Varför hatar GP Stephen Hawking så mycket?

I veckan hejtade jag lite på GP för att de förnedrar min hjärna med "nyheter" om att hälften av alla resenärer ångrar sina souvenirköp när de reser. När jag dagen efter, trots mina hårda ord, inte kunde hålla mig borta från självspäkningen blev jag än mer konfunderad över vad som händer inne i det där dårhuset egentligen.

Det skulle rapporteras om den teoretiska fysikvärldens It boy, Stephen Hawking, som i veckan var på besök i Sverige för att hålla ett föredrag på KTH om svarta hål och sån skit. Tydligen var förväntningarna stora på att han skulle droppa en ny skön teori och det hade ju varit fett såklart. Men det var det tydligen inte. Han hade rullat in i salen och kört igång sin karaktäristiska datavoice som på grund av tekniska problem gjorde det svårt för besökarna att förstå vad han hade för sassy news på lager.

Detta plockar GP såklart upp rätt brett och när man surfade in på deras första sida kunde man se inte mindre än tre notiser som skulle kunna tolkas som ett systematiskt redaktionellt hånande av ALS-undret Stephen Hawking. Det gjorde mig glad. För det motbevisar min tes om att 98% av alla journalister på GP i själva verket är botar. I själva verket är de livs levande och handikappshatande sadister med en vital ådra av smaklös humor. Det är mycket bättre ändå.

Istället för att rapportera om vad han faktiskt sa så la de hundra procent på att, med illa dolda sarkasmer, förklara att man inte fattade ett piss av vad vetenskapsmannen hade för teorier att komma med och dissa honom för att han bara orkade snacka 15 i minuter. Hawking tar bladet från munnen, Otydlig Hawking höll föredrag och Förväntningarna var stora, men vad sa han egentligen?

Jag måste erkänna att jag kände en viss förtjusning. Fingertoppskänslan i hela GP-huset verkar vara hämtad från avpixlats och andra rasseforums kommentarsfält vilket såklart är fruktansvärt i sak. Men jag minns liksom inte när jag tappade hakan när jag läste GP senast. Vi samlades runt en kollegas skärm och häpnade gemensamt över att Stampens sorgebarn verkade ha släppt sitt API fritt så att vem som helst kunde publicera innehåll utan någon slags kontroll. Sedan började jag fundera på om det bara var vår egen sjuka tolkningsförmåga som såg något ingen annan ser.

En halvtimme senare fick jag bekräftat att det nog inte bara var jag som tänkte i de banorna ändå. Plötsligt hade allt innehåll och rubriker friserats till ganska ordentligt. All cynism och skojigt ALS-gäck var som bortblåst. Mycket mystiskt. Om jag bara hade kunnat få vara en fluga på väggen. Jag skulle verkligen vilja veta hur snacket gick internt, som en säger. 

Göteborgs-Posten, ett organ för hänsynslöst utkablande av total meningslöshet

Det var flera år sedan jag slutade prenumerera på Göteborgs-Posten. Jag slutade för att jag tyckte att jag förtunningen av innehållet hade blivit åt skogen för påtaglig. Bytte prenumerationen mot DN och har aldrig ångrat det beslutet. Det enda jag kan sakna från GP är den något mer lokala vinkeln, men den väljer jag gärna bort till förmån för kvalité. Dessutom får jag mig den lokala vinkeln till livs via Tidningen Hisingen som i mångt och mycket gör ett bättre jobb med det än Stampens sorgebarn.

GP har på sistone fått mycket välförtjänt kritik för sin ledarsida. Bara det är en anledning att göra slut. Men jag ska villigt erkänna att jag fram till igår varit inne flera gånger i veckan och kikat lite via mobilappen, allt oftare med en känsla av tomhet som resultat. Det har varit svårt att sätta fingret på exakt vad det har berott på men innehållet har helt enkelt inte varit tillfredsställande.

Igår satte stadens morgontidning ändå någon slags rekord i meningslöshet. Jag hade lagt mig för att sova när jag tog en snabbscroll via gp-appen och ser att en av dagens headlines var följande artikel:
  

Tack GP! Tack för att ni så skamlöst förnedrar era läsare. "Många ångrar souvernirköp". Fo realz? Innehållet i min dammsugarpåse har bättre nyhetsvärde än en artikel baserad på en enkätundersökning som en researrangör har gjort bland sina kunder. Wow, vilket makalöst grävjobb ändå. Att hälften av alla som åker på charter råkar köpa på sig nån värdelös skit, som de väl hemma inser kanske inte var ett riktigt lika briljant inköp som den kändes där och då. Det är liksom bara exakt det som händer när man släpper ut ett knippe rastlösa svennebananer i den stora vida världen, låser in dem i en skyddad verkstad och fyller dem med all-inclusive-sprit under en vecka eller två. Alla vet det och även om man inte skulle veta det så är det en sådan exceptionell retardnivå på det att det borde vara olagligt att publicera som innehåll i en publikation som har mer än en krona i intäkt från prenumerationer och lösnummer.

Det har förföljt mig hela dagen. Jag har känt mig skändad. Enda anledningen att jag inte flippar totalt är att jag inte är så jävla dum i huvudet att jag stöder dem med en enda spänn. Det är illa nog att så länge ha bidragit till besöksstatistiken (deras räckvidd) som ligger till grund för deras annonsintäkter. Alltså GP skulle ha kunnat anställa tio stycken Alice Teodorescu, eller låtit henne ta över hela bygget och det hade känts mer rimligt än att behöva mötas av sådan fisluft till "nyheter". Det är liksom en i raden av all time lows från en av landets största morgontidningar.

Jag funderar seriöst på att höra av mig till kundtjänst och kräva någon form av ekonomisk kompensation för leda och värk. Jag har bara inte kommit på ett tillräckligt övertygande argument ännu.  

Färskingar och Kenny Powers

Helg nu. Har gjort första veckan på nya jobbet. Skönt. Hatar verkligen känslan av att vara "han den nye". Jag vet att den sitter i ungefär ett kvartal men första veckan är ändå första veckan. Man vänjer sig aldrig. Plötsligt gör man en resa bakåt i livet. Jag tänker på alla de gångerna man började på en ny skola, i en ny klass eller ställdes inför en annan ny gemenskap. Man känner sig liten. Känner mig nöjd med mitt val måste jag säga. Alla har varit svintrevliga och inkluderande. Det kommer bli en spännande tid framöver.

Appropå inskolningar så har Tintin börjat sin nya skola nu i veckan. Brunnsbo. Det är en big ass skola och jag har varit ganska nervös för hur det ska gå för henne att komma in i en helt ny miljö där hon inte känner någon. Hon är försiktig av sig och kanske den minst elaka personen på jorden. Inte den tuffa typen direkt. Efter en vecka kan vi konstatera att hon ÄLSKAR sin nya skola/klass och att hon helt ärligt blev lite nedslagen när hennes storasyster Stella retades med henne och sa att hon inte skulle gå till skolan varken idag eller imorgon heller. Men... när ska jag få gå till skolan egentligen? utbrast hon med rynkande ögonbryn. Hittills har jag varje dag blivit positivt överraskad av allt från hennes klass till hennes lärare. Det verkar råbra.

På tintins skolgård har dessutom gjort en rolig spaning två dagar i rad när jag har lämnat henne. En pappa som lämnar sin son ser exakt ut som Kenny Powers i Eastbound & Down. Alltså EXAKT. Minus humorn. Det är en sådan likhet i hela deras skepnad jag bara väntar på att bli smädad. Utseende, klädstil, uppsyn och resten av hans framtoning är så lika att det knappast kan vara en slump. En pizzadegig man med bad 'tude blick, sydstatshockey och goatee, trekvartsbyxor och semisladdrig wife beater. Bra val av look om man vill att ens omgivning ska känna fruktan för permanent nedsatt fysiska hälsa. Mindre bra val om man vill framstå som sympatisk.



Om det någon gång ska göras en svensk remake på den serien kan castingbolaget ringa mig så kan jag vidareförmedla kontakten. Om jag vågar. Risken är väl ganska stor att jag blir lemlästad som tack.

Jag minns när jag försökte ge en aningen burdus och till sin profil ganska oborstad kollega en slags komplimang och sa att han påminde så sjukt mycket om Kenny Powers. Det blev ganska finsk stämning under två dagar kan man säga. Men inte lika finskt som när jag typ 2003 med helt ärligt uppsåt försökte ge en av mina närmsta vänner en liknande komplimang, för att jag tycker så mycket om henne. Jag sa att hon var jättelik Anthony Hegarty från Anthony and the Johnsons. Den tystnaden. Jag minns att jag kunde se henne komponera ett lika inlevelsefullt som symfoniskt våldsamt musikstycke med sin kall blick och spända käkmuskler. Blir fortfarande konfronterad med det gamla minnet ibland. Gamla synder sonas svårligen.  

This summer's gonna hurt like a motherfucker

Som jag hatar den låten. Plågan med Maroon jävla fem. Imbecill. Ändå sitter den där och maler sig in så fort jag kör bil, ackompanjerat av Tintin som i baksätet sitter och upprepade gånger och med varierande intonation härmar P3:s tagline. "P3 älskar ny musik", "p3 ÄLSKAR ny musik", "P3 ÄÄÄLSKAR ny musik", P3... älskar ny MUSIK... osv. I oändlighet, ända till hennes far tappar det där framme vid ratten. Det är mycket möjligt att det är det enda kravet för en låt att spelas sönder i gammelradio. Bra behöver den då fan inte vara. Då brukar jag hålla extra hårt i ratten och fantisera om att den är Germund Stenhags hals. Sen går det över igen. Ända tills den spelas igen max 20 minuter senare.

