Våren är kommen och stavas 414-getthostyle

Helgen som gick var helt galen. I vanlig ordning så har det varit kidnappningar, taxirån, mordförsök, bilinbrott och en massa annan ofog i stan. Det är inget man höjer på ögonbrynen för eftersom man vet att det ALLTID är Hisingen som står för fiolerna när det vankas knvivåld och fulbråk.

Så gissa om man tappar andan när gamla goa Majorna får sin beskärda del av vansinnet. En man blev på fredagen poppad av en okänd gärningsman. Han blev skjuten på öppen gata här intill. Vanligt på Hisingen - ytterst ovanligt i majorna. Två dagar senare, söndag, fick en 79-årig gobbe smaka blankstål när två snubbar och en kvinna kom på "hembesök" så att säga. Allt inom en radie av kanske tvåhundra meter fågelvägen från mitt eget kvarter.

Många tjafsar om att tussilago är ett vårtecken. När snödroppar, krokus och annat grönt vaknar till liv. Men vi i Majorna vet bättre. När alkisposset flyttar från sin vinterbostad kring Backaplan på Hisingen och intar lekplatsen utanför Sjöfartsmuseet. Då är det vår. Varken förr eller senare.
Det är en syn att se. Det borde vara med i en alternativ turistguide över Göteborg. För alla som hatar Avenyn, Liseberg, Skansen kronan och en massa annan skit och vill se ett riktigt event. Det är lite som att åka och glo på tranorna i Hornborgarsjön skulle jag tro. Fast mer pikant på något vis.

Gubbar och kärringar i 60+ -åldern som sitter och spritar, skrattar och slåss på en lekplats. Udda egentligen, för det ligger inget systembolag i närheten. Men det är klart att när solen värmer är det ju aldrig fel med ett sexpack fegisar.

Jag har ju inte närmre belägg för det men det känns rent instinktivt som att det kommit med ohyra i banancontainern. Att det inte bara är de vanliga spriträvarna från Hisingen som intar Majorna och gör det till sommarhäng i år. Damn!

Det värsta med alltihop är inte att våldet gör området otryggt. Majorna blir aldrig otryggt. Det jobbigaste är att jag och farsan brukar "battla" om vem som bor i värst rövartrakter. Jag vinner givetvis alltid eftersom han och mossan bor i "Komarken" i Kungälv. Där är är de så vana vid driveby's och rena avrättningar att postlådesprängningar, bilstölder och rån inte ens läggs märke till. Vill man ha en bil tar man den. Vill man ha cash rånar man någon. Vill man ha ett rus, ja då tjackar man starkt lim och en rulle plastpåsar. Så är det där. Alla vet det.

Det är ett förhållandevis litet område men koncentrationen av dåliga ägg gör att Komarken lätt tävlar med Hisingens ocharmigaste områden. Bara en sån sak som att självmordsbombaren (Al-Qaida-anknuten såklart) som planerat att spränga sig på den lokala högstadieskolan. Han bodde knappa hundra meter meter från mom och pop och lägenheten var fullstashad med sprängmedel och annat kul. Soft.

I Komarken är gränsen skarp mellan radhusområde och knivgettho. En gata. Som på film. Jag har gjort farsan smått tokig genom att häckla honom för komarksvåldet. Han säger att det alltid händer grejer i Majorna också men har än idag inte lyckats komma upp med bevis på en enda större grej. En gång var det nåt stort på g och ironiskt nog visade sig gärningsmannen självklart komma från - ja just det - Komarken. Då flabbade jag rått.

Annars kanske lite småbös kan ha inträffat men när han ringer om det är han så överförtjust och till sig att han knappt hinner hälsa innan han börjar recitera någon tidningsnotis. Så helgens dramatik är en fet jävla jackpot för farsan. Jag kommer att bli tvungen att stänga av telefonen och blockera alla inkommande mail, för nu har han fått vatten på sin kvarn. Det här kommer jag få höra i flera år framöver.

Helgen då Majorna gick och blev getthostyle.

Jag har en radio

För någon vecka sedan när jag var hemma hos päronen så fick jag med mig en gammal radio som jag fått av farmor eller om det var mormor när jag var liten. En högst vanlig radio en liten slimmad luxor i svart plast med alluminiumdetaljer och bara två rattar. Volym och frekvens. Jag lyssnade sjukt mycket på den innan jag fick en egen "getthoblaster" och kunde lyssna på band. Det är något visst med att lyssna på radio på en radio.

Det är fint med en radio i köket. Det har jag inte haft på tio år. Min stora förebild hade bara en radio och en skrivmaskin sa han. Jag tyckte det lät soft. Jag började drömma för ett tag sedan om att jag skulle göra mig av med allting. Tv, stereo, dator, digitalkamera, bredband och all annan milleniumskit man har släpat in. Strippa bostaden på high-tech och hi-fi och bara ha en jävla transistorradio.

Det var en fin dröm ända till jag tänkte att jag måste ju ha min dator att skriva på. Och så bredband såklart. Sedan är det rätt gött att kunna spela sina skivor och jag gillar film lite för mycket för att bara kicka ut det. Jag börjar fatta att de äger mig. Jag är en IKEA-boy och får en form av tillfredställelse av att köpa på mig fler och fler grejer. Fy fan... jag blir äcklad.

Plötsligt var jag tillbaka bland alla prylar... plus en radio.

Apan hälsar

Igår fick jag ett mail från en mycket trevlig tjej som heter E. Det var en rolig överraskning för det var nämligen ett "monk-e-mail".

Flink som jag är så knåpade jag ihop en hälsning till alla som läser Bloggfrossa. Man måste ju sprida glädjen vidare. Obs! han sluddrar lite.

Klicka här eller på bilden för att träffa herr apa!

Våffelbåten

När jag skrev om mina badhusbravader härom dagen så nämnde jag att den hårige greken - lord of the showerroom - troligen löst årskort och försökte slå nåt rekord och suga ut maximalt ur sitt medlemsskap. Då kom jag osökt att tänka på "Våffelbåten" som låg nere vid stenpiren och guppade för några år sedan.

Det kan tyckas långsökt kanske men det är en högst normal koppling. Vänta och se.

För några årsedan låg låg en stor gammal båt (aka. Våffelbåten) vid stenpiren alldeles intill där Göteborgs kasino ligger idag. Mycket intressant. De lockade med det gamla ät-så-mycket-våfflor-och-glass-du-vill-för-50kr-konceptet och som vi gick igång på det, jag och min kollega O. Vi gick dit och rekade. Det verkade ju vara ett galet erbjudande men det verkade ju hålla. Anledningen, kom vi snabbt fram till, var att de inte körde buffékonceptet som alla andra satans amatörer. O nej! Våffelbossen var en gammal och skitsur sjöbuse som stod bakom disk och gräddade våfflor och serverade glassen. Reglerna var hårda men förhållandevis rättvisa. En våffla och en kula glass per omgång. Vi förstod snabbt att det skulle bli smärtsamt att beställa backning fler än tre gånger.

Jag och O började snacka om det och ju mer vi snackade om det desto mer triggade blev vi att knäcka systemet. Vi blev fullkomligt besatta av tanken att få ut maximalt av Våffelbåtens luncherbjudande (därav kopplingen). Vi planerade minutiöst och förberedde oss för längsta lunchen i mannaminne. Vi skulle nog visa honom att han kunde gå back.

Vi hade vid rekningssessionen lagt märke till att Våffelbåtens kunder bestod till 90% av barn med mor- eller farförälder. Alla vet att det finns begränsat magsäcksutrymme hos de där små rackarna. Men för killar som jobbar med IT och har hunnit vandra sig igenom stades oddysé av fet lunchmat borde det inte bli några probs alls.

Innan vi steg ombord så hetsade vi varandra att "ta till du skäms" var en regel för lipsillar och mesar. Inte för oss hårda reklambyråsvin. Vi gick in och tog plats. Först av alla. Vi tog var sin papperstallrik och satte igång spektaklet.

Vi började att spela enligt reglerna. En våffla, en kula persikosorbet. Pang! Det gick fort och redan vid första backningen sa jag att jag kunde ta tre med en gång. Våffelmannen tittade klurigt på mig och svarade med bister underton att två får räcka. Chokladglass och en kula med banansmak. Jag kände blicken och min kollega O som satt med ryggen emot honom bara flinade. Vi konstaterade att psykkriget var i full gång. Gubben levde fortfarande i villfarelsen att vi bara hade en timmes lunch. Not this time.

Kapten våffla började verkligen slöa efter tredje backningen. Tog övertydligt god tid på sig att grädda våra våfflor. Han ville bli av med oss men vi var knappast klara. Vi drog ner på takten men satt kvar. Hela tiden kastades sura blickar åt vårt håll och två av tre våffeljärn stängdes av i någon form av protest. För att vi inte skulle kunna beställa mer än en åt gången. Han trodde han fick övertaget igen och jag minns att jag fick lust att säga "Ta hur lång tid på dig du vill gubbjävel, vi tänker stanna till tre".

Jag vet inte hur länge vi stannade men jag vet att jag inte åt våfflor på ett år efter den lunchen. När vi gick var stämningen så långt ifrån barnkalas man kan komma. Men vi var skitnöjda - vi hade visat att hans koncept inte var så förbannat vattentätt som han trodde.

Någon månad senare försvann Våffelbåten från stenpiren för att aldrig bli sedd igen. Vi kreddade oss själva lite för det men när euforin lagt sig något så förstod vi att det knappast var det ekonomiska bakslaget av vårt besök som fått honom att pysa. Men kanske att det var ett psykologiskt bakslag.

Hursomhelst började vi sakna honom. Jag menar vår mening var aldrig att få honom att sticka. Vi ville bara visa att han inte skulle komma där och vara så JÄVLA kaxig med sitt våffelerbjudande.

Är det BTW någon som vet vart Våffelbåten tog vägen så berätta gärna för mig.

Blogglänkar

Jag skulle vilja salutera tre bloggar som jag tycker mycket om:

1. Inte för intet
Mycket smärta, mycket känsla och väldigt mycket människa... och så en jävla massa djur. Jag har sett många bloggar som handlar om livsöden och stora sorger. En del är dåligt, annat är bra och detta är riktigt bra - men man måste ta sig tid - börja från början. Jag gillar denna blogg mycket och personen bakom.

2. Mamselamsen
Jag blev länkad till från mamselamsen igår. Det var kul. Det är alltid kul men det som var extra kul med den här länkningen var att det var efter att hennes blogg hypats av skugge som jag fattade vad blogg var och startade en egen. Mamsen är en bloggräv och behöver knappast närmre presentation.

3. Deltidsharmonisk
Den här killen skriver mycket bra. Detaljerat, oväntat och slagkraftigt. Ett slag i magen och ett på käften. Jag fascineras av hur en hjärna kommer upp med sådan "stuff". Jag skulle bli rädd för mig själv om jag släppte lös min fantasi så. Det är ett konststycke i sig och kräver mod. Jag har sällan flabbat så att jag nästan pissat på mig (har inte fattat att det ligger en sanning bakom det uttrycket). Har sällans skrattat så att tårarna rinner och andnöden gör sig påmind. Deltidsharmonisk har framkallat båda fenomenen. Först tänkte jag att detta är en riktigt jävla vriden hjärnas berättelser, men ju mer man läser desto mer förstår man. och man blir hookad. Jag tar inte ansvar för eventuella beroendesymptom... och som killen själv säger: vi får hoppas att han snart blir arbetslös så han kan skriva varje dag;)

Sesam jag saknar dig

Jag ändrar mig.

Härom dagen uttryckte jag lite överilat ett glädjerop över att hemköp börjat med bagels igen. Jag sa att det förvisso var toppade med vallmo istället för sesam, men att man vänjer sig.

Man vänjer sig inte. Jag känner större och större aversion mot vallmofrön för varje bagel. Jag fattar inte poängen med dem. De ramlar av i tusental. De är ett jävla aber att sitta med en vallmobagel framför datorn. Man kan ge sig på att det knastrar oskönt mellan tangenterna i veckor att komma.

Det är inte så att jag egentligen hyser ett grundmurat hat gentemot vallmofrön. Jag kan köpa frallor med vallmo på och njuta av dem men aldrig, aldrig att jag skulle fantisera ihop något så sjukt som att byta ut sesam mot vallmo i bagelsammanhang.

