Fett ballt med skägg ju

Var och inhandlade en trimmer på Kjell & Co. Ynglingen bakom kassan rekommenderade en hårtrimmer som enligt sin kollega fungerade briljant även till skäggväxt. Dessutom ingick den i deras  sommarkampanj så jag fick den för en spottstyver.

Medan jag skrev på kvittot uttryckte han plötsligt sin oro:
– Du ska inte raka av dig allt det där va?
– Njae, kanske inte allt men jag måste hålla det lite i schack.
– Mmm, men ta inte av det helt... fett ballt med skägg ju!
– Ehh... Ok.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta sådan bekräftelse, hur jag ska känna inför min numera ganska så mustiga ansiktsbehåring. Ska jag bli smickrad? Eller ska jag skämmas för att det innebär det att jag återigen har gått in i någon slags hipsterfälla?  

Tjejer och parkförvaltningar

Tänkte passa på att tipsa om mina två finaste tv-serie-upptäckter på länge:

Parks and Recreation
Fantastisk liten pärla med humorgeniet Amy Poehler och en för mig helt nyupptäckt stjärna Nick Offerman, mannen bakom mannen, myten och legenden Ron Swanson. Jag fullkomligt älskar Ron Swanson. Han kan vara det bästa som hänt amerikansk sitcom sedan... ja fan vet. Visst, serien är tramsig på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar uppskatta. Men den har något som gör den helt oemotståndligt. Ron Swanson. Kanske är det för att han delar min fäbless för bacon. Är inne på tredje säsongen nu och det blir bara bättre och bättre.





Girls
Lite sent men serien alla pratar om. Girls. Ja, den är lika bra som ryktet säger. Total förälskelse. Lena Dunham som ligger bakom den går in som en favorit på min lista. Direkt. Det bästa hittills i år. Ska inte ens ge mig på att försöka beskriva den. Det finns det redan de som gör så mycket bättre. Men se den för guds skull. Se den om du inte redan gjort det.

Förresten

Vill passa på att önska en glad midsommar till eder alla. J sa att det var helt meningslöst att jag skrev det för att ingen läser några bloggar idag. Men ändå. Glad midsommar.

Och plötsligt hände det

Precis efter att jag fullkomligt tappat det över de där cyklisterna ibland oss som tror att varje tur till och från jobbet är en kritisk delsträcka i Tour de France. De (jag hatar er) som beter sig så stingsligt i trafiken att det är som att de riskerar en pokal, ära och berömmelse eller något. Då stöter jag på något som gav mig lite hopp igen.

På båten över till djävulsön kommer en proper snubbe fram till mig och frågar var jag har fått tag på min sadel (brun i läder) och vi inleder ett trevligt samtal som ska räcka hela vägen över hamnen. Det visar sig att han håller på att bygga upp en egen cykel från grunden och jag tipsar om ett ställe som blästrar och pulverlackar för en spottstyver och om de butiker och reparatörer jag kommit i kontakt med. Väl på andra sidan sitter vi upp på våra stålhästar och cyklar ledigt samtalande tillsammans, med solen i ryggen in mot de slummiga delarna. Det var vackert. Jag skulle vilja säga att en vänskap föddes där men det är att ta i. Rätt rejält. Men det var trevligt.

Resten av dagen var jag upplyft av det lilla mötet. Det var liksom en den perfekta modellen för hur ett harmoniskt samspel mellan människor i ett välmående samhälle borde fungera. Till och med när jag kom över till fastlandet samma eftermiddag och en sådan där surcyklist tourettesringde på sin ringklocka, för att någon stackars tant råkade stå lite illa och inkräkta på hans körfält med sitt framdäck, i väntan på att komma över vägen. Till och med då kände jag ett sådant där Gandhiskt lugn (det han hade när han inte slog sin fru) i kroppen.

Vi får se om det håller i sig. Troligen inte.

Jan Shermans finest

Var och stretade en stund på gymmet igår kväll. När jag sprang på bandet passade jag på att avnjuta nyheterna på Sveriges folkligaste kanal. Det är fina grejer det.