Jaja, det var inte det jag hade tänkt skriva om utan mer allmänt om sommaren 2015. Men titeln är så passande. Det var den värsta dyngsomaren i mannaminne. I alla fall i mitt lilla mansminne. Om sommaren 2015 var en person skulle det vara den största jävla douchebagen jag någonsin har träffat. Ett riktigt jävla praktas. Jag har inte badat en enda gång. Har knappt varit utomhus. Mina ben är bleka som innanmätet i djupfrysta fiskpinnar och alla mina organ skriker efter D-vitamin tabletter. Jag känner mig bitter. Det blir så när tempen maxar 16 grader och vädret består av olika sorters ihållande regn. Under en hel försommar och industrisemester. Ja, jag tycker att det har varit en riktig fitt-, kuk- och rövsommar. På det dåliga sättet.

Visst. Jag har haft kul. Som jag berättade i förra inlägget ingick jag det heliga ståndet med Josefine. Jag blev man. Hon Hustru. Det var absolut toppen. Hela den dagen. Även den efterföljande resan till Warszawa var fantastisk, men det känns inte riktigt som att det räknas när man måste åka till Polen för att ha det lite gött. Hemma i Sverige har det bara varit misär. Jag hatar dig. Hör du det sommaren 2015? Jag förlåter dig aldrig.

Sommaren 2015. Ett smörgåsbord av sjuka mord och en rad fruktansvärda anfall mot människor som kommit hit för att som sista utväg förändra sin situation och göra något för att hålla hoppet om ett bättre liv vid liv. I min egen hemstad dessutom det värsta överfallet polisen kan erinra sig. Något jag la märke till var hur dessa människor oavsett media beskrivs som EU-migranter. Möjligen en helt korrekt, men också så otroligt klinisk terminologisering av människor som blivit slagna med hammare, huggna med machete och närapå uppeldade.

Och så har jag gått upp i vikt igen. Jajaja, det börjar bli en tradig följetång. Men jag var så jävla nöjd med min viktnedgång inför sommaren. Igår ställde jag mig på den digitala djävulen vars siffror flipprade fram en hånfullt blinkande summa som låg knappt ett halvt kilo under min absoluta all time high. Efter att jag hade bajsat ska tilläggas. Fy fan. Så blir det när man sitter inne och tröstar sig med grillmat och vin och bara göddar sig igenom fyra veckor (plus) som om det inte fanns någon badsäsong... hmm, vänta nu... just det, det fanns det ju inte heller.

Sa jag att jag är bitter?

Nygifta

Nåväl, två veckor gammalt får väl ändå räknas som nygifta i giftassammanhang.

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit och grattat, lajkat, kommenterat på instagram och facebook och allt sånt där. Vi blev glada för varenda en som hörde av sig. Har däremot inte skrivit här på länge men tänkte att nu passar ju bra. Det får också bli startskottet efter en tids radiotystnad.

I alla fall.

Plötsligt händer det. Vi är inne på vårt nionde år Josefine och jag och vi tyckte helt enkelt att det skulle vara kul att gifta oss. Krångligare än så var det inte. Jag antar att Josefine kommer ha en lite annan bild av det hela men i stort sett var det precis så. Det kanske inte låter så romantiskt men det är precis vad det var. Ingen av oss har någonsin drömt om något stort bröllop med tusen gäster och allt sådant där. Vi bestämde oss för att om vi någonsin skulle göra slag i saken så skulle det vara vår grej i det lilla. Och så blev det.

Den 18:e juli gick vi till rådhuset och gjorde det. Bara sådär. Det var en fin dag och efter att min vän Mattias hade knäppt lite bilder spatserade vi till trädgårdsföreningen dit vi bjudit våra föräldrar på picknick. Det var kul att se deras miner. De gapade. Som att besöka en fågelholksfabrik. På kvällen åt vi svinlyxigt på Koka och sedan gick vi till Puta Madre och hällde i oss några öl. Det var en fantastisk dag. Perfekt. Dagen efter lämnade vi barnen hos mormor och morfar och styrde sedan kosan vidare mot klassisk smekmånadsmark i Warszawa där vi sedan spenderade fyra helt grymma dagar. Alltså Warszawa. De är på det, polackerna, kan jag säga. Åk för i helvete – om ni inte redan varit där.

Sedan tillbringade vi en vecka i Mellbystrand med barnen och såg dagarna regna bort. Men det gjorde inget. Eller inte i sammanhanget. Den här sommaren förtjänar dessutom ett eget inlägg i lite mer vanlig bloggfrossa-anda men jag tänkte inte blanda in de känslorna här. Men kanske imorgon om jag ids. Semesterns sista dag och allt.

Några ord om Zara Larsson-gate

Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon jättekoll på Zara Larsson. Det som satte henne på min karta var när hon la upp en bild där hon hade dragit en kondom över sin fot och ben för att nedmontera killars argument om att inte använda kondom för att de är för välutrustade. Touché. Det mycket fyndiga tilltaget blev en världsviral som uppmärksammades över hela världen. Och hyllades. Och hatades.

Den senaste veckan har Zara Larsson kört in som en skenande truck i mitt medvetande tack vare en medianärvaro av guds nåde. Jag behöver väl knappast förklara vad det handlar om men upptakten består i korta drag av att Zara Larsson av DN blev uppmärksammad på att av samtliga akter på Bråvalla var hon, med marginal, den allra mest spelade på Spotify. En ganska så tydlig värdemätare. Konstigt nog hade hennes närvaro på festivalen fått väldigt klen uppmärksamhet och i princip noll marknadsföring. Dessutom hade hennes spelning blivit placerad på en klassisk grisatid mitt på dagen. Sammantaget gjorde detta henne besviken och hon ifrågasatte hur det kom sig. Ifrågasatte Bråvallas genustänk. Eller rättare sagt frågade om de överhuvudtaget har något sådant. Inte. Så. Jävla. Konstigt. Kan man tycka.

Plötsligt blev hon talk of the town och någon douchebagig nolla till programledare kommenterar henne med att i direktsändning uppmana till att lavettera upp henne och Günther (av alla) avfärdar hennes "gnäll" på sin facebooksida som en fjortis som inte kommer med hits utan bara en massa tjafs. Sistnämnda inlägg kommer alltså från en 47-årig snuskgubbe som byggt hela sin legacy på en lösmustasch och skämtsam tysk porrfilmsestetik. En riktig hitmaskin som mig veterligen en enda gång (2004) lyckades få sverige att fnissa på sig till sin bubbelgumdancelåt Dingelidongsongen eller vad fan den nu hette. Thats it.

Jag vill inte vara för hård mot vare sig mot programledaren eller Günther för jag tror faktiskt inte att deras intentioner var att skada henne på riktigt. De blev bara så himla provocerade av att en 17-årig tjej hade mage att ta sig ton. För det gillas inte. Sånt måste kväsas till varje pris. Det bara är så och sitter som biologi i ryggmärgen på gubbmaffian. Det som värre är att blaskor som Aftonbladet väljer att ta ett facebookinlägg från en person med aborterad artistkarriär och blåser upp det som en riksfejd. Fy fan jag ryser när jag tänker hur kylig cynism det är och jag kan bara hoppas att hon som signerade artikeln skrev den under tvång. Även Expressen drar sitt strå till stacken genom att göra en osnygg hårdvinkling av DN:s ursprungsartikel där de adderat de klassiska kryddorna för att piska upp stämningen.

Men det som hände sedan är faktisk riktigt svårt att förstå. En hatvåg briserar. Bokstavligt talat. Och den slår mot Zara Larsson med full kraft. Vi snackar inte om raljant kritik och tanklöst syrliga kommentarer. Inte heller om dåliga och tourettesartade försök till någon slags cynisk humor (som jag själv är smärtsamt medveten om att jag har gjort mig skyldig till flera gånger). Nä, nu är det handskarna av. Vi snackar avskalat hat där killar/män i alla åldrar bokstavligen önskar att hon ska misshandlas, våldtas och dödas för att hon är en sådan käftig jävla feministhora. Spannet är enormt. Det är groteskt att se hur naturligt killar i sjuårsålderns vidriga kommentarer existerar i fullständig symbios med mäns (som är lätt tio år äldre än mig själv) diton. Det är fullskaligt. Gränslöst obehagligt och så jävla inte OK. Rätt framför ögonen lyser den där oformliga massan av "män i grupp" klarare än polstjärnan och det lär knappast gå att avfärda den där omtvistade etiketten som nåt jävla feministsnack någonsin igen.

I princip de enda som kommer till Zara Larssons undsättning är kvinnor som sätter ner foten under initiativet #backazara. Det är fanimej förbluffande att se hur lågrepresenterat mitt eget kön är i den tråden. Det är alltså i ett sådant klimat jag ska se mina tre döttrar växa upp. Fy fan.

Jag ska tillägga att jag tycker Zara Larsson verkar vara sjukt kool. Hon är smart, vass, resonerande och vältalig. Hon är en tänkande människa, vilket är bra mycket mer än man kan säga om hennes belackare som plaskar runt i den grunda änden av genpoolen . Hon har ett budskap och tar för sig och är en miljoner gånger bättre förebild för mina döttrar än alla idioter som uttalar sig nedlåtande om henne. På alla sätt. Gör din grej Zara. Håll aldrig käft.

Jag vet att många (även personer jag känner väl) kommer snacka skit och tycka att jag är en pk-idiot och brorduktigtyp i och med det här inlägget. Det är lugnt. Det bjuder jag på. Skiten flyter oftast upp och jag ska inte glömma.

Som en liten bonus vill jag även passa på att bjuda på en riktig Nostradamus-spaning från 2008, signerad ingen mindre än mig själv, där jag pratade om hur jantetuktade medelsvenssons satt och började hata Zara Larsson (då endast 10 år gammal) när Mellbystrand fyllde 100 år. Nästan kusligt.

Falkenberg kokar!

Hej Bloggen!

