Bandana på köpet!

Jag hoppas verkligen att ingen av er har missat pangdealen alla pratar om just nu. Billy's Pan Pizza goes fashion. Köp en säck transfett och få *trumvirvel* EN BANDANA PÅ KÖPET! Den ligger i direkt i påsen så det är bara att rippa upp påsen och kränga på sig plagget som förvandlar dig från vanlig tråkig svenneröv till funky street wizard snabbare än du hinner säga smältost. Ett unixexplagg som passar allt och alla. I skolan. På kontoret. På resan. När. Som. Helst. 

Stan är tapetserad, det är kaos i butikerna, folk slåss. Alla vill såklart ha sig en fräsch bandana. Om den här killen som jag såg stå och vråla ut sin förtjusning i morgontrafiken inte är bevis nog vet jag inte. Bandaaaaaana! Ett fucking genidrag av reklambyrån skulle jag säga. Att bundla fryspizza med ett plagg vars tydligaste konnotationer för tankarna till tunga meth-burkare och Axl Rose före OCH efter succéplattan Chinese Democracy. Hur kan ingen ha kommit på det innan? Tro fan att min yrkeskår präglas av ett halvironiskt självhat.

Skämt åsido. Nu har alltså Billy's Pan Pizza inte bara tagit ägandeskap över barn- och ungdomsfetman här i landet. De tar också aktivt på sig ansvaret för att kitta upp kidsen med en accessoar som man med en stor portion fantasi och lite god vilja skulle kunna härleda till de fräcka killarna i Crips and Bloods, men som handen på hjärtat ändå bara verkar trenda konstant bland övervintrade vinylsamlare och andra som gillar att röka mycket hasch. Personligen minns jag hur en liten grupp utvecklingsstörda killar drog runt längs gatorna i Kungälv när jag växte upp där. De var uppkäftigt dressade i blandad fan merchandise som täckte in både Iron Maiden tischor och ballongformade vindjackor med Arvingarna-loggan på ryggen. En hade Ray-Ban Wayfarer och skinnpaj med mycket nitar. Alla hade bandana. Frågar man bandanashop.com (jo, den finns på riktigt) eller the go-to destination for bandanas som de faktiskt använder som tuff slogan, så är bandanas både roliga och moderiktiga att bära samtidigt som de är billiga nog för att ha en hel drös av i sin garderob. Frågar ni mig så är det nog bara en cellgiftsbehandling som skulle kunna få mig att överväga ett inköp av sådan art. Det säger jag inte för att raljera.

Mig veterligen finns det typ en enda person i modern tid som lyckats bära upp en bandana utan att helt tappa sin värdighet. Men hej, man måste våga för att vinna. Och alla kan ju inte vara Tupac.

Ameh, lägg av! Sluta spela allanballan ditt jävla bloggmongo, det finns väl jättemånga rockstjärnor som har tillräckligt mycket swagger för att komma undan med en bandana eller två, tänker du kanske nu. Jo, det är klart. Utöver Axl Rose som jag tidigare nämnde som top dog i bandana-sammanhang...

...så ska vi inte glömma tunga lirare som Keith Richards...

...och riktiga badass-killar som Lil' Steve.

De levererar ju såklart på ett högre plan. I övrigt finns det bara ett fåtal modemässiga förebilder som får en bandana att kännas som ett motiverat och rentav självklart inköp. Enligt mitt tycke är Unabombaren (Ted Kaczynski) den som kanske allra bäst på hela jorden skulle passa i en bandana. Han sätter prickar av alla punkter på listan. Och då ska man ha i åtanke att han trots sina både fysiskt och psykiskt perfekta förutsättningar ändå hade den goda smaken att avstå. 

Ehh... bandana? I say no.

Det vilar också något djupt beklämmande över vuxna människor som tagit till sig plagget och gjort det synonymt med sin persona. Som Bandana Frank till exempel. En tysk farbror som verkar livnära sig på diffus onlineverksamhet. Jag vet helt ärligt väldigt lite om honom men att han gillar bandanas kan vi nog fastslå utom allt rimligt tvivel. Utöver ett nickname som skvallrar om hans stilpreferenser så har Bandana Frank även släppt en rad instruktionsvideos på tuben där han till lite groovy muzak visar hur man knyter en bandana på rätt sätt. Och med rätt sätt verkar Bandana Frank syfta på den klassiska american-patriot-goes-fucking-nuts-looken. Alltså, Bandana Frank må vara precis hur skön som helst. Det är fullt möjligt att han är en pacifistisk filantrop med oändligt patos. Men det hjälper föga när han samtidigt levererar så stenhårt på alla attribut i stereotypen av en livsfarlig människa. Jag vill vara fördomsfri. Verkligen. Jag vill det. Men helt ärligt. Bandana Frank ser fanimej ut som en kille man inte vill festa med. Om hundra personer skulle vittna under ed om att han är en Greenpeace-aktivist som räddat livet på femtusen blåvalar, skulle jag ändå lita mer på den enda personen som sa att han samlar på knogjärnsknivar. Och det beror till stor del bandanan.

När det kommer till personer som faktiskt jobbar inom kriminell mc-verksamhet och andra våldsdrivna segment, skulle jag därmed aldrig ifrågasätta valet av huvudbodnad, även om det kanske främst beror på ett visst mått av självbevarelsedrift.  Samtidigt kan en bandana inom vissa yrkseskårer, tro det eller ej, vara det minst uppseendeväckande särdraget. Till exempel hos gamla wrestlare som Hulk Hogan, gör en bandana varken från eller till. Personligheten och hans vulgära form på ansiktsbehåringen en mycket tyngre ryggsäck. Där fungerar bandanan istället nästan som en slags lugnande medel, vilket är en bedrift i sig. Hade det inte varit för att Hulk hade bandana hade jag nästan kunnat tänka mig att investera mina tillgångar för att få åka över atlanten och slita lösmustaschen från käften på honom och lavettera upp honom med den (vilket såklart bara är en vacker önskedröm för personer med en fysik som undertecknad). Men så kan det alltså också fungera.

Skitsamma. Jag vet knappt vad jag är ute efter längre. Det var ju det här med Billy's Pan Pizza och deras lika smaklösa som plötsliga försök att prägla ungdomarnas klädstil med en klassisk trailerpark-accessoar. Något för både killar och tjejer. Jag vet faktiskt inte vad de är ute efter men det känns som att pizzagänget fiskar i grumliga vatten. Inte minst med tanke på att representationen i deras flång nya kampanj är så homogen att det knappt är kul att skämta om. Hur har de ens lyckats att få till en så vit uppsättning kids? Inte många har klarat det på den här sidan nittiotalet. Det finns ett antal bilder i omlopp och av de kidsen skulle möjligtvis en kunna ha lite valonblod i släkten. En åtta-tio generationer tillbaka.

Det är så himla himla konstigt alltihop, och jag känner på mig att det kommer fräta bra på hornhinnorna ifall jag tvingas se en massa kids springa runt med Billy-bandanas på huvudet och se ut som små prepubertala douchebags. Jag intalar mig att vårt samhälle faktisk inte är byggt för att en halvfabrikatsleverantör ska kunna komma in och glorifiera basplagget i den så kallade psycho rapist-looken hur som helst. Men när det ändå händer måste kanske resten av samhället organisera sig och anmäla familjen Dafgård för uppvigling och förargelseväckande beteende.

Waddayasay?

Partytältet

Jag tycker att det är ganska glest med underhållningformat som passar både barn och vuxna. Därför måste jag bara bara tipsa om Partytältet på Barnkanalen.

Det kanske man inte tror om man läser programbeskrtivningen: Varje vecka förvandlas partytältet till en plats för ett härligt temakalas. Programledaren Jenny Järvholm och ett barn ordnar allt från fantastifulla bakverk till spännande pyssel. När partyt börjar så har alla också rätt klädsel för dagen!

Men låt er inte luras. Om man konsumerar det på rätt sätt blir det ett högkoncentrerad humorproduktion. Det var Josefine (hon vill inte att jag berättar detta) som upptäckte det när hon och Tintin satt framför svt-play och slentriankollade. Tittar man på hela programmet är det såklart ett helt otittbart program där programledaren Jenny Järvholm verkar ha tryckt i sig några kartor uppiggande och sedan ställer till med ett peppigt temakalas för ett utvalt barn och dennes kompisar. Men om man skippar introt och bara tittar de första två minuterna på varje program så öppnas en skattkista av svart humor.

Mönstret är samma i varje program. Programledar-Jenny välkomnar ett barn. Sedan berättar hon att de ska ställa till med ett härligt temakalas och frågar barnet vad hen helst skulle vilja ha för kalas. Barnet svarar då förväntansfullt alltifrån rymdkalas, fotbollskalas, princesskalas och så vidare. Då plockar Jenny fram ett kuvert som innehåller svaret. Och här är det lätt att gå händelserna i förväg och tro att SVT i en blandning av feghet och sann politisk korrekt anda, har pejlat av läget liiite innan och att kuvertet självklart ska innehålla ett löfte som införlivar barnets "dröm". Men det har de inte. Det är det som gör det hela till ett lika märkligt som underhållande programupplägg. Vi fick verkligen försöka tygla oss medan våra barn var vakna, men så fort de hade lagt sig satte vi oss i soffan, hällde upp en påse jordnötter, poppade en crémant och gapflabbade oss sedan igenom besvikelse efter besvikelse. Det är ta mig fan helt magiskt att se på de söndercurlade barnens på förhand inkasserade vinstlott till förväntan övergå i en slags tom paffpunka.

En lillgammal och dryg tjej som ville ha ett bakkalas får ett cirkuskalas istället och surar ur som om hon hade bitit i ett flak citroner. En kille med dasslockständer satt och smackade förtjust åt sitt stundande fotbollskalas, men i samma stund som kuvertet öppnas och han inser att det har förvandlats till ett vinterkalas, börjar han istället svälja hårt. Och så vidare. Och så vidare. Minspelet är fucking obetalbart. Vi snackar 100% diabolisk tv här. Jag är förbluffad att de faktiskt vågat köra på ett så riskabelt upplägg. Jag menar, att en unge surar ur för att det inte blir som hen vill hade ju varit helt ok. Men det här är så uppenbart tillverkat för att riktigt mindfucka dem. Så den som säger att svt inte har någon edge vet fan inte vad den snackar om.

Vissa av barnen kan inte hålla sig alls. Man ser på dem att de vill typ dra hem pronto. Andra är såpass väluppfostrade att de förstår att bästa sättet att komma ut på andra sidan med någon slags värdighet i behåll är att bita ihop och bara låtsas tycka att det är toppen att de just blivit blåsta på konfekten. Men alla tittar kan se på deras käkrörelser att de egentligen vill kniva ner Jenny Järvholm på plats. Jag fattar det. Och då blir det ännu roligare. Ett robotkalas som blir ett picknick-kalas, ett princesskalas som blir ett trollerikalas och så vidare. INGEN får det kalas de egentligen helst vill ha. Jag fattar fan inte poängen med det men jag älskar skiten. Det mest fantastiska är att barnen är så ärliga i sin totala otacksamhet.