Vad är det för ett pundhuvud som ens kommer på idén att försöka sig på en sådan vansinnig "produktutveckling". Alla vet att det finns två inarbetade typer av bagels. Sesam och släta. Det är vedertaget.

Dont mess with it.

Framsteg i klagogramkarusellen

Idag kände jag att Comviqs tidsfrist hade tagit slut och mailade en liten påtryckning:

Jag skrev ett låååångt klagogram (se nedan) till er förra veckan för en
klients räkning. Har ännu inte fått något svar. Jag har väldigt många
läsare varje dag som väntar med spänning på någon form av svar från er.
Detta bekräftar ju faktiskt precis det jag skrev om.

Ni är ett företag som sysslar med kommunikation men det ni är absolut
sämst på är just att kommunicera.

/mikebike - bloggfrossa.

Nu på kvällen fick jag svar:

Hej,

Vi ber dig vänligen komplettera ditt ärende med ett telefonnummer där vi kan nå
kunden det gäller, så ringer vi upp snarast möjligt.


Med vänlig hälsning

TELE2COMVIQ
Kundservice
Joanna Holm

Till min klient S:

Alltså, det verkar som att det väntar en form av upprättelse från Comviqasen til dig S. Det skulle vara finfint om du mailar ditt nummer till mig så kan jag leverera det till dem omgående. Så får vi ett slut på den förnedring de utsatt dig för. Dig och alla andra. Fan vad fint, det är lite som en omvänd martyrgärning från din sida.

Tänk om de vill ge Stenbäck juniors gamla bassethund till dig. Han som finns med på alla kontantkort du vet. Hade inte det varit smutt...

Håriga män, hängande pungar och ett alldeles vanligt simpass

Alltså, jag kände mig som en veteran igår när jag kom till simhallen, trots att jag inte varit där på lätt två år. Det berodde nog mest på att brorsan var en sådan jävla novis denna gång, precis som jag var när jag började förra gången.

Man får ett litet armband som man använder till klädskåpet. Det är nåt litet chip som styr den mekanismen - thats it - men brorsan fick för sig att man gjorde ALLT med den där jäkla sensorn. Han fattade inte att duschen hade en touchpad som man behövde beröra för att vattnet skulle sättas på. Jag garvade rått när han stod där och tryckte armbandet mot plattan utan resultat (folk glodde). Detta trots att jag vid min egen första gång råkade ta fel och tog kallduschen och dessutom fick fråga en gammgubbe hur man gjorde för att få igång vattnet. Surprise! Men det var gött att ha koll den här gången.

När vi var påväg ut till hallen, gissa vem vi fick syn på. Japp, Mr Grek. Fortfarande boss i bubbelpoolen. Lika hårig (make till rygmatta har jag aldrig skådat, fårsax göre sig icke besvär), lika äcklig blick men inte riktigt lika fet längre. Alltså han måste fan bo där. Det står ganska tydliga regler att varje besök inte får överstiga tre timmar men han måste ha en specialdeal. Jag har alltså inte varit där en enda gång på tio år utan att han har varit där. Han har nog köpt årskort och gett sig fan på att slå rekord, att knäcka systemet, att han ska bli den förste som verkligen får ut max av sitt medlemsskap.

Vi hoppade direkt i och denna gången valde jag världsvant "andra" längan. Fick ganska nyligen reda på att de har en oskriven ordning att de långsammaste simmar i de första motionsspåren, de lite snabbare i nästa och crawlmongon i det tredje. Min förra simkarriär gick mer eller mindre ut på att tokköra om pensionärerna hela tiden, hålla igen munnen och absolut inte tänka. Jag fick för mig att jag annars skulle få i mig hälsovådligt stora mängder död hud och produkten av det som de med inkontinentala problem lämnade efter sig i bassängvattnet.

Det började bra. jag gick ut stenhårt och simmade mig igenom tre längder på rekordtid tyckte jag. Sedan blev det ungt men av någon anledning har jag alltid (sedan jag lärde mig simma vilket jag gjorde rätt sent) haft lätt för att pressa mig i vattnet. Jag lovade mig själv minst 20 längder (1 km) och gjorde 21. Brorsan hade en annorlunda strategi. Han simmade två och sedan simmade han femtio åt gången. Jag tror det slutade på 9 längder allt som allt för honom. Men han kämpade och simmade till han blev illamående. Gött jobbat.

Det enda som var riktigt jobbigt var att jag freakade ur varje gång jag råkade svälja lite vatten. Jag såg bara en massa äckliga kroppar och började fundera på att man faktiskt svettas under vattnet också. jag höll på att gå åt. Särskilt när en tjock rumän (jag tyckte han passade att vara rumän) våldssimmade förbi mig gång på gång. Egentligen var han inte snabb men han plaskade som ett överenergiskt barn i ett äventyrsbad. Han liksom tog i så att det klumsade som när stora krigsfartyg fäller sjunkbomber. Jag gav honom en sur blick fler än en gång men han fattade inte. Hade jag varit en gelen jävel hade jag nog gått upp och väntat på kanten till han kom och hoppat en väl avvägd "kanonkula"i ryggen på honom. Förpassa hans fortsatta simkarriär till pensiobanan och alla hudavlagringar så att säga. Men nu är jag ju inte galen.

En gubbe till var extremt jobbig. En gammal en men spänstig för han var rätt snabb. Han bara simmade rätt på. Hans häl var snuddande nära att försätta mitt klockspel ur funktion ett antal gånger. Sedan var det en kines som simmade i vanliga brillor som immade nåt helt tokigt. Han verkade gilla att simma nära. För nära. Alltså vill man börja hata människor är Valhallabadet the shit.

I duschen fick jag och brorsan skåda något vi helst hade velat slippa se. En man med den största hängpung jag sett. Inte ens en karikatyrtecknare hade kunnat toppa den. Jag skämtar inte och var tvungen att diskutera och säkerställa med bror efteråt. Den hängde fan inte mer än tio cm från knäna. Först såg jag bara i ögonvrån att han hade "nåt där" så att säga och tänkte att, vaffan är det han har på sig. Ohämmat stod han och tvålade in varorna. Vi glodde som om vi betalt dyra pengar för en sådan där "freakshow" som skäggiga damen, kvinnan med tre bröst etc. Han kan sälla sig in i skaran som Mr Tungpung vilken dag som helst.

Jäkelberg. Det måste vara bra bökigt att ta några längder om man har en flytboj mellan benen. Han fick jultomtens julklappssäck att verka futtig för att utrycka mig milt.

Brorsan tjatade om att vi skulle basta. Han hade inte gjort det på många år och eftersom hans simpass inte gav full utdelning så ville han basta lite för att kompensera. Jag blev väldigt nervös för man har ju läst kvällsblaskornas historier. Det var lugnt.

De hade en torrbastu och en våtbastu - jag fattade inte skillnaden men valde instinktivt den torra varianten. Jag hade sträckt mig lite i högersidan och gissa vad om inte det släppte. Ett glatt balkangäng satt och dividerade om något. Folk kom och gick och jag började slappna av något. Det enda som var kymigt med bastusessionen var att det fanns ett slags förmak utanför bastun. Där satt nakna män och samtalade i murrigt ljus på träbänkar och stolar. Fan det såg lite väl kärleksfullt ut här och där. Varje gång någon kom ut ur bastun och drack vatten ur den lågt monterade vattenmaskinen (vilket ledde till att man var tvungen att bend over lite för att nå) så gloddes lystna blickar. Riktigt jävla creepy. Jag valde att skippa vattenintag. Det skulle vara att gambla med lite väl hög insats.

Jag har inga problem med homosexuella människor. Verkligen inte. Jag fattar inte att det kan vara en sådan beef. Att det finns ett sådant motstånd och förakt. Hur folk orkar bry sig om hur andra lever sina liv. Men när det kommer till "badhusbögar" så är det en annan femma. Man blir avogt inställd till killar som tror att killduschen är något jävla smörgårdsbord.

Idag har jag ingen träningsvärk alls och bortsett från de obekvämligheter som råder i duschen så är simmning riktigt bra träning. I like.

Badjävlar

Jahaja... dags att sluta lite tidigare. Ska till valhalla och simma. Det bådar aldrig gott. Jag har hittills haft ett väldigt konstigt förhållande till badhus. Jag förvandlas till en slags kopia av Papphammar och känner mig alltid väldigt vilsen och smårädd. Jag tror det är att jag känner mig hyfsat obekväm med att vara naken med en massa pervon - för face it - alla badhus är fulla av dem, men Valhalla är lätt värst.

Under en tioårsperiod så har samma feta grek regerat i omklädningsrummet. Jag minns att han satt i bubbelpoolen när jag gick i gymnasiet och han gjorde det när jag simmade regelbundet för några årsedan. Han är som en installation. Usch vilka stories jag har hört om honom. Han verkar vara ledaren i gänget som sysslar med plug n' play i bastun på fredagar... brrrr

Återkommer nog med rapport senare ikväll. Wish me good luck;)

Jazzgossen

Se där kommer det en gosse, med en byxa som en rakkniv vass.
Mockaskorna har han på sig, ty hans hobby är att dansa jazz...
Han är slank och smärt som vidjan, han ler i mjugg (ler i mjugg, ler i mjugg)
Han har skärp om lilla midjan, i pannan lugg (pannan lugg, pannan lugg)

Idag är jag på riktigt gott humör. Helt utan egentlig anledning. Det känns som att allt gått min väg hittills idag.

Det började med att Hemköp visade sig ha börjat med bagels igen. Yippie!. Litet minus är att de bytt sesam mot vallmo men ändå. Man vänjer sig. Jag blev så glad att jag inte ens brydde mig om att den nya tjejen satt och sölade bort tio minuter med nåt krångel i kassan.

Sedan när jag kommer gående på andra lång hör jag en av gatans trasiga själar vissla på ett alldeles kvittrande sätt. Jag tycker mig känna igen melodin men det tar en liten stund innan jag kommer på det. Det är Karl Gerhards bögflörtiga "Jazzgossen", vilket är lite lustigt för jag hade fört den på tal i en mailkonversation bara ett par dagar innan.

Mannen i fråga såg ut att vara precis vad som helst i världen utom just en jazzgosse. Han var i runda slängar mellan sextio och sjuttio bast. Han gick iklädd en form av modifierad karolinerkavaj med tillhörande byxa (som han nog egenhändigt "designat" om till kortbyxor). På huvudet hade han en jävligt creepy läterhatt som varit ljusbrun men som färgats av väder, vind och gubbsvett. I ansiktet ett gråspräckligt skägg där mustaschdelen är läckert gulfärgad och fladdrar snyggt när han visslar sin melodi. En jävel på att vissla (och då tycker jag ändå att jag själv är rätt hygglig på vissling). Han stannade mig glatt och jag förberedde mig på att smälla upp ett surt NEJ!

Men gubben hade en annorlunda repertoar. Istället för att fråga om han kunde få "låna" en femma så gick han direkt på en tia och det är aldrig något snack om att låna. Han frågar istället om jag har en tia att "bidra" med. Jag kan inte sura. Det är omöjligt att sura på en snubbe i karolinerkavaj som visslar jazzgossen så klangfullt och sedan undrar om man har en tia att bidra med. Jag kunde inte hålla mig och började flina.

Till vad, frågade jag finurligt.
Vaddå?
Vad är det du vill jag ska bidra till för något?

Han betraktade mig med en bister ton i blicken och förstod att jag drev med honom.

Ähh, dra åt helvete grabbjävel..., sa han och lät som en exakt kopia av Lasse Kongo (Busscahuffören i "Torsk på tallin"). Nice. Han såg mig som en grabbjävel och jag som är till att fylla trenolla i år. Vilken komplimang. Hade jag haft växel hade jag nog fan bidragit iallafall.

Jag fick faktiskt en släng av dåligt samvete eftersom jag på något sätt tog ner hans glada humör och taktfasta visslande. Onödigt. Det är ju som sagt inte varje dag man hör Jazzgossen visslas så att det ekar mellan husväggarna på Andra lång.

Han och andra söta gossar, som har tusch på sina ögonlock.
På sitt lilla bakverk frossar, sen på royaaal vid five o'clock.
Han på höga klackar trippar, som jazzexpert
Och i små synkoper vippar, hans lilla stjärt.

Fan vad bra. Nu krävs det en direkt katastrof för att ta ner denna dagen.

