Vet inte riktigt var jag ska börja... ehhh...
Jag fick i alla fall ett tips (tack) om en film med så kallat starkt material och klickade igång den. Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte hade så stora förväntningar om att bli omkullkastad. Man har ju sett en och annan corporate bullshit-film genom åren. Men jag måste tillstå att den här ändå levererade något så in i hästväg.
En smula överlyriskt försökte jag visa min fru men hon orkade inte titta klart. Hon utgick från att det var en ny samling youtubers som gjort en överdriven sketch. Kunde varit. Men det är hundra procent allvar. Det är det som är så himla fascinerande. Och hemskt.
Mobile Group är ett halt litet rövgäng som öppnade telefonförsäljarlåda och på ett år har lyckats med bedriften att dra på sig nästan hälften så många anmälningar till Konsumentverket som bjässen Com Hem (med 1,8 miljoner hushåll knutna till sina tjänster). Det måste väl ändå vara någon slags rekord tänker jag. Lätt värt en high five i alla fall, för är det något det är gott om i den här sköna rekryteringsvideon så är det high fives. Välkommen till douchebag-fabriken liksom.
I videon får vi se hur en lång rad unga "grabbar" som med brutalt linläst inlevelse sitter och hyllar sig själva och sitt underbara företag. Jag får gåshud av tanken på att jobba där. Obehagsgåshud alltså. Att vistas mitt i ett sådant vakuum hade troligen påfrestat både kroppen och psyket mycket mer än en permanent rymdvistelse. Jag försöker liksom föreställa mig hur det skulle vara att jobba med gänget på Mobile Group och efter att ha tittat på videon fem tusen gånger inser att jag lyckats få en unik förnimmelse av en tidigare oupptäckt tionde krets i helvetet.
Tänk er själva att vakna bakis varje dag efter gårdagens shotrally. Med ett sus i öronen av ljudminnet från pumpande houseremixer. Du är lite öm i armen efter att inte direkt ha snålat med den gamle stekveven. Klockan börjar bli mycket och du inser att alla vita skjortor är prydda med gulfärgade badges of honor, små tysta vittnesmål om föregående nätters segervissa lökringstillverkning. Inget som inte går att piffa till med den gamla studentkavajen och en röd näsduk i alla fall. Det skaver lite men väl på jobbet smälter du snabbt ihop med sin "familj", dina patriotiska rövhåleribröder. VD:n Anders Andreasson glider in sist och välsignar flocken med *trumvirvel, trumvirvel, trumvirvel* en saftig high five! Det är standard. Det går inte att missta lukten av tandbleknigsmedel som utsöndras när alla smajlar upp sig. Anders är den självklare ledaren med alfahanestatus och respekt efter sina oändliga klubbnätter och ihärdiga Fernetrace. Sömnbristen har belönat honom med en kroniskt bruna ringar runt ögonen, vilket för alla som lever i den vanliga världen är en fet varningsflagga. I telekom-dimensionen är det däremot, efter en ordentlig blandskuld hos kreditbolagen, det närmaste du kan komma Nirvana. För Anders har det dessutom inneburit att han numera har ett grosslager av engångsligg i ryggen. Tvättbjörnslooken har gjort att han nio klubbkvällar av tio (otroligt nog) får napp på en lättare lögn om att han är Färjan-Håkans biologiska lillebror. Men nu är det rättning i ledet. Dags för en lång dags sälj mot natt. Det ska krämas mobilabonnemang till vilket pris som helst. Ring tills ni blöder. Inget är heligt och landet ligger uppdukat som en kinabuffé med lättlurade pensionärer i sötsur sås. Hunt 'em down boys. Varje kill belönas rikligt med fistbumps och ett och annat presentkort på spraytan. Lunchrast är såklart bara för fittor, men stjärnsäljaren Mebius bjuckar gärna hela kontoret på en liten uppvisning av enarmsarmhävningar. En stående favorit sedan fylleresan till Dubai. Stämningen kokar. Grabbarna grus börjar bli redo att ta över världen ännu en kväll. Glädje, lojalitet och kärlek ända in i kaklet. Negativ är bara sur. Positiv har alltid tur. FY FAN! Det skulle vara ett synnerligen trögrullande ekorrhjul att försöka springa i.
Nä, skämt åsido. Vilka jävla rövhattar alltså. Bara scenen som är filmad i svartvitt snett underifrån, när boysen kommer gående nerför gatan, borde vara fog nog för att ringa snuten och i preventivt syfte anmäla dem och därmed förhindra minst 20 brott mot samtyckeslagen i ett svep. Nog för att de är ett tuppigt gäng. För deras skulle hoppas jag faktiskt att de har ett vigare munläder än de visar upp i sina stackatolevererade oneliners i filmen. Jag vet faktiskt inte om jag ska bli imponerad eller äcklad av hur effektivt de lyckats tvätta bort varenda liten atom av sånt som skulle kunna få dem att framstå som en sympatisk samling unga entreprenörer. De känns nästan kyligt programmerade. Som om de vore en tafflig version av ett AI-interface som någon riktig fullblodsdåre prototypat fram. Eller är det verkligen möjligt att bli så sjukt okarismatiska på riktigt? De får ju fan Joe & The Juice samlade personalstyrka att framstå som världens mest pålitliga och genuint älskvärda människor.
Men vänta lite nu, det jobbar ju faktiskt en tjej där också. Som Quality Manager är hon tydligen väldigt noggrann med vilken personal de väljer att ta in på firman. Okaaaj. Av videon att döma är hon väldigt bra på sin sak för hon verkar banne mig ha lyckats dammsuga hela Sverige på rövhål och samlat dem allihop under ett och samma tak och dessutom ordnat sysselsättning åt dem på en och samma dagverksamhet. Hon verkar också vara den enda som faktiskt faller lite utanför den där tvättäkta douchebag-ramen vilket gör att jag oroar mig lite för hennes framtida mentala hälsa. Jag vill liksom rädda henne på något sätt. Föreställ er bara att behöva stirra in i stjärnsäljarens Christoffer Mebius näsborrar hela dagen. Ett sådant jävla mörker. Eller att bli bländad av regionchefens Oliver Malms tvärblanka solariebränna. Eller att bli tungknullad i öronen dag ut och dag in av Emil Popvskis nasala stämma. Eller att drivas till gränsen av vanvett så att man degraderar till en varelse vars högsta önskan är att nå så högtupp i bonustrappan att man får bruka trubbigt våld mot företagets andre stjärnsäljare. Exemplen är oändliga.
Ridå.
fredag, januari 19, 2018
lördag, januari 13, 2018
Missa inte Lassgårds nya långvårdsdeckare
Apropå film och tv-serier så måste jag bikta mig lite. I dagarna såg vi Den döende detektiven, ett svenskt kriminaldrama baserat på GW:s böcker om "superpolisen" och gobbajäveln Lars Martin Johansson. Alltså vilken jävla bajsmacka!
Eftersom svensk krim är ett av mina guilty pleasures så kunde jag inte hålla fingrarna borta från den överjästa syltburken. Jag hade noterat att serien fått ovanligt goda recensioner och som en kännare av genren vet jag att det inte är ett bra tecken. När kritiker hyllar krim så kan man nästan utgå ifrån att det kommer vara skit som ska till att serveras. Men ändå kunde jag inte låta bli. Dålig svensk krim är ju också svensk krim så att säga. Men även jag har gränser.
Jag vill börja med att säga att jag gillar Rolf Lassgård. Det gör jag verkligen. Att han blivit utsett till en av "Sveriges sexigaste män" pluralt antal gånger är både rörande och en jävla enigma på samma gång. Det tar ju inte hedern från honom. Möjligtvis de svenska kvinnorna en aning, men främst de gamla seglivade öken som ligger bakom listan. Skitsamma. Jag gillar Rolf Lassgård och kanske hade ingen lyckats göra rollen som LMJ i Den döende detektiven bättre än han. Men det säger inte särskilt mycket. Jag är tämligen säker på att en djuplodande instruktionsvideo om nässköljning skulle bjuda på fler rafflande scener och ungefär en centriljard större fräschör. Det är väl skitsamma om han gör en bra roll när hela miniserien är ett massivt potpurri av gamla flåsande, stånkande och rossliga gubbkadaver. Det är fan bra grovt att ta in.
Det hela börjar med att LMJ står och tjabbar lite med några ungsnutar vid en grillkiosk. En fransk hotdog senare har den gamle supersnuten fått en stroke. Nej, det är inte som jag försöker raljera här. Han sätter sig i sin bil och börjar trycka in korven i ansiktet när en säkring brinner av i skallen på honom. Han faller bokstavligen över ratten och vaknar igen i en sjukhussäng, halvförlamad och surare än Peppe Engs gymbag. Det låter som ett dramatiskt anslag. Det är det inte. Det stakar däremot ut riktningen för vad som riskerar att bli en helt ny subgenre inom svensk krim. Långvårdsdeckare. Åh Gud, låt det inte hända. Det är ju helt sinnessjukt att klamra sig fast vid den svenska gubbmaffian så till varje pris att historier med klassiskt hårdkokt polisvåld tvingas ge plats åt diton där huvudrollsinnehavaren ser ut att vada i trolldeg genom hela filmen. Kritikerna rosar Lassgårds fantastiska skådespel och flera gånger bejublas kemin mellan honom och Helena af Sandeberg, hans före detta kollega och gunstling som lär ha metoo-material så det räcker och blir över till ett eget upprop under hashtagen #bängentrålar. Men jag har svårt att se denna grandiosa insats. Den döende detektiven består av tre timmars klemande med en klassiskt bitter gubbdjävul som bara sitter och morrar och fräser medan de kvinnliga motspelarna pysslar om honom i hans hem/stridsledningscentral, där han leker privatdeckare med ett synnerligen grovt och olöst pedofilmord som enklare hjärngympa. Spänningen är precis lika frånvarande som det konstant närvarande flåslarmande och väsande kroppsljudet som LMJ släpper ifrån sig. Möjligtvis skulle han kamma hem grand prix i en gala som belönar ytterst trovärdiga rolltolkningar av karaktärer vars minspel bygger på fifty-fifty delar dements och kåthet. Om det nu finns en sådan (?). Den rollen gör han nämligen helt otroligt övertygande i ungefär femhundra scener här. Och där slår nog banne mig ingen på det här jordklotet honom.
Jag har svårt att förstå hur den här produktionen lyckades ruska fram sin budget överhuvudtaget. Ett mindre rafflande snutäventyr får man nog leta länge efter. Hade det inte varit för att det är vår hårdast adlade kriminalprofet, självaste Leif GW:s gamla korvfingrar som suttit och knattrat fram den här övertråkiga mastodontbajskorven till kriminaldrama så hade den nog aldrig vädrat tv-tid alls. Men nu är det ju det och därmed blir vi andra tvungna att lida. Ja jo, jag kunde ju ha stängt av men självspäkaren i mig kunde inte låta bli att lida sig igenom eländet. Känslan den lämnade efter sig kan bäst beskrivas som ömhet in i själen. Den sortens ömhet jag antar att man kan känna efter ett rejält skov reumatism. Tack Rolf. Tack Leif. Tack alla världens manliga seniorer som slutar på f.
Eftersom svensk krim är ett av mina guilty pleasures så kunde jag inte hålla fingrarna borta från den överjästa syltburken. Jag hade noterat att serien fått ovanligt goda recensioner och som en kännare av genren vet jag att det inte är ett bra tecken. När kritiker hyllar krim så kan man nästan utgå ifrån att det kommer vara skit som ska till att serveras. Men ändå kunde jag inte låta bli. Dålig svensk krim är ju också svensk krim så att säga. Men även jag har gränser.
 |
| Demenskåthet 1 av 500 |
Jag vill börja med att säga att jag gillar Rolf Lassgård. Det gör jag verkligen. Att han blivit utsett till en av "Sveriges sexigaste män" pluralt antal gånger är både rörande och en jävla enigma på samma gång. Det tar ju inte hedern från honom. Möjligtvis de svenska kvinnorna en aning, men främst de gamla seglivade öken som ligger bakom listan. Skitsamma. Jag gillar Rolf Lassgård och kanske hade ingen lyckats göra rollen som LMJ i Den döende detektiven bättre än han. Men det säger inte särskilt mycket. Jag är tämligen säker på att en djuplodande instruktionsvideo om nässköljning skulle bjuda på fler rafflande scener och ungefär en centriljard större fräschör. Det är väl skitsamma om han gör en bra roll när hela miniserien är ett massivt potpurri av gamla flåsande, stånkande och rossliga gubbkadaver. Det är fan bra grovt att ta in.
Det hela börjar med att LMJ står och tjabbar lite med några ungsnutar vid en grillkiosk. En fransk hotdog senare har den gamle supersnuten fått en stroke. Nej, det är inte som jag försöker raljera här. Han sätter sig i sin bil och börjar trycka in korven i ansiktet när en säkring brinner av i skallen på honom. Han faller bokstavligen över ratten och vaknar igen i en sjukhussäng, halvförlamad och surare än Peppe Engs gymbag. Det låter som ett dramatiskt anslag. Det är det inte. Det stakar däremot ut riktningen för vad som riskerar att bli en helt ny subgenre inom svensk krim. Långvårdsdeckare. Åh Gud, låt det inte hända. Det är ju helt sinnessjukt att klamra sig fast vid den svenska gubbmaffian så till varje pris att historier med klassiskt hårdkokt polisvåld tvingas ge plats åt diton där huvudrollsinnehavaren ser ut att vada i trolldeg genom hela filmen. Kritikerna rosar Lassgårds fantastiska skådespel och flera gånger bejublas kemin mellan honom och Helena af Sandeberg, hans före detta kollega och gunstling som lär ha metoo-material så det räcker och blir över till ett eget upprop under hashtagen #bängentrålar. Men jag har svårt att se denna grandiosa insats. Den döende detektiven består av tre timmars klemande med en klassiskt bitter gubbdjävul som bara sitter och morrar och fräser medan de kvinnliga motspelarna pysslar om honom i hans hem/stridsledningscentral, där han leker privatdeckare med ett synnerligen grovt och olöst pedofilmord som enklare hjärngympa. Spänningen är precis lika frånvarande som det konstant närvarande flåslarmande och väsande kroppsljudet som LMJ släpper ifrån sig. Möjligtvis skulle han kamma hem grand prix i en gala som belönar ytterst trovärdiga rolltolkningar av karaktärer vars minspel bygger på fifty-fifty delar dements och kåthet. Om det nu finns en sådan (?). Den rollen gör han nämligen helt otroligt övertygande i ungefär femhundra scener här. Och där slår nog banne mig ingen på det här jordklotet honom.
 |
| Demenskåthet 2 av 500 |
Jag har svårt att förstå hur den här produktionen lyckades ruska fram sin budget överhuvudtaget. Ett mindre rafflande snutäventyr får man nog leta länge efter. Hade det inte varit för att det är vår hårdast adlade kriminalprofet, självaste Leif GW:s gamla korvfingrar som suttit och knattrat fram den här övertråkiga mastodontbajskorven till kriminaldrama så hade den nog aldrig vädrat tv-tid alls. Men nu är det ju det och därmed blir vi andra tvungna att lida. Ja jo, jag kunde ju ha stängt av men självspäkaren i mig kunde inte låta bli att lida sig igenom eländet. Känslan den lämnade efter sig kan bäst beskrivas som ömhet in i själen. Den sortens ömhet jag antar att man kan känna efter ett rejält skov reumatism. Tack Rolf. Tack Leif. Tack alla världens manliga seniorer som slutar på f.
torsdag, januari 11, 2018
Årets nyårslöfte: Se 80 filmer
Året har börjat rätt bra på tv och filmfronten. Vi har ju för vana att på nyårsdagen sätta upp ett antal filmer som vi ska försöka se under årets femtiotvå veckor. Ett ganska behagligt nyårslöfte kan tyckas. Första året satte vi upp det blygsamma målet 52 filmer. Förra året höjde vi till 70 (som vi klarade med en films marginal) och i år har vi höjt med ytterligare tio filmer och målet är nu 80 filmer. I dags dato har vi hunnit se elva stycken vilket ger inte kräver ett geni för att konstatera att vi lyckats hålla ett snitt på en film om dagen. Det brukar vara så i början av året. Anledningen till att vi började med de här listorna var för att vi insåg att vi mer eller mindre slutat titta på film sedan tv-seriernas verkliga intåg. Ett skönt sätt att varva lite.
2017
Förra året var enligt mig ett katastrofår. Av de sjuttio filmer vi såg var det max tio som låg över medelbetyg. Man får helt enkelt tugga sig igenom en del skit för att finna de riktiga guldkornen. Bäst förra året var nog Elle, White Girl, Moonlight, Mudbound, Beasts of No Nation, American Honey, The Square och den mycket otippade dokumentären Kittlad. Resten var som en jämntjock gröt med några toppar som Fences, Baby driver, City of Ghosts och Beatriz at Dinner och några riktiga lågvattenmärken. The Swiss Army Man och Don't Hang Up är filmer jag inte ens önskar världens rövhål att behöva genomlida. Everybody Want's Some!! och Here Alone var så värdelösa att vi snabbspolade oss igenom skiten till slut. 2017 var helt enkelt inte ett toppenår på filmfronten.
2018
Som jag nämnde inledningsvis så har det här året börjat rätt bra. Bortsett från att vi i nyårsdagens pizzakoma betade av de tre senaste Beckfilmerna av bara farten så har vi nog redan hunnit bräcka förra årets bästalista. Call Me by Your Name, The Florida Project, Lady Bird, Exfrun och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är verkligt fantastiska filmer allihop.
2017
Förra året var enligt mig ett katastrofår. Av de sjuttio filmer vi såg var det max tio som låg över medelbetyg. Man får helt enkelt tugga sig igenom en del skit för att finna de riktiga guldkornen. Bäst förra året var nog Elle, White Girl, Moonlight, Mudbound, Beasts of No Nation, American Honey, The Square och den mycket otippade dokumentären Kittlad. Resten var som en jämntjock gröt med några toppar som Fences, Baby driver, City of Ghosts och Beatriz at Dinner och några riktiga lågvattenmärken. The Swiss Army Man och Don't Hang Up är filmer jag inte ens önskar världens rövhål att behöva genomlida. Everybody Want's Some!! och Here Alone var så värdelösa att vi snabbspolade oss igenom skiten till slut. 2017 var helt enkelt inte ett toppenår på filmfronten.