Och det låter kanske lite taskigt att skratta år barns besvikelse, men det här är liksom bortom barnkonventionen. Det är viktigt att förstå att det inte är jättesynd om de här barnen, så länge de inte får ett mimkalas istället för något annat. Då skulle kanske någon form av gräns ändå ha passerats. Men annars är det ju knappast en mänsklig rättighet att få en hel redaktion att bulla upp ett tv-sänt barnkalas.

Jag råder er att se det. Men bara de två första minuterna i varje avsnitt då som sagt. Resten är ren skit.

 

Porrsurfningens posterboy

Förra veckan gick Terry Crews (ni vet po-po-po-po-po-po-power-mannen från Old Spice-reklamen) ut via sin facebook-kanal och berättade om sitt grava missbruk. Drogen: Nätporr (en masse).

Hudratusentals handtrallor byggde dessa biceps!

Tydligen har Terry suttit och fluktat på porr så mycket att han anser att hans liv blivit förstört. Fifan! Det vill till rätt massivt mycket porr för att uppnå det tänker jag. Han har ju ändå gått från att vara en  toksuccé i NFL till en ganska ok karriär i nöjesbranschen. Men som han själv säger i en kommentar: "Om dagar blir till nätter och man fortfarande tittar på porr så har man antagligen ett problem". Och det låter ju ganska rimligt.

Nu har hans livsmission i alla fall blivit att hjälpa alla andra ledsna ålefeskare därute att sluta sitta och dra i den sure så himla mycket. Det vilar både något fint och fruktansvärt över det på samma gång. Just när människor fått uppenbarelser så brukar de ju vilja frälsa andra. Men just det här med att gå ut publikt och bli en global anti-ronk-missionär. Varför?

Varför? Varför? Varför?

Varför går en så råoffentlig person ut självmant och kampanja hur mycket han har suttit och hyvlat barken av trädet framför sin data? Vad kan det möjligtvis finnas för fördelar på ett personligt plan att profilera sig som "The Masturbator"? Jag vill inte på något sätt ringakta hans missbruk. Det låter nog så deppigt att ha vigt sitt liv till ett ändlöst herrsurfande. Men ändå. Hur in i helvete okreddigt är det inte att vara totalt söndertorskad på nätporr jämfört med t.ex. heroin. Tunga heroinister som vaknat upp och försöker hitta rätt i livet inger mycket mer respekt i morgonsofforna än molokna porrpundare. Det känns inte riktigt som att man bygger sitt varumärke i samma riktning som notorisk handtrallare. Men det är bara min känsla.

Mitt i allt mörker glimmar det ändå till tycker jag. När Terry berättar att det gick så långt att han var tvungen att lägga in sig på avvänjning. Gapflabb. Jag kan liksom inte låta bli att undra hur en sådan avvänjning egentligen går till. Hur är den upplagd? Sker den i grupp eller solokvist? Sker det enligt någon slags avtrappningsmodell där man i början tillbringar dagarna med att titta på massor av högupplöst lyxporr via svinsnabb fiberlina, sedan downshifta till en 0,5 Mbit-uppkoppling från Comhem, för att mot slutet sitta och harva med en gammal stationär Dell och gnissel-gnassel-modem? Eller så kanske de tittar på grova grejer i början för att mot slutet runda av med dansk gladporr. Kanske är det bara mängden porr per dag som styrs. Eller är det rentav en gammal hederlig cold turkey som är grejen?

Den spontana tanken är väl att om man verkligen vill bli av med ett graverande porrbegär så borde den totala avhållsamheten i ett munkkloster vara the shiznit. Men å andra sidan... fan vet hur saker och ting kan spåra när ett gäng sköna munkar har hällt i sig litervis av trapisttöl. Det kanske ballar ur. No pun intended.

Jag har inte varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari. Den tiden på året då det är som allra svårast att stiga upp om morgonen. Varje dag när mobilens alarmsignal ljuder snoozar jag samtidigt som jag utstöter ett gutturalt... läte. Det är också här någonstans jag uttalar min önskan om att ge mig ålderdomen utan att passera gå. Nu. Pronto. Det har blivit som ett mantra under vinterhalvåret. Jag drömmer liksom om en bra och viril pensionsålder utan knytnävsstor prostata och svag pisstråle. Kanske naivt, men man måste ju få drömma, och jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli gammal. Förrän nu.

Februari är nämligen också månaden när Melodifestivalen slår sina klor i det här landet. Det är inte ens något att oja sig över längre. Det är tradition. Som julskinkan, midsommarsnapsen eller vadfansomhelst. Det går inte att ens att värja sig om man så försöker. Det finns ingenting som heter lågt nyhetsvärde när det gäller Christer Björkmans värv. Tidningarna skriver om precis allt. Om Anna Book stukar foten stoppas pressarna. Om någon dabbar sig under en repetition trycks specialbilagor upp och rullas ut. Och jag har kommit dithän att jag inte orkar tycka något om det längre. Alls. Jag har kapitulerat och kanske har det gjort mig lite extra svag i köttet. Ett är i alla fall säkert. Det har har gjort att jag inte ens försökte undvika den flödiga rapporteringen om "årets supergrupp", trots att jag redan efter en hundradels sekund visste att det skulle komma att hemsöka mig om nätterna. Tvärtom. Nästan självskademässigt lät jag det hända. Frossade i det. Och drabbades sedan av en dödsångest som nu bara vägrar gå över.

Bilden som snabbt brännjärnades in på min näthinna är nog topp tre det ledsnaste jag någonsin har sett i hela mitt liv. Tre gamla farbröder och en helvetes massa skinn, flankerade av rubriken "De är årets supergrupp". Jag kunde inte avgöra om tonaliteten syftade till att förmedla en sjukt avancerad form av ironi eller om det bara gått tokinflation på superlativ i mellomedia. Jag tyckte att jag kände igen han i mitten och skummade texten girigt för att kolla om det var vem jag trodde.

Japp! Tommy Black. Och hans två kumpaner visade sig vara Uno Svenningsson och Patrik Isaksson. En go gäng som tydligen har teamat ända sedan i somras. Bildat supergrupp och delat på bensinpengarna när de kört runt mellan folkparkerna. Ibland är livet bara för brutalt.

Dagen innan det stora framträdandet fackade de dessutom upp genrepet och det är svårt att beskriva det obehag jag kände av att se dem låtsas skoja bort det, när expressen intervjuade dem efteråt. Jag vill varna för starka bilder. Bland det otäckaste jag sett i rörligt format. Tommy sköter snacket, Patrik fnittrar lika avslappnat som en orörd slutmuskel och Uno sitter vid sidan i sina fräcka auto-shades och stirrar lite nervöst och/eller halvdebilt ut i rummet. Som en senildement gammal tant. Det är så hemskt att se alltihop. [Fee-ruktans-väärt].

Så kom dagen D. Och med en sådan upptrappning vore det nästan oetiskt att inte sitta bänkade när supergruppen stapplade in på scen. OMG! Det var som att titta på när tre slarviga klumpar trolldeg håller på att stelna. Bokstavligt talat. Finns det ett rekord för hur lite energi som krävs för att genomföra ett schlagernummer på scen så plockade de här killarna hem den fetingpokalen på permanent basis. Jag har aldrig sett någon vilja vara så lite på en plats som Tommy Nilsson var förra lördagen. Jag sätter tusen spänn på att hela gubbgänget, cirka en miljard gånger hellre, hade legat hemma och ätit grillchips och drömt om sina gyllene dagar. Tro fan det. Ett tag var det nästan som att jag fick direktkontakt med Tommys pösiga blick genom tv-rutan. Den sa: "Snart... är det din tur att vissna och dö Mikael". Jag fick fan andnöd. Samtidigt som min hjärna gjorde en snabb resa bakåt i tiden.

Tommy Nillson 1988. Kolla blicken. Han är sexig och han vet det. Han är fan IT! Det här är året innan hela cirkusen ska till att dra igång. Med besked. Tommy vet det inte än, men redan inom ett år kommer han tävla i mello med en låt, en röst och en look som ska sopa banan med allt motstånd och garantera honom tonvis med fitta under flera decennier framöver. Jag är på riktigt nyfiken på i hur många svenska sovrum det har älskats (utan ironi) till Tommys sexigt raspiga och kraftfulla stämma. En hel. Jävla del. Skulle jag tro.

Kvinnorna ville ha honom. Männen ville va honom.

Med rätta. Det är svårt att inte gilla Tommy Nilsson. Särskilt då när han sportade håll-käften-frilla, dykarklocka och högt skurna jeans med jättestora bakfickor och rikligt med gylf. Vad skulle rimligtvis kunna stoppa en sådan man? Inte mycket egentligen...

Visst! Det har kanske inte gjort underverk för karriären för någon av de tre att gå samman och bilda rövgäng, även om Tommy är den som lätt hade klarat sig bäst utan sommarturnéerna med sina sköna Pripps Blå-polare. Men inför tidens tand står vi alla slutligen lika nakna. Vilket också var det som blev så hänsynslöst tydligt och ledde till ett så gränslöst skrämmande uppvaknande för egen del. Jag vet det nu. Att jag aldrig mer kommer uttala en önskan om att snabbspola livet fram till pensionsåldern. Inte ens under vinterns jävligaste måndagsmorgnar. Den tiden kommer förr eller senare ändå. Och nu gör vetskapen om det mig fullkomligt livrädd. Att det skulle bli mello som gav mig det uppvaknandet är väl nästan bibliskt.

I övrigt finns väl egentligen inte så mycket att säga om supergruppens framträdande. Så bredbent. Så stelt. Tommy såg ansträngd och deprimerad ut. Uno Svenningsson... var där. Och Patrik Isaksson såg ut att ha slagit i svanskotan eller något. Smärtpåverkat såg det ialla fall ut när han klev ner för trappan på scenen. Men det kan ha varit brallorna. Jag var tvungen att spontangoogla hur många procent elastan ett par jeans egentligen pallar innan de ger upp och blir en gammal spandexbyxa. Hittade inte svaret, men är rätt säker på att Patrik Isakssons brallor balanserade på knivens egg.

Ungefär precis samtidigt som deras framträdande började medierna ersätta substantivet supergrupp med det något mer åderbrockiga veterantrio i sin rapportering. I greenroom blev de sedan åldershånade av Gina Dirawi under några plågsamma sekunder. Det här bred underhållning är svåra grejer och även om de säkert ville dräpa henne, höll de ganska god min. När folket väl sagt sitt hade de dessutom lyckats kamma hem ytterligare ett bottenrekord. Noll röster!

Publikens svek försökte seniorligan desperat skylla på nymodigheter som app-röster och att dagens ungdomar inte verkar uppskatta avskalade nummer och depressiva skilsmässoballader längre, utan kräver ha sådär himla avancerade nummer. Jag vet inte.

