fredag, september 26, 2014

12 O'Clock Boys

Det är Baltimore. Staden vi känner igen från The Wire. Men det handlar inte om knark och våld den här gången utan något helt annat. Det handlar om en hyfsat lokal och superkontroversiell subkultur som växt sig allt större under de senaste femton åren och som alla invånare i Baltimore är välbekanta med. Det handlar om 12 O'Clock Boys, en slags rörelse som förenklat går ut på att (företrädelsevis och med ganska få undantag) unga svarta män drar runt med sina off-road-fordon på stadens gator och gör wheelies. Låter det banalt? Det är det inte. Det är fucking häpnadsväckande.




"They call them the 12 o'clock boys because they drop the bike straight back, like the hands on a clock. If you get to 12 o'clock, you're the shit." Så beskriver filmens protagonist, 12-åriga Pug, själv fenomenet. Pug drömmer om att en dag själv bli en 12 O'Clock Boy. Filmen är dels ett porträtt av honom och hans ganska färgstarka mamma, dels en slags resa med handhållen kamera rätt in i stormens öga.

Jag ska tillstå att trailern nästan är bättre än själva filmen. Med det sagt är det absolut inte en dålig dokumentär. Men den hade vunnit på att ha en lite större frågeställning och porträttera lite olika åsikter och inte enbart stryka de unga motorrebellerna medhårs. Men det har heller aldrig varit tanken att göra den typen av film, enligt regissören Lofty Nathan.

Pug.

Filmen har fått kritik för att på ett sensationslystet sätt romantisera kriminalitet som lett till dödsfall och skador inte bara bland de som drar runt och lever jävel på sina cross-motorcyklar. Samtidigt bör man ställa det mot att hela fenomenet i alla andra sammanhang uteslutande brukar beskrivits ur ett problemperspektiv, där de som håller på med denna livsfarliga aktivitet själva inte fått komma till tals. Så det är väl ganska fair någonstans kan man tycka. Det är också ganska underförstått att polisen inte diggar dessa kriminella element.

Bortsett från den uppenbart smutsiga exotismen i att som svensk vit medelklassman sitta och götta sig åt en vansinnig subkultur så långt ifrån vår egen verklighet det bara går att komma, så är det helt ärligt ganska fascinerande. Det bär liksom på en styrka i just det att det är så farligt, oansvarigt och dumdristigt. Helt i linje med den tes Sigge Eklund förde i förra veckans avsnitt av Alex & Sigge. Om att det är hetaste skiten just nu bland välartade vita medleklassmän. Vi lever ut våra förtryckta rebellnerver genom populärkulturens missanpassade män. Tjusas, förfasas och bekräftar oss själva och våra svennebananliv.

Själv har jag efter dokumentären plöjt ner timtal under den senaste veckan på att sugas in i dessa Wildout Wheelie Boys galna akrobatiska värld och låtit mig förtrollas av deras enorma magnetism, trots att jag rent intellektuellt är fullt medveten om att det är fullskalig idioti (på många plan) de sysslar med.

Titta till exempel på det här klippet och säg att ni inte fattar ett skit av vad jag menar:

5 kommentarer:

Hoffa sa...

Magiskt! Lite som Fresh Prince video till "Summertime" på steroider. Vet inte om det är tragiskt eller coolt att man vill byta från medelålders wasp i Göteborg till en 12-årig kille i Baltimore?!

adde sa...

Jösses! Jag har kört enduro i många år men bakhjulsåka har aldrig varit min grej. Otroligt vilken känsla de har!

mikebike sa...

Hoffa: Haha ja jag vet inte heller. Det är rätt skönt att kunna drömma sig bort till baltimore dirt-bike capital i en timme och trettio minuter ändå.

adde: ja det är fan sanslöst. cirkus.

adde sa...

Lite ot visserligen, men jag kom att tänka på något av din gamla inlägg när jag läste detta:
http://www.celebritynetworth.com/articles/entertainment-articles/the-most-embarrassing-private-jet-flight-of-all-time/

Anonym sa...

Wheela eller stoppie på en endurobike är inte sååå svårt men den balansen som nigga har är fantastisk! Hoppas att det är hans egen...