2018
Som jag nämnde inledningsvis så har det här året börjat rätt bra. Bortsett från att vi i nyårsdagens pizzakoma betade av de tre senaste Beckfilmerna av bara farten så har vi nog redan hunnit bräcka förra årets bästalista. Call Me by Your Name, The Florida Project, Lady Bird, Exfrun och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är verkligt fantastiska filmer allihop.
tisdag, januari 02, 2018
För jag älskar dem alla
Julledigt med familjen. Det låter så härligt. Det är det också. Men lite förjävligt också. Många konflikter blir det. Med en tonnis som blir ständigt kränkt. En åttaåring som hakar på och en treåring som agerar ut på varenda känselsensor i sin lilla gosiga kerub-kropp. För att inte tala om en fru som allierar sig och bildar armé med småhonorna. De tuktar alla män i sin väg. Det är bara jag och Ryssland men han är inte mycket att hålla i när det blåser. Han ligger bara och kramar routern eller är ute och slåss med grannkatterna. Hans lojalitet kostar bara innehållet i en matskål oavsett var den kommer ifrån.
Jag har börjat läsa Bukowski igen. Lite som en slags barnslig revolt mot den domesticerande maktbalansen i hemmet. Fyllo och snuskgubbe är hans vanligaste epitet. Samtidigt så satans skarp han var. Fyllo definitivt men jag vet inte om han var så jävla snuskig egentligen. Han gillade förvisso att knulla men det gör väl de flesta. Nån drömkille var han säkerligen inte men fan vad rolig han måste ha varit att supa med.
Idag började dagen med en konflikt om läggtider och snapchatberoende. Äldsta dottern. Maxi. Hon känner sig konstant orättvist behandlad numer. Det tog två av dygnets bästa timmar. Sedan åkte vi till Angered och promenerade i skogen. Det var roligt ända tills dess att mini flippade och det blev läge att sticka hem. När jag och midi kom till en träbro som gick över en å skojade jag till det genom att hoppa på den så att det gungade jävel. Midi blev upprörd och frågade om jag jag inte tyckte att det skulle vara synd om de dog när de är så unga och allt. Det tyckte jag. Insåg sedan att karman tagit betalt för mitt lilla busstreck direkt. Mina ljusgrå chinos var fulla av skvättet från leran.
Vi handlade på Ica. Vegetarisk vecka blev det. Nytt år och allt. Vi köpte fika också. Donuts till barnen och frallor till oss vuxna. Jag ångrade mig nästan direkt och ville ha semla, men bet ihop. Jag orkar inte bli tjock och inte banta heller. Men nåt måste göras. Känner mig så himla svullen. Sedan kom vi hem och började genast bråka om vem som skulle ha PS4:an. Barnen vann. Jag surade och fick alla emot mig, inkl frugan. Så jag lade mig för att läsa igen. När jag skrockade för tredje gången frågade Josefine om jag hellre skulle vilja ha en egen lägenhet som luktar snopp där jag kan sitta och gibba. Jag drömde om det i 30 sekunder och njöt. Sedan sa jag nej. För jag älskar dem alla så innerligt mycket. Även när de tar kål på mig.
Jag har börjat läsa Bukowski igen. Lite som en slags barnslig revolt mot den domesticerande maktbalansen i hemmet. Fyllo och snuskgubbe är hans vanligaste epitet. Samtidigt så satans skarp han var. Fyllo definitivt men jag vet inte om han var så jävla snuskig egentligen. Han gillade förvisso att knulla men det gör väl de flesta. Nån drömkille var han säkerligen inte men fan vad rolig han måste ha varit att supa med.
Idag började dagen med en konflikt om läggtider och snapchatberoende. Äldsta dottern. Maxi. Hon känner sig konstant orättvist behandlad numer. Det tog två av dygnets bästa timmar. Sedan åkte vi till Angered och promenerade i skogen. Det var roligt ända tills dess att mini flippade och det blev läge att sticka hem. När jag och midi kom till en träbro som gick över en å skojade jag till det genom att hoppa på den så att det gungade jävel. Midi blev upprörd och frågade om jag jag inte tyckte att det skulle vara synd om de dog när de är så unga och allt. Det tyckte jag. Insåg sedan att karman tagit betalt för mitt lilla busstreck direkt. Mina ljusgrå chinos var fulla av skvättet från leran.
Vi handlade på Ica. Vegetarisk vecka blev det. Nytt år och allt. Vi köpte fika också. Donuts till barnen och frallor till oss vuxna. Jag ångrade mig nästan direkt och ville ha semla, men bet ihop. Jag orkar inte bli tjock och inte banta heller. Men nåt måste göras. Känner mig så himla svullen. Sedan kom vi hem och började genast bråka om vem som skulle ha PS4:an. Barnen vann. Jag surade och fick alla emot mig, inkl frugan. Så jag lade mig för att läsa igen. När jag skrockade för tredje gången frågade Josefine om jag hellre skulle vilja ha en egen lägenhet som luktar snopp där jag kan sitta och gibba. Jag drömde om det i 30 sekunder och njöt. Sedan sa jag nej. För jag älskar dem alla så innerligt mycket. Även när de tar kål på mig.
lördag, december 23, 2017
En förhöjd jul signerad Mandelmann
December försvann och plötsligt är det dan före dan utan att en gnutta julkänsla har hunnit infinna sig. För att boosta den lite ville Josefine titta på lite jul-tv. Vanligtvis brukar vi välja att kolla på Ernst men i år kände vi att vi var tvungna att ta till lite tyngre droger. Mandelmanns jul. Wow! Har ni sett så fattar ni nog vad jag menar. Har ni inte sett är det nog lika bra. För satan vet att man aldrig ska bli sig själv igen när man fått sig en ordentlig genomsköljning av den minst sagt joviale Gustav Mandelmann och hans hurtfriska fru Marie (eller Machi som han envisas med att kalla henne).
Alltså på riktigt. Jag var förberedd på det värsta men hamnade inte ens halvvägs. Jag har fanimej aldrig sett nåt likande. Att bevittna julförberedelserna hemma på den ekonomiskt oberoende familjen Mandelmanns österlenska skrytgods är som att åka på en supertungviktsknockout och vakna i en sinnessjukt surrealistisk lustgashallucination. Maken till fryntlighet har i alla fall jag aldrig skådat. Hans tonfall påminner om en frikyrklig version av Edward Blom och hela programmet är en smått makalös uppvisning av en idylliskhet som precis INGEN i hela världen har varit i närheten av. Ja, utöver Mandelmanns då.
Makarna Mandelmann tar tittarna med på det bisarraste julstöket som någonsin stökats. Det mest rimliga hade kanske varit en guidad tur i Mandelmanns Avanza-portfölj men istället får vi se när Gustav nästan spricker av tacksamhet när han luktar på sin fruktskörden i sitt fruktförråd och hur han nästan pissar på sig av glädjen han känner när han äntligen få ge sina kossor så smarrigt jule-hö och gårdens saftigaste äpplen. Han kramar om dem, skrockar och kurrar om hur tacksam han känner sig så här års. Han kan till och med unna sig en riktigt gles och ful julgran. SÅ förbannat skön är han. Det är i och för sig rätt lätt att förstå. Lätt att känna sig ödmjuk gentemot livet när man sitter på Djupadal som tar upp en fjärdedel av Österlens markyta och ränteinkomster som skulle få Warren Buffet att känna sig misslyckad. Gustav och Machi bjuder givetvis även tittarna på sina bästa julrecept och pyssel för alla andra superprivilegierad människor och godsadel runt om i landet. Äppelglögg på höstens ranson av äppelmust, 100% egenproducerad korv på gårdens djur som sedan röks i sin privata tomte-size-skorsten, enklare bordsdekorationer som endast kräver att man har en egen äppellund (alternativt länsar fruktavdelningen på random ICA Maxi) och ett ton "Bonkisar". Just bonkisar (nån slags bondkakor) som Machi envisades med att kalla dem så många gånger att det började kännas som någon slags pervers böjelse, har kanske inte med något slags ultravulgärt privilegie att göra. Men kanske det faktum att det är det enda Gustav Mandelmann önskar sig i julklapp. Jag ger mig fan på att Mandelmanns jul kommer leda till en kraftig ökning av utskriven psykofarmaka. De ger en hel nation ångest och dåligt samvete över sina futtiga liv.
Vi var så fackade i huvudet efter programmet att vi var tvungna att kolla ett avsnitt av Jul med Ernst för att komma ner lite. Men det blev för stora kontraster. Jag lovar. Jag som brukar tycka att Ernst är allmänt puttrig, myspysig och tillfreds med livet, upplevde det som att det var Lilja 4-ever vi tittade på. Det var något som kändes riktigt off. Vet inte om var för att Mandelmanns verkligen spöar skiten ur Ernst när det kommer till gemytlighet, men både jag och Josefine reagerade på att det var nåt som saknades i hans blick. Något fanns inte där. Han kändes lite dystrare än vanligt och hade dragit på sig en lite svullen look, vilket fick oss att spekulera i om Ernst själv gått och blivit en siffra i statistiken när det kommer till knaprande av antideppressiva piller. Varken mossbufféer eller en egenhändigt hopknåpad vedhållare med handtag i "överblivet skinn" verkade skingra molnen på den Kirchsteigerska himlen. Jag frågade en kollega som fortfarande var oskuld i Mandelmann-sammanhang och han hävdade att Ernst var precis som vanligt. Men jag vet inte? Klart är att ett enda Mandelmann-avsnitt riskerar att resultera i samma kraftiga överproduktion av serotonin som ett ihärdigt MDMA-missbruk och lämnar en lika yster som en tom plastkasse. Så jag höjer ett varningens finger och säger fy fan. Fy fan för Mandelmann och hans jul.
Alltså på riktigt. Jag var förberedd på det värsta men hamnade inte ens halvvägs. Jag har fanimej aldrig sett nåt likande. Att bevittna julförberedelserna hemma på den ekonomiskt oberoende familjen Mandelmanns österlenska skrytgods är som att åka på en supertungviktsknockout och vakna i en sinnessjukt surrealistisk lustgashallucination. Maken till fryntlighet har i alla fall jag aldrig skådat. Hans tonfall påminner om en frikyrklig version av Edward Blom och hela programmet är en smått makalös uppvisning av en idylliskhet som precis INGEN i hela världen har varit i närheten av. Ja, utöver Mandelmanns då.
Makarna Mandelmann tar tittarna med på det bisarraste julstöket som någonsin stökats. Det mest rimliga hade kanske varit en guidad tur i Mandelmanns Avanza-portfölj men istället får vi se när Gustav nästan spricker av tacksamhet när han luktar på sin fruktskörden i sitt fruktförråd och hur han nästan pissar på sig av glädjen han känner när han äntligen få ge sina kossor så smarrigt jule-hö och gårdens saftigaste äpplen. Han kramar om dem, skrockar och kurrar om hur tacksam han känner sig så här års. Han kan till och med unna sig en riktigt gles och ful julgran. SÅ förbannat skön är han. Det är i och för sig rätt lätt att förstå. Lätt att känna sig ödmjuk gentemot livet när man sitter på Djupadal som tar upp en fjärdedel av Österlens markyta och ränteinkomster som skulle få Warren Buffet att känna sig misslyckad. Gustav och Machi bjuder givetvis även tittarna på sina bästa julrecept och pyssel för alla andra superprivilegierad människor och godsadel runt om i landet. Äppelglögg på höstens ranson av äppelmust, 100% egenproducerad korv på gårdens djur som sedan röks i sin privata tomte-size-skorsten, enklare bordsdekorationer som endast kräver att man har en egen äppellund (alternativt länsar fruktavdelningen på random ICA Maxi) och ett ton "Bonkisar". Just bonkisar (nån slags bondkakor) som Machi envisades med att kalla dem så många gånger att det började kännas som någon slags pervers böjelse, har kanske inte med något slags ultravulgärt privilegie att göra. Men kanske det faktum att det är det enda Gustav Mandelmann önskar sig i julklapp. Jag ger mig fan på att Mandelmanns jul kommer leda till en kraftig ökning av utskriven psykofarmaka. De ger en hel nation ångest och dåligt samvete över sina futtiga liv.
Vi var så fackade i huvudet efter programmet att vi var tvungna att kolla ett avsnitt av Jul med Ernst för att komma ner lite. Men det blev för stora kontraster. Jag lovar. Jag som brukar tycka att Ernst är allmänt puttrig, myspysig och tillfreds med livet, upplevde det som att det var Lilja 4-ever vi tittade på. Det var något som kändes riktigt off. Vet inte om var för att Mandelmanns verkligen spöar skiten ur Ernst när det kommer till gemytlighet, men både jag och Josefine reagerade på att det var nåt som saknades i hans blick. Något fanns inte där. Han kändes lite dystrare än vanligt och hade dragit på sig en lite svullen look, vilket fick oss att spekulera i om Ernst själv gått och blivit en siffra i statistiken när det kommer till knaprande av antideppressiva piller. Varken mossbufféer eller en egenhändigt hopknåpad vedhållare med handtag i "överblivet skinn" verkade skingra molnen på den Kirchsteigerska himlen. Jag frågade en kollega som fortfarande var oskuld i Mandelmann-sammanhang och han hävdade att Ernst var precis som vanligt. Men jag vet inte? Klart är att ett enda Mandelmann-avsnitt riskerar att resultera i samma kraftiga överproduktion av serotonin som ett ihärdigt MDMA-missbruk och lämnar en lika yster som en tom plastkasse. Så jag höjer ett varningens finger och säger fy fan. Fy fan för Mandelmann och hans jul.
tisdag, december 05, 2017
McDonalds slow food-satsning i Örkelljunga
Hittade en kul och passivt aggressiv konversation med McDonalds kundtjänst från i somras. Som den notoriske McDonalds-rättshaveristen jag förvandlas till om somrarna. Hade helt glömt av den, men eftersom jag har en lite speciell relation till McD Sverige (efter att jag som en liten Janne Josefsson nystade upp den s.k. McFlurryhärvan för några år sedan) tänkte jag att det kunde vara lite kul att publicera den ändå.
För den som vill läsa mer, sök McFlurry är på bloggen.
I alla fall. Here goes:
------------------------------
Från: Mikael
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga
Hej McDonalds!!
Nu var det ett tag sedan vi hördes. Tror det var 2011 när jag agerade visselblåsare och slog larm om slarv i en av era restauranger, vilket vid närmare granskning visade sig vara av mer allvarlig systematisk art och ledde till uppnystandet av det som i folkmun kommit att bli känt som den rikstäckande McFlurryhärvan. Vet inte om ni minns? Men det löste sig ju till det bästa.
Den här gången vill jag egentligen bara tacka för er fantastiska slow food-satsning i Örkelljunga.
Jag och min familj besökte er restaurang i Örkelljunga då vi var på genomresa för några veckor sedan. Det var närmare bestämt tisdagen den 25/7 runt kl 19 på kvällen. VI kom in och det vara ganska lugnt i restaurangen. Medan jag besökte herrarnas gjorde min familj en klassisk fast food-beställning av tre olika menyer. Nytt sedan mitt senaste besök var de digitala pekskärmarna alldeles innanför entrén där man direkt kunde lägga sin beställning och betala. Själv valde jag dock att beställa direkt i kassan då jag ämnade göra en lite mer avancerad specialbeställning: En Big Mac & Co, pommes och cola att dricka (ej plusmeny) + en extra Cheeseburgare.
Killen i kassan slog raskt in beställningen och sedan var det bara att vänta. Jag som levde i tron att jag just gjort en gammal fast food-beställning, måste säga att jag blev väldigt glatt överraskad när väntetiden sträckte sig till till rena rama crock pot-upplevelsen . Det brukar jag annars bara vara de jävlarna som envisas med att beställa McFish-burgaren som fått ynnesten att vänta på sin mat till övriga i sällskapet ätit upp. Nu fick även jag ta del av detta fantastiskt nya koncept. Jag väntade och väntade och jag lovar att 25 goda minuter hann förflyta innan jag fick min mat. När jag kom till bordet satt min familj med sina uppätna menyer och lumpna uppsyn, men det förstörde inte den där krispiga slow food-känslan. Inte för mig.
Min fråga är, kommer ni att rulla ut detta slow food-koncept över hela landet nu?
Tacksam för svar.
Mikael
------------------------------
Från: "mcsvar@se.mcd.com"
Till: Mikael
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Gäller restaurang: Örkelljunga
Hej Mikael!
Tack för ditt mail.
Jag är ledsen för det.
Jag tar detta vidare till ansvariga för restaurangen och ber dem kontakta dig.
Jag önskar dig en trevlig dag!
Med vänlig hälsning,
Rebecca, McDonald's Kundservice McSvar
------------------------------
Från: Mikael
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej igen McDonalds!
Jag tror att det uppstått ett missförstånd här.
Jag är inte ute efter en ursäkt eller att på något sätt göra livet surt för det skönt slappa gänget på Örkelljunga-donken. Jag tyckte att mitt besök överraskade mig på ett väldigt piggt sätt. Kan ha varit mitt semesterjag, men jag uppskattade verkligen manãna-känslan som rådde bland personalen. Möjligen att man skulle kunna önska sig lite tydligare information om att beställningar som sker rakt över disk numera behandlas i enlighet med det nya slow food-konceptet och att den som vill ha sin mat sådär snabbt som ni är kända för är hänvisade till de digitala stationerna från och med nu. Skulle det vara ett alternativ? Bara en tanke.
Om det däremot är så att JAG är den som missuppfattat det hela, om väntetiden INTE berodde på något slags beta-test utan jag stod där och väntade barockt länge på en helt vanlig standardbeställning, vill jag ännu mindre bli kontaktad av de ansvariga för restaurangen. Då skulle jag istället bli jätteglad om de kavlade upp ärmarna och avlastade övrig personal med att steka burgare istället för att lägga onödig tid på att svara på klagomail.
Bästa hälsningar,
Mikael
------------------------------
Från: "johanna.xxxxx@se.mcd.com"
Till: Mikael
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej Mikael.
Tråkigt att läsa om ditt senaste besök hos oss på McDonald's i Örkelljunga när du fick vänta väldigt länge på din beställning.
I det nya konceptet gör vi all mat efter att du som gäst beställt den och därför kan det upplevas som att det tar lite längre tid men det ska absolut inte ta 25 minuter att få sin mat och det ber jag verkligen om ursäkt för!