Carlis och Andreas: Jag kom osökt att tänka på er - konstigt va ;)

När Bert lipar har det gått för långt

Japp så är det. I förrgår grinar Skarabert ut i media... Han sluter sig till ledet av det patetiska skivbolagsgnället. Nätpirater har knäckt hans verksamhet som skivbolagsmogul. Han vill ha hårdare tag mot fildelare. Gäääsp!

Ärligt talat. Bert är nog rätt förskonad från nedladdare. Att det går kass för hans skivbolag har nog mer att göra med att de som lyssnar på dansband, Eddie Meduza och schlagerskit är utdöende, än att det laddas ner så friskt. Visst, schlagerhelvetet har fått uppsving de senaste åren pågrund av att den där jävla Christer Björkman håller handen i fickan på de som bestämmer vad som är nöjestelevision.

Jag ser riktigt framför mig hur det började som ett fyllesnack.

(sidospår men vaffan...)
Chefen: "Fan Björkan jag skulle kunna få igenom vilken sjuk grej som helst på tv. Testa mig bara... skies the limit"

Björkan: "Ok, försök lura folket att glo på melodifestivalen fem gånger om istället fär en. Sälj på dem samma skit fem gånger och jag är din bitch för alltid"

Chefen: "Deal... hold the pocket boy!"

Det är trots allt så att de flesta som köpt Grisberts musik i bästa fall sitter på 56modem och tror fortfarande att internet är en "fluga", så visst blir man trött när till och med han försöker dra en växel på skivbolagstrenden - nätpirater... bah!

Själv har jag full förståelse om artister lackar på att det laddas ner. Den som inte fattar det är rubbad. Det fattar väl alla att om man lägger ner sin själ i något och någon respektlöst klampar in och tror att det vankas ät-så-mycket-du-vill-buffé, att det då känns rätt brunt. En mentalt frisk person förväntar sig inte att upphovsmannen applåderar och hejar på när man tankar ner frukten av det senaste årets heltidsjobb på fem minuter. Jag laddar precis som "alla" andra ner musik och film. Jag är inte bättre än andra, men jag förstår artisternas vrede.

Sedan finns det ju iofs ett ton artister som inte har någon själ... Robert Wells, Darin och alla andra idol- och fame factory-produkter. Dem kan man ladda helt utan samvete. Särskilt RW. Honom borde man ladda ner, bränna ut och dela ut gratis till de som vill ha - spetsa kuvertet med lite mjältbrand. Mätta den äckliga marknaden för hans skit och låta honom självdö med sin tokigt efterblivna frisyr. Fast det blir nog svårt... då får man bränna en jävla massa skivor och skeppa till Kina. Det är en vacker dröm dock.

Vad jag inte har någon som helst förståelse för är skivbolagens förbannade tjafs. Alltså, fildelandet är här för att stanna. Face it. Det borde de ha fattat för c:a sex år sedan... minst. De trodde nog verkligen att Napsters undergång skulle lösa något. Sorry men människornas kreativitet triggas av sådant. Om de feta skivbolagen bara hade lagt en tiondel så mycket tid, kraft och pengar på att utveckla sin verksamhet så hade fildelandet aldrig blivit ett problem.

Jag känner ingen empati med skivbolagen för det är de som skinnar atristerna, inte nätpiraterna. Varför skulle förresten skivbolagen vara förskonade från att utveckla sin affärsidé? Jag menar alla andra brancher har hotats när nya aktörer bjuder upp till dans. Alla tvingas sätta sig ner och försöka komma fram till hur man ska "äga" dem på det mest effektiva sättet.

Men skivbolagen vill inte det. De trivs så jäkla bra med att bara sitta där, pösfeta i sina skinnfåtäöljer och Hugo Bosskostymer och knapra i sig demoband hela dagarna. De orkar inte tänka. De tillhör den bransch där lättja är en dygd. De vill ha allt serverat...

Well, glöm det era feta katter. Upp och hoppa med er. Den lille konsumenten börjar bli tjockt trött på att kasta pärlor för svinen och när en möjlighet till att ta tillbaka lite dyker upp lär vi inte låta det slinka oss ur händerna så lätt.

Så snyt dig nu för fan Bert... för det första så är du en medial dramaqueen av mått, så dina kroodiltårar är det ingen som ser. För det andra- you had it coming - och du visste det. Spela inte så förvånad.

Så går det när man satsar på fel sort.

Lyxman

För några dagar sedan kom jag att tänka på en kille som min vän M var tillsammans med ett kort tag men som var tillsammans med henne ett långt tag. Han fattade inte att det var slut. Han var vad man kallar en psykopatnatur. På riktigt.

Jag minns inte vad han hette men jag vet att jag kallade honom Lyxman. Han kallade sig själv entreprenör och mediamogul och hade storvulna planer på att köpa upp en jävla massa domäner och sedan sälja dem dyrt - jättesmart. Jag tror han började lite smått till och med.

Senare startade han en webbshop (därav smeknamnet) som skulle sälja lyxprodukter på webben. Det fanns ett stort sug efter sånt sa han. Shoppen hette Lyxman.com och där sålde han rysk kaviar, champagne och "Jansons frestelse" under en kort tid. Jag upprepar, JANSONS FRESTELSE! Det var då jag insåg att han var en idiot och troligen väldigt störd.

En kille som förväxlar Jansons frestelse med lyx bör man nog sätta span på.

En kille som kommer på och tycker att det är en förträfflig idé att sälja skiten på nätet är farlig. Lyxman.com blev aldrig den succé han hade hoppats på. Som jag flabbade åt det. Jag flabbar ännu.

Fan vilken tur att hon blev av med det där nötjobbet till slut.

Glad påsk

Idag är det påskafton. Det känns inget speciellt. Har inte fått nåt påskägg, har inte gett nåt heller. När jag var liten var påsk the shit. En lite varmare version av nyår.

När jag vaknade på morgonen så fanns det godis i en glashöna. Mäktigt. Det var lite surrealistiskt förr. Påsken.

Godis, smällare och eld i ohemula mängder. Världen var helt skruvad för en dag och allt kändes tillåtet. Vi tog med oss leksaker ut som vi smällde sönder och satte eld på. Vi petade in kinapuffar som vi lindat hårt i "gaffa" i sura gubbar och tanters brevlådor. Det smällde som fan och vi kände oss aldrig mer levande än så. Min bror trixade med en arg farbrors brevlåda, han hette "Kron" och jobbade som styckare i charken på Bonum i Kungälv. Alla hann springa därifrån utom bror. När Kron rasade ut genom dörren blev bror paralyserad och pissade på sig direkt - vi hade ju hört vad Kron gjorde med små barn om han fick tag i dem. Han sålde dem som fläskkotletter tillbaka till föräldrarna. Det var tider det.

Nu är glashönan smärtsamt tom varje år och det var svinlängesedan jag tejpade kinapuffar och stoppade in i brevlådor. Kanske skulle man köpa en ask och bjuda lädertanten på en jävla surprise. Glad påsk liksom.

Jättekonstigt

Spelbutiken nere på mitt torg, den nya, det är nåt med den ägaren jag inte gillar. Jag förstår mig inte på honom, jag tycker han är konstig.

Ägaren är lönntjock och har rumphalva (flint med väl tilltagen krans). Han luktar alltid jättemycket svett. Gammal svett. Som om han jobbat nattskift i hamnen innan han öppnar sin lilla spelhåla. Jättekonstigt.

I butiken finns det som i de flesta butiken en tidningshylla med ganska blandat sortiment. Precis som i andra spelbutiker är porrsortimentet något bredare än i vanliga kiosker etc. Grejen är bara att denna ägaren haft den goda smaken att placera porren på de två hyllorna närmast golvet. Precis lagom för att en femårings ska kunna få sig en bra inblick i vuxentidningarnas fantastiska värld. Hur tänkte han då? Jättekonstigt.

Varje gång jag bara köper ett hundrakort för att kunna ta del av lokaltrafiken på lagligt vis så blir ägaren jättesur. Jag fattar att det inte är köpet som gör att han går runt precis men den jäveln snäser nästan åt mig. precis som att jag snor pengar ifrån honom när jag ger honom hundringen. Jättekonstigt.

Nyheter som säljer (till idioter)

Imorse påväg till jobbet så höll jag på att sätta min bärbara kaffe latte i halsen. Aftonbladet tänjde gränsen för lågvattenmärkning ytterligare en bit.

Jag kom gående längs Andra lång och rundar sista hörnet. Där finns en liten obskyr kiosk med DDR-utbud (enbart kvällstidningar och cigg) och på Aftonbladets löp kunde man läsa i svarta feta krigsrubriksbokstäver att det utlovades en "Unik låntidsprognos, så blir vädret i juni, juli och augusti - planera din semester nu" (inte ordagrant återgivet men nästan).

Alltså två funderingar spontant.

Ett:
Hur kan det komma sig att den yrkesgrupp med minst förtroendekapital i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet vågar sig på ett sådan rubbat uttalande. De klarar ju inte ens att utläsa morgondagens väder trots sina feta sattelitbilder och high tech-utrustning. Hur i helvete skulle de då kunna pricka in hur vädret ska bli flera månader fram i tiden. Ursäkta mig, men någon slags måtta måste det väl finnas även i en påhittat yrkeskår. Stick to the finger!

Två:
Aftonbladet, jag vet att jag tjatat om det innan och jag förstår att ni tycker det är jävligt bekvämt att fylla "ettan" med så säljande nyheter. Jag bryr mig eftersom även om jag aldrig skulle wejsta en tia på papperstidningen så kommer jag inte undan löpet. Och era löp har en tendens att vara imponerande efterblivna.

Finns det verkligen inget viktigare ni kan rapportera om? Vad som helst. Jag vill till och med hellre veta om ni gjort vidare upptäckter i frågan om Paris Hilton har injicerat botox i röven eller inte, mycket hellre än sådana meterologiska wildcards.

Ska ni hålla på som ni gör nu så vill jag bjuda er på några feta löp alldeles gratis. För bara tanken att någon jävel fått pröjs för att ta fram dagens gör mig förbannad. Man ska inte kunna tjäna pengar på precis vad som helst. Det är bara så fel.

Jag har nedan gjort en lista på tre feta löptexter - helt i linje med era lågkvalitetsprinciper. Bara att ta för er och jag vill inte ens ha ett tack. Riktiga kioskvältarrubriker.

1. EXTRA! EXTRA! Experter förutspår: "Jordgubbspriset blir billigare efter midsommar".

2. Varning utfärdas. Fler kör berusade under storhelger än vanliga.

3. Forskare eniga. Solen ger cancer. Så skyddar du dig i vår.

Alla har rätt till ett häftigt kök...

...eller vad det nu ska föreställa.

Klagogram till er utgjutes

Till Tele2/ Comviq

Grattis! Ni har blivit utvalda att levereras ett klagogram från Bloggfrossas betaversion av klagogramservice. Där kan människor som fått nog och vill förklara sitt missnöje med någon beställa ett raffinerat klagomål i textform. Klagogrammet levereras i tre olika vredesnivåer där ”ett” bara är snäppet argare än vanlig irritation, ”två” är extremt upprörd upp till förbannad och ”tre” som är motsvarigheten till komplett vansinne, när nog är nog och beställaren är så jävla förbannad och upplever sig ha blivit såpass förnedrad att han/hon lika gärna skulle kunnat packa ett hagelbrak och hälsat på personligen.

Härmed följer ett klagogram, vredesnivå 3. Det skulle uppskattas om en person med förmåga till kreativt tänkande fick detta klagogram i sin inbox – någon som förstår att ert företag har trasslat till det lite VÄL mycket för en kund för att det ska räcka med ett ”ursäkta”. Någon som inser att det är läge för en värdig kompensation.

Följande ärende rör en före detta kund till er och det lidande han fått utstå. Vi kan kalla honom ”S”.

För att göra en lång historia så kort det går.

Sommaren 2005 stängdes S mobilabonnemang plötsligt ner. Han misstänkte att han kunde glömt att betala en faktura och mycket riktigt, så var fallet. S betalade sin skuld och fick veta att det kunde dröja ett litet tag innan abonnemanget aktiverades. Mycket udda, men ändå.

Månader senare fungerade hans abonnemang fortfarande inte och tålamodet var naggat skulle man kunna påstå. Efter oändligt många samtal med era support- och kundtjänstapor kommer beskedet. ”Det finns inget om obetalda räkningar i våra register. Abonnemanget borde fungera.” Problemet var ju bara det, c:a tre månader efter att räkningen var betald skall tillgäggas, att DET INTE FUNGERADE.

