Nailbiter

Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.

"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"

Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.

När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.

"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."

Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.

Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.

Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.


Uppvaknandet uteblev.

Summer of nothingness

Tillbaka i Göteborg på en snabbvisit. Skönt. En vecka av semestern har regnat bort i Mellbystrand. Det var längesedan jag kände mig så stressad under en semester. Josefine tycker att jag ska koppla av och jag försöker, men jag är verkligen i behov av bra väder nu. Den där svenska sommaren som brukar romantiseras så. Ett sånt piss. Jag kommer aldrig mer lita på nån svensk sommar. 

Bitter? Ja. Mycket! 

Jag känner mig sviken och förnedrad av vädrets makter. Kan inte ens minnas när jag frös ollonet av mig i Juli innan. Från och med i år kommer bra väder att vara en bonus, men vi ska börja med att ALLTID emigrera på sommaren – så är det bara.

Jag får alltid ångest när SVT sänder sin tolkning av Groundhog Day

Jag la mig på soffan för att ta en power nap och vaknade med en ångestkänsla i hela kroppen. Jag tittade mot tv:n. Allsång på Skansen. Phew! Det förklarade saken. Jag får alltid ångest av Allsång på Skansen. Riktig jävla rå-ångest. Vet inte varför egentligen men jag får en sådan otrolig märklig känsla av det. Det hade förgiftat mig i sömnen. Hela programmet känns lite som SVT:s tolkning av Groundhog Day. Samma låtar, samma artister och samma hjärtligt ekande tomma och klämkäcka skämt till spelad trevlighet – avsnitt efter avsnitt år efter år. Tv-formatet där inga artister riskerar att passera bäst-före-datum utan behandlas som whiskytunnor. Alltså, jag vill inte ogilla Allsång på Skansen (det känns så väntat) och jag vet faktiskt inte ens om jag gör det. Men jag får ångest av det.

När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.

Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.

När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.

Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.

Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!

Första dagen på resten av semestern

Nu har jag officiellt gått på semester. Har längtat efter semester ganska intensivt nu sedan ett par månader och nu är den här. Fyra veckor. Det känns egentligen alldeles för kort. Men ändå, gött. Frågan är bara vad man ska hitta på. 

Svensk sommar

Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se

Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.

Ångestskapare

Hej alla!
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?

Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html

Rymden, det är det bästa

Jag älskar fan rymden. Är så sjukt fascinerad av vilket fett bygge det är. Universum. Därför blev jag lite till mig nu när jag läste i dn att forskare vid Cern ska hålla en presskonferens imorgon. De ska tydligen presentera sina framsteg i jakten på Higgs partikel. Det handlar alltså om en sjukt liten grej som ingen någonsin sett men som verenda fysiker fått semistånd av blotta tanken på, ända sedan den brittiska fysikern Peter Higgs började jiddra om den i mitten av 1960-talet. Den tros vara den sista pusselbiten som behövs för att kunna svara på grundläggande frågor om universums uppbyggnad. Lösningen på universums hemlighet om man så vill. Det är rätt koolt.

Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.


– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.

Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.

Rymden alltså. Man måste älska den.

Om kaos bor granne med Gud...

... så bor gud på mitt nya jobb.

Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor,  och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.

Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått. 

Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet. 

Sven Otto i farozonen

Apropå skägg. Den gångna veckan har ju allas vår Sven Otto Littorin varit föremål för ett stycke medial uppmärksamhet igen. Mindre snuskchat och mer högerextremism i fokus den här gången dock. Är faktiskt inte närmare insatt i frågan. Röv eller hygglo? Ingen aning. Det jag vill poängtera är att jag verkligen diggar hans ihärdighet när det kommer till det ohyggliga lilla medeltidsskägg han nu låtit pryda hakpartiet under en ansenlig tidsrymd. Det är som taget ur en gammal riddarsaga. Men ändå. Det är hans och han står för det. Det är rätta takter det. Man ska inte böja sig för vad resten av världen tycker i frågan. Bara för att precis alla andra undrar varför i helvete en person frivilligt väljer att ansa till ett så distinkt vedervärdigt fittskägg. Gillar man sitt skägg ska man behålla det både i vått och torrt. Heja Sven Otto. Låt inte de jävlarna ta ditt skägg, säger jag bara.