Det nya konceptet kommer att rullas ut på alla McDonald's restauranger i Sverige framöver.
Ha en bra helg!
Med vänlig hälsning
Johanna Xxxxx
Supervisor McDonald's Ljungby & Örkelljunga
--
--
------------------------------
Från: Mikael
Till: "johanna.xxxxxx@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej Johanna!
Ursäkta mitt sena svar, det har sin förklaring. Blev som sagt glatt överraskad av att pilotsatsningen på slow food-konceptet i Örkelljunga och att det fallit ut så väl att ni ämnar rulla ut den på ALLA McDonald's över hela landet är ju bara att gratulera. Det kommer att disrupta hela snabbmatsbranschen skulle jag tro.
Tyvärr har jag under september gått in i en stenhård deff-period och (med all respekt) därför inte kunnat njuta av denna nyhet här i Göteborg.
Men nu har jag tagit två enklare återfall bara den senaste veckan, och döm då om min besvikelse när det visade sig gå precis lika blixtsnabbt som vanligt. I lördags t.ex. beställde jag en Lilla menyn på er restaurang i Stig Center och igår utfodrade jag familjen med allt från vanliga cheeseburgare, till chili cheesetops, nuggets och en liten frappe till mig själv på Bäckebols McDrive. Alltså det var inte för kort väntan. Det var i princip INGEN väntetid alls. Wham bam thank you mam!
Nu ställer jag frågan till dig eftersom du är ansvarig för pilotprojektet i Örkelljunga: Har McD vänt i frågan och beslutat att fortsätta köra på i sina gamla vanliga fast food-hjulspår? Eller har ni bara inte hunnit rulla ut det nya pigga slow food-konceptet? Jag är ju kanske lite partisk men isåfall, borde inte Göteborg vara en av era prio-marknader nationellt sett? Tacksam för snabbt svar
Ha en fin helg.
Mikael
------------------------------
Från: "johanna.xxxxx@se.mcd.com"
Till: Mikael
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej Mikael.
Alla McDonald's restauranger i Sverige ska göras om till det nya systemet så småningom.
Franchisetagarna är själva med och bestämmer när deras restauranger ska konvertera och därför kommer olika restauranger i olika ordning.
Lycka till med framtida besök och ha en trevlig helg.
Med vänlig hälsning
Johanna Xxxxx
Supervisor McDonald's Ljungby & Örkelljunga
------------------------------
Från: Mikael
Till: "johanna.xxxxxx@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Underbart. Jag tar dig på orden och ser det som ett löfte!
Bästa hälsningar,
Mikael
--
För den som vill läsa mer, sök McFlurry är på bloggen.
I alla fall. Here goes:
------------------------------
Från: Mikael
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga
Hej McDonalds!!
Nu var det ett tag sedan vi hördes. Tror det var 2011 när jag agerade visselblåsare och slog larm om slarv i en av era restauranger, vilket vid närmare granskning visade sig vara av mer allvarlig systematisk art och ledde till uppnystandet av det som i folkmun kommit att bli känt som den rikstäckande McFlurryhärvan. Vet inte om ni minns? Men det löste sig ju till det bästa.
Den här gången vill jag egentligen bara tacka för er fantastiska slow food-satsning i Örkelljunga.
Jag och min familj besökte er restaurang i Örkelljunga då vi var på genomresa för några veckor sedan. Det var närmare bestämt tisdagen den 25/7 runt kl 19 på kvällen. VI kom in och det vara ganska lugnt i restaurangen. Medan jag besökte herrarnas gjorde min familj en klassisk fast food-beställning av tre olika menyer. Nytt sedan mitt senaste besök var de digitala pekskärmarna alldeles innanför entrén där man direkt kunde lägga sin beställning och betala. Själv valde jag dock att beställa direkt i kassan då jag ämnade göra en lite mer avancerad specialbeställning: En Big Mac & Co, pommes och cola att dricka (ej plusmeny) + en extra Cheeseburgare.
Killen i kassan slog raskt in beställningen och sedan var det bara att vänta. Jag som levde i tron att jag just gjort en gammal fast food-beställning, måste säga att jag blev väldigt glatt överraskad när väntetiden sträckte sig till till rena rama crock pot-upplevelsen . Det brukar jag annars bara vara de jävlarna som envisas med att beställa McFish-burgaren som fått ynnesten att vänta på sin mat till övriga i sällskapet ätit upp. Nu fick även jag ta del av detta fantastiskt nya koncept. Jag väntade och väntade och jag lovar att 25 goda minuter hann förflyta innan jag fick min mat. När jag kom till bordet satt min familj med sina uppätna menyer och lumpna uppsyn, men det förstörde inte den där krispiga slow food-känslan. Inte för mig.
Min fråga är, kommer ni att rulla ut detta slow food-koncept över hela landet nu?
Tacksam för svar.
Mikael
------------------------------
Från: "mcsvar@se.mcd.com"
Till: Mikael
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Gäller restaurang: Örkelljunga
Hej Mikael!
Tack för ditt mail.
Jag är ledsen för det.
Jag tar detta vidare till ansvariga för restaurangen och ber dem kontakta dig.
Jag önskar dig en trevlig dag!
Med vänlig hälsning,
Rebecca, McDonald's Kundservice McSvar
------------------------------
Från: Mikael
Till: "mcsvar@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej igen McDonalds!
Jag tror att det uppstått ett missförstånd här.
Jag är inte ute efter en ursäkt eller att på något sätt göra livet surt för det skönt slappa gänget på Örkelljunga-donken. Jag tyckte att mitt besök överraskade mig på ett väldigt piggt sätt. Kan ha varit mitt semesterjag, men jag uppskattade verkligen manãna-känslan som rådde bland personalen. Möjligen att man skulle kunna önska sig lite tydligare information om att beställningar som sker rakt över disk numera behandlas i enlighet med det nya slow food-konceptet och att den som vill ha sin mat sådär snabbt som ni är kända för är hänvisade till de digitala stationerna från och med nu. Skulle det vara ett alternativ? Bara en tanke.
Om det däremot är så att JAG är den som missuppfattat det hela, om väntetiden INTE berodde på något slags beta-test utan jag stod där och väntade barockt länge på en helt vanlig standardbeställning, vill jag ännu mindre bli kontaktad av de ansvariga för restaurangen. Då skulle jag istället bli jätteglad om de kavlade upp ärmarna och avlastade övrig personal med att steka burgare istället för att lägga onödig tid på att svara på klagomail.
Bästa hälsningar,
Mikael
------------------------------
Från: "johanna.xxxxx@se.mcd.com"
Till: Mikael
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej Mikael.
Tråkigt att läsa om ditt senaste besök hos oss på McDonald's i Örkelljunga när du fick vänta väldigt länge på din beställning.
I det nya konceptet gör vi all mat efter att du som gäst beställt den och därför kan det upplevas som att det tar lite längre tid men det ska absolut inte ta 25 minuter att få sin mat och det ber jag verkligen om ursäkt för!
Det nya konceptet kommer att rullas ut på alla McDonald's restauranger i Sverige framöver.
Ha en bra helg!
Med vänlig hälsning
Johanna Xxxxx
Supervisor McDonald's Ljungby & Örkelljunga
--
Nästan exakt en månad förflyter innan jag svarar nästa gång. Semestern är över och jag har nästan hunnit glömma Glada Örkel-gänget.
--
------------------------------
Från: Mikael
Till: "johanna.xxxxxx@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej Johanna!
Ursäkta mitt sena svar, det har sin förklaring. Blev som sagt glatt överraskad av att pilotsatsningen på slow food-konceptet i Örkelljunga och att det fallit ut så väl att ni ämnar rulla ut den på ALLA McDonald's över hela landet är ju bara att gratulera. Det kommer att disrupta hela snabbmatsbranschen skulle jag tro.
Tyvärr har jag under september gått in i en stenhård deff-period och (med all respekt) därför inte kunnat njuta av denna nyhet här i Göteborg.
Men nu har jag tagit två enklare återfall bara den senaste veckan, och döm då om min besvikelse när det visade sig gå precis lika blixtsnabbt som vanligt. I lördags t.ex. beställde jag en Lilla menyn på er restaurang i Stig Center och igår utfodrade jag familjen med allt från vanliga cheeseburgare, till chili cheesetops, nuggets och en liten frappe till mig själv på Bäckebols McDrive. Alltså det var inte för kort väntan. Det var i princip INGEN väntetid alls. Wham bam thank you mam!
Nu ställer jag frågan till dig eftersom du är ansvarig för pilotprojektet i Örkelljunga: Har McD vänt i frågan och beslutat att fortsätta köra på i sina gamla vanliga fast food-hjulspår? Eller har ni bara inte hunnit rulla ut det nya pigga slow food-konceptet? Jag är ju kanske lite partisk men isåfall, borde inte Göteborg vara en av era prio-marknader nationellt sett? Tacksam för snabbt svar
Ha en fin helg.
Mikael
------------------------------
Från: "johanna.xxxxx@se.mcd.com"
Till: Mikael
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Hej Mikael.
Alla McDonald's restauranger i Sverige ska göras om till det nya systemet så småningom.
Franchisetagarna är själva med och bestämmer när deras restauranger ska konvertera och därför kommer olika restauranger i olika ordning.
Lycka till med framtida besök och ha en trevlig helg.
Med vänlig hälsning
Johanna Xxxxx
Supervisor McDonald's Ljungby & Örkelljunga
------------------------------
Från: Mikael
Till: "johanna.xxxxxx@se.mcd.com"
Ämne: Angående er slow food-satsning i Örkelljunga [170822-AQGNKY]
Underbart. Jag tar dig på orden och ser det som ett löfte!
Bästa hälsningar,
Mikael
--
måndag, december 04, 2017
Om Staffan Heimerssons desillusionerade fyllekrönika... och lite annat.
Jag har väntat ett tag på en ordentlig motreaktion på #metoo. Det brukar ju sällan vänta på sig när kvinnor tar sig ton. Trodde kanske att det skulle vara Alexander Bard eller nån annan mer väntad bråkstake som skulle näta bollen först, men det blev väl inte riktigt något med det. Erik Hörstadius som enligt sin Wikipediasida brukar profilera sig som "politiskt inkorrekt" gjorde väl ett tappert försök i någon morgonsoffa där precis i början, när han värnade om äldre farbröders rätt att tafsa. Men det tog ju halvdålig skruv får man nog ändå säga. Innan klockan ens hunnit slå lunch kom han skamset krypande i sina noppiga fritidskläder och vädjade om folkets förlåtelse, lika värdig som en ledsen bulldogg med psoriasis. En ganska svamlande och halvhjärtad ursäkt var det. Men en svamlande och halvhjärtad ursäkt är ju också en ursäkt som det brukar heta.
Sedan dess har #metoo rasslat på och Sveriges mediamän hållit ganska så mycket flabben (skönt). De flesta verkar ändå ha fattat att det inte är läge. Lite gnissel här och var om att man knappt vågar nudda/krama sina kvinnliga vänner längre etc. har det såklart dock varit. Buhu!
Men så i förra veckan brann det plötsligt till. Wow, alltså! Staffan Heimersson. Vilken frisk fläkt från förr. Sicken estradör. Sicken våghals. Sicken bad boy. Va? Att läsa hans kolumn i Aftonbladet var som att skruva av locket på en burk ammoniak, pressa ner snoken och inhalera som om vore det en nybakt sockerkaka. Poff. Borta.
Staffan Heimersson. Den enda mannen (mig veterligen) i världen som så här i ängslans tider aktivt valt Donald "grab them by the pussy" Trump till både sin stilikon och retoriska förebild. Inte helt oväntat är Staffan onöjd med metoo-rörelsen. Jätteonöjd till och med. Han menar på att det är ett otyg som påminner honom om både häxbränningarna i Salem på 1600-talet och kamrat Josef Stalins utrensningar. Det upprörde känslor och många blev arga. Men ni vet ju vad man brukar säga. Det bästa sättet att förlora en debatt innan den ens hunnit börja är att dra paralleller till förintelsen och liknande historiska händelser. Så varför inte bara luta sig tillbaka och bara njuta av showmannen Staffan Heimerssons konstverk istället?
Vi kan väl ändå börja med att ge Staffan lite välförtjänt kredd. Inte bara för att han lyckats uppnå en ålder som faktiskt gör det fullt möjligt för honom att ha egna personliga erfarenheter från både på den gamla goda Stalintiden och själva häxbränningarna. Personligen måste jag erkänna att jag tycker att det är både underhållande och fascinerande att ta del av hans puritanskt uppblåsta självgodhet. Den så ren från all blygsel och lågmäldhet att den når en helt egen rockstjärnestatus, för att vara återhållsam, som Staffan själv skulle ha sagt. I själva verket får hans grandiosa självbild solens livscykel att framstå som direkt odramatisk. Den enkla förklaringen ligger säkert i att han (med rätt god marginal) har uppnått den så kallade fuck-you-åldern. Den ålder som medför privilegiet att man kan säga i princip vad fan som helst och ändå komma undan med det, men som på minussidan har den direktverkande effekten att ingen tar en på allvar längre. I Staffans fall kan det dock mycket väl bero på att han varje dag grips av ett plötsligt övermod, när han står framför spegeln och inser att inte ens den store Stalin, skulle haft ett skit att komma med om han skulle ha försökt sig på en utrensning av Staffans ståtliga rack med näshår.
Nä, skämt åsido... Karln är ju sjuk i huvudet!!
Jag och många andra tänkte nog att när Staffan väl landat i en lite mer klar stund, då skulle han nog ursäkta sig och be om nåd (precis som syltryggen Erik Hörstadius). Men inte Staffan inte. För han har varit i Sarajevo. Om kolumnen i Aftonbladet var bra matig skulle hans intervju med Resumé dagen därpå i alla fall komma att vässa tonen en aning. De flesta har väl läst den vid det här laget och han har fått även fått svara för den i SVT Opinion, men det är värt att ältas lite till tycker jag. För att ta del av Staffans "bildade" åsikter är som att på fem minuter åka på en jätteobskyr utflykt genom hela sitt känsloregistret sedan lämnas lika tom som ens bankkonto dagen före löning.
Det börjar med att han hävdade att hans krönika är ett stycke "briljant journalistik" samtidigt som han påpekar återhållsamheten i uttalandet. Han menade att metaforerna är världsklass. Well, Staffan. Du var säkert superduktig på Sarajevo-tiden, men jag tror till och med att din trognaste fan club får anstränga sig för att hålla med om det. Det var snarare ett synnerligen förvirrat gammelmans-gaggande och beträffande metaforerna skulle jag tro att det nog klassas som standard 1A-metaforer på vilken skrivklådekurs som helst.
Sedan hävdade han raskt att #metoo förstör vårt samhälle och att kvinnor använder det som en invändning för få att skriva sjaskig pornografi. Snacka om att sticka ut hakan. Där har vi en person som verkligen står helt oberörd inför tusentals kvinnors upplevelser. Och parallellen till pornografi ger oss en ovälkommen inblick i vad för kvarter Staffans fantasier rör sig, när han sluter sin lilla såriga och fnasiga gubbhand runt sitt kön, hemma på kammaren.
Staffan är även bokstavligen chockad över hur vi i Sverige doppar våra artister och konstnärer i tjära och rullar dem i fjädrar (obs. typiskt pigg Heimerssonsk metafor) bara för att de varit framme och tallat lite. Han kallar uthängningen av Virtanen för ett Journalistiskt övergrepp, men det Virtanen är anklagad för för kallar han att ragga. Han menar vidare att Sverige inte har mycket att komma med som nation om om vi inte kan acceptera att dyngraka grabbar som vill sätta på växeltelefonisten är ett naturligt inslag på personalfester. Nice att förvandla sexism till ett nationskritisk måste. Vill man ens spekulera i hur pågen från Tockarp har roat sig under alla sina år som utrikeskorre?
Det som får mig att nästan tro att tredje Grotesco-avsnittet (om den stora gubbkonspirationen) i själva verket inte är en humorproduktion utan en rafflande politisk dokumentär, är att han precis som en i raden av gubbsvin, väljer att reducera hela metoo-rörelsens vittnesmål om sexism genom att kalla händelserna för ett uttryck av "drullputteri". Ett drullputteri som dessutom måste kunna accepteras. Timell kallade sin skit för "klantigt". Virtanen uppfann ordet "skitstövligt" och passade i samma veva på att damma av begreppet "tölpigt" när han ombads kommentera sitt beteende. Det finns ett mönster i det. Att använda sig av putslustiga låtsasord för att ta ner allvaret i sexuella trakasserier. Precis som sin skyddsling Virtanen beter sig Staffan Heimersson som ett klassiskt jackass. Och då syftar jag givetvis inte på någon spexig dvärg som marinerar sig själv i en tunna med bajs och sedan rullar ner för en riktigt brant för att underhålla, även om graden av värdighet är fullt jämförbar. Jag syftar på ett riktigt as.
Det skulle egentligen gå att hålla en 24h citatfest baserat på Staffan den senaste veckan. Staffans stora kall här i livet är nämligen att undervisa. By force. Hans bästa härskarteknik är att han aldrig behöver pausera för syresättning. Killen har samma kapacitet som en kaskelott och då är det klart att man hinner få sagt en del.
Vid det här laget har säkert många tänkande människor hunnit ruttna och hemfalla till att den mest rimliga hanteringen av ärendet Staffan Heimersson torde vara att plocka fram slaktmasken. Det är fullt förståeligt. Men ändå tycker jag att det ruttnaste av allt i hela det här ärendet är att han fick sparken från Aftonbladet efter sin Resumé-intervju. Åsiktsfriheten är väl ändå helig i ett demokratiskt samhälle och kanske framförallt när man är anställd för att just tycka saker. Jag fattar att cheferna varit hårt sugna på att bli av med honom och bara hoppats att han skulle ha vett att kliva av någon jävla gång. Han har ju liksom gått femton år på övertid nu. Men som en riktig igel har han sugit sig fast vid redaktionskroppen. Jag antar att de insett att det enda sättet att bli kvitt Staffan Heimersson har blivit att vänta in en anledning att tvångspensionera honom. Kanske har de till och med varit behjälpliga med att elda på hans hybris och därmed göda hans Donald Trump-manér ytterligare, bara för att raska på processen lite. Jag kan riktigt se hur de satt och gned händerna när han äntligen skickade in the krönika. Oavsett vad, att använda en desillusionerad fyllekrönika som omsvep för att stänga ner gubbfan är sämst. Särskilt eftersom alla vet att den har dansat runt på redaktionen ett tag innan publicering.