Det var längesedan nu. Jag har märkt att ju längre det går mellan posterna desto svårare får jag att ta mig för att skriva ett nytt inlägg. Trots att det händer kul grejer. Men nu gör jag det i alla fall.

En sak jag nyligen la märke till var att det plötsligt hettade till i kommentarsfältet på ett inlägg jag skrev i mars. Ett inlägg som avhandlade den stora mosbluffen i Falkenberg.

Staden har ju som bekant gjort sig mest känd för sitt extremt ovärdiga underhållningsformat. Revyer. En sinnessjuk kulturyttring som jag ber till gud kommer att gå under i takt med generationen före mig viker hädan. Det finns alltså hopp i mig.

På en stadig andraplats kommer en, vad jag misstänker, lika självutnämnd som oförtjänt tronplats på den svenska potatismoskartan. Själv var jag efter att ha sett Farväl Falkenberg att självmordsstatistiken var deras nummer två USP men tydligen är mosfrågan en större angelägenhet ändå. Det har snackats om den unika Falkenbergssmaken på moset och ditten och datten. En bluff jag råkade syna brutalt när jag besökte stan i ett annat och högst spa-relaterat ärende tidigare i år (mars). På deras beryktade "Torggrillen", som ska vara något av stadens maktfaktor i snabbmatssammanhang och en institution i folkmun, möttes jag inte bara av en usel och häpnadsväckande kundfientlig service från helvetet utan fick mig även det äckligaste bamba-moset min gom någonsin har förtärt till livs. Eftersom jag inte är den som är den beskrev jag hela skeendet och svaret lät inte vänta på sig. Fler än jag verkade ha tröttnat på att mötas av falsk marknadsföring i mossammanhang och ivriga röster höjdes där moderna straffmetoder som strigling efterlystes. Men som alla nyheter av riksintresse så svalnade skandalvärdet efter en tid och inlägget vaggades in i en naturlig glömska. Och det hade väl varit gott så. Om det inte vore för att ryktet spred sig i den lilla kommunen och resulterade i vad som snart skulle komma att utvecklades till en hetsig mosfejd med två tydliga läger.

Det ena lägret tog ställning för min åsikt och berättade att en av goa och glada mostanterna från förr har öppnat egen låda tillsammans med en yngre förmåga och nu huserar i den lite mindre centralt belägna "Nya Stationsgrillen" (hur nu en gammal tågcentral kan ligga placerad ocentralt). Därav den sviktande kvalitén på den gamla klassiska Torggrillen. Jag fick även medhåll i mina misstankar om att den lilla satkärringen försökt gå pulvervägen till framgång. En lika framgångssäker väg som över ett burmesiskt minfält.

Men motparten skulle inte låta sig köras över riktigt så lätt. Jävlar i min låda vad arga de var. En av dem avfärdade mig med en smärre fnysning och sa att jag inte vet vad jag snackar om. En annan som utgav sig för att vara Torggrillens tronarvinge hävdade "det berömda moset" fortfarande är kvar på Torggrillen och kunde med säkerhet försäkra detta eftersom det var personen i frågas moder som gör moset och har gjort så i 25 år. Bam! Där fick jag så att jag teg. Rätt skillat ändå att lyckas få riktig potatis att smaka pulver men det kanske blir så när man lagat miljontals kilon mos. Mos hit och mos dit liksom.

Hur som helst så stannade inte konflikten med ett par enkla meningsutbyten. Nej, det hela skulle snabbt utveckla sig till en smutsig förtalskampanj med antaganden och påståenden som skulle rasa i över en vecka och där de glada tanterna på Nya Stationsgrillen till slut kände sig manade att träda fram för att kyla ner de minst sagt heta känslorna.

Och vad vill jag ha sagt med detta? Ja, inte fan vet jag. Men en sak är säker. Falkenberg kokar och det är en stad där man fanimej inte tar lättvindigt på det här med potatismos.

Innovations-OCD

Jag jobbar på ett företag som ägs och sitter tillsammans med en massa andra företag i en så kallad innovationskoncern. Fräscht. Vi är så jävla innovativa här att vissa fundamentalt inlärda saker utmanas å det grövsta. Till exempel är alla dörrhantag till våra entrédörrar numera larmade och plomberade med en liten grön plastbricka. Använder man handtaget bryts plomberingen, larmet går och företaget debiteras 3600kr. Smart. Och väldigt pavlovskt.

Istället för att som alla människor som har växt upp med en dörr i sin närhet intuitivt använder handtaget för att öppna den är det nu tänkt att vi ska använda en dörröppnare (knapp) som sitter i anslutning till dörrarna, vänta tre sekunder, och sedan stiga ut. Det här ställer till det för mig. Hittills har jag lyckats undvika att bryta en plombering även om jag varit brinnande nära ungefär varenda jävla gång jag ska gå ut från kontoret. Vid det här laget är jag ganska ruttad och kan köpa ganska mycket idioti. Men det sjuka är att den här larmgrejen har gjort att jag börjat känna ett obehag inför att greppa ett handtag överallt i det normala samhället. Som hemma. Jag kom på mig själv i morse med att hejda mig innan jag tryckte ner handtaget när jag skulle släppa ut Ryssland. Samma sak på gymmet. Och när jag var på Godis City för att hämta ut ett par för små chinos. Jag hamnar i ett parallellt universa som odlat upp sticklingar till ett fullskaligt tvångssyndrom. Jag slits mellan impulsen att följa min intuition och den att döda den i sin linda. Det är fan ett helt rubbat system. Jag har börjat få ångest av att se ett dörrhandtag och har väldigt ofrivilligt börjat få samma förnimmelse, som av tanken att greppa ett elstängsel, när min hand närmar sig ett dörrhandtag. Hade det varit i USA hade jag kunnat dra nytta av det hela genom att åberopa psykisk misshandel, stämma företaget på några feta miljoner dollar och checka ut. Men nu kanske KBT är min enda chans att återfå hoppet om ett drägligt liv.

Jävla jävla-jävla!!

Busmejlaren Kaj är tillbaka!

Jag vet inte hur många som minns Kajkillen som härjade runt och busmejlade intet ont anande annonsörer på Blocket under en ganska kort men intensiv period under 2011-2012?

Well, ryktet säger att han är i farten igen. I alla fall på prov.

Ni hittar honom på www.busmejl.se

Busmejl: En studie i obehag

Ett investeringsmisstag Ken Fisher bör undvika 2015

Den här killen har följt mig ett tag nu. Framgångsfejset Ken Fisher. Dels har jag blivit kontaktad via ett fysiskt brev i brevlådan och nu senast har han börjat poppa upp när jag är inne på Youtube. Han jobbar med kapitalförvaltning och investeringsrådgivning och brinner för att hjälpa människor att bli rika. Typiskt go kille. Lite för mycket analsexaura för min smak kanske men hey, alla är vi olika.

Det är bara en grej som oroar mig. Kens målgrupp är människor som har mer än 3 miljoner att investera. Hur jag hamnat på radarn är inte så konstigt. Antar att han måste ha nosat upp (det finns system för allt) att jag valde att köpa hus på Hisingen för mindre än en tredjedel av priset för ett liknande hus i till exempel Långedrag, och därför har några mille som ligger och dräller i väntan på ett gyllene investeringstillfälle. Smart Kenneth!

Däremot undrar jag om hans erbjudande verkligen gör sig allra bäst överst i relaterade-klipp-kolumnen på youtube. Det är ju trots allt en ganska så boxad målgrupp han har och även om det inte drabbar någon fattig så är det på något sätt ändå lite ostigt att utge sig för att vara ett ekonomiskt snille och varna människor för investeringsmisstag när det mest uppenbara investeringsmisstaget (utöver valet av frisör) är den egna marknadsföringsstrategin. Det kan inte vara jättesvårt för Ken Fisher att nå sin målgrupp och på ett personligt sätt etablera en relation med dem. Gissar på att det skulle ta honom max en förmiddag att till exempel ringa upp dem och ta snacket direkt. Så mitt investeringstips till Kenneth Lawrence Fisher är att spara pengarna han bränner på att annonsera brett på tuben och köpa sig en ny slips.

Men men. Nu är helgen i alla fall räddad. Ska ladda ner min guide omgående och sedan tuta hela vägen till banken.

Heja Svensk Fastighetsförmedling!

Äntligen! Ett företag som sätter ner foten. Mmm. Det får räcka nu. Hur länge har inte kampen mot barncancer förts nu egentligen? Va? Så jävla deppigt. Vem orkar med så mycket depp egentligen? Man vill ju ha lite kul också i dessa mörka tider. Dessutom finns det väl viktigare grejer att lägga pengarna på. Särskilt nu när vi står på gränsen till nya tuffa amorteringskrav och sådana sjukt jobbiga grejer som också drabbar många oskyldiga. Hur fan ska man ha råd egentligen?

Nä, så jävla fräscht initiativ från Svensk Fastighetsförmedling att våga gå emot strömmen. Ta spjärn och med fast hand besluta sig att göra sin grej.

Tyvärr tror jag att många missar budskapet och läser fel. Tror att det är det gamla vanliga köret. Inte konstigt. Det är lätt bli blasé efter alla kampanjer där olika kapitalkraftiga företag kräver en motprestation från sina kunder för att skänka pengar till välgörande ändamål. Det är det som är så jävla härligt med mäcklarna på Svensk Fastighetsförmedling. De tänker nytt.

Brrrr...

Så sitt inte där och vänta som en passiv gris. Ring det glada gänget på bild och boka en tid för värdering så att ni också kan vara med och aktivt bekämpa kampen mot barncancer.