Kolmården var på tapeten efter att en djurskötare blev dödad av ett gäng vargar häromdagen. Tragiskt på alla sätt och vis. Kolmården klassar det som en arbetsplatsolycka men se den göbben går inte. Så lätt ska de inte komma undan. Nänä, inte på Jan Shermans finest pass. Skönt att TV4:s skjutjärnsjournalister alltid står redo för att gå till botten med ett och annat.

Grävet grundade sig i att allt fler vargexperter tydligen har riktat skarp kritik mot Kolmårdens vargpolicy. Hmm, intressant. Alltid kul att höra vad en experter har att säga i rykande heta frågor. Och för oss som bara nöjer oss med det allra bästa är det en ynnest när Lili och Sussie Päiväräänattarannanarra-nånting väljs ut att föra experternas talan, i klassisk malou-von-siversk kanalanda. Reporten introducerar med att berätta att systrarna jobbat länge med olika projekt som rör vargar och att de tycker minsann att det var mycket olämpligt att djurskötaren fick gå in ensam.

[Klipp till Sussie]
"Alltså, vargar är vilda ehhh... det går att tämja alla vilda djur om du tar dem från att de är små i stort sett. Men dom kommer till ett stadium, ett skede, där dom börjar testa gränser... Jag tycker inte att man ska gå in ensam. Dom är stora. Det kan hända situationer och då behöver man kanske vara två."


Briljant!

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag har något emot Oh mama cant you tell-syrrorna. Tvärtom. Jag gillar dem. De är väldigt oförargerliga och dessutom fanns de där för mig under en skör tid i mitt liv, då jag nattligen började utforska min lilla elva- tolvåriga pojkbånge (jag gillade Lili mest för hon verkade snällast, Sussie såg för alldeles för farlig ut för min smak). Dessutom är de väldigt djurintresserade. Men. Jag undrar ändå, lite blygt, om nyhetsteamet verkligen verkligen hade vänt på alla stenar innan de slutligen valde att låta de gamla popdrottningarna stå för den samlade rösten från expertkritikerkåren? Kanske. Men jag är inte helt säker.

Länk till inslaget (ca. 12 min in i klippet) >>

Måtte djävulen ta alla "cyklister"

Jag har sedan Blå skottets (numera flammande gul men fortfarande blå i själen) reinkarnation återupptäckt cykleriet med allt vad det innebär. Bra och dåligt.

En typiskt bra grej är att det går kvickt att ta sig fram. Vart man än ska. Utan större ansträngning susar jag fram dit däcken tar mig och jag gillart. Egentligen är det bara en grej som stör mig med cyklandet. Cyklisterna. Alltså inte alla andra som cyklar, utan specifikt de satans vidriga bror-duktig-typerna som cyklar runt lika avslappnade som pissura SS-soldater, med sin utomordentligt råröviga grundinställning till alla andra trafikanter. Hela tiden. De som av naturen hatar bilister, mopedister, fotgängare och kanske allra mest andra cyklister. Bara för att allt som konkurrerar om ytan ställer till det med sin blotta existens. Brusar.

Nä, ve den som kommer i cyklisternas väg. Minsta lilla avvikelse från det som verkar vara något slags strikt dogmatiskt cyklistreglemente (som ingen annan förstår eller bryr sig om), så exekveras domen som på reflex, och straffet regnar över en i form av en duktigt inövad skällsvada. Man hinner inte ens replikera för att man blir så paff. Och när man väl hunnit smälta sin avhyvling har de för längesedan passerat. På mina tre första veckor har jag nog lyckats dra på mig mer hat från sådana där cyklistsvin än jag som bilist lyckats göra på femton år. Och då kör jag ändå som en jävla cowboy ibland.

