stereo, dator, digitalkamera, bredband och all annan milleniumskit man har släpat in. Strippa bostaden på high-tech och hi-fi och bara ha en jävla transistorradio.
Det var en fin dröm ända till jag tänkte att jag måste ju ha min dator att skriva på. Och så bredband såklart. Sedan är det rätt gött att kunna spela sina skivor och jag gillar film lite för mycket för att bara kicka ut det. Jag börjar fatta att de äger mig. Jag är en IKEA-boy och får en form av tillfredställelse av att köpa på mig fler och fler grejer. Fy fan... jag blir äcklad.
Plötsligt var jag tillbaka bland alla prylar... plus en radio.
fredag, april 21, 2006
Apan hälsar
Igår fick jag ett mail från en mycket trevlig tjej som heter E. Det var en rolig överraskning för det var nämligen ett "monk-e-mail".
Flink som jag är så knåpade jag ihop en hälsning till alla som läser Bloggfrossa. Man måste ju sprida glädjen vidare. Obs! han sluddrar lite.
Flink som jag är så knåpade jag ihop en hälsning till alla som läser Bloggfrossa. Man måste ju sprida glädjen vidare. Obs! han sluddrar lite.
Våffelbåten
När jag skrev om mina badhusbravader härom dagen så nämnde jag att den hårige greken - lord of the showerroom - troligen löst årskort och försökte slå nåt rekord och suga ut maximalt ur sitt medlemsskap. Då kom jag osökt att tänka på "Våffelbåten" som låg nere vid stenpiren och guppade för några år sedan.
Det kan tyckas långsökt kanske men det är en högst normal koppling. Vänta och se.
För några årsedan låg låg en stor gammal båt (aka. Våffelbåten) vid stenpiren alldeles intill där Göteborgs kasino ligger idag. Mycket intressant. De lockade med det gamla ät-så-mycket-våfflor-och-glass-du-vill-för-50kr-konceptet och som vi gick igång på det, jag och min kollega O. Vi gick dit och rekade. Det verkade ju vara ett galet erbjudande men det verkade ju hålla. Anledningen, kom vi snabbt fram till, var att de inte körde buffékonceptet som alla andra satans amatörer. O nej! Våffelbossen var en gammal och skitsur sjöbuse som stod bakom disk och gräddade våfflor och serverade glassen. Reglerna var hårda men förhållandevis rättvisa. En våffla och en kula glass per omgång. Vi förstod snabbt att det skulle bli smärtsamt att beställa backning fler än tre gånger.
Jag och O började snacka om det och ju mer vi snackade om det desto mer triggade blev vi att knäcka systemet. Vi blev fullkomligt besatta av tanken att få ut maximalt av Våffelbåtens luncherbjudande (därav kopplingen). Vi planerade minutiöst och förberedde oss för längsta lunchen i mannaminne. Vi skulle nog visa honom att han kunde gå back.
Vi hade vid rekningssessionen lagt märke till att Våffelbåtens kunder bestod till 90% av barn med mor- eller farförälder. Alla vet att det finns begränsat magsäcksutrymme hos de där små rackarna. Men för killar som jobbar med IT och har hunnit vandra sig igenom stades oddysé av fet lunchmat borde det inte bli några probs alls.
Innan vi steg ombord så hetsade vi varandra att "ta till du skäms" var en regel för lipsillar och mesar. Inte för oss hårda reklambyråsvin. Vi gick in och tog plats. Först av alla. Vi tog var sin papperstallrik och satte igång spektaklet.
Vi började att spela enligt reglerna. En våffla, en kula persikosorbet. Pang! Det gick fort och redan vid första backningen sa jag att jag kunde ta tre med en gång. Våffelmannen tittade klurigt på mig och svarade med bister underton att två får räcka. Chokladglass och en kula med banansmak. Jag kände blicken och min kollega O som satt med ryggen emot honom bara flinade. Vi konstaterade att psykkriget var i full gång. Gubben levde fortfarande i villfarelsen att vi bara hade en timmes lunch. Not this time.
Kapten våffla började verkligen slöa efter tredje backningen. Tog övertydligt god tid på sig att grädda våra våfflor. Han ville bli av med oss men vi var knappast klara. Vi drog ner på takten men satt kvar. Hela tiden kastades sura blickar åt vårt håll och två av tre våffeljärn stängdes av i någon form av protest. För att vi inte skulle kunna beställa mer än en åt gången. Han trodde han fick övertaget igen och jag minns att jag fick lust att säga "Ta hur lång tid på dig du vill gubbjävel, vi tänker stanna till tre".
Jag vet inte hur länge vi stannade men jag vet att jag inte åt våfflor på ett år efter den lunchen. När vi gick var stämningen så långt ifrån barnkalas man kan komma. Men vi var skitnöjda - vi hade visat att hans koncept inte var så förbannat vattentätt som han trodde.
Någon månad senare försvann Våffelbåten från stenpiren för att aldrig bli sedd igen. Vi kreddade oss själva lite för det men när euforin lagt sig något så förstod vi att det knappast var det ekonomiska bakslaget av vårt besök som fått honom att pysa. Men kanske att det var ett psykologiskt bakslag.
Hursomhelst började vi sakna honom. Jag menar vår mening var aldrig att få honom att sticka. Vi ville bara visa att han inte skulle komma där och vara så JÄVLA kaxig med sitt våffelerbjudande.
Är det BTW någon som vet vart Våffelbåten tog vägen så berätta gärna för mig.
Det kan tyckas långsökt kanske men det är en högst normal koppling. Vänta och se.
För några årsedan låg låg en stor gammal båt (aka. Våffelbåten) vid stenpiren alldeles intill där Göteborgs kasino ligger idag. Mycket intressant. De lockade med det gamla ät-så-mycket-våfflor-och-glass-du-vill-för-50kr-konceptet och som vi gick igång på det, jag och min kollega O. Vi gick dit och rekade. Det verkade ju vara ett galet erbjudande men det verkade ju hålla. Anledningen, kom vi snabbt fram till, var att de inte körde buffékonceptet som alla andra satans amatörer. O nej! Våffelbossen var en gammal och skitsur sjöbuse som stod bakom disk och gräddade våfflor och serverade glassen. Reglerna var hårda men förhållandevis rättvisa. En våffla och en kula glass per omgång. Vi förstod snabbt att det skulle bli smärtsamt att beställa backning fler än tre gånger.
Jag och O började snacka om det och ju mer vi snackade om det desto mer triggade blev vi att knäcka systemet. Vi blev fullkomligt besatta av tanken att få ut maximalt av Våffelbåtens luncherbjudande (därav kopplingen). Vi planerade minutiöst och förberedde oss för längsta lunchen i mannaminne. Vi skulle nog visa honom att han kunde gå back.
Vi hade vid rekningssessionen lagt märke till att Våffelbåtens kunder bestod till 90% av barn med mor- eller farförälder. Alla vet att det finns begränsat magsäcksutrymme hos de där små rackarna. Men för killar som jobbar med IT och har hunnit vandra sig igenom stades oddysé av fet lunchmat borde det inte bli några probs alls.
Innan vi steg ombord så hetsade vi varandra att "ta till du skäms" var en regel för lipsillar och mesar. Inte för oss hårda reklambyråsvin. Vi gick in och tog plats. Först av alla. Vi tog var sin papperstallrik och satte igång spektaklet.
Vi började att spela enligt reglerna. En våffla, en kula persikosorbet. Pang! Det gick fort och redan vid första backningen sa jag att jag kunde ta tre med en gång. Våffelmannen tittade klurigt på mig och svarade med bister underton att två får räcka. Chokladglass och en kula med banansmak. Jag kände blicken och min kollega O som satt med ryggen emot honom bara flinade. Vi konstaterade att psykkriget var i full gång. Gubben levde fortfarande i villfarelsen att vi bara hade en timmes lunch. Not this time.
Kapten våffla började verkligen slöa efter tredje backningen. Tog övertydligt god tid på sig att grädda våra våfflor. Han ville bli av med oss men vi var knappast klara. Vi drog ner på takten men satt kvar. Hela tiden kastades sura blickar åt vårt håll och två av tre våffeljärn stängdes av i någon form av protest. För att vi inte skulle kunna beställa mer än en åt gången. Han trodde han fick övertaget igen och jag minns att jag fick lust att säga "Ta hur lång tid på dig du vill gubbjävel, vi tänker stanna till tre".
Jag vet inte hur länge vi stannade men jag vet att jag inte åt våfflor på ett år efter den lunchen. När vi gick var stämningen så långt ifrån barnkalas man kan komma. Men vi var skitnöjda - vi hade visat att hans koncept inte var så förbannat vattentätt som han trodde.
Någon månad senare försvann Våffelbåten från stenpiren för att aldrig bli sedd igen. Vi kreddade oss själva lite för det men när euforin lagt sig något så förstod vi att det knappast var det ekonomiska bakslaget av vårt besök som fått honom att pysa. Men kanske att det var ett psykologiskt bakslag.
Hursomhelst började vi sakna honom. Jag menar vår mening var aldrig att få honom att sticka. Vi ville bara visa att han inte skulle komma där och vara så JÄVLA kaxig med sitt våffelerbjudande.
Är det BTW någon som vet vart Våffelbåten tog vägen så berätta gärna för mig.
Blogglänkar
Jag skulle vilja salutera tre bloggar som jag tycker mycket om:
1. Inte för intet
Mycket smärta, mycket känsla och väldigt mycket människa... och så en jävla massa djur. Jag har sett många bloggar som handlar om livsöden och stora sorger. En del är dåligt, annat är bra och detta är riktigt bra - men man måste ta sig tid - börja från början. Jag gillar denna blogg mycket och personen bakom.
2. Mamselamsen
Jag blev länkad till från mamselamsen igår. Det var kul. Det är alltid kul men det som var extra kul med den här länkningen var att det var efter att hennes blogg hypats av skugge som jag fattade vad blogg var och startade en egen. Mamsen är en bloggräv och behöver knappast närmre presentation.