Superfresh Facebook-annonsering

Det är en sak som har börjat störa mig något så in i helvete på sista tiden. Varje dag har det börjat dyka upp ett väldigt märkligt urval av riktad reklam på min facebook-vägg. Jag pratar inte om de sidor jag har lajkat, inte heller sånt som mina facebook-vänner har tummat, utan så kallade föreslagna inlägg där facebook på eget bevåg postar reklam i min feed – troligen baserat på någon lame ass-algoritm som fritt tolkar mitt online-beteende och sedan kommer med de mest bisarra förslagen. Jag minns inte allt vad det har varit på sistone men ett inlägg som jag blivit föreslagen minst tjugo gånger på sistone är styleshop.se och deras JÄVLA mjukisbyxor.

Jag vet inte vad ont jag har gjort för att tvingas bevittna det ni ser ovan. Min spontana tanke var att facebook måste ha loggat att jag befunnit mig i och i närheten av Halmstad en hel del den senaste tiden och därför drar slutsatsen att jag är hyperintresserad av douche-kläder. Men jag vet inte. Det låter lite väl långt fångat ändå. Samtidigt, det kan ju inte bara vara slumpen heller.

Gissa om det sticker i ögonen på mig när mina näthinnor krockar med allt det fruktansvärda. Både texten och bilden ger mig en klump i halsen och en känsla av modstulenhet. "Vårens snyggaste mjukisbyxor? :) ", "Se hela vårt utbud av mjukis här", "Superfresh Jogging!". De små korta koncisa copyraderna är så fyllda till bredden av mänsklighetens ibland så tydligt intellektuella åderlåtning.  Jag menar. Vårens snyggaste mjukisbyxor ställt som en fråga med en avslutande smiley. Är det någon sorts sjukt försök till ironi? Eller vill de verkligen höra mitt svar? Det hela förvirrar ytterligare med de tillhörande bilderna på solsprayade fitnesspojkar i mysbyxor prydda med Storbritanniens Union Jack och den klassiskt tillhörande texten "Norway", på ena låret. Fint ändå, att hela den samlade begåvningsreserven verkar ha fått jobb på en så superfresh designavdelning. Men vem köper något sådant? Det är ju bara för dumt. Eller?

Sedan gör jag något jag troligen kommer att få ångra så länge jag har facebook. Jag klickar på annonsen. Mitt inre mörker pushar mig att leva farligt och se vart hän den leder – även om jag under den nanoseknund det tar för mitt finger att landa på skärmen för längesedan hunnit dra upp ett konspiratoriskt scenario – där jag är utsatt för en komplott och strax kommer att få möta helvetets alla eldar. Men det visar sig vara mycket värre än så. När sidan har laddat klart har jag abrupt ryckts ur min trygga lilla komfortzon och befinner mig plötsligt i vad som kanske bäst kan beskrivas som ett fittduscharnas Shangri-La. En plats som endast kan uppstå som resultat av ett oskyddat samlag mellan Trollhättan och Borås. Japp! En webbutik med taglinen: "Latest fashion and trends", som stoltserar med sitt fräscha modesortiment från Italien, Spanien och Frankrike. Jo jag tackar ja.

Jag letar mig skamset fram längs huvudmenyn, hoovrar lätt över kategorin Jeans och finner spännande underkategorier som "Jeans med hängslen" och "Jeans med mycket detaljer". *Gulp* Jag sväljer hårt, släpper det sista lilla motståndet på min mentala handbroms och gräver våghalsigt vidare djupare. Ja, jag vet att jag ofta överdriver och raljerar men det här! Det som möter mina ögon är något vi inte har täckning för i det svenska ordförrådet. Jag har verkligen aldrig sett något liknande. Det känns som att det borde finnas ett stort allmänintresse i att sätta en skillad FBI-profiler på att utreda vilken typ av personlighet som inte drabbas av allvarliga konvulsioner vid blotta tanken på att tvingas bära ett par sådana offentligt.

Jeans med mycket detaljer.

Själva beskriver de brallorna så här: "Snygga och välarbetade jeans med mycket detaljer … Alla jeansmodeller från japrag kommer i en limited utgåva, vilket innebär att det endast finns ett fåtal av varje modell."

Fel, fel, fel. Det är ju för i helvete ett sinnessjukt styckmord till jeansplagg och mycket detaljer räcker inte ens en tiondel till att beskriva ett så vulgärt textilmissfoster. Det snällaste och mest samlade sättet jag kan beskriva vansinnet på är ett lapptäcke av denim som jag inte ens önskar min värsta fiende. Den enda goda nyheten återfinns i det avslutande stycket. Tack gode gud för att det endast finns ett fåtal av varje modell. Det är illa nog.

Men nästa kategori är än mer förbryllande. Jeans med hängslen. But why?

Jeans (?) med hängslen.

Återigen tar vi en titt på hur de själva väljer att beskriva sina produkter:

• Fräscha jeans från det franska varumärket Sixth June. 
• Helt unika jeans i sitt slag, med flera trendiga detaljer. 
• Byxorna gjorda helt i svart PU skinn med ormstruktur.
• Snyggt kontrasttyg på framsidan som ger en snygg kontrast mot det svarta materialet.

Det är ett mysterium för mig hur de av alla ord vi har att välja mellan resonerat för att slutligen landa i "fräscha". Sedan kan jag bara hålla med om att det är något helt unikt de säljer. Men inte på det bra sättet. Ordet jeans blir också ett ganska kraftigt superlativ eftersom det (som sista punkten deklarerar) inte är jeans utan en ormmönstrad galonbralla. Något som i sin tur ytterligare bevisar det orimliga i ordvalet "fräscha". Vad beträffar trendiga detaljer så antar jag att de syftar på haremsproportionerna i skrevområdet som rimligtvis gör dem ganska bekväma att skita på sig i. Möjligen är även dubbelgylf trendigt i Frankrike. Vad vet jag.

Även denna gång lyckas de knyta ihop säcken i sista punkten. Snyggt kontrasttyg som ger en snygg kontrast. Mycket tydligare än så kan man kanske inte beskriva ett snyggt kontrasttyg? 

Lite svammel om gubbkroppar och tallriksmodeller

Jaha. Så har jag börjat träna igen. Efter att kroppen har fått ligga i lång träda ställde jag mig på vågen en kväll och drabbades av en chock. Igen. Personrekord. Igen. Åt det dåliga hållet. Igen.

Ställde mig naken framför spegeln och tittade på vad medelåldern i kombination med min lättja har ställt till med den här gången. Kurvig som en Zornkvinna. Hur jävla svårt ska det vara egentligen? Den frågan behövde inga svar. Naturens lag är jävligt tröttsam. Visst går den att trotsa den stigande ekvatorn i midjeområdet, men det är bra mycket svårare (och tråkigare) än att bara flyta med och leva life så att säga. Så jag bestämde mig. Igen. Skaffade gymkort. Igen. Började om. Igen.

Jag köpte kort på Nordic Wellness Exclusive. Det är ett rätt dyrt gym nere vid operan, men jag gillar att jag inte behöver ha med svettiga träningskläder och blöta handdukar i väskan. Skor och underkläder är allt jag behöver. Bara det gör det bra mycket lättare att komma iväg.

Under arbetsveckornas lunchtid råder ett förhållandevis ganska stort bestånd av lite äldre direktörsgubbar i lokalen, vilket i teorin borde vara en feature som platsar bäst på minuslistan. Men det var nu i veckan som det plötsligt gick upp för mig vad som verkligen motiverar mig. När jag hade tränat klart och satt i omklädningsrummet och pustade ut, var jag mer eller mindre omringad av nakna gubbar med stela leder och otymplig representationskropp och det är ingen munter syn vill jag lova. Men oj så sporrande. Att jag inte har fattat det tidigare. Jag ska inte fokusera på vad jag skulle vilja uppnå utan tvärtom, det jag verkligen INTE vill uppnå. Rippade människor med fantasikropp bidrar inte ett skit till att jag vill komma i form. Det gör däremot det massiva synintrycket av hyperkombon stor buk/visset arsle. lite som en variant av "motivation by fear".  

Jag vill att det ska hålla den här gången, så någon diet blir det inte fråga om. Vis av erfarenhet vet jag att mitt psyke inte har en chans när ostbågssuget tränger sig på som ett Jehovas vittne. Då blir det bara ännu ett nederlag och det är jag i ärlighetens namn inte rustad för i nuläget. Däremot kan jag äta mindre och så får det bli. Tallriksmodellen får bli min modell. Då finns det bara en regel och det är att inte äta som om varje måltid är min sista. Det ska jag väl för fan kunna klara.

Så nu kör jag så det ryker. Igen.

Trevlig helg.

 

Narkotikajeans

Lämnade in bilen på Mekonomen nere vid frihamnen tidigt imorse. När jag sedan promenerade mot bussen hem såg jag plötsligt en bister snubbe i stor skinnjacka och adidasbrallor stå och fibbla med sin mobil under en av broarna. Jag försökte att inte möta hans blick. Han såg nämligen inte ut som en person man vill möta blicken på. Men jag kunde bara inte hålla tillbaka det dumma flin som mot min vilja bredde ut sig över mitt ansikte medan jag passerade. Sånt kan vara nog så farligt på Hisingen. Jag tänkte på ett blogginlägg av Ulf Lundell som jag läste i veckan där han kallade precis sådana där träningsoverallbyxor för narkotikajeans. Så jävla träffsäkert.

Killen tittade upp från sin mobil och spände blicken i mig. Undrade nog vad som var så jävla roligt under en bro vid Backaplan klockan 07.30 på morgonen. Narkotikajeans. Ja, jag säger då det.

Hög tid att individualisera föräldraförsäkringen

Nu blir det lite allvar. Det ska handla om den svenska föräldraförsäkringen och varför det är orimligt att hålla på att dalta med öronmärkta pappamånader hit och dit.