Sedan dess har #metoo rasslat på och Sveriges mediamän hållit ganska så mycket flabben (skönt). De flesta verkar ändå ha fattat att det inte är läge. Lite gnissel här och var om att man knappt vågar nudda/krama sina kvinnliga vänner längre etc. har det såklart dock varit. Buhu!
Men så i förra veckan brann det plötsligt till. Wow, alltså! Staffan Heimersson. Vilken frisk fläkt från förr. Sicken estradör. Sicken våghals. Sicken bad boy. Va? Att läsa hans kolumn i Aftonbladet var som att skruva av locket på en burk ammoniak, pressa ner snoken och inhalera som om vore det en nybakt sockerkaka. Poff. Borta.
Staffan Heimersson. Den enda mannen (mig veterligen) i världen som så här i ängslans tider aktivt valt Donald "grab them by the pussy" Trump till både sin stilikon och retoriska förebild. Inte helt oväntat är Staffan onöjd med metoo-rörelsen. Jätteonöjd till och med. Han menar på att det är ett otyg som påminner honom om både häxbränningarna i Salem på 1600-talet och kamrat Josef Stalins utrensningar. Det upprörde känslor och många blev arga. Men ni vet ju vad man brukar säga. Det bästa sättet att förlora en debatt innan den ens hunnit börja är att dra paralleller till förintelsen och liknande historiska händelser. Så varför inte bara luta sig tillbaka och bara njuta av showmannen Staffan Heimerssons konstverk istället?
 |
| Se så lika – Twins – Only their mother can tell them apart. |
Vi kan väl ändå börja med att ge Staffan lite välförtjänt kredd. Inte bara för att han lyckats uppnå en ålder som faktiskt gör det fullt möjligt för honom att ha egna personliga erfarenheter från både på den gamla goda Stalintiden och själva häxbränningarna. Personligen måste jag erkänna att jag tycker att det är både underhållande och fascinerande att ta del av hans puritanskt uppblåsta självgodhet. Den så ren från all blygsel och lågmäldhet att den når en helt egen rockstjärnestatus, för att vara återhållsam, som Staffan själv skulle ha sagt. I själva verket får hans grandiosa självbild solens livscykel att framstå som direkt odramatisk. Den enkla förklaringen ligger säkert i att han (med rätt god marginal) har uppnått den så kallade fuck-you-åldern. Den ålder som medför privilegiet att man kan säga i princip vad fan som helst och ändå komma undan med det, men som på minussidan har den direktverkande effekten att ingen tar en på allvar längre. I Staffans fall kan det dock mycket väl bero på att han varje dag grips av ett plötsligt övermod, när han står framför spegeln och inser att inte ens den store Stalin, skulle haft ett skit att komma med om han skulle ha försökt sig på en utrensning av Staffans ståtliga rack med näshår.
Nä, skämt åsido... Karln är ju sjuk i huvudet!!
Jag och många andra tänkte nog att när Staffan väl landat i en lite mer klar stund, då skulle han nog ursäkta sig och be om nåd (precis som syltryggen Erik Hörstadius). Men inte Staffan inte. För han har varit i Sarajevo. Om kolumnen i Aftonbladet var bra matig skulle hans intervju med Resumé dagen därpå i alla fall komma att vässa tonen en aning. De flesta har väl läst den vid det här laget och han har fått även fått svara för den i SVT Opinion, men det är värt att ältas lite till tycker jag. För att ta del av Staffans "bildade" åsikter är som att på fem minuter åka på en jätteobskyr utflykt genom hela sitt känsloregistret sedan lämnas lika tom som ens bankkonto dagen före löning.
Det börjar med att han hävdade att hans krönika är ett stycke "briljant journalistik" samtidigt som han påpekar återhållsamheten i uttalandet. Han menade att metaforerna är världsklass. Well, Staffan. Du var säkert superduktig på Sarajevo-tiden, men jag tror till och med att din trognaste fan club får anstränga sig för att hålla med om det. Det var snarare ett synnerligen förvirrat gammelmans-gaggande och beträffande metaforerna skulle jag tro att det nog klassas som standard 1A-metaforer på vilken skrivklådekurs som helst.
Sedan hävdade han raskt att #metoo förstör vårt samhälle och att kvinnor använder det som en invändning för få att skriva sjaskig pornografi. Snacka om att sticka ut hakan. Där har vi en person som verkligen står helt oberörd inför tusentals kvinnors upplevelser. Och parallellen till pornografi ger oss en ovälkommen inblick i vad för kvarter Staffans fantasier rör sig, när han sluter sin lilla såriga och fnasiga gubbhand runt sitt kön, hemma på kammaren.
Staffan är även bokstavligen chockad över hur vi i Sverige doppar våra artister och konstnärer i tjära och rullar dem i fjädrar (obs. typiskt pigg Heimerssonsk metafor) bara för att de varit framme och tallat lite. Han kallar uthängningen av Virtanen för ett Journalistiskt övergrepp, men det Virtanen är anklagad för för kallar han att ragga. Han menar vidare att Sverige inte har mycket att komma med som nation om om vi inte kan acceptera att dyngraka grabbar som vill sätta på växeltelefonisten är ett naturligt inslag på personalfester. Nice att förvandla sexism till ett nationskritisk måste. Vill man ens spekulera i hur pågen från Tockarp har roat sig under alla sina år som utrikeskorre?
Det som får mig att nästan tro att tredje Grotesco-avsnittet (om den stora gubbkonspirationen) i själva verket inte är en humorproduktion utan en rafflande politisk dokumentär, är att han precis som en i raden av gubbsvin, väljer att reducera hela metoo-rörelsens vittnesmål om sexism genom att kalla händelserna för ett uttryck av "drullputteri". Ett drullputteri som dessutom måste kunna accepteras. Timell kallade sin skit för "klantigt". Virtanen uppfann ordet "skitstövligt" och passade i samma veva på att damma av begreppet "tölpigt" när han ombads kommentera sitt beteende. Det finns ett mönster i det. Att använda sig av putslustiga låtsasord för att ta ner allvaret i sexuella trakasserier. Precis som sin skyddsling Virtanen beter sig Staffan Heimersson som ett klassiskt jackass. Och då syftar jag givetvis inte på någon spexig dvärg som marinerar sig själv i en tunna med bajs och sedan rullar ner för en riktigt brant för att underhålla, även om graden av värdighet är fullt jämförbar. Jag syftar på ett riktigt as.
Det skulle egentligen gå att hålla en 24h citatfest baserat på Staffan den senaste veckan. Staffans stora kall här i livet är nämligen att undervisa. By force. Hans bästa härskarteknik är att han aldrig behöver pausera för syresättning. Killen har samma kapacitet som en kaskelott och då är det klart att man hinner få sagt en del.
Vid det här laget har säkert många tänkande människor hunnit ruttna och hemfalla till att den mest rimliga hanteringen av ärendet Staffan Heimersson torde vara att plocka fram slaktmasken. Det är fullt förståeligt. Men ändå tycker jag att det ruttnaste av allt i hela det här ärendet är att han fick sparken från Aftonbladet efter sin Resumé-intervju. Åsiktsfriheten är väl ändå helig i ett demokratiskt samhälle och kanske framförallt när man är anställd för att just tycka saker. Jag fattar att cheferna varit hårt sugna på att bli av med honom och bara hoppats att han skulle ha vett att kliva av någon jävla gång. Han har ju liksom gått femton år på övertid nu. Men som en riktig igel har han sugit sig fast vid redaktionskroppen. Jag antar att de insett att det enda sättet att bli kvitt Staffan Heimersson har blivit att vänta in en anledning att tvångspensionera honom. Kanske har de till och med varit behjälpliga med att elda på hans hybris och därmed göda hans Donald Trump-manér ytterligare, bara för att raska på processen lite. Jag kan riktigt se hur de satt och gned händerna när han äntligen skickade in the krönika. Oavsett vad, att använda en desillusionerad fyllekrönika som omsvep för att stänga ner gubbfan är sämst. Särskilt eftersom alla vet att den har dansat runt på redaktionen ett tag innan publicering.
torsdag, november 23, 2017
En riktigt dålig start
Nu har jag hämtat mig lite efter gårdagens morgonkaos från helvetet. Snösmocka skrev tidningarna. Jotack, det kan man ju säga. Vet egentligen inte varför jag skriver detta men det är väl i nåt slags terapisyfte med hopp om lite sympati. Sympati som jag inte tycker mig ha fått hemifrån.
Det började med att jag, efter att ha legat och vridit mig av snooze-ångest i över 40 minuter, rullade upp rullgardinen till en ny vidrig decemberonsdag. En vit sådan. Under natten eller tidig morgon hade det snöat satan och jag kände genast hur livspusslets kalla hand kramade mitt hjärta som en lågstadievärsting kramar en svinhård isboll. HELVETES JÄVLAR, SOMMARDÄCK PÅ BILEN!! hann jag tänka.
Kvällen före hade jag fått nya friktionsdäck hemlevererade men nu gjorde de tomma gummiringarna inte mycket nytta där de låg i garaget och väntade på fälg. Eftersom jag snoozat bort all strul-marginal fattade jag att jag skulle bli tvungen att chansa. Hur hur dåligt grepp kan ett par sommardäck egentligen ha och hur stor skillnad är det på riktigt? Rätt jävla värdelöst och rätt jävla stor skulle det snart visa sig. Med hög puls kastade jag på mig kläderna. Josefine tryckte ner några rostmackor i halsen på barnen och jag gick ut för att borsta fram bilen.
På uppfarten mötte jag min granne. Han hade varit ute tidigt och skottat. Ytterligare en snöskottning som hamnade på mitt minuskonto. Jag tackade så mycket för att han även skottat min del av vår gemensamma uppfart och kände en släng dåligt samvete. Jag borde givetvis skämts som en hund men jag tror att jag har arbetat upp nån slags immunitet mot den typen av skam efter alla år i Majorna, där inte bara höst och vårstädning hörde till ens plikter, utan till och med trappstädningen föll på de boendes lott. När man duckat tillräckligt mycket händer nåt med ens skam. I alla fall. Plötsligt kom Josefine utspringande och hystade in Tintin och Sammie i bilen och sprang sedan mot bussen. Jag satte mig bakom ratten och kände på mig att allt inte skulle flyta på som vanligt. Så rätt jag skulle få.
Vi bor högst upp på ett berg vilket medför att vi får en groteskt brant backe att tampas med. Vanligtvis är det uppför (till fots) som ställer till det men med sommardäck i blötsnö blir även nerför en mardröm. Jag skämtar inte när jag säger att det var som att sitta i en stor jävla plåtpulka att åka ner för backen. Hjulen låste sig och fungerade som väloljade gummimedar. Halvvägs ner i backen kunde jag se hur Josefines ryggtavla närmade sig allt snabbare. Jag fick panik, vevade ner rutan och skrek "Akta dig, jag gliiiideeeerrrr". Med lite klassisk pumpbromsning lyckades jag häva sladd och komma ner i hastighet. Första hindret var avklarat.
Hjulen spann som en hel kattfarm medan jag långsamt tog mig vidare mot Tintins skola och fick verkligen kvitto på hur fruktansvärt osexig en koreansk kombi med framhjulsdrift är. Ge mig en Jeep Grand Cherokee som har vinsch och gärna drar tre liter milen, ville jag skrika. Men vi lyckades ta oss ner till skolan. Jag lämnade av Tintin och tog rygg på en annan förälder i kombi för att komma därifrån. Det är en liten uppförsbacke innan man kommer ut från skolområdet och därför var jag tvungen att ha tur så att ingen mötande bil eller bil från höger skulle sabba det. Självklart unnades jag inte någon som helst tur i det läget. En taxijävel dök lägligt nog upp och ställde sig precis framför mig så att jag hamnade med en vägbula mellan hjulaxlarna. Not good. Not good at all. Nu satt jag plötsligt fast och kunde inte komma framåt men inte riktigt komma bakåt heller. Jag kände ett brinnande hat mot flanen till taxichaffis som bara satt där och tittade mot mig som en hjort i helljus och lät honom smaka tuta. På nåt jävla vänster lyckades jag sedan backa över farthindret men började glida och fastnade på snedden hallvägs tillbaka ner på skolgården. Nu var det jag som blockerade vägen (i båda riktningarna) och fick smaka tuta. Jag kände hur stresshormonet pulserade i min kropp. Jag tror fan att bilens milräknare adderade 1000 mil där på morgonen av allt spinnande. Men på nåt helt sjukt sätt lyckades jag räta upp bilen så de andra duktiga föräldrarna kunde fräsa förbi med sina rediga dubbdäck. Jag har sällan känt ett sådant självförakt som just då.
Jag gjorde ett nytt försök och lyckades ha turen med mig. Hann köra en kanska bra bit innan en bil plötsligt backar ut från sin parkering och jag blir stående. IGEN. Jag kommer givetvis inte framåt och jag hinner förbanna Sydkorea både en och två gånger för att de så envist straffar världen med sina prisvärda svenne-Hyundai. Ännu en gång fastnade jag och fick hålla på och hålla på i vad som kändes som en evighet för att på nåt sätt lyckas komma åt sidan i en vändplats där jag stannade bilen. Sammie satt i baksätet och frågade ideligen om det var fel på bilen och jag kunde bara bekräfta att den var en riktig bit skit till bil vi hade. Det hade inte varit nån större vinning i att ta på sig skulden och försöka sätta in henne i begreppen sommar/vinterdäck. Jag försökte ringa bärgare men det var tydligen fler idioter som valt att chansa med sommarsulor. Det var inget annat att göra än att lämna bilfan där mitt i vändplatsen. Jag önskade att någon skulle komma och kasta in en molotov i den så att jag skulle slippa se den igen.
Det som hände sedan vill jag beskriva som "den långa marschen". Det hade börjat snöa ymnigt så det var inte mycket att välja på. Jag fick ta Sammie i famnen och börja traska i mina för dagen synnerligen opassande lågskor. Gårdagens marklyftssession hade jag redan känt när jag steg upp och det gjorde sig inte mindre påmint med en treåring i famnen de cirka två kilometrarna till dagis. Satan i helvete. Det flimrade för ögonen, ryggen bultade och armarna domnade. Jag gick in i nåt slags känslomässigt vakuum. På något sätt lyckades jag ta mig i mål och därifrån gå samma väg hem igen för att duscha och byta om. Jag var vid detta laget svettig som en cykliströv.
När jag väl kom till jobbet började känslocentrum i hjärnan tina upp och jag kände hur allting mixades ihop till en härligt emotionell smoothie av vrede och skörhet. Jag fattar att det låter löjligt om man ställer det mot världens alla lidanden. Men håll med om att det låter som en riktigt dålig start?
Det började med att jag, efter att ha legat och vridit mig av snooze-ångest i över 40 minuter, rullade upp rullgardinen till en ny vidrig decemberonsdag. En vit sådan. Under natten eller tidig morgon hade det snöat satan och jag kände genast hur livspusslets kalla hand kramade mitt hjärta som en lågstadievärsting kramar en svinhård isboll. HELVETES JÄVLAR, SOMMARDÄCK PÅ BILEN!! hann jag tänka.
Kvällen före hade jag fått nya friktionsdäck hemlevererade men nu gjorde de tomma gummiringarna inte mycket nytta där de låg i garaget och väntade på fälg. Eftersom jag snoozat bort all strul-marginal fattade jag att jag skulle bli tvungen att chansa. Hur hur dåligt grepp kan ett par sommardäck egentligen ha och hur stor skillnad är det på riktigt? Rätt jävla värdelöst och rätt jävla stor skulle det snart visa sig. Med hög puls kastade jag på mig kläderna. Josefine tryckte ner några rostmackor i halsen på barnen och jag gick ut för att borsta fram bilen.
På uppfarten mötte jag min granne. Han hade varit ute tidigt och skottat. Ytterligare en snöskottning som hamnade på mitt minuskonto. Jag tackade så mycket för att han även skottat min del av vår gemensamma uppfart och kände en släng dåligt samvete. Jag borde givetvis skämts som en hund men jag tror att jag har arbetat upp nån slags immunitet mot den typen av skam efter alla år i Majorna, där inte bara höst och vårstädning hörde till ens plikter, utan till och med trappstädningen föll på de boendes lott. När man duckat tillräckligt mycket händer nåt med ens skam. I alla fall. Plötsligt kom Josefine utspringande och hystade in Tintin och Sammie i bilen och sprang sedan mot bussen. Jag satte mig bakom ratten och kände på mig att allt inte skulle flyta på som vanligt. Så rätt jag skulle få.
Vi bor högst upp på ett berg vilket medför att vi får en groteskt brant backe att tampas med. Vanligtvis är det uppför (till fots) som ställer till det men med sommardäck i blötsnö blir även nerför en mardröm. Jag skämtar inte när jag säger att det var som att sitta i en stor jävla plåtpulka att åka ner för backen. Hjulen låste sig och fungerade som väloljade gummimedar. Halvvägs ner i backen kunde jag se hur Josefines ryggtavla närmade sig allt snabbare. Jag fick panik, vevade ner rutan och skrek "Akta dig, jag gliiiideeeerrrr". Med lite klassisk pumpbromsning lyckades jag häva sladd och komma ner i hastighet. Första hindret var avklarat.
Hjulen spann som en hel kattfarm medan jag långsamt tog mig vidare mot Tintins skola och fick verkligen kvitto på hur fruktansvärt osexig en koreansk kombi med framhjulsdrift är. Ge mig en Jeep Grand Cherokee som har vinsch och gärna drar tre liter milen, ville jag skrika. Men vi lyckades ta oss ner till skolan. Jag lämnade av Tintin och tog rygg på en annan förälder i kombi för att komma därifrån. Det är en liten uppförsbacke innan man kommer ut från skolområdet och därför var jag tvungen att ha tur så att ingen mötande bil eller bil från höger skulle sabba det. Självklart unnades jag inte någon som helst tur i det läget. En taxijävel dök lägligt nog upp och ställde sig precis framför mig så att jag hamnade med en vägbula mellan hjulaxlarna. Not good. Not good at all. Nu satt jag plötsligt fast och kunde inte komma framåt men inte riktigt komma bakåt heller. Jag kände ett brinnande hat mot flanen till taxichaffis som bara satt där och tittade mot mig som en hjort i helljus och lät honom smaka tuta. På nåt jävla vänster lyckades jag sedan backa över farthindret men började glida och fastnade på snedden hallvägs tillbaka ner på skolgården. Nu var det jag som blockerade vägen (i båda riktningarna) och fick smaka tuta. Jag kände hur stresshormonet pulserade i min kropp. Jag tror fan att bilens milräknare adderade 1000 mil där på morgonen av allt spinnande. Men på nåt helt sjukt sätt lyckades jag räta upp bilen så de andra duktiga föräldrarna kunde fräsa förbi med sina rediga dubbdäck. Jag har sällan känt ett sådant självförakt som just då.