Verkligen ofattbart att någon gick och köpte det här:

När den här pangdealen stod och frestade i hyllan bredvid:

Nä, jag har verkligen försökt se humor i det hela men det går inte. Det är bara för taskigt. Jag hade en tjock ångest när jag la mig för att sova den kvällen och har drömt febrigt sedan dess. Nu känner jag mig skörare än jag någonsin har gjort. Man brukar ju säga att det inte är själva fallet som gör ont utan när man slår i backen. Men det där är bara snack. Jag har omvärderat det där helt och hållet och även om det först var svårt att sätta fingret på vad det stora vemodet berodde på så slog det mig plötsligt. Jag har blivit livrädd för att bli gammal.

Tack för den bajsmackan – jävla Tommy, Uno och Patte.


 

Den nya kylan

Jag är ganska kass när det kommer till politik, samhällsekonomi, djuplodande statistiska analyser och så vidare. Dessutom kommer det alltid någon viktigpetter och viftar en under näsan med sin klarsynta samhällsanalys. Sällan med något faktiskt förslag på lösningar men desto oftare med välformulerade problemställningar och fritolkad statistik. Det går utför. Alla andra är idioter. Ingen annan fattar någonting. Men jag skiter i det. För jag tänkte passa på att bara tycka en grej. Baserat helt på känsla.

Det känns som att något håller på att gå åt helvete i det här landet. På riktigt. Och det har gått fort. Lite väl fort. Begreppet integrationspolitik har ersatts av flyktingpolitik och flyktingfrågan är verkligen brännhet. Inte så konstigt men det puttrar i varenda vrå. Det Sverige som för bara några månader sedan kändes ganska enat i sin allmänna inställning till humanism känns plötsligt extremt mycket kallare, och ibland visar det sig på ett sätt som jag tycker är mycket läskigare än maskerade mobbar och nassedemonstranter. Den nya kylan smyger sig på. Normaliserar. Åsiktstaket höjs och kanske håller det rentav på att blåsa av. Det som tidigare kanske har betraktats som överdriven, eller i varje fall aningen tveksam retorik med allt för snabba och lättvindiga jämförelser med den samhälleliga tillvänjningen av judehat under 30-talets Tyskland, känns plötsligt inte alls lika överdriven. Den nya kylan smyger sig på. Sänker ribban.

Jag tänker på de senaste veckornas oproportionerliga protester mot ett antal temporära asylboenden för barn och familjer i det mest vita välbärgade bältet här i Göteborg och på andra platser runt om i landet. En uppvisning i när vanligt fölks oro övergår i panik och en samtalston urartar totalt i slutna facebook-grupper och på överfulla informationsmöten. Öppen rårasism som först hejas på, eller i vart fall inte motsägs, sansas efter ett tag. Men enbart av strategiska skäl. En klassisk ögontjänarmentalitet. Anledningen: ett förslag om att upprätta några asylboenden utspridda över bland annat några stadsdelar som inte gjort ett piss för integrationen hittills. Så lite det krävs för att släppa den korrekta fasaden. Den nya kylan smyger sig på. Beklämmande. Ynkligt rentav.

Jag vill påpeka att jag känner mig stolt över att känna så många som bor på i dessa områden men som är klarsynta och starka nog att gå mot strömmen och inte dras med rakt ner i den kokande kitteln. Vänner, kollegor och bekanta. Hatten av. Det måste vara extremt obekvämt att öppet våga sätta sig på tvären och tycka tvärtom i stans allra hårdast segregerade (priviligerade) områden. Särskilt när tonläget höjts och man förväntas göra uppror mot ett förslag vars avsikt är att lösa ett humanitärt problem.

Kommunpolitikerna har liksom äntligen haft den goda smaken att aktivt försöka efterleva stadens vision om att bli en hållbar stad som är öppen för världen. Och att i den kris landets alla kommuner står inför faktiskt försöka göra nåt åt ett hittills ganska misslyckat integrationsarbete och inte bara slentrianplacera asylboenden i stadens nordöstra stadsdelar som vanligt. Utan föreslå platser i Askim, Brottskär, Skintebo, Fiskebäck, Långedrag etc. Det är ju egentligen bara så jävla rimligt. Man hade ju nästan kunnat tänka sig att det skulle knorras, men reaktionerna skulle utveckla sig lika aggressivt som en bensinbrand trodde jag faktiskt inte.

Det hela får ett litet extra olustigt skimmer när man tänker på hur tongångarna gick därute i höstas, när den ditintills abstrakta flyktingvågen plötsligt fick ett ansikte i form av en 3-årig död liten kille som låg uppspolad på en turiststrand i Turkiet. Då ville alla hjälpa till. Då var stämningen varm och mänsklig. Jag vet att jag läste om organiserade klädinsamlingar i bland annat ovan nämnda områden. Om deltagande i den stora Refugees Welcome-manifestationen på Götaplatsen. Om ett stolt engagemang och bilden av den glada godheten. Som nu, lika plötsligt som med en fingerknäppning, verkar ha förbytts mot något helt annat. Nu när invandrarna kommer lite närmre än vad man är van vid, blir verkliga på ett helt nytt sätt, då känns det plötsligt inte alls lika självklart att öppna sitt hjärta längre. Möjligen hjälpa. Men absolut inte där. Inte nu.

Jag har iakttagit det hela lite från sidan, bland annat fått berättat av en kollega som har haft god insyn i den slutna facebook-gruppen och jag häpnar ändå lite. Skälen till protesterna är ibland absurt konstlade och fyllda av löjeväckande hyckleri och ibland vara lika grovformulerade som gammal klassisk skånerasism. Hackat och malet i samma påse. Någon tycker att placeringen av ett asylboende så nära havet är att vaska strandtomt. Motiveringen är att slöjbeklädda kvinnor ändå inte njuter av den härliga havsbrisen i håret... Hahahaaaarggghhfdfsefsef... Sorry, det var bara skrattet som fastnade i halsen. Plötsligt värnas det också något alldeles enormt om floran och faunan, som skulle riskera att hotas om det byggs bostäder åt random folk sådär nära. Det snackas om att åka räkmacka in på svindyr tomtmark och hur orättvist det är att flyktingar ska få bo gratis på så dyr mark i anslutning till ett plötsligt lovsjunget rekreationsområde. Räkmacka verkligen.

Andra går mer rakt på sak och blir duktigt ryggdunkade när de raljant kallar de ensamkommande barnen för små IS-krigare, Våldtäktsmän och skäggbarn. Man tror fanimej knappt att det är sant. Men det är det. Hotiska flygblad delas ut. Gruppen växer och diskussionerna förs mellan skål och vägg i facebookgrupper under oroliga grannars flagg i de sociala mediernas sunkiga chambre separee. Käftar man åker man ut. På informationsmötena mobiliserar man strategiskt med det tunga välartikulerade artilleriet. Jurister som bor i området gör gällande att de minsann kommer göra allt för att förhala ett eventuellt byggbeslut. Varenda kryphål kommer utforskas. Det kan ta upp till åtta år. En sådan jävla skitstil. Det är den nya kylan som smyger sig på. Oroliga röster pratar om rädslan för sina barns säkerhet. De låter resonabla och hävdar att de minsann tycker att alla behöver dra sitt strå och att de gärna skulle vilja hjälpa till. Men inte precis just där. Det är återkommande. Och när diskussionen gått några varv har tonen skruvas upp och någon VERSALSKRIVER rätt ut att det kanske inte är så smart att bygga flyktingboenden i områden där ingen vill ha dem. Nä. Nog fan är det så alltid. Och det är där hela skon också klämmer.

Det är lätt att glömma att vi pratar om människor. Som redan är här. Det är inte tal om några lyxiga resorts som ska byggas i spekulavit syfte för framtida behov. Det handlar om att lösa en akut kris och om att vi som land ska kunna leva upp till vår beryktade humanism och inte förvara människor i ovärdiga byggbaracker längre än nödvändigt. Det är misär som det är. Det är dessutom ensamkommande barn det handlar om i första hand. Även om det i många fall rör sig om nästan myndiga personer så är de ändå någons barn som har skickats iväg från ett ställe helt utan framtid (inom överskådlig tid) i hopp om ett bättre liv. Här. Där. Någon annanstans. Det är ganska så magstarkt och inte så lite cyniskt att ens antyda att det skulle röra sig om några lystna lycksökare som kommer hit för att suga ur vår välfärd för att det är så jävla sweet. Livet som flykting i Sverige är redan ganska oglamouröst och så lite likt en nöjestripp man kan tänka sig som chartersvenne. Att ens närma sig ett resonemang där man lägger en skuldbörda på dessa barn för IS brott mot mänskligheten, när det de facto är just det de flytt från, är bara så jävla osmakligt att jag inte vet vad jag ska säga. Men när den egna komfortzonen utmanas upphör tydligen all värdighet att gälla. Då blir det medeltid för hela slanten. Och plötsligt har den nya kylan kopplat sitt grepp.

Det verkar för övrigt väldigt lätt att frikoppla hjärncellerna och helt bortse från hur det skulle vara att själv befinna sig i den situationen eller hur det skulle kännas att skicka iväg sitt eget barn till ett annat land om de gemensamma krafterna i bostadsområdet hen skulle bli placerad i gjorde sitt yttersta för att motarbeta och försvåra ankomsten. Men det hade nog känts rätt så förjävligt tänker jag. För att inte tala om hur jävla ledsamt det måste kännas för barnen som förvisso har landat på en tryggare plats, men trots det måste känna sig ganska vilsna och modstulna – och då få klart för sig hur in i helvete ovälkommen man är. Räkmackeflykting och allt det där. Inget glidmedel för integrationen direkt.

Alltså, jag kan verkligen förstå människors oro på flera plan. Jag skulle också känna oro om någon plötsligt knackade på dörren och sa att nu kommer det att flytta in hundra flyktingbarn i kåken bredvid. Eller tiotusen tyska bögar. Det är naturligt och mänskligt att bli lite nervig inför sånt som känns främmande, och vi är nog lite var till mans formade av mediarapportering, lösryckt statistik och många års ultradassig integrationspolitik. Men det är skillnad på att uttrycka oro på ett sansat sätt... och på att gå totally fucking bananas. Det känns som ganska enkel matematik att det kommer fungera mycket bättre om ett bostadsområde går samman för att se hur de kan samarbeta för att få allt att fungera istället. Det skulle troligen vara en ganska bra grundplåt för att hjälpa till att skapa lite mer välmående hos traumatiserade människor istället för tvärtom. Någonstans mitt i allt kaos förväntar man sig ju ändå att tänkande människor ska vakna upp och lukta på kaffet och egentligen tror jag att de flesta i de här stadsdelarna ändå innerst inne inser att det banne mig är deras tur att dra ett strå till stacken nu. Om inte för att faktiskt ha en chans att vara med och skapa lite bra integrationsförutsättningar för en gång skull, så för solidariteten mot resten av kommunen och det här landets invånare kanske? Men att det kommer bli lika bekvämt och mysigt som hemma i badtunnan kan man nog glömma. En flyktingkris är aldrig bekväm. Särskilt inte för de som flyr.

