Nackspärr

Alltså jag är så jävla less.

Sedan jag fyllde 31 har jag blivit krämpornas herre. Det krävs inte mycket för att golvlägga mig längre. Förra veckan sträckte jag mig i armen när vi spelade wii på jobbet och igår fick jag en nackspärr som höll på att driva mig till vanvett hela natten. Jag var tvungen att ringa tilll ryggakuten och lipa till mig en tid omgående. Jag hade varit beredd att mörda för den tiden. Lätt.

En välmående kille med riktiga muskler och god hållning förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Fan jag är så trött på att höra det. Där satt jag med min spinkiga men ack så lösa överkropp, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös. Och jag skämdes.

Jag försökte desperat förklara att jag just börjat springa och även har planer på att börja simma (igen). Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet utomlands och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.

Naprapaten sa att det nog skulle gå att fixa med lite el, massage och en rejäl jävla kotknäckarfest. Sedan körde ett godståg över mig. Det var skönt.

Nackspärren har gjort mig modstulen. Jag hatar min kropp. Den vill inte vara med längre. Inte på mina villkor. Fram till nu har jag haft någon form av övertag genom min förhållandevis låga ålder men nu är jag 31 och det har blivit dags att sona gamla synder tydligen. Exakt för vad vet jag inte men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer (läs: träna), sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så. Fuck you kroppjävel.

Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer lyda, men inte idag. Idag skulle jag vila och tycka synd om mig själv sa ryggkäckarn. Eller det där med tycka syndom la jag till själv.

Jag är jävligt bra på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet imorse drog jag en tydlig paralell mellan min natt och kristus lidande på korset. De flabbade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min våldsamma nackspärr.

Så ikväll har lytt rådet och vilat i soffan. Jag har även tyckt synd om mig själv med läskeblask, en stor ostbågspåse och några Voltaren. Det var skönt. Riktigt jävla skönt.