Kuriosa:
Extremt obekräftade källor låter göra gällande att det faktiskt var skägget som gav upphov till det numera episka nätaliaset "Dangerzone2010".

Året var 2010 och Sven Otto Littorin visste att det han höll på med var fel. Jävligt fel. Han satt hemma på nätterna putsade på sin pjäs i det dova ljusskenet. Han såg att det var smutsigt det han höll på med men han kunde bara inte låta bli. Det var helt enkelt för eggande att se hur det långsamt tog form, drag för drag, och mitt i all buskighet reste sig så ett hiskligt... skägg.

När han slutligen hade frilagt större delen av sitt käkparti från ansiktsbehåring stod det klart. Det han just hade skapat var en extremt riskfylld liten tingest. Håret som var kvar skulle antingen hjälpa eller stjälpa honom. Inga gråzoner skulle längre existera. Sven Otto visste att det var ett farligt game men han kände att han hade balle nog att spela det. Således fick skägget heta Dangerzone2010.

Fett ballt med skägg ju

Var och inhandlade en trimmer på Kjell & Co. Ynglingen bakom kassan rekommenderade en hårtrimmer som enligt sin kollega fungerade briljant även till skäggväxt. Dessutom ingick den i deras  sommarkampanj så jag fick den för en spottstyver.

Medan jag skrev på kvittot uttryckte han plötsligt sin oro:
– Du ska inte raka av dig allt det där va?
– Njae, kanske inte allt men jag måste hålla det lite i schack.
– Mmm, men ta inte av det helt... fett ballt med skägg ju!
– Ehh... Ok.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta sådan bekräftelse, hur jag ska känna inför min numera ganska så mustiga ansiktsbehåring. Ska jag bli smickrad? Eller ska jag skämmas för att det innebär det att jag återigen har gått in i någon slags hipsterfälla?  

Tjejer och parkförvaltningar

Tänkte passa på att tipsa om mina två finaste tv-serie-upptäckter på länge:

Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.





Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.

Förresten

Vill passa på att önska en glad midsommar till eder alla. J sa att det var helt meningslöst att jag skrev det för att ingen läser några bloggar idag. Men ändå. Glad midsommar.

Och plötsligt hände det

Precis efter att jag fullkomligt tappat det över de där cyklisterna ibland oss som tror att varje tur till och från jobbet är en kritisk delsträcka i Tour de France. De (jag hatar er) som beter sig så stingsligt i trafiken att det är som att de riskerar en pokal, ära och berömmelse eller något. Då stöter jag på något som gav mig lite hopp igen.

På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.

Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.

Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.

Jan Shermans finest

Var och stretade en stund på gymmet igår kväll. När jag sprang på bandet passade jag på att avnjuta nyheterna på Sveriges folkligaste kanal. Det är fina grejer det.

Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.

Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.

[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."


Briljant!

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.

Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>

Måtte djävulen ta alla "cyklister"

Jag har sedan Blå skottets (numera flammande gul men fortfarande blå i själen) reinkarnation återupptäckt cykleriet med allt vad det innebär. Bra och dåligt.

En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.

Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.

Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.

Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.

Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster  precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?

Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.

Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.

Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?

"En go gäng #22"

Män som gillar bröd

Enmilahalsduken

Hörde en "nyhet" på radio i helgen som fick mig att sätta i halsen. En go gäng tanter i Norrland har kommit på den briljanta idén att de ska sticka världens längsta halsduk. En mil siktar de på. Gött. Jämn och bra siffra. Det skall väl räcka för att täppa till truten på de där andra idioterna som redan stickat en halsduk på dryga sju kilometer. Vem vill inte sätta ett rekord liksom.

 Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.

 Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.

 

 Av alla dumma sätt att slösa sin tid...

Rapport från Hisingen

Ok. Nu har jag under två veckor tillbringat dygnets 8 piggaste timmar på Hisingen, bakom den sminkade kulissen på Lindholmen. Det känns både spännande och exotiskt. På många sätt.

