Igår tittade jag klart på sista avsnittet i Louis CK:s självbetitlade tv-serie "Louie". Det var hemskt. Jag känner ofta vemod, för att inte säga tomhet, när serier jag gillar tar slut. Det är som om en nära vän (ibland flera stycken) plötsligt skulle försvinna och bara lämna minnena kvar. Louie är en sådan. Nu kommer det förvisso minst en säsong till, men det är först nästa år och väntan är nästan ännu värre än ett avslut.
Jag ska villigt erkänna att jag var en aning skeptisk när jag för ett par år sedan hade sett de första avsnitten i säsong ett. Jag hade just avnjutit hans ståuppshower och nästan pissat ner min egen soffa i av igenkänning framkallade flabbattacker och gick på serien med samma förväntningar. Och visst har det skrattats. Massor. Men Louie innehåller också så mycket mörker. För att inte säga rent avgrundsdjupa slukhål av medelåldersångest som oftast landar i vad som kanske bäst kan beskriva som substans.
Det är ofta skruvat och deliriskt ljudlagt med jazz. Samtidigt är det opretentiöst producerat och en av de absolut bästa sakerna med Louie är att saker får ta sin tid. Trots sina korta tjugominutersavsnitt så slösar men med tiden och låter saker ältas till sin bristningsgräns. Det är ovanligt.
Man har blivit så van vid att komediserier går på skratt i varenda, eller i riktigt vågade fall varannan, replik. Man etablerar en scen, arbetar sig mot skrattet och klipper sig raskt vidare. Det brukar tillskrivas rappt, tajt och andra ord i positiv bemärkelse, men i gyttret av serier så blir i alla fall jag glad när jag blir överraskad. Det är så jävla skönt när något sticker ut en bit. Och det gör Louie. Som i den här scenen som jag bara älskar. Louie är på väg med barnen för att hälsa på en gammal släkting som han beskriver som en levande historiebok. De lyssnar på musik och samtalar uppfostrande mellan den yngsta dotterns tjatattacker. Plötsligt kommer The Who:s "Who are you" på och Louie lever ut på ett sätt som jag tror att de flesta kan relatera väldigt mycket till.
Tagen ur sitt sammanhang är det kanske svårt att förstå hur jävla briljant den här scenen är. Men lita på mig. Det är den.
8 kommentarer:
Nä jag fattar inte.
Nä jag fattar inte.
Ab Fab!!
Den. Bästa. Serien.
(förutom Breaking Bad och Parks and Recreation)
Anonym: Se den bara. du kommer troligen inte att ångra dig.
Molly: haha ja visst är det.
Larsson i Majorna: njae, svårt att tillskriva den titeln "den bästa" men den är väldigt väldigt bra. och framförallt ganska annorlunda i sitt skrå.
Anonym: Oh good for you and your wifey. I'm really glad that you've found your new favourite cig. It's like finding god I suppose. Thank you very much for sharing.
JAG LITADE PÅ DIG NU OCH TJÄNADE. Jag tyckte en sak var så rolig att jag skrattade genom näsan och fick ut en stor kråka.
Jenniestinksrok: Berätta. Vad? Vilken grej var det som var så kul? Och thanks for sharing ;)
Skicka en kommentar