Det sjuka är att det inte bara är såna där hurtfriska gubbsvin med dropphjälm och full cykelmundering. Ni vet de som snyter sig i farten bara för att det är så man gör i Tour de France. Nädå, det är alla möjliga åldrar och kön som håller på och riktigt surcyklar runt i vår stad. Jag hade nästan kunnat förvänta mig ett dåligt temperament från snubbar som mosat sönder sina testiklar under sina idoga misslyckade försök på Vätternrundan. Men när en vad jag vid första anblicken skulle kunnat avfärda som en klassisk röktant, riktigt våldsvräkte ur sig minst fem olika smädelser, bara för att jag vid ett övergångsställe råkade bryta mot något i regelboken. Då blev jag först förvånad. Sedan arg. Innan jag alldeles för sent kände hämndlystnaden börja kittla som nyponkärnor i nacken på mig.

Det gjorde att jag började hålla ögonen öppna för fler uttryck av cykelnazism runt om i samhället och jag måtte ha varit blind innan men herrejävvelar vad jag har sett och hört. Inte ens fem minuter efter mitt lilla möte med den arga tanten stod jag och låste fast min cykel utanför min lokala Ica-butik. Plötsligt hör jag en domderande mansröst fullkomligt vråla sönder ett par småtjejer, för att de gick lite slarvigt över gatan som råkade sammanfalla med hans utstakade rutt. Han var en fullkittad sportcyklare och var tvungen att väja. Ja, till och med använda bromsen lite, och finns det något DEN typen av cyklister hatar så är det att behöva bromsa. De beter sig lika samlat som man kan tänka sig att man hade gjort om man blev överraskningsväckt av en ljummen kisstråle i ansiktet. Jag lovar hela torget var fullt av fågelholkar. Ingen förstod hans häpnadsväckande överreaktion. Men jag tyckte mig kunna börja se ett mönster.

Min kollega berättade att hon för nån vecka sedan hade blivit omcyklad av en liknande dåre i allén som blev så upprörd över hur illa hon framförde sin stålhäst att han rådde henne till evig spårvagnstrafik (något för cyklister så ovärdigt att det kan framkalla konvulsioner av blotta tanken att färdas så kastlöst). Och så sent som i morse fick undertecknad ett riktigt ont öga från en tant för att jag la mig till vänster  precis innan jag skulle svänga över ett övergångsställe på en liten bro. Jag vet att det är högertrafik i det här landet och jag kan reglerna hjälpligt, men ibland passar det bara inte och då måste man anpassa sig och följa sitt inre flow. Jag menar på en bred jävla cykelbana med typ hundra meter till möte, hur jävla autistiskt är det inte att lacka ur för att man kan bli tvungen att byta fil i fem sekunder?

Kontentan är att jag bara efter några veckor på hjul är så förbannat trött på alla cyklister som tror att de äger rätten att skälla ut mig (och många med mig) för att vår cykelstil inte stämmer överens exakt med deras. Det är ett sådant jävla översitteri. En riktig skitstil. Bara jag tänker på det så retar jag upp mig något helt enormt och får en stark omgående lust att go vigilante. Ta lagen i egna händer och straffa dem. Ta på mig rollen som cykelpöbelns hämnare. Känn på superhjältevibbarna: Mikebike - Alltid hård. Alltid rättvis. Jag får fan gåshud.

Varje gång en oförrätt skedde skulle jag släppa allt jag hade för händerna och förfölja dem, ända till de ställer sin cykel. Då skulle jag vara där med min feta mattkniv och skära upp däcken. Både fram och bak. Och i en av skårorna skulle jag sätta mitt visitkort, med en trevligt formulerad hälsning om att så kan det gå och att det kan vara en god idé att tänka sig för innan de flippar över skit på en annan cykelburen person igen. Så jävla gött det hade varit.

Hmmm... frågan är om jag kanske äntligen har hittat min nya hobby!?

"En go gäng #22"

Män som gillar bröd

Enmilahalsduken

Hörde en "nyhet" på radio i helgen som fick mig att sätta i halsen. En go gäng tanter i Norrland har kommit på den briljanta idén att de ska sticka världens längsta halsduk. En mil siktar de på. Gött. Jämn och bra siffra. Det skall väl räcka för att täppa till truten på de där andra idioterna som redan stickat en halsduk på dryga sju kilometer. Vem vill inte sätta ett rekord liksom.

