Om Staffan Heimerssons desillusionerade fyllekrönika... och lite annat.

Jag har väntat ett tag på en ordentlig motreaktion på #metoo. Det brukar ju sällan vänta på sig när kvinnor tar sig ton. Trodde kanske att det skulle vara Alexander Bard eller nån annan mer väntad bråkstake som skulle näta bollen först, men det blev väl inte riktigt något med det. Erik Hörstadius som enligt sin Wikipediasida brukar profilera sig som "politiskt inkorrekt" gjorde väl ett tappert försök i någon morgonsoffa där precis i början, när han värnade om äldre farbröders rätt att tafsa. Men det tog ju halvdålig skruv får man nog ändå säga. Innan klockan ens hunnit slå lunch kom han skamset krypande i sina noppiga fritidskläder och vädjade om folkets förlåtelse, lika värdig som en ledsen bulldogg med psoriasis. En ganska svamlande och halvhjärtad ursäkt var det. Men en svamlande och halvhjärtad ursäkt är ju också en ursäkt som det brukar heta.

Sedan dess har #metoo rasslat på och Sveriges mediamän hållit ganska så mycket flabben (skönt). De flesta verkar ändå ha fattat att det inte är läge. Lite gnissel här och var om att man knappt vågar nudda/krama sina kvinnliga vänner längre etc. har det såklart dock varit. Buhu!

Men så i förra veckan brann det plötsligt till. Wow, alltså! Staffan Heimersson. Vilken frisk fläkt från förr. Sicken estradör. Sicken våghals. Sicken bad boy. Va? Att läsa hans kolumn i Aftonbladet var som att skruva av locket på en burk ammoniak, pressa ner snoken och inhalera som om vore det en nybakt sockerkaka. Poff. Borta.

Staffan Heimersson. Den enda mannen (mig veterligen) i världen som så här i ängslans tider aktivt valt Donald "grab them by the pussy" Trump till både sin stilikon och retoriska förebild. Inte helt oväntat är Staffan onöjd med metoo-rörelsen. Jätteonöjd till och med. Han menar på att det är ett otyg som påminner honom om  både häxbränningarna i Salem på 1600-talet och kamrat Josef Stalins utrensningar. Det upprörde känslor och många blev arga. Men ni vet ju vad man brukar säga. Det bästa sättet att förlora en debatt innan den ens hunnit börja är att dra paralleller till förintelsen och liknande historiska händelser. Så varför inte bara luta sig tillbaka och bara njuta av showmannen Staffan Heimerssons konstverk istället?

Se så lika – Twins – Only their mother can tell them apart.

Vi kan väl ändå börja med att ge Staffan lite välförtjänt kredd. Inte bara för att han lyckats uppnå en ålder som faktiskt gör det fullt möjligt för honom att ha egna personliga erfarenheter från både på den gamla goda Stalintiden och själva häxbränningarna. Personligen måste jag erkänna att jag tycker att det är både underhållande och fascinerande att ta del av hans puritanskt uppblåsta självgodhet. Den så ren från all blygsel och lågmäldhet att den når en helt egen rockstjärnestatus, för att vara återhållsam, som Staffan själv skulle ha sagt. I själva verket får hans grandiosa självbild solens livscykel att framstå som direkt odramatisk. Den enkla förklaringen ligger säkert i att han (med rätt god marginal) har uppnått den så kallade fuck-you-åldern. Den ålder som medför privilegiet att man kan säga i princip vad fan som helst och ändå komma undan med det, men som på minussidan har den direktverkande effekten att ingen tar en på allvar längre. I Staffans fall kan det dock mycket väl bero på att han varje dag grips av ett plötsligt övermod, när han står framför spegeln och inser att inte ens den store Stalin, skulle haft ett skit att komma med om han skulle ha försökt sig på en utrensning av Staffans ståtliga rack med näshår.

Nä, skämt åsido... Karln är ju sjuk i huvudet!!

Jag och många andra tänkte nog att när Staffan väl landat i en lite mer klar stund, då skulle han nog ursäkta sig och be om nåd (precis som syltryggen Erik Hörstadius). Men inte Staffan inte. För han har varit i Sarajevo. Om kolumnen i Aftonbladet var bra matig skulle hans intervju med Resumé dagen därpå i alla fall komma att vässa tonen en aning. De flesta har väl läst den vid det här laget och han har fått även fått svara för den i SVT Opinion, men det är värt att ältas lite till tycker jag. För att ta del av Staffans "bildade" åsikter är som att på fem minuter åka på en jätteobskyr utflykt genom hela sitt känsloregistret sedan lämnas lika tom som ens bankkonto dagen före löning.