Jag gjorde ett nytt försök och lyckades ha turen med mig. Hann köra en kanska bra bit innan en bil plötsligt backar ut från sin parkering och jag blir stående. IGEN. Jag kommer givetvis inte framåt och jag hinner förbanna Sydkorea både en och två gånger för att de så envist straffar världen med sina prisvärda svenne-Hyundai. Ännu en gång fastnade jag och fick hålla på och hålla på i vad som kändes som en evighet för att på nåt sätt lyckas komma åt sidan i en vändplats där jag stannade bilen. Sammie satt i baksätet och frågade ideligen om det var fel på bilen och jag kunde bara bekräfta att den var en riktig bit skit till bil vi hade. Det hade inte varit nån större vinning i att ta på sig skulden och försöka sätta in henne i begreppen sommar/vinterdäck. Jag försökte ringa bärgare men det var tydligen fler idioter som valt att chansa med sommarsulor. Det var inget annat att göra än att lämna bilfan där mitt i vändplatsen. Jag önskade att någon skulle komma och kasta in en molotov i den så att jag skulle slippa se den igen.
Det som hände sedan vill jag beskriva som "den långa marschen". Det hade börjat snöa ymnigt så det var inte mycket att välja på. Jag fick ta Sammie i famnen och börja traska i mina för dagen synnerligen opassande lågskor. Gårdagens marklyftssession hade jag redan känt när jag steg upp och det gjorde sig inte mindre påmint med en treåring i famnen de cirka två kilometrarna till dagis. Satan i helvete. Det flimrade för ögonen, ryggen bultade och armarna domnade. Jag gick in i nåt slags känslomässigt vakuum. På något sätt lyckades jag ta mig i mål och därifrån gå samma väg hem igen för att duscha och byta om. Jag var vid detta laget svettig som en cykliströv.
När jag väl kom till jobbet började känslocentrum i hjärnan tina upp och jag kände hur allting mixades ihop till en härligt emotionell smoothie av vrede och skörhet. Jag fattar att det låter löjligt om man ställer det mot världens alla lidanden. Men håll med om att det låter som en riktigt dålig start?
tisdag, oktober 31, 2017
Ghostbusters of Sweden
Ibland blir man lite ledsen av att läsa nyheter. Ibland blir man lite glad. När jag läste om Tom Gade Olausson och hans lilla grupp med paranormal-entusiaster i Knäred blev jag det senare.
Tom Gade Olausson är grundare och talesperson för Team Swedish Hauntings, ett nätverk som jagar spöken och andeväsen och de har ett enda mål i sikte. Att bevisa att det finns liv efter döden. Nu i halloweentider och allt har den lilla gruppen lyckats hamna i nyhetsflödet med anledning att Laholms kommun just gett avslag på deras ansökan om ett bidrag till avancerad spökjaktsutrustning. Kommunstyrelsen i Laholm verkade helt enkelt inte dela åsikten att de ska stå för finansieringen av värmekameror till den typen av hobbyprojekt. Rimligt kan man tycka. Men sedan kollade jag nyhetsinslaget nedan och känner istället starkt att jag ställer mig bakom det där spökjägarjänget till 100%.
Kom igen nu för fan Laholm! Vad håller ni på med? Krossa spargrisen och slanta upp bara. Who fucking cares att det är mumbojumbo? Jag skulle säga att det är en sjukt billig, enkel och framförallt mycket preventiv insats för att att hålla en lokal grupp tokstollar lugna och stabila ett tag. Hur kan en kommun rimligtvis investera fem tusen kronor bättre än så?
Tom och hans gäng har dessutom redan lagt alla sina egna besparingar för att få ihop en nästan komplett maskinpark. En superspejsad ljudförstärkare, en spirit box (?), några GoPro-kameror, diverse UV-utrustning, infraröda kameror och andra random grejer. De har till och med kittat upp med en bibel (briljant drag) som ska fungera som "trigger object" när de är i farten och ska fånga in lite mer kristna gengångare. Den sista lilla pusselbiten innan de fått ihop en komplett ghostbusterarsenal är iallafall en värmekamera som kostar runt fem papp. Men Laholms kommun verkar inte se det hela ur riktigt samma perspektiv. I sin motivering skriver kommunen att det inte gagnar övriga medborgare i kommunen. Well let's agree to disagree. Jag skulle säga att det skulle gagna Laholms övriga medborgare bra mycket mindre ifall det här gänget skulle sluta hålla till i olika ödehus och mäta luft med sina fräcka manicker, och börja driva runt som arga innebandykillar på stan istället.
Dessutom verka Tom vara en riktig sköning. På hans LinkedIn-profil kan man läsa att hans intressen innefattar allt från att skriva morbid poesi till skräckfilmsmanus och låt mig citera: "I am also a paranormal investigator and have a complete arsenal of professional tools. Working with one more investigator and my psychic stepdaughter. She truly sees the dead, and together the three of us are trying to find the most haunted locations in Scandinavia. Ask for help and help shall be given."
Hjälp!
Och en jävla slump alltså, att Toms styvdotter råkar vara ett tvättäkta psychic medium dessutom, som kan se de döda. Extrem tillgång när är paranormal utredare skulle jag säga. Men Tom inser att en del inte riktigt tar dem helt på allvar. Därför är en av deras viktigaste tillgångar i gruppen en person vars roll är att agera skeptiker. Sicket jävla vinnargäng ändå. Hade det inte varit för att jag just bränt hundra tusen på att renovera min källare så hade jag lätt kunnat tänka mig att gå in som deras huvudmecenat. Göra dem skyldiga mig evig tacksamhet. Så jävla koolt att i princip närsomhelst kunna skicka över en spökgrupp och deras mätinstrument till någon jävel man stör sig på. Vem skulle inte baja på sig då liksom, om man vaknar av ett ljud och tittar ut och ser att det plötsligt står några besynnerliga filurer med ockult uppsyn på ens tomt, med en stor resväska i aluminium, och att de sedan börjar stryka runt där med sin spirit box och portalöppnande UV-lampor, för att leta efter levande döda?
Jag hoppas att någon av er som läser detta ser fördelarna och ger dem den spons de vill ha. Det kommer bli bra. För alla.
Till sist. En liten blänkare till. Tom skriver att han även skulle älska att hjälpa till att utveckla ett tv-spel, han har nämligen "så många idéer i sitt huvud". Undrar verkligen vad det kan röra sig om? Jag tror att jag har mina aningar.
Heja Tom!
Tom Gade Olausson är grundare och talesperson för Team Swedish Hauntings, ett nätverk som jagar spöken och andeväsen och de har ett enda mål i sikte. Att bevisa att det finns liv efter döden. Nu i halloweentider och allt har den lilla gruppen lyckats hamna i nyhetsflödet med anledning att Laholms kommun just gett avslag på deras ansökan om ett bidrag till avancerad spökjaktsutrustning. Kommunstyrelsen i Laholm verkade helt enkelt inte dela åsikten att de ska stå för finansieringen av värmekameror till den typen av hobbyprojekt. Rimligt kan man tycka. Men sedan kollade jag nyhetsinslaget nedan och känner istället starkt att jag ställer mig bakom det där spökjägarjänget till 100%.
Kom igen nu för fan Laholm! Vad håller ni på med? Krossa spargrisen och slanta upp bara. Who fucking cares att det är mumbojumbo? Jag skulle säga att det är en sjukt billig, enkel och framförallt mycket preventiv insats för att att hålla en lokal grupp tokstollar lugna och stabila ett tag. Hur kan en kommun rimligtvis investera fem tusen kronor bättre än så?
Tom och hans gäng har dessutom redan lagt alla sina egna besparingar för att få ihop en nästan komplett maskinpark. En superspejsad ljudförstärkare, en spirit box (?), några GoPro-kameror, diverse UV-utrustning, infraröda kameror och andra random grejer. De har till och med kittat upp med en bibel (briljant drag) som ska fungera som "trigger object" när de är i farten och ska fånga in lite mer kristna gengångare. Den sista lilla pusselbiten innan de fått ihop en komplett ghostbusterarsenal är iallafall en värmekamera som kostar runt fem papp. Men Laholms kommun verkar inte se det hela ur riktigt samma perspektiv. I sin motivering skriver kommunen att det inte gagnar övriga medborgare i kommunen. Well let's agree to disagree. Jag skulle säga att det skulle gagna Laholms övriga medborgare bra mycket mindre ifall det här gänget skulle sluta hålla till i olika ödehus och mäta luft med sina fräcka manicker, och börja driva runt som arga innebandykillar på stan istället.
Dessutom verka Tom vara en riktig sköning. På hans LinkedIn-profil kan man läsa att hans intressen innefattar allt från att skriva morbid poesi till skräckfilmsmanus och låt mig citera: "I am also a paranormal investigator and have a complete arsenal of professional tools. Working with one more investigator and my psychic stepdaughter. She truly sees the dead, and together the three of us are trying to find the most haunted locations in Scandinavia. Ask for help and help shall be given."
Hjälp!
Och en jävla slump alltså, att Toms styvdotter råkar vara ett tvättäkta psychic medium dessutom, som kan se de döda. Extrem tillgång när är paranormal utredare skulle jag säga. Men Tom inser att en del inte riktigt tar dem helt på allvar. Därför är en av deras viktigaste tillgångar i gruppen en person vars roll är att agera skeptiker. Sicket jävla vinnargäng ändå. Hade det inte varit för att jag just bränt hundra tusen på att renovera min källare så hade jag lätt kunnat tänka mig att gå in som deras huvudmecenat. Göra dem skyldiga mig evig tacksamhet. Så jävla koolt att i princip närsomhelst kunna skicka över en spökgrupp och deras mätinstrument till någon jävel man stör sig på. Vem skulle inte baja på sig då liksom, om man vaknar av ett ljud och tittar ut och ser att det plötsligt står några besynnerliga filurer med ockult uppsyn på ens tomt, med en stor resväska i aluminium, och att de sedan börjar stryka runt där med sin spirit box och portalöppnande UV-lampor, för att leta efter levande döda?
Jag hoppas att någon av er som läser detta ser fördelarna och ger dem den spons de vill ha. Det kommer bli bra. För alla.
Till sist. En liten blänkare till. Tom skriver att han även skulle älska att hjälpa till att utveckla ett tv-spel, han har nämligen "så många idéer i sitt huvud". Undrar verkligen vad det kan röra sig om? Jag tror att jag har mina aningar.
Heja Tom!
lördag, oktober 28, 2017
En stilla Timell-reflektion
Jag känner mig fryntlig. Inte för att det är fredag utan för att det under veckan har gått upp för mig att vi troligen aldrig mer behöver se Martin Timell på tv. Åh! Känn på den. ALDRIG MER.
En gång för längesedan bloggade jag om en dåre som hade tatuerat in Martin Timells fejs på magen. Undrar hur det valet av motiv känns idag. Själv hade jag utan att behöva tänka i två sekunder valt att låta ett stort saftigt hakkors pryda min halsen före den här:
Vill inte slå mig allt för mycket på bröstet såhär i bakvattnet av #metoo som fick bajskorven Martin Timell att flyta upp till ytan. Med besked också. Men jag stack redan 2006 ut hakan i ett blogginlägg om mannen i fråga och jag måste säga att jag nästan ryser över hur otrolig väl min ryggmärgsfeeling kring TV4:s forne guldgosse ändå skulle visa sig slå ut till sist (ok, inte specifikt wife beater-ryktet som faktiskt känns mindre spekulativt än någonsin nu):
Låt mig citera mig själv lite sådär lagom självgott:
"Martin Timell
Den killen har jag hatat sedan han var med i Bullen. Jag hade för mig att jag köpte honom då men efter ett samtal med brorsan kom vi fram till att jag minsann hatade honom då med. Klart jag gjorde. Det är nåt med den jävelns aura som luktar riktigt brunt. Det gör mig lite illa tillmods att han alltid verkar gå hem i stugorna så att säga. Att ingen verkar vilja syna bluffen. Hans folklighet är nästan uppe i dödliga doser. När någon blir folklig så brukar jag ta det som ett fett varningstecken och i Timells fall ringer det flyglarm om "asshole in the area".
Jag känner på mig att han är en riktigt ond jävel. Att han är ett arrogant svin bakom sin klämkäcka tv-yta, det vet väl alla redan. Men ändå verkar ingen bry sig. Man kanske blidkas av den mysige, rolige och händige Martin Timell med sitt bullriga skratt och pojkaktiga uppsyn. Men mig lurar han inte. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han hellre låter fisten tala när "kameran är av" så att säga. Jag skulle däremot bli väldigt förvånad om han INTE representerar röda siffror i domestic violencestatistiken. Värd för TV4 världsföräldergala. Det är ungefär lika taktfullt som att släppa in Mulla Omar i American Top Model-juryn enligt min mening.
Nä, det luktar praktsvin i TV4-stian. När ska någon göra nåt åt saken?"
Jag skrev mycket dumheter på den tiden, men texten ovan känner jag inte att jag behöver be om ursäkt för. Skönt.
I veckan (tror jag) startades även FB-gruppen "Stå upp för Martin Timell". Jag har väldigt svårt att se logiken, dels i gruppens själva uppkomst men framförallt hur den lyckats få 2000 följare. Vid det här laget är det väl allmängods att en stor del av Sveriges befolkning har håvats upp ur den grunda änden i gen-poolen. Men ändå. Martin Timell själv insåg ju att matchen var över och att det bara var att lägga sig på rygg och bekräfta anklagelserna. Att han i nästa andetag bevisar vilken slapp jävla rövhatt han är, genom att försöka avdramatisera det hela med sitt speciella imbecill-manér och kalla sitt beteende för "klantigt" är en helt annan femma. Så vad är det egentligen de vill stå upp för undrar man ju? Oklart.
Men jag blev nyfiken och gjorde lite research bland medlemmarna i gruppen och kan nu leverera en liten profilering av denna speciella livsform:
Den typiske stå-upp-för-martin-timell-personen är: Kvinnor och män (fifty-fifty typ) som till väldigt stor del har skaffat sig sin trubbiga världsåskådning på "Livets hårda skola", en skola där man strukit retorik från schemat till förmån för specialstudier i arbetslöshet. De tycker väldigt väldigt mycket om den svenska flaggan, folköl och djur. Och Jimmie Åkesson. Något som ofta verkar sammanfalla med valet av omslagsbild. De beundrar människor som kör "raka rör" och "säger som det är" men hyser paradoxalt nog ett vulkanliknande förakt för människor som är "PK". Alla verkar vara överens om att man måste kunna tåla lite skämt här i världen men verkar samtidigt kunna bli superduperkränkta för nästan precis vad som helst. Inte minst människor som utmanar deras lite mer "klassiska" bild av jämställdhet i allmänhet och uppdelning av föräldraledighet i synnerhet. Män ska vara män, kvinnor ska vara kvinnor och en fikus ska fanimej vara en krukväxt. Och där någonstans verkar de nå fram till en slags universell knytpunkt i sin kärlek till den bullriga, oborstade och lite charmigt hetlevrade o-bögen Martin Timell
Det lustiga är att syftet med gruppen verkar vara att visa sitt stöd åt Martin Timell, medan den reella effekten är bara att det blir en ytterligare tyngd på hans axlar. För med en så massiv samling renodlade hjon som håller en om ryggen behöver man sannerligen inga fler ovänner.
Det är en märklig tid vi lever i.
En gång för längesedan bloggade jag om en dåre som hade tatuerat in Martin Timells fejs på magen. Undrar hur det valet av motiv känns idag. Själv hade jag utan att behöva tänka i två sekunder valt att låta ett stort saftigt hakkors pryda min halsen före den här:
Vill inte slå mig allt för mycket på bröstet såhär i bakvattnet av #metoo som fick bajskorven Martin Timell att flyta upp till ytan. Med besked också. Men jag stack redan 2006 ut hakan i ett blogginlägg om mannen i fråga och jag måste säga att jag nästan ryser över hur otrolig väl min ryggmärgsfeeling kring TV4:s forne guldgosse ändå skulle visa sig slå ut till sist (ok, inte specifikt wife beater-ryktet som faktiskt känns mindre spekulativt än någonsin nu):
Låt mig citera mig själv lite sådär lagom självgott:
"Martin Timell
Den killen har jag hatat sedan han var med i Bullen. Jag hade för mig att jag köpte honom då men efter ett samtal med brorsan kom vi fram till att jag minsann hatade honom då med. Klart jag gjorde. Det är nåt med den jävelns aura som luktar riktigt brunt. Det gör mig lite illa tillmods att han alltid verkar gå hem i stugorna så att säga. Att ingen verkar vilja syna bluffen. Hans folklighet är nästan uppe i dödliga doser. När någon blir folklig så brukar jag ta det som ett fett varningstecken och i Timells fall ringer det flyglarm om "asshole in the area".
Jag känner på mig att han är en riktigt ond jävel. Att han är ett arrogant svin bakom sin klämkäcka tv-yta, det vet väl alla redan. Men ändå verkar ingen bry sig. Man kanske blidkas av den mysige, rolige och händige Martin Timell med sitt bullriga skratt och pojkaktiga uppsyn. Men mig lurar han inte. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om han hellre låter fisten tala när "kameran är av" så att säga. Jag skulle däremot bli väldigt förvånad om han INTE representerar röda siffror i domestic violencestatistiken. Värd för TV4 världsföräldergala. Det är ungefär lika taktfullt som att släppa in Mulla Omar i American Top Model-juryn enligt min mening.
Nä, det luktar praktsvin i TV4-stian. När ska någon göra nåt åt saken?"
Jag skrev mycket dumheter på den tiden, men texten ovan känner jag inte att jag behöver be om ursäkt för. Skönt.
