Färskingar och Kenny Powers

Helg nu. Har gjort första veckan på nya jobbet. Skönt. Hatar verkligen känslan av att vara "han den nye". Jag vet att den sitter i ungefär ett kvartal men första veckan är ändå första veckan. Man vänjer sig aldrig. Plötsligt gör man en resa bakåt i livet. Jag tänker på alla de gångerna man började på en ny skola, i en ny klass eller ställdes inför en annan ny gemenskap. Man känner sig liten. Känner mig nöjd med mitt val måste jag säga. Alla har varit svintrevliga och inkluderande. Det kommer bli en spännande tid framöver.

Appropå inskolningar så har Tintin börjat sin nya skola nu i veckan. Brunnsbo. Det är en big ass skola och jag har varit ganska nervös för hur det ska gå för henne att komma in i en helt ny miljö där hon inte känner någon. Hon är försiktig av sig och kanske den minst elaka personen på jorden. Inte den tuffa typen direkt. Efter en vecka kan vi konstatera att hon ÄLSKAR sin nya skola/klass och att hon helt ärligt blev lite nedslagen när hennes storasyster Stella retades med henne och sa att hon inte skulle gå till skolan varken idag eller imorgon heller. Men... när ska jag få gå till skolan egentligen? utbrast hon med rynkande ögonbryn. Hittills har jag varje dag blivit positivt överraskad av allt från hennes klass till hennes lärare. Det verkar råbra.

På tintins skolgård har dessutom gjort en rolig spaning två dagar i rad när jag har lämnat henne. En pappa som lämnar sin son ser exakt ut som Kenny Powers i Eastbound & Down. Alltså EXAKT. Minus humorn. Det är en sådan likhet i hela deras skepnad jag bara väntar på att bli smädad. Utseende, klädstil, uppsyn och resten av hans framtoning är så lika att det knappast kan vara en slump. En pizzadegig man med bad 'tude blick, sydstatshockey och goatee, trekvartsbyxor och semisladdrig wife beater. Bra val av look om man vill att ens omgivning ska känna fruktan för permanent nedsatt fysiska hälsa. Mindre bra val om man vill framstå som sympatisk.



Om det någon gång ska göras en svensk remake på den serien kan castingbolaget ringa mig så kan jag vidareförmedla kontakten. Om jag vågar. Risken är väl ganska stor att jag blir lemlästad som tack.

Jag minns när jag försökte ge en aningen burdus och till sin profil ganska oborstad kollega en slags komplimang och sa att han påminde så sjukt mycket om Kenny Powers. Det blev ganska finsk stämning under två dagar kan man säga. Men inte lika finskt som när jag typ 2003 med helt ärligt uppsåt försökte ge en av mina närmsta vänner en liknande komplimang, för att jag tycker så mycket om henne. Jag sa att hon var jättelik Anthony Hegarty från Anthony and the Johnsons. Den tystnaden. Jag minns att jag kunde se henne komponera ett lika inlevelsefullt som symfoniskt våldsamt musikstycke med sin kall blick och spända käkmuskler. Blir fortfarande konfronterad med det gamla minnet ibland. Gamla synder sonas svårligen.