Busmejlaren Kaj är tillbaka!

Jag vet inte hur många som minns Kajkillen som härjade runt och busmejlade intet ont anande annonsörer på Blocket under en ganska kort men intensiv period under 2011-2012?

Well, ryktet säger att han är i farten igen. I alla fall på prov.

Ni hittar honom på www.busmejl.se

Busmejl: En studie i obehag

Ett investeringsmisstag Ken Fisher bör undvika 2015

Den här killen har följt mig ett tag nu. Framgångsfejset Ken Fisher. Dels har jag blivit kontaktad via ett fysiskt brev i brevlådan och nu senast har han börjat poppa upp när jag är inne på Youtube. Han jobbar med kapitalförvaltning och investeringsrådgivning och brinner för att hjälpa människor att bli rika. Typiskt go kille. Lite för mycket analsexaura för min smak kanske men hey, alla är vi olika.

Det är bara en grej som oroar mig. Kens målgrupp är människor som har mer än 3 miljoner att investera. Hur jag hamnat på radarn är inte så konstigt. Antar att han måste ha nosat upp (det finns system för allt) att jag valde att köpa hus på Hisingen för mindre än en tredjedel av priset för ett liknande hus i till exempel Långedrag, och därför har några mille som ligger och dräller i väntan på ett gyllene investeringstillfälle. Smart Kenneth!

Däremot undrar jag om hans erbjudande verkligen gör sig allra bäst överst i relaterade-klipp-kolumnen på youtube. Det är ju trots allt en ganska så boxad målgrupp han har och även om det inte drabbar någon fattig så är det på något sätt ändå lite ostigt att utge sig för att vara ett ekonomiskt snille och varna människor för investeringsmisstag när det mest uppenbara investeringsmisstaget (utöver valet av frisör) är den egna marknadsföringsstrategin. Det kan inte vara jättesvårt för Ken Fisher att nå sin målgrupp och på ett personligt sätt etablera en relation med dem. Gissar på att det skulle ta honom max en förmiddag att till exempel ringa upp dem och ta snacket direkt. Så mitt investeringstips till Kenneth Lawrence Fisher är att spara pengarna han bränner på att annonsera brett på tuben och köpa sig en ny slips.

Men men. Nu är helgen i alla fall räddad. Ska ladda ner min guide omgående och sedan tuta hela vägen till banken.

Heja Svensk Fastighetsförmedling!

Äntligen! Ett företag som sätter ner foten. Mmm. Det får räcka nu. Hur länge har inte kampen mot barncancer förts nu egentligen? Va? Så jävla deppigt. Vem orkar med så mycket depp egentligen? Man vill ju ha lite kul också i dessa mörka tider. Dessutom finns det väl viktigare grejer att lägga pengarna på. Särskilt nu när vi står på gränsen till nya tuffa amorteringskrav och sådana sjukt jobbiga grejer som också drabbar många oskyldiga. Hur fan ska man ha råd egentligen?

Nä, så jävla fräscht initiativ från Svensk Fastighetsförmedling att våga gå emot strömmen. Ta spjärn och med fast hand besluta sig att göra sin grej.

Tyvärr tror jag att många missar budskapet och läser fel. Tror att det är det gamla vanliga köret. Inte konstigt. Det är lätt bli blasé efter alla kampanjer där olika kapitalkraftiga företag kräver en motprestation från sina kunder för att skänka pengar till välgörande ändamål. Det är det som är så jävla härligt med mäcklarna på Svensk Fastighetsförmedling. De tänker nytt.

Brrrr...

Så sitt inte där och vänta som en passiv gris. Ring det glada gänget på bild och boka en tid för värdering så att ni också kan vara med och aktivt bekämpa kampen mot barncancer.

Superfresh Facebook-annonsering

Det är en sak som har börjat störa mig något så in i helvete på sista tiden. Varje dag har det börjat dyka upp ett väldigt märkligt urval av riktad reklam på min facebook-vägg. Jag pratar inte om de sidor jag har lajkat, inte heller sånt som mina facebook-vänner har tummat, utan så kallade föreslagna inlägg där facebook på eget bevåg postar reklam i min feed – troligen baserat på någon lame ass-algoritm som fritt tolkar mitt online-beteende och sedan kommer med de mest bisarra förslagen. Jag minns inte allt vad det har varit på sistone men ett inlägg som jag blivit föreslagen minst tjugo gånger på sistone är styleshop.se och deras JÄVLA mjukisbyxor.

Jag vet inte vad ont jag har gjort för att tvingas bevittna det ni ser ovan. Min spontana tanke var att facebook måste ha loggat att jag befunnit mig i och i närheten av Halmstad en hel del den senaste tiden och därför drar slutsatsen att jag är hyperintresserad av douche-kläder. Men jag vet inte. Det låter lite väl långt fångat ändå. Samtidigt, det kan ju inte bara vara slumpen heller.

Gissa om det sticker i ögonen på mig när mina näthinnor krockar med allt det fruktansvärda. Både texten och bilden ger mig en klump i halsen och en känsla av modstulenhet. "Vårens snyggaste mjukisbyxor? :) ", "Se hela vårt utbud av mjukis här", "Superfresh Jogging!". De små korta koncisa copyraderna är så fyllda till bredden av mänsklighetens ibland så tydligt intellektuella åderlåtning.  Jag menar. Vårens snyggaste mjukisbyxor ställt som en fråga med en avslutande smiley. Är det någon sorts sjukt försök till ironi? Eller vill de verkligen höra mitt svar? Det hela förvirrar ytterligare med de tillhörande bilderna på solsprayade fitnesspojkar i mysbyxor prydda med Storbritanniens Union Jack och den klassiskt tillhörande texten "Norway", på ena låret. Fint ändå, att hela den samlade begåvningsreserven verkar ha fått jobb på en så superfresh designavdelning. Men vem köper något sådant? Det är ju bara för dumt. Eller?

Sedan gör jag något jag troligen kommer att få ångra så länge jag har facebook. Jag klickar på annonsen. Mitt inre mörker pushar mig att leva farligt och se vart hän den leder – även om jag under den nanoseknund det tar för mitt finger att landa på skärmen för längesedan hunnit dra upp ett konspiratoriskt scenario – där jag är utsatt för en komplott och strax kommer att få möta helvetets alla eldar. Men det visar sig vara mycket värre än så. När sidan har laddat klart har jag abrupt ryckts ur min trygga lilla komfortzon och befinner mig plötsligt i vad som kanske bäst kan beskrivas som ett fittduscharnas Shangri-La. En plats som endast kan uppstå som resultat av ett oskyddat samlag mellan Trollhättan och Borås. Japp! En webbutik med taglinen: "Latest fashion and trends", som stoltserar med sitt fräscha modesortiment från Italien, Spanien och Frankrike. Jo jag tackar ja.

Jag letar mig skamset fram längs huvudmenyn, hoovrar lätt över kategorin Jeans och finner spännande underkategorier som "Jeans med hängslen" och "Jeans med mycket detaljer". *Gulp* Jag sväljer hårt, släpper det sista lilla motståndet på min mentala handbroms och gräver våghalsigt vidare djupare. Ja, jag vet att jag ofta överdriver och raljerar men det här! Det som möter mina ögon är något vi inte har täckning för i det svenska ordförrådet. Jag har verkligen aldrig sett något liknande. Det känns som att det borde finnas ett stort allmänintresse i att sätta en skillad FBI-profiler på att utreda vilken typ av personlighet som inte drabbas av allvarliga konvulsioner vid blotta tanken på att tvingas bära ett par sådana offentligt.

Jeans med mycket detaljer.

Själva beskriver de brallorna så här: "Snygga och välarbetade jeans med mycket detaljer … Alla jeansmodeller från japrag kommer i en limited utgåva, vilket innebär att det endast finns ett fåtal av varje modell."

Fel, fel, fel. Det är ju för i helvete ett sinnessjukt styckmord till jeansplagg och mycket detaljer räcker inte ens en tiondel till att beskriva ett så vulgärt textilmissfoster. Det snällaste och mest samlade sättet jag kan beskriva vansinnet på är ett lapptäcke av denim som jag inte ens önskar min värsta fiende. Den enda goda nyheten återfinns i det avslutande stycket. Tack gode gud för att det endast finns ett fåtal av varje modell. Det är illa nog.

Men nästa kategori är än mer förbryllande. Jeans med hängslen. But why?

Jeans (?) med hängslen.

Återigen tar vi en titt på hur de själva väljer att beskriva sina produkter:

• Fräscha jeans från det franska varumärket Sixth June. 
• Helt unika jeans i sitt slag, med flera trendiga detaljer. 
• Byxorna gjorda helt i svart PU skinn med ormstruktur.
• Snyggt kontrasttyg på framsidan som ger en snygg kontrast mot det svarta materialet.

Det är ett mysterium för mig hur de av alla ord vi har att välja mellan resonerat för att slutligen landa i "fräscha". Sedan kan jag bara hålla med om att det är något helt unikt de säljer. Men inte på det bra sättet. Ordet jeans blir också ett ganska kraftigt superlativ eftersom det (som sista punkten deklarerar) inte är jeans utan en ormmönstrad galonbralla. Något som i sin tur ytterligare bevisar det orimliga i ordvalet "fräscha". Vad beträffar trendiga detaljer så antar jag att de syftar på haremsproportionerna i skrevområdet som rimligtvis gör dem ganska bekväma att skita på sig i. Möjligen är även dubbelgylf trendigt i Frankrike. Vad vet jag.

Även denna gång lyckas de knyta ihop säcken i sista punkten. Snyggt kontrasttyg som ger en snygg kontrast. Mycket tydligare än så kan man kanske inte beskriva ett snyggt kontrasttyg? 