Det börjar med att han hävdade att hans krönika är ett stycke "briljant journalistik" samtidigt som han påpekar återhållsamheten i uttalandet. Han menade att metaforerna är världsklass. Well, Staffan. Du var säkert superduktig på Sarajevo-tiden, men jag tror till och med att din trognaste fan club får anstränga sig för att hålla med om det. Det var snarare ett synnerligen förvirrat gammelmans-gaggande och beträffande metaforerna skulle jag tro att det nog klassas som standard 1A-metaforer på vilken skrivklådekurs som helst. 

Sedan hävdade han raskt att #metoo förstör vårt samhälle och att kvinnor använder det som en invändning för få att skriva sjaskig pornografi. Snacka om att sticka ut hakan. Där har vi en person som verkligen står helt oberörd inför tusentals kvinnors upplevelser. Och parallellen till pornografi ger oss en ovälkommen inblick i vad för kvarter Staffans fantasier rör sig, när han sluter sin lilla såriga och fnasiga gubbhand runt sitt kön, hemma på kammaren.

Staffan är även bokstavligen chockad över hur vi i Sverige doppar våra artister och konstnärer i tjära och rullar dem i fjädrar (obs. typiskt pigg Heimerssonsk metafor) bara för att de varit framme och tallat lite. Han kallar uthängningen av Virtanen för ett Journalistiskt övergrepp, men det Virtanen är anklagad för för kallar han att ragga. Han menar vidare att Sverige inte har mycket att komma med som nation om om vi inte kan acceptera att dyngraka grabbar som vill sätta på växeltelefonisten är ett naturligt inslag på personalfester. Nice att förvandla sexism till ett nationskritisk måste. Vill man ens spekulera i hur pågen från Tockarp har roat sig under alla sina år som utrikeskorre?

Det som får mig att nästan tro att tredje Grotesco-avsnittet (om den stora gubbkonspirationen) i själva verket inte är en humorproduktion utan en rafflande politisk dokumentär, är att han precis som en i raden av gubbsvin, väljer att reducera hela metoo-rörelsens vittnesmål om sexism genom att kalla händelserna för ett uttryck av "drullputteri". Ett drullputteri som dessutom måste kunna accepteras. Timell kallade sin skit för "klantigt". Virtanen uppfann ordet "skitstövligt" och passade i samma veva på att damma av begreppet "tölpigt" när han ombads kommentera sitt beteende. Det finns ett mönster i det. Att använda sig av putslustiga låtsasord för att ta ner allvaret i sexuella trakasserier. Precis som sin skyddsling Virtanen beter sig Staffan Heimersson som ett klassiskt jackass. Och då syftar jag givetvis inte på någon spexig dvärg som marinerar sig själv i en tunna med bajs och sedan rullar ner för en riktigt brant för att underhålla, även om graden av värdighet är fullt jämförbar. Jag syftar på ett riktigt as.

Det skulle egentligen gå att hålla en 24h citatfest baserat på Staffan den senaste veckan. Staffans stora kall här i livet är nämligen att undervisa. By force. Hans bästa härskarteknik är att han aldrig behöver pausera för syresättning. Killen har samma kapacitet som en kaskelott och då är det klart att man hinner få sagt en del.

Vid det här laget har säkert många tänkande människor hunnit ruttna och hemfalla till att den mest rimliga hanteringen av ärendet Staffan Heimersson torde vara att plocka fram slaktmasken. Det är fullt förståeligt. Men ändå tycker jag att det ruttnaste av allt i hela det här ärendet är att han fick sparken från Aftonbladet efter sin Resumé-intervju. Åsiktsfriheten är väl ändå helig i ett demokratiskt samhälle och kanske framförallt när man är anställd för att just tycka saker. Jag fattar att cheferna varit hårt sugna på att bli av med honom och bara hoppats att han skulle ha vett att kliva av någon jävla gång. Han har ju liksom gått femton år på övertid nu. Men som en riktig igel har han sugit sig fast vid redaktionskroppen. Jag antar att de insett att det enda sättet att bli kvitt Staffan Heimersson har blivit att vänta in en anledning att tvångspensionera honom. Kanske har de till och med varit behjälpliga med att elda på hans hybris och därmed göda hans Donald Trump-manér ytterligare, bara för att raska på processen lite. Jag kan riktigt se hur de satt och gned händerna när han äntligen skickade in the krönika. Oavsett vad, att använda en desillusionerad fyllekrönika som omsvep för att stänga ner gubbfan är sämst. Särskilt eftersom alla vet att den har dansat runt på redaktionen ett tag innan publicering.