onsdag, september 10, 2014

En pytteliten ode till den årliga nollningen på Chalmers

Äntligen är september här. Första veckan har passerat och nu har vi gått in i den andra. Jag glömmer det från år till år. Att precis när alla skojiga saker som inträffar under sommaren (cuper, stadskalas etc) som välsignar stadens invånare, är över, och känslan de fört med sig just ska till att bedarra. Då när semestern äntligen är över och man har hunnit insupa de första skälvande veckorna och livet liksom står och väger på tröskeln till vanligheten igen. Precis då infaller den årliga folkfesten som färgar staden. Bokstavligt talat. Den efterlängtade, bejublade, förbrödrande och underbara glädjestund som varar... ja, inte fan vet jag men i alla fall minst två septemberveckor varje år. DEN festlighet som får varje Göteborgare att tacka sin lyckliga stjärna och känna stoltheten bulta i bröstet och pirret i magen av bubblande fägnad över att få skåda detta jippo som undgår precis ingen som rör sig i staden.

Ja, jag syftar givetvis på Chalmers årliga nollningsperiod.




Inget. Jag upprepar, INGET går upp mot de skälvande veckor när alla nyanlända tekniska juniorsnillen, från hela världen men framförallt från svensk glesbygd, har krupit upp från sina gömslen och kommit för att kilas in enligt traditionellt manér. Alla ledda av de äldre lite mer alkoholskadade varelserna. Sicken fest! Särskilt högskoleingengörerna gillar jag. Det gör man nämligen när man jobbar på Lindholmen.

Dagarna, kvällarna och nätterna tillbringar dessa ystra glin genom att flänga runt i festliga klungor som antar, intar och kladdar ner det offentliga rummet. Men det gör ingenting för alla är nog eniga om att det är en ynnest att få se och ta del av de unga spexarnas gemytliga gemenskap. Så himla gulligt. De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen. Skyltar som kamratuppfostranmässigt deklarerar att de tillhör den lägre stående rasen inom den akademiska världen – förstaårselever. Naaaw!

För varje Göteborgare är det hela solklart, men för någon helt utomstående kan det säkerligen tyckas märkligt att det är de koppärriga charmtrollen i sina nedklottrade rosa sparkdräkter som luktar räkbåt, de med punkigt spännande frisyrer i samma kulör som textilen och kroppshållning som en bananklase, som hör till täppan. Världsordningen är så himla omvänd på Chalmers. På alla andra platser i världen hade ett folkslag som enbart verkar kommunicera med sina adepter, genom att konstant utstöta ett slags primatliknande och flabbigt fyllebröl, blivit ungefär lika populära som ett liggsår och därmed högst troligt förpassade ner på gatan. Men inte i Göteborg. Här får de studiebidrag och någon slags diplomatisk immunitet som ger dem officiellt frikort till att inviga årets två krispigaste årstider med hela staden som spelplan. För det är rimligt tycker vi. Jävligt rimligt.

Jag har dessutom det stora nöjet att varje dag dela buss med en liten del av flocken. Det känns fint. Jag känner det lite som att jag är delaktig i deras uppväxt och får se hur de dag för dag växer in lite mer i rollen som tvättäkta chalmeristjävlar. Och jag och många med mig längtar säkert redan till våren, när de tysta kalvarna som brukade sitta i mitten av klassrummet under hela sin grundskoletid, har hunnit härdas av Gasquen. Då kommer de att åter drälla runt på stan och lika välkommet som Jehovas vittnen försöka tvinga på oss vanliga medborgare (som inte har ett piss med deras lilla pseudosamhälle att göra) sina tidskrifter som är fyllda av servettskisser, burleska könsvitsar och tafflig reklam. Det är klart att man ska stödja dem då. Tänk på det. Snåla inte. Köp två. Köp tre. För det är ju för vår skull de super ner sig varje dag medan de bygger sina fyndiga ekipage. Det är för vår skull de på valborgseftermiddagen bjuder på folkfestlig show.

Sedan är det nästan dags för några veckors studentflakskaravaner och strax därefter börjar sommaren om med allt kul och göttigt som det för med sig. Ni hör. Göteborg är som ett eget litet ekosystem där allt bara är härligt.

Jippi!

12 kommentarer:

Anonym sa...

Själv bor jag en mil norr om grums, tystnad och livskvalitet!
/patrik

Skägg sa...

Jag vet inte om du finner någon tröst i det, men utöver de chalmerister som så fint representerar skolan genom sitt supande och sina oskyldiga nollningar, så finns resten i skymundan. Den där tredjedelen, eller halvan av klassen som är trött på kåraktiva redan innan man börjar på chalmers, och under nollningen får ha snorkel för att inte drunkna i sin egen cynism.

mikebike sa...

Patrik: Det låter härligt. Grums. Rimmar på mums. Bara en sån sak.

Skägg: Jo faktiskt finner jag en liten tröst i det. jag gillar de i skymundan. de är mina favoriter.

Ellet sa...

Och dessa nollningar pågår ju runt om i landet. Men jag säger ingenting. Min första nollning i Visby var nog de två roligaste veckorna jag haft. Fick ju skolka sen veckan efter för att vila upp oss, menneh, kul!

Anonym sa...

Ha ha - hoppas att du fattar hur rolig du är du trötte man för du är bara BÄST!

mikebike sa...

Ellet: ja jag tvivlar verkligen inte på att det är skoj.

Anonym: Tack så mycket. det värmer.

Johanna sa...

Det är en sån ynnest att få läsa den här bloggen. Älskarn.

mikebike sa...

Johanna: Tack så hemskt mycket hörru!

adde sa...

De yngre och gissningsvis ganska så oknullade förmågorna utstrålar en fullkomligt oemotståndlig men ganska svårbeskriven aura av både nervositet och mallighet när de irrar omkring med sina små pappskyltar runt halsen.
Fattar du inte hur bra du är? Nobelpris i vardagsanalys.

Johan änna sa...

Ahahaha, tycker att du ibland varit lite småtrött i ett par av de senaste posterna - premature förlossningsdepressions relaterat?;) Men detta var fan bara helt fantastiskt!

Olle_f sa...

Du sätter fingret på "göteborgsandan" på ett exemplariskt sätt tycker jag. Göteborg under vår sommar höst med alla stadsfesten, sportevenemang, kulturevenemang med tillhörande blockad av våra strategiska kommunikationsstråk adderat med spårarbeten och linjeomläggningar in absurdum gör den här staden till en rätt tragisk upplevelse sommartid och man undrar när den här staden träder in i sitt normaltillstånd och blir en någorlunda väloljad maskin för alla som är på väg nånstans och vill framåt, eller i vart fall leva ett vanligt vardagsliv.

Blogger sa...

DreamHost is ultimately the best hosting company with plans for all of your hosting needs.