Lite svammel om gubbkroppar och tallriksmodeller

Jaha. Så har jag börjat träna igen. Efter att kroppen har fått ligga i lång träda ställde jag mig på vågen en kväll och drabbades av en chock. Igen. Personrekord. Igen. Åt det dåliga hållet. Igen.

Ställde mig naken framför spegeln och tittade på vad medelåldern i kombination med min lättja har ställt till med den här gången. Kurvig som en Zornkvinna. Hur jävla svårt ska det vara egentligen? Den frågan behövde inga svar. Naturens lag är jävligt tröttsam. Visst går den att trotsa den stigande ekvatorn i midjeområdet, men det är bra mycket svårare (och tråkigare) än att bara flyta med och leva life så att säga. Så jag bestämde mig. Igen. Skaffade gymkort. Igen. Började om. Igen.

Jag köpte kort på Nordic Wellness Exclusive. Det är ett rätt dyrt gym nere vid operan, men jag gillar att jag inte behöver ha med svettiga träningskläder och blöta handdukar i väskan. Skor och underkläder är allt jag behöver. Bara det gör det bra mycket lättare att komma iväg.

Under arbetsveckornas lunchtid råder ett förhållandevis ganska stort bestånd av lite äldre direktörsgubbar i lokalen, vilket i teorin borde vara en feature som platsar bäst på minuslistan. Men det var nu i veckan som det plötsligt gick upp för mig vad som verkligen motiverar mig. När jag hade tränat klart och satt i omklädningsrummet och pustade ut, var jag mer eller mindre omringad av nakna gubbar med stela leder och otymplig representationskropp och det är ingen munter syn vill jag lova. Men oj så sporrande. Att jag inte har fattat det tidigare. Jag ska inte fokusera på vad jag skulle vilja uppnå utan tvärtom, det jag verkligen INTE vill uppnå. Rippade människor med fantasikropp bidrar inte ett skit till att jag vill komma i form. Det gör däremot det massiva synintrycket av hyperkombon stor buk/visset arsle. lite som en variant av "motivation by fear".  

Jag vill att det ska hålla den här gången, så någon diet blir det inte fråga om. Vis av erfarenhet vet jag att mitt psyke inte har en chans när ostbågssuget tränger sig på som ett Jehovas vittne. Då blir det bara ännu ett nederlag och det är jag i ärlighetens namn inte rustad för i nuläget. Däremot kan jag äta mindre och så får det bli. Tallriksmodellen får bli min modell. Då finns det bara en regel och det är att inte äta som om varje måltid är min sista. Det ska jag väl för fan kunna klara.

Så nu kör jag så det ryker. Igen.

Trevlig helg.

 

Narkotikajeans

Lämnade in bilen på Mekonomen nere vid frihamnen tidigt imorse. När jag sedan promenerade mot bussen hem såg jag plötsligt en bister snubbe i stor skinnjacka och adidasbrallor stå och fibbla med sin mobil under en av broarna. Jag försökte att inte möta hans blick. Han såg nämligen inte ut som en person man vill möta blicken på. Men jag kunde bara inte hålla tillbaka det dumma flin som mot min vilja bredde ut sig över mitt ansikte medan jag passerade. Sånt kan vara nog så farligt på Hisingen. Jag tänkte på ett blogginlägg av Ulf Lundell som jag läste i veckan där han kallade precis sådana där träningsoverallbyxor för narkotikajeans. Så jävla träffsäkert.

Killen tittade upp från sin mobil och spände blicken i mig. Undrade nog vad som var så jävla roligt under en bro vid Backaplan klockan 07.30 på morgonen. Narkotikajeans. Ja, jag säger då det.

Hög tid att individualisera föräldraförsäkringen

Nu blir det lite allvar. Det ska handla om den svenska föräldraförsäkringen och varför det är orimligt att hålla på att dalta med öronmärkta pappamånader hit och dit.

Den svenska föräldraförsäkringen är ett grymt flexibelt system som är hårt förankrad i lagen, vilket innefattar alla arbetsgivare. Man har som nybliven förälder helt enkelt en enorm frihet att förvalta sina dagar precis som man vill för att pussla ihop sin tillvaro och kunna ta hand om sitt barn. Ner på halvtimmesnivå har jag för mig. Ändå tar pappor, fortfarande 2015, bara ut 24 procent av den totala föräldraledigheten. Det är verkligen märkligt tycker jag. Eller kanske ändå inte egentligen. Det är svårt att bryta gamla vanor. Idag är det inte många som förespråkar barnaga i Sverige. Ändå har det visat sig att en lagändring var tvungen att ske för att ändra folks uppfattning i frågan.

Statistiken har visserligen förbättrats något sedan man införde 60 öronmärkta dagar var per förälder. Eller två pliktmånader. Beroende på hur man ser det. Men helt ärligt, vad är det för trams egentligen? Själv är jag av åsikten att en helt individualiserad föräldraförsäkring är det mest rättvisa för alla inblandade och att det borde införas omgående. Det skulle egentligen bara innebära att man som par delar lika på dagarna och att ensamstående får alla dagar. Resten skulle fungera precis som idag. Att föräldradagarna kan plockas ut precis hur man vill och så som det passar familjen. En självklarhet kan jag tycka, men det här med jämställd föräldraförsäkring är en extremt känslig fråga för många. Det blev jag varse, inte minst häromdagen, när jag via facebook följde en diskussion i ämnet. Mycket energi lades på att försvara sitt eget val och sin egen helt unika situation som gjorde det omöjligt för pappan att vara hemma halva tiden. Vissa tycker inte att andelen uttagna föräldradagar har med jämställdhet att göra och några säger sig inte tro att föräldraledighet har någon som helst betydelse för relationen med sina barn (vilket jag tycker är snudd på efterblivet) och rättfärdigar det med att man kompenserar på andra sätt, vilket är lite lustigt för det finns inte särskilt många andra sätt att tillbringa tid med sina barn än att faktiskt tillbringa tid med sina barn. Ganska många beskriver också hur pappan inte hade velat något hellre än att vara hemma sin del men hur det var stört omöjligt att få ihop det ekonomiskt. I slutändan handlar nämligen argumentationen nästan bara om ekonomi och karriär, ganska lite om vad som egentligen är bäst för samhället och i slutändan barnen som ska växa upp i det. En argumentation som helt motbevisas av flera oberoende undersökningar där resultatet tydligt visar att kön är mer avgörande än ekonomi när det kommer till uppdelningen av föräldradagar.

Om ordet jämställdhet yppas höjs tonläget avsevärt. Plötsligt blir det radikal "feministpropaganda" trots att det i grund och botten bara handlar om ren och skär rättvisa. Det börjar hagla av hypotetiska lösningar på diverse systemfel, antaganden och en massa passivt aggressivt prat om tvång och statligt överförmynderi. Att ens ur ett helikopterperspektiv och med statistiska siffror som grund, ifrågasätta svenska familjers kompetens att gemensamt besluta hur denna ärligt talat ganska fantastiska inkomstförsäkring ska delas upp på ett jämlikt sätt, är som att rulla sig naken i honung och träna wrestling i en biodling. Trots att siffrorna tydligt visar att utvecklingen går sjukt trögt och kanske inte hade gått alls om farbror staten inte hade gått in och sparkat lite röv. Det blir hätsk stämning. Som alltid när något eller någon utmanar människors privatekonomi. Folk känner sig utpekade och även förvånansvärt många som säger sig tro på idén om ett jämställt samhälle skruvar på sig. Inte ska väl staten bestämma över hur familjer delar upp sin föräldraledighet... Eller?

Jo, varför inte? Det finns ju knappast någon annan inkomstförsäkring som inte är individuell och man hör sällan någon knorra om motkrav när det handlar om tex a-kassa. Att fortfarande 2015 förespråka total frihet på familjenivå i hur man tar ut en totalpott dagar är bara naivt om man på riktigt tycker att samhället skulle gynnas av att vara mer jämställt. Argument som att det är bättre att hitta andra sätt att motivera fäder att vilja vara med sina barn under de första åren är ju direkt löjligt. Hur skulle en sådan kampanj se ut? Det har ju uppenbarligen funkat sådär hittills.

Jag är inte för en individualisering av föräldraförsäkringen för att slå mig för bröstet som någon störig bror-duktig-typ. Det är heller ingen feministisk eller ens blockpolitisk fråga som jag ser det. Det är bara sunt förnuft.

Om föräldrar kategoriskt skulle få halva tiden var så är det ju heller inget "tvång" inblandat. Ingen kommer tvinga någon förälder att vara hemma halva tiden. Det är bara dålig retorik. Snarare blir det ju supervalfritt. Om man som förälder bedömer att det är bättre för barnet att avstå från sina dagar, jobba på istället och lösa barnomsorgen på annat sätt, är det ju helt upp till familjen. Även om det vore synd när Sverige nu har en så unikt bra föräldraföräkring. Nu gissar jag vilt här, men jag tror att det skulle ge jämställdheten en rätt bra skjuts framåt.

Argument som att många mammor vill vara hemma längre etc faller också platt. Det är givetvis upp till var och en hur länge de vill stanna hemma, men vill man vara hemma längre än sina föräldradagar räcker till får man helt enkelt hitta en annan ekonomisk lösning än att ta den andra förälderns dagar. Varför ska resten av samhället sponsra det? Det finns massor av saker jag vill men som helt enkelt inte är rimliga att andra skattebetalare ska behöva stå för.

