Den vilda jakten på hundpattarna

Följande scen utspelades igår kring lunchtid när hela familjen kom åkande, med mig bakom ratten, ner för Djurdårdsgatan i Majorna:

Alla pratade i munnen på varandra och det är allmänt trevligt. Precis som det brukar vara. Halvvägs ner på gatan vrålar Josefine plötsligt rätt ut:

J: HERRE-GUUUUD!!
Varpå jag rycker till, och i chocken hinner tänka att nu blir vi påkörda eller utplånade i något annat hemskt trafikrelaterat trauma...

J: VILKA PATTAR den hunden hade. Såg du?
M: Eh va?
J: Ja men alltså, det var det mest groteska jag har sett. Som ett juver, med riktiga spenar. Rosa.
M: Åh, fyfan...
J: Vänd om!
M: Va?
J: Vänd om. Du måste se hundpattarna.
M: Ameh, vaffan. Nej.
S: Jooo pappa, vänd om.
T: Vänd.
J: Kom igen nu kör runt.
M: är ni helt sjuka i huvudet eller?
J, S och T i kör: Väääääänd om!!
M: Jajaja, fan vad sjukt detta är.

Sedan tar jag vänster på Amiralitetsgatan och vänster igen uppför Kommendörsgatan. Stämningen är hetsig i bilen. Josefine skrattar så att hon nästan kissar på sig och Stella och Tintin verkar tycka att detta är det festligaste som har hänt. Jag kör som en dåre. Hela vägen upp för gatan men inser att där är enkelriktat och att jag måste vända.

M: FAAAN, enkelriktat.
J: Gör det bara. Kör. Det är värt det.
M: Nej, jag måste vända.
S: Nej kom igen, gör det pappa... jag vill också se hundpattarna.
J: Hahahahahaaaaa

Vid det här laget är Stella så allierad med Josefine att hon håller med om vad som helst utan att ens veta vad det är Josefine föreslår att jag ska göra ska göra. Tintin vansinnesskrattar i baksätet och jag vänder trots protester och kör i en rasande fart ner igen för Kommendörsgatan och tar höger in på Koopmansgatan. Jag känner mig som en flyktbilsförare när jag kör som om jag hade halva poliskåren efter mig. När vi kommer fram till korsningen pekar Josefine upp för gatan och långt där uppe kan jag se att en hund och dess husse har bytt sida. Nu är goda råd dyra. Jag svänger ut och trycker plattan i botten.

J: DÄR är den, skynda dig. Du vill inte misa det här.
S: Skynda dig pappa.
M: Ja ja jag håller ju på.
J: Faaan också. De går in på gården.
S: Neeeej
T: Neeeeeeeeej.
M: Det var då satan, men de kanske bara genar!?

Jag tog höger in på Oljekvarnsgatan och körde fram till Kommendörsgatan, men varken hunden eller hundägaren kom gående. Vi hade missat vår chans och besvikelsen var total. Det var kört och det var bara att inse det faktum att dagen troligen inte skulle bjuda på någon freakshowupplevelse (utöver den som just utspelats i vår franska kombi) och gå vidare. Inte gräva ner sig. Och trots en massiv förarinsats, värdig Bullitt, i en stressituation som hade medfört ett adrenalinpåslag av guds nåde hos samtliga familjemedlemmar, så höll vi oss lugna och stack och fikade. Som om ingenting hade hänt.
 
Först idag, med lite distans till det hela inser jag hur fruktansvärt jävla skruvad hela den scenen skulle framstå om vi hade sett den i en film. Men just där och just då var det fullständigt naturligt. För hela familjen. Att unisont släppa allting och göra precis vad som helst för att få en glimt av de fantastiskt groteska hundpattarna (ett ord jag för övrigt inte ens i min vildaste fantasi skulle ha trott mig få höra komma ur Josefines mun). Det är ändå lite fint på något sätt.