Som dill på sillen orkar inte den servicemässigt gravt handikappade ”tjejen” på kundtjänstavdelningen bemöda sig att gräva mer i ärendet utan hade det dåliga omdömet att be S själv kolla det med ekonomiavdelningen. Alltså det är skrattretande. Det är strykvarning att behandla en kund (som uppenbart har fått toktjall någonstans i sin business med er) med sådan fräckhet.

Trots detta ringer S till ekonomiavdelningen som ger honom det smått oväntade beskedet att hans abonnemang var uppsagt och varit det de tre senaste månaderna. Hur kan det komma sig att kundtjänstavdelningen missat en sådan ”detalj”. Särskilt som man är tvungen att knappa in sitt JÄVLA kundnummer varenda gång man ringer.

Inte nog med ni fram till dess hade skött ärendet som ett gäng drängfulla clowner. När S ringde för att personligen fixa igång maskineriet igen fick han plötsligt svaret att han bränt sina skepp hos er. Han var inte värdig att vara kund längre.

Det kan tyckas vansinnigt att S så gärna ville ordna upp sina business med er men till historien ska tilläggas att S har en form av störning. S har nämligen en sjuk fäbless för siffror och sifferserier, han samlar på siffror och hade det perfekta mobilnumret. Han brukade få beröm för sitt nummer och han älskade det numret. Hela S existens byggde praktiskt taget på det numret. Annars hade han givetvis redan efter ett par samtal, med de amöbor ni på Tele2Comviq håller er med och kallar anställda, bett er dra åt helvete och vrålat obsceniteter i luren. Det förstår alla.

I alla fall så försökte han desperat att aktivera numret igen och det visade sig vara ledigt. Inga problem. Han var bara tvungen att göra en röstinspelning så skulle allt skulle vara i ordning igen. En månad senare, ytterligare en röstinspelning och en massa strul så ringer en vän till S jobbtelefon och frågar varför han bytt nummer. Någon annan svarar när man ringer hans nummer. S tror inte sina öron. Han tror det är ett bisarrt skämt och dubbelkollar. Visst fan är det så. Luften går ur. S sitter ledsen, förlamad och matt och tittar på sin dotters fotbollsträning. Ingenting känns meningsfullt längre.

Vad säger man?
Jo i ett klagogram av nivå tre känns missnöjet ungefär såhär:

Vad i HELVETE är det för fel på den som rekryterar de jon som hamnar med arbetsuppgiften att ”hjälpa” kunder hos er. Antingen så har ni en infiltratör från en konkurrent som har till uppgift att säkerställa att ni får det absoluta bottenskrapet vad gäller personal. Alternativt har den/de en mycket smaklös humor eller en ruggigt vriden syn på service och kvalité.

Det är inte många företag som kommer undan med att rumpköra sina kunder så hänsynslöst. Det är fanimej så att man tappar andan. Det känns som att vilket jävla parkbänksfyllo som helst hade löst kundtjänstjobbet bättre.

Finns det något försvar för så många blunders som ni utsatt S för. Knappast troligt va. Det är svårt ens i sin fantasi att få till en sådan här förbannad rövarhistoria. Det känns inte troligt att ett företag lyckas knyta till sig hela eliten av talanglösa miffon när det kommer till att göra sitt jobb. Ohyra kalls det i folkmun – ”månadens anställd” kallas det på Tele2Comviq.

Ett tips i all välmening är att fråga om grundskolan ens påbörjats en gång i tiden av de ”förmågor” (läs pack) ni drar in och kränger på ett headset. Jag vet ett gäng apor som fixat biffen med större framgång. De bor på Kolmården. Ring och kolla – ifall ni vill höja er kvalitetsnivå ett par steg.

Sedan verkar det ju inte bara vara den mänskliga faktorn som drabbats av grav hjärnblödning. Ert interna kommunikationssystem verkar ju inte helt vattentätt för att uttrycka det så diplomatiskt det bara går. Hur i HELVETE tror ni det uppfattas utåt när ett företag vars bag ska vara just KOMMUNIKATION inte lyckas lösa ett så enkelt fall utan att så totalt fucka upp all information och tappa bort allting, inklusive det telefonnummer ärendet kretsar kring.

Det är precis sådana här ”kundcase” som kan få en familjefar att göra studiebesök med dynamitvästen hårt surrad runt midjan en dålig dag.

S önskar att aktievärdet sjunker så lågt att ni blir utkastade från börsen, att er VD grips och döms för ekonomiska oegentligheter och får känna på hur det är att bli ofrivilligt punkad i tvåan under ett halvårs tid, att alla som varit inblandade i hans fall ska brinna i helvetet nionde nivå, det bör vara passande sällskap.

Tillräckligt fula ord har inte uppfunnits för att beskriva det hat S känner inför Tele2Comviq. Han önskar er allt ont. Bara så att ni vet.

Ha en fortsatt trevlig dag önskar
"Bloggfrossas klagogramservice" för klient S räkning.

Klagogram nummer ett ivägskickat

Nu har jag fått tummen ur och skrivit ett klagogram av vredesnivå 3. Det var ComviqTele2 som fick den stora äran att få två A4 klag i sin inbox nu på morgonen. Jag kände själv att jag höll igen något och att ett klagogram i högsta vredesnivån kunde ha låtit mycket värre. Men det var liksom extra viktigt för mig att få en vettig respons i detta pilotfall.

Jag känner nog att nivå tre, eller varje nivå för den delen, har ett rätt brett register. Dessutom skrev jag det på ett sätt som jag kanske inte kommer skriva de andra. Jag redogjorde lite mer för vad deras oförrätt låg i innan själva klagandet kom igång. Det var viktigt för mig att göra det den här gången men det kommer nog att bli mer rakt-på-sak-klag i de andra fallen.

Jag kommer publicera hela brevet nu på förmiddagen.

Tills dess. Duscha järnet!

Kompromiss - nej tack!

Kompromissen måste vara världens sämsta koncept.

Jag hatar att kompromissa. Inte för att jag prompt måste få min egen vilja igenom jämt. Tvärtom. Jag fattar bara inte grejen vad det är som är så bra med att båda ska vara lite missnöjda. Bättre att en får igenom sin vilja.

Superhjältemodet

Allting går i vågor sägs det. Men jag undrar när det är dags att bryta cirkeln och prova nåt nytt. Superhjältemodet har liksom aldrig riktigt fått sin chans att sätta sig och bli en sådan där fin och folklig trend. Jag fattar inte varför egentligen. Fatta hur soft det hade varit att gå upp på morgonen och slinka i sin Flash Gordon-dräkt. Så jävla enkelt, så jävla kroppsnära och så jävla skönt.

Det finns förövrigt massor av fördelar med Superhjältedräkter. De är nästan alla gjorda i halkigt material vilket ökar känslan av smidighet oavsett ifall man är tjock eller spinko. Luftmotståndet minimeras, precis som hos en tävlingscyklist, vilket gör det avsevärt lättare att röra sig i motvind och till och med uppförsbacke. De anpassas efter kroppsformen - vilken grej va - första klädesplagget man inte måste kompromissa med.

Men främst av allt, de ser råtuffa ut. Tänka att kunna gå runt en vanlig dag som Läderlappen och kunna ropa:

"Tjenna Robin, vill du ta en fika?"
"Sorry mannen men jag ska gå och bowla med Wonder Woman och Daredevil"
"Ahh synd, en annan gång kanske..."
"Äh, häng på vettja"
"Gärna, om jag får?"
"Självklart... Jag hörde förresten att fantastiska fyran redan är där så då kan vi dela in oss i två lag"
"Smutt!"

Det hade varit grejer det. Hela världen hade blivit en Live Aid-gala. Superheroes for friendship.
Kanske är det lösningen till världsomspännande fred. Man kan liksom inte bråka och vara arg på riktigt med en kille som klär ut sig till Batman.

Dessutom. Om det inte hade varit ett så okonventionellt mode hade "Clarkan" vågat komma ut ur garderoben direkt och aldrig behövt dressa om till stålman eller tvärtom utan fått sin donna direkt.

När är det dags för superhjältemodet egentligen? Ni som bestämmer. Är det inte dags snart?

Pax för Flash Gordon iallafall.

Tre uppföljare som adrig borde haft en förlaga.

1.Bad Boys 2
Will Smith är ju sjukt överskattad. Det visste vi redan när vi såg honom i Freshprince för 10-15 år sedan. Jag hatar honom. Han kopierar sig själv gång på gång och publiken verkar skratta. Jag spyr. Martin Lawrence är inte överskattad. Han är väl inte skattad alls. Det är sådana skådisar som får en att spela in och välja "Språka på Serbokratiska" som söndags-tv.

2. Big Mommas house 2
Vad säger det om världen, om människorna som lever i den. Man borde skjuta de som gjort den och prygla de som går och kollar på den. Martin Lawrence igen. Ja, vad ska man säga. Kan det vara han som är djävulen. Tyckte han inte att han gjort världen tillräckligt ont med badboysfilmerna och ettan av detta skämt. Jag vill inte veta vilka människor över 11 år som gillar sån här skit. Skulle min fru föreslå denna skulle jag begära skilsmässa fortare än fan.

3. Blade 2 & 3
Wesley Snipes. Det är killen som får en att ladda ner film och bara slänga den i protest. Bara för att liksom. Jag hatar verkligen "Wes". Han är en snubbe som skulle behöva pungsparkas utav bara helvete för att han ska fatta vad han håller på med. Vad har världen gjort honom för ont för att han ska sprida sin talanglösa skit? Jag önskar inte ens Saddam så dålig videounderhållning. Det vore brott mot mänskligheten.

---

Jag har givetvis inte sett någon av ovanstående men jag råkade se blade ett av misstag. Känner hur pulsen höjs bara jag tänkter på det. Känner mig mentalt våldtagen. Nu går Bad Boys II på trean. Jag ska nog gå och lägga mig. Känner mig plötsligt väldigt väldigt deppig...

Kungen bjuder in

Det vankas 60-årskalas hos hovet. Kungen fyller jämnt och nu laddas det som bara fan. Det snackas om "decenniets kalas" i Expressen. Det stod också att gästlistan börjar spikas och att hittills klara inbjudbara gäster är samma hög med stofiler och tråkmånsar som alltid.

Inte för att det är någon större risk, men jag KAN verkligen INTE tänka mig ett sämre sätt att spendera en dag än att behöva lida genom ett kalas hos kungen. Jag skulle nog dö av tristess. Jag gillar inte tajta tillställningar och som enkel arbetarklasson så förstår jag inte det roliga i att klä upp sig så in i helvete och sedan sitta och smajla och snacka om skinntorra grejer under en sjukt utdragen middagsprocedur. Jag tror hellre att jag skulle välja ett omotiverat kok stryk än att behöva tacka ja till en sådan tillställning. Endast nobelfesten ter sig mer smärtsamt i partajsammanhang.

Kanske om jag fick Madde som bordsdam att jag hade börjat fundera. Hon verkar ju lite soft i jämförelse med resten av lirarna. Men nä, behöva gå ettikettkurser och annan shite för att ens överleva till förrätten. För roddigt för mig.

Expressen undrar också vem läsarna helst skulle gå på fest hos. Tja, nån man gillar kanske? Jag tycker att det hade varit kul att gå på skiva hos Örjan Ramberg t.ex.

Body & Hair

Äntligen är en gammal klassiker på frammarsch igen.

Dubbeldusch. Yesseribob. Duschprodukten för både kropp och hår. Genialt om ni frågar mig. Vitaminberikat också såklart med pro vitamin B5 (vad fan är B5 btw). Jag har inte använt dubbeldusch sedan högstadiets glada dagar men minns fortfarande hur det brukade lukta en blandning av svett och dubbeldusch "Fresh" i killarnas omklädningsrum. Fint som fan. So fresh and so clean.

Jag minns att dubbeldusch kändes lite som en form av starkt parfymerat industridiskmedel. Det liksom blästrade hårstråna ganska våldsamt och det brände alltid sådär skönt i huden efteråt. Dubbeldusch riktade sig till en ung generation gossar som levde fullt ut och inte förstod vad imorgon betydde. En flaska dubbeldusch var inget för delikata pojkar såklart. Det var för de hårda och de som desperat drömde om att nå dit.