3. Deltidsharmonisk
Den här killen skriver mycket bra. Detaljerat, oväntat och slagkraftigt. Ett slag i magen och ett på käften. Jag fascineras av hur en hjärna kommer upp med sådan "stuff". Jag skulle bli rädd för mig själv om jag släppte lös min fantasi så. Det är ett konststycke i sig och kräver mod. Jag har sällan flabbat så att jag nästan pissat på mig (har inte fattat att det ligger en sanning bakom det uttrycket). Har sällans skrattat så att tårarna rinner och andnöden gör sig påmind. Deltidsharmonisk har framkallat båda fenomenen. Först tänkte jag att detta är en riktigt jävla vriden hjärnas berättelser, men ju mer man läser desto mer förstår man. och man blir hookad. Jag tar inte ansvar för eventuella beroendesymptom... och som killen själv säger: vi får hoppas att han snart blir arbetslös så han kan skriva varje dag;)
1. Inte för intet
Mycket smärta, mycket känsla och väldigt mycket människa... och så en jävla massa djur. Jag har sett många bloggar som handlar om livsöden och stora sorger. En del är dåligt, annat är bra och detta är riktigt bra - men man måste ta sig tid - börja från början. Jag gillar denna blogg mycket och personen bakom.
2. Mamselamsen
Jag blev länkad till från mamselamsen igår. Det var kul. Det är alltid kul men det som var extra kul med den här länkningen var att det var efter att hennes blogg hypats av skugge som jag fattade vad blogg var och startade en egen. Mamsen är en bloggräv och behöver knappast närmre presentation.
3. Deltidsharmonisk
Den här killen skriver mycket bra. Detaljerat, oväntat och slagkraftigt. Ett slag i magen och ett på käften. Jag fascineras av hur en hjärna kommer upp med sådan "stuff". Jag skulle bli rädd för mig själv om jag släppte lös min fantasi så. Det är ett konststycke i sig och kräver mod. Jag har sällan flabbat så att jag nästan pissat på mig (har inte fattat att det ligger en sanning bakom det uttrycket). Har sällans skrattat så att tårarna rinner och andnöden gör sig påmind. Deltidsharmonisk har framkallat båda fenomenen. Först tänkte jag att detta är en riktigt jävla vriden hjärnas berättelser, men ju mer man läser desto mer förstår man. och man blir hookad. Jag tar inte ansvar för eventuella beroendesymptom... och som killen själv säger: vi får hoppas att han snart blir arbetslös så han kan skriva varje dag;)
torsdag, april 20, 2006
Sesam jag saknar dig
Jag ändrar mig.
Härom dagen uttryckte jag lite överilat ett glädjerop över att hemköp börjat med bagels igen. Jag sa att det förvisso var toppade med vallmo istället för sesam, men att man vänjer sig.
Man vänjer sig inte. Jag känner större och större aversion mot vallmofrön för varje bagel. Jag fattar inte poängen med dem. De ramlar av i tusental. De är ett jävla aber att sitta med en vallmobagel framför datorn. Man kan ge sig på att det knastrar oskönt mellan tangenterna i veckor att komma.
Det är inte så att jag egentligen hyser ett grundmurat hat gentemot vallmofrön. Jag kan köpa frallor med vallmo på och njuta av dem men aldrig, aldrig att jag skulle fantisera ihop något så sjukt som att byta ut sesam mot vallmo i bagelsammanhang.
Vad är det för ett pundhuvud som ens kommer på idén att försöka sig på en sådan vansinnig "produktutveckling". Alla vet att det finns två inarbetade typer av bagels. Sesam och släta. Det är vedertaget.
Dont mess with it.
Härom dagen uttryckte jag lite överilat ett glädjerop över att hemköp börjat med bagels igen. Jag sa att det förvisso var toppade med vallmo istället för sesam, men att man vänjer sig.
Man vänjer sig inte. Jag känner större och större aversion mot vallmofrön för varje bagel. Jag fattar inte poängen med dem. De ramlar av i tusental. De är ett jävla aber att sitta med en vallmobagel framför datorn. Man kan ge sig på att det knastrar oskönt mellan tangenterna i veckor att komma.
Det är inte så att jag egentligen hyser ett grundmurat hat gentemot vallmofrön. Jag kan köpa frallor med vallmo på och njuta av dem men aldrig, aldrig att jag skulle fantisera ihop något så sjukt som att byta ut sesam mot vallmo i bagelsammanhang.
Vad är det för ett pundhuvud som ens kommer på idén att försöka sig på en sådan vansinnig "produktutveckling". Alla vet att det finns två inarbetade typer av bagels. Sesam och släta. Det är vedertaget.
Dont mess with it.
onsdag, april 19, 2006
Framsteg i klagogramkarusellen
Idag kände jag att Comviqs tidsfrist hade tagit slut och mailade en liten påtryckning:
Jag skrev ett låååångt klagogram (se nedan) till er förra veckan för en
klients räkning. Har ännu inte fått något svar. Jag har väldigt många
läsare varje dag som väntar med spänning på någon form av svar från er.
Detta bekräftar ju faktiskt precis det jag skrev om.
Ni är ett företag som sysslar med kommunikation men det ni är absolut
sämst på är just att kommunicera.
/mikebike - bloggfrossa.
Nu på kvällen fick jag svar:
Hej,
Vi ber dig vänligen komplettera ditt ärende med ett telefonnummer där vi kan nå
kunden det gäller, så ringer vi upp snarast möjligt.
Med vänlig hälsning
TELE2COMVIQ
Kundservice
Joanna Holm
Till min klient S:
Alltså, det verkar som att det väntar en form av upprättelse från Comviqasen til dig S. Det skulle vara finfint om du mailar ditt nummer till mig så kan jag leverera det till dem omgående. Så får vi ett slut på den förnedring de utsatt dig för. Dig och alla andra. Fan vad fint, det är lite som en omvänd martyrgärning från din sida.
Tänk om de vill ge Stenbäck juniors gamla bassethund till dig. Han som finns med på alla kontantkort du vet. Hade inte det varit smutt...
Jag skrev ett låååångt klagogram (se nedan) till er förra veckan för en
klients räkning. Har ännu inte fått något svar. Jag har väldigt många
läsare varje dag som väntar med spänning på någon form av svar från er.
Detta bekräftar ju faktiskt precis det jag skrev om.
Ni är ett företag som sysslar med kommunikation men det ni är absolut
sämst på är just att kommunicera.
/mikebike - bloggfrossa.
Nu på kvällen fick jag svar:
Hej,
Vi ber dig vänligen komplettera ditt ärende med ett telefonnummer där vi kan nå
kunden det gäller, så ringer vi upp snarast möjligt.
Med vänlig hälsning
TELE2COMVIQ
Kundservice
Joanna Holm
Till min klient S:
Alltså, det verkar som att det väntar en form av upprättelse från Comviqasen til dig S. Det skulle vara finfint om du mailar ditt nummer till mig så kan jag leverera det till dem omgående. Så får vi ett slut på den förnedring de utsatt dig för. Dig och alla andra. Fan vad fint, det är lite som en omvänd martyrgärning från din sida.
Tänk om de vill ge Stenbäck juniors gamla bassethund till dig. Han som finns med på alla kontantkort du vet. Hade inte det varit smutt...
Håriga män, hängande pungar och ett alldeles vanligt simpass
Alltså, jag kände mig som en veteran igår när jag kom till simhallen, trots att jag inte varit där på lätt två år. Det berodde nog mest på att brorsan var en sådan jävla novis denna gång, precis som jag var när jag började förra gången.
Man får ett litet armband som man använder till klädskåpet. Det är nåt litet chip som styr den mekanismen - thats it - men brorsan fick för sig att man gjorde ALLT med den där jäkla sensorn. Han fattade inte att duschen hade en touchpad som man behövde beröra för att vattnet skulle sättas på. Jag garvade rått när han stod där och tryckte armbandet mot plattan utan resultat (folk glodde). Detta trots att jag vid min egen första gång råkade ta fel och tog kallduschen och dessutom fick fråga en gammgubbe hur man gjorde för att få igång vattnet. Surprise! Men det var gött att ha koll den här gången.
När vi var påväg ut till hallen, gissa vem vi fick syn på. Japp, Mr Grek. Fortfarande boss i bubbelpoolen. Lika hårig (make till rygmatta har jag aldrig skådat, fårsax göre sig icke besvär), lika äcklig blick men inte riktigt lika fet längre. Alltså han måste fan bo där. Det står ganska tydliga regler att varje besök inte får överstiga tre timmar men han måste ha en specialdeal. Jag har alltså inte varit där en enda gång på tio år utan att han har varit där. Han har nog köpt årskort och gett sig fan på att slå rekord, att knäcka systemet, att han ska bli den förste som verkligen får ut max av sitt medlemsskap.
Vi hoppade direkt i och denna gången valde jag världsvant "andra" längan. Fick ganska nyligen reda på att de har en oskriven ordning att de långsammaste simmar i de första motionsspåren, de lite snabbare i nästa och crawlmongon i det tredje. Min förra simkarriär gick mer eller mindre ut på att tokköra om pensionärerna hela tiden, hålla igen munnen och absolut inte tänka. Jag fick för mig att jag annars skulle få i mig hälsovådligt stora mängder död hud och produkten av det som de med inkontinentala problem lämnade efter sig i bassängvattnet.
Det började bra. jag gick ut stenhårt och simmade mig igenom tre längder på rekordtid tyckte jag. Sedan blev det ungt men av någon anledning har jag alltid (sedan jag lärde mig simma vilket jag gjorde rätt sent) haft lätt för att pressa mig i vattnet. Jag lovade mig själv minst 20 längder (1 km) och gjorde 21. Brorsan hade en annorlunda strategi. Han simmade två och sedan simmade han femtio åt gången. Jag tror det slutade på 9 längder allt som allt för honom. Men han kämpade och simmade till han blev illamående. Gött jobbat.