Givetvis finns det fall som skulle bli svinsvåra att lösa. Det går såklart alltid att hitta fall där det skulle bli jättekrångligt och upplevas ofördelaktigt med en individualiserad föräldraförsäkring. Någon kommer alltid att komma i kläm, det är oundvikligt, så är det nu med. Men egentligen skulle det bara vara som trixigast i en övergångsperiod och för de som redan väntar barn när individualiseringen genomförs och som inte kan påverka spelreglerna innan de valde att skaffa barn. De som skaffar barn när individualiseringen redan är genomförd kommer att ha ett väldigt tydligt val och ha möjlighet att planera för hur de ska lösa barnomsorgen under barnets första år. Om den ena föräldern inte kan tänka sig att ta ut sina dagar. Kanske låter det lite väl hårddraget. Men återigen – det är väl ändå det mest rättvisa. Det kan man väl ändå fastslå? Det är ingen rättighet att skaffa barn. Ett föräldraskap kommer med stort ansvar. Sverige har ju dessutom en uttalad strävan efter jämställdhet och då borde väl också samtliga bidragsformer utformas därefter. En individualiserad föräldraförsäkring hade varit ett jättekliv i rätt riktning. Och då pratar vi ändå bara om de ekonomiska aspekterna.

Själv har jag tre barn och har tagit ut ledighet på olika sätt beroende på hur familjens situation sett ut just då. Man kan lägga upp det på en miljon olika sätt och det visar på hur sjukt flexibel vår föräldraförsäkringen är. När jag fick min äldsta dotter  hade jag eget företag där vi var två personer med olika kompetens. Det skulle ha skadat företaget ganska mycket om jag gick hem ett halvår på heltid så det fick bli ett pusslande och trixande med deltid på olika sätt. I slutändan var jag hemma en något mindre del. Med andra dottern var J hemma de första 8 månaderna och jag 7,5. Nu är jag hemma den första delen helt och sedan på halvtid fram till sommaren. I slutändan kommer jag kanske ha tagit ut 70-75% den här gången. Så med facit i hand hade det krånglat till det lite, särsklit nu med yngsta dottern, om vi hade fått exakt lika många dagar punkt slut. Men jag framhärdar ändå i att det hade varit det mest rättvisa. Vi hade fått lösa det på ett annat sätt.

Den stora mosbluffen

Jag kom på att jag glömde berätta om något av det jävligaste jag har varit med om.

När vi låg och småsnackade på vårt rum efter vår spa-behandling och väntade på middagen som vi hade bokat vid 18-snåret, frågade jag Josefine vad Falekn berg egentligen är kända för – bortsett från tveksamma kulturformer. Moset, svarade hon utan att tveka. Jag flabbade. Hon är så rolig ibland. En stad vars största fördel är gott mos. Så jävla deppigt. Varför är isåfall Lindome Sveriges fulknarkmetropol, skojade jag. Men hon tittade på mig med orubbligt allvar i blicken, tog upp telefonen och googlade fram den här videon. Och jag tittade girigt.


Det kanske låter knäppt och jag skyller på en blandning av brutalhunger och att jag kanske blivit lite mentalt skör av allt bastande, men när jag hade sett klart filmen var jag helt såld och kände en närmast grotesk mos-craving. Det verkade ju råda en slags demografisk masspsykos kring den lilla Torggrillens hemlagade potatismos. Hade vi inte druckit cava hade vi troligen satt oss i bilen och bränt in till centrum för att förskansa oss en sådan där legendarisk mosbricka kvickt som fan. Istället bestämde vi oss för att skjuta på det hela till morgondagen och helt sonika äta en stadig moslunch innan vår hemfärd.

Sagt och gjort. Dagen efter checkade vi ut och begav oss in mot centrum. Josefine bestämde med sin mamma, som hade varit barnvakt åt Tintin och Sammie, att hon skulle möta upp utanför Torggrillen för att sköta återlämnandet av barn samt inta gemensam förplägnad på ovan nämnda grill. Jag såg extra mycket fram emot det hela. Inte bara för att jag strax skulle få äta "mosarnas mos" och återfå barnen, utan även för att Josefine avslöjade att hennes moder i sin ungdom varit en stor mosentusiast, som fått avsmak för det och inte kunnat se potatismos på många år utan att kväljas. Detta efter att hon (enligt egen utsago) sett en moshandlare i Laholmstrakten falla ner och dö i sitt eget mos. På riktigt. Men nu skulle hon få sig en mosbricka hon sent skulle glömma.

Gôtt mos. Not.

När vi kom fram till ingången var det kö ut på trottoaren. Josefine och hennes mor var beredda att genast upplösa vår plan och äta någon annanstans, men jag fick höja tonläget och säga till på skarpen. Det fanns inga alternativ. Vi hade kommit för moset. Jag vägrade lämna Falkenberg utan en stadig mosmättma. Jag nästan skrek.

Jag såg genast att det inte var samma härliga kvinnor med fräcka 90-talsfrissor och glatt humör i filmen som stod bakom disken. Det var en jättekort ganska pragmatisk kvinna, på gränsen till stram, med vitt hår och viss rondör.  Hon fick mig att tänka på hur Karlsson på takets mamma skulle ha sett ut. Hon snäste och domderade med ett giftigt smil. Skitsamma. Jag var inte där för servicen. Plötsligt var min tur att beställa. Jag hade stått djupt försjunken i min egen villrådighet och skannat menyn så jag hade missat att den lilla grillkiosk-führern hade tilltalat mig. Jag hajade till och tog mig samman.

"..."
"Ja, jag skulle vilja ha en Halv special med..."
"Hade du fått hjälp eller inte??"
"Eh, näe"
"Nä ok, för du sa ja när jag frågade om du hade fått hjälp"
"Aha, förlåt jag tyckte du frågade om jag ville ha hjälp"
"Nä, jag frågade om du hade FÅTT hjälp!"
"Ehhh, nä... det har jag inte"
"Vad får det lov att vara?"
"En Halv special med gurkmajonäs tack."

Hon meckade till en papptallrik med korv och började skopa upp moset. Jag befann mig i chock. Jag hade blivit helt tagen på sängen. I mos-filmen rådde ju en så go och gla stämning och vanligtvis brukar människor i snabbmatssvängen vara ganska så genomtrevliga så jag var helt enkelt inte beredd på att bli så fullkomligt verballavetterad av den lilla otrevliga kärringjäveln. Jag vred på huvudet och tittade på min svärmor som nickade bekräftande. Jag hade blivit så jävla ägd. Avsnoppad. Tillplattad. Pissad på. Och mitt brott? Att jag råkat drömma mig bort i hennes grillmeny och därför missat att stå i givakt när jag väl fått audiens.

Jag kände att jag nästan började darra av vrede. Om man får välja sina falling downs hade den här situationen varit fullt rimlig. Jag skulle greppa papptallriken, med ett urvrål som väckte hela Falkenberg, och sedan basebollkasta den med mossidan framåt rakt i hennes lilla tykna Humle och Dumle-ansikte. Sedan skulle jag hoppa över disken Clark Olofsson style och trycka in en näve korvbröd så långt i flabben på henne att hon garanterat skulle hålla käft medan jag höll ett psykotiskt brandtal om vikten av trevligt kundbemötande och god service. Fan, jag får nästan gåshud när jag tänker på det. Harmonin det hade skänkt mig. Det hade troligen knäckt varenda spa-paket i världen flera gånger om. Men eftersom jag är en normalfungerande människa som tyvärr kan kontrollera mina känslor så föll jag inte ner den här gången heller. Jag hatade henne intensivt i det tysta istället. Det fick räcka så.

Jag tog min halv special och satt mig ner vid bordet. Dags för nästa bajsmacka. Jag förde förväntansfullt en gaffel med det omtalade moset till min mun och kände direkt att något var fel. Sådan mos blir inte hyllat. Det smakade som vilket grisamos som helst. På riktigt. Jag frågade Josefine om vi verkligen hade gått till rätt grill. Det hade vi. Jag började återigen skanna menyn för att se om det fanns fler än en mosvariant. Icke. Nu var jag både lurad och förnedrad. Frågan är om det ens var tillverkat av riktig potatis för jag tycker verkligen att det smakade som halvskabbigt pulvermos snarare än ett mos att dö för. Men vad vet jag, det kanske är processat pulvermos som är den så omvittnade Falkenbergssmaken?

Annars har jag blivit offer för århundradets mosbluff.

Elfenbensritualen i Falkenberg

Så åkte vi på spa. Styrde kosan mot Falkenberg Strandbad. Jag hade gett Josefine det i julklapp och nu var det dags. Spabehandling, trerätters och hårdslappa. Det låter bra på pappret och det var bra också. Men jag måste erkänna att jag känner mig sjukt kluven inför själva spa-delen. Vågar knappt kommunicera det för jag tror aldrig att jag har hört någon ens yppa något ofördelaktigt om spa-vistelser som koncept. Jag vet, jag kanske är ensam om det, men jag tycker att det är en rätt... knepig grej ändå.

Jag har ju tidigare skrivit återkommande gånger om hur obekväm jag känner mig i badhussituationer. Inte för att Falkenberg Strandbad går att jämföra med t.ex. Valhallabadet på så himla många punkter, men nog fan infann sig den där lite stela stämningen, som den brukar göra när man ska vistas semi-nakna bland en massa andra i varma och fuktiga utrymmen med någon slags Enya-musik konstant lågt skvalande från takhögtalarna. Den där förväntade och utlovade totala avkopplingen når aldrig riktigt i mål utan stannar oftast vid en slags energikrävande tvångsavslappning som tar ut sin rätt när man äntligen kommer till sitt rum igen. Kanske är det därför man förknippar spa-behandlingar med sådan fullkomlig vila. För att man är helt jävla utmattad efter en sådan session. Så är det i alla fall i mitt fall.

Jag ska inte klaga. Nu i efterhand så måste jag säga att det var en skön upplevelse och utöver den spa-relaterade delen av vår vistelse så var allting toppen. Personalen, servicen, maten och rummen får en fet tumme upp. Men jag måste berätta varför jag tycker att själva spa-prylen var en smula bisarr.

Jag tar det från början.