Och jag fattar såklart att det kostar pengar. Att det inte är lätt. Att allt ska finansieras. Att vi har ett tak. Men det är en annan fråga. Märk väl att det här inlägget handlar om att uppmärksamma hur de här trettiotalsvibbarna har legat sked och omärkt vuxit sig in i Sverige. Det handlar om hur intoleransen har brunnit upp och hur en ny sorts tolerans har uppstått ur dess aska. En tolerans som luktar brunt lång väg. En tolerans som tillåter att prata om invandrare och flyktingar på vilket jävla sätt som helst i princip. Och visst är Sverige påväg att förändras. Det kanske måste bli så hur tråkigt det än är. Kanske har vi levt i fred så länge att vi helt har tappat konceptet kring vad ett krisläge är. Flyktingströmmarna som vi så gärna var med och välkomnade i höstas har nu reducerats till en klinisk flyktingfråga.

Det är ironiskt på ett väldigt osmickrande sätt, hur mycket energi det plötsligt verkar finnas till ovan nämnda flyktingfråga, men hur jävla fel den används. Det är så lätt att vara flyktingvänlig på avstånd. Och här ska jag vara snabb att erkänna att jag och min familj har varit ganska kassa på att engagera oss och hjälpa till utöver klädinsamlingar och sms-bidrag. Men vi går åtminstone inte man ur huse för att försöka häva byggplaner för asylboenden bara för att det inte matchar dagens outfit. Att det skulle handla om att bevara naturskyddsområden och rekreationsområden ger jag inte ett piss för. Den här typen av egoister skulle fan äta biotoper till frukost om de hade möjlighet att förvärva och exploatera ett A-läge för egen vinning. Därmed är deras så kallade oro också en futtig ursäkt. För vaddå, skulle människor som redan bor i invandrartäta stadsdelars oro vara mindre värd? Det verkar nästan så.

Nä. Ibland måste man bita ihop och göra det som är rätt även om det känns läskigt. Så att inte den nya kylan växer sig starkare och blir något annat.

Elva till tjugo

Film nummer elva till tjugo i vårt filmtittarprojekt kan väl sammanfattas som en medioker samling filmer med undantag för första och sista som båda kvalar in på årets-bästa-hitills-lista. Tror att vi medvetet har köttat av vissa filmer som vi vet skulle vara skit bara för att vi ändå ville ha dem sedda. Vissa har bara varit sämre än vi trodde. Låt nästa tio kantas av mer storslagna filmupplevelser.


11. The end of the tour

Filmatisering av David Lipskys gedigna Rolling Stones-intervju med författaren David Foster Wallace. Magiskt bra film. Älskade den från första till sista sekund. Skulle inte rekommendera den till människor som tycker att Mel Gibsons Payback är en tokfemma men om man uppskattar pratfilm när den är som allra allra bäst så är detta en fantastiskt bra film. Jason Segel gör ett fint porträtt av David Foster Wallace som gör mig nästan lite gråtmild bara av tanken. Jesse Eissenberg som jag helt ärligt börjat tröttna på är också svinbra. Helt enkelt en fantastisk film och i skrivande stund lätt årets bästa.

Betyg: 5




12. Rubber

En film om ett däck som mördar folk på löpande band. Frågor på det? Quentin Dupieux som även gjorde Wrong som var med bland de första tio filmerna har gjort denna ganska märkliga film. Han har ett ganska skruvat sinne för humor vilket jag brukar upskatta. Men detta blev bara bajspannkaka. Har svårt att se något större underhållningsvärde i filmen överhuvudtaget. Den enda scenen jag uppskattade var när några poliser blir briefade om seriemördaren och de även får reda på att förövaren är ett däck, varpå en av polisernas följdfråga är: "Is it black?".

Betyg: 1




13. San Andreas

Här har vi en film som jag visste skulle vara ett riktigt lass med skit. Men som jag ändå ville se, av anledningen att det ibland är bra att kalibrera lite med en super-duper-extra-allt-action-rulle. Med Dwayne The Rock Johnsson. Briljant att sätta en gammal samoansk wrestlare i rollen att rädda världen. Vad kan gå fel? Typ precis allt, är kanske det mest balanserade jag kan komma på att säga. Men det är långt ifrån The Rocks fel. Det tar två minuter innan man fattar att man har drygt två timmars lidande (snällt sagt) framför sig. Tror att detta kan vara bland det sämsta jag någonsin sett. Jag är osäker på om en mitt tolvåriga jag hade blivit imponerad och då ska ändå sägas att jag tyckte att Arnold Schwarzeneggers Commando var bland det fetaste jag någonsin hade sett.

Någonstans kan jag väl ändå uppskatta filmer som är packade med enhandsflygningar med helikopter bland fallande skyskrapor, speedboatslalom mellan lastcontainrar i uppförsbacken PÅ en två hundra meter hög tsunamivåg, våghalsiga räddningsaktioner undervattenslabyrinter, kletig kärnfamiljsromantik som skulle kunna få de mest frigida frikyrkoförsamlingar att framstå som en grupp sexdyrkande hedningar, för att inte tala om könsrollskorridorer som hade fått vikingarna att känna sig obekväma. Men det här blev bara för mycket.

Se inte den här filmen. Om ni inte njuter av att förnedra er själva. Den klyver Armageddon som våt björkved när det kommer till pinsamhetsfaktor.

Betyg: –




14. Mistress America

Noah Baumbach har en tendens att vara ojämn kan jag tycka. Jag hoppas alltid på en The Squid and the Whale när jag ser hans namn men oftast levererar han bara en trepoängare. Detta är en typiskt sådan. Med det sagt är det ingen dålig film. Tvärtom. Jag gillade den jättemycket. Men den räcker inte mer till en trea för det. Trea är inget dåligt betyg.

Betyg: 3




15. Klovn Forever

Frank och Casper och deras sinnessjuka hjärnor har fått mig att älska Danmark något alldeles oproportionerligt. Först med sin sex säsonger långa tv-serie som handen på hjärtat är det roligaste och mest gränsöverskridande som någon på denna jord har skapat. Och sedan den första filmen Klovn – The Movie där de gör ett ganska bra jobb med att föra den fanan vidare och ja fanimej lyckas toppa galenskapen. Så förväntningarna var skyhöga på Klovn Forever.

Det har gått några år. Frank har hunnit bli tvåbarnsfar och lever ett lugnt och stilla liv. Casper och han har med anledning av deras upptåg i föregående film inte en lika naturlig plats i Frank och Mias sociala liv längre. Det hindrar honom ändå inte för att fucka upp allt ännu en gång. Casper flyttar hastigt till LA och Frank inser att det trots allt är hans bästa vän så han åker för att hämta hem honom innan han hinner rota sig... och det är väl här allting börjar gå åt helvete igen.

Ja, den är rolig. Ja, den är sjuk så in i helvete (troligen även med danska mått) och ja, man bör se den om man är ett Klovn-fan. Men det är också förbehållet. Man bör inte se den om man inte sett och gillat deras tidigare värv. Det är en förutsättning. Dels för att kunna skratta åt vansinnet. Dels för att kunna kisa mellan fingrarna med vissa grejer. Med det sagt så vilar det en lite sorgsen aura över den här filmen. Frank och Casper har liksom blivit som två vänner som man varken vill ha eller bli av med och det är lite så hela filmen känns. Jag blev sugen på att få uppleva hela sagan från början igen. Och det är kanske inget dåligt betyg. Hade den här gjorts i Sverige hade betyget inte orka klämma ur sig ens en smygfis till hejarop. Men nu är den dansk och med arvet från alla tidigare produktioner så får jag ändå drista mig att ge den en trea. Högt upp på min önskelista är att de ska återuppliva sin serie igen. Det hade varit så jävla bra.

Betyg: 3




16. The Big Short

Finsansfilmer kan vara jättebra och jättespännande. Det här är ett försök att via komedi (ganska svart sådan) närma sig ämnet. Det går rätt bra. Den är snygg och underhållande. Men jag tycker inte att den förstjänar riktigt så mycket hurrarop som den fått. Jag vet inte om jag var på fel humör eller något men jag kan inte se någonting som var värt en oscarsnominering i hela filmen. Det var dock ett rätt kul sätt att ta till sig en story om den stora finanskrisen 2008.

Betyg: 3




17. Sleeping with other people

Jag minns inte ens den här filmen. Så intetsägande var den. Trailern lägger jag endast ut för att hålla ordningen. Se den aldrig. Det är en order.

Betyg: –




18. Freistatt (Sanctuary)

Så var det plötsligt dags för Göteborgs Filmfestival och vi hann faktiskt gå på tre filmer. Den första var en tysk film om en tysk uppfostringsanstalt. Fan. Strängt folk alltså. Tyskarna. Men jag antar att det sett/ser ut så lite varstans i världen. Påminde lite om Jan Guillous Ondskan. Boken då alltså. Inte filmen. Men Sancturary var lite mer våldsintensiv skulle jag kanske säga. Den var stundvis ganska rörande men tyvärr grep den inte riktigt tag i mig. Det var fint foto. Den var välspelad. Det var såklart en spännande plot. Men jag tror att den kanske var lite slarvigt berättad på sina ställen. På ett ställe, när huvudpersonen fått så mycket pisk av anstaltschefen att han ser syner, får vi följa med på något som ballar ur i en slags märkligt incestuös drömsekvens.

Betyg: 3




19. A Monster With a Thousand Heads

Mexikansk film om en kvinna som får en falling down när hennes cancersjuke man plötsligt vägras vård på grund av försäkringskorruption. Bra. Jag gillade den. Men kanske hade jag önskat att den byggde upp berättelsen lite mer och lite intensivare. Det fanns alla möjligheter men tyvärr kändes den trots sina ringa 75 minuter som en ganska långsam film. Kvinnan i huvudrollen kändes extremt välcastad och filmen bjöd trots sitt ganska tunga ämne på ett och annat skratt.

Betyg: 3




20. Mate-Me Por Favor (Kill me please)

Brasiliansk ungdomsfilm om ett gäng tjejer i ett förortsområde (ser ut som ett oändligt Västra Frölunda) till Rio de Janiero och hur de reagerar med lika delar ungdomlig nyfikenhet och morbid fascination när ett mord plötsligt sker i deras område. Huvudpersonen Bia är synnerligen kool och hela filmen är en frisk fläkt där vi får följa de fyra tjejerna som blir både allvarsamma och absurt obrydda på samma gång i takt med att fler människor faller offer för vad som verkar vara en seriemördare på framfart. Rolig. Snygg. Udda. Allt på samma gång. Jag tänkte inte så mycket på det förrän efter filmen men den innehöll inga vuxna, bara tonåringar. Ändå kändes vuxenvärlden på något sätt väldigt närvarande i sin frånvaro.