 Men inte nog med det. Den fina tanken är att halsduken, när den är klar typ 2014, ska packas ihop och skickas till ett barnhem i Ryssland. Där ska den göras om till filtar annat som kan skänka värme till de stackars föräldralösa barnen. Hmmmm... Är det tänkt att jag ska applådera detta fantastiska initiativ? Ge dem en klapp på axeln för deras godhet? Eller bara höja på ögonbrynen och tycka att det är lite gulligt? Jag vet inte. Det kanske bara är jag, men är det inte lite väl mycket "gå över ån efter vatten-feeling" över hela det här projektet? Först lägga flera år på att sticka något helt värdelöst för att sedan ändå behöva klippa isär den, trixa och mecka som små as. Innan den slutligen kan bli till en massa små vinda och skeva multikolorerade filtar.

 Det är väl en sak om man vill slösa bort sin tid och en helvetes massa garn på skit. Men då behöver man väl för fan inte dra in det gamla välgörenhetskortet för det? Alla fattar ju att om de verkligen hade brytt sig ett endaste litet skit om de ryska kidsen, så hade de gett fan i att plöja ner all sin vakna tid och privatekonomi på ett ton garnnystan, och bara köpt ett duktigt lager filtar istället. Per pronto. Skitsamma om det inte är handstickat. Jag tror nog att de frusna små barnen kan ha överseende med att filtarna är så kallad "billig skit" om de slipper frysa i två år innan de får dem.

 

 Av alla dumma sätt att slösa sin tid...

Rapport från Hisingen

Ok. Nu har jag under två veckor tillbringat dygnets 8 piggaste timmar på Hisingen, bakom den sminkade kulissen på Lindholmen. Det känns både spännande och exotiskt. På många sätt.

Ett av sätten är att det i samma område som vårt kontor även ryms en däckfirma, en 1%-klubb och framförallt ett charmigt litet ungkarlshotell, vars fasad bjuder på en ny spännande kulturupplevelse nästan varje dag när man kommer gående. Det är inga Ikea-förslavade Volvo V70-svennar som huserar där om man säger så. Det är män som ser ut att ha levt exakt samma barnförbjudna liv som Keith Richards. Minus rockband. Minus pengar. Minus alla former av medgång och framgång i livet.

Varje lägga har ett eget fönster som har två funktionsområden. Dels för att hänga och blänga i på förbipasserande (min fördomsfulla självbevarelsedrift  har fått mig att undvika alla former av ögonkontakt) men även som någon form av display-yta för hötorgskonst och mer obskyra artefakter. Bland annat har jag sett ”kreativa” lapptäcken av färgglada flygblad, actionfilmsplanscher och klassiska loppistavlor, föreställande en medioker tulpanbukett mot brunflammig bakgrund pryda fönstren. Samt en rad andra deprimerande konstyttringar. Samtliga med motiven vända ut mot gatan, vilket är något jag inte riktigt hajar. Det måste vara en sån där typisk Hisingsgrej. Själv brukar jag hänga upp tavlor med framsidan in mot rummet så att jag själv kan ta del av motivet. Men det är jag det.

Nice!

Det mest iögonfallande pyntet jag sett är nog ändå i fönstret på ett av de lägre belägna våningsplanen där någon stolt hade placerat en pikant liten uppstoppad installation med ett stycke kobra och ett stycke mungo, i klassisk stridsposition, redo att braka lös i en kamp på liv och död. Det hela accentuerades med en fond av en sådan där klassisk grå miljonprogramspersienn i solfjäderformation. Sånt ser man inte varje dag på fastlandet.

Jag vet inte riktig vad jag ska säga. Men jag antar att det berikar mig. Som människa. Eller nåt.

Det var allt för nu. Nu drar jag till Halland. Över och ut.

En stabbig dröm

Inatt drömde jag drypande snuskiga drömmar om sexiga kolhydrater och slyniga transfetter. Mmmm... Jag drömde att det var stora rubriker i alla tidningar och huvudnyheten i alla tv-nyheter. Forskarna var bombsäkra på att kolhydratintensiv kost kombinerat med fett var det allra bästa för kroppen. Inte bara oskadligt utan till och med bra för hjärtat också. Hej vita frallor, kebabpizza en masse, snabbmat, lyxfikor och extra allt, tänkte jag något avvaktande.