Vi kom dit. Klockan var 10.30 och och vi hade fått tid för en Ivory spa-behandling klockan 11.15. Rummet skulle vi inte få förrän vid två så vi fick varsin liten påse att stoppa badkläder i och sedan var det bara att gå till "The Retreat Club" för vidare instruktioner. Väl där möttes vi av den supertrevliga spa-personalen som välkomnade oss. Vi utrustades med varsin badrock samt tofflor i frotté och blev hänvisade till omklädningsrummet. Den ganska dämpade belysningen i kombination med mycket mörkt trä och en massa bruna läderfåtöljer längs väggarna i lokalen hade en klart lugnande effekt på mig. Att fåtöljerna var fyllda med andra redan ombytta spa-sugna människor som nu satt och betraktade oss hade en klart motsatt effekt så jag antar att de båda polerna på något sätt tog ut varandra och försatte mig i status quo. Vi bytte om.

När vi kom ut hade fåtöljerna tömts på folk. Det var gott och väl en halvtimme till det var vår tur att påbörja behandlingen så vi fick hänga lite i deras "öppna" spa-del, som bestod av ett långsmalt rum med en långsmal pool och en massa små bås längs ena långsidan. Båsen var utrustade med hudfärgade dubbelbäddar i något slags fuktsäkert material. Det var varmt och fuktigt och där låg olika par utspridda i några av dubbelbäddarna. Jag kände med ens hur mitt trygga status quo utmanades och drogs mot den mer otrygga polen. Jag hörde hur två tjejer i båset bredvid hyllade havsutsikten och bekräftade hur otroligt skönt och avslappnande det här var. Varken jag eller Josefine kände den totalt rejuvenerande känslan. Jag tyckte mer att det vilade en kraftig gruppsex-aura över rummet. Josefine höll med. Men vi provade poolen och tittade på utsikten tills det var dags för oss att påbörja själva spa-behandlingen.

Jag hade ingen aning om vad det där Ivory-paketet innehöll men hade sett lite bilder och det såg typiskt spa:igt ut. Nu var det vår tur att sitta i läderfåtöljerna och sippa på ett glas cava en stund. Jag svepte glaset och kände hur det surrade till lite skönt och kände hur jag började vaggas in i en lite mer avkopplad känsla. Plötsligt stod en spa-värdinna framför oss och förklarade att Ivory-paketet innebär att man forslas längs en slinga i grupper om sex personer (i vårt fall ytterligare ett par samt två "tjejkompisar") och sedan själva utföra olika spa-ritualer på varandra i grupp. Inte ens ett helrör cava hade gjort jobbet för den anspänningen jag kände när hon presenterade menyn som bestod av olika exotiska behandlingar från världens alla hörn och därtill fyra sorters bastu. Plötsligt steg vi in i en värld av våt marmor och guldskimrande mosaikdetaljer.

Första stationen var fotbad. Gruppen placerade sig på en lång rad med fötterna i var sitt kar nedsänkt i golvet. Spa-värdinnan förklarade att det var nu det började och berättade att karet hon höll i innehöll salt från döda havet och att det skulle vara särskilt mjukgörande eller nåt. Till höger om oss på bänken fanns varsin trähammare av ett delikat malaysiskt träslag som vi skulle använda till att slå på våra fötter med. Jag kunde inte hålla mig utan brast ut i gapflabb. Det var det bästa sättet jag kunde komma på att kamouflera min skam.

Skammen över att sitta där och ha dragit en av vinstlotterna i lotteriet som delade upp världen. Skammen över att sitta där lite småfet och bortkommen och hamra på mina stackars västerländska medelklassfotsulor med en pytteliten hammare från Malaysia. Skammen över den bisarra känslan som uppstår när man plötsligt inser att det finns människor runt om i världen vars hela jävla liv går ut på att varje dag rena sitt vatten från salt och smuts för att göra det hyfsat drickbart. För att överleva. Samma salt som något jävla as sedan flygfraktar till anläggningar precis som den vi just befann oss på, så att övertygande spa-värdinnor kan kokettera med hur svinspeciellt det där saltet från döda havet är, som hon strax kommer att skopa i karen med lagom varmt och svinrent dricksvatten för att våra fossingar ska få det riktigt bra. Det är sånt man verkligen känner att man förtjänar när man slutkörd av att under ett halvår gått och dragit fötterna efter sig samtidigt som man åtnjutit världens bästa föräldraförsäkring.

Sedan var det dags för en ansiktsmask av handutvunnet shiasmör från Ghana (fair trade for extra nice – såklart) och lite ångbastu på det. Därefter stod en uppfriskande ispeeling på shemat. Gruppen samlades runt en piedestal som hela tiden fylldes på med färsk is från ett rör i taket. Jag lekte med tanken på att det var direktimporterad is från ett polarisflak som någon stackars isbjörn hade hjälpt till att paddla i vår riktning i sina desperata försök att rädda sig själv. Men det var nog tyvärr bara vanlig svensk grisa-is från en big ass ismaskin uppe i taket. Vi gnydde medan vi skrubbade oss själva och varandra med isen och tog sedan vår tillflykt in till den speciella aromabastun som ur min lekmannamässiga synvinkel var typ precis som en helt vanlig bastu men med en frisk doft av eteriska oljor.

Det uppstår en speciell, ganska tyst, stämning när man föses ihop sådär med en massa okända människor i halvnaket tillstånd och tvingas umgås men ändå inte. Man är ju inte där för att träffa vänner precis. Samtidigt känns det märkligt att inte låtsas om varandra, vilket är precis vad man gör låtsas inte som att man är ytterst vaksam på minsta rörelse, tonskiftning, allt. Man vill uppföra sig så att man inte blir ett samtal dem emellan sedan. Men till vilken nytta egentligen? Jag började leka med tanken på hur mycket som skulle krävas för att rubba det sociala spelet totalt ur balans. Hade det räckt att mannen med snickarkropp plötsligt hade släppt sig ljudligt där inne i bastumörkret och blandat upp den citrusbaserade basnoten med ett nyans av rutten tarm? Eller hade vi låtit det passera? Jag är osäker på om jag ens hade brutit pakten om någon i sällskapet hade plockat fram ett litet läderetui med tändare, sked etc och började mecka till en kabbe heroin och injicerat där inne på bastuns nedre steg. Vi befann oss fullkomligt i spa-värdinnornas våld. Lydde minsta vink och gjorde exakt som vi blev tillsagda.

Efter att nästan ha gått åt i värmen var det ut igen och sitta i ett varmt bad mittemot nästa grupp som nu hade placerat sig på rad i fotbadsstationen och satt och pickade på sina fotsulor. Här började jag på riktigt känna yrsel av alla kast mellan olika värme och fukthalter och alla stationer. Josefine fick hämta vatten och jag kände också att min självmedvetenhet trubbades av markant, vilket var en jävla tur med tanke på nästa station som var turkiskt hamam. Tre och tre samsades vi om ytorna som bestod av varma bäddar av marmor. Jag hade svårt att hamna i rätt position och kände mig smidig som en valross när jag halkade runt på min buk. När vi var ordentligt skrubbade fick vi duscha av oss och vänta medan värdinnan hällde hinkvis av skumvatten över marmorskivorna och skrapade av dem med en gummiskrapa. Det var kanske det mest knepiga delen av den totala spa-upplevelsen. Att behöva stå och se på medan de grovhugget rengjorde våra stenaltare från hudavlagringar inför nästkommande sittning (eller liggning för att vara mer specifik).

Näst sista stoppet var en nordafrikansk bastu eller Rasul där vi skulle smeta in oss i en speciell lera som hämtats i Marocko. Tydligen väldigt mineralrik, mjukgörande och något så in i satan poröppnande. Det kan vara mina medfödda västerländska fördomar, men jag tvivlar på att de där hälsotillskrivna egenskaperna är något som har riktigt samma status i de nordafrikanska länderna som i Falkenberg. Men vad vet jag. Kanske har marockansk lerinpackning seglat upp på top tre över aktiva kulturbärare i exempelvis Libyen nu efter Gadaffis fall och allt.

Hela Ivory-paketet (Mmm... elfenben, jag älskar den fräscha och kolonialtidsklingande namnsättningen på behandlingspaketen) avslutades med en så kallad tropisk bris där hela gruppen fick återfukta huden med solrosolja och sedan sitta bakåtlutade på en träbänk och känna hur en perfekt blandning av varm och kall luft smekte våra kroppar. Sedan var det slut. Men för att förlänga upplevelsen fanns juvelen i deras spa-krona. Eldrummet. Ett halvmåneformat rum fyllt med dubbelbäddar där man kunde ligga och trycka i sig nötter och frukt framför en svinstor brasa. Eller hångla. Om jag fick swingerklubb-vibbar redan i början så peakade den känslan här. I bäddarna låg badrocksdraperade par i utspridda och kramades i skenet från brasan. Vissa i sked. Vissa lite mer omslingrade. Alla förenade i en slags rådande konsensus om att detta ÄR själva sinnebilden av total relaxing. Själv är jag inte så lite kluven. Kanske är jag ensam om att inte fullt ut förstå spa-fenomenets storhet, men att tillsammans med främmande människor smörja in kroppen i råvaror från tredje världen är inte odelad njutning för mig. Den totala avkopplingen uppstod först lite senare när jag och Josefine låg och slappade i vår totaltvagade och portömda mosighet uppe på rummet, i väntan på middagen. Det ligger dessutom till grund för hela min tes om att det inte är det välgörande i alla behandlingar som är spa-vistelsernas magiska dragningskraft, utan den lilla sömnbubbla man förpassas till när man äntligen återfår sitt privatliv igen, och ligger ensamma i en hotellsäng. För den mina damer och herrar var som ett långt härligt rus jag aldrig ville lämna.