Ett lyckopiller på samma sätt som Fucking Åmål. Typ. Svårt att förklara och jag hittade ingen trailer trots ganska mycket letande. Men se den om ni får chansen.

Betyg: 4

Vegofel

Vad finns det egentligen mer att säga om SVT:s omtvistade helvegetariska matlagningsprogram Vegorätt? Inte mycket. Men ändå. Det är någonting som liksom ligger och moler och vill ut. Jag måste prata om Vegorätt. Samtidigt vill jag inte sälla mig till någotdera läger. Varken för, mot eller mittemellan.

Man kan väl börja med att konstatera att programmet hade premiär. Sedan lät svaret inte vänta på sig. Inom loppet av ett par dagar hade social media och ivriga nöjeskrönikörer verbalslaktat Elenore Bendel-Zahn och Karoline Jönsson (kvinnorna bakom programmet) som vore de grisar på en dansk grisfarm. Ingen har väl vid det här laget missat hur det har förfasats över grönkål, aroniabär, instagramestetik, vildhästar och omotiverade yogasessioner.

Jag kan till ganska stor del förstå de starka reaktionerna. Konstlat flum-flum av den här arten känns nästan som gjort för att hata. I en tid där vi varje dag möts av fler uttryck än en människa gjorde under en hel livstid för bara några år sedan, och i ett samhälle där utvecklingen går snabbare än någonsin och samtidigt aldrig kommer att gå så här långsamt igen, finns det något djupt provocerande i att se två personer sitta på en höbal och äta smoothie ur en skål och samtidigt vara overkligt höga på livet. När den ena dessutom lite plirigt hunnit berätta att hon redan ätit smoothien *konstpaus* eftersom hon drömt om den flera gånger under natten och de båda sedan briserar i ett härligt internt skratt. Då smäller det. Ingen känner igen sig och vi svenskar älskar att känna igen oss. Vi måste känna igen oss. Annars jävlar!

Strax därpå dyker kritik-kritikerna upp och (typ) försvarar tjejerna. Först blir det en moralfråga. Sedan blir det en könsfråga. Retoriken är enkel. Hate shaming har blivit en väldigt stabil uppåtgående valuta. Hade jag kunnat investera i det hade jag fanimej sms-lånat upp maxbeloppet och köpt hate shame-fonder för hela slanten. Nästan ingen kritik passerar under hatradarn nu för tiden så det är nästintill omöjligt att skriva ens en lite syrlig text utan att få hater-stämpel. Den enda kategorin hat som är fredad skulle väl vara gubbhatet då. Hatets helium. I övrigt är det lättaste sättet att kväsa en motståndare att snabbt vifta med hatkortet. Trist. För det är skillnad på kritik och hat, även när kritik är hård och sarkastisk.

Men ännu tristare är att kön blivit en slags standardanalys för kulturdebattörer. Det är go-to-lösning nummer ett. Vilket är synd för det är verkligen en viktig sak att belysa. När det finns belägg. Men i det här fallet tycker jag att man skjuter lite snett när man för femhundrade gången drar upp Plura, Per Moberg, Ernst Kirchsteiger och Bengt Frithiofsson som motpolsexempel på egensinniga mat-, dryck- och mysmän som kommer undan med precis vad fan som helst utan någon sorts kritik alls. För det stämmer faktiskt inte riktigt.

Alltså den explicita googlingen "Pluras kagge" genererar cirka 2000 träffar, varav samtliga resultat på första sidan är kopplade till texter av mer nedsättande karaktär där ord som mysfyllo och fetma toppar listan. Och det skulle väl vara synd att säga att Sverige inte har skrattat ut Per Moberg och hans "prisvärda" skärbräda. En folkstorm vill jag minnas. För att inte tala om hur hånad den snälle goe Ernst har blivit mellan varven (och alla lovord). Eller Bengt Frithiofsson för den delen, vars legendariska tv4-fylla sportar 1,2 miljoner visningar på tuben nu, som nog rivit ner ett och annat hånflabb ute i stugorna. Jag lägger verkligen ingen värdering i det. Jag bara menar att även gubbar åker på en skopa glåpord när de sticker ut för mycket. Däremot är ovan nämnda gubbmaffia något så in i helvete etablerad och därmed kanske står lite bättre rustade än nykomlingarna i Vegorätt mot tuff kritik och pöbelns rop så att säga.

En intressant detalj är att även att många av kritik-kritikerna, samtidigt som de rusar till Vegorätts försvar, tydligt distanserar sig från programmet och klargör att de minsann inte heller gillar formatet nåt nämnvärt.

Själv måste jag erkänna att jag höll ut länge. Förvånansvärt länge. För visst onjöt jag lite av att se Elenore och Karoline nojsa med grönkål och superbä. Och hur många händer som egentligen behövs för att skiva en zucchini. Jag irriterade mig en aning på att de gjorde det omöjligt för mig att bli sugen på deras mat genom att nyfrälst rabbla ämneslära i form av enzymer och klorofyll och introducera svinovanliga ingredienser utan att överhuvudtaget introducera tittarna för det. Näringsjäst liksom. Det är inte bara störigt. Det är arrogant. Och självklart höll jag på att flippa totalt när jag såg hur de vid den omtalade strandgrillningen i första avsnittet först ser ut att kyla ett knippe sköna småbiror (vilket skulle ha varit väldigt förmildrande i sammanhanget) i nån halmkorg (förvisso) för att sedan totalt facka alla Svenssons i ögonen med favoritdrycken Kombucha. Say what? Fermenterat te! Still not understanding.

Fermenterat te som avnjuts till tonerna av en new age-killes trummande på en kopparkittel hamnar farligt nära min absolut bortre gräns. Enhjulingscyklister. Och med den utvecklingen vi bevittnat under två avsnitt känns det tyvärr inte alls omöjligt att just det skulle kunna bli ett spexigt inslag redan i avsnitt tre. Då dör jag.

Men det är egentligen inte är något av det jag hittills nämnt, eller att det är genuint dåligt, som gör att det känns som att jag råkat svälja en påse klipulver när jag tittar på programmet. Det stora problemet med Vegorätt är att det är så satans exkluderande. Och fördomsfullt (som ett par vänner sa igår). Inte ens hard core-veggos verkar känna sig välkomna, vilket känns som en ganska dålig grundpremiss för ett flång nytt helvegetariskt matlagningsprogram. Maten är liksom det minsta problemet med programmet. Jag hade lätt kunnat tänka mig att äta allt jag sett hittills. Bortsett från smoothie ur en skål då, men det är en ren principfråga. Och "rawmesan" för att jag blir förbannad av namnet.

Public service storhet ligger ju i att det möjliggör program för minoriteter och allmänt smala tittarskaror. Men det finns ju gränser. Oddasat känns ju lika folkligt som Mello om man jämför med Vegorätt. Istället för att ens ge sken av att vilja inspirera tittarna att käka mer ur växtriket, vilket skulle ha varit rimligt ur alla perspektiv, känns programmet mer som en mysklubb för superinbördes beundran. Hur kan man annars förklara att hela dess samlade målgrupp är med i programmet? Vegorätt svettas svågerpolitik och jag vill inte ens veta hur beslutet om produktion klubbades igenom. Jag tror inte en sekund på att tanken aldrig slog någon på redaktionen att nu är vi fan ute och cyklar på ett minfält. Men de körde på ändå och därmed tycker jag att alla tv-licensbetalare har rätt att uttrycka sina känslor för programmet. Även om de inte är lika välgörande som pinjenötsfett för själen.

Slutligen hoppas jag att Karoline och Elenore får bra stöd av SVT (det är trots allt deras ansvar) för jag tror att båda två är finfina personer som får äta hur mycket näringsjäst de vill. Så länge de inte blandar in några gycklare i programmet. Då blir det svårt att förlåta. De pushade verkligen gränsen med gitarrmongot i avsnitt två.

"Gubben, packa snöslungorna, nu jävlar ska vi ut och göra snökuk"

Få har väl missat vilket rabalder det blev i veckan när någon hejare hade tagit sig ut på isen i vallgraven här i Göteborg och trampat upp formen av en penis. Och ingen hade väl kunnat ana vilken vattendelare det skulle bli. Somliga krävde att kommunen skulle sanera bort otyget, medan en liten aggressiv rebellrörelse protesterade mot inskränkandet av den fria konsten. Snart började medierna hårdbevaka och nästan liverapportera händelseutvecklingen kring den skarpladdade snökuken. Vi snackar intervjuer med stadsarkitekten Björn Siesjö, helikopterfilmning och hela konkaballongen. En ganska så tydlig signal om att vi trots allt lever ett ganska gott liv här i Sverige. Eller i alla fall i Göteborg.

Även om man ganska snart tröttnar på olika lokalreportrars lustigkurretendenser så finns det något vackert i hela storyn. En person som sticker ut lite extra och lyckas bli dramats centralgestalt och verklige hjälte. Emilian Sava. Mannen som först tog uppdraget att sanera bort den omtvistade kuken, men sedan ångrade sig och efter en natts dålig sömn bestämde sig för att göra bot och ringde upp sin kollega Robin tidigt på morgonen och myntade några nu bevingade ord med frasen: "Gubben, packa snöslungorna, nu jävlar ska vi ut och göra snökuk".

Sagt och gjort. De två glada gamängerna åkte ut till askimsviken och lät snökuken återuppstå i all sin prakt och helighet. Samtidigt som det därmed lyckades bli allmänintresse även i internationella medier.

Rätt svårt att inte älska den snubben. Emilian Sava. Årets Göteborgare 2016 kan utses redan idag.

Klicka här och spola fram till 1.24 för att höra det hela från hästens mun så att säga. Magnetsikt!!

Ett till tio

Mitt och Josefines gemensamma nyårslöfte var att vi skulle se mer film under 2016 än vi gjorde under 2015. Förra året gick helt åt till andra grejer och när vi väl konsumerade rörlig underhållning var det i form av tv-serier. Så vi enades om att 52 filmer borde vara ett rimligt mål. En film i veckan liksom. Sagt och gjort vi började skissa ner en lista med filmer vi vill se. Alltifrån superamerikanska storproduktioner till kreddiga indiefilmer. Nytt och gammalt. Högt och lågt. Därför kommer projektet att kantas av lika mycket skåpmat som nya fräscha rullar. Regeln är enkel. Vi väljer film varannan gång och ibland kanske vi väljer nåt för hela familjen som ligger utanför valordningen.

Det fina med att sätta ett såpass enkelt mål är att det är lätt att leva upp till och i slutändan förhoppningsvis kommer leda till att vi sett långt fler än 52 filmer. Jag tänker att jag ska redovisa vilka filmer vi sett. Film för film men tio åt gången. Inga ambitioner att recensera men kanske bifoga en kommentar och nåt slags betyg när det passar sig. Häng med om ni vill. Annars skit i det.