Det enda som var riktigt jobbigt var att jag freakade ur varje gång jag råkade svälja lite vatten. Jag såg bara en massa äckliga kroppar och började fundera på att man faktiskt svettas under vattnet också. jag höll på att gå åt. Särskilt när en tjock rumän (jag tyckte han passade att vara rumän) våldssimmade förbi mig gång på gång. Egentligen var han inte snabb men han plaskade som ett överenergiskt barn i ett äventyrsbad. Han liksom tog i så att det klumsade som när stora krigsfartyg fäller sjunkbomber. Jag gav honom en sur blick fler än en gång men han fattade inte. Hade jag varit en gelen jävel hade jag nog gått upp och väntat på kanten till han kom och hoppat en väl avvägd "kanonkula"i ryggen på honom. Förpassa hans fortsatta simkarriär till pensiobanan och alla hudavlagringar så att säga. Men nu är jag ju inte galen.
En gubbe till var extremt jobbig. En gammal en men spänstig för han var rätt snabb. Han bara simmade rätt på. Hans häl var snuddande nära att försätta mitt klockspel ur funktion ett antal gånger. Sedan var det en kines som simmade i vanliga brillor som immade nåt helt tokigt. Han verkade gilla att simma nära. För nära. Alltså vill man börja hata människor är Valhallabadet the shit.
I duschen fick jag och brorsan skåda något vi helst hade velat slippa se. En man med den största hängpung jag sett. Inte ens en karikatyrtecknare hade kunnat toppa den. Jag skämtar inte och var tvungen att diskutera och säkerställa med bror efteråt. Den hängde fan inte mer än tio cm från knäna. Först såg jag bara i ögonvrån att han hade "nåt där" så att säga och tänkte att, vaffan är det han har på sig. Ohämmat stod han och tvålade in varorna. Vi glodde som om vi betalt dyra pengar för en sådan där "freakshow" som skäggiga damen, kvinnan med tre bröst etc. Han kan sälla sig in i skaran som Mr Tungpung vilken dag som helst.
Jäkelberg. Det måste vara bra bökigt att ta några längder om man har en flytboj mellan benen. Han fick jultomtens julklappssäck att verka futtig för att utrycka mig milt.
Brorsan tjatade om att vi skulle basta. Han hade inte gjort det på många år och eftersom hans simpass inte gav full utdelning så ville han basta lite för att kompensera. Jag blev väldigt nervös för man har ju läst kvällsblaskornas historier. Det var lugnt.
De hade en torrbastu och en våtbastu - jag fattade inte skillnaden men valde instinktivt den torra varianten. Jag hade sträckt mig lite i högersidan och gissa vad om inte det släppte. Ett glatt balkangäng satt och dividerade om något. Folk kom och gick och jag började slappna av något. Det enda som var kymigt med bastusessionen var att det fanns ett slags förmak utanför bastun. Där satt nakna män och samtalade i murrigt ljus på träbänkar och stolar. Fan det såg lite väl kärleksfullt ut här och där. Varje gång någon kom ut ur bastun och drack vatten ur den lågt monterade vattenmaskinen (vilket ledde till att man var tvungen att bend over lite för att nå) så gloddes lystna blickar. Riktigt jävla creepy. Jag valde att skippa vattenintag. Det skulle vara att gambla med lite väl hög insats.
Jag har inga problem med homosexuella människor. Verkligen inte. Jag fattar inte att det kan vara en sådan beef. Att det finns ett sådant motstånd och förakt. Hur folk orkar bry sig om hur andra lever sina liv. Men när det kommer till "badhusbögar" så är det en annan femma. Man blir avogt inställd till killar som tror att killduschen är något jävla smörgårdsbord.
Idag har jag ingen träningsvärk alls och bortsett från de obekvämligheter som råder i duschen så är simmning riktigt bra träning. I like.
Man får ett litet armband som man använder till klädskåpet. Det är nåt litet chip som styr den mekanismen - thats it - men brorsan fick för sig att man gjorde ALLT med den där jäkla sensorn. Han fattade inte att duschen hade en touchpad som man behövde beröra för att vattnet skulle sättas på. Jag garvade rått när han stod där och tryckte armbandet mot plattan utan resultat (folk glodde). Detta trots att jag vid min egen första gång råkade ta fel och tog kallduschen och dessutom fick fråga en gammgubbe hur man gjorde för att få igång vattnet. Surprise! Men det var gött att ha koll den här gången.
När vi var påväg ut till hallen, gissa vem vi fick syn på. Japp, Mr Grek. Fortfarande boss i bubbelpoolen. Lika hårig (make till rygmatta har jag aldrig skådat, fårsax göre sig icke besvär), lika äcklig blick men inte riktigt lika fet längre. Alltså han måste fan bo där. Det står ganska tydliga regler att varje besök inte får överstiga tre timmar men han måste ha en specialdeal. Jag har alltså inte varit där en enda gång på tio år utan att han har varit där. Han har nog köpt årskort och gett sig fan på att slå rekord, att knäcka systemet, att han ska bli den förste som verkligen får ut max av sitt medlemsskap.
Vi hoppade direkt i och denna gången valde jag världsvant "andra" längan. Fick ganska nyligen reda på att de har en oskriven ordning att de långsammaste simmar i de första motionsspåren, de lite snabbare i nästa och crawlmongon i det tredje. Min förra simkarriär gick mer eller mindre ut på att tokköra om pensionärerna hela tiden, hålla igen munnen och absolut inte tänka. Jag fick för mig att jag annars skulle få i mig hälsovådligt stora mängder död hud och produkten av det som de med inkontinentala problem lämnade efter sig i bassängvattnet.
Det började bra. jag gick ut stenhårt och simmade mig igenom tre längder på rekordtid tyckte jag. Sedan blev det ungt men av någon anledning har jag alltid (sedan jag lärde mig simma vilket jag gjorde rätt sent) haft lätt för att pressa mig i vattnet. Jag lovade mig själv minst 20 längder (1 km) och gjorde 21. Brorsan hade en annorlunda strategi. Han simmade två och sedan simmade han femtio åt gången. Jag tror det slutade på 9 längder allt som allt för honom. Men han kämpade och simmade till han blev illamående. Gött jobbat.
Det enda som var riktigt jobbigt var att jag freakade ur varje gång jag råkade svälja lite vatten. Jag såg bara en massa äckliga kroppar och började fundera på att man faktiskt svettas under vattnet också. jag höll på att gå åt. Särskilt när en tjock rumän (jag tyckte han passade att vara rumän) våldssimmade förbi mig gång på gång. Egentligen var han inte snabb men han plaskade som ett överenergiskt barn i ett äventyrsbad. Han liksom tog i så att det klumsade som när stora krigsfartyg fäller sjunkbomber. Jag gav honom en sur blick fler än en gång men han fattade inte. Hade jag varit en gelen jävel hade jag nog gått upp och väntat på kanten till han kom och hoppat en väl avvägd "kanonkula"i ryggen på honom. Förpassa hans fortsatta simkarriär till pensiobanan och alla hudavlagringar så att säga. Men nu är jag ju inte galen.
En gubbe till var extremt jobbig. En gammal en men spänstig för han var rätt snabb. Han bara simmade rätt på. Hans häl var snuddande nära att försätta mitt klockspel ur funktion ett antal gånger. Sedan var det en kines som simmade i vanliga brillor som immade nåt helt tokigt. Han verkade gilla att simma nära. För nära. Alltså vill man börja hata människor är Valhallabadet the shit.
I duschen fick jag och brorsan skåda något vi helst hade velat slippa se. En man med den största hängpung jag sett. Inte ens en karikatyrtecknare hade kunnat toppa den. Jag skämtar inte och var tvungen att diskutera och säkerställa med bror efteråt. Den hängde fan inte mer än tio cm från knäna. Först såg jag bara i ögonvrån att han hade "nåt där" så att säga och tänkte att, vaffan är det han har på sig. Ohämmat stod han och tvålade in varorna. Vi glodde som om vi betalt dyra pengar för en sådan där "freakshow" som skäggiga damen, kvinnan med tre bröst etc. Han kan sälla sig in i skaran som Mr Tungpung vilken dag som helst.
Jäkelberg. Det måste vara bra bökigt att ta några längder om man har en flytboj mellan benen. Han fick jultomtens julklappssäck att verka futtig för att utrycka mig milt.
Brorsan tjatade om att vi skulle basta. Han hade inte gjort det på många år och eftersom hans simpass inte gav full utdelning så ville han basta lite för att kompensera. Jag blev väldigt nervös för man har ju läst kvällsblaskornas historier. Det var lugnt.
De hade en torrbastu och en våtbastu - jag fattade inte skillnaden men valde instinktivt den torra varianten. Jag hade sträckt mig lite i högersidan och gissa vad om inte det släppte. Ett glatt balkangäng satt och dividerade om något. Folk kom och gick och jag började slappna av något. Det enda som var kymigt med bastusessionen var att det fanns ett slags förmak utanför bastun. Där satt nakna män och samtalade i murrigt ljus på träbänkar och stolar. Fan det såg lite väl kärleksfullt ut här och där. Varje gång någon kom ut ur bastun och drack vatten ur den lågt monterade vattenmaskinen (vilket ledde till att man var tvungen att bend over lite för att nå) så gloddes lystna blickar. Riktigt jävla creepy. Jag valde att skippa vattenintag. Det skulle vara att gambla med lite väl hög insats.
Jag har inga problem med homosexuella människor. Verkligen inte. Jag fattar inte att det kan vara en sådan beef. Att det finns ett sådant motstånd och förakt. Hur folk orkar bry sig om hur andra lever sina liv. Men när det kommer till "badhusbögar" så är det en annan femma. Man blir avogt inställd till killar som tror att killduschen är något jävla smörgårdsbord.