Den svenska föräldraförsäkringen är ett grymt flexibelt system som är hårt förankrad i lagen, vilket innefattar alla arbetsgivare. Man har som nybliven förälder helt enkelt en enorm frihet att förvalta sina dagar precis som man vill för att pussla ihop sin tillvaro och kunna ta hand om sitt barn. Ner på halvtimmesnivå har jag för mig. Ändå tar pappor, fortfarande 2015, bara ut 24 procent av den totala föräldraledigheten. Det är verkligen märkligt tycker jag. Eller kanske ändå inte egentligen. Det är svårt att bryta gamla vanor. Idag är det inte många som förespråkar barnaga i Sverige. Ändå har det visat sig att en lagändring var tvungen att ske för att ändra folks uppfattning i frågan.

Statistiken har visserligen förbättrats något sedan man införde 60 öronmärkta dagar var per förälder. Eller två pliktmånader. Beroende på hur man ser det. Men helt ärligt, vad är det för trams egentligen? Själv är jag av åsikten att en helt individualiserad föräldraförsäkring är det mest rättvisa för alla inblandade och att det borde införas omgående. Det skulle egentligen bara innebära att man som par delar lika på dagarna och att ensamstående får alla dagar. Resten skulle fungera precis som idag. Att föräldradagarna kan plockas ut precis hur man vill och så som det passar familjen. En självklarhet kan jag tycka, men det här med jämställd föräldraförsäkring är en extremt känslig fråga för många. Det blev jag varse, inte minst häromdagen, när jag via facebook följde en diskussion i ämnet. Mycket energi lades på att försvara sitt eget val och sin egen helt unika situation som gjorde det omöjligt för pappan att vara hemma halva tiden. Vissa tycker inte att andelen uttagna föräldradagar har med jämställdhet att göra och några säger sig inte tro att föräldraledighet har någon som helst betydelse för relationen med sina barn (vilket jag tycker är snudd på efterblivet) och rättfärdigar det med att man kompenserar på andra sätt, vilket är lite lustigt för det finns inte särskilt många andra sätt att tillbringa tid med sina barn än att faktiskt tillbringa tid med sina barn. Ganska många beskriver också hur pappan inte hade velat något hellre än att vara hemma sin del men hur det var stört omöjligt att få ihop det ekonomiskt. I slutändan handlar nämligen argumentationen nästan bara om ekonomi och karriär, ganska lite om vad som egentligen är bäst för samhället och i slutändan barnen som ska växa upp i det. En argumentation som helt motbevisas av flera oberoende undersökningar där resultatet tydligt visar att kön är mer avgörande än ekonomi när det kommer till uppdelningen av föräldradagar.

Om ordet jämställdhet yppas höjs tonläget avsevärt. Plötsligt blir det radikal "feministpropaganda" trots att det i grund och botten bara handlar om ren och skär rättvisa. Det börjar hagla av hypotetiska lösningar på diverse systemfel, antaganden och en massa passivt aggressivt prat om tvång och statligt överförmynderi. Att ens ur ett helikopterperspektiv och med statistiska siffror som grund, ifrågasätta svenska familjers kompetens att gemensamt besluta hur denna ärligt talat ganska fantastiska inkomstförsäkring ska delas upp på ett jämlikt sätt, är som att rulla sig naken i honung och träna wrestling i en biodling. Trots att siffrorna tydligt visar att utvecklingen går sjukt trögt och kanske inte hade gått alls om farbror staten inte hade gått in och sparkat lite röv. Det blir hätsk stämning. Som alltid när något eller någon utmanar människors privatekonomi. Folk känner sig utpekade och även förvånansvärt många som säger sig tro på idén om ett jämställt samhälle skruvar på sig. Inte ska väl staten bestämma över hur familjer delar upp sin föräldraledighet... Eller?

Jo, varför inte? Det finns ju knappast någon annan inkomstförsäkring som inte är individuell och man hör sällan någon knorra om motkrav när det handlar om tex a-kassa. Att fortfarande 2015 förespråka total frihet på familjenivå i hur man tar ut en totalpott dagar är bara naivt om man på riktigt tycker att samhället skulle gynnas av att vara mer jämställt. Argument som att det är bättre att hitta andra sätt att motivera fäder att vilja vara med sina barn under de första åren är ju direkt löjligt. Hur skulle en sådan kampanj se ut? Det har ju uppenbarligen funkat sådär hittills.

Jag är inte för en individualisering av föräldraförsäkringen för att slå mig för bröstet som någon störig bror-duktig-typ. Det är heller ingen feministisk eller ens blockpolitisk fråga som jag ser det. Det är bara sunt förnuft.

Om föräldrar kategoriskt skulle få halva tiden var så är det ju heller inget "tvång" inblandat. Ingen kommer tvinga någon förälder att vara hemma halva tiden. Det är bara dålig retorik. Snarare blir det ju supervalfritt. Om man som förälder bedömer att det är bättre för barnet att avstå från sina dagar, jobba på istället och lösa barnomsorgen på annat sätt, är det ju helt upp till familjen. Även om det vore synd när Sverige nu har en så unikt bra föräldraföräkring. Nu gissar jag vilt här, men jag tror att det skulle ge jämställdheten en rätt bra skjuts framåt.

Argument som att många mammor vill vara hemma längre etc faller också platt. Det är givetvis upp till var och en hur länge de vill stanna hemma, men vill man vara hemma längre än sina föräldradagar räcker till får man helt enkelt hitta en annan ekonomisk lösning än att ta den andra förälderns dagar. Varför ska resten av samhället sponsra det? Det finns massor av saker jag vill men som helt enkelt inte är rimliga att andra skattebetalare ska behöva stå för.

Givetvis finns det fall som skulle bli svinsvåra att lösa. Det går såklart alltid att hitta fall där det skulle bli jättekrångligt och upplevas ofördelaktigt med en individualiserad föräldraförsäkring. Någon kommer alltid att komma i kläm, det är oundvikligt, så är det nu med. Men egentligen skulle det bara vara som trixigast i en övergångsperiod och för de som redan väntar barn när individualiseringen genomförs och som inte kan påverka spelreglerna innan de valde att skaffa barn. De som skaffar barn när individualiseringen redan är genomförd kommer att ha ett väldigt tydligt val och ha möjlighet att planera för hur de ska lösa barnomsorgen under barnets första år. Om den ena föräldern inte kan tänka sig att ta ut sina dagar. Kanske låter det lite väl hårddraget. Men återigen – det är väl ändå det mest rättvisa. Det kan man väl ändå fastslå? Det är ingen rättighet att skaffa barn. Ett föräldraskap kommer med stort ansvar. Sverige har ju dessutom en uttalad strävan efter jämställdhet och då borde väl också samtliga bidragsformer utformas därefter. En individualiserad föräldraförsäkring hade varit ett jättekliv i rätt riktning. Och då pratar vi ändå bara om de ekonomiska aspekterna.

Själv har jag tre barn och har tagit ut ledighet på olika sätt beroende på hur familjens situation sett ut just då. Man kan lägga upp det på en miljon olika sätt och det visar på hur sjukt flexibel vår föräldraförsäkringen är. När jag fick min äldsta dotter  hade jag eget företag där vi var två personer med olika kompetens. Det skulle ha skadat företaget ganska mycket om jag gick hem ett halvår på heltid så det fick bli ett pusslande och trixande med deltid på olika sätt. I slutändan var jag hemma en något mindre del. Med andra dottern var J hemma de första 8 månaderna och jag 7,5. Nu är jag hemma den första delen helt och sedan på halvtid fram till sommaren. I slutändan kommer jag kanske ha tagit ut 70-75% den här gången. Så med facit i hand hade det krånglat till det lite, särsklit nu med yngsta dottern, om vi hade fått exakt lika många dagar punkt slut. Men jag framhärdar ändå i att det hade varit det mest rättvisa. Vi hade fått lösa det på ett annat sätt.

Den stora mosbluffen

Jag kom på att jag glömde berätta om något av det jävligaste jag har varit med om.

När vi låg och småsnackade på vårt rum efter vår spa-behandling och väntade på middagen som vi hade bokat vid 18-snåret, frågade jag Josefine vad Falekn berg egentligen är kända för – bortsett från tveksamma kulturformer. Moset, svarade hon utan att tveka. Jag flabbade. Hon är så rolig ibland. En stad vars största fördel är gott mos. Så jävla deppigt. Varför är isåfall Lindome Sveriges fulknarkmetropol, skojade jag. Men hon tittade på mig med orubbligt allvar i blicken, tog upp telefonen och googlade fram den här videon. Och jag tittade girigt.


Det kanske låter knäppt och jag skyller på en blandning av brutalhunger och att jag kanske blivit lite mentalt skör av allt bastande, men när jag hade sett klart filmen var jag helt såld och kände en närmast grotesk mos-craving. Det verkade ju råda en slags demografisk masspsykos kring den lilla Torggrillens hemlagade potatismos. Hade vi inte druckit cava hade vi troligen satt oss i bilen och bränt in till centrum för att förskansa oss en sådan där legendarisk mosbricka kvickt som fan. Istället bestämde vi oss för att skjuta på det hela till morgondagen och helt sonika äta en stadig moslunch innan vår hemfärd.

Sagt och gjort. Dagen efter checkade vi ut och begav oss in mot centrum. Josefine bestämde med sin mamma, som hade varit barnvakt åt Tintin och Sammie, att hon skulle möta upp utanför Torggrillen för att sköta återlämnandet av barn samt inta gemensam förplägnad på ovan nämnda grill. Jag såg extra mycket fram emot det hela. Inte bara för att jag strax skulle få äta "mosarnas mos" och återfå barnen, utan även för att Josefine avslöjade att hennes moder i sin ungdom varit en stor mosentusiast, som fått avsmak för det och inte kunnat se potatismos på många år utan att kväljas. Detta efter att hon (enligt egen utsago) sett en moshandlare i Laholmstrakten falla ner och dö i sitt eget mos. På riktigt. Men nu skulle hon få sig en mosbricka hon sent skulle glömma.