1. Cartel Land

Dokumentär om hur lagen upphör att gälla i och omkring områden där de mexikanska knarkkartellerna huserar. Om brutalitet vi sällan skådat leder till korruption, hopplöshet och om hur medborgargarden på båda sidorna gränsen försöker återupprätta någon slags ordning i ett kaos.

Ämnet och filmteamets mod är som upplagt för total dokumentärmagi och en hjärtskärande och engagerande film som tyvärr stannar vid spännande och intressant. Men väl värd att se.

Betyg: 3




2. Wrong

En skruvad film om en man vars hund blir kidnappad och hur allting bara känns... fel. Den är absurd och på gränsen till att bli en film vars knäpphet jag i slutändan bara skulle störa mig på, men den balanserar fint och jag gillade den verkligen. Stundvis riktigt jävla rolig.

Betyg: 3-ish





3. Monica Z

Vi konstaterade att vi kanske skulle kunna premieras med någon slags pris eftersom vi kanske är de allra sista att se den här filmen. Vet inte varför vi inte sett den tidigare. Den var jättebra. Edda Magnason var fantastisk som Monica Zetterlund. Se.

Betyg: 4

4. Eskil och Trinidad

Svensk småcharmig film med norrländsk underfundighet. Helt ok familjeunderhållning, varken mer eller mindre. Jonas Inde gör en jävligt bra roll som tragiskt hockeytränare med avgrundsdjupt ego. En anledning i sig att titta.

Betyg: 3

5. Creed

Rocky-sagan fortsätter. Sylvester kan verkligen inte låta bli att göra Rockyfilmer. Det börjar nästan likna en slags OCD-beteende. Nu är det tack och lov i form av biroll till den legendariske Apollo Creeds okände son – som för övrigt spelas av fantastiska Michael B Jordan (bara en sån sak).

Det är inte kattskit. Inte om man som jag någonstans ändå ser tillbaka på de första fyra Rocky-filmerna genom något slags romantiskt skimmer. Det är heller inte en film som kommer revolutionera boxningfilmgenren. Tyvärr.

Betyg: 3




6. The Diary of a Teenage Girl

Jag har tyvärr inte läst boken av Phoebe Gloeckner. Men filmen var skitbra. Det tyckte Josefine också och då ÄLSKADE hon boken. Den bästa filmen vi sett hittills i år skulle jag säga. Huvudrollsinnehavaren Minnie spelas av den för mig okända Bel Powley och hon var fan helt magisk. Även Alexander Skarsgård gjorde en sjukt bra roll som den minst sagt moraliskt tveksamme Monroe.

Betyg: 4+




7. Spotlight

Filmatisering av Boston Globes uppnystande av den katolska kyrkans strukturella pedofili och pederasti. Mycket bra. Och otäck. Helt sjukt att så många präster inom just den katolska kyrkan verkar tro att barn är någon slags buffévara.

Betyg: 4




8. Beck – Gunvald

Det måste verkligen ha skurit sig mellan Mikael Persbrandt och de som bestämmer. Det var inget snyggt sätt att fasa ut en av Beckfilmernas verkliga grundbultar. Det osade hat och personlig vendetta. I alla fall har jag svårt att förklara hur de kan låta en tjackig snubbe peppra honom med bly i ansiktet innan han ens hunnit med en vettig replik... Oooops... Spoiler.

Men det är skitsamma. Se den inte. Beck är skit. Se Johan Falk istället. Vaffan!!

Betyg: 2-




9. Room

En slags Fritzl-story. Bra. Snygg. Som dukat för håll-käften-material. Men Tyvärr.

Betyg: 3+




10. Sicario

Gillar man knark, våld och mexicanskt kartellvåld i lyxig underhållningsförpackning är detta ett måste. Jag tyckte att den var många gånger bättre än vad Josefine tyckte. Kanske för att den var spännande. Men så var jag också ruggigt sugen på att se maffiga actionscener med fräcka män och en kvinna som hänger med automatvapen utanför jeepar och härjar runt i självaste Juarez.

Betyg: 4 (fråga mig om nån månad så är det säkert en 3+)

The power of storytelling

Alltså det här är magiskt. På så många sätt.

Näsdildon

Som jag skrev i förra inlägget kommer jag ägna en del av inläggen i år åt att rannsaka och bekänna. Därför tänker jag nu, utan krusiduller, bekänna att jag igår aktivt nådde ett slags bottenrekord i värdighetsindex.

Hela familjen åkte till Mediamarkt med det officiella uppsåtet att inhandla ett specialbatteri till en fjärrkontroll. Men jag hade redan hintat lite om att jag också ville passa på att harva runt lite i gångarna. Det är väldigt meditativt för mig att gå runt på stora elektronikvaruhus och dumglo på olika apparater jag egentligen inte behöver. När jag var pappaledig med Tintin och inte hade något bättre för mig kunde jag alltid ta en sväng förbi Mediamarkt eller Elgiganten för att bara kolla lite. Men vis av erfarenhet är det också anledningen att jag spontant kommit hem med allt från apple-tv, hörlurar, tv-spel, usb-minnen, hårddiskar och annat bös. Ofta på ett direkt infall när de kör nån drive (eller bara låtsas ha en riktigt bra deal på något) i butik.

Vi plockade på oss batteriet och började sedan vandra längs gångarna. Någonstans i höjd med dammsugarna såg jag plötsligt en skara människor stå runt en sådan där rea-korg och när jag tittade lite närmre såg jag att den var fylld med produkter av den sort som mänskligheten rimligtvis borde ha evolutionernat bort för längesedan. En näs- och öronhårstrimmer. Både och. Two in one. På ren impuls sträckte jag mig efter den vidriga lilla tingesten och försökte så diskret som möjligt slinka därifrån. Det kändes skamligt. Ett skämmigt inköp som placerar in sig bra många snäpp över sexleksaker på pinsamhetsskalan. Jag ville under inga omständigheter stöta ihop med någon bekant medan jag var i full färd med att inhandla en fucking näsdildo.

Japp, jag har köpt en näsdildo.

  
Jag minns att jag efter mycket vånda köpte en renodlad nästrimmer redan 2010. Det var en inte så liten livskris som uppstod när jag plötsligt insåg att jag behöver skoga i näshålan då och då. Plötsligt hade jag alltså mer gemensamt med gamla gubbar som äter kräm än med de spänstiga ynglingar som jag dittills hade identifierat mig med. Det blev ett stort skifte.

Men mycket har hänt sedan dess och den där förhatliga nästrimmen är sedan länge uttjänt. Men istället för att köpa en ny har jag som ett uttryck för mitt självhat, istället valt att använda pincett en gång i kvartalet och manuellt stå framför badrumsspegeln och rycka dem styckvis – samtidigt som jag kvider av smärta medan mina tår- och snorkanaler öppnar sig på fullt spjäll och jag kommer ut svullen i ansiktet som en rödgråten galt. Det är inga stolta stunder vill jag lova. Det är den universella osexigheten definierad. Men om det ändå hade slutat där. Livet har dessvärre visat sig bära på många fler besvikelser och svek.

Jag önskar att någon hade informerat mig om att varje mans största nemesis är den egna kroppsbehåringen. Det hade kanske inte förändrat spelplanen nämnvärt men jag hade åtminstone varit mer förberedd inför livets alla nesorDen är ett plågoris som är svårt, för att inte säga omöjligt, att tämja. Det är som att varenda av de tusentals hårsäckarna på ens kropp är en liten minisadist som tillsammans blir en stor elak boss som fifty-shades-of-greyar en mot ens vilja – genom hela livet.

Det börjar redan i ung ålder. Först är det den totala bristen på hår som gäckar en. För hur lustigt det än var när första killen i klassen plötsligt sportade en hårig skogshuggarkuk, istället för den dittills så tryggt normstadgade kala lilla goss-snoppen som vi andra, så kände man på sig att det var tidens melodi och något man knappast skulle gynnas av att komma sist med. Det blev som att leva i terror och varje dag kika ner i filningarna i hopp om att få syn på ett mörkt krulligt hårstrå. Samma status var det att stolt kunna pryda överläppen med en gles uppsättning moppefjun när puberteten körde över en som tåget, men få var det som hade täckning för det. Tack och lov slapp jag sälla mig till den ystra skara som blev av med håret på huvudet lagom tills att vuxenlivet skulle börja på riktigt. Alltid något. Men istället har jag på senare tid straffats med hår i och till och med på öronen. Helvetets alla eldar med andra ord. Jag är alltså en stukad man och kan därmed inte längre unna mig lyxen att bortse från skamköp av ovan nämnda sort. Och inte vilken skit som helst. Mina problem kräver  rejäla doningar med no pull-garanti.  Sossen i mig inser givetvis också att slaget redan är förlorat och att allt jag kan göra är att desperat försöka bromsa förfallets framfart en liten aning. En klen tröst. Men ändå en liten tröst i allt mörker.

Gamla synder. Nya lärdomar.

Det är så dags. Att lämna 2015 för ett helt nytt år. Har läst på många ställen att det varit ett besvikelsernas år. Jag vet inte det. Det har varit ett ganska vanligt år tycker jag. Med många bra saker och några mindre bra. Ungefär som de flesta år. Det som stuckit ut lite extra under året är att jag och J J gifte oss i somras och hade en fantastisk liten bröllopsresa till Warszawa. Strax innan hade jag även hunnit avsluta min långa föräldraledighet och säga upp mig från mitt dåvarande jobb. Spännande tider och spännande möten. Så nä, jag tycker nog att 2015 inte har varit ett mycket sämre år än andra. I alla fall inte ur ett personligt perspektiv och i en tid när resten av världen befinner sig i ett väldigt kaos.

2015 har även bjudit på en del insikter om både mig själv och människor i min närhet som jag tror kommer vara nyttiga att ta med sig in i det nya oskrivna året. Både roliga, tråkiga och stundom ganska dråpliga. När jag ser tillbaka på det inser jag att det kanske är så den här bloggen kan få ett lite mer liv igen och fylla en viktig funktion för. Rannsaka och bekänna.

Apropå gamla synder. I slutet av året fick jag även ett snopet möte med den gamle karman, när jag för kunds räkning stiftade bekantskap med Danny Saucedo under en inspelning av en film där vi gav nyanlända besökare på Clarion Post ett extra varmt välkomnande till Göteborg. Trevlig kille alltså det där. Vem hade kunnat ana det...




Jaja, så kan det gå. En liten läxa jag själv fick lära mig den jobbiga vägen (de som fattar fattar). Somliga straffar synden långsamt.

Gott nytt år till eder alla.

Det är viktigt med traditioner

God Jul

När nu julen närmar sig med stormsteg (no pun intended) drabbas vi väl lite var till mans/kvinns av julstämning. Det gäller såklart även flygvapnet som igår genomförde sin traditionsenliga "julgransflygning" som helt enkelt innebär att en fet drös JAS-plan utan någon större förvarning dörnar in över tio västsvenska städer i en formation som ska vara tänkt att påminna om en julgran. Fint. Vad signalerar julstämning bättre är ett gäng öronbedövande stridsflygplan. Inte mycket.