"För ett tryggare samhälle"

Sitter och skummar igenom nyheter. Fastnar flera gånger för den bisarra rapporteringen om hur SOS Alarm hanterade ett nödsamtal från en 16-åring som blivit skjuten i huvudet. Det är ju inte första gången SOS Alarm fått kritik för hur de hanterar 112-samtal. Men det här är nog det värsta jag har hört i sin genre.

Frågan är hur rekryteringsprocessen ser ut. På sin hemsida kan man läsa följande: Vi samarbetar med Rekryteringsmyndigheten där man i ett nästa steg får göra stress och simultantest samt personlighetstester som man får återkoppling på av psykolog.

Gött jobbat Rekryteringsmyndigheten! Hur kunde den här jävla nollan passera filtret? Ja, hon måste ju ha scorat rätt högt på stresstestet i alla fall. En person ringer efter att ha blivit skjuten i huvudet och skriker att de måste komma fort och hon bara mañana mañana. Den stressen jag känner bara av att höra hennes debila och skeptiska stämma går nog knappt att uppmäta. Det hade varit väldigt intressant att se psykologutlåtandet på hennes personlighetstest om man säger så. Ett hett tips är att kanske börja säkra ett EQ hos sina anställda som i alla fall tangerar Ted Bundys.

Så här lyder de första raderna i SOS Alarms uppdragsbeskrivning: SOS Alarm fyller en unik samhällsfunktion som dygnet runt larmar ut hjälpresurser vid olyckor och samhällskriser. På uppdrag av svenska staten ansvarar SOS Alarm för nödnumret 112.

Det låter ju fint och bra. Ett ganska viktigt uppdrag. Som svenska staten alltså valt att lämna över till ett gäng empatibedövade potheads. Det känns ungefär lika tryggt som att låta återfallspedofiler arbetsträna inom barnomsorgen eller att Obama skulle lotta ut ansvaret för USA:s samlade kärnvapens arsenal.

Hoppas verkligen att jag aldrig kommer behöva ringa 112.

Skrivkrampen

Jag tror att jag har fått en släng av den där beryktade och förbannade skrivkrampen som skrivande människor brukar tala om. Och jag inser att jag nog aldrig tidigare har upplevt det problemet. Inte på riktigt.

När jag gick hem på pappaledighet hade jag storvulna planer på att ägna mig åt skrivande så fort jag fick en stund över till mig själv. Jag inbillade mig att det skulle bli rätt många sådana stunder nu när jag tog den första delen av föräldraledigheten. Kanske har det också blivit många sådana stunder då jag i teorin bara borde fällt upp locket och börjat hamra. Men det har suttit hårt inne. De få rader som jag faktiskt fått ur mig har jag fått kämpa fram. Jag har haft svårt att motivera mig och kommit på tusen anledningar till varför jag inte hittar flytet och knäppt på en tv-serie istället. Skönt för stunden men det har stressat mig. Gjort mig på pissigt humör och snudd på deprimerad. Vilket egentligen är helt sinnessjukt. Jag är ju inte ledig för att få mer tid att skriva. Men ändå. Den där känslan har kommit krypande som en slemmig liten mördarsnigel (om det nu kallas krypa det de gör) och tagit över all min tankekraft. Ju mer jag har försökt blockera den och desto mer förlamad har jag känt mig och desto svårare har det varit att få ner en endaste liten rad.

För varje dag som går mellan det senaste blogginlägget höjs insatsen för att komma upp med något nytt. Inget känns vettigt och istället blir det just ingenting. Vilket formligen äter på mig. Det värsta av allt är att viljan finns. Jag är skitsugen på att skriva av mig men kan bara inte. Jag hatar det. Det är som ett skrivklådans Locked-in Syndrome. Jag blir en fjäril i glaskupan. Är det verkligen min lott? Bo fucking hoo, jag vet, men skrivkramp är fanimej en hund från helvetet.

Jag undrar om det finns några smarta trix för att bli av med skiten och komma loss. Jag tror inte på universallösningar men om någon som läser här har den perfekta metoden så skjut. Däremot tror jag att jag har börjat förstå sambandet. Med den inbillade ledigheten fick jag för mig att historierna skulle flöda. Men det gör de inte och kanske är det inte så konstigt. Plötsligt har min vanliga vardag ersatts av 100% marktjänst i hemmet med ett logistikpussel av hämtningar, lämningar, matning, blöjbyten och rena projektuppstarter bara för att lyckas komma utanför husets väggar. Jag säger inte att det inte är underbart. För det är det. Att vara föräldraledig är till 99% mumma för själen (och relationen till sina barn). Men alla intryck som det vanliga livet dagligen serverar hårdbantas till nästan anorektiska nivåer. Häromveckan var det mest intressanta när jag såg en Brunnsboversion av Bob Geldof på bussen. Det väckte förvisso ett inre fniss, men i övrigt, vad fan ska jag med det till.

Hur som helst. Nu har jag bestämt mig för att rycka plåstret. Det får bli lite mekaniskt och konstlat ibland och konstiga nivåskiften mellan mina inlägg. Inte bry mig om att kvalitén blir lidande ibland utan bara börja skriva det som faller mig in.

Nu ska jag ut och springa. Det är första gången på extremt länge. Det är inget jag ser fram emot. Bara ännu ett plåster som måste ryckas för att bota ännu ett Locked-in Syndrome. För jag är egentligen en sjukt smärt kille, tillfälligt inlåst i en slags gubbhydda med ofrivilligt mycket rondör. Och så kan vi fan inte ha det.

Som Fågel Fenix

I helgen återuppstod The Pirate Bay efter en tids tyst träda. Kul tycker jag. Var inne och tittade runt lite och det såg väl ut som vanligt tyckte jag. Bortsett från att den klassiska piratskepps-logotypen var bytt mot en slags fenixfågel i heroiskt manér fanns det en stor skillnad. Webbplatsen var totalt strippad på de oändliga kavalkader av annonser för mirakelkurer för penisar, och vad det verkar, en aldrig sinande bestånd av kvinnor som med ljus och lykta letar efter män som likt de själva brinner för lite vanligt hederligt hedonistiskt leverne. Puts väck. Borta. Bara sådär. I två hela dagar. Typ.

Det var skönt så länge det varade. Kändes rent. Men nu är det business as usual igen. Och om man ska försöka se något positivt med det hela så är det faktiskt rätt roligt att stanna upp ett slag och försöka sätta sig in i budskapen som kommuniceras.

Jag förstår givetvis problematiken med att krafterna bakom den här humorformen är aningen mer ekonomiskt än filantropiskt lagda och att deras moraliska kompasser är om möjligt lika felkalibrerade som Marcus Birros. Men bortom det finns också ett underhållningsvärde som i alla fall jag kan uppskatta.

Vi börjar med två riktiga favoriter:

Först avsändaren. Företaget HorsePower och deras XXXXL-Formula. Man kan bara tänka sig hur tankegångarna måste gått där. De talar till en målgrupp med dvärgkukar och då duger inte extra large någonting till. Inte dubbel- och trippel-X heller. Nä, här snackar vi hästballe och för att verkligen förtydliga det lånas därför en storleksterm som fram tills nu endast använts inom amerikansk specialkonfektion för så kallade dundderfetton. Men visst.

Vidare är budskapet ganska rakt och tydligt: "Förläng din penis 4-8 cm på 2 veckor!". Frågor på det? Skulle möjligen vara en rent estetisk invändning då, mot valet att använda en clipart-kuk med pålagd exponentiell uppåtkurva, för att illustrera resultatet av sin förstklassiga produkt. Men kanske är det smart. Vad vet jag?

Bäst är ändå brödtexten som klargör att du bara är ett klick bort från att dramatiskt öka storleken på din penis. Dramatiskt – på bara ett par dagar. Sådant kan säkert skrämma en och annan och då är det bäst att ta det säkra före det osäkra och sätta på sig både livrem och hängslen i kommunikationen och klargöra att det inte kommer krävas något kirurgiskt ingrepp. Nänä, bara att knapra ett säkert, naturligt tillskott utvecklat av forskare för att uppnå resultaten som kvinnor älskar. Det finns så mycket fantastiskt i det här. Bara det att de faktiskt talar till en vuxen målgrupp som av allt att döma inte kan vara allt för snäv med tanke på att produkten faktiskt marknadsförs och lyckas säljas. Älskar generaliseringen också. Resultaten som kvinnor älskar. Härligt att kunna skjuta med ett sådan där trumpetpipehagel som Kalle Anka har.

Mer göttigt finns att hämta inne på företagets webbplats. Där visar det sig att de inte bara säljer hästpiller utan även löst mysteriet med kvinnor. Man kan läsa en massa matnyttig information om vad kvinnor drömmer om och vill ha samt att de flesta män inte lever upp till det. Snittpenisen är 15 cm i erigerat läge vilket kan tyckas lite snopet eftersom undersökningar tydligen visat att den nedre gränsen för en tillfredsställande penis går vid 15,5 cm. Så nesligt va. En halv centimeter över genomsnittet är allt som fattas för att garantera kvinnan en orgasm vid samlag. Bara att beklaga säger HorsePower och konstaterar att det inte är konstigt att miljoner av kvinnor erkänner att de aldrig haft en orgasm - eller fejkar de så att deras partners skall känna sig som "riktiga män". Sicken tur att HorsePower dessutom kan erbjuda en lösning på problemet. Med deras supereffektiva produkt kommer din balle att växa mellan 4-8 cm på bara två veckor.

Hur då? Kan det verkligen vara sant? Ja för fanken!