Idag har jag ingen träningsvärk alls och bortsett från de obekvämligheter som råder i duschen så är simmning riktigt bra träning. I like.
tisdag, april 18, 2006
Badjävlar
Jahaja... dags att sluta lite tidigare. Ska till valhalla och simma. Det bådar aldrig gott. Jag har hittills haft ett väldigt konstigt förhållande till badhus. Jag förvandlas till en slags kopia av Papphammar och känner mig alltid väldigt vilsen och smårädd. Jag tror det är att jag känner mig hyfsat obekväm med att vara naken med en massa pervon - för face it - alla badhus är fulla av dem, men Valhalla är lätt värst.
Under en tioårsperiod så har samma feta grek regerat i omklädningsrummet. Jag minns att han satt i bubbelpoolen när jag gick i gymnasiet och han gjorde det när jag simmade regelbundet för några årsedan. Han är som en installation. Usch vilka stories jag har hört om honom. Han verkar vara ledaren i gänget som sysslar med plug n' play i bastun på fredagar... brrrr
Återkommer nog med rapport senare ikväll. Wish me good luck;)
Under en tioårsperiod så har samma feta grek regerat i omklädningsrummet. Jag minns att han satt i bubbelpoolen när jag gick i gymnasiet och han gjorde det när jag simmade regelbundet för några årsedan. Han är som en installation. Usch vilka stories jag har hört om honom. Han verkar vara ledaren i gänget som sysslar med plug n' play i bastun på fredagar... brrrr
Återkommer nog med rapport senare ikväll. Wish me good luck;)
Jazzgossen
Se där kommer det en gosse, med en byxa som en rakkniv vass.
Mockaskorna har han på sig, ty hans hobby är att dansa jazz...
Han är slank och smärt som vidjan, han ler i mjugg (ler i mjugg, ler i mjugg)
Han har skärp om lilla midjan, i pannan lugg (pannan lugg, pannan lugg)
Idag är jag på riktigt gott humör. Helt utan egentlig anledning. Det känns som att allt gått min väg hittills idag.
Det började med att Hemköp visade sig ha börjat med bagels igen. Yippie!. Litet minus är att de bytt sesam mot vallmo men ändå. Man vänjer sig. Jag blev så glad att jag inte ens brydde mig om att den nya tjejen satt och sölade bort tio minuter med nåt krångel i kassan.
Sedan när jag kommer gående på andra lång hör jag en av gatans trasiga själar vissla på ett alldeles kvittrande sätt. Jag tycker mig känna igen melodin men det tar en liten stund innan jag kommer på det. Det är Karl Gerhards bögflörtiga "Jazzgossen", vilket är lite lustigt för jag hade fört den på tal i en mailkonversation bara ett par dagar innan.
Mannen i fråga såg ut att vara precis vad som helst i världen utom just en jazzgosse. Han var i runda slängar mellan sextio och sjuttio bast. Han gick iklädd en form av modifierad karolinerkavaj med tillhörande byxa (som han nog egenhändigt "designat" om till kortbyxor). På huvudet hade han en jävligt creepy läterhatt som varit ljusbrun men som färgats av väder, vind och gubbsvett. I ansiktet ett gråspräckligt skägg där mustaschdelen är läckert gulfärgad och fladdrar snyggt när han visslar sin melodi. En jävel på att vissla (och då tycker jag ändå att jag själv är rätt hygglig på vissling). Han stannade mig glatt och jag förberedde mig på att smälla upp ett surt NEJ!
Men gubben hade en annorlunda repertoar. Istället för att fråga om han kunde få "låna" en femma så gick han direkt på en tia och det är aldrig något snack om att låna. Han frågar istället om jag har en tia att "bidra" med. Jag kan inte sura. Det är omöjligt att sura på en snubbe i karolinerkavaj som visslar jazzgossen så klangfullt och sedan undrar om man har en tia att bidra med. Jag kunde inte hålla mig och började flina.
Till vad, frågade jag finurligt.
Vaddå?
Vad är det du vill jag ska bidra till för något?
Han betraktade mig med en bister ton i blicken och förstod att jag drev med honom.
Ähh, dra åt helvete grabbjävel..., sa han och lät som en exakt kopia av Lasse Kongo (Busscahuffören i "Torsk på tallin"). Nice. Han såg mig som en grabbjävel och jag som är till att fylla trenolla i år. Vilken komplimang. Hade jag haft växel hade jag nog fan bidragit iallafall.
Jag fick faktiskt en släng av dåligt samvete eftersom jag på något sätt tog ner hans glada humör och taktfasta visslande. Onödigt. Det är ju som sagt inte varje dag man hör Jazzgossen visslas så att det ekar mellan husväggarna på Andra lång.
Han och andra söta gossar, som har tusch på sina ögonlock.
På sitt lilla bakverk frossar, sen på royaaal vid five o'clock.
Han på höga klackar trippar, som jazzexpert
Och i små synkoper vippar, hans lilla stjärt.
Fan vad bra. Nu krävs det en direkt katastrof för att ta ner denna dagen.
Carlis och Andreas: Jag kom osökt att tänka på er - konstigt va ;)
Mockaskorna har han på sig, ty hans hobby är att dansa jazz...
Han är slank och smärt som vidjan, han ler i mjugg (ler i mjugg, ler i mjugg)
Han har skärp om lilla midjan, i pannan lugg (pannan lugg, pannan lugg)
Idag är jag på riktigt gott humör. Helt utan egentlig anledning. Det känns som att allt gått min väg hittills idag.
Det började med att Hemköp visade sig ha börjat med bagels igen. Yippie!. Litet minus är att de bytt sesam mot vallmo men ändå. Man vänjer sig. Jag blev så glad att jag inte ens brydde mig om att den nya tjejen satt och sölade bort tio minuter med nåt krångel i kassan.
Sedan när jag kommer gående på andra lång hör jag en av gatans trasiga själar vissla på ett alldeles kvittrande sätt. Jag tycker mig känna igen melodin men det tar en liten stund innan jag kommer på det. Det är Karl Gerhards bögflörtiga "Jazzgossen", vilket är lite lustigt för jag hade fört den på tal i en mailkonversation bara ett par dagar innan.
Mannen i fråga såg ut att vara precis vad som helst i världen utom just en jazzgosse. Han var i runda slängar mellan sextio och sjuttio bast. Han gick iklädd en form av modifierad karolinerkavaj med tillhörande byxa (som han nog egenhändigt "designat" om till kortbyxor). På huvudet hade han en jävligt creepy läterhatt som varit ljusbrun men som färgats av väder, vind och gubbsvett. I ansiktet ett gråspräckligt skägg där mustaschdelen är läckert gulfärgad och fladdrar snyggt när han visslar sin melodi. En jävel på att vissla (och då tycker jag ändå att jag själv är rätt hygglig på vissling). Han stannade mig glatt och jag förberedde mig på att smälla upp ett surt NEJ!
Men gubben hade en annorlunda repertoar. Istället för att fråga om han kunde få "låna" en femma så gick han direkt på en tia och det är aldrig något snack om att låna. Han frågar istället om jag har en tia att "bidra" med. Jag kan inte sura. Det är omöjligt att sura på en snubbe i karolinerkavaj som visslar jazzgossen så klangfullt och sedan undrar om man har en tia att bidra med. Jag kunde inte hålla mig och började flina.
Till vad, frågade jag finurligt.
Vaddå?
Vad är det du vill jag ska bidra till för något?
Han betraktade mig med en bister ton i blicken och förstod att jag drev med honom.
Ähh, dra åt helvete grabbjävel..., sa han och lät som en exakt kopia av Lasse Kongo (Busscahuffören i "Torsk på tallin"). Nice. Han såg mig som en grabbjävel och jag som är till att fylla trenolla i år. Vilken komplimang. Hade jag haft växel hade jag nog fan bidragit iallafall.
Jag fick faktiskt en släng av dåligt samvete eftersom jag på något sätt tog ner hans glada humör och taktfasta visslande. Onödigt. Det är ju som sagt inte varje dag man hör Jazzgossen visslas så att det ekar mellan husväggarna på Andra lång.
Han och andra söta gossar, som har tusch på sina ögonlock.
På sitt lilla bakverk frossar, sen på royaaal vid five o'clock.
Han på höga klackar trippar, som jazzexpert
Och i små synkoper vippar, hans lilla stjärt.
Fan vad bra. Nu krävs det en direkt katastrof för att ta ner denna dagen.
Carlis och Andreas: Jag kom osökt att tänka på er - konstigt va ;)
måndag, april 17, 2006
När Bert lipar har det gått för långt
Japp så är det. I förrgår grinar Skarabert ut i media... Han sluter sig till ledet av det patetiska skivbolagsgnället. Nätpirater har knäckt hans verksamhet som skivbolagsmogul. Han vill ha hårdare tag mot fildelare. Gäääsp!
Ärligt talat. Bert är nog rätt förskonad från nedladdare. Att det går kass för hans skivbolag har nog mer att göra med att de som lyssnar på dansband, Eddie Meduza och schlagerskit är utdöende, än att det laddas ner så friskt. Visst, schlagerhelvetet har fått uppsving de senaste åren pågrund av att den där jävla Christer Björkman håller handen i fickan på de som bestämmer vad som är nöjestelevision.
Jag ser riktigt framför mig hur det började som ett fyllesnack.
(sidospår men vaffan...)
Chefen: "Fan Björkan jag skulle kunna få igenom vilken sjuk grej som helst på tv. Testa mig bara... skies the limit"
Björkan: "Ok, försök lura folket att glo på melodifestivalen fem gånger om istället fär en. Sälj på dem samma skit fem gånger och jag är din bitch för alltid"
Chefen: "Deal... hold the pocket boy!"
Det är trots allt så att de flesta som köpt Grisberts musik i bästa fall sitter på 56modem och tror fortfarande att internet är en "fluga", så visst blir man trött när till och med han försöker dra en växel på skivbolagstrenden - nätpirater... bah!