– Vi hoppas att det även i år blir uppskattat och att så många som möjligt får tillfälle att se planen. Flygningen brukar vara ett uppskattat inslag i juletid, säger flottiljens informationschef Henrik Gebhardt.

Särskilt mysigt och uppskattat tror jag att det var bland alla nyanlända flyktingar, som verkligen måste ha njutit i högan sky när de satt i sina temporära boenden och plötsligt blev överraskade av det välbekanta ljudet från ett klassiskt flygangrepp. Det var ju inte direkt en jätteblygsam julhälsning om man säger.

Kulinariska äventyr

Såg den här på stan i fredags tror jag det var. Jag vet inte alltså. Men jag har känslan av att Subway kan ha tagit i en aning i överkant för att beskriva sina mackor. I dessa tider när ett mindre väl avvägt superlativ kan piska upp en diskussion om näthat så vill jag klargöra en sak. Jag hatar inte mackor. Jag ställer mig bara en aning skeptisk till om detta är riktigt rätt.

Jag antar att det beror lite på hur man definierar ett äventyr.

Om de med äventyr syftar på att deras mackor är så smarriga att smakreceptorerna i ens hjärna kommer fucka ur totalt och bjuda på en William S. Burroughsk hallucination för varje bett. Då skulle jag (av erfarenhet) nog ändå hävda att de blåst upp den förväntade smaksensationen en aning.

Om de med äventyr däremot syftar på när ens närminne (tugga för tugga) tvingar en att återuppleva den traumatiserande djävulsprocessen det är att vara så förbannat tappad att man, i ett svag stund av transfettsabstinens, faktiskt gått in på valfritt Subwayställe och genomfört en beställning. Då skulle jag (av erfarenhet) nog vilja påstå att budskapet är av försiktigaste slag.

Såvitt jag minns, har ett besök på Subway varenda gång utom i ett enda fall inneburit att man möter fyra riktigt douchebagiga killar i kassan, alla med var sin lilla mikrouppgift som de visar samma engagemang inför som en tillfällig hundvakt känner inför att stanna på en trottoar, rulla ut en liten svart påse och plocka upp sin fyrbenta gästs exkrementer. Man bokstavligen känner att man förstör deras flow när de står där i sina platinablonderade surfarfrippor och jämför tatueringar. En tar brödbeställningen, en sköter pålägget (vilket i sig är lika påfrestande som ett par omgångar av Tjugo Frågor), en står och kliar sig lite och den suraste tar betalt. Deras gemensamma nämnare utöver pikétröjorna är att de ser lika uppåt och servicesugna ut som efter ett tråkigt besök hos snoppdoktorn. Dessutom får man nästan varje gång en obehaglig känsla av att de vet nåt som som man själv inte vet. De liksom håller tillbaka ett intern litet flabb som får en att göra ett snabbt överslag över sannolikheten att en eller flera av dem gjort till vana att teabagga samtliga påläggstråg när chefen är ute på ett ärende. Mycket frustrerande. Oavsett om det är en global asshole-strategi på ledningsnivå eller bara en olycklig slump att de lyckats tråla upp såna klassiska femfemmor att ställa bakom kassan så är det jävligt starkt jobbat. Ett random besök på Subway får ett nattligt besök på Avenyns Burger King en lönelördag att kännas nästan hemtrevligt.

En liten animerad film

För att marknadsföra Göteborg som en rimlig höstdestination för familjer, måste man ibland lämna verkligheten där mörker, pinvindar och horisontalregn avlöser varandra och vända sig till en fantasivärld där allt är mysigt.

Man måste dra gränsen någonstans.

Jag har verkligen jobbat med att försöka bli mer tolerant mot människors idioti. För min egen skull. Det är helt enkelt för påfrestande att gå runt och störa sig på folk som egentligen inte förstör ens liv, beter sig otrevligt eller påverkar den personliga sfären. Det är så onödigt. Och strategin har faktiskt funkat rätt bra får jag säga. Jag är nog på det hela taget lite mer harmonisk nu för tiden. Alltså lite mer.

Till exempel har jag ganska ofta (om än ofrivilligt) börjat samåka till jobbet med ett litet apart rollspelar-gäng och helt sonika valt att tycka om dem dem när de står på bussen och högljutt besserwissrar varandra med olika Star Wars-fakta och Sagan om ringen-termer. Eller när de till synes helt utan förvarning brister ut i en Harry Potter-baserad skriklek där de ropar: Du är Harry! Nä, du är Harry. Du är Harry. Det är du som är Harry... hahahaha Nä men ärligt, du är Harry. Och briserar i en ultrainternt gapflabb mitt på bussen. Det är fint ändå. Fem till synes helt verklighetsfrånvända personer med varsin unik stil som mot alla odds funnit varandra (gissningsvis på nån av sci-fi-bokhandelns medlemskvällar) och därifrån byggt in sig som i ett eget litet parallellt universum som rör sig autonomt genom samhället.

Gänget består av en halvbastant kille i pösiga jeans, dreads och lite slumpartad ansiktspiercing. En lite tunnare kille med långt hår, hiphop-kepa och ganska spice-kompatibel framtoning. En klassisk preppyboy i tweedkavaj. En tjej med okontrollerat höhö-flabb, rakt utstående öron och lynnig blick som alltid klär sig i extremkorta no fit-jeans och Volvo Ocean Race-vindjacka. Och en konstant bullrigt skrattande tjej med mer utstuderad klädsil, som utstrålar en personlighet av en ganska avancerad hybrid mellan klassisk plugghäst och fin överklassflicka med några procent nycirkus.  Mitt gamla jag hade troligen stört mig något så in i helvete på dem. Gått bananer inombords. Till ingen nytta alls. Mitt nya jag gillar dem. På riktigt.

Men det finns en gräns för vad mitt psyke klarar att parera. Och den gränsen drar jag ta mig fan vid enhjulingscyklister. Det är min absolut bortre gräns.

Häromdagen när jag kom gående genom Vasaallén blev jag plötsligt omsusad av en hippietyp på en sådan. Det var inte en sådan där liten gycklarenhjuling (som resande folk dagligen offrar livet på inför en sockervaddsstinn publik av barn och deras seniora släktingar) som kom farande utan ett regelrätt fordon med ett gigantiskt offroad-däck under sadeln. Den hade till och med en vattenflaskhållare monterad på sadelstolpen. Och handbroms. Det var lätt det dummaste jag har sett på länge. Killen i fråga cyklade småvingligt förbi mig och det syntes att han ville att folk skulle glo. Det såg verkligen inte klokt ut. Man kan skoja om hur idiotiskt det ser ut att komma farande på en segway eller motordriven sparkcykel men det är verkligen INGENTING i jämförelse med enhjulingar. Alltså enhjulingar är så jävla dumt att det får liggcykeln att verka helt normal, vilket inte säger lite. Jag skulle verkligen skulle kunna skriva ett isolerat och hypermaniskt hatinlägg om de, i 100% av fallen vita män, som just passerat 40 och valt att göra sitt avtryck i samhället och forcera stadens mest centrala delar, liggtrampandes i sina små vedervärdiga kanoter på hjul. Fyyy faaaan, som jag eldar upp mig nu känner jag. MEN. Enhjulingscyklister är snäppet värre.

Det finns liksom inget rimligt skäl till varför man ska frångå konventionen med två hjul och ett styre, till fördel för ett hjul och en sadel. Den normen är till för att cementera. Det går inte snabbare på ett hjul. Det är inte bekvämare med ett hjul. Det är inte mer praktiskt med ett hjul. Det är definitivt inte säkrare med ett hjul. Allt är skit med enhjulingen som produkt och som jag ser det finns det inget riktigt godtagbart argument till varför enhjulingen ska få existera utanför sitt naturliga habitat (olika cirkus- och gycklarforum). Det är möjligt att man kan ta cirkusen ur cirkusartisten men det borde vara strängt förbjudet att ta cirkusartisten ur cirkusen.

I alla fall så gick det inte att undgå den här killen. Han flaxade fram genom allén och fortsatte i en rasande fart rätt ut i korsningen på Vasaplatsen och han visste att folk (så ock jag) kollade – och som han älskade det. Inte bara visste och älskade. Han behövde det. För det är folks blickar som är bränslet. Den alternativa valutan som ger återbäring på deras surt utkastade slantar. En sådan bastard till cykel kostar i runda slängar 6500 spänn, vilket i sig är en nivå av omoral som borde belönas med ett nackskott. Det får sådana som honom att sätta hjärnan på standby. Trafiksäkerhet är lika intressant som bajspapper för enhjulingscyklister. Vilket i sin tur innebär att vi som tittar inte är några innocent bystanders utan högst aktiva medbrottslingar till dåren på den sinnessjuka farkosten när hen riskerar att offra ett gäng oskyldiga. Därför förbannade jag nästan lika mycket mig själv som honom, för att jag inte kunde låta bli att glo som ett dumt fån.

Det är nästan så att jag funderar på att engagera mig enfrågepolitiskt och driva en stenhård linje om enhjulingsförbud.

#backabjörn

OMG! Den här lilla notisen råkade fångas av mitt skummande öga när jag bläddrade i det lokala stadsdelsbladet. Och jag fick med ens en klump i halsen. Det antar jag att alla som har någon slags medmänsklighet i sina ådror hade fått. För jag vädrar fiasko.

Vi snackar alltså om ett evenemang där självaste Björn Hellberg – slitvargarnas slitvarg – med över 60 böcker innanför västen och ungefär en miljard boksigneringar i ryggen, kommer till Backa Kulturhus imorgon klockan 13:00 (en tid som för övrigt hade fått Zara Larsson att fullkomligt balla ur), för att underhålla med lite sköna anekdoter, kanske dra nån fräckis och signera böcker såklart. Och det ger mig helt ärligt ågren. För få är vi som vid det här laget inte sett Björn Hellberg sitta ensam utanför en bokhandel, vid ett bord med en trave egna böcker, och vänta på att någon ska stanna och köpa ett signerat exemplar. Faktum är att det idag är nästan mer sällsynt att hitta en osignad Hellberg i handeln, än det är att hitta en gul treskilling banco.

Ingen författare mig veterligen har i modern historia så rakryggat och med ett sådant oförtrutet engagemang (självplågeri) turnerat land och rike runt för att möta sina läsare och leverera sina böcker en personne. En hängivenhet som med facit i hand betalat sig rätt dåligt. Ska det verkligen vara så? Är det så här vi ska ha det?

Kom igen nu då. Backa'n!