Det snackades om hårlossning, irriterad hårbotten o.s.v. och de som stashade sin sportbag med en dubbeldusch "Active" var rock n' roll som fan. Det kommunicerade "I dont give a fuck" och jag minns hur jag älskade känslan av att hela tiden leva på kanten till ruinens brandt.

Nu talas det äntligen om att salongsschampo, balsam och inpackningarna lever på lånad tid. Och som jag har väntat. Dubbeldusch gör comeback på riktigt och vill bli folkets schampo den här gången. Därför har de har breddat sitt klassiska doftspektra med citron, mysk och andra läckerheter.

Skies the limit - som deras persstalesman säger.

Riktiga män klär bäst i kaki

Jag skulle vilja att samtliga riktar blicken en aning öster ut och studerar världens just nu hetaste trendguru. Japp, jag talar såklart om Kim Jong Il. Världens bäst klädde man enligt Bloggfrossas mycket påitliga och korrekta trendbarometer.

I mer än ett decennium har Kim Jong Il ihärdigt försökt övertyga världen att hans nästintill perverterade fäbless för kaki är det enda rätta. Och han har inte vikt en tum. Det har minst sagt gett utdelning för under det senaste året har han toppat listor som "Årets uppstickare", "Årets modedesigner" och säkrat sin hedersplats i modevärldens "Hall of fame".

Under den Nordkoreanska modeveckan lät han nyligen meddela att det är kakifärgad klädsel som är "the shit" även i år. Det ska vara stilrena linjer och väldigt sparsamt med detaljer. Kim Jong har även låtit meddela att han är sjukt nöjd med seriemördarbrillorna han beställde via Bloggfrossa tidigare i år.

Kim Jong Il säger att kaki från och med nu ska "tokdominera" alla klädlinjer och han sägs även ha inlett förhandlingar med H&M, GAP och Wal-Mart. "Kaki är inte längre en klassfråga... det är en fråga om klass", säger han och myser finurligt i en intervju med brittiska "Vogue Magazine". Alltifrån vardags- och fritidskläder till arméuniformer kommer tydligen att gå i den klassiska brungula tonen. För den som är sugen på att komplettera sin garderob med något extravagant så är mörkbrunt läderskärp med stort mässingsspänne runt uniformsjackan både lagligt och helrätt även i år.

Avundsjuka modedesigners världen över har kastat syrliga glåpord och hintat om att Kim Jong Il klär sig som en senildement amerikan med för mycket pengar på banken. "Kimpa" viftar bort kritiken och att säger att de bara är avundsjuka för att han som ende man i världshistorien lyckas med stordådet att vara fruktad diktator och gå klädd i mysdress på samma gång. Kanske ligger det något i det för på väldigt många bilder kan man se honom omgiven av sin arméelit, generaler med så mycket blingbling på sina stela uniformsjackor att de knappt orkar stå upprätt. Där glider han runt lite soft i träningskläder. Det är fanimej pondus.

Vidare påpekar Kim Jong att om någon jävla desigerfjolla vill ha en beef är det bara att säga till. "Nu för tiden kan man få kärnvapenspetsar smidigt hemlevererade per långdistansmissil", skrattar han lätt diaboliskt och fingrar försiktigt på avfyrningsknappen på sin stora fjärrkonroll.

Det måste vara rätt sweet att ha en ledare som toppstyr allting från vårmode till kärnvapenprogram. Det sägs att han är en galning med storhetsvansinne, ende mannen på jorden som inte fattat att storvulna pansartåg är fett ute, men jag tror bara han är en kille som gillar studs och puts (om man bortser från det faktum att han har en frisyr som kan friskförklara vilken mentalpatient som helst).

Säga vad man vill om Kimpa men han är en ruggigt målinriktad kille. Visserligen är det kanske enklare att nå sina mål när man sitter på ensam beslutsrätt till en smutsig arsenal med massförstörelsevapen... men ändå.

Jag leker lite med tanken hur skönt det skulle kunna vara på ett sätt om klädbutikerna här såg ut som i Nordkorea. En modell/färg på brallor, samma sak med skor, skjortor och precis allt annat. En modell - enligt lag. Överträd och du drar olycka, inte bara över dig själv och din familj, dina fem närmsta grannar lär ligga rätt pyrt till också.

Dessutom. Snacka easy money, för att inte tala om soft jobb "Syddan" skulle haft om hon drev Veckorevyn under Kim Jong Il's regi. Samma nummer varje vecka... Ja vaffan, inte så stor skillnad mot nu då i och för sig.

Christer Pettersson

Jag tänkte skriva om lite alternativ till mainstreamglamouren och den första personen jag kommer att tänka på är Christer Pettersson. Jag vill hedra hans minne som en hjälte, det är han värd för en gång skull. Han blev till sist aldrig dömd och jag tänker inte spekulera i om det var han som "släckte Palme" eller inte. Det är oviktigt nu.

Han var mer än så. Och var det någon som kunde sätta sprätt på cash så var det fanimej Chrille P. Rikskändisen, blandmissbrukaren med rockstjärneattityd, killen som myntade uttrycket "Morsning korsning, barnförlossning" och kanske mest av allt en förortsplayboy med ogenerat mycket smak för livets goda.

Christer Pettersson fick ett skadestånd på c:a 300.000, för den tid han satt häktad för Palmemordet, vilka han brände svinfort genom sitt s.k. non-stop-partajande. Han var generellt sett ganska streetsmart och krämade ständigt ur media en massa deg. Så fort någon ville att han skulle öppna käften så knäppte han på taxametern på natt-till-storhelg-taxa. Han var en entreprenör som tog tillvara varje tillfälle att fixa ny skön flis till sitt hårda partyliv. Det kostar ju att ligga på topp. Det vet alla. Men det är sjukt dyrt när man är på "rock bottom".

Det ryktas att TV3 gav honom ytterligare 300.000 för en "exklusiv" intervju för några år sedan. Gissa vad han gjorde med dem.

Han visste minsann hur man firade en friande hovrättsdom. I samband med den "magiska kvällen" hos en pundarkollega som gick under namnet "Morfar" lyckades han med mästarstycket att marknadsföra drinken Dräpar'n i direktsänd TV (SVT). Drinken som består av två delar Bailey's och en del Explorer blev över en natt omåttligt populär över hela landet. Dräpar'n refereras på susning.nu till som en "Typisk party-starter-drink, för någon som vill bli präktigt berusad snabbt och relativt smärtfritt."

Christer Pettersson sågs oftast i tidlös skinnjacka (fan, undrar om den inte importerats från Marocko) och fräsig rockabillyfrilla. Han rökte allt som var torrt nog att röka men föredrog självklart röd Prince. Till detta matchade han mycket medvetet med accessoarer som helrör och morakniv.

Skål Ebba!
Hans pikanta stil gjorde honom till ett hett utvikningsobjekt och 1990 i ett nummer av Svenska Hustler kunde man skåda en spritt språngande Chrille P, liggande på en björnfäll, med slak kuk och ett champagneglas i nyporna. Han tog upp ett helt uppslag och det fullkomligt osade sex om honom. Han sägs ha begåvats med det mycket ovanliga fenomenet "Kavorka" (en form av djurisk dragningskraft) och inte sällan sågs han omgiven av rävkvinnor från bänkarna i "centrum".

Ingen messade med Chrille i onödan. I Sollentuna och Rotebro var han ökänd för sitt ganska labila temprament, men what the heck, vem skulle inte bli lynnig om man rullade hatt 24-7.

Heder till Christer Pettersson. Han var en stenhård jävel, ända in i döden. En ikon för de inte så lyckligt lottade här i världen...

Rest in sleaze Chrille!

Apoteket under press

DN skrev idag att Apoteket pressas att bli kundvänligare. De har tydligen fått kritik för att vara ena söliga rackare. Deras monopol är hotat och drastiska åtgärder måste tas till.

- Äntligen, hörs människor skrika i kör.

"Från utgången av år 2007 ska ingen behöva vänta längre än fem minuter på ett receptbelagt läkemedel", lovar apotekets vd Stefan Carlsson.

- Fet chadde hörru... Helvetet lär hinna uppleva en istid innan.

Ska du ljuga kan du väl åtminstone ljuga med stil Steffe. "Ingen ska behöva riskera uttorkning i väntan på receptlagt läkemedel", vore ett rimligare och delmål.

Det är tisdag

Nu är jag förbannad (igen)!

Var precis nere på Oakleys och käkade lunch. Det är nåt visst med det stället. De vill gärna se sig som lite "classy" men är ett ganska sunkigt plejs som 40-plussare går för att dricka blasköl och träffa "lätta knull" efter en tråkig arbetsvecka.

När vi skulle gå ut såg jag en skoputsarmaskin (bara en sån sak) och tänkte att vaffan, det får man ta och prova.

Min kollega P hetsade mig att inte bara använda putsen utan börja med borsten. Jag stack in min högra Converse (man kan ju inte putsa tyg men tådelen är ju gjord i plast) och när jag drog ut den var det allteles svart. Jag stack in foten i borsten men det hjälpte föga. Visst den blankade till det men det svarta satt kvar. Förstörd. Skulle tippa att det bara är till för alla mellanchefer och deras svarta och bruna loafers från nån italiensk skitdesigner. Smart mikael och så typiskt mig. En kvinna stannade i dörren och bara tittade som att jag var rubbad. Sedan skrattade hon.

Och nu går jag runt med en högblank converse-tå. Blästrad in till helvetet. Och det är bara tisdag. Suck!

Pensionärsfluga

Faaan!

Jag såg en mal alldeles nyss. Den satt på min papperslampa från IKEA i vardagsrummet. Jag hetsade upp mig stort och tvingade min fru att titta. Nattfjäril, sa hon och lät allmänt blasé.

Nattfjäril min röv. Jag känner igen en mal när jag ser den och denna rackar'n var definitivt en dem (transparenta vingar). Men vad fan gör en mal hemma hos mig? De brukar ju hänga mest hos gamla människor har jag fått för mig. Pensiopnärsflugor.

Jag har inte sett en mal sedan jag var liten och kurragömmade mig på mormors vind. Mormor brukade säga att de äter upp allt och det gjorde mig alltid lika nervös. Allt liksom. Inte människor väl? Nä inte människor, men allt annat. Inte hundar väl (vi hade hund)? Ok, inte hundar heller. Allt som är gjort av tyg. Phew - who cares!

Nu bryr jag mig. Jag har en ryamatta jag gillar. Min fru är trött på den dock (kanske därför hon var så likgiltig). Alla mina kläder. Fan, en mal alltså, jag blir tokig... kommer inte kunna sova. Tänk om den käkar hål i mina Acnejeans. Jag älskar mina Acnejeans. De tuggar ju i sig en garderob på nolltid. Värsta textilbuffén för fan.

Jag ska nog lägga mina Cheap Monday av sausage-skin-modell överst. Lite som decoybrallor. Men de är ena riktiga gourméer de där malarna. De känner säkert smaken av billigt material och spottar ut mina "ångestbrallor" rätt i ansiktet på mig.

Den måste dö. Jag försökte smätta ihjäl den med mitt långfinger - en hård snäpp - men en stund senare var den tillbaka. Skit. Försökte ta den med papper men missade. För att umgås med pensionärer hela dagarna verkar de inte ha anammat "man blir som man umgås". Tvärtom, den var ninjasnabb.

Frågan är hur fan den kom hit. Hmm... Det bor ju sjukt mycket gamlingar i mitt område i och för sig, för att inte tala om i min trappuppgång.

Röd våg

Idag påväg till radion så lyckades jag med konststycket att pricka in rött vid varenda korsning mellan Majorna och Delsjön. Inte dåligt. Det är så skönt när man "nästan" hinner innan det slår över till rött. Jag får svettningar bara jag tänker på det.

Jag skulle behöva ett mantra (tips mottages tacksamt) att läsa högt för mig själv när jag känner att vreden laddas upp som en fet gasturbin i bröstet. Jag tror att alla dagliga små motgångar kommer vara det som tillslut tar kål på mig.

Påväg hem hann jag igenom flera stycken innan det blev rött. En sak jag har funderat på är när man kommer åkande och man ser den gula färgen. Hur kan det komma sig att det alltid är påväg att slå om till rött och aldrig grön. Aldrig. Hur kan det komma sig. Är det en slump?

Knappast.