Själv har jag full förståelse om artister lackar på att det laddas ner. Den som inte fattar det är rubbad. Det fattar väl alla att om man lägger ner sin själ i något och någon respektlöst klampar in och tror att det vankas ät-så-mycket-du-vill-buffé, att det då känns rätt brunt. En mentalt frisk person förväntar sig inte att upphovsmannen applåderar och hejar på när man tankar ner frukten av det senaste årets heltidsjobb på fem minuter. Jag laddar precis som "alla" andra ner musik och film. Jag är inte bättre än andra, men jag förstår artisternas vrede.
Sedan finns det ju iofs ett ton artister som inte har någon själ... Robert Wells, Darin och alla andra idol- och fame factory-produkter. Dem kan man ladda helt utan samvete. Särskilt RW. Honom borde man ladda ner, bränna ut och dela ut gratis till de som vill ha - spetsa kuvertet med lite mjältbrand. Mätta den äckliga marknaden för hans skit och låta honom självdö med sin tokigt efterblivna frisyr. Fast det blir nog svårt... då får man bränna en jävla massa skivor och skeppa till Kina. Det är en vacker dröm dock.
Vad jag inte har någon som helst förståelse för är skivbolagens förbannade tjafs. Alltså, fildelandet är här för att stanna. Face it. Det borde de ha fattat för c:a sex år sedan... minst. De trodde nog verkligen att Napsters undergång skulle lösa något. Sorry men människornas kreativitet triggas av sådant. Om de feta skivbolagen bara hade lagt en tiondel så mycket tid, kraft och pengar på att utveckla sin verksamhet så hade fildelandet aldrig blivit ett problem.
Jag känner ingen empati med skivbolagen för det är de som skinnar atristerna, inte nätpiraterna. Varför skulle förresten skivbolagen vara förskonade från att utveckla sin affärsidé? Jag menar alla andra brancher har hotats när nya aktörer bjuder upp till dans. Alla tvingas sätta sig ner och försöka komma fram till hur man ska "äga" dem på det mest effektiva sättet.
Men skivbolagen vill inte det. De trivs så jäkla bra med att bara sitta där, pösfeta i sina skinnfåtäöljer och Hugo Bosskostymer och knapra i sig demoband hela dagarna. De orkar inte tänka. De tillhör den bransch där lättja är en dygd. De vill ha allt serverat...
Well, glöm det era feta katter. Upp och hoppa med er. Den lille konsumenten börjar bli tjockt trött på att kasta pärlor för svinen och när en möjlighet till att ta tillbaka lite dyker upp lär vi inte låta det slinka oss ur händerna så lätt.
Så snyt dig nu för fan Bert... för det första så är du en medial dramaqueen av mått, så dina kroodiltårar är det ingen som ser. För det andra- you had it coming - och du visste det. Spela inte så förvånad.
Så går det när man satsar på fel sort.
Ärligt talat. Bert är nog rätt förskonad från nedladdare. Att det går kass för hans skivbolag har nog mer att göra med att de som lyssnar på dansband, Eddie Meduza och schlagerskit är utdöende, än att det laddas ner så friskt. Visst, schlagerhelvetet har fått uppsving de senaste åren pågrund av att den där jävla Christer Björkman håller handen i fickan på de som bestämmer vad som är nöjestelevision.
Jag ser riktigt framför mig hur det började som ett fyllesnack.
(sidospår men vaffan...)
Chefen: "Fan Björkan jag skulle kunna få igenom vilken sjuk grej som helst på tv. Testa mig bara... skies the limit"
Björkan: "Ok, försök lura folket att glo på melodifestivalen fem gånger om istället fär en. Sälj på dem samma skit fem gånger och jag är din bitch för alltid"
Chefen: "Deal... hold the pocket boy!"
Det är trots allt så att de flesta som köpt Grisberts musik i bästa fall sitter på 56modem och tror fortfarande att internet är en "fluga", så visst blir man trött när till och med han försöker dra en växel på skivbolagstrenden - nätpirater... bah!
Själv har jag full förståelse om artister lackar på att det laddas ner. Den som inte fattar det är rubbad. Det fattar väl alla att om man lägger ner sin själ i något och någon respektlöst klampar in och tror att det vankas ät-så-mycket-du-vill-buffé, att det då känns rätt brunt. En mentalt frisk person förväntar sig inte att upphovsmannen applåderar och hejar på när man tankar ner frukten av det senaste årets heltidsjobb på fem minuter. Jag laddar precis som "alla" andra ner musik och film. Jag är inte bättre än andra, men jag förstår artisternas vrede.
Sedan finns det ju iofs ett ton artister som inte har någon själ... Robert Wells, Darin och alla andra idol- och fame factory-produkter. Dem kan man ladda helt utan samvete. Särskilt RW. Honom borde man ladda ner, bränna ut och dela ut gratis till de som vill ha - spetsa kuvertet med lite mjältbrand. Mätta den äckliga marknaden för hans skit och låta honom självdö med sin tokigt efterblivna frisyr. Fast det blir nog svårt... då får man bränna en jävla massa skivor och skeppa till Kina. Det är en vacker dröm dock.
Vad jag inte har någon som helst förståelse för är skivbolagens förbannade tjafs. Alltså, fildelandet är här för att stanna. Face it. Det borde de ha fattat för c:a sex år sedan... minst. De trodde nog verkligen att Napsters undergång skulle lösa något. Sorry men människornas kreativitet triggas av sådant. Om de feta skivbolagen bara hade lagt en tiondel så mycket tid, kraft och pengar på att utveckla sin verksamhet så hade fildelandet aldrig blivit ett problem.
Jag känner ingen empati med skivbolagen för det är de som skinnar atristerna, inte nätpiraterna. Varför skulle förresten skivbolagen vara förskonade från att utveckla sin affärsidé? Jag menar alla andra brancher har hotats när nya aktörer bjuder upp till dans. Alla tvingas sätta sig ner och försöka komma fram till hur man ska "äga" dem på det mest effektiva sättet.
Men skivbolagen vill inte det. De trivs så jäkla bra med att bara sitta där, pösfeta i sina skinnfåtäöljer och Hugo Bosskostymer och knapra i sig demoband hela dagarna. De orkar inte tänka. De tillhör den bransch där lättja är en dygd. De vill ha allt serverat...
Well, glöm det era feta katter. Upp och hoppa med er. Den lille konsumenten börjar bli tjockt trött på att kasta pärlor för svinen och när en möjlighet till att ta tillbaka lite dyker upp lär vi inte låta det slinka oss ur händerna så lätt.
Så snyt dig nu för fan Bert... för det första så är du en medial dramaqueen av mått, så dina kroodiltårar är det ingen som ser. För det andra- you had it coming - och du visste det. Spela inte så förvånad.
Så går det när man satsar på fel sort.
lördag, april 15, 2006
Lyxman
För några dagar sedan kom jag att tänka på en kille som min vän M var tillsammans med ett kort tag men som var tillsammans med henne ett långt tag. Han fattade inte att det var slut. Han var vad man kallar en psykopatnatur. På riktigt.
Jag minns inte vad han hette men jag vet att jag kallade honom Lyxman. Han kallade sig själv entreprenör och mediamogul och hade storvulna planer på att köpa upp en jävla massa domäner och sedan sälja dem dyrt - jättesmart. Jag tror han började lite smått till och med.
Senare startade han en webbshop (därav smeknamnet) som skulle sälja lyxprodukter på webben. Det fanns ett stort sug efter sånt sa han. Shoppen hette Lyxman.com och där sålde han rysk kaviar, champagne och "Jansons frestelse" under en kort tid. Jag upprepar, JANSONS FRESTELSE! Det var då jag insåg att han var en idiot och troligen väldigt störd.
En kille som förväxlar Jansons frestelse med lyx bör man nog sätta span på.
En kille som kommer på och tycker att det är en förträfflig idé att sälja skiten på nätet är farlig. Lyxman.com blev aldrig den succé han hade hoppats på. Som jag flabbade åt det. Jag flabbar ännu.
Fan vilken tur att hon blev av med det där nötjobbet till slut.
Jag minns inte vad han hette men jag vet att jag kallade honom Lyxman. Han kallade sig själv entreprenör och mediamogul och hade storvulna planer på att köpa upp en jävla massa domäner och sedan sälja dem dyrt - jättesmart. Jag tror han började lite smått till och med.
Senare startade han en webbshop (därav smeknamnet) som skulle sälja lyxprodukter på webben. Det fanns ett stort sug efter sånt sa han. Shoppen hette Lyxman.com och där sålde han rysk kaviar, champagne och "Jansons frestelse" under en kort tid. Jag upprepar, JANSONS FRESTELSE! Det var då jag insåg att han var en idiot och troligen väldigt störd.
En kille som förväxlar Jansons frestelse med lyx bör man nog sätta span på.
En kille som kommer på och tycker att det är en förträfflig idé att sälja skiten på nätet är farlig. Lyxman.com blev aldrig den succé han hade hoppats på. Som jag flabbade åt det. Jag flabbar ännu.
Fan vilken tur att hon blev av med det där nötjobbet till slut.
Glad påsk
Idag är det påskafton. Det känns inget speciellt. Har inte fått nåt påskägg, har inte gett nåt heller. När jag var liten var påsk the shit. En lite varmare version av nyår.
När jag vaknade på morgonen så fanns det godis i en glashöna. Mäktigt. Det var lite surrealistiskt förr. Påsken.
Godis, smällare och eld i ohemula mängder. Världen var helt skruvad för en dag och allt kändes tillåtet. Vi tog med oss leksaker ut som vi smällde sönder och satte eld på. Vi petade in kinapuffar som vi lindat hårt i "gaffa" i sura gubbar och tanters brevlådor. Det smällde som fan och vi kände oss aldrig mer levande än så. Min bror trixade med en arg farbrors brevlåda, han hette "Kron" och jobbade som styckare i charken på Bonum i Kungälv. Alla hann springa därifrån utom bror. När Kron rasade ut genom dörren blev bror paralyserad och pissade på sig direkt - vi hade ju hört vad Kron gjorde med små barn om han fick tag i dem. Han sålde dem som fläskkotletter tillbaka till föräldrarna. Det var tider det.