Givetvis finns en fullt trovärdig förklaring till hur detta mirakelmedel faktiskt fungerar på företagets webbplats:

I samband med en erektion, flödar blodet till vävnaden i din penis som kallas för corpus cavernosum. Denna porösa vävnad expanderar för att rymma blodflödet. Den unika kombinationen av säkra, naturliga ingredienser i HorsePower+ ökar blodflödet till din penis kraftigt -- ett mål som enkelt kan uppnås på enbart några dagar. Du kan alltså få en större penis på mindre än vecka! Självfallet kommer du att fortsätta se stadigt förbättrade resultat om du fortsätter att ta HorsePower+. (Oroa dig inte. Din penis kommer inte bli alltför stor. Denna exklusiva formula har utvecklats för att uppnå maximala, inte överdrivna resultat.)

Jag älskar hur de balanserar på en tunn tunn vetenskaplig-ish tråd för att både peppa och lugna på samma gång. Viktigt att tänka på är att målgruppen trots allt är ganska skör och ängslig av sig. De vill inget hellre än att ha en större penis, därför är deras kritiska tänkande ungefär lika styvt som våt papp, samtidigt vill de inte gambla med den lilla stumpen de har och börjar kanske noja över hur det skulle vara om den blir för överdimensionerad. Som att det verkligen finns en överhängande risk. Jag kan riktigt ser hur den avslutande parentesen har tillkommit efter att HorsePowers inbox fyllts av mail från rådvilla män som oroat sig över att de kanske till och med kommer att bli lite för välhängda i slutändan. Det är ju liksom inte heller bra.

Jag skulle så gärna vilja skanna hjärnan på en person som gått hela vägen från att gå in på The Pirate Bay för att lägga vantarna på den senaste säsongen av Game of Thrones, till att bli fastna för annonsen i fråga, klicka, läsa och slutligen genomföra ett köp. I hopp om att deras penis bara några dagar senare ska resa sig som Fågel Fenix. Det måste ju rimligtvis ha hänt och det hade varit så in i helvetet kul att veta exakt hur resonemanget har gått inne i huvudet på dem.

Nästa annons är också väldigt rolig tycker jag. En ung kvinna står i färd med att dra av sig sina trosor, ackompanjerad av budskapet "OLDER GUYS ONLY!" Följt av det förtydligande "NO EXCEPTIONS". Samma grej där liksom. Vem klickar?

Uppenbarligen någon som känner sig ganska träffad. Va, är det sant? Vad är det här för gött ställe egentligen. En massa unga kvinnor som bara vill ha äldre grabbar. Alltså endast äldre. Inga fucking jävla undantag heller. Yngre killar gör sig icke besvär. Vem hade kunnat ana att en risig ämnesomsättning skulle betala sig? Ibland har man allt bra tur. Bakom bannern döljer sig alltså en uppsjö av seriösa kvinnor som står på kö för att lyckas träffa en gamm-gubbar. Bara att gå in och plocka liksom. Boom!

Sista exemplet är också den en liten personlig favorit. Kanske är man inne för att hämta senaste avsnittet av någon favoritserie när man helt utan förvarning får en väldigt direkt fråga slängd rakt i ansiktet. "Runkar du för mycket?". Va? Vem är det som undrar och varför? Ögonen letar sig neråt och där står en kvinna i grön klänning. Bilden påminner lite om spalten i en lokaltidning där en praktikant har sprungit runt och frågat fem olika personer vad de tycker om trängselskatten, hur de ska fira nationaldagen etc. Hon håller i en matchande kavaj samt en handväska. Med ens känns allt så förvirrat. Är det hon som får frågan eller frågar hon dig?

Längst ner kommer svaret som egentligen inte är ett svar utan bara förvirrar det hela än mer: Knulla upp till 4 kvinnor i veckan på Sveriges största sexdating-sida. Avsändaren är alltså en dejting-sida som har lyckats definierat sin målgrupp till män som runkar för mycket. Erbjudandet är att man istället för att spela skinnbanjo hela dagarna nu har möjlighet att lägra upp till fyra kvinnor per vecka. Fatta hur jävla roligt det skulle ha varit att sitta med när personen i fråga satt och sydde ihop den här annonsen. Ett sånt veritabelt mindfucking-geni.

Några enkla rader text, en bild på en kvinna och tänk vad förvirrade alla runkpellar plötsligt måste bli. Varför just fyra stycken? Handlar det om någon slags måttfullhetsprincip? Är fyra verkligen max? Och finns det något minimum? Hur regleras antalet samlag?

Norge

Var iväg i Hemsedal en sväng i helgen. En kort brejk från föräldraledigheten med jobbet. Jag tänkte att jag skulle bättra på den lilla grunden jag la förrförra året, då när jag för första gången stod på ett par skidor. Det blev inte mycket med det dessvärre. Vet inte vad det är men framstegen är så jävla små att jag börjar fundera på om jag är ett så kallat hopplöst fall. Vad vet jag. Kanske ska jag boka in en braksvennehelg i Branäs med Josefine och barnen och sätta oss alla i skidskola. Som ett sista desperat försök att knäcka koden. Lite som att lära sig cykla säger de. Men jag vet inte. Cykla lär man sig ju i regel som barn. Skidåkninge med antar jag. Kanske är det kört för mig. Jävla skit i så fall för jävlar vad roligt det skulle kunna vara.

På bussresan hem tänkte jag på Norge. Vilket jävla land egentligen. Lite olja och sedan gick allt bananas. En vanlig jävla blasköl kostar lätt 110 pix. En flaska vatten 40 spänn. Tur att deras krona har kallnat något. Restaurangbesöken är som en dålig fars. Helt ok kött serveras med pulversås och sönderfriterade tjockpommes. En kollega frågade efter saltet. Då uppstod total förvirring. Saltkar? Det hade de inget. Personalen löste det enkelt genom att springa till en närliggande restaurang som tydligen skulle ha saltkar.

När helgen kommer stänger landet ner och i det stora hela känns Norge som ett Sverige på 70-talet. Dyrt och saggigt. Men en sak kan vi aldrig ta ifrån dem. Naturen. Vart man än vänder blicken landar den på något smärtsamt vackert. Känns nästan lite orättvist. De fick oljan. Kunde inte vi ha fått naturen?

Det är som det är.

Jävla Norge. Och deras muntra melodi.

Dagmar och jag - Del 1: Badmössan

Apropå det här med att försöka boka simskola. Det väckte lite minnen från min egen barndom. Minnen som jag hade gjort ett bra jobb med att lyckas förtränga. Men det var ganska längesedan jag var självutlämnande här på bloggen så jag tänkte passa på att dela med mig av en liten återblick.

Jag tror det var i mellanstadiet vi började gå till Simbadet (badhuset kallades så i Kungälv) med skolan. Det var en ångestladdad idrottsanläggning i kommunal regi som låg nere vid Nordre älv, snett under motorvägsbron, bara en ödetomt ifrån stadens näst mest ångestladdade idrottsanläggning – Bandybanan Skarpe Nord. Båda platserna kändes mer eller mindre medvetet som konstruerade för ett garanterat lidande, i synnerhet om man som jag, rent fysiskt var byggd av lite sprödare virke. Att äntra någon av dessa två platser var som att kliva in på någon av romartidens beryktade arenor för gladiatorspel, men för tomma läktare och med minimal chans till ärofylld överlevnad. Simbadet var dock snäppet värre. I alla fall för mig. Att halka runt på lädret med en Jofa VM-hjälm på huvudet och ett, av sina kupade små barnhänder, egentillverkat suspensoar som enda skydd mot hockey- och bandybufflarnas sadistiskt träffsäkra artillerield och oförutsägbara skottsalvor. Det var som en ljummen sommarbris i jämförelse med att som icke simkunnig, i sällskap med sina klasskamrater, passera spärrarna till Simbadets inre. Man visste liksom med en hundraprocentig säkerhet att något jävligt dåligt strax skulle till att hända. Jackpot varje gång. Och jag minns att jag kunde ta på ångesten som likt en ond ande vilade över hela anläggningen. Förutom vissa träpartier och takplattorna i smuligt material, dominerades ytskikten av brunt och ljusbeige kakel som troligen helt medvetet var ditritat för att bryta ljuset på ett sådant sätt att minsta gnista av livsglädje säkert skulle kvävas i sin linda. Arkitekturen var nästan påminde nästan skrämmande mycket om ett klassiskt förintelseläger med skumma duschrum. Allt annat än en lättjans högborg för hopp och lek.

Första gången minns jag allra tydligast. Vi skulle göra simprov för att se hur det var ställt med simkunnigheten i klassen. Agnarna skulle skiljas från vetet och så vidare. Hela klassen ställdes upp i ett rakt led på skolgården och sedan marscherade vi ledda, av vår totalt empatibefriade idrottsfröken Lena, ner till Simbadet och den slutgiltiga lösningen på problemet med bristande simförmåga. Det skulle tas silverfiskar, guldgrodor, simborgarmärken och allt vad det var. De flesta i klassen kunde redan simma men vi var faktiskt ett litet gött gäng på en handfull som inte riktigt hade lyckats knäcka koden än. Turligt nog tillhörde även en av de lite fränare killarna och en av de tuffa tjejerna den lilla skaran av simoduglingar, vilket bidrog till en väldigt tunn och efter lektionen omgående upphörande gemenskap. Men ändå. En form av gemenskap.

Min puls var nog ganska hög när vi närmade oss målet. Jag minns inte riktigt. Det jag bär med mig av mitt första intryck är den vämjeliga lukten av fotvårtor och överjästa hudavlagringar som svedde flimmerhåren i samma sekund som jag steg in i herrarnas omklädningsrum. Men det fick bero. Det var mitt minsta problem. Jag var fullkomligt skräckslagen och kände mig lika bortkommen och uppstressad som den där älgkalven som bara några veckor tidigare hade setts springa runt i centrum tills dess att den utmattad och på något sätt uppgiven hade accepterat sitt öde och parkerade sig själv i rondellen. Polisen hade kommit efter en stund och de sköt ihjäl älgen på plats. Händelsen rapporterades med stora rubriker i Kungälvsposten och jag minns att jag tyckte det hela var sorgligt. Jag hade tyckt synd om älgen. Men vem tyckte synd om mig nu?