Jubileum - 100.000 besök

Så var det dags för jubileum. 100.000 besökare. Det är väldigt kul. Min vän RW (inte Robert Wells) mailade och sa atthan hade skärmdump på det. Tänkt så det kan förefalla. Ska tänka ut nåt fint pris så fort han levererar dumpen... men det måste vara nåt bra. Sist jag gav honom en present så var det som tack för ett webbgig. Då fick han de tre vise männen, kitschigt målade och tillverkade i äkta gips. Inredning. Jag sa att han skulle dela med sig till sina kollegor. Tänkte de kunde ha en var men RW ville ha alla själv. Han var förövrigt rätt inne på att vi skulle åka till polen och fylla bilen med katolsk kitsch.

Vet inte hur jag ska fira det här. Inget pompa och ståt. En dubbel espresso till "Möbelhandlarens dotter". Storslaget? Kanske inte men jag är en man avc enkla nöjen.

Tack alla som läser. Det är skitkul att ha kommit upp i en anseende summa läsningar. Fortsätt att läsa och kommentera - och för alldel sprid bloggfrossa för vinden - jag kommer att vara er evigt tacksamma.

Ironman

Hej kropp, det är chefen som talar!

Kom precis ur duschen och fick förförsta gången på länge en trevlig överraskning. Jag har ju fokuserat en del på de fasansfulla tendenser till öl-rygg jag upptäckt i naket tillstånd på sistone. Idag däremot när jag kom ur duschen så såg jag armmuskler. Ok, inga brottartunga grejer men ändå, ganska tydliga muskler. Goddäm. Det är ju precis nåt sånt här jag har väntat på.

Jag började fundera hur det kunde komma sig. Knappast min idrottsliga karriär iallafall. Ett par boxningsträningar trimmar knappast upp en slapp kropp efter tio års träda.

Så kom jag att tänka på att det måste ha med Juniorette att göra. Som jag har burit bäbis det senaste 1,5 åren. Jag har burit mer bäbbe än Paris Hilton har burit hund. Tro fan att man blir "biffig" då.

Det stora i det här är inte att jag blivit av med sparrisarmarna utan att det är möjligt. Det är som att ha upptäckt plutonium eller något. Av någon anledning har jag inte trott att det var möjligt för mig att påverka min kropps förfall. Nu vet jag bättre.

Fan, måndagar har en tendens att överraska.

Bloggfrossa bryter ny mark

I förra inlägget lipade jag lite för att Majorna inte fanns med på bloggkartan, men bön hördes och jag fick ett meddelande i kommentarsfältet från johan på bloggkartan som har fixat in Majorna.

Det känns fint att vara först in och fästa landmärket. Det känns stort. Lite som att vara borgmästare i sin egen stadsdel eller rent utav First-man-on-the-moon-känslan skulle jag tro.

Men det är inte det enda som händer. Det vankas jubileum. 100.000 besökare stundar. Enligt blogrankers har jag redan haft över 110.000 besökare men jag går efter min sura räknare. Skitsamma om statistiken inte stämmer riktigt. Det känns lite konstigt att ha haft 100.000 läsningar på sin blogg. Stort på nåt sätt. Jag lyckades själv bli nr 99.000 så nu är det exakt 1000 kvar. Det bör ta ett par dagar.

Nu känner jag mig lite mer uppåt igen. Har ju inte haft kalasbyxorna på de sista dagarna direkt. Det ska jag fira med att gå ut och ta en caffe latté på nåt skönt ställe här i... ja just det - Majorna

Bloggfrossa på bloggkartan

Jag hakar på den trend som spridit sig under en längre tid bland Sveriges bloggare.

Jag försökte placera mig i Majorna men bloggkartan är så löjligt inkomplett att jag får nöja mig med Göteborg. Det är ungefär som att säga att man kommer från Stockholm när man bor i Södertälje men ändå.

Jag ska genast maila och säga till för jag vet minst två bloggare till som jag delar Majorna med och minst en till som jag delar berg med.

Blandade reflektioner

Kollade just på "American Splendor". Gillade den mycket. Jag identifierade mig ganska mycket med huvudrollsinnehavaren även om jag vet att det inte är en korrekt bild av mig. Men jag kände med honom, förstod honom och hans humor.

Igår såg vi The Aviator som jag lånat av min frus kusin i ett halvår nu. Det har liksom inte kännts som aviatorkväll en enda gång utan jag har hela tiden förhalat den genom att säga en annan dag. Jag fattar inte varför. Det var frigörande att äntligen få sett den.

Leonardo di Caprio gör ett mycket bra porträtt av den minst sagt excentriske miljonären Howard Hughes. Filmskaparen, planbyggaren, kvinnokarl m.m . Jag gillar excentriker i alla dess former. Jag fascineras av samlare och eldsjälar för de är ofta lite udda, lite störda och väldigt speciella. Jag gillar människor som ger hundra för sina idéer.

De som vågar drömma sina drömmar får i bästa fall även leva dem.

Filmen var full av rapp dialog och underhållde mig tusenfalt mer än jag hade vågat hoppas. Kanske var det mina låga förväntningar som höjde den men det tror jag inte. Well well.

Rent 'em if you can, steal 'em if you have to, var en skön replik. Se den.

Sedan har jag funderat lite. När jag var nere hos The Padd och handlade mjölk tidigare såg jag löpet på Aftonbladet. Nån BB-deltagare hade hetsats till sex. Ärligt talat finns det någon som skulle bry sig om de la ner skiten... hmm, deltagarna möjligtvis. Fattar inte hur människor på utsidan wejstar så mycket tid av sina liv på att följa dem. Jag kan omöjligt förstå att det fortfarande finns.

Ett mycket intressant experiment skulle vara om Kanal 5 tog bort alla kameror efter att deltagarna varit inne i huset i EN timma. Resten körde de som vanligt med uppdrag, fylle- och knullfester m.m. Deltagarna skulle verkligen leva i villfarelsen att de var med på tv i hundra dagar och när finalisterna går ut så står där inte en jävel eftersom ingen förutom Kanal 5 och deras BB-crew skulle veta om att det adrig funnits några kameror. Undra vad som hade hänt då. Jag tippar på kollektivt självmord.

De skulle ha blåst hundra dagar av sitt liv helt i onödan. Jag tror inte att de ytligaste svinen på denna jord skulle klara nyheten att ingen visste vilka de var. Att de försökt toppa alla tidigare års "sexskandaler" genom att vara lite extra dekadenta och crazy - till ingen nytta. Att det inte ens skulle får leva i skuggan av riksnollan Linda Rosing eftersom absolut ingen sett dem. Det skulle bli för mycket för deras egon.

Det mest tragiska av allt. Ingen skulle bry sig, ingen skulle sakna dem.

Som ni hör har min helg varit mycket givande.

En sån där dag

Ni vet såna där dagar då man har tråkigt hela dagen och sedan följer med sin käresta till djävulsgrottan från Älmhult (ikea) för att lämna tillbaka ett dagen innan allt för ivrigt inköp. Man gör det fast man egentligen vill gå på cafe men kan tänka nöja sig med en b-fika i medelsvenssonscaféet no.1... bara för att.

Såna dagar när man kommer en halvtimma innan stängningsdags och tar en kölapp i reklamation- och återköpsavdelningen och de som jobbar där verkar ha gjort tröghet till en sport. När man får känslan att de gör allt för att man inte ska hinna med den där förbannade fikan iallafall.

Såna dagar när det sitter en hel hög människor i kö och de bara har två återköpskassor öppna. När de tar så god tid på sig med varje kund, för att inte tala om söltiden mellan kunderna, då börjar man lite lätt leka med den gamla "komma-in-med-ett-pumphagel-och-blåsa-skallen-av-dem-drömmen" i sitt huvud.

Fallingdown-dagar.

Såna dagar när man inte hinner med nånting och man bubblar av frustration. Såna dagar när ens omgivning inte kan låta bli att påpeka det faktum att man verkar vara on the edge och förväntar sig att man ska bli lugn. Såna dagar när man känner att allt någon säger till en gör att hjärtat pumpas upp till en sprängfylld läderkula med taskiga sömmar som ligger upplagd för straffspark.

Såna dagar när man hatar sig själv.

Det här har varit precis en sådan dag.

Jag är från Barcelona

Idag vaknade jag av att Juniorette kom inspringande tidigt i sovrummet och ville visa sina solglasögon som hon fick igår. Charmigt. Nåväl, inte efter att man svirat i sig en massa starköl på krogen kvällen/natten innan.

Jag var på Gump igår och spanade på "I'm from Barcelona". Man blir väldigt glad av deras musik och spelningen var riktigt bra. Jag hade sett fram emot att se de där jäkligt foxiga systrarna och de var faktiskt finare i verkligheten än i videon. Trevliga var de också. Dessutom var jag där med människor jag tycker om så då kan man väl nästan säga att det var värt en baksjuka...

Om det inte vore för att jag föll för det gamla trixet som jag fallit för så många gånger. Korvmannen stod utanför och fräste upp feta chorizos och korvtarmen ropade "hej jag vill ha". Jag borde lärt mig vid detta laget att hans korvar är ett nono-nocando men ölen lurade min hjärna att what the fuck jag klarar mig denna gången.

Inte en chans. Jag vaknade och insåg att det var lika kört som alltid. Inte nog med att mina bakfyllor alltid är svåra som det är. Med en smutsig chorizo som topping så pajar magen ur helt. Det är som att frivilligt utsätta sig för en bakteriesjukdom. Det är liksom säkrare att dricka kranvattnet i Mumbai. Jag undrar vad den korvmannen gör med korven egentligen.

Inget förutom maginfluensa trollar till splitterkonsistens på tarminnehållet. Goddäm, men jag vet att jag kommer att göra det igen och igen och... ända till jag dör. Att säga jag ska aldrig mer köpa korv är som att säga jag ska aldrig mer dricka.

När man kommer ut från ett mysigt ställe med bra musik och ett par öl för mycket innanför västen så är korvmannens dragningskraft otroligt stark. Man kan försöka intala sig att man bara kan gå förbi men innan man vet ordet av står man där och beställer "en feting extra allt". Och då är straffet redan ett faktum.

Jag har haft en tung dag men nu lever jag igen.

Pusha det inte Örjan

Jag skrev tidigare i veckan om ålderskrisens första tecken och hänvisade till den panikångestattack jag fick när jag såg min vattenballongskropp reflekteras i ICA:s entredörr. Då lastade jag inte jeansen utan tog det som en fingervisning om att kroppen började lacka ur över tokslimmat och la in om förtidspension.

Så var råkade jag av en slump hamna på Polacksnack och läsa runt lite och vad skådar mitt norra... En bild på kanske det sjukaste jag sett i jeansväg i hela mitt liv. Jag börjar scrolla upp och ner i jakt efter något som kan ge mig en hint om att detta är på skämt, att det är ett för tidigt aprilskämt, men det är det inte.

Alltså. Örjan Andersson, du har lyckats revolutionera den svenska jeansmarknaden. Du har frälst oss med dålig ekonomi och gett oss ett sjysst alternativ till svindyra acnebrallor. Du har lyckats lura i en hög med lönntjocka trettioplussare att det är fett med stretch. Du har helt enkelt omkullkastat alla konventioner. På bara ett par år har du lyckats med mer än de flesta lyckas med under hela sin livstid. Räcker det inte så?

Tydligen inte.

Uppenbarligen vill Örjan se hur långt han kan driva människor i den snåla måndagens namn och "designat" ett par jeans som får ägaren att se lika fåniga ut som de ridande poliserna i Kanada. Jag har svårt att föreställa mig att någon överhuvudtaget kan bära upp dem utan att se ut att vilja flasha en böjelse för blöjsex. Som smör på brödet har han valt att kalla modellen "Pamper". Det är ironi av högsta oktanhalt.

Att designa en jeansmodell som får köparen att se ut som han/hon skitit ner sig. Höja priset en hundring och dessutom uppkalla dem efter den hygienprodukt som iallafall varenda småbarnsförälder relaterar till som en ganska kostsam men nödvändig utgift. Det är att pusha det.

Örjan, du har lyckats bevisa en hel del saker med ditt jeanskoncept men nu måste du väl inse att gränsen är nådd. Fortsätter du nu kommer Cheap Monday utvecklas till ett riktigt otäckt experiment.

Pusha det inte Örjan... please... gör det inte.