Det tycks mig nästan cyniskt av arrangörerna att boka in Björn Hellberg ute i en förort, mitt i veckan och precis lagom till efter lunch därtill. Vem fan har ens möjlighet att gå på show då? Nä nä nä, glöm pensionärerna. Två dagar innan folkpensionen dundrar in lär de tio gånger av tio prioritera en slice budapeststubbe på torgets lilla kondis före att lägga en halv hundring på att bli påminda om hur det är att bli bortglömd. Fy fan. Inte ens Malou von Sivers skulle lyckas täcka upp ett sånt röv-gig. Det gör mig beklämd på riktigt.

Jag menar vartenda ord här nu. Det är fan ta mig vår skyldighet som medmänniskor att se till att Björn Hellberg inte sätter sig i bilen påväg hem imorgon med en dålig känsla i kroppen. Jag önskar av hela mitt hjärta att han känner sig glad som en tupp när han styr kosan söder ut mot sitt naturliga habitat på de mer halländska breddgraderna igen. Är det någon som förtjänar det så är det Björn Hellberg. Ingen kan inte tycka om honom. Det är en fucking ynnest att vi ens får chans att se honom hålla låda en liten stund. Han är en institution för bövelen. Han har gett oss så mycket. Nu, i medmänsklighetens tidevarv och allt, är det kanske dags att alla ställer sig frågan vad vi någonsin har gjort för honom?

Jag tänker på det där klippet som cirkulerade för ganska exakt ett år sedan, där en extraordinärt valhänt Björn Hellberg ska försöka dreja. Jag vet inte hur många delningar jag såg i min egen facebook-feed men av youtube-statistiken att döma har det i alla fall underhållit en tiondel av svenska folket. Är det då för mycket begärt att han får känna hur det känns att sälja slut och slå publikrekord i Hisings Backa? Det kostar liksom bara en femtiolapp och vem vet vad vi egentligen kommer få höra. Enligt notisen kommer han kanske till och med läcka lite nasty skit. Kanske kommer han tok-roasta Ingvar Oldsberg i sin frånvaro? Ingen vet riktigt. En cliffhanger av guds nåde.

Vad säger ni, såg jag en hand upp, vilka känner sig manade att #backabjörn?    

Hipster Shock Level

Många dumheter har jag sett olika hipsterfenomen föra med sig genom åren. De flesta harmlösa och nästan lite gulligt bajsnödiga, några aningen provocerande och vissa sådär jobbigt på gränsen till hur mycket pinsamhet man klarar av utan att tappa all respekt för mänskligheten. Vi snackar Hipster Shock Levels.

Det sistnämnda var något jag blev väldigt varse när vi var i Warszawa i somras och skulle dricka en kopp kaffe på nåt fräckt ställe. Vi kom in och beställde varsin Americano av en kille i hatt och skepparkrans och kände genast att något skavde. Vi hade gjort bort oss. Det kunde vi inte få. De serverade bara droppkaffe och eftersom vår koffeinabstinens höll på att leda oss in i ett mindre charmigt och aggro-konvulsiviskt tillstånd var det bara att tacka och ta emot. Om än motvilligt. För jävlar vad töntigt jag tycker det är med den senaste av trender i kaffevärlden. Caféerna kan lika gärna kassera sina 50.000-kronorsmaskiner för nu är det plötsligt råbonnigt att beställa en dubbel espresso. Nä, det senaste är att dricka överprisat manuellt bryggt biodynamiskt kaffe som smakar damm. Frågar man en "barista" är det säkert en helt hantverk. Frågar man mig så är det en nivå av otyglat vansinne som bara inte kan sluta bra. När ett café drar paralleller mellan att brygga kaffe och alkemi är det inte roligt längre och jag skäms som en hund när jag tvingas se på hur en kaffenörd på fullaste allvar börjar tillreda en droppkaffe med samma andakt som en präst tillreder nattvarden. Jag vet inte vart jag ska ta vägen men pinsamheten som uppstår verkar bara gå i en riktning (åt mitt håll) vilket gör att den är omöjlig att parera och jag blir därför stående som ett fån och känner hur den kramar ett svinhårt grepp kring pungen på mig. Jag står där totalt maktlös och vågar inte yppa ett knyst om vad jag egentligen tycker om att betala 60 spänn för en kopp te-färgat bryggkaffe.

De som håller på och håller på låtsas som att det är något heligt som ska till att hända, när det egentligen bara handlar om att grovmala lite vanliga jävla kaffebönor, som såklart råkar vara biodynamiskt svårodlade bönor från någon sydsluttning med unik klimatzon någonstans svinhögt uppe i nåt livsfarligt berg med omöjligt lite exportmöjligheter. Att sedan lägga pulvret i ett helt vanligt kaffefilter, som givetvis säljs som ett specialfiberpapper från Japan och utvecklat under tre hundra år för att få till en exakt rätt jonisering i vattnet. Vidare placera filtret i en helt vanlig kaffefilterhållare, men som även den råkar vara en supersnilleavancerad mojäng, specialtillverkad av nån gammal halvblind Yoda-gubbe i en hydda på andra sidan jordklotet som allena råkar sitta på lösningen till den perfekt balanserade drycken. Och sist men inte minst koka upp vatten i en liten exklusiv metallkittel med sådär skönt bögig pip, som självklart är A och O för att få till den där exakt rätta droppkaffesmaken, med vilken man sedan precisionshäller vattnet i varsamma cirkelrörelser. En manuell bryggning helt enkelt, men där man som kund tvingas se på när konstnären färdigställer konstverket. Alltså jag facking SPYR när jag tänker på hur omständligt det är. Särskilt eftersom det i slutändan ändå inte smakarbättre än varmt arselvatten. Stopp! Nej! Försök inte ens övertyga mig om något annat. Jag har provat. Flera gånger. I dessa tider ska man vara ganska försiktig när man pratar om djup mänsklig förnedring men om man tvingar sig själv att vara med om ovanstående känns det som att man faktiskt färdas farligt nära de faggorna.

Men då är droppkaffetrenden ändå INGENTING i jämförelse med det jag blev utsatt för på Brewdogs bar för en dryg vecka sedan. INGENTING.

Jag och Josefine hade varit ute och käkat lite och druckit några vanliga värdiga lager runtom i Linné. På vägen hem passerade vi Kungshöjd och tänkte att vi kan väl ta en sista öl till innan vi åker hem. Så vi äntrade Brewdog och kände direkt hur den aningen konstlade stämningen låg tjock i lokalen, trots att det var ganska glest med folk. På kundsidan av baren står en ganska trind man i 55-årsåldern. Han har blöjiga khaki-shorts och instoppad piké och mästrar en yngre förmåga med vänsterskägg om huruvida den ölen han just inmundigat var perfekt balanserad eller icke (det var den inte såklart). Jag riktigt rös av besserwisseratmosfären som svepte över mig som en andedräktsvarm fleecepläd, när jag hamnade mellan dem och försökte få kontakt med killen på andra sidan bardisken. Jag vände mig om och såg att de även inrett med ett flipperspel. Nice. Vi hade tydligen dött och hamnat i gubbhimlen.

När barkillen på andra sidan äntligen hade serverat sällskapet som satt längst till vänster i baren var det så min tur. Han var mycket trevlig (vill jag påpeka) och frågade vad det fick lov att vara samtidigt som han stolt som en tupp flyttade sig lite åt sidan och liksom gjorde en gest som för att presentera menyn som listade deras utbud. Det var sorterat i två olika uppställningar. En för gästkranarna och en för de egna sorterna. Och det var först då, när jag lät mina ögon svepa över den välbekanta uppställningsformen (ett excelark i krita), som jag insåg att allt inte stod riktigt rätt till. De hade tydligen slutat sälja öl, eller de hette i alla fall inget längre, de var inte ens märkta med vad för slags sort de tillhörde. Nånting var fel. Nånting var jävligt fel. Jag kände hur jag drabbades av total sinnesförvirring. Det enda jag fick klämt ur mig var att jag ville beställa två öl. Barkillen sa "vad trevligt", log brett och frågade vad jag var sugen på och tittade tillsammans med mig mot den stora griffeltavlan. Det var ett moment 22 av guds nåde.        

En Stall, Lime, Häst tack!

Jag antar att jag såg aningen förvirrad ut men barkillen kunde lika gärna ha ställt tiotusenkronorsfrågan i ämnet Geometriska Axiomsystem. Där man i vanliga fall kan utläsa ölets namn och få någon slags ledtråd till vad det är för sort, fanns bara märkligt uppstaplade treords-kombinationer av substantiv och adjektiv – till synes helt slumpartade dessutom. Jag kände att jag förde en kamp mot klockan och snart skulle vara tvungen att bestämma mig men det var stört omöjligt. Jag kände också en stark instinkt att inte ge de andra i lokalen nöjet att höra mig fråga om de möjligtvis hade en vanlig lager. Jag förbannar mig själv än idag för att jag inte hade sinnesnärvaro nog att fråga vad de hade på flaska, men risken är att de ångat bort etiketterna och ersatt med sin egen dogmatiska beskrivning.

"En nummer 2" sa jag försiktigt och fick givetvis bara en tom blick till respons. Ok ok, jag förnedrar mig väl då hann jag tänka innan jag kände hur mina läppar motvilligt formade beställningen om en "Maltig karamellbalans" till Josefine. Barkillen högg ett glas direkt och började dra i en av kranarna. Nu hade jag köpt mig lite tid. Vad skulle jag själv ta tro? En Rostad, Rökig, Toffee kanske, eller en Äpple, Kanel, Muffins? Frågan var bara vad det var för sorts muffins. Kokos, hallon eller blandat? Det verkade vara högst oklart. Kanske borde jag avrunda kvällen med mindfucka mina smaklökar ordentligt och ta en Besk, Gran, Tall. Gran och tall i en och samma öl liksom. Hur är det ens möjligt?! Nä det mest rimliga hade kanske varit att gå på det mer klassiska kortet Stall, Lime, Häst men jag ville inte vara sådär jäkla mainstream när jag var på ett så fräsigt ställe.  Då är ju Fikon, Jordig, Torr ett mycket mer spännande alternativ. Eller hur?

För varje sekund som passerade kände jag hur hatet växte inom mig. Jag försökte inte ens mota bort demonerna. Det här var det dummaste jag någonsin varit med om. Till slut v ar fristen ute och jag var tvungen att välja väg. Jag tog en Bröd, Torr, Krispig och motiverade det hela för mig själv med att det var det enda alternativet som faktiskt innehöll ett ord som jag själv skulle använda för att beskriva en kall god öl. Krispig. Tyvärr smakade den skit. Men Josefines Maltiga karamellbalans var riktigt smarrig. Vi sippade upp hälften och lämnade sedan lokalen för att aldrig mer återvända.

En tanke

Den slutgiltiga lösningen

#backahasse

Kan vi inte bara enas om att det bästa för svensk politik skulle vara att låta Hans Rosling ta över nycklarna till staten? Ge honom diktatormandat att styra och ställa lite. Det känns spontant ganska välbehövligt i tider när demokratin i Sverige visar sig ur sina brunaste nyanser.