Men vips hade kroppsnormen ändrats totalt. Det fanns inget som hette överviktig längre. Bara mindre underviktig. Vi skrattade åt gamla skolböckers haltande fakta om vikten av balanserad kost. Den kändes lika främmande som asatron. Vi fyllde våra munnar med sprutgrädde (något jag aldrig tidigare kunnat förstå). Nu var det tjockisarnas tur att vara sexikoner. Över en natt blev den frityrsvullna arbetarklassen i Storbritannien idealet med de sunda kropparna. Eftersträvansvärt. Ett slags kalorinirvana hade inrättats.

Plötsligt kändes det inte obekvämt att vara lös i köttet. Jag kände inget behov av att lägga en kudde över magen när jag satt i tv-soffan. Jag öppnade en 300-gramspåse varje kväll, sög girigt av mina chipsfeta fingrar och skrattade med stor förtjusning åt de dumma gymkillarna med sina fula sexpack som förnedrades på tv3. Världen hade varit utsatt för en gigantisk masskonspiration för att spara resurser. Men med sanningen kom jag ut som en kille som är tjock i själen och njöt i fullan sky. Jag var nöjd och glad. På riktigt. Och jag insåg att det är rätt bekvämt att vara rultig. Karaktärsdanande också. Plus att det egentligen är mysigt att borra in sina fingrar i alla kul fack som uppstår i kolesterolkarusellen, gosigt att klämma på som en inbyggd stressboll. För att inte tala om hur finurligt fläbbet formar och fördelar sig tack vare tyngdlagen. Livet var en dipsås. Ta en kaka till...

Sedan vaknade jag, med lätt besvikelse måste jag erkänna, till den sjätte dagen av det här råjobbiga 30-dagarsvansinnet.

Kickstarten - dag 3

Så var tredje dagen gjord. Har träningsvärk, fryser och är ruggigt trött. Hela tiden. Försökte peppa med att jag gjort en tiondel. Det gick sådär. Sedan kom jag på att om tre dagar har jag gjort en femtedel. Femtedel låter bättre. Det är inte jättekul men det funkar. Man känner sig duktig. Dock är jag besviken på hela grejen. Kan inte rekommendera någon att punga upp 500 papp för den skiten man får. För det enda man egentligen får är ett träningsschema (som för visso känns jävligt bra). När det här är över så kan jag dela med mig av träningsschemat till den som vill.

Jag trodde att det skulle vara mer uppstyrt. Att man slapp tänka och utöver träningen fick en nazistramt matschema, med exakta mått, att följa punkt till pricka. Mat delen är en katastrof. Allt man får är en lista med lite råvaror specade. Idioten som står bakom mattipsen verkar dessutom vara hög på kvarg för det är fan det enda han rekommenderar. Skall man äta frukost. Kvarg. Mellanmål. Kvarg. Göra en sås. Kvarg. Kvarg smakar skit. Det är surt strävt och det spelar ingen jävla roll hur nyttigt det måste vara. Det är omotiverande och fantasilöst. Efter tre dagar kan jag säga att jag aldrig mer kommer äta kvarg. Det väcker djävulen i mig. Fick jag välja mellan ett hagelskott med en fet slug i ansiktet, eller att äta kvarg resten av mitt liv, eller ens ett år. Så hade jag valt blydöden tusen gånger om. Jag kommer aldrig att kunna ha respekt för en människa som ger mig det tipset igen. Kvarg är bra. Nä. Kvarg är piss kan jag säga. Jag kan inte komma på något som får mig att hata mer än kvarg just nu. Rent koncentrerat hat.