Vårkänning - iallafall nästan

Idag vaknade jag på bra humör och det blev bara bättre när jag kom ut och kände solen gassa. För första gången sedan sommaren tog slut förra gången frös jag inte. Tvärtom jag kände mig nästan lite varm. För första gången på oerhört länge tänkte jag inte att "vaffan gör jag häregentligen... somebody kill me pleeeease".

Alla människor jag mötte såg lite vackrare ut än vanligt, lite varmare, lite mer kärleksfullt inställda till livet. Jag var såpass nöjd med tillvaron att jag till och med stämplade på vagnen.

Sedan köpte jag brekky på johnséns konditori, en rågbulle och kände lukten av sjysst bryggkaffe komma från vår moccamaster. Humöret verkade ha kommit för att stanna. I två minuter.

Innan jag ens hällt upp en kopp börjar min kollega P att häckla mig för att jag inte använder droppstoppen på bryggaren så att det droppade ut på plattan. Han toklackade och sa att jag var den mest talanglösa människan på jorden.

Gött! Så var man tillbaka och redan efter lunchen var vädret lite sämre, människorna lite fulare igen... och så vidare.

Jag hämnades genom att berätta lite för ingående om handlingen i "A History of Violence" som jag såg igår.

Silbersky = Skyldig som fan

Hagamannens valde inte helt oväntat Leif Silbersky till försvarsadvokat. Tack men det räcker så. Smart drag. Rättegång onödig. Jag skulle vilja döma ut sjukt mycket bonk som avslutas med stympning av vissa vitala organ - direkt på plats.

För när någon väljer "Sillan" att företräda en i rättssak vet denne att de står med brallorna nerdragna och antingen är skyldig som fan eller inte har en chadde. Det vet alla.

Ett gott råd Marabou

När ens reklambyrå vill illustrera "the greatness" av en ny produkt (i detta fall den smulfria Marabou X) och föreslår att man ska använda sig av en kortväxt basketspelare som får smulor i håret när hans lagkamrater äter en annan chokladprodukt.

Då börjar det bli dags att kolla runt efter en ny marknadsföringspartner.

Vad är dealen med antikviteter?

Efter lunchen gick jag som alltid förbi Göteborgs auktionsverk på tredje lång. I skylten låg i vanlig ordning en massa gammal skit i väntan på att krängas av vid nästa auktionstillfälle. Jag skulle tippa på att det är tänkt att fungera som cockteasers och locka fram köpsuget hos folk.

Idag låg där bland annat en gammal tennmugg och glänste med utropspriset 3600kr. Jag höll på att svälja tungan, jag skämtar inte. Vem i helvete köper en helt värdelös mugg inte större än plastmuggarna flourtanten brukade komma med, för samma pris som en splitter ny iPod. Jag bara undrar. Det kan bara vara en idiot som skulle lasta upp en sådan summa för en sketen mugg.

Man borde omyndigförklara deras bankkonto och endast låta dem handla mot fullmakt. Har man inget bättre att blåsa sin deg på så ska man inte ha tillgång sådana likvida medel.

Jag har förresten inte fattat tjusningen för gammal skit. Visst, en del gamla prylar ser ju grymma ut och kan ju då få kosta därefter, men jag blir alltid lika förbannad när jag ser experterna i antikrundan göra helt orimliga kostnadsvärderingar på till synes helt oanvändbara prylar. Jag kan inte förstå vad som gör att det nästan går i brallan för dem när de hittar ett råslitet allmogeskåp i original från 1700-talet, eller någon jävla stol som är så sliten att den knappt duger som brasved.

Fatta! Det KAN inte vara värt sådana summor. Det är huvudlöst och borde förbjudas. Den som köper tennmuggen har jag god lust att ge en fet backhand som straff.

Sekt, elitstyrka eller vandrande pinnar?

Jag slutar aldrig att förvånas. Allra mest förvånas jag över att jag aldrig upphör att förvånas. Jag tycker liksom att jag borde ha fattat att världens dårskap aldrig kommer ta slut. Kalla mig romantiker, för jag är väl den typ av människa som aldrig slutar drömma och hoppas helt enkelt.

Vi har alla sett dem komma gående mot oss när vi är ute. De är överallt. När vi går till bussen, affären, jobbet eller tar en skogspromenad. Med en övermänniskoattityd plöjer de fram och skyll sig själv den som inte viker undan. Plötsligt är DE herre på täppan och fan så mycket bättre än alla andra som är ute och går. En form av generell isntällning verkar vara att de äger företräde till all markyta. Bara för att de håller i ett par skidstavar.

Det är ju inte så att jag precis i dagarna upptäckt att en massa löst folk dräller runt med stavar i tid och otid. De syns överallt och har så gjort i ett par år nu åtminsone. Dessutom har det snicksnackats rätt duktigt i i tv och tidningar om hur jävla fantastiskt det är. Det jag upptäckt ganska nyligen är, förutom att en massa otäcka motionärer poppat upp, så har fler tvivelaktiga aktörer än det ligger hundbajs på gräsmattorna lyckas slå mynt på dessa sökare och desperata människor.

Det räcker inte att gå ut och gå. Man ska ha stavar. Och när man har stavar så ska man kitta upp med fler accessoarer än en gymnasieklass har tillsammans. Och när man packat fett med tillbehör så torde det bara vara att gå ut och lalla. Men icke. Då annordnas det kurser och föreningar och medlemsskap och gruppresor och fan och hans moster... De unga lockas med ökad effekt och de gamla med evigt liv. Det är så organiserat att man blir illamående.

ÄR DET INGEN ANNAN SOM MÄRKER VAD SOM HÅLLER PÅ ATT SKE???

Någon ond jävel verkar sitta och toppstyra alla svaga själar som är på jakt efter ett hälsosammare leverne. Plötsligt har något så oerhört simpelt som att promenera blivit ett projekt som kräver mer kunskap och planering än en Mount Everestexpedition. Och alla köper det. Inte undra på att de tror att de är lite bättre, lite vassare och lite mer värda än alla andra.

En armé håller på att byggas. I friluftsanläggningars regi anordnas träningsläger Al-Qaida style. Där drillas deltagare i stavgångens ädla konst. Små oberoende celler sätts samman. Man får lära sig att agera i såväl stora som små grupper men skall även fungera individuellt om så krävs. Gemenskap byggs upp och trohet svärs inför "staven". Viktigast av allt är att aldrig någonsin ifrågasätta.

Syftet är för mig ännu oklart men att det råder hjärntvätt på hög nivå är helt säkert. Personligen tyckar jag att det börjar anta rent skrämmande proportioner.

Gemensamt för dem alla är "blicken" (som vore de upplysta) och den totala övertygelsen.

Varning utfärdas

Håll er borta från brottning för allt i världen.

Visst ser det kul ut att brottas runt och ha sådär kul som bara två killar kan ha... eller tjejer... eller varför inte mixat. Vare sig om det är på skojnivå, som partyhöjare eller på klubblokal. Men allt är inte så kul som det ser ut. Det kan ha förödande konsekvenser också...

Man kan ju få blomkålsöron.

Vandrande pinnar

Jag kom just att tänka på ett "husdjur" som var sjukt trendigt när jag var mellan sju och tio år gammal skulle jag tro. Vandrande pinnar. Jag hade en kompis som hade en sådan rackare boende i glasburi deras kök.

Minns att min mor och far inte var nämvärt sugna på att ha kvistved som sällskapsdjur så det blev till att stirra sig mätt hemma hos kompisen. Det gick rätt fort faktiskt men jag minns att det var lika poppis med de där små liven som det var att bära på hund för nåt år sedan.

När blev vandrande pinnar ute egentligen?

Kanske skulle fråga herr Virtanen. Han är ju mister ute- och innelista himself.

Ålderskris

Första tecknet på att en ålderskris ligger och lurar: Är när man börjar skämmas för att man bär tajta Cheap Mondaybrallor.

Min kompis H ringde innan marockoresan och berättade att han varit inne och tjackat ett par röda Cheap Monday men att han redan på gatan drabbats av panikångest och fått lämna tillbaks dem. Han kände sig gubbsjuk i dem. Jag flabbade och tyckte att han var löjlig men han måste ha sått ett dåligt frö i mitt undermedvetna. Något som har fastnat och brytit ner min helmantlade försvarsmekanism.

Jag har hittills känt mig oövervinnerlig. Sett mig själv som en form av ungdomens titan och visat mitt fula finger i trots mot tiden. Jag har stått oberörd av det faktum att jag närmar mig helvetestrean a.k.a trettistrecket. Ända tills igår...

Jag hade varit hos en kompis och svullat i frasvåfflor och skulle bara förbi affären på hemvägen. På mig hade jag dagen till ära tagit just mina nyaste Cheap Monday's och kände mig jävligt otuff i dem. Den marockanska bufféveckan har gjort sitt, tänkte jag och kände mig lite som en halvfylld vatteballong i en hårt knuten hand när jag kollade mig i spegeln. T-shitren kändes för kort och mina tändsticksben såg råknasiga ut när midjan tog vid. Men jag sket i det och intalade mig själv att det berodde på att jag inte gått in brallorna än. Självbedrägeriets verkliga dårskap.

Så fort jag skulle till att sätta mig ner kände jag kalluft i stjärtskåran som alltså blottades. Stretch är ett jävla sattyg och borde inte vara lagligt i kombination med jeanstyg. Det är det som gör att lönnfeta trettioåringar utmanar ödet och ohämmat trotsar fysikens alla lagar genom att tränga på sig korvskinnstajta brallor. Jag kände mig jävligt obekväm och inte alls lika frän som jag gjorde i provhytten när hon som jobbar i butiken kom förbi och sa att de satt perfa. Det hade irriterat mig hela dagen och jag var skarpladdad med en känsla av okomfort.

När jag kom gående och såg spegelbilden i glasdörrarna på ICA så brast det. Jag tänkte: Vem fan tror du att du är killen? Vem försöker du lura - ditt gängliga fetto?!?

Och när vi gick förbi påläggshyllan tog jag det rationella beslutet att jag skulle gömma mina sausageskin-brallor längst in i garderoben. För min egen mentala hälsa. Dags att vakna upp och fatta att man inte är en spänstig yngling som kan ränna runt och kränga i sig öl och andra onyttigheter utan att kroppen får betala dyrt.

Min tid som spinkis verkar gå mot ett ödesdigert slut. Kanske ingen idé att kämpa emot det omöjliga, men jag bör åtminstone vakna upp och fatta att likörmanipulerad Oboy och taxfreetoblerone inte är synonymt med filmmys utan snarare med rent jävla vansinne.

Min självbild är slagen i spillror.

Så fort jag sluter ögonen flimrar subliminala meddeladen förbi. Min hjärna börjar ofrivilligt formulera ett brandtal om att det är kanske är dags att acceptera att gabardinfasen tagit sin början och att klädinköp snart kommer gå genom frugan via någon postorderjätte i den hopplöst ledsamma textilhuvudstaden som stavas B-O-R-Å-S.

Nya favvodrycken - apelsinoboy

Jag vill passa på att ge lite kredd till mina vänner D och L som upplyste mig om det finfina med att spetsa sin varma choklad med lite Cointreau. Apelsinoboy - fy fan vad fint. Jag är lika hookad som en crackpundare.

Ska klämma en sådan nu och spana in en färsknedladdad wallanderfilm. Mastermind. Den är säkert skit men jag är lite av en buff på svensk krimfilm. Gillar Beck. Gillar inte Wallader lika mycket men det duger i krig. Dessutom diggar jag Ola Rapace också.

Att gilla svensk krim är som att ha nåt pinsamt i skivsamlingen. Men jag ser ju bloggfrossa som en utmaning i att stärka mig själv genom att fläka ut alla pinsamheter.

Skivhyllan är jag nog inte redo att blotta än men det kanske kommer om machosistådran tar över mitt förnuft. Jag sitter på ett par rätt tunga skitplattor vill jag lova. Droppar jag dem kan jag bli tvungen att lämna landet för alltid. Oh sweet lord!

Sveriges tråkigaste - ett potentiellt massförstörelsevapen

Till skillnad från vad många tror så ligger sverige inte direkt i lä när det handlar om utveckling av massförstörelsevapen. Tvärtom. Sverige sitter på ett potentiellt och framförallt mycket potent sådant, långt mycket lurigare och mer ondskefullt än klassiska kärnvapen eller biologiska stridsmedel. Otäckheternas allra ytterligaste klimax.

Ponera att Sveriges (kanske världens) två absolut tråkigaste männiksor, Lars Adaktusson och Laila Freivalds, skulle ingå en kärleksrelation. Pang! Där har vi det.