Nu är glashönan smärtsamt tom varje år och det var svinlängesedan jag tejpade kinapuffar och stoppade in i brevlådor. Kanske skulle man köpa en ask och bjuda lädertanten på en jävla surprise. Glad påsk liksom.
När jag vaknade på morgonen så fanns det godis i en glashöna. Mäktigt. Det var lite surrealistiskt förr. Påsken.
Godis, smällare och eld i ohemula mängder. Världen var helt skruvad för en dag och allt kändes tillåtet. Vi tog med oss leksaker ut som vi smällde sönder och satte eld på. Vi petade in kinapuffar som vi lindat hårt i "gaffa" i sura gubbar och tanters brevlådor. Det smällde som fan och vi kände oss aldrig mer levande än så. Min bror trixade med en arg farbrors brevlåda, han hette "Kron" och jobbade som styckare i charken på Bonum i Kungälv. Alla hann springa därifrån utom bror. När Kron rasade ut genom dörren blev bror paralyserad och pissade på sig direkt - vi hade ju hört vad Kron gjorde med små barn om han fick tag i dem. Han sålde dem som fläskkotletter tillbaka till föräldrarna. Det var tider det.
Nu är glashönan smärtsamt tom varje år och det var svinlängesedan jag tejpade kinapuffar och stoppade in i brevlådor. Kanske skulle man köpa en ask och bjuda lädertanten på en jävla surprise. Glad påsk liksom.
fredag, april 14, 2006
Jättekonstigt
Spelbutiken nere på mitt torg, den nya, det är nåt med den ägaren jag inte gillar. Jag förstår mig inte på honom, jag tycker han är konstig.
Ägaren är lönntjock och har rumphalva (flint med väl tilltagen krans). Han luktar alltid jättemycket svett. Gammal svett. Som om han jobbat nattskift i hamnen innan han öppnar sin lilla spelhåla. Jättekonstigt.
I butiken finns det som i de flesta butiken en tidningshylla med ganska blandat sortiment. Precis som i andra spelbutiker är porrsortimentet något bredare än i vanliga kiosker etc. Grejen är bara att denna ägaren haft den goda smaken att placera porren på de två hyllorna närmast golvet. Precis lagom för att en femårings ska kunna få sig en bra inblick i vuxentidningarnas fantastiska värld. Hur tänkte han då? Jättekonstigt.
Varje gång jag bara köper ett hundrakort för att kunna ta del av lokaltrafiken på lagligt vis så blir ägaren jättesur. Jag fattar att det inte är köpet som gör att han går runt precis men den jäveln snäser nästan åt mig. precis som att jag snor pengar ifrån honom när jag ger honom hundringen. Jättekonstigt.
Ägaren är lönntjock och har rumphalva (flint med väl tilltagen krans). Han luktar alltid jättemycket svett. Gammal svett. Som om han jobbat nattskift i hamnen innan han öppnar sin lilla spelhåla. Jättekonstigt.
I butiken finns det som i de flesta butiken en tidningshylla med ganska blandat sortiment. Precis som i andra spelbutiker är porrsortimentet något bredare än i vanliga kiosker etc. Grejen är bara att denna ägaren haft den goda smaken att placera porren på de två hyllorna närmast golvet. Precis lagom för att en femårings ska kunna få sig en bra inblick i vuxentidningarnas fantastiska värld. Hur tänkte han då? Jättekonstigt.
Varje gång jag bara köper ett hundrakort för att kunna ta del av lokaltrafiken på lagligt vis så blir ägaren jättesur. Jag fattar att det inte är köpet som gör att han går runt precis men den jäveln snäser nästan åt mig. precis som att jag snor pengar ifrån honom när jag ger honom hundringen. Jättekonstigt.
torsdag, april 13, 2006
Nyheter som säljer (till idioter)
Imorse påväg till jobbet så höll jag på att sätta min bärbara kaffe latte i halsen. Aftonbladet tänjde gränsen för lågvattenmärkning ytterligare en bit.
Jag kom gående längs Andra lång och rundar sista hörnet. Där finns en liten obskyr kiosk med DDR-utbud (enbart kvällstidningar och cigg) och på Aftonbladets löp kunde man läsa i svarta feta krigsrubriksbokstäver att det utlovades en "Unik låntidsprognos, så blir vädret i juni, juli och augusti - planera din semester nu" (inte ordagrant återgivet men nästan).
Alltså två funderingar spontant.
Ett:
Hur kan det komma sig att den yrkesgrupp med minst förtroendekapital i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet vågar sig på ett sådan rubbat uttalande. De klarar ju inte ens att utläsa morgondagens väder trots sina feta sattelitbilder och high tech-utrustning. Hur i helvete skulle de då kunna pricka in hur vädret ska bli flera månader fram i tiden. Ursäkta mig, men någon slags måtta måste det väl finnas även i en påhittat yrkeskår. Stick to the finger!
Två:
Aftonbladet, jag vet att jag tjatat om det innan och jag förstår att ni tycker det är jävligt bekvämt att fylla "ettan" med så säljande nyheter. Jag bryr mig eftersom även om jag aldrig skulle wejsta en tia på papperstidningen så kommer jag inte undan löpet. Och era löp har en tendens att vara imponerande efterblivna.
Finns det verkligen inget viktigare ni kan rapportera om? Vad som helst. Jag vill till och med hellre veta om ni gjort vidare upptäckter i frågan om Paris Hilton har injicerat botox i röven eller inte, mycket hellre än sådana meterologiska wildcards.
Ska ni hålla på som ni gör nu så vill jag bjuda er på några feta löp alldeles gratis. För bara tanken att någon jävel fått pröjs för att ta fram dagens gör mig förbannad. Man ska inte kunna tjäna pengar på precis vad som helst. Det är bara så fel.
Jag har nedan gjort en lista på tre feta löptexter - helt i linje med era lågkvalitetsprinciper. Bara att ta för er och jag vill inte ens ha ett tack. Riktiga kioskvältarrubriker.
1. EXTRA! EXTRA! Experter förutspår: "Jordgubbspriset blir billigare efter midsommar".
2. Varning utfärdas. Fler kör berusade under storhelger än vanliga.
3. Forskare eniga. Solen ger cancer. Så skyddar du dig i vår.
Jag kom gående längs Andra lång och rundar sista hörnet. Där finns en liten obskyr kiosk med DDR-utbud (enbart kvällstidningar och cigg) och på Aftonbladets löp kunde man läsa i svarta feta krigsrubriksbokstäver att det utlovades en "Unik låntidsprognos, så blir vädret i juni, juli och augusti - planera din semester nu" (inte ordagrant återgivet men nästan).
Alltså två funderingar spontant.
Ett:
Hur kan det komma sig att den yrkesgrupp med minst förtroendekapital i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet vågar sig på ett sådan rubbat uttalande. De klarar ju inte ens att utläsa morgondagens väder trots sina feta sattelitbilder och high tech-utrustning. Hur i helvete skulle de då kunna pricka in hur vädret ska bli flera månader fram i tiden. Ursäkta mig, men någon slags måtta måste det väl finnas även i en påhittat yrkeskår. Stick to the finger!
Två:
Aftonbladet, jag vet att jag tjatat om det innan och jag förstår att ni tycker det är jävligt bekvämt att fylla "ettan" med så säljande nyheter. Jag bryr mig eftersom även om jag aldrig skulle wejsta en tia på papperstidningen så kommer jag inte undan löpet. Och era löp har en tendens att vara imponerande efterblivna.
Finns det verkligen inget viktigare ni kan rapportera om? Vad som helst. Jag vill till och med hellre veta om ni gjort vidare upptäckter i frågan om Paris Hilton har injicerat botox i röven eller inte, mycket hellre än sådana meterologiska wildcards.
Ska ni hålla på som ni gör nu så vill jag bjuda er på några feta löp alldeles gratis. För bara tanken att någon jävel fått pröjs för att ta fram dagens gör mig förbannad. Man ska inte kunna tjäna pengar på precis vad som helst. Det är bara så fel.
Jag har nedan gjort en lista på tre feta löptexter - helt i linje med era lågkvalitetsprinciper. Bara att ta för er och jag vill inte ens ha ett tack. Riktiga kioskvältarrubriker.
1. EXTRA! EXTRA! Experter förutspår: "Jordgubbspriset blir billigare efter midsommar".
2. Varning utfärdas. Fler kör berusade under storhelger än vanliga.
3. Forskare eniga. Solen ger cancer. Så skyddar du dig i vår.
onsdag, april 12, 2006
Klagogram till er utgjutes
Till Tele2/ Comviq
Grattis! Ni har blivit utvalda att levereras ett klagogram från Bloggfrossas betaversion av klagogramservice. Där kan människor som fått nog och vill förklara sitt missnöje med någon beställa ett raffinerat klagomål i textform. Klagogrammet levereras i tre olika vredesnivåer där ”ett” bara är snäppet argare än vanlig irritation, ”två” är extremt upprörd upp till förbannad och ”tre” som är motsvarigheten till komplett vansinne, när nog är nog och beställaren är så jävla förbannad och upplever sig ha blivit såpass förnedrad att han/hon lika gärna skulle kunnat packa ett hagelbrak och hälsat på personligen.
Härmed följer ett klagogram, vredesnivå 3. Det skulle uppskattas om en person med förmåga till kreativt tänkande fick detta klagogram i sin inbox – någon som förstår att ert företag har trasslat till det lite VÄL mycket för en kund för att det ska räcka med ett ”ursäkta”. Någon som inser att det är läge för en värdig kompensation.
Följande ärende rör en före detta kund till er och det lidande han fått utstå. Vi kan kalla honom ”S”.
För att göra en lång historia så kort det går.