Jag äcklas när jag tänker på den sjuka jäveln som kom på kvarg. Världens sämsta uppfinning. Jag menar, det finns rätt många grymma mejeriprodukter att tillgå. Kvarg smakar som jag tänker mig att Lätt Crème Fraiche som legat lagrad i någons sura jävla förhud i femhundra dagar måste smaka. Så ställer man kvarg mot t.ex. halloumi eller vilken jävla ost som helst för den delen (ja, inklusive hushållsost och holländarnas värdelösa gouda) får man lust att spontandöma ut femtio dagliga rapp med fulpåken. Livet ut. Kvarg känns som ett stort jävla sabotage. Hade jag varit ko hade jag varit så jävla lack. Det är jag ändå. Jag känner att någon viktig pulsåder skulle kunna brista när jag tänker på kvarg. Jag ger mig fan på att Stefan Holm åt en del kvarg när det begav sig.

Annars är allt frid och fröjd.

Fjärde dagen imorgon. Redan.

Idag börjar smärtan och lidandet.

Var uppe vid 6 i morse och tränade. Sjukt, jag vet, men jag har signat upp mig på att förstöra försommaren med ett 30-dagars strikt tränings-/kostprogram. En så kallad Kickstart på sommaren. Kortfattat går det ut på att jag ska äta lite och tråkigt, träna minst en timme varje dag och berusa mig så sparsamt som möjligt under 30 dagar. Världens osexigaste deal i utbyte mot en förhoppningsvis något mindre barba-look när semestern tvingar ner mig på stranden.

Och varför jag säger det här till er då? Jo, för att jag har upptäckt att jag har en tendens att inte ge upp riktigt lika lätt och bli tjurskallig nog att orka genomföra projekt om jag outtar det till så många som möjligt.

Status:
Vägde in på dryga 89 kg och ett midjemått på [CENSUR] cm. Så då var det sagt. Nu jävlar röjer vi. Fy fan.

Bytt är bytt...

Så blev det dags att flytta på sig. Jag har bytt jobb. Igen.

En del kanske skulle säga att jag byter jobb som de byter underkläder. Men då byter de bara underkläder en gång per ett och ett halvt år. I alla fall. Idag var andra dagen. En ny byrå med nya utmaningar. Dessutom får jag åka båt till jobbet. Lätta ankar. Ge mig ut på böljorna och känna lite saltstänk och andas havsluft... nåja, hamnluft åtminstone.

Ja, kontoret ligger på Hisingen. Och det är fan hårt. Ironiskt. Men hårt.

Mina nya kollegor verkar mycket trevliga hela bunten och jag diggar verkligen lokalerna. Ruffigt och gött. Ingen skyddad verkstad om man säger. Jag får blogga mer om det när jag kommit in i det lite mer. Så länge får ni hålla tillgodo med en bild.

Mors dag

Blå skotttet – Ressurrection

Sedan fiaskot med min minicykel (Blå skottet jr) har min cykelfeber utvecklats till en fullfjädrad fixering. 95% av min hjärnkapacitet har gått åt till ämnet i fråga och jag har lidit, verkligen lidit av min beslutsångest. Jag har varit inne på allt från standardcyklar av de luxe-modell till dyra importobjekt och ett par olika gör-det-själv-projekt.

Det hela slutade med att jag beslöt att rädda The Original "Blå skottet" från en säker död, vilket kan ha varit både det dummaste och det bästa jag gjort. I cykelväg. Ekonomiskt sett är det en överfallsvåldtäkt på mitt bankkonto. Affketionsmässigt känner jag mig stolt som en far. Jag har ju ändå haft min treväxlade Crescent i kornblåmetallic sedan jag var typ 9 år. Min farfar köpte den till mig med devisen något att växa i. Ungefär som när man fick ärva sin fem år äldre sysslings Lejon-sneakers och två modecykler gamla jeansbyxor från Adenmarks, och sedan spankulerade runt i grannskapet och såg ut som en skitnödig cirkusclown.