En lovefusion mellan dem skulle kunna skapa långt mycket mer förödelse än Nagasaki och Hiroshima sammantaget. Tillsammans skulle deras auror sprida sig som ett aggressivt fågelvirus gånger tio. Genom tv-rutorna och rätt in i de svenska folkhemmens vardagsrum. Vi skulle stå helt värnlösa och tråkas ihjäl, sakta och mycket plågsamt. Går det att föreställa sig nåt värre. En medial pandemi.

Jag har funderat länge och kommit ram till att de båda utan konkurrens är de tråkigaste människorna som avlats fram. Freivalds är så slätstruken och intetsägande att hon med sitt stelopererade anlete och otroliga talanglöshet i alla former av mediala sammanhang blir underhållning i dess renaste form. Lars Adaktusson lyckas framgångsrikt alltid framstå som så tråkig att han blir rolig. Det är snudd på diaboliskt ironi - ett mind game av rang.

Jag höjer ett varningens finger mina vänner.

Dagens ord - "snavalo"

...eller snarare gårdagens.

Så här var det. En pundarkille med grov göteborgsdialekt (varför har de mest nedgågna medborgarna alltid så utpräglad göteborska) frågade mig om han kunde få "låna" lite pynt av mig. Typ en femma eller tia. Det var en ny kille men han körde samma repertoar som alla andra.

Vad är det med detta jävla lånandet hela tiden? Jag har inga moraliska problem med att bidra lite till hans sprit eller knarkranson om jag har onödiga mynt på fickan. Däremot stör jag mig nåt alldeles särdeles på att de vill LÅNA pengar. Ett lån grundar sig på att det finns någon sorts avbetalningsplan med i bilden. Ett lån förutsätter att det finns en ambition hos låntagaren att göra rätt för sig gentemot långivaren.

Den här killen kändes inte som en solid låntagare om jag säger så. Dessutom har jag gjort det till en princip att aldrig ge en spänn till en kille som jag inte känner som vill "låna" dem av mig.

Självfallet ljög jag den liraren rakt upp i ansiktet och sa att jag inte hade några mynt trots att mina fickor rasslade som om jag just vunnit jackpot på danmarksfärjans enarmade bandidos. Då stirrar han ilsket på mig och ger mig sitt syrligaste pundargrin och säger: "Ditt jävla snavalo".

Fan vad paff jag blev. Jag trodde det var ett påhittat ord men efter lite googlande hittade jag en form av göteborgsparlör som förklarade göteborgsförankrade slangord. Snavalo betyder tydligen snåljåp och är ett klassiskt och väletablerat uttryk. Jag har aldrig hört det innan men gissa om jag kommer börja använda det.

Ironi när det är som bäst. Det är inte varje dag man suger i sig visdom av killarna som hasslar till sig växel till, folköl, tändargas och tjack-kabbar på Järntorget. Dagens ord alltså: Snavalo.

Surtvätt och ljuspunkter

Två dagar efter hemkomst och ledan hänger som ett fett jävla ok över mina axlar. Jag håller på att tvätta alla kläder vi hade med på resan och känner hur mitt humör håller på att svikta.

Nyss när jag var ute i tvättstugan var en kärring som jag lyckats synka tvättid med i snart sju år ute. Hon hade satt upp sig på inte nästa men nästa tid igen efter mig så jag tyckte det kändes safe att låta tvätten hänga kvar en timme extra. Ingen hade ju ändå den tiden. Men den här tanten har en tendens att scouta tvättider och göra dem till sin egendom så när jag kom ut nu stod hon och surade i väntan på mig. Jag hejade ohämmat och låtsades som precis ingenting men kände hur hon satt och väntade. Hon höll tillochmed i sina påsar med blöt tvätt. Lyfe, ställde ner, lyfte, ställde ner, lyfte... osv till jag höll på att bli helt tokig.

Jag böjde mig för pressen och rafsade ihop min tvätt fort och förpassade mig därifrån. Då får jag frågan: "Är du färdig". Ja vafan tror du, tänkte jag, men svarade bara mesigt "japp".

Då gör hon den. Hon tar fram moppen och riktigt demonstrerar med en suck hur oansvarig jag är som inte moppar golvet i torkrummet efter mig. Jag har faktiskt inte fattat den rutinen. Måste man moppa även om man inte ens kan se en partikel på golvet. jag tycker inte det men det finns lagar och stadgar uppsatta av lädertanten och hennes posse. Då är det rutin att våttorka golv, skölja ur tvättstället i plåt (som jag aldrig har använt), torka av tvättmaskinen på ovansidan oavsett om det behövs eller inte och så tömma dammlådan på torktumlaren.

Hon liksom stannade upp för att se min reaktion. Jag höll igen, visade inte en min. Hur analt får ett microsamhälle bli egentligen? Tack för den. Nu känns hela lördagen hopplös.

Jag får försöka fokusera på de få ljuspunkter som bjuds. Bland annat är det våffledagen idag och jag ska ner till en vän och mula in ett par frasiga i pajhålet... mmm... Och så har ju Freivalds äntligen avgått i veckan.

Äntligen!

En sorts sammanfattning

Jag ska inte fortsätta att tjata om marockovistelse efter detta inlägg men måste få det ur systemet.

Mycket har hänt på bara en vecka. Tex har vädret pendlat som en tennismatch här hemma. Jag fick ett sms när jag var i Marocko. Det var från brorsan. Han skrev att våren hade kommit och att han till råga på allt gått och blivit optimist. Jag svarade att jag tyckte han lät jävligt otäck men han svarade bara "haha". Kändes som att han konverterat och gått med i någon sjuk sekt.

Igår snöade för fullt när vi kom hem och idag var vädret piss på morgonen men finfint på eftermiddagen... och så har man mage att ifrågasätta svenskarnas svårmod.

Jag har alltid tyckt att har man inget annat att snacka om än vädret kan man lika gärna hålla käft. Men nu börjar jag förstå att det är en viktig del av den svenska kulturen. Vädret är så oerhört viktigt för oss och en del av det som håller oss samman som folk. Ungefär som det där fenomenet att alla män i Marocko äger en skinnpaj av knarklangarmodell. Det går inte att förklara, det bara är så.

Jag försökte förgäves förstå. Jag kan fatta kaftanprylen och att de kör fez men skinnjackan... Jag frågade om de tyckte det var lika varmt och skönt som jag som bara gick runt i en pikétröja... jajjemen, det tyckte de: "Verry fine wetheeer". Men ändå... ingen ide att fundera mer på det. Vissa saker bara är och jag ska aldrig mer skämmas för att prata om väder och vind.

Fick ett nyfiket mail i förrgår från en tjej som undrade över bidéupplevelsen. Det är väl inte mer att säga än att det faktiskt är en rätt soft men likväl en ganska överflödig pryl. Det var nice att köra en omgång men lite för omständigt för att det skulle bli en daglig vana som att borsta tänderna t.ex. Jag menar jag duschar ju ändå varje dag och vill iallafall tro att jag inte har ett så stort behov av att tvätta röven flera gånger per dag. Hur gjorde de på åttiotalet, de som hade plats/råd att tränga in en sådan pjäs i badrummet - de rika som farsan brukade säga. Jag misstänker att de inte använde den utan bara flashade med den. Berätta gärna ni som hade en sådan.

En jävligt udda upplevelse var att hotellet hade tyska och franska satelitkanaler och att jag således har kollat in Juniorettes favoritprogram "Noddy" med tyskt tal. Det låter helt vansinnigt men hon verkar inte bry sig ett skit. Hon kom lika glatt springande när signaturen löd "das kleine noddy" som på svenska. Väldigt lustigt att höra världens hårdastye språk i bäbisformat.

Konstigt hur man anpassar sig snabbt till olika levnadssätt.När jag gick upp idag sket jag i frukost för det var för jobbigt att göra den själv och när jag var inne i en affär gjorde jag mig redo att pruta järnet.

Jag har haft en sjukt bra vecka och är jättenöjd men skulle nog inte rekomendera Marocko som ett drömresemål. Agadir är nog ganska unik med att vara världens tråkigste stad. Det är nåt som är lite brunt med hela norra Afrika skulle jag tro. Det känns faktiskt inte som att vi ens var på den kontinent jag i vanliga fall förknippar med Afrika. Hur som helst jag är glad att vi inte valde Egypten. Då hade man känt sig mer eller mindre tvungen att spana in pyramider och annan kulturell skit. Jag har aldrig varit så osugen på att utforska mitt resemål som denna gång.

Det mest kulturella vi gjorde var att bli tokblåsta av en "guide" på stans marknad (souk). Så fort vi satte oss i taxin och sa "to the souk" hade vi särat på skinkorna för alla nasarsvin i Agadir och när taxichauffören plockade upp mobilen var penetrering ett faktum. Så fort vi kom fram kom hans kumpan fram och var svintrevlig och ville "hjälpa" oss. Jag störde mig på honom vid blotta åsynen. Han såg ut som en marockansk version av freshprince fast var helt klädd i jeanstyg och lite kraftigare mopedmustasch än Will Smiths rollkaraktär.

Sedan följde en oförhandlingsbar förnedring i form av pinpointad rundtur till alla hans polers där han troligen dealat till sig en skön procent på försäljningen. Vi sa att vi ville gå själva men då blev han putt och sa att det inte var säkert för oss att gå själva. Det var nog så för han hade nog sett till att få oss knivade om vi försökte slingra oss mer.

På marknaden arbetade jordens värsta avskum. Jag fick på ett ställe en enligt mig sjysst deal på conversekopior (hur mycket kopia en liten bit tyg och en gummisula nu kan bli). 150 spänn var en tajt deal men jag ville helt inte ha svarta, jag ville ha mörkblå så jag ville leta vidare. För det skulle jag straffas. Guidejäveln tog mig till en anna snubbe som gav mig det roliga utgångspriset 600 och tokvägrade gå ner under 300 trots att jag sa att jag redan fått ett rpis på 150. Då gick jag tillbaka till den första affären och guiden var väldigt snabb att lägga några sköna ord för mig på arabiska så det var noll chadde att jag skulle få de där svarta för 150. Jag lackade ur och sa att han sagt det tio minuter tidigare. Han erkände men hävdade att det då rört sig om fejk och nu var original. Han visade att de var gjorda i USA men jag sa att det var det som var fejk för de görs i Kina. Hur fan kan man med att ens köra en sådan vals. Jag hade gjort vad som helst för att få se någon trycka in en molotov i hans lilla "butik".

Efter det ville jag gå men P ville stanna och bli pålurad en klocka. Säljargumentet var att det var äkta läderarmband fast en regnjacka mer troligt skulle vara av läder. Jag ville spy på försäljaren som trodde att vi inte fattade bättre. Hela tiden tjatade guiden om mina Converse och frågade hur mycket jag ville ge. Jag sa att jag aldrig skule ge mer än 150 och han försökte jämföra det med om jag skulle köpa en kamel. Jag sa att jag aldrig i helvete skulle handla kamel och han blev skitsur för att jag dissade hans väletablerade jämförelse som troligen lyckats lura tusen svennar innan mig.

Vi sa att nu räcker det, vi vill dra här ifrån. Guiden tog oss strategiskt till baksidan av marknaden och berättade att han ville har pröjs (som om vi inte fattat att han inte ledde runt oss mot våran vilja för nöjes skull). Vi protesterade lite lätt och jag stack till honom en tjuga men han blev asförbannad och sa att en hundring skulle han ha. Där det satt tvåhundra sura marockaner som helt säkert hade flått oss och gjort sandaler av oss om vi börjat messa, så D plockade fram en slät hunka och så lät han oss fara tillbaka med samma polare som kört oss dit.

Jag var så förbannad inombords och hade jag fått styra över vädrets makter för en minut hade jag låtit sätta en fet blixt rätt i huvudet på guiden. Och som vi hade flabbat när hans huvud hade klyvts som blöt björkved.

Svensk markkänning

Well, då var man tillbaka. Orkar inte skriva nåt ikväll men lita på att jag ska bloggfrossa de kommande dagarna. Svinkul att läsa alla kommentarer. Fint att bloggfrossa liksom lever ett eget liv även utan mig.

Jaja, från sol och bad till helveteskyla... men det känns rätt bra ändå. lite trött på marockaner och sjukt trött på fransmän.

Vive la france - fuck me sideways!