Gôtt mos. Not.

När vi kom fram till ingången var det kö ut på trottoaren. Josefine och hennes mor var beredda att genast upplösa vår plan och äta någon annanstans, men jag fick höja tonläget och säga till på skarpen. Det fanns inga alternativ. Vi hade kommit för moset. Jag vägrade lämna Falkenberg utan en stadig mosmättma. Jag nästan skrek.

Jag såg genast att det inte var samma härliga kvinnor med fräcka 90-talsfrissor och glatt humör i filmen som stod bakom disken. Det var en jättekort ganska pragmatisk kvinna, på gränsen till stram, med vitt hår och viss rondör.  Hon fick mig att tänka på hur Karlsson på takets mamma skulle ha sett ut. Hon snäste och domderade med ett giftigt smil. Skitsamma. Jag var inte där för servicen. Plötsligt var min tur att beställa. Jag hade stått djupt försjunken i min egen villrådighet och skannat menyn så jag hade missat att den lilla grillkiosk-führern hade tilltalat mig. Jag hajade till och tog mig samman.

"..."
"Ja, jag skulle vilja ha en Halv special med..."
"Hade du fått hjälp eller inte??"
"Eh, näe"
"Nä ok, för du sa ja när jag frågade om du hade fått hjälp"
"Aha, förlåt jag tyckte du frågade om jag ville ha hjälp"
"Nä, jag frågade om du hade FÅTT hjälp!"
"Ehhh, nä... det har jag inte"
"Vad får det lov att vara?"
"En Halv special med gurkmajonäs tack."

Hon meckade till en papptallrik med korv och började skopa upp moset. Jag befann mig i chock. Jag hade blivit helt tagen på sängen. I mos-filmen rådde ju en så go och gla stämning och vanligtvis brukar människor i snabbmatssvängen vara ganska så genomtrevliga så jag var helt enkelt inte beredd på att bli så fullkomligt verballavetterad av den lilla otrevliga kärringjäveln. Jag vred på huvudet och tittade på min svärmor som nickade bekräftande. Jag hade blivit så jävla ägd. Avsnoppad. Tillplattad. Pissad på. Och mitt brott? Att jag råkat drömma mig bort i hennes grillmeny och därför missat att stå i givakt när jag väl fått audiens.

Jag kände att jag nästan började darra av vrede. Om man får välja sina falling downs hade den här situationen varit fullt rimlig. Jag skulle greppa papptallriken, med ett urvrål som väckte hela Falkenberg, och sedan basebollkasta den med mossidan framåt rakt i hennes lilla tykna Humle och Dumle-ansikte. Sedan skulle jag hoppa över disken Clark Olofsson style och trycka in en näve korvbröd så långt i flabben på henne att hon garanterat skulle hålla käft medan jag höll ett psykotiskt brandtal om vikten av trevligt kundbemötande och god service. Fan, jag får nästan gåshud när jag tänker på det. Harmonin det hade skänkt mig. Det hade troligen knäckt varenda spa-paket i världen flera gånger om. Men eftersom jag är en normalfungerande människa som tyvärr kan kontrollera mina känslor så föll jag inte ner den här gången heller. Jag hatade henne intensivt i det tysta istället. Det fick räcka så.

Jag tog min halv special och satt mig ner vid bordet. Dags för nästa bajsmacka. Jag förde förväntansfullt en gaffel med det omtalade moset till min mun och kände direkt att något var fel. Sådan mos blir inte hyllat. Det smakade som vilket grisamos som helst. På riktigt. Jag frågade Josefine om vi verkligen hade gått till rätt grill. Det hade vi. Jag började återigen skanna menyn för att se om det fanns fler än en mosvariant. Icke. Nu var jag både lurad och förnedrad. Frågan är om det ens var tillverkat av riktig potatis för jag tycker verkligen att det smakade som halvskabbigt pulvermos snarare än ett mos att dö för. Men vad vet jag, det kanske är processat pulvermos som är den så omvittnade Falkenbergssmaken?

Annars har jag blivit offer för århundradets mosbluff.

Elfenbensritualen i Falkenberg

Så åkte vi på spa. Styrde kosan mot Falkenberg Strandbad. Jag hade gett Josefine det i julklapp och nu var det dags. Spabehandling, trerätters och hårdslappa. Det låter bra på pappret och det var bra också. Men jag måste erkänna att jag känner mig sjukt kluven inför själva spa-delen. Vågar knappt kommunicera det för jag tror aldrig att jag har hört någon ens yppa något ofördelaktigt om spa-vistelser som koncept. Jag vet, jag kanske är ensam om det, men jag tycker att det är en rätt... knepig grej ändå.

Jag har ju tidigare skrivit återkommande gånger om hur obekväm jag känner mig i badhussituationer. Inte för att Falkenberg Strandbad går att jämföra med t.ex. Valhallabadet på så himla många punkter, men nog fan infann sig den där lite stela stämningen, som den brukar göra när man ska vistas semi-nakna bland en massa andra i varma och fuktiga utrymmen med någon slags Enya-musik konstant lågt skvalande från takhögtalarna. Den där förväntade och utlovade totala avkopplingen når aldrig riktigt i mål utan stannar oftast vid en slags energikrävande tvångsavslappning som tar ut sin rätt när man äntligen kommer till sitt rum igen. Kanske är det därför man förknippar spa-behandlingar med sådan fullkomlig vila. För att man är helt jävla utmattad efter en sådan session. Så är det i alla fall i mitt fall.

Jag ska inte klaga. Nu i efterhand så måste jag säga att det var en skön upplevelse och utöver den spa-relaterade delen av vår vistelse så var allting toppen. Personalen, servicen, maten och rummen får en fet tumme upp. Men jag måste berätta varför jag tycker att själva spa-prylen var en smula bisarr.

Jag tar det från början.

Vi kom dit. Klockan var 10.30 och och vi hade fått tid för en Ivory spa-behandling klockan 11.15. Rummet skulle vi inte få förrän vid två så vi fick varsin liten påse att stoppa badkläder i och sedan var det bara att gå till "The Retreat Club" för vidare instruktioner. Väl där möttes vi av den supertrevliga spa-personalen som välkomnade oss. Vi utrustades med varsin badrock samt tofflor i frotté och blev hänvisade till omklädningsrummet. Den ganska dämpade belysningen i kombination med mycket mörkt trä och en massa bruna läderfåtöljer längs väggarna i lokalen hade en klart lugnande effekt på mig. Att fåtöljerna var fyllda med andra redan ombytta spa-sugna människor som nu satt och betraktade oss hade en klart motsatt effekt så jag antar att de båda polerna på något sätt tog ut varandra och försatte mig i status quo. Vi bytte om.

När vi kom ut hade fåtöljerna tömts på folk. Det var gott och väl en halvtimme till det var vår tur att påbörja behandlingen så vi fick hänga lite i deras "öppna" spa-del, som bestod av ett långsmalt rum med en långsmal pool och en massa små bås längs ena långsidan. Båsen var utrustade med hudfärgade dubbelbäddar i något slags fuktsäkert material. Det var varmt och fuktigt och där låg olika par utspridda i några av dubbelbäddarna. Jag kände med ens hur mitt trygga status quo utmanades och drogs mot den mer otrygga polen. Jag hörde hur två tjejer i båset bredvid hyllade havsutsikten och bekräftade hur otroligt skönt och avslappnande det här var. Varken jag eller Josefine kände den totalt rejuvenerande känslan. Jag tyckte mer att det vilade en kraftig gruppsex-aura över rummet. Josefine höll med. Men vi provade poolen och tittade på utsikten tills det var dags för oss att påbörja själva spa-behandlingen.

Jag hade ingen aning om vad det där Ivory-paketet innehöll men hade sett lite bilder och det såg typiskt spa:igt ut. Nu var det vår tur att sitta i läderfåtöljerna och sippa på ett glas cava en stund. Jag svepte glaset och kände hur det surrade till lite skönt och kände hur jag började vaggas in i en lite mer avkopplad känsla. Plötsligt stod en spa-värdinna framför oss och förklarade att Ivory-paketet innebär att man forslas längs en slinga i grupper om sex personer (i vårt fall ytterligare ett par samt två "tjejkompisar") och sedan själva utföra olika spa-ritualer på varandra i grupp. Inte ens ett helrör cava hade gjort jobbet för den anspänningen jag kände när hon presenterade menyn som bestod av olika exotiska behandlingar från världens alla hörn och därtill fyra sorters bastu. Plötsligt steg vi in i en värld av våt marmor och guldskimrande mosaikdetaljer.

Första stationen var fotbad. Gruppen placerade sig på en lång rad med fötterna i var sitt kar nedsänkt i golvet. Spa-värdinnan förklarade att det var nu det började och berättade att karet hon höll i innehöll salt från döda havet och att det skulle vara särskilt mjukgörande eller nåt. Till höger om oss på bänken fanns varsin trähammare av ett delikat malaysiskt träslag som vi skulle använda till att slå på våra fötter med. Jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gapflabb. Det var det bästa sättet jag kunde komma på att kamouflera min skam.

Skammen över att sitta där och ha dragit en av vinstlotterna i lotteriet som delade upp världen. Skammen över att sitta där lite småfet och bortkommen och hamra på mina stackars västerländska medelklassfotsulor med en pytteliten hammare från Malaysia. Skammen över den bisarra känslan som uppstår när man plötsligt inser att det finns människor runt om i världen vars hela jävla liv går ut på att varje dag rena sitt vatten från salt och smuts för att göra det hyfsat drickbart. För att överleva. Samma salt som något jävla as sedan flygfraktar till anläggningar precis som den vi just befann oss på, så att övertygande spa-värdinnor kan kokettera med hur svinspeciellt det där saltet från döda havet är, som hon strax kommer att skopa i karen med lagom varmt och svinrent dricksvatten för att våra fossingar ska få det riktigt bra. Det är sånt man verkligen känner att man förtjänar när man slutkörd av att under ett halvår gått och dragit fötterna efter sig samtidigt som man åtnjutit världens bästa föräldraförsäkring.