I veckan (tror jag) startades även FB-gruppen "Stå upp för Martin Timell". Jag har väldigt svårt att se logiken, dels i gruppens själva uppkomst men framförallt hur den lyckats få 2000 följare. Vid det här laget är det väl allmängods att en stor del av Sveriges befolkning har håvats upp ur den grunda änden i gen-poolen. Men ändå. Martin Timell själv insåg ju att matchen var över och att det bara var att lägga sig på rygg och bekräfta anklagelserna. Att han i nästa andetag bevisar vilken slapp jävla rövhatt han är, genom att försöka avdramatisera det hela med sitt speciella imbecill-manér och kalla sitt beteende för "klantigt" är en helt annan femma. Så vad är det egentligen de vill stå upp för undrar man ju? Oklart.
Men jag blev nyfiken och gjorde lite research bland medlemmarna i gruppen och kan nu leverera en liten profilering av denna speciella livsform:
Den typiske stå-upp-för-martin-timell-personen är: Kvinnor och män (fifty-fifty typ) som till väldigt stor del har skaffat sig sin trubbiga världsåskådning på "Livets hårda skola", en skola där man strukit retorik från schemat till förmån för specialstudier i arbetslöshet. De tycker väldigt väldigt mycket om den svenska flaggan, folköl och djur. Och Jimmie Åkesson. Något som ofta verkar sammanfalla med valet av omslagsbild. De beundrar människor som kör "raka rör" och "säger som det är" men hyser paradoxalt nog ett vulkanliknande förakt för människor som är "PK". Alla verkar vara överens om att man måste kunna tåla lite skämt här i världen men verkar samtidigt kunna bli superduperkränkta för nästan precis vad som helst. Inte minst människor som utmanar deras lite mer "klassiska" bild av jämställdhet i allmänhet och uppdelning av föräldraledighet i synnerhet. Män ska vara män, kvinnor ska vara kvinnor och en fikus ska fanimej vara en krukväxt. Och där någonstans verkar de nå fram till en slags universell knytpunkt i sin kärlek till den bullriga, oborstade och lite charmigt hetlevrade o-bögen Martin Timell
Det lustiga är att syftet med gruppen verkar vara att visa sitt stöd åt Martin Timell, medan den reella effekten är bara att det blir en ytterligare tyngd på hans axlar. För med en så massiv samling renodlade hjon som håller en om ryggen behöver man sannerligen inga fler ovänner.
Det är en märklig tid vi lever i.
onsdag, september 27, 2017
Varning för starkt material!
Wowouwow!!
Jag måste erkänna att jag trodde att den gamla goa borgarblaskan Svenskan hade pinkat in reviret med sina episka helgreportage för tid och evighet när de lät Johan Lindeberg ratta en egen "min helg-artikel" tidigare i år. Men Metro har ju alltid varit den där lilla uppkäftiga uppstickaren som legat där och bligat mot en i sitt lömska gratisskimmer, på busshållplatser eller i famnen på ynglingar med eventväst och keps. Så man borde ju kunnat ge sig fan på att de skulle ha ett ess i rockärmen och i fredags lyckades de så nå hela vägen fram. Till mig (via min fru). Det låg helg i luften. Det andades fredagsmys. Det vankades helgreportage med Fadde-kingen.
Ba känn på det: Fadde om sin storhetstid. Följt av citatet "Jag skapade begreppet Stureplan" och en tredagarsretusch av Fadde Darwich i stöddig pose. Det är så man tar kommando i mediabruset. Fruktansvärt starkt material. Hela Sverige ställer sig på knä och bugar djupt. En dörrvakt som mer än gärna gärna fabulerar kring sina tokigaste knullhistorier så fort han känner lukten av trycksvärta. Kan knappt tänka mig nåt bättre än att börja min lördagsmorgon med en kopp rykande java, en nygräddad fralla och en spännande historielektion av magister Fadde.
Man ska gå in för det man håller på med. Det är bra. Det är så man blir proffs. Zlatan är duktig på fotboll. Fadde är bra på att släppa in folk genom en dörr. Riktigt bra och rimlig jämförelse för övrigt. Snacka om att maxa begreppet legend med ett sådant rötet värv i ryggan. Att använda begreppet storhetstid för att beskriva ett nattjobb som gick ut på att känna igen a- till ökändisar och stå på ett elskåp på Stureplan och peka på folk som en annan jävla kastdåre. Det kräver kanske inte så himla stort begåvningskapital, men satan vad stark i jaget man måste vara. Det ska han ha, Fadde-kingen.
Det hade varit kul att nästa vecka se Metro fronta en parkeringsvakt som står med armarna i kors på en löpsedel och mallar sig med sina fetaste bötningar. Och veckan efter en krum liten ismaskinsförarfarbror från Modo Hockey som hävdar att det var han som skapade begreppet Foppa.
Jag måste erkänna att jag trodde att den gamla goa borgarblaskan Svenskan hade pinkat in reviret med sina episka helgreportage för tid och evighet när de lät Johan Lindeberg ratta en egen "min helg-artikel" tidigare i år. Men Metro har ju alltid varit den där lilla uppkäftiga uppstickaren som legat där och bligat mot en i sitt lömska gratisskimmer, på busshållplatser eller i famnen på ynglingar med eventväst och keps. Så man borde ju kunnat ge sig fan på att de skulle ha ett ess i rockärmen och i fredags lyckades de så nå hela vägen fram. Till mig (via min fru). Det låg helg i luften. Det andades fredagsmys. Det vankades helgreportage med Fadde-kingen.
Ba känn på det: Fadde om sin storhetstid. Följt av citatet "Jag skapade begreppet Stureplan" och en tredagarsretusch av Fadde Darwich i stöddig pose. Det är så man tar kommando i mediabruset. Fruktansvärt starkt material. Hela Sverige ställer sig på knä och bugar djupt. En dörrvakt som mer än gärna gärna fabulerar kring sina tokigaste knullhistorier så fort han känner lukten av trycksvärta. Kan knappt tänka mig nåt bättre än att börja min lördagsmorgon med en kopp rykande java, en nygräddad fralla och en spännande historielektion av magister Fadde.
Man ska gå in för det man håller på med. Det är bra. Det är så man blir proffs. Zlatan är duktig på fotboll. Fadde är bra på att släppa in folk genom en dörr. Riktigt bra och rimlig jämförelse för övrigt. Snacka om att maxa begreppet legend med ett sådant rötet värv i ryggan. Att använda begreppet storhetstid för att beskriva ett nattjobb som gick ut på att känna igen a- till ökändisar och stå på ett elskåp på Stureplan och peka på folk som en annan jävla kastdåre. Det kräver kanske inte så himla stort begåvningskapital, men satan vad stark i jaget man måste vara. Det ska han ha, Fadde-kingen.
Det hade varit kul att nästa vecka se Metro fronta en parkeringsvakt som står med armarna i kors på en löpsedel och mallar sig med sina fetaste bötningar. Och veckan efter en krum liten ismaskinsförarfarbror från Modo Hockey som hävdar att det var han som skapade begreppet Foppa.
torsdag, september 14, 2017
En go VIP-gäng
Min hjärna klarar sällan mer än noll intellektuell friktion efter en jobbvecka. Så ock i fredags därför öppnade vi en påse chips och tittade lite på Biggest Loser VIP. I know, I know, I know...
Det är svårt att på ett någorlunda nyanserat sätt återge känslorna som sköljer över en medan man ser programmet. För det första så är det ju ett vidrigt och människoföraktande format från början så upphovsmakarna lär nog få smaka skärseld för det vad det lider. För man får väl hoppas att sådan cynism inte kommer att passera obestraffat. Den här gången är det i alla fall inte några vanliga random "tjockisar" som står i centrum för att bli förnedrade när Svensson tittar på, utan några av de mest damtidningskompatibla äggen vi har. Därför är det heller inte övervikten som är det iögonfallande när programmet drar igång. Det är själva personerna som mönstrat på i rollen som ett VIP-crew.
Anna Book, La Camilla, Runar Sögaard, Farmen-Blondie och Ullared-Morgan. Det är tydligen de creddigaste fejsen produktionen kunde komma upp med. Eller är det de mest desperata? Det får i all fall mig att undra om det rör sig om någon slags avancerad dubbelironi från beställarens sida. Jag vågar inte ens spekulera i hur många stenar de egentligen måste ha vänt på innan de till slut landade i årets uppställning och kunde börja låta kameran rulla? Utan att försöka göra mig lustig måste jag säga att det känns som att betydelsen av VIP devalverats ganska kraftigt.
Maken till dassigt gäng måste man fan leta riktigt länge efter. Kanske inte efter Anna Book då. Hon fastnar väl i trålen varje gång det vankas lite air time. Hela hennes samlade värv består av att hon gjorde ett framträdande i pedofil-barnprogrammet Solstollarna och sedan tävlade i mello med en alfabetsvisa nån gång på 80-talet. Efter det bygger hela hennes fame i princip på deltagande i olika hopp och lek-format, plus en jävla massa besvikelser i Hänt Extra. Det är inte som jag raljerar nu, hon säger det själv i ep3 (om än med en obegriplig stolthet i rösten) att hon varit med som deltagare i princip landets alla underhållningsprogram. Som att det är en bedrift. Men resten av dem? Vilket nummer på listan stod det t.ex. Runar på? En spritfet gammal norsk dissenter som i princip upphörde att existera på nöjeslöpen i samma sekund som Kicken (också en jävla stjärna) började penetrera hans exfru. Inte fan var det topp 100 i alla fall. Möjligtvis om de hade kunnat få med hans polare Thomas Brolin och Dr Alban i ett och samma paket.
Även om Farmen-Blondie verkar vara en rätt skön och lättsam prick så gör inte hans deltagande i en dokusåpa 2002 honom per automatik till en typisk VIP-personlighet och superkändis. Jag vet truckförare som är minst lika sköna och överviktiga som honom. Och Morgan Karlsson, känd från långköraren Ullared (ytterligare ett förnedringsformat). Han kan ju rimligtvis bara ha blivit castad för att vässa lyteskvoten i programmet ytterligare. Är det inte läge att mygga av honom snart? Vad är han föresten för lallare egentligen? Han är ju inte ens särskilt skön. Tvärtom. Han verkar till och med riktigt jävla oskön. För mig är det helt ofattbart att Ullared-Morgan har gått och lyckats bli folkkär som en slags realityfigurernas Måns Zelmerlöw. Det säger ju egentligen mer om det svenska folket än politiska opinionsundersökningar gör.
Tänk om tv-signalerna någon gång i framtiden når ut till en annan galax med intelligent liv och de lyckas avkoda VIP-begreppet för att sedan se den här säsongens loser-liga tituleras så. Då kommer de ju med största sannolikhet att reagera på volley och rikta sina feta laserkanoner åt vårt håll och paniktrycka på den röda knappen. Ok, det var kanske lite av en sci-fi-spaning. Det räcker ju egentligen att föreställa sig hur det skulle kännas om man tog med en iPad till random u-land, klickade sig in i princip var som helst för att mötas av en lipande Anna Book och tvingas förklara att denna brokiga skara kvalar in som VIP-gäng. Stolthet är inte ordet jag letar efter. Sverigedemokraterna skulle ju kunna använda det som avskräckande propaganda. Smälla upp stora digitalskärmar vid gränskontrollerna med med "Biggest Loser VIP" rullande i bakgrunden samtidigt som man matar på med budskapet: "This is Sweden. You are welcome!". Inte en jävel hade velat komma hit. Brrrr.
Det är svårt att på ett någorlunda nyanserat sätt återge känslorna som sköljer över en medan man ser programmet. För det första så är det ju ett vidrigt och människoföraktande format från början så upphovsmakarna lär nog få smaka skärseld för det vad det lider. För man får väl hoppas att sådan cynism inte kommer att passera obestraffat. Den här gången är det i alla fall inte några vanliga random "tjockisar" som står i centrum för att bli förnedrade när Svensson tittar på, utan några av de mest damtidningskompatibla äggen vi har. Därför är det heller inte övervikten som är det iögonfallande när programmet drar igång. Det är själva personerna som mönstrat på i rollen som ett VIP-crew.
Anna Book, La Camilla, Runar Sögaard, Farmen-Blondie och Ullared-Morgan. Det är tydligen de creddigaste fejsen produktionen kunde komma upp med. Eller är det de mest desperata? Det får i all fall mig att undra om det rör sig om någon slags avancerad dubbelironi från beställarens sida. Jag vågar inte ens spekulera i hur många stenar de egentligen måste ha vänt på innan de till slut landade i årets uppställning och kunde börja låta kameran rulla? Utan att försöka göra mig lustig måste jag säga att det känns som att betydelsen av VIP devalverats ganska kraftigt.
 |
| V.I.P. |
Maken till dassigt gäng måste man fan leta riktigt länge efter. Kanske inte efter Anna Book då. Hon fastnar väl i trålen varje gång det vankas lite air time. Hela hennes samlade värv består av att hon gjorde ett framträdande i pedofil-barnprogrammet Solstollarna och sedan tävlade i mello med en alfabetsvisa nån gång på 80-talet. Efter det bygger hela hennes fame i princip på deltagande i olika hopp och lek-format, plus en jävla massa besvikelser i Hänt Extra. Det är inte som jag raljerar nu, hon säger det själv i ep3 (om än med en obegriplig stolthet i rösten) att hon varit med som deltagare i princip landets alla underhållningsprogram. Som att det är en bedrift. Men resten av dem? Vilket nummer på listan stod det t.ex. Runar på? En spritfet gammal norsk dissenter som i princip upphörde att existera på nöjeslöpen i samma sekund som Kicken (också en jävla stjärna) började penetrera hans exfru. Inte fan var det topp 100 i alla fall. Möjligtvis om de hade kunnat få med hans polare Thomas Brolin och Dr Alban i ett och samma paket.
Även om Farmen-Blondie verkar vara en rätt skön och lättsam prick så gör inte hans deltagande i en dokusåpa 2002 honom per automatik till en typisk VIP-personlighet och superkändis. Jag vet truckförare som är minst lika sköna och överviktiga som honom. Och Morgan Karlsson, känd från långköraren Ullared (ytterligare ett förnedringsformat). Han kan ju rimligtvis bara ha blivit castad för att vässa lyteskvoten i programmet ytterligare. Är det inte läge att mygga av honom snart? Vad är han föresten för lallare egentligen? Han är ju inte ens särskilt skön. Tvärtom. Han verkar till och med riktigt jävla oskön. För mig är det helt ofattbart att Ullared-Morgan har gått och lyckats bli folkkär som en slags realityfigurernas Måns Zelmerlöw. Det säger ju egentligen mer om det svenska folket än politiska opinionsundersökningar gör.
Tänk om tv-signalerna någon gång i framtiden når ut till en annan galax med intelligent liv och de lyckas avkoda VIP-begreppet för att sedan se den här säsongens loser-liga tituleras så. Då kommer de ju med största sannolikhet att reagera på volley och rikta sina feta laserkanoner åt vårt håll och paniktrycka på den röda knappen. Ok, det var kanske lite av en sci-fi-spaning. Det räcker ju egentligen att föreställa sig hur det skulle kännas om man tog med en iPad till random u-land, klickade sig in i princip var som helst för att mötas av en lipande Anna Book och tvingas förklara att denna brokiga skara kvalar in som VIP-gäng. Stolthet är inte ordet jag letar efter. Sverigedemokraterna skulle ju kunna använda det som avskräckande propaganda. Smälla upp stora digitalskärmar vid gränskontrollerna med med "Biggest Loser VIP" rullande i bakgrunden samtidigt som man matar på med budskapet: "This is Sweden. You are welcome!". Inte en jävel hade velat komma hit. Brrrr.
torsdag, september 07, 2017
Jihde goes Jihad
Idag läste jag det bästa jag läst på länge i Aftonbladet. På riktigt. Det liksom pirrade till i hela kroppen när jag möttes av Peter Jihdes allvarliga blick och den krossande nyheten att Peter Jihde blivit grovt kränkt på Coop i Lidingö. Alltså inte bara lite lätt kränkt utan verkligen helst sinnessjukt mentally raped, och därför kör ett klassiskt kvällstidningsras. Tack Aftis, jag skrattade mig mätt...
Men jag tycker att vi tar det från början.
Diabetikerförbundets egen Tom Cruise besökte alltså Coop i Lidingö för att handla. Men när han kom till fruktdisken brann en säkring av och han blev plötsligt rasande. De hade placerat en låda apelsin-daim mitt bland den riktiga frukten. Vad i helvetes satans jävlar, tänkte Jihde, plockade upp sin mobil och lät helvetet regna på instagram: "Fy fan COOP. Choklad i fruktdisken är något av det lägsta jag varit med om. Gör om! Gör rätt!". För få lite extra tryck i den socialmediala riskokaren sände han av det hela med en otroligt kraftfulla hashtagen #jihdesdiabetes. Nu skulle de där små coop-svinen allt få veta hut. Nu skulle de dras med näsorna i smutsen. För när Jihde ser rött, då ser han banne mig rött.
Mycket riktigt. Efter två sekunder gick larmet på Aftonbladets hotline: "Jihde Kränkt. Agera! Nu!"
När Aftonbladet pratar med Peter Jihde så menar han att det gamla talesättet "Frukt är godis" minsann inte är en ursäkt för att placera ut choklad på fruktavdelningen. Läska och locka sådär oprovocerat. Snacka om att känga in ansiktet på alla diabetiker. Som att skänka utgångna sedlar till barncancerfonden, lägga ut en låda rent heroin i metadondisken eller nåla sönder alla kondomer i AIDS-disken. Fatta!!
Som tur är fick han massivt stöd från sina insulin-kompisar (ett riktigt rövgäng):
"Håller med! Inte ok!", kommenterade en.
"Så märkligt!?? Undrar vad de motiverar det med?", undrade en annan.
"Håller verkligen med som diabetiker", skrev en tredje.
"Verkar som att Coop tyckte de var fyndiga när de gjorde en sådan sambandsexponering, men den var ack så malplacerad!", funderade en fjärde.
Alltså, det är ju inte som att butikspersonalen sondmatar alla diabetiker men krispig knäckkola bara för att den råkar ligga i närheten av frukt. Om man konstant väljer att bli kränkt borde det väl räcka att Coop säljer Daim överhuvudtaget. Det är en rätt tunn kreativ linje man får balansera på som butiksansvarig om man ska behöva ta hänsyn till lipsillar och tråkmånsar precis hela tiden.