Fram tills dess var det oron inför själva simmomentet som hade ridit mig dagarna och nätterna under säkerligen en vecka. Två minuter senare skulle det bli något helt annat.

I omklädningsrummet utspelades förloppet enligt ungefär samma dramaturgi som den inför en vanlig gymnastiklektion. De balla höll låda och alla rev ur sina väskor och fiskade världsvant upp sina simkläder. Jag hade precis som majoriteten av de andra ett par illa sittande badbyxor av speedo-modell. Om jag ska vara ärlig kan jag inte förnimma att någon annan överhuvudtaget hade vanliga badshorts på sig och det bidrog på något konstigt sätt till ett visst inre lugn ändå. Ett lugn som bara sekunder senare skulle ersättas av en besinningslös fasa.

Fröken hade skickat hem lappar till alla om att det rådde strikt krav på badmössa. Av hygieniska skäl sades det, vilket jag idag starkt betvivlar eftersom jag av erfarenhet från mina besök på Valhallabadet, i vuxen ålder, rent spontant vågar påstå att en hel skolklass avsöndrar mindre kroppsavfall under ett badhusbesök, än vilket visset pensionärsarsle som helst.  Hur som helst hade mina föräldrar lydigt varit och inhandlat en badmössa som packats ner tillsammans med badbyxan och badhandduken. Tanken hade aldrig slagit mig att det kunde finnas olika sorters badmössor och därför hade jag heller inte haft någon som helst anledning att kontrollera denna. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. För medan jag såg hur alla (ALLA) andra plockade upp och började kränga på sina trånga små glansiga ballonger (förpreparerade med potatismjöl för att minimera luggning) på huvudet, stod jag själv som förstelnad och stirrade ner i djupet av gympapåsen, på en vanställd tingest som tedde sig nästan utomjordisk där den låg nere på botten av väskan och vegeterade, i väntan på att få sluta sitt otäcka gap kring min skalp.

Som en tjock delfin mot horisonten

Badmössan mina föräldrar så ändamålsenligt hade varit och köpt såg inte alls ut som de andras diton. Min var något annat. Det påminde mer om en bastard bestående av en väldigt väldigt tunn moppehjälm och en ljusblå babymössa täckt med massvis av mjuka bubblor. Det högg till i mig av isande obehag. Jag visste i ärlighetens namn inte vad det var jag tittade på men min instinkt sa mig att det inte var något bra.

Plötsligt rycktes dörren till omklädningsrummet upp. Där stod Dagmar. Föreståndare, badvakt, simlärare och Simbadets onda drottning. Allt i ett. En urban legend, lika fruktad som beryktad bland stadens alla skolbarn. Hennes arbetskläder bestod av en vit t-shirt som var hårt nedstoppad i ett par svinkorta röda shorts och man kunde se hennes lårmuskler spela piano i takt med att hon blåste för allt vad hennes lungor höll i sin polisvisselpipa. Hon hade oxblodsrött hår och en snaggad frisyr som gjorde att hon såg extra livsfarlig ut när hon vrålade med sin dova stämma att nu jävlar vi fick sätta fart om det skulle bli något simprov. Skynda skynda skyndaaa!! Omklädningsrummet började ögonblickligen tömmas helt utan stoj och stim. Men först var man tvungen att duscha kallt. Sådana var reglerna. Det hade med hygien att göra informerade Dagmar torrt.

Alla var rädda för Dagmar. Hon var den sortens stenhårda jävel som troligen hade varit en riktig a-rekrytering till Stasi om inte Fritidsförvaltningen i Kungälvs hade hunnit knipa henne först (snacka om win!) Kvar stod jag, ensam, och jag antar att jag just då högst av allt önskade att hon skulle ha missat mig men Dagmar missade ingen. Jag kände hennes blick bränna i nacken.

– Nå, vad väntar du på? Seså, på med badmössan och kom nu. Skynda skynda skyndaaa!!"

Med darrande händer och en växande klump i halsen förde jag långsamt det ljusblå lilla missfostret mot min hjässa. Den formligen slukade skallen på mig, täckte både öron, tinningarna och merparten av min panna. Jag måste verkligen ha sett för ynklig ut när jag tog min lilla pojkkropp, passerade kallduschen och sedan darrande tassade förbi Dagmar, ut i den korta korridoren till 25-metersbassängen där resten av klassen satt och väntade. För jag tyckte mig faktiskt för en hundradels sekund ana en glimt av någon sorts medlidande i hennes hårt kajalinramade ögon. Men det kan lika gärna ha varit av ren självbevarelsedrift jag intalade mig att hon kanske inte var en maskin rätt igenom ändå.

Gapflabbet som mötte mig var lika öronbedövande som publikens jubel på Håkan Hellströms Ullevispelning förra sommaren. Men lite mindre hjärtligt. Jag minns tydligt att klassens kung Pea på manierat vis ramlade ur plaststolen han satt i och låtsades kvävas av den roliga synen som just drabbat hans näthinnor. Idag när jag har fått lite distans till det hela kan jag själv nästan skratta åt hur dubbeldråplig hela situationen var och hur fruktansvärt komisk jag måste sett ut i den där damkrukan till badmössa, men just då är jag ganska säker på att jag mer än någonsin önskade att jag hade haft en storebror som kunde komma till min räddning och stampa framtänderna ur ansiktet på den jäveln. Dagmar tände till på alla cylindrar och vrålade ursinnigt att alla skulle hålla flabben. Men även om hennes avsikt var att dämpa min utsatthet något så var det inte mycket till hjälp. Det var inte mycket att göra. Jag tog plats och lät dem hållas tills skratten hade bedarrat och avtog till ett mer sorlande fniss. Det var några djävulskt jobbiga minuter vill jag lova. På ett sätt kan jag önska att jag hade varit lite rappare i käften på den tiden, men på ett annat sätt kanske det var just bristen på munläder som faktiskt besparade mig extra portioner av skendränkningar och pisksnärtar i duschen den där ödesdigra dagen.

Det allra tydligaste minnet från just den där dagen är nog ändå Dagmars pedagogiska pepptalk inför själva simprovet. Hon spatserade fram och tillbaka som en tysk lägervakt framför gruppen, med ena handen placerad vid midjan och den andra vevandes i luften och med pekfingret hyttandes samtidigt som hon ingående informerade oss om hur lätt det egentligen är att drunkna. Hon illustrerade med tummen och pekfingret att det inte krävdes mer än ett par centimeters djupt vatten, om oturen var framme, för att gå drunkningsdöden till mötes. Att det fanns de som hade DRUNKNAT i en vattenpöl.

Det var säkerligen tänkt att vi verkligen skulle förstå hur viktigt det är att ha respekt för vatten, men för min egen del var det också i det ögonblicket en två års nästan panisk rädsla för vatten grundlades. En rädsla som Dagmar personligen såg till att grundmura bara tio minuter senare, när hon gick längs bassängkanten och höll mig under torson med en "skyddsanordning" (bestående av en pinne fäst i en rockring) samtidigt som hon gapskrek på mig att jag måste slappna av – medan jag skräckslaget låg sprattlande – lika mottaglig för goda råd som en epileptiker i full blom.

Efter lektionen ställdes hela klassen upp på rad och Dagmar började i god ledaranda med att ropa upp namnet på de som fått godkänt och kunde bedömas som simkunniga. En efter en fick de ta ett kliv framåt och avvika för tio minuters fri vattenlek. Ända tills vi bara var fyra kvar. Jag blev tok-underkänd och straffades därför med precis den mardröm som hade hållit mig vaken från det ögonblick jag fick veta att det snart var dags för simprov. Personlig simundervisning en morgon i veckan före träslöjdslektionen. Med Dagmar. Fy fan vad livet pissade mig i ansiktet.

När jag reser tillbaka i mitt känsloliv kan jag på riktigt återskapa en nästan autentisk kopia av den uppgivenhet jag kände precis då. Kvalitetstid med Dagmar. Lika välkommet som ett skott i nacken.

Men här sitter jag nu 28 år senare – som en överlevare – och tänker tillbaka på de fyra terminers tröstlösa morgonbesök på Simbadet och den kvinna jag aldrig lärde mig tycka om. Jag inser att det finns mycket att berätta från de där oljuva åren men nu har det blivit dags att sätta punkt för den här gången.

Att boka simskola

Jag tror att jag har hittat svaret på vad det absolut svåraste man kan göra är...

Att försöka få in sitt barn på simskola. Det är stört omöjligt. Dels är systemet helt efterblivet och dels ryker platserna snabbare än till en Bruce Springsteen-konsert. Trycket är så sinnsessjukt hårt att de först släpper ett datum som är det datum de tänker meddela vilket datum de släpper platserna. Typ för att sålla bort det värsta böset antar jag. Fattar ni hur sjukt det är? Men folk köper upplägget lydigt och när dagen nalkas flockas medelklassen som hyenor kring en nyfälld antilop. Samhällets lagar sätts ur spel och det uppstår ett otäckt kaos som jag tänker mig att man annars endast skulle lyckas iscensätta genom att flygbomba en grisfarm med tryffel. Bokningssidan laggar – och det tror jag det – ingen hackergrupp i världen har troligen hittills lyckats uppbåda en lika synkroniserad serverattack som den mot Göteborgs kommunala simskola två gånger om året.

Om man synkar sin egen klocka med det ryska atomuret och vid exakt rätt tidpunkt klickar sig in på bokningen med noll tusendelars felmarginal. Då kommer man med mycket tur vidare till bokningen där man ser platserna försvinna i realtid. Gör man ett enda fel när man fyller i formuläret är det inget att göra. Då får man vänta till nästa termin och hoppas på bättre tur då. Men om man med superflinka fingrar lyckas fylla i helt felfritt då finns det faktiskt en liten liten chans att man får en plats på "Baddaren". På onsdagar klockan 12.45. I fucking jävla Mölndal!!
 