Sommaren 2005 stängdes S mobilabonnemang plötsligt ner. Han misstänkte att han kunde glömt att betala en faktura och mycket riktigt, så var fallet. S betalade sin skuld och fick veta att det kunde dröja ett litet tag innan abonnemanget aktiverades. Mycket udda, men ändå.
Månader senare fungerade hans abonnemang fortfarande inte och tålamodet var naggat skulle man kunna påstå. Efter oändligt många samtal med era support- och kundtjänstapor kommer beskedet. ”Det finns inget om obetalda räkningar i våra register. Abonnemanget borde fungera.” Problemet var ju bara det, c:a tre månader efter att räkningen var betald skall tillgäggas, att DET INTE FUNGERADE.
Som dill på sillen orkar inte den servicemässigt gravt handikappade ”tjejen” på kundtjänstavdelningen bemöda sig att gräva mer i ärendet utan hade det dåliga omdömet att be S själv kolla det med ekonomiavdelningen. Alltså det är skrattretande. Det är strykvarning att behandla en kund (som uppenbart har fått toktjall någonstans i sin business med er) med sådan fräckhet.
Trots detta ringer S till ekonomiavdelningen som ger honom det smått oväntade beskedet att hans abonnemang var uppsagt och varit det de tre senaste månaderna. Hur kan det komma sig att kundtjänstavdelningen missat en sådan ”detalj”. Särskilt som man är tvungen att knappa in sitt JÄVLA kundnummer varenda gång man ringer.
Inte nog med ni fram till dess hade skött ärendet som ett gäng drängfulla clowner. När S ringde för att personligen fixa igång maskineriet igen fick han plötsligt svaret att han bränt sina skepp hos er. Han var inte värdig att vara kund längre.
Det kan tyckas vansinnigt att S så gärna ville ordna upp sina business med er men till historien ska tilläggas att S har en form av störning. S har nämligen en sjuk fäbless för siffror och sifferserier, han samlar på siffror och hade det perfekta mobilnumret. Han brukade få beröm för sitt nummer och han älskade det numret. Hela S existens byggde praktiskt taget på det numret. Annars hade han givetvis redan efter ett par samtal, med de amöbor ni på Tele2Comviq håller er med och kallar anställda, bett er dra åt helvete och vrålat obsceniteter i luren. Det förstår alla.
I alla fall så försökte han desperat att aktivera numret igen och det visade sig vara ledigt. Inga problem. Han var bara tvungen att göra en röstinspelning så skulle allt skulle vara i ordning igen. En månad senare, ytterligare en röstinspelning och en massa strul så ringer en vän till S jobbtelefon och frågar varför han bytt nummer. Någon annan svarar när man ringer hans nummer. S tror inte sina öron. Han tror det är ett bisarrt skämt och dubbelkollar. Visst fan är det så. Luften går ur. S sitter ledsen, förlamad och matt och tittar på sin dotters fotbollsträning. Ingenting känns meningsfullt längre.
Vad säger man?
Jo i ett klagogram av nivå tre känns missnöjet ungefär såhär:
Vad i HELVETE är det för fel på den som rekryterar de jon som hamnar med arbetsuppgiften att ”hjälpa” kunder hos er. Antingen så har ni en infiltratör från en konkurrent som har till uppgift att säkerställa att ni får det absoluta bottenskrapet vad gäller personal. Alternativt har den/de en mycket smaklös humor eller en ruggigt vriden syn på service och kvalité.
Det är inte många företag som kommer undan med att rumpköra sina kunder så hänsynslöst. Det är fanimej så att man tappar andan. Det känns som att vilket jävla parkbänksfyllo som helst hade löst kundtjänstjobbet bättre.
Finns det något försvar för så många blunders som ni utsatt S för. Knappast troligt va. Det är svårt ens i sin fantasi att få till en sådan här förbannad rövarhistoria. Det känns inte troligt att ett företag lyckas knyta till sig hela eliten av talanglösa miffon när det kommer till att göra sitt jobb. Ohyra kalls det i folkmun – ”månadens anställd” kallas det på Tele2Comviq.
Ett tips i all välmening är att fråga om grundskolan ens påbörjats en gång i tiden av de ”förmågor” (läs pack) ni drar in och kränger på ett headset. Jag vet ett gäng apor som fixat biffen med större framgång. De bor på Kolmården. Ring och kolla – ifall ni vill höja er kvalitetsnivå ett par steg.
Sedan verkar det ju inte bara vara den mänskliga faktorn som drabbats av grav hjärnblödning. Ert interna kommunikationssystem verkar ju inte helt vattentätt för att uttrycka det så diplomatiskt det bara går. Hur i HELVETE tror ni det uppfattas utåt när ett företag vars bag ska vara just KOMMUNIKATION inte lyckas lösa ett så enkelt fall utan att så totalt fucka upp all information och tappa bort allting, inklusive det telefonnummer ärendet kretsar kring.
Det är precis sådana här ”kundcase” som kan få en familjefar att göra studiebesök med dynamitvästen hårt surrad runt midjan en dålig dag.
S önskar att aktievärdet sjunker så lågt att ni blir utkastade från börsen, att er VD grips och döms för ekonomiska oegentligheter och får känna på hur det är att bli ofrivilligt punkad i tvåan under ett halvårs tid, att alla som varit inblandade i hans fall ska brinna i helvetet nionde nivå, det bör vara passande sällskap.
Tillräckligt fula ord har inte uppfunnits för att beskriva det hat S känner inför Tele2Comviq. Han önskar er allt ont. Bara så att ni vet.
Ha en fortsatt trevlig dag önskar
"Bloggfrossas klagogramservice" för klient S räkning.
Grattis! Ni har blivit utvalda att levereras ett klagogram från Bloggfrossas betaversion av klagogramservice. Där kan människor som fått nog och vill förklara sitt missnöje med någon beställa ett raffinerat klagomål i textform. Klagogrammet levereras i tre olika vredesnivåer där ”ett” bara är snäppet argare än vanlig irritation, ”två” är extremt upprörd upp till förbannad och ”tre” som är motsvarigheten till komplett vansinne, när nog är nog och beställaren är så jävla förbannad och upplever sig ha blivit såpass förnedrad att han/hon lika gärna skulle kunnat packa ett hagelbrak och hälsat på personligen.
Härmed följer ett klagogram, vredesnivå 3. Det skulle uppskattas om en person med förmåga till kreativt tänkande fick detta klagogram i sin inbox – någon som förstår att ert företag har trasslat till det lite VÄL mycket för en kund för att det ska räcka med ett ”ursäkta”. Någon som inser att det är läge för en värdig kompensation.
Följande ärende rör en före detta kund till er och det lidande han fått utstå. Vi kan kalla honom ”S”.
För att göra en lång historia så kort det går.
Sommaren 2005 stängdes S mobilabonnemang plötsligt ner. Han misstänkte att han kunde glömt att betala en faktura och mycket riktigt, så var fallet. S betalade sin skuld och fick veta att det kunde dröja ett litet tag innan abonnemanget aktiverades. Mycket udda, men ändå.
Månader senare fungerade hans abonnemang fortfarande inte och tålamodet var naggat skulle man kunna påstå. Efter oändligt många samtal med era support- och kundtjänstapor kommer beskedet. ”Det finns inget om obetalda räkningar i våra register. Abonnemanget borde fungera.” Problemet var ju bara det, c:a tre månader efter att räkningen var betald skall tillgäggas, att DET INTE FUNGERADE.
Som dill på sillen orkar inte den servicemässigt gravt handikappade ”tjejen” på kundtjänstavdelningen bemöda sig att gräva mer i ärendet utan hade det dåliga omdömet att be S själv kolla det med ekonomiavdelningen. Alltså det är skrattretande. Det är strykvarning att behandla en kund (som uppenbart har fått toktjall någonstans i sin business med er) med sådan fräckhet.
Trots detta ringer S till ekonomiavdelningen som ger honom det smått oväntade beskedet att hans abonnemang var uppsagt och varit det de tre senaste månaderna. Hur kan det komma sig att kundtjänstavdelningen missat en sådan ”detalj”. Särskilt som man är tvungen att knappa in sitt JÄVLA kundnummer varenda gång man ringer.
Inte nog med ni fram till dess hade skött ärendet som ett gäng drängfulla clowner. När S ringde för att personligen fixa igång maskineriet igen fick han plötsligt svaret att han bränt sina skepp hos er. Han var inte värdig att vara kund längre.
Det kan tyckas vansinnigt att S så gärna ville ordna upp sina business med er men till historien ska tilläggas att S har en form av störning. S har nämligen en sjuk fäbless för siffror och sifferserier, han samlar på siffror och hade det perfekta mobilnumret. Han brukade få beröm för sitt nummer och han älskade det numret. Hela S existens byggde praktiskt taget på det numret. Annars hade han givetvis redan efter ett par samtal, med de amöbor ni på Tele2Comviq håller er med och kallar anställda, bett er dra åt helvete och vrålat obsceniteter i luren. Det förstår alla.
I alla fall så försökte han desperat att aktivera numret igen och det visade sig vara ledigt. Inga problem. Han var bara tvungen att göra en röstinspelning så skulle allt skulle vara i ordning igen. En månad senare, ytterligare en röstinspelning och en massa strul så ringer en vän till S jobbtelefon och frågar varför han bytt nummer. Någon annan svarar när man ringer hans nummer. S tror inte sina öron. Han tror det är ett bisarrt skämt och dubbelkollar. Visst fan är det så. Luften går ur. S sitter ledsen, förlamad och matt och tittar på sin dotters fotbollsträning. Ingenting känns meningsfullt längre.
Vad säger man?
Jo i ett klagogram av nivå tre känns missnöjet ungefär såhär:
Vad i HELVETE är det för fel på den som rekryterar de jon som hamnar med arbetsuppgiften att ”hjälpa” kunder hos er. Antingen så har ni en infiltratör från en konkurrent som har till uppgift att säkerställa att ni får det absoluta bottenskrapet vad gäller personal. Alternativt har den/de en mycket smaklös humor eller en ruggigt vriden syn på service och kvalité.