Sedan var det dags för en ansiktsmask av handutvunnet shiasmör från Ghana (fair trade for extra nice – såklart) och lite ångbastu på det. Därefter stod en uppfriskande ispeeling på shemat. Gruppen samlades runt en piedestal som hela tiden fylldes på med färsk is från ett rör i taket. Jag lekte med tanken på att det var direktimporterad is från ett polarisflak som någon stackars isbjörn hade hjälpt till att paddla i vår riktning i sina desperata försök att rädda sig själv. Men det var nog tyvärr bara vanlig svensk grisa-is från en big ass ismaskin uppe i taket. Vi gnydde medan vi skrubbade oss själva och varandra med isen och tog sedan vår tillflykt in till den speciella aromabastun som ur min lekmannamässiga synvinkel var typ precis som en helt vanlig bastu men med en frisk doft av eteriska oljor.

Det uppstår en speciell, ganska tyst, stämning när man föses ihop sådär med en massa okända människor i halvnaket tillstånd och tvingas umgås men ändå inte. Man är ju inte där för att träffa vänner precis. Samtidigt känns det märkligt att inte låtsas om varandra, vilket är precis vad man gör låtsas inte som att man är ytterst vaksam på minsta rörelse, tonskiftning, allt. Man vill uppföra sig så att man inte blir ett samtal dem emellan sedan. Men till vilken nytta egentligen? Jag började leka med tanken på hur mycket som skulle krävas för att rubba det sociala spelet totalt ur balans. Hade det räckt att mannen med snickarkropp plötsligt hade släppt sig ljudligt där inne i bastumörkret och blandat upp den citrusbaserade basnoten med ett nyans av rutten tarm? Eller hade vi låtit det passera? Jag är osäker på om jag ens hade brutit pakten om någon i sällskapet hade plockat fram ett litet läderetui med tändare, sked etc och började mecka till en kabbe heroin och injicerat där inne på bastuns nedre steg. Vi befann oss fullkomligt i spa-värdinnornas våld. Lydde minsta vink och gjorde exakt som vi blev tillsagda.

Efter att nästan ha gått åt i värmen var det ut igen och sitta i ett varmt bad mittemot nästa grupp som nu hade placerat sig på rad i fotbadsstationen och satt och pickade på sina fotsulor. Här började jag på riktigt känna yrsel av alla kast mellan olika värme och fukthalter och alla stationer. Josefine fick hämta vatten och jag kände också att min självmedvetenhet trubbades av markant, vilket var en jävla tur med tanke på nästa station som var turkiskt hamam. Tre och tre samsades vi om ytorna som bestod av varma bäddar av marmor. Jag hade svårt att hamna i rätt position och kände mig smidig som en valross när jag halkade runt på min buk. När vi var ordentligt skrubbade fick vi duscha av oss och vänta medan värdinnan hällde hinkvis av skumvatten över marmorskivorna och skrapade av dem med en gummiskrapa. Det var kanske det mest knepiga delen av den totala spa-upplevelsen. Att behöva stå och se på medan de grovhugget rengjorde våra stenaltare från hudavlagringar inför nästkommande sittning (eller liggning för att vara mer specifik).

Näst sista stoppet var en nordafrikansk bastu eller Rasul där vi skulle smeta in oss i en speciell lera som hämtats i Marocko. Tydligen väldigt mineralrik, mjukgörande och något så in i satan poröppnande. Det kan vara mina medfödda västerländska fördomar, men jag tvivlar på att de där hälsotillskrivna egenskaperna är något som har riktigt samma status i de nordafrikanska länderna som i Falkenberg. Men vad vet jag. Kanske har marockansk lerinpackning seglat upp på top tre över aktiva kulturbärare i exempelvis Libyen nu efter Gadaffis fall och allt.

Hela Ivory-paketet (Mmm... elfenben, jag älskar den fräscha och kolonialtidsklingande namnsättningen på behandlingspaketen) avslutades med en så kallad tropisk bris där hela gruppen fick återfukta huden med solrosolja och sedan sitta bakåtlutade på en träbänk och känna hur en perfekt blandning av varm och kall luft smekte våra kroppar. Sedan var det slut. Men för att förlänga upplevelsen fanns juvelen i deras spa-krona. Eldrummet. Ett halvmåneformat rum fyllt med dubbelbäddar där man kunde ligga och trycka i sig nötter och frukt framför en svinstor brasa. Eller hångla. Om jag fick swingerklubb-vibbar redan i början så peakade den känslan här. I bäddarna låg badrocksdraperade par i utspridda och kramades i skenet från brasan. Vissa i sked. Vissa lite mer omslingrade. Alla förenade i en slags rådande konsensus om att detta ÄR själva sinnebilden av total relaxing. Själv är jag inte så lite kluven. Kanske är jag ensam om att inte fullt ut förstå spa-fenomenets storhet, men att tillsammans med främmande människor smörja in kroppen i råvaror från tredje världen är inte odelad njutning för mig. Den totala avkopplingen uppstod först lite senare när jag och Josefine låg och slappade i vår totaltvagade och portömda mosighet uppe på rummet, i väntan på middagen. Det ligger dessutom till grund för hela min tes om att det inte är det välgörande i alla behandlingar som är spa-vistelsernas magiska dragningskraft, utan den lilla sömnbubbla man förpassas till när man äntligen återfår sitt privatliv igen, och ligger ensamma i en hotellsäng. För den mina damer och herrar var som ett långt härligt rus jag aldrig ville lämna.

"För ett tryggare samhälle"

Sitter och skummar igenom nyheter. Fastnar flera gånger för den bisarra rapporteringen om hur SOS Alarm hanterade ett nödsamtal från en 16-åring som blivit skjuten i huvudet. Det är ju inte första gången SOS Alarm fått kritik för hur de hanterar 112-samtal. Men det här är nog det värsta jag har hört i sin genre.

Frågan är hur rekryteringsprocessen ser ut. På sin hemsida kan man läsa följande: Vi samarbetar med Rekryteringsmyndigheten där man i ett nästa steg får göra stress och simultantest samt personlighetstester som man får återkoppling på av psykolog.

Gött jobbat Rekryteringsmyndigheten! Hur kunde den här jävla nollan passera filtret? Ja, hon måste ju ha scorat rätt högt på stresstestet i alla fall. En person ringer efter att ha blivit skjuten i huvudet och skriker att de måste komma fort och hon bara mañana mañana. Den stressen jag känner bara av att höra hennes debila och skeptiska stämma går nog knappt att uppmäta. Det hade varit väldigt intressant att se psykologutlåtandet på hennes personlighetstest om man säger så. Ett hett tips är att kanske börja säkra ett EQ hos sina anställda som i alla fall tangerar Ted Bundys.

Så här lyder de första raderna i SOS Alarms uppdragsbeskrivning: SOS Alarm fyller en unik samhällsfunktion som dygnet runt larmar ut hjälpresurser vid olyckor och samhällskriser. På uppdrag av svenska staten ansvarar SOS Alarm för nödnumret 112.

Det låter ju fint och bra. Ett ganska viktigt uppdrag. Som svenska staten alltså valt att lämna över till ett gäng empatibedövade potheads. Det känns ungefär lika tryggt som att låta återfallspedofiler arbetsträna inom barnomsorgen eller att Obama skulle lotta ut ansvaret för USA:s samlade kärnvapens arsenal.

Hoppas verkligen att jag aldrig kommer behöva ringa 112.

Skrivkrampen

Jag tror att jag har fått en släng av den där beryktade och förbannade skrivkrampen som skrivande människor brukar tala om. Och jag inser att jag nog aldrig tidigare har upplevt det problemet. Inte på riktigt.

När jag gick hem på pappaledighet hade jag storvulna planer på att ägna mig åt skrivande så fort jag fick en stund över till mig själv. Jag inbillade mig att det skulle bli rätt många sådana stunder nu när jag tog den första delen av föräldraledigheten. Kanske har det också blivit många sådana stunder då jag i teorin bara borde fällt upp locket och börjat hamra. Men det har suttit hårt inne. De få rader som jag faktiskt fått ur mig har jag fått kämpa fram. Jag har haft svårt att motivera mig och kommit på tusen anledningar till varför jag inte hittar flytet och knäppt på en tv-serie istället. Skönt för stunden men det har stressat mig. Gjort mig på pissigt humör och snudd på deprimerad. Vilket egentligen är helt sinnessjukt. Jag är ju inte ledig för att få mer tid att skriva. Men ändå. Den där känslan har kommit krypande som en slemmig liten mördarsnigel (om det nu kallas krypa det de gör) och tagit över all min tankekraft. Ju mer jag har försökt blockera den och desto mer förlamad har jag känt mig och desto svårare har det varit att få ner en endaste liten rad.

För varje dag som går mellan det senaste blogginlägget höjs insatsen för att komma upp med något nytt. Inget känns vettigt och istället blir det just ingenting. Vilket formligen äter på mig. Det värsta av allt är att viljan finns. Jag är skitsugen på att skriva av mig men kan bara inte. Jag hatar det. Det är som ett skrivklådans Locked-in Syndrome. Jag blir en fjäril i glaskupan. Är det verkligen min lott? Bo fucking hoo, jag vet, men skrivkramp är fanimej en hund från helvetet.