Hursomhelst tog det skruv. Boom! Butikschefen på Coop Lidingö tvingas snabbt dra ner byxorna och ställa sig på alla fyra och be om ursäkt. Boom! Jihde was here. Boom! Jihde är nöjd och plockar ner sin sociala brandfackla och ersätter den med en bild på en banan där han skrivit ett glatt och uppmuntrande budskap till sina såta fiender: "Snyggt hanterat Coop. Tack /P".
Åhh jag skulle kunna bli en Patreon här och nu för att få tillgång till skitsnacket om Peter Jihde i Coop Lidingös lunchrum idag. De måste ju tycka att han är en sådan löjlig människa och vilja köra honom i kartongpressen.
Mest av allt börjar jag ändå undra hur välmående en nation egentligen kan bli? När ett gäng diabetiker inte bara gaddar ihop sig som en aggressiv hatmobb så fort de ser en felplacerad chokladkaka eller annan valfri oförrätt, utan verkar ha lyckats uppnå en slags diplomatisk minoritetsstatus med rätt att bli kränkta. Och när den fria pressen används till att ständigt publicera mer buskisartad farshumor än faktiska nyheter. Då mår vi nog allt rätt bra ändå.
Men jag tycker att vi tar det från början.
Diabetikerförbundets egen Tom Cruise besökte alltså Coop i Lidingö för att handla. Men när han kom till fruktdisken brann en säkring av och han blev plötsligt rasande. De hade placerat en låda apelsin-daim mitt bland den riktiga frukten. Vad i helvetes satans jävlar, tänkte Jihde, plockade upp sin mobil och lät helvetet regna på instagram: "Fy fan COOP. Choklad i fruktdisken är något av det lägsta jag varit med om. Gör om! Gör rätt!". För få lite extra tryck i den socialmediala riskokaren sände han av det hela med en otroligt kraftfulla hashtagen #jihdesdiabetes. Nu skulle de där små coop-svinen allt få veta hut. Nu skulle de dras med näsorna i smutsen. För när Jihde ser rött, då ser han banne mig rött.
 |
| Cowboy Bob nödläge röd: En låda apelsin-daim har placerats bland apelsinerna på Coop Lidingö!! |
Mycket riktigt. Efter två sekunder gick larmet på Aftonbladets hotline: "Jihde Kränkt. Agera! Nu!"
När Aftonbladet pratar med Peter Jihde så menar han att det gamla talesättet "Frukt är godis" minsann inte är en ursäkt för att placera ut choklad på fruktavdelningen. Läska och locka sådär oprovocerat. Snacka om att känga in ansiktet på alla diabetiker. Som att skänka utgångna sedlar till barncancerfonden, lägga ut en låda rent heroin i metadondisken eller nåla sönder alla kondomer i AIDS-disken. Fatta!!
Som tur är fick han massivt stöd från sina insulin-kompisar (ett riktigt rövgäng):
"Håller med! Inte ok!", kommenterade en.
"Så märkligt!?? Undrar vad de motiverar det med?", undrade en annan.
"Håller verkligen med som diabetiker", skrev en tredje.
"Verkar som att Coop tyckte de var fyndiga när de gjorde en sådan sambandsexponering, men den var ack så malplacerad!", funderade en fjärde.
Alltså, det är ju inte som att butikspersonalen sondmatar alla diabetiker men krispig knäckkola bara för att den råkar ligga i närheten av frukt. Om man konstant väljer att bli kränkt borde det väl räcka att Coop säljer Daim överhuvudtaget. Det är en rätt tunn kreativ linje man får balansera på som butiksansvarig om man ska behöva ta hänsyn till lipsillar och tråkmånsar precis hela tiden.
Hursomhelst tog det skruv. Boom! Butikschefen på Coop Lidingö tvingas snabbt dra ner byxorna och ställa sig på alla fyra och be om ursäkt. Boom! Jihde was here. Boom! Jihde är nöjd och plockar ner sin sociala brandfackla och ersätter den med en bild på en banan där han skrivit ett glatt och uppmuntrande budskap till sina såta fiender: "Snyggt hanterat Coop. Tack /P".
Åhh jag skulle kunna bli en Patreon här och nu för att få tillgång till skitsnacket om Peter Jihde i Coop Lidingös lunchrum idag. De måste ju tycka att han är en sådan löjlig människa och vilja köra honom i kartongpressen.
Mest av allt börjar jag ändå undra hur välmående en nation egentligen kan bli? När ett gäng diabetiker inte bara gaddar ihop sig som en aggressiv hatmobb så fort de ser en felplacerad chokladkaka eller annan valfri oförrätt, utan verkar ha lyckats uppnå en slags diplomatisk minoritetsstatus med rätt att bli kränkta. Och när den fria pressen används till att ständigt publicera mer buskisartad farshumor än faktiska nyheter. Då mår vi nog allt rätt bra ändå.
måndag, augusti 28, 2017
Det pågår något vansinnigt riskabelt på Djurgården
Var på en studieresa i Stockholm förra veckan. Gick på olika utställningar och museer för att blah blah blah... Bland annat var jag på Abba-museet och fick mig "en upplevelse fylld av musik", som taglinen man möts av en vid en snabb googling utlovar. Besöket gav mig också en nästan läskig teori som jag bara inte kan sluta tänka på.
Hela bygget är ett massivt minnesmärke på Djurgårdsvägen 68. Det rymmer inte bara ett museum i källaren utan även ett hotell på samma tema. För att inte tala om flera klassiska fotoväggar med hål för ansiktena där man kan fota sig själv och skapa illusionen av att vara en av Abba-medlemmarna. Jag hade kunnat välja Björn eller Benny men valde Agneta för att det skulle bli ett riktigt riktigt rolig bild. Humorgeni jag vet. Men handen på hjärtat, jag var nog inte först på den bollen. Sammantaget kan man beskriva det hela som en memorabilia-fest tillägnad ett band med endast tio års musikkarriär men nästan fyrtio års kraftigt ihållande nostalgikarriär. Klart där spelas deras musik. Man förväntar sig såklart inget annat och när man står där och trängs i den ringlande kön känns det faktiskt lite göttigt. Det är ändå ju ändå ett av våra verkliga musikunder. Kanske en av Sveriges viktigaste exporter efter Ikea och Volvo? Men kön går bra långsamt och eftersom det bara spelas snuttar av varje låt hinner man få sig en hel del Abba innanför västen innan man ens hunnit lösa biljett.
Precis i entrén möttes man av ett stort vitrinskåp med en massa barbiedockor i olika outfits som föreställer olika artister och programledare vi minns genom Eurovision Song Contests historia. Det är schlagerdrottningarna Carola Häggkvist, Charlotte Perrelli etc. Det är Lill Lindfors precis efter sin troskupp, en nöjeshändelse som gjort sitt avtryck med skärbrännare i den svenska folksjälen och blivit en lika självklar referens som självaste Palmemordet. Och Conchita Wurst såklart. Det verkade inte bättre än att den skäggiga damens skägg var ditmålat med Det vilade en tafflighet över hela det där skåpet som får dockorna i Minimello att framstå som ett slutprojekt från konstfack och jag började känna en viss oro. Med 250 spänns inträde tycker jag faktiskt att man kan förvänta sig en viss nivå. Det hela blev inte bättre av att första rummet bestod av en superpinig karaoke-station, en tv vägg och en av Roger Pontares gamla svettiga outfits. Det började kännas extremt olovande. Men sedan blev det lite bättre... men skitsamma, det var inte en recension av Abba-museet det här var tänkt att bli utan en sylvass spaning.
Det som slog mig under besöket var att det inte fanns en tyst yta. Det där fragmentariska medleypumpandet man fick en försmak av ute i kön, fyller rummen inte bara med mono eller stereo. Vi snackar fucking 7.1 dolby surround mother of all hemmabioentusiaster-ljud. Men de sju kanalerna spelar varsitt medley samtidigt på fullt blås och jag är övertygad att en och annan klaustrofobiker har dragit sin sista suck där nere i de diskospäckade katakomberna.
Bara för att klargöra. Jag gillar Abba. Björn, Benny, Frida och Agneta verkar fan toppen allihop. Var och en på sitt sätt. Men det går inte att bortse från att de hade ett rätt speciellt sound. Lite ettrigt och uppskruvat sådär. Inget band jag personligen njuter av 50-70 låtar med ett glas vin i soffan. Då måste jag då måste jag nog svälja ner det med en halv burk rohypnol för att inte stressa upp mig. Nu är ju alla olika men jag bara har på känn att ni förstår vad jag menar. Jag undrar om det inte kan vara så att just det är en ganska rimlig anledning till att de aldrig har återförenats på riktigt?
I alla fall.
Jag kanske överdriver en liten smula för effekten. Och självklart klarar de flesta ett besök på museet helt utan att drabbas av stressrelaterade eksem. Den absoluta majoriteten av besökarna är ju trots allt en massa Britt-Marie och Kjell som just hade byggt gillestuga, drack grogg och var precis i början av sina heydays när Ring Ring dundrade in i landets alla radioapparater och frälste fölket. Klart att de har en tolerans som vida krossar MTV-generationens bensköra offer, och alla som är födda senare med för den delen. Att jämföra deras Abba-tolerans är lite som att matcha The Mauler mot Gummi-Tarzan. Glöm heller inte att jag sa att jag faktiskt gillar Abba.
Det som slog ner som en klar blixt från min himmel var att jag kände hur jag verkligen verkligen led med alla de som faktiskt tjänar sin lön där. De som gör sina 40 timmar i veckan nere i pop-mörkret. Men inte bara led. Ju längre in vi kom i utställningen respekterade jag dem. Djurgårdens gruvarbetare. Många av dem tillhör dessutom den av alla Britt-Marie och Kjell:s ofta så bespottade generationen nittiotalister. Snacka om att täppa till truten. Men inte bara led och respekterade. När jag hade lyckats ta mig genom allt och ända ut på andra sidan (museishoppen). Då kände jag ren och skär fruktan för den till synes supertrevliga tjejen i kassan som sålde mig en flaska Abba-vatten som jag halsade bixtsnabbt för att återställa kroppens termostat.
Det gick upp för mig att Abba-museet mycket väl skulle kunna vara en inkubator för framtida Breiviktyper. Ni tror att jag skämtar. Men på riktigt. Försök föreställa er själva att komma där, visslande med nyckelknippan påväg till jobbet, ta en kopp kaffe, låsa upp portarna och sedan få era hörselreceptorer tokpenetrerade med exakt samma medleyslinga femhundra gånger innan hemgång. Föreställ er nu att detta scenario upprepas 250 gånger på ett år. Ahhhh.... Just det!! Risken för att ett par viktiga kärl i det limbiska systemet, förr eller senare brister och orsakar typ kronisk empatibedövning och andra tråkigheter måste vara minst sagt överhängande.
Det är säkert både oansvarigt och lite för tidigt att dra några slutsatser i nuläget. Museet öppnade ju i mitten av 2013, men om Säters sjukhus skulle börsintroduceras skulle jag vara snabb med att investera i framtiden. Nä usch. Jag vill inte ha rätt den här gången. Glöm var ni hörde det först. Gonatt.
 |
| Classic |
Hela bygget är ett massivt minnesmärke på Djurgårdsvägen 68. Det rymmer inte bara ett museum i källaren utan även ett hotell på samma tema. För att inte tala om flera klassiska fotoväggar med hål för ansiktena där man kan fota sig själv och skapa illusionen av att vara en av Abba-medlemmarna. Jag hade kunnat välja Björn eller Benny men valde Agneta för att det skulle bli ett riktigt riktigt rolig bild. Humorgeni jag vet. Men handen på hjärtat, jag var nog inte först på den bollen. Sammantaget kan man beskriva det hela som en memorabilia-fest tillägnad ett band med endast tio års musikkarriär men nästan fyrtio års kraftigt ihållande nostalgikarriär. Klart där spelas deras musik. Man förväntar sig såklart inget annat och när man står där och trängs i den ringlande kön känns det faktiskt lite göttigt. Det är ändå ju ändå ett av våra verkliga musikunder. Kanske en av Sveriges viktigaste exporter efter Ikea och Volvo? Men kön går bra långsamt och eftersom det bara spelas snuttar av varje låt hinner man få sig en hel del Abba innanför västen innan man ens hunnit lösa biljett.
 |
| Tuschpenna, really Bjorn and Benny? |
Precis i entrén möttes man av ett stort vitrinskåp med en massa barbiedockor i olika outfits som föreställer olika artister och programledare vi minns genom Eurovision Song Contests historia. Det är schlagerdrottningarna Carola Häggkvist, Charlotte Perrelli etc. Det är Lill Lindfors precis efter sin troskupp, en nöjeshändelse som gjort sitt avtryck med skärbrännare i den svenska folksjälen och blivit en lika självklar referens som självaste Palmemordet. Och Conchita Wurst såklart. Det verkade inte bättre än att den skäggiga damens skägg var ditmålat med Det vilade en tafflighet över hela det där skåpet som får dockorna i Minimello att framstå som ett slutprojekt från konstfack och jag började känna en viss oro. Med 250 spänns inträde tycker jag faktiskt att man kan förvänta sig en viss nivå. Det hela blev inte bättre av att första rummet bestod av en superpinig karaoke-station, en tv vägg och en av Roger Pontares gamla svettiga outfits. Det började kännas extremt olovande. Men sedan blev det lite bättre... men skitsamma, det var inte en recension av Abba-museet det här var tänkt att bli utan en sylvass spaning.
Det som slog mig under besöket var att det inte fanns en tyst yta. Det där fragmentariska medleypumpandet man fick en försmak av ute i kön, fyller rummen inte bara med mono eller stereo. Vi snackar fucking 7.1 dolby surround mother of all hemmabioentusiaster-ljud. Men de sju kanalerna spelar varsitt medley samtidigt på fullt blås och jag är övertygad att en och annan klaustrofobiker har dragit sin sista suck där nere i de diskospäckade katakomberna.
Bara för att klargöra. Jag gillar Abba. Björn, Benny, Frida och Agneta verkar fan toppen allihop. Var och en på sitt sätt. Men det går inte att bortse från att de hade ett rätt speciellt sound. Lite ettrigt och uppskruvat sådär. Inget band jag personligen njuter av 50-70 låtar med ett glas vin i soffan. Då måste jag då måste jag nog svälja ner det med en halv burk rohypnol för att inte stressa upp mig. Nu är ju alla olika men jag bara har på känn att ni förstår vad jag menar. Jag undrar om det inte kan vara så att just det är en ganska rimlig anledning till att de aldrig har återförenats på riktigt?
 |
| Vax. 2017. Nice. |
I alla fall.
Jag kanske överdriver en liten smula för effekten. Och självklart klarar de flesta ett besök på museet helt utan att drabbas av stressrelaterade eksem. Den absoluta majoriteten av besökarna är ju trots allt en massa Britt-Marie och Kjell som just hade byggt gillestuga, drack grogg och var precis i början av sina heydays när Ring Ring dundrade in i landets alla radioapparater och frälste fölket. Klart att de har en tolerans som vida krossar MTV-generationens bensköra offer, och alla som är födda senare med för den delen. Att jämföra deras Abba-tolerans är lite som att matcha The Mauler mot Gummi-Tarzan. Glöm heller inte att jag sa att jag faktiskt gillar Abba.
 |
| Britt-Marie och Kjell x 5000. |
Det som slog ner som en klar blixt från min himmel var att jag kände hur jag verkligen verkligen led med alla de som faktiskt tjänar sin lön där. De som gör sina 40 timmar i veckan nere i pop-mörkret. Men inte bara led. Ju längre in vi kom i utställningen respekterade jag dem. Djurgårdens gruvarbetare. Många av dem tillhör dessutom den av alla Britt-Marie och Kjell:s ofta så bespottade generationen nittiotalister. Snacka om att täppa till truten. Men inte bara led och respekterade. När jag hade lyckats ta mig genom allt och ända ut på andra sidan (museishoppen). Då kände jag ren och skär fruktan för den till synes supertrevliga tjejen i kassan som sålde mig en flaska Abba-vatten som jag halsade bixtsnabbt för att återställa kroppens termostat.
Det gick upp för mig att Abba-museet mycket väl skulle kunna vara en inkubator för framtida Breiviktyper. Ni tror att jag skämtar. Men på riktigt. Försök föreställa er själva att komma där, visslande med nyckelknippan påväg till jobbet, ta en kopp kaffe, låsa upp portarna och sedan få era hörselreceptorer tokpenetrerade med exakt samma medleyslinga femhundra gånger innan hemgång. Föreställ er nu att detta scenario upprepas 250 gånger på ett år. Ahhhh.... Just det!! Risken för att ett par viktiga kärl i det limbiska systemet, förr eller senare brister och orsakar typ kronisk empatibedövning och andra tråkigheter måste vara minst sagt överhängande.
Det är säkert både oansvarigt och lite för tidigt att dra några slutsatser i nuläget. Museet öppnade ju i mitten av 2013, men om Säters sjukhus skulle börsintroduceras skulle jag vara snabb med att investera i framtiden. Nä usch. Jag vill inte ha rätt den här gången. Glöm var ni hörde det först. Gonatt.
torsdag, augusti 17, 2017
Med Luffartåg genom Europa
Jag var lika delar förväntansfull och neurotisk inför årets semester. Tågluffa med tre barn i Centraleuropa. Var det en så jävla bra idé egentligen? I fantasin kändes det briljant. På pappret aningen vågat. Ekonomiskt hamnade prislappen på ungefär samma som en grisacharter och med en extremt flygrädd fru lät tåg som ett briljant alternativ eftersom vi då skulle vara två som hade ansvar med barnen. Men med Sammie (3 år) i sin hittills mest explosiva och starka viljefas samtidigt som en känslomässigt spröd Tintin och hennes hormonstyrda storasyrra Stella, som latent ligger ett nålsöga från att brisera i en storm av tweenie-humör. För att inte tala om undertecknads för året helt utarbetade psyke/tålamod som en fräsch Joker i leken. Då hamnade oddsen för en semester paradiso plötsligt en bit under 50 procent chans.
Men det gick bra. Väldigt bra.
Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.
Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.
Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.
Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv. Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.
Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.
Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.
För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.
Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.
Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.
Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.
Sedan åkte vi hem.
Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.
Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.
Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.
Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.
Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.
 |
| Mannen på bilden tillhör inte familjen utan var bara en konduktör som gärna ville vara med på bild. |
Men det gick bra. Väldigt bra.
Efter ett par dagars skör terrorbalans infann sig den bästa semesterfeeling vi haft på länge. Det visade sig nämligen funka skitbra att tåga sig fram. Som svensk, med statens järnvägar som enda referens, har man ju kanske inte ett jättestort grundförtroende för färdmedlet som sådant. Men det visade sig att de vet vad de håller på med ute i Europa. Kanske beror det till viss del på att tågtrafiken har typ hundra år mer erfarenhet än flygtrafiken. Vad vet jag. Rörelseutrymmet på ett tåg är ju också något som man som förälder vet att uppskatta. Personligen älskade jag tryggheten i att bara veta att det fanns en restaurangvagn till hands om man behövde fylla på med något, eller bara behövde andas. Och utöver att komforten i ett östeuropeeiskt andraklassäte vida övertrumfar den i en splitter ny jumbojet så var det också rätt nice att glida rätt in i centrum på alla resmål. Inget meck med transfer, ingen checkin-stress, inga security-köer och inget håglöst strollande bland tax-free-sprithyllor. Framförallt ingen jävla Joe & The Juice. Så vi fann snabbt att vi verkligen diggar detta och kommer att göra det igen. Vi kommer kanske aldrig mer resa på ett annat sätt om sommaren. Eller så gör vi det. Vi får se.
Resan gick från Hamburg till München till Salzburg till Ljubljana till Piran till Budapest till Wien och sedan hem igen.
Bäst var utan tvekan Slovenien. Salzburg var fint men vi var bara där en dag. På vägen ner fungerade Österrike mest (tyvärr) som transportsträcka och smäktande vacker fond och vi enades om att det är värt en helt egen semester. Sommar i alperna måste vara något alldeles speciellt. Sloveniens otroligt vackra huvudstad Ljubljana, den magiska lilla kuststaden Piran och de vidunderliga alplandskapen i norr. Wow! Vi gjorde en dagsutflykt till Lake Bled (google it) som bjöd på regelrätt landskapspornografi och fick veta att det bara var en försmak till nationalparken som låg precis i närheten. Överlag gick allt i det här landet smooth. Bortsett från ett bråk med en ytterst folkilsken busschaufför gällande ett missförstånd om vår returbiljett från Bled. Det var ingen trevlig upplevelse om än väldigt spektakulär. Jag trängde mig paniskt på bussen med tre ongar i släptåg. Den vansinnige slovenen flaxade med armarna och skrek med samma inlevelse som en statist i Braveheart. I ögonvrån såg jag hur Josefine stod i folkmassan utanför och låtsades att hon inte tillhörde sällskapet. Jag förklarade lugnt och metodiskt att de sagt att jag skulle lösa returbiljett till barnen på bussen. Busschauffören som var rasande från start blev allt mer aggressiv. Det gick inte att få ögonkontakt med honom. Det gick inte att lugna honom. Han påminde om en desillusionerad bänkalkis som supit sig blind och fått ett riktigt utbrott. Till slut fick jag bara skrika åt Josefine att hoppa på busen. Jag slängde fram lite kontanta medel och vi började gå inåt i bussen. En slovensk tant (älskar slovenska tanter) tog till orda och väste nåt som äntligen hade lite lugnande effekt på dåren som skulle köra oss tillbaka till Ljubljana. Det blev en finsk busstur genom den slovenska landsbygden. I övrigt var Slovenien underbart. Det landet vill och kommer jag återvända till många gånger.
Det sämsta med resan som helhet var att åka nattåg. Det kommer jag endast att göra i nödfall igen. För det första var det mycket dyrare än att åka dagtid. För det andra var det hett som i Satans röv. Jag vaknade i panik flera gånger, genomsvettig som en glaserad gris. Krängandet och lutandet som på ett dagtåg bidrar till atmosfären, skapade med de gamla nattvagnarnas hjärtskärande skrikgnissel en närmast surrealistisk upplevelse. Jag sov dåligt den natten. Kanske så dåligt jag någonsin har sovit. Tintin proklamerade dock glatt att hon ALDRIG hade sovit bättre i hela sitt liv. Morgonstunden förbättrades inte av att en ungersk konduktör klippte två resdagar på våra interrailkort på grund av att jag fyllt i det datum när resan påbörjades istället för datumet när vi anlände. Klipp klipp. End of discussion. Det var vårt första möte med det ungerska folket.
Det näst sämsta med resan var just det ungerska folket. Alltså, man ska ju vara försiktig med att generalisera kring hela folkslag, men efter fyra dagar av konstant pissbemötande av ungrare i alla sorts befattning och åldersgrupp kan man nog ändå tala om ett typiskt karaktärsdrag. Shit, där har vi ett folk som kollektivt vaknar på fel sida varje dag. Himlande ögon, nonchalans, fnysande och rent sura avsnäsningar var det bästa de hade att bjuda i personlighetsväg. När vi var på restaurang och kom till själva beställningen var det som att man verkligen förstörde deras dag. Ju mer man beställde desto jävligare var man kändes det som. "THATS IT?", "THATS IT?", "THATS IT", var responsen på varje beställd enhet. På ett ställe antog hatet nästan fast form när vi beställde mat och dryck åt fem personer samtidigt. En så vardaglig sak som att köpa frukost i mataffären resulterade i samma sorts knarriga bemötande. När man skulle betala så kvittade det om det var sedlar, jämna pengar eller kort man räckte fram. Oavsett så fick man en så djup suck och ett nästan äcklat ansiktsuttryck i utbyte. Som att man just försökt betala med en bajskorv. Herregud, jag skulle kunna prata om det ungerska folkets snedvridna lynne i flera spaltmeter känner jag men det skulle bli väldigt tjatigt. Jag fattar bara inte vad problemet är. Att de hatar utlänningar står klart. Alla utlänningar. Det är kanske också det enda förmildrande i deras beteende. Att de troligen inte gör skillnad på syrianska båtflyktingar och välbeställda turister. De bemöter helt urskiljningslöst precis alla med samma klasslösa vresighet. Möjligtvis hatar de romer lite mer än andra. Huuu. Jag som tryckte att de köldpryglade ryssarna var strama när jag var i Mockba. Ha! De har inte ett skit att komma med jämfört med ungrare kan jag säga.
Både jag och Josefine ägnade ett par kvällar åt att samtalsvägen komma underfund med hur de lyckats formas till världens ogästvänligaste folk. Vår bästa gissning var att det på något sätt måste ha med den oheliga mixen av gamla tiders stenhård old-school kommunism och en fullt blommande nynazism att göra. När jag ondgjorde mig via instagram fick jag en kommentar som sa att deras kärva (gravt underdrivet) personlighet har med det finska släktskapet att göra. Och att man måste lära känna dem och komma innanför skinnet på dem. Då skulle de tydligen gå genom eld för mig. Det kändes inte rimligt att behöva bjuda hem kärringen på Lidl för att slippa bli smädad när man köper en påse frallor. Det blir en rätt stor apparat att bli accepterad i det ungerska samhället då. Jag fick mig även en liten försmak av deras hardcore-byråkrati när jag försökte mig på att köpa frimärken. Det var en fars som slutade med att vi exporterade vykorten och skickade dem från Wien istället.
För att nyansera vår Budapestvistelse lite bör jag ändå nämna att vi verkligen gillade att vara där. Budapest är en sjukt vacker stad med sin burleska mix av överdådiga lyxbyggen och förfallna fastigheter huller om buller. Det skapar en extrem mysig stad att vara i. Vår lägenhet slog allt annat vi hyrt via Airbnb tidigare (och då var lägenheten i Piran rätt så spektakulär med tre våningar och privat takterass). Den var sådär mysig som lägenheter tillhörande akademiker i Brooklyn ofta är på film och för första gången spenderade vi faktiskt en hel del tid i vårt boende. Mat och dryck till rena Thailandspriser. Massor av roliga ställen och lätt att ta sig runt. I grund och botten är det en perfekt stad för en riktigt nice weekend. Bara man ignorerar det ungerska kynnet. Och det kan man. Dessutom träffade vi minst tre ungrare, kanske fem som faktiskt var supertrevliga, varma och precis sådär lagom service minded. Hon vi hyrde lägenheten av var också jättebra. Jag tror att vi hamnar bra nära sanningen i vår gissning om att den gemensamma nämnaren hos de som var genuint trevliga är att de var invandrare.
Det var ändå med viss glädje vi lämnade Europas armhåla, som min kollega så fyndigt kallade Budapest, häromdagen. Vi drog till Wien och slogs av att poliserna vid gränskontrollen var lika mysiga som Sammies pedagoger på förskolan jämfört med majoriteten av ungrarna. Wien var fantastiskt fint. Rent och fint. Mycket yta och spektakulär arkitektur nästan var man än befann sig. Alla var också trevliga och hela stan hade en väldigt gemytlig lyxpensionärsaura över sig. Har aldrig sett en stad med så många konditorier och caféer. Samtliga hade dessutom den goda smaken att servera vin. Josefine förälskade sig i en liten sekt-bar som serverade vulgärt många olika sorters bubbel på glas, för nästan inga pengar alls. Så dit kommer vi göra en separat vuxenresa inom kort.
Vi började känna av att vi varit ute och rest i två veckor och om vi tidigare hade försökt tillfredsställa barnens viljor tog vi det mest lugnt här och lät barnen haka på. Men When in Vienna, som det gamla ordspråket lyder, så passade vi såklart även på att går till ett av stans mer klassiska Schnitzelställen – Schnitzelwirt. Det var ett duktigt inrökt ställe med "genuin" inredning och bullrig personal. Stället osade av rök och det var helt smockfullt av folk. I baren stod två stammisar och duellerade i vem som kunde få längst aska på sin cigg. En äldre herre som såg ut att ha tackat ja till ett par schnitzlar för mycket i sina dagar. Han hade ishockeyfrisyr och väldigt casual klädsel i form av fläckig t-tröja och mysbrallor med neonfärgad snörning. Hans kombattant var en långsmal vessla som verkade gilla denim väldigt mycket. Ingen askade. Vesslan vann. Han hade en lite farlig aura över sig så jag vågade inte ta upp mobilen och fota. Josefine och barnen stannade utanför medan mannen i familjen (jag) gick in för att skaffa ett bord. Jag kände mig väldigt liten där inne. Det gapades och skreks på ett väldigt glatt men lite stressande tyskt sätt. En mustig servitris i 60-årsåldern som visade sig vara direktören för det hele kom springande och lovade att fixa ett bord samtidigt som hon dubbeldaskade mig på stjärten och skrattade sitt riviga skratt. Väldigt oproblematiskt. Sedan vankades det äntligen schnitzel. Jag skojar inte när jag säger att det serverades Stenbecksportioner av delikat Cordon Bleu och tillhörande tartarsås. Har aldrig sett något liknande. Storleksmässigt var det som att de hade planhyvlat en stor galt på långsidan, panerat, stekt och sedan serverade den på en XL-tallrik. Jag och Stella tävlade om att lyckas äta upp våra portioner vilket var ett kul påhitt ända tills dess att vi faktiskt hade klarat det. Alla mådde illa och vi började långsamt rulla hemåt. Några i familjen vill aldrig mer äta schnitzel men jag älskar banne mig Schnitzelwirt. Inte minst för att den manlige hovmästaren var en sådan sjuk karaktär. Han går inte att göra rättvisa i ord. Honom måste man uppleva på plats.
Vi gjorde en märklig iakttagelse. Trots att staden känns väldigt modern och uppdaterad så tog nästan inga ställen kort. Det var helt sjukt. Kontanter var kung och kanske är det långsökt, men jag misstänker starkt att det är för att stan verkligen ska vara 100 procent pensionärskompatibel.
Sedan åkte vi hem.
Ännu ett nattåg men den här gången hade vi en medpassagerare i hytten. Jag hoppades på att det inte skulle bli en äcklig gubbe som luktade svett och vi alla bad nog samma stilla bön. Det visade sig vara Jochen. En självgod tysk som varit i södra delen av Österrike och deltagit i en shacktävling. Med ganska gott resultat påminde han oss om ganska många gånger. Han hade rest i sträck och stank verkligen svett. Han hade ett unikt sätt att verka oproblematisk samtidigt som han lyckades ställa en massa krav. Vi släckte snabbt och jag försökte motivera mig att somna så att det snabbt skulle bli morgon.
Någonstans måste jag ha lyckats somna för när jag vaknade med ett ryck var klockan sex på morgonen och Jochen borta. Tyvärr var hans gigantiska väska som han behövt min hjälp att baxa upp på bagagehyllan kvällen före kvar. Jag kände att min kissblåsa var stor som en luftballong och jag kände hur mina njurar var på gränsen att börja svikta. Jag var tvungen att gå på toa. Ute i gången stod Jochen och tittade ut. Jag morsade och gick på toa. På tillbakavägen frågade jag artigt om han sovit gott. Det hade han. Han ville heller inte stressa upp oss. Men på sitt unika sätt att kravlöst ställa krav lyckades han förmedla att han gärna skulle vilja sitta lite. När vi vaknat. Absolut ingen brådska. Men ändå jättegärna sitta.
Jag väckte Josefine och barnen. Vi rafsade ihop sängkläderna och gjorde plats för vår mycket tyske reskamrat. Han berättade än en gång hur han anmält sig till en schacktävling trots att han inte är speciellt bra (humble brag) och inte heller spelar särskilt mycket, men lyckades väldigt bra och var väldigt glad för det. Han berättade för femte gången att han vunnit 100 Euro och en väldigt fin klocka som han givetvis rotade fram ur sitt bagage och tvingade oss var och en att ta en ordentlig titt på. Josefine lyckades ge sken av att inte prata särskilt mycket engelska så bördan hamnade på mig. Jag kände att jag ville gilla Jochen. Men han var en besserwisser av guds nåde. Dessutom luktade han jättemycket svett. Han sa att han gillade barn men att han inte ville comitta sig så och förlora den frihet han hade. För att exemplifiera friheten drog han hela berättelsen om schackturneringen en gång till och menade på att såna grejer skulle vara svårt om man skaffade barn. Jag höll med. Han hade också sagt upp sig från sitt jobb som nån slags stödperson åt ungdomar med knarkrelaterade psykproblem. Det berörde honom för mycket. Han hade sparat pengar så han skulle klara sig ett halvår till. När jag frågade vad han ville göra svarade han inte superduperoväntat att han skulle skriva en bok. Jag frågade vad för typ av bok och han svarade snabbt att fiktion var hans grej. Det skulle nog gå bra sa han och drog en bevisande anekdot som påminde ganska mycket om hans schacktävlingsberättelse. Det visade sig nämligen att han skickat in lite texter till olika tävlingar och faktiskt lyckats vinna en hel del. Om inte annat så hade han dubbla akademiska examen och var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Han var inte orolig. Jag var däremot orolig att vi aldrig skulle komma fram till Berlin. Men det gjorde vi till slut. Vi sa adjö och önskade varandra lycka till.
Det var så skönt att vara kvitt Jochen att jag inte ens led av hur fruktansvärt sunkigt det känns att sova på tåg och gå upp i samma kläder man gick och lade sig i. Josefine var mycket nöjd att jag tagit den kulan och socialiserat så fint med vår medresenär. Jag kände mig utnyttjad.
Resten av dagen spenderade vi på olika tåg och till slut stod vi äntligen på Göteborgs terminal. Det var en märklig känsla. Vemod blandat med seger. Vi hade gjort det. Vi hade fanimej rott det som på pappret var destillerat vansinne i land. Och vi sa till varandra medan vi vandrade längs perrongen att det här gör vi nästa år igen.
onsdag, augusti 16, 2017
Hallå hallå... hallå!?
Fy satan vilket långt blogguppehåll jag haft nu. Det sjuka är att jag är mer skrivsugen än på länge men jag har bara inte idits (heter det ens så?) inte sätta mig. Men nu tänker jag göra det ändå. Vet inte ens om någon tittar in här längre. Men men. Ur askan in i... ja glöden kan vi väl i alla fall enas om.
Vet inte vad jag vill säga med det här meningslösa inlägget egentligen mer än att bryta tystnaden, tömma slagget, rensa luften och sila snacket. Men det är nog så viktigt. Och nu är det gjort. Joråsåatte... och bilen går bra?
Phew. Plåtstret avdraget.
Vet inte vad jag vill säga med det här meningslösa inlägget egentligen mer än att bryta tystnaden, tömma slagget, rensa luften och sila snacket. Men det är nog så viktigt. Och nu är det gjort. Joråsåatte... och bilen går bra?
Phew. Plåtstret avdraget.
onsdag, maj 17, 2017
tisdag, maj 09, 2017
Janne
Mötte just Janne Josefsson i Vasaallén. Han kisade mot solen och såg ut att lida. Hade munnen öppen och såg allmänt flåsig ut. Tror att han höll på med någon slags motionerande för han hade kortbyxor och en t-tröja i dri-fit-material. Jag blev lite besviken för plötsligt blev han så mänsklig och inte alls sådär tuff och hård som man är van att se honom. Kort var han också. Nä, det var inget kul avslut på arbetsdagen. En sån jävla paffpunka.
Inte för att jag ser ut som en miljon dollar när jag tränar, men jag har ju heller inte byggt upp en sådan skjutjärnsaura kring min identitet som Janne har. Han spelar ett mycket högt spel när han blottar sina i vanliga fall så klädsamma rondör och stubbiga löpsteg på det sättet. Passar han sig inte kommer människors respekt för ett Janne-besök att devalveras med fyrtio tusen miljarder procent och då kommer det gjutas mod i varenda kommunaltant från norr till söder att, inte bara våga utan även sukta efter att gå en rond och dribbla bort honom totalt.
Inte för att jag ser ut som en miljon dollar när jag tränar, men jag har ju heller inte byggt upp en sådan skjutjärnsaura kring min identitet som Janne har. Han spelar ett mycket högt spel när han blottar sina i vanliga fall så klädsamma rondör och stubbiga löpsteg på det sättet. Passar han sig inte kommer människors respekt för ett Janne-besök att devalveras med fyrtio tusen miljarder procent och då kommer det gjutas mod i varenda kommunaltant från norr till söder att, inte bara våga utan även sukta efter att gå en rond och dribbla bort honom totalt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)