Det är inte många företag som kommer undan med att rumpköra sina kunder så hänsynslöst. Det är fanimej så att man tappar andan. Det känns som att vilket jävla parkbänksfyllo som helst hade löst kundtjänstjobbet bättre.
Finns det något försvar för så många blunders som ni utsatt S för. Knappast troligt va. Det är svårt ens i sin fantasi att få till en sådan här förbannad rövarhistoria. Det känns inte troligt att ett företag lyckas knyta till sig hela eliten av talanglösa miffon när det kommer till att göra sitt jobb. Ohyra kalls det i folkmun – ”månadens anställd” kallas det på Tele2Comviq.
Ett tips i all välmening är att fråga om grundskolan ens påbörjats en gång i tiden av de ”förmågor” (läs pack) ni drar in och kränger på ett headset. Jag vet ett gäng apor som fixat biffen med större framgång. De bor på Kolmården. Ring och kolla – ifall ni vill höja er kvalitetsnivå ett par steg.
Sedan verkar det ju inte bara vara den mänskliga faktorn som drabbats av grav hjärnblödning. Ert interna kommunikationssystem verkar ju inte helt vattentätt för att uttrycka det så diplomatiskt det bara går. Hur i HELVETE tror ni det uppfattas utåt när ett företag vars bag ska vara just KOMMUNIKATION inte lyckas lösa ett så enkelt fall utan att så totalt fucka upp all information och tappa bort allting, inklusive det telefonnummer ärendet kretsar kring.
Det är precis sådana här ”kundcase” som kan få en familjefar att göra studiebesök med dynamitvästen hårt surrad runt midjan en dålig dag.
S önskar att aktievärdet sjunker så lågt att ni blir utkastade från börsen, att er VD grips och döms för ekonomiska oegentligheter och får känna på hur det är att bli ofrivilligt punkad i tvåan under ett halvårs tid, att alla som varit inblandade i hans fall ska brinna i helvetet nionde nivå, det bör vara passande sällskap.
Tillräckligt fula ord har inte uppfunnits för att beskriva det hat S känner inför Tele2Comviq. Han önskar er allt ont. Bara så att ni vet.
Ha en fortsatt trevlig dag önskar
"Bloggfrossas klagogramservice" för klient S räkning.
Klagogram nummer ett ivägskickat
Nu har jag fått tummen ur och skrivit ett klagogram av vredesnivå 3. Det var ComviqTele2 som fick den stora äran att få två A4 klag i sin inbox nu på morgonen. Jag kände själv att jag höll igen något och att ett klagogram i högsta vredesnivån kunde ha låtit mycket värre. Men det var liksom extra viktigt för mig att få en vettig respons i detta pilotfall.
Jag känner nog att nivå tre, eller varje nivå för den delen, har ett rätt brett register. Dessutom skrev jag det på ett sätt som jag kanske inte kommer skriva de andra. Jag redogjorde lite mer för vad deras oförrätt låg i innan själva klagandet kom igång. Det var viktigt för mig att göra det den här gången men det kommer nog att bli mer rakt-på-sak-klag i de andra fallen.
Jag kommer publicera hela brevet nu på förmiddagen.
Tills dess. Duscha järnet!
Jag känner nog att nivå tre, eller varje nivå för den delen, har ett rätt brett register. Dessutom skrev jag det på ett sätt som jag kanske inte kommer skriva de andra. Jag redogjorde lite mer för vad deras oförrätt låg i innan själva klagandet kom igång. Det var viktigt för mig att göra det den här gången men det kommer nog att bli mer rakt-på-sak-klag i de andra fallen.
Jag kommer publicera hela brevet nu på förmiddagen.
Tills dess. Duscha järnet!
tisdag, april 11, 2006
Kompromiss - nej tack!
Kompromissen måste vara världens sämsta koncept.
Jag hatar att kompromissa. Inte för att jag prompt måste få min egen vilja igenom jämt. Tvärtom. Jag fattar bara inte grejen vad det är som är så bra med att båda ska vara lite missnöjda. Bättre att en får igenom sin vilja.
Jag hatar att kompromissa. Inte för att jag prompt måste få min egen vilja igenom jämt. Tvärtom. Jag fattar bara inte grejen vad det är som är så bra med att båda ska vara lite missnöjda. Bättre att en får igenom sin vilja.
måndag, april 10, 2006
Superhjältemodet
Allting går i vågor sägs det. Men jag undrar när det är dags att bryta cirkeln och prova nåt nytt. Superhjältemodet har liksom aldrig riktigt fått sin chans att sätta sig och bli en sådan där fin och folklig trend. Jag fattar inte varför egentligen. Fatta hur soft det hade varit att gå upp på morgonen och slinka i sin Flash Gordon-dräkt. Så jävla enkelt, så jävla kroppsnära och så jävla skönt.Det finns förövrigt massor av fördelar med Superhjältedräkter. De är nästan alla gjorda i halkigt material vilket ökar känslan av smidighet oavsett ifall man är tjock eller spinko. Luftmotståndet minimeras, precis som hos en tävlingscyklist, vilket gör det avsevärt lättare att röra sig i motvind och till och med uppförsbacke. De anpassas efter kroppsformen - vilken grej va - första klädesplagget man inte måste kompromissa med.
Men främst av allt, de ser råtuffa ut. Tänka att kunna gå runt en vanlig dag som Läderlappen och kunna ropa:
"Tjenna Robin, vill du ta en fika?"
"Sorry mannen men jag ska gå och bowla med Wonder Woman och Daredevil"
"Ahh synd, en annan gång kanske..."
"Äh, häng på vettja"
"Gärna, om jag får?"
"Självklart... Jag hörde förresten att fantastiska fyran redan är där så då kan vi dela in oss i två lag"
"Smutt!"
Det hade varit grejer det. Hela världen hade blivit en Live Aid-gala. Superheroes for friendship.
Kanske är det lösningen till världsomspännande fred. Man kan liksom inte bråka och vara arg på riktigt med en kille som klär ut sig till Batman.
Dessutom. Om det inte hade varit ett så okonventionellt mode hade "Clarkan" vågat komma ut ur garderoben direkt och aldrig behövt dressa om till stålman eller tvärtom utan fått sin donna direkt.
När är det dags för superhjältemodet egentligen? Ni som bestämmer. Är det inte dags snart?
Pax för Flash Gordon iallafall.
söndag, april 09, 2006
Tre uppföljare som adrig borde haft en förlaga.
1.Bad Boys 2
Will Smith är ju sjukt överskattad. Det visste vi redan när vi såg honom i Freshprince för 10-15 år sedan. Jag hatar honom. Han kopierar sig själv gång på gång och publiken verkar skratta. Jag spyr. Martin Lawrence är inte överskattad. Han är väl inte skattad alls. Det är sådana skådisar som får en att spela in och välja "Språka på Serbokratiska" som söndags-tv.
2. Big Mommas house 2
Vad säger det om världen, om människorna som lever i den. Man borde skjuta de som gjort den och prygla de som går och kollar på den. Martin Lawrence igen. Ja, vad ska man säga. Kan det vara han som är djävulen. Tyckte han inte att han gjort världen tillräckligt ont med badboysfilmerna och ettan av detta skämt. Jag vill inte veta vilka människor över 11 år som gillar sån här skit. Skulle min fru föreslå denna skulle jag begära skilsmässa fortare än fan.
3. Blade 2 & 3
Wesley Snipes. Det är killen som får en att ladda ner film och bara slänga den i protest. Bara för att liksom. Jag hatar verkligen "Wes". Han är en snubbe som skulle behöva pungsparkas utav bara helvete för att han ska fatta vad han håller på med. Vad har världen gjort honom för ont för att han ska sprida sin talanglösa skit? Jag önskar inte ens Saddam så dålig videounderhållning. Det vore brott mot mänskligheten.
---
Jag har givetvis inte sett någon av ovanstående men jag råkade se blade ett av misstag. Känner hur pulsen höjs bara jag tänkter på det. Känner mig mentalt våldtagen. Nu går Bad Boys II på trean. Jag ska nog gå och lägga mig. Känner mig plötsligt väldigt väldigt deppig...
Will Smith är ju sjukt överskattad. Det visste vi redan när vi såg honom i Freshprince för 10-15 år sedan. Jag hatar honom. Han kopierar sig själv gång på gång och publiken verkar skratta. Jag spyr. Martin Lawrence är inte överskattad. Han är väl inte skattad alls. Det är sådana skådisar som får en att spela in och välja "Språka på Serbokratiska" som söndags-tv.
2. Big Mommas house 2
Vad säger det om världen, om människorna som lever i den. Man borde skjuta de som gjort den och prygla de som går och kollar på den. Martin Lawrence igen. Ja, vad ska man säga. Kan det vara han som är djävulen. Tyckte han inte att han gjort världen tillräckligt ont med badboysfilmerna och ettan av detta skämt. Jag vill inte veta vilka människor över 11 år som gillar sån här skit. Skulle min fru föreslå denna skulle jag begära skilsmässa fortare än fan.
3. Blade 2 & 3
Wesley Snipes. Det är killen som får en att ladda ner film och bara slänga den i protest. Bara för att liksom. Jag hatar verkligen "Wes". Han är en snubbe som skulle behöva pungsparkas utav bara helvete för att han ska fatta vad han håller på med. Vad har världen gjort honom för ont för att han ska sprida sin talanglösa skit? Jag önskar inte ens Saddam så dålig videounderhållning. Det vore brott mot mänskligheten.
---
Jag har givetvis inte sett någon av ovanstående men jag råkade se blade ett av misstag. Känner hur pulsen höjs bara jag tänkter på det. Känner mig mentalt våldtagen. Nu går Bad Boys II på trean. Jag ska nog gå och lägga mig. Känner mig plötsligt väldigt väldigt deppig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)