Ett av sätten är att det i samma område som vårt kontor även ryms en däckfirma, en 1%-klubb och framförallt ett charmigt litet ungkarlshotell, vars fasad bjuder på en ny spännande kulturupplevelse nästan varje dag när man kommer gående. Det är inga Ikea-förslavade Volvo V70-svennar som huserar där om man säger så. Det är män som ser ut att ha levt exakt samma barnförbjudna liv som Keith Richards. Minus rockband. Minus pengar. Minus alla former av medgång och framgång i livet.

Varje lägga har ett eget fönster som har två funktionsområden. Dels för att hänga och blänga i på förbipasserande (min fördomsfulla självbevarelsedrift  har fått mig att undvika alla former av ögonkontakt) men även som någon form av display-yta för hötorgskonst och mer obskyra artefakter. Bland annat har jag sett ”kreativa” lapptäcken av färgglada flygblad, actionfilmsplanscher och klassiska loppistavlor, föreställande en medioker tulpanbukett mot brunflammig bakgrund pryda fönstren. Samt en rad andra deprimerande konstyttringar. Samtliga med motiven vända ut mot gatan, vilket är något jag inte riktigt hajar. Det måste vara en sån där typisk Hisingsgrej. Själv brukar jag hänga upp tavlor med framsidan in mot rummet så att jag själv kan ta del av motivet. Men det är jag det.

Nice!

Det mest iögonfallande pyntet jag sett är nog ändå i fönstret på ett av de lägre belägna våningsplanen där någon stolt hade placerat en pikant liten uppstoppad installation med ett stycke kobra och ett stycke mungo, i klassisk stridsposition, redo att braka lös i en kamp på liv och död. Det hela accentuerades med en fond av en sådan där klassisk grå miljonprogramspersienn i solfjäderformation. Sånt ser man inte varje dag på fastlandet.

Jag vet inte riktig vad jag ska säga. Men jag antar att det berikar mig. Som människa. Eller nåt.

Det var allt för nu. Nu drar jag till Halland. Över och ut.

En stabbig dröm

Inatt drömde jag drypande snuskiga drömmar om sexiga kolhydrater och slyniga transfetter. Mmmm... Jag drömde att det var stora rubriker i alla tidningar och huvudnyheten i alla tv-nyheter. Forskarna var bombsäkra på att kolhydratintensiv kost kombinerat med fett var det allra bästa för kroppen. Inte bara oskadligt utan till och med bra för hjärtat också. Hej vita frallor, kebabpizza en masse, snabbmat, lyxfikor och extra allt, tänkte jag något avvaktande.

Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.

Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...

Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.

Kickstarten - dag 3

Så var tredje dagen gjord. Har träningsvärk, fryser och är ruggigt trött. Hela tiden. Försökte peppa med att jag gjort en tiondel. Det gick sådär. Sedan kom jag på att om tre dagar har jag gjort en femtedel. Femtedel låter bättre. Det är inte jättekul men det funkar. Man känner sig duktig. Dock är jag besviken på hela grejen. Kan inte rekommendera någon att punga upp 500 papp för den skiten man får. För det enda man egentligen får är ett träningsschema (som för visso känns jävligt bra). När det här är över så kan jag dela med mig av träningsschemat till den som vill.

Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.

Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.

Annars är allt frid och fröjd.

Fjärde dagen imorgon. Redan.

Idag börjar smärtan och lidandet.

Var uppe vid 6 i morse och tränade. Sjukt, jag vet, men jag har signat upp mig på att förstöra försommaren med ett 30-dagars strikt tränings-/kostprogram. En så kallad Kickstart på sommaren. Kortfattat går det ut på att jag ska äta lite och tråkigt, träna minst en timme varje dag och berusa mig så sparsamt som möjligt under 30 dagar. Världens osexigaste deal i utbyte mot en förhoppningsvis något mindre barba-look när semestern tvingar ner mig på stranden.

Och varför jag säger det här till er då? Jo, för att jag har upptäckt att jag har en tendens att inte ge upp riktigt lika lätt och bli tjurskallig nog att orka genomföra projekt om jag outtar det till så många som möjligt.

Status:
Vägde in på dryga 89 kg och ett midjemått på [CENSUR] cm. Så då var det sagt. Nu jävlar röjer vi. Fy fan.