I alla fall. När jag började strippa cykelfanskapet såg den ut så här:

Det var en långsamt nednött hjälte, svårt sargad av stålcancer (rost) och tidens tand, där allt utom styre och handtag var original. Till och med bucklorna i bakre stålskärmen som min kompis Joakim Alvarsson prydde den med, genom att böja bak pakethållarens lösa del till fjädringens bristningsgräns, och bara släppa som en jävla råttfälla så att katapultkraften gjorde ett vanprydande avtryck, efter att jag haft cykeln i cirka en dag. Det var sorglig syn. Den hade förvandlats till en riktig jävla skithoj. Men i själen var den fortfarande stark. Jag kunde känna alla de långa mil och många erövringar som lagts för dess hjul och hur det fortfarande glödde under de ytliga lagren av mattad metalliclack och en uppsprucken sadel i vit läderimitation. Det var ett helvete att få loss all skit som rostat fast. Fick till och med lämna in den hos en cykeldoktor som hjälpte mig med att ta loss styrlager och vevparti.

Den skulle ha varit äggulegul men blev visst solgul. Skitsamma. Solgul är också snyggt.

Sedan var det blästring och omlackering som gällde. Och sedan tillbaka till cykeldoktorn för återuppbyggnad. De senaste veckorna har jag bara blundat och lämnat fram mitt visakort så många gånger att jag inte ens vill fundera över hur massiv ödeläggelsen i de ekonomiska regionerna blivit. Det har varit ren brutalångest. Som att ta ut sin lön och trycka ner den i en dokumentförstörare.

Men igår när jag var där för att titta till den så vände det lite. Den kommer bli ståtlig. Sanna mina ord. Om en vecka kommer den att väckas till liv igen. Då jävvelar. Bered er på att huka er i backarna. För då kommer Blå skottet tillbaka i ny skepnad. En ny epok.

Bild kommer.

DJ Runkblöjan

Fredagskul. En kompis messade nyss upphetsat: "Visste du att om man kastar om bokstäverna i Jan Björklund så får man fram DJ Runkblöjan."

Kreddigt.

DJ Runkblöjan

Och på sjunde dagen...

...återuppstod han.

Jag sprang varvhelvetet. Det var sjukt jobbigt och jag inser att jag tränat på helt fel sätt. 2.19. Visst. Ingen drömtid men jag kom runt. Och nu vet jag vad som väntar nästa år. På gott och ont. 2013 är mitt år.

Sådär. Då var det sagt. Ville bara bryta radiotystnaden. Nu pratar vi om annat.

Moving on up

Springstatus: Lite mer pepp idag.

Sitter och grundar med heat lotion (mästartips från min kollega) och Resorb (mästartips från min granne) och känner mig ruggigt nöjd över att jag fick en kollegas plats i startgrupp 10. Har nån en plats i en ännu tidigare startgrupp men inte tänker springa så hojta fort. Jag backar inte för att leka med de stora grabbarna (och tjejerna) om man säger så.

Annars önska mig lycka till tack. Jag kommer heta Jonas under några svettiga timmar.

Radiokrönika på ämnet bostadsångest

Just ja. Idag är jag med som radiokrönikör i "Bostadspsykologen". Sändningen går i två omgångar 14-15 och 16-17. Jag kommer vara med någon gång i den senare delen.

Lyssnar gör du här >>

Ett par sanningens ord

Nä. Det går bara inte. Jag har försökt hålla tyst. Jag har bitit mig i läppen, men nu brister det för mig. De senaste dagarna har mina ögon vid ett flertal tillfällen blivit utsatta för ett videoklipp som spridits vilt i den lilla reklamankdammen i Göteborg.



Finns även som directors cut för de med starka magar.

Vid en första anblick föreställer videon en go gäng människor. Som dansar. Utan mörker. Utan fylla och droger (obs: obekräftad uppgift). På en reklambyrå. På sin lunchrast. Gott så.

Jag lägger ingen värdering i vad företag hittar på för fucked up aktiviteter för/med sina anställda. Så länge alla är med på det och så länge det hålls inom deras fyra jävla väggar. Men så är inte fallet. Faktum är att klippet exponeras vilt på byråns hemsida och nu (vilt häcklat) via ett knippe sociala kanaler.