Jag undrar om det finns några smarta trix för att bli av med skiten och komma loss. Jag tror inte på universallösningar men om någon som läser här har den perfekta metoden så skjut. Däremot tror jag att jag har börjat förstå sambandet. Med den inbillade ledigheten fick jag för mig att historierna skulle flöda. Men det gör de inte och kanske är det inte så konstigt. Plötsligt har min vanliga vardag ersatts av 100% marktjänst i hemmet med ett logistikpussel av hämtningar, lämningar, matning, blöjbyten och rena projektuppstarter bara för att lyckas komma utanför husets väggar. Jag säger inte att det inte är underbart. För det är det. Att vara föräldraledig är till 99% mumma för själen (och relationen till sina barn). Men alla intryck som det vanliga livet dagligen serverar hårdbantas till nästan anorektiska nivåer. Häromveckan var det mest intressanta när jag såg en Brunnsboversion av Bob Geldof på bussen. Det väckte förvisso ett inre fniss, men i övrigt, vad fan ska jag med det till.

Hur som helst. Nu har jag bestämt mig för att rycka plåstret. Det får bli lite mekaniskt och konstlat ibland och konstiga nivåskiften mellan mina inlägg. Inte bry mig om att kvalitén blir lidande ibland utan bara börja skriva det som faller mig in.

Nu ska jag ut och springa. Det är första gången på extremt länge. Det är inget jag ser fram emot. Bara ännu ett plåster som måste ryckas för att bota ännu ett Locked-in Syndrome. För jag är egentligen en sjukt smärt kille, tillfälligt inlåst i en slags gubbhydda med ofrivilligt mycket rondör. Och så kan vi fan inte ha det.

Som Fågel Fenix

I helgen återuppstod The Pirate Bay efter en tids tyst träda. Kul tycker jag. Var inne och tittade runt lite och det såg väl ut som vanligt tyckte jag. Bortsett från att den klassiska piratskepps-logotypen var bytt mot en slags fenixfågel i heroiskt manér fanns det en stor skillnad. Webbplatsen var totalt strippad på de oändliga kavalkader av annonser för mirakelkurer för penisar, och vad det verkar, en aldrig sinande bestånd av kvinnor som med ljus och lykta letar efter män som likt de själva brinner för lite vanligt hederligt hedonistiskt leverne. Puts väck. Borta. Bara sådär. I två hela dagar. Typ.

Det var skönt så länge det varade. Kändes rent. Men nu är det business as usual igen. Och om man ska försöka se något positivt med det hela så är det faktiskt rätt roligt att stanna upp ett slag och försöka sätta sig in i budskapen som kommuniceras.

Jag förstår givetvis problematiken med att krafterna bakom den här humorformen är aningen mer ekonomiskt än filantropiskt lagda och att deras moraliska kompasser är om möjligt lika felkalibrerade som Marcus Birros. Men bortom det finns också ett underhållningsvärde som i alla fall jag kan uppskatta.

Vi börjar med två riktiga favoriter:

Först avsändaren. Företaget HorsePower och deras XXXXL-Formula. Man kan bara tänka sig hur tankegångarna måste gått där. De talar till en målgrupp med dvärgkukar och då duger inte extra large någonting till. Inte dubbel- och trippel-X heller. Nä, här snackar vi hästballe och för att verkligen förtydliga det lånas därför en storleksterm som fram tills nu endast använts inom amerikansk specialkonfektion för så kallade dundderfetton. Men visst.

Vidare är budskapet ganska rakt och tydligt: "Förläng din penis 4-8 cm på 2 veckor!". Frågor på det? Skulle möjligen vara en rent estetisk invändning då, mot valet att använda en clipart-kuk med pålagd exponentiell uppåtkurva, för att illustrera resultatet av sin förstklassiga produkt. Men kanske är det smart. Vad vet jag?

Bäst är ändå brödtexten som klargör att du bara är ett klick bort från att dramatiskt öka storleken på din penis. Dramatiskt – på bara ett par dagar. Sådant kan säkert skrämma en och annan och då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och sätta på sig både livrem och hängslen i kommunikationen och klargöra att det inte kommer krävas något kirurgiskt ingrepp. Nänä, bara att knapra ett säkert, naturligt tillskott utvecklat av forskare för att uppnå resultaten som kvinnor älskar. Det finns så mycket fantastiskt i det här. Bara det att de faktiskt talar till en vuxen målgrupp som av allt att döma inte kan vara allt för snäv med tanke på att produkten faktiskt marknadsförs och lyckas säljas. Älskar generaliseringen också. Resultaten som kvinnor älskar. Härligt att kunna skjuta med ett sådan där trumpetpipehagel som Kalle Anka har.

Mer göttigt finns att hämta inne på företagets webbplats. Där visar det sig att de inte bara säljer hästpiller utan även löst mysteriet med kvinnor. Man kan läsa en massa matnyttig information om vad kvinnor drömmer om och vill ha samt att de flesta män inte lever upp till det. Snittpenisen är 15 cm i erigerat läge vilket kan tyckas lite snopet eftersom undersökningar tydligen visat att den nedre gränsen för en tillfredsställande penis går vid 15,5 cm. Så nesligt va. En halv centimeter över genomsnittet är allt som fattas för att garantera kvinnan en orgasm vid samlag. Bara att beklaga säger HorsePower och konstaterar att det inte är konstigt att miljoner av kvinnor erkänner att de aldrig haft en orgasm - eller fejkar de så att deras partners skall känna sig som "riktiga män". Sicken tur att HorsePower dessutom kan erbjuda en lösning på problemet. Med deras supereffektiva produkt kommer din balle att växa mellan 4-8 cm på bara två veckor.

Hur då? Kan det verkligen vara sant? Ja för fanken!

Givetvis finns en fullt trovärdig förklaring till hur detta mirakelmedel faktiskt fungerar på företagets webbplats:

I samband med en erektion, flödar blodet till vävnaden i din penis som kallas för corpus cavernosum. Denna porösa vävnad expanderar för att rymma blodflödet. Den unika kombinationen av säkra, naturliga ingredienser i HorsePower+ ökar blodflödet till din penis kraftigt -- ett mål som enkelt kan uppnås på enbart några dagar. Du kan alltså få en större penis på mindre än vecka! Självfallet kommer du att fortsätta se stadigt förbättrade resultat om du fortsätter att ta HorsePower+. (Oroa dig inte. Din penis kommer inte bli alltför stor. Denna exklusiva formula har utvecklats för att uppnå maximala, inte överdrivna resultat.)

Jag älskar hur de balanserar på en tunn tunn vetenskaplig-ish tråd för att både peppa och lugna på samma gång. Viktigt att tänka på är att målgruppen trots allt är ganska skör och ängslig av sig. De vill inget hellre än att ha en större penis, därför är deras kritiska tänkande ungefär lika styvt som våt papp, samtidigt vill de inte gambla med den lilla stumpen de har och börjar kanske noja över hur det skulle vara om den blir för överdimensionerad. Som att det verkligen finns en överhängande risk. Jag kan riktigt ser hur den avslutande parentesen har tillkommit efter att HorsePowers inbox fyllts av mail från rådvilla män som oroat sig över att de kanske till och med kommer att bli lite för välhängda i slutändan. Det är ju liksom inte heller bra.

Jag skulle så gärna vilja skanna hjärnan på en person som gått hela vägen från att gå in på The Pirate Bay för att lägga vantarna på den senaste säsongen av Game of Thrones, till att bli fastna för annonsen i fråga, klicka, läsa och slutligen genomföra ett köp. I hopp om att deras penis bara några dagar senare ska resa sig som Fågel Fenix. Det måste ju rimligtvis ha hänt och det hade varit så in i helvetet kul att veta exakt hur resonemanget har gått inne i huvudet på dem.

Nästa annons är också väldigt rolig tycker jag. En ung kvinna står i färd med att dra av sig sina trosor, ackompanjerad av budskapet "OLDER GUYS ONLY!" Följt av det förtydligande "NO EXCEPTIONS". Samma grej där liksom. Vem klickar?

Uppenbarligen någon som känner sig ganska träffad. Va, är det sant? Vad är det här för gött ställe egentligen. En massa unga kvinnor som bara vill ha äldre grabbar. Alltså endast äldre. Inga fucking jävla undantag heller. Yngre killar gör sig icke besvär. Vem hade kunnat ana att en risig ämnesomsättning skulle betala sig? Ibland har man allt bra tur. Bakom bannern döljer sig alltså en uppsjö av seriösa kvinnor som står på kö för att lyckas träffa en gamm-gubbar. Bara att gå in och plocka liksom. Boom!

Sista exemplet är också den en liten personlig favorit. Kanske är man inne för att hämta senaste avsnittet av någon favoritserie när man helt utan förvarning får en väldigt direkt fråga slängd rakt i ansiktet. "Runkar du för mycket?". Va? Vem är det som undrar och varför? Ögonen letar sig neråt och där står en kvinna i grön klänning. Bilden påminner lite om spalten i en lokaltidning där en praktikant har sprungit runt och frågat fem olika personer vad de tycker om trängselskatten, hur de ska fira nationaldagen etc. Hon håller i en matchande kavaj samt en handväska. Med ens känns allt så förvirrat. Är det hon som får frågan eller frågar hon dig?

Längst ner kommer svaret som egentligen inte är ett svar utan bara förvirrar det hela än mer: Knulla upp till 4 kvinnor i veckan på Sveriges största sexdating-sida. Avsändaren är alltså en dejting-sida som har lyckats definierat sin målgrupp till män som runkar för mycket. Erbjudandet är att man istället för att spela skinnbanjo hela dagarna nu har möjlighet att lägra upp till fyra kvinnor per vecka. Fatta hur jävla roligt det skulle ha varit att sitta med när personen i fråga satt och sydde ihop den här annonsen. Ett sånt veritabelt mindfucking-geni.

Några enkla rader text, en bild på en kvinna och tänk vad förvirrade alla runkpellar plötsligt måste bli. Varför just fyra stycken? Handlar det om någon slags måttfullhetsprincip? Är fyra verkligen max? Och finns det något minimum? Hur regleras antalet samlag?