Det får mig att börja tänka på alla oskyldiga som måste ha dragits med i det här eventet mot sin vilja. Anställda, lydiga underleverantörer och annat löst folk som fallit för trycket. För grupptrycket. Människor som tagit ett djupt andetag, svalt hårt och bara gjort det. Dragit ner brallorna och särat på sin integritet för alla och envar. För att inte vara en stiff jävla tråksvenne när någon kommer med ett skönt och crazy påhitt. För att chefen säger det. Det är så fruktansvärt ovärdigt. Verkligt och overkligt på samma gång. Jag kan nästan materialisera den finska känslan som måste ha lagt sig som en blöt fis över måndagsmötet (eller när det nu fan presenterades) när det sakta gick upp för alla att man faktiskt förväntades dyka upp på sin lunchrast och göra det fula. Framför en kamera. Jag ryser så mycket att det känns som om skjortan krymper på min kropp. Som en inverterad hulkeneffekt. Inte ens Bantar-Björns gamla hemorrojdkudde är stor nog för att blockera skamsköljningen.

Jag har verkligen försökt hitta en mening i allt det hemska. Kanske är det något de vill säga? Sanningen? Visa hur illa det faktiskt ser ut när lamporna tänds och det är dags att gå hem. But why? Jag lever mig in i ångesten. För ingen kan lura mig att tro att detta skett på helt fri vilja. Hallå, vi snackar vita människor med mediajobb. Medelklass. Världens mest ansträngda folkgrupp. För såna som oss är det tvärt emot alla naturlagar att i nyktert tillstånd ställa sig i dagsljus och fuldansa framför en kamera. Det är så otroligt naket. Naknare än naket. Alla som är bekanta med internetz vet om de höga riskerna och vilka konsekvenser det kan få. Varför ansöka frivilligt om att få bli nästa stora internet-cp som plockas upp av Judith och Judith och sedan pressas ut genom tv4:s anus? Jag förstår det bara inte. Om jag fick välja mellan att delta i detta eller att agera huvudroll i ett bambusersänt fistfuck på stora konfabordet hade valet varit helt omöjligt. Ett klassiskt moment 22.

Jag vill inte vara taskig. Det är faktiskt av ren välvilja jag säger det här. För det finns ingen annan bransch med så mycket dold missunnsamhet inbyggt i sitt dna som reklambranschen. Inte på individnivå såklart (det finns lika många fina människor och rövhål bland reklamare som i övriga branscher). Men kollektivt älskar vi att förfasas över andra byråers pinsamheter och kittla oss själva med tanken "tänk om det hade varit vi". Därför finns det vissa saker man som reklambyrå bara inte ska ge sig på, om man inte tänder på dåliga odds och aktivt vill riskera att förvandla hela sin verksamhet till en Jönköpingsbyrå över en lunchrast. Att försöka visa sig spexiga utåt. Det HAR aldrig slutat väl och KAN aldrig sluta väl, vilket Lunchbeat @ Truth är ett praktexempel på. Tycker jag.

Jag förstår att jag kan framstå som en arrogant jävel för det glada lunchbeatgänget. Men det är verkligen inte min mening. På riktigt. Mitt raljerande är bara någon sorts mentalt självförsvar (i affekt) mot alla röda jeans, vita jeans, fräsiga skärp, bara fötter, syratrippsfrisyrer, fraktalindianer och obekväma moves, blandat med extrembekväma ansiktsuttryck som andas både flumläger och kristen knullkoma i ett. Samlingen karaktärer är verkligen unik och jag måste liksom processa videon ruta för ruta för att kunna smälta att det verkligen har hänt. I någon sorts naivt hopp om att sedan kunna lägga det till handlingarna. Phew.

Jag tror ändå att det allra värsta med filmen (förutom dess existens) är att det känns så fruktansvärt överkrystat alltihop. Typ, lite så här:

 Låt festen börja!

Kom igen nu. Rör lite på er. Stek. Det här är helt normalt...

Ok, fuck everything – nu röjer vi!

Snälla, snälla, snälla... låt den här timmen gå fort.

I'm a firestarter...

...twisted firestarter.

Fly on the wings of love!

?

Kom igen nu, vi spelar lite låtsasbekväma så gör det kanske inte lika ont.

Fan också, det var ju det här de varnade mig för på Handels.

Weeeeeee... så himla härligt. Påminner mig om Gambia 2003.