Helgtiderna kan man bara glömma från början. De måste ha varit slut redan från början, tänker jag. Använts som tjänstemannamutor. Lyxigare än rysk kaviar. Åhhh! Jag blir helt tokig när jag tänker på det.

Fy fan vad jag föraktar mänskligheten ibland.

Marcus Birro: Om terrordådet i Frankrike

Nej, jag lovar, det här ska inte familjen Birros familjeblogg. Det här får bli sista inlägget på temat. För den här gången i alla fall.

Det har varit en ganska skön period på sistone. Väldigt lite Marcus Birro i medierna och så vidare. Men så postade en före detta kollega en liten skärmdump på en FB-post från den gode Mackans feed som jag bara inte kan låta bli att kommentera. Den är så väldigt målande.

Dagen efter terrordådet mot den franska tidningsredaktionen:

På riktigt? Jag vet inte. Kanske har Marcus Birro sadlat om och börjat försöka sig på någon väldigt svår form av satir. Det går i så fall mig totalt förbi. Jag ser bara en förbittrad författare, utan tillstymmelse av självrannsakan, som tycker så himla synd om sig själv att det överskuggar precis allting som händer i världen. Han ser hoten mot sig själv (efter sin klumpiga tweet) som rikoschetter från skotten som avlossades på Charlie Hebdos redaktion och ifrågasätter tystnaden från sina forna kollegor.

Det krävs ändå en viss typ av personlighet för att dagen efter en blodig massaker, skamlöst använda händelsen som hävstång för att belysa hur synd det är om en själv för att man fått kicken och känner sig sviken. Det är nog få som tänker en sådan tanke och ännu färre som faktiskt skulle agera på den. Men en man kan vi alltid lita på i sådana lägen. Marcus Birro. Alla andra möts av nyheten att tre islamistiska terrorister tagit sig in på en tidningsredaktion och avrättat folk. Skjutit dem i ansiktet. Man förfasar sig över det fruktansvärda. Marcus Birro möts av samma nyhet och hans spontana reaktion är att peka ut den svenska journalistkåren som stinkande dubbelmoralister, för att ingen av dem stod upp för HANS rätt att yttra sig när HAN blev hotad, men nu "slår sig för sina bröst och skriker högt om yttrandefrihet..."

Smakfullt Marcus Birro. Väldigt smakfullt.

Du är fanimej helt unik.

Viva Hate

Ok, nu blir det lite Birro igen. Men den andre Birro. Stor-Birro.

I mellandagarna plöjde vi av miniserien Viva Hate och jag måste nog säga att jag tycker att den har fått lite oförtjänt mycket skit.

Visst blev det lastbilsstora lass med pekoral, klichéer och ett närmast groteskt överspelande av samtliga yngre förmågor. Det är dessutom väldigt svårt att säga vilken målgrupp den har men det mest sannolika är väl att Peter Birro vill amusera människor i de allra tidigaste tonåren. Allt annat skulle förvåna mig. Mycket.

Serien handlar om några killar som drömmer om att bli rockstjärnor och som är beredda att göra i princip vad som helst för att drömmen ska slå in. Gott så. Det dröjer dock inte många sekunder förrän man förstår att här kommer det vankas referens-bonanza av guds nåde. Det är egentligen det allra största problemet med serien tycker jag. Det och alla repliker som rakt igenom alla tre timmeslånga avsnitt levereras lika avslappnat och naturligt som krystvärkar vid en förlossning. Shakespeareianska känsloproportioner blandas med en naivisisk lingo där allt är pojkar, flickor, hjärta och smärta.

Egentligen är det inget fel på storyn. Om man zoomar ut en bit och ser den ur ett litet större perspektiv är det en charmig liten historia tillhörande coming of age-genren och därmed är kraven heller inte jättehögt ställda från början. Men det blir geggigt redan i första scenen, när de fyra killarna i det ostartade bandet backar in med en lånad Volvo-kombi genom skyltfönstret i en musikaffär för att stjäla ihop sin utrustning. En rentav rolig scen (i teorin), som går över styr och blir enbart löjlig, när huvudpersonen Daniel mitt i kaoset plötsligt grips av beslutsångest och börjar teoretisera som en estetelev på syra när han ska till att välja mellan en Fender och en Gibson. Den redan dråpliga scenen hade klarat sig tusen gånger bättre utan just den lilla uppvisningen. Ingen tvivlar väl vid det här laget på att Peter Birro kan sin musikhistoria men det är som att han vägrade att chansa. Jag tror att han kanske fick lite FÖR fria tyglar för seriens bästa. Med manuset alltså.

Men det fick mig inte att stänga av. Säkert till stor del för att jag är lite av en sucker för göteborgsmiljöer på film och tv och för att man då får passa på när det väl bjuds. Göteborgs många gånger så bespottade skyline och nedslitna förortsmiljöer har flera gånger visat sig göra sig rätt bra i just de rörliga formaten. Bortsett från en rent schizofren sammansättning av stadsdelar, gator och adresser bildar ett muggigt lapptäcke med väldigt dåliga sömmar så är fotot finfint (för att inte säga vackert). Kanske är det bara om man kommer från Göteborg det skaver lite och egentligen finns det ju ingen lag om att en fiktiv berättelse ska vara geografin trogen. Tvärtom. Men i det här fallet har Peter Birro gjort en ganska stor grej av var scenerna faktiskt utspelar sig. Det spelar givetvis en mindre roll men det skaver ändå lite rakt igenom.

En grej till som skaver är den återkommande romantiseringen av självmordshopp från Älvsborgsbron som tyvärr är ett problem på riktigt i den här staden. Självklart ska en filmskapare inte dra sig för att använda sig av ett visst grepp för att det finns en verklig problembild där när lamporna släcks och kamerorna stängs av. Men eftersom hela självmordsgrejen är så uppenbart banal i Viva Hate fick i alla fall jag en ganska dålig smak i munnen när det var en scen som gång på gång återkom, hela tiden kryddat med regelrätta bufféportioner av hårdsmält tonårspatetik. I Peter Birros story är det nästan som att det är lite praxis för alla nedstämda fjunisar att ställa sig på ett broräcke så fort det känns lite motigt, liksom för att känna att livet är värt att leva ändå. Det är också i samband med en av dessa broscener Viva Hates absolut mest pinsamma scener utspelar sig. Huvudpersonen står och väger på räcket när en rullator-tant går förbi och utbrister "MES!" åt hans vacklande när hon passerar. Jag förstår att det är tänkt att riva ner skratt, men istället blir det falkenbergsrevy av hela skiten, vilket innebär att man måste vara närmast förståndshandikappad för att ens dra på smilbanden. Tyvärr är hela serien fylld av sådana små gruskorn.

Mest av allt hatar jag bandets krullhårige sångare Morgan. Det är som att han martyrlikt tagit på sig rollen att kamma hem guldet i den internationella överdramatiseringsligan. Så fort komeran riktas mot honom levererar han sina repliker så stissigt och högljutt att vilken förstaårselev som helst på valfritt folkhögskoleteaterprogram skulle framstå som Ingmar Bergman-kompatibel. Fy fan för honom alltså. Var regissören sjukskriven när de spelade in hans scener och hade verkligen ingen annan i produktionen tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att hysta in en näve benzodiazepiner i käften på honom innan tystnad tagning? Det hade gjort underverk. Jag lovar.

Nu kanske ni tror att jag tyckte att Viva Hate var rakt igenom för jävlig. Men det tycker jag inte. Med allt ovan nämnt ska tilläggas att den var fin att titta på. Som jag nämnde innan så hade storyn något som tonårsversionen av mig själv ändå gillade. Hade det inte varit för att alla reglage var uppvridna på max hade det kunnat bli hur bra som helst. Lite Moodyssonsk touch eller liknande på bygget och det hade kunnat bli en hjärtskärande fin liten berättelse som man hade gillat fullt ut. Då hade man till och med kunnat stå ut med en del klichéer.

Vi måste prata om Birro

Igår läste jag Anders Westgårdhs sista krönika för Aftonbladet, där han verkligen lyckades kittlade alla sverigedemokraters ömmaste punkt och gensvaret var som väntat lika snabbt som det var kletigt och vildsint. Som att vattna en påskbrasa med napalm. På sin blogg publicerade han sedan ett litet urval av den imbecillism han triggat igång och jag måste säga att läsupplevelsen är en slarvigt blandad cocktail på förfäran och förtjusning. Rassenötterna tänder till på alla cylindrar så fort någon uttalar sig och blottar i samma sekund hur illa det är ställt med läs- och skrivförmågan bland de som säger sig värna om Sverige. Ett sådant totalt jävla mörker. Och så sent som idag läste jag att Aftonbladets Carina Bergfeldt fått ta emot närmare femhundra mail, efter en kolumn där hon drog parallell mellan det politiska läget i dagens Sverige och Tyskland 1932, där man bland annat skrev att hon skulle våldtas med ett basebollträ analt av somalier. Den texten måste verkligen ha träffat där den skulle. Jag blir mållös. Våldtas. Analt. Med ett basebollträ. Av somalier. Här undrar jag om inte 'peak hat' måste ha uppnåtts ändå. Vilket osökt får mig att tänka på Marcus Birro.

Jag har verkligen fått bita mig i läppen för att inte kommentera ett av Sveriges kanske märkligaste mediafenomen genom tiderna, den till synes oändliga Birrogate som de senaste månaderna har kulminerat i ett slags fyrverkeri av superlativt munhuggande mellan Birro, den nyfrälsta kristna delen av befolkningen och ett par småfascistiska röster på ena flanken, och twittervänstern, delar av journalistkåren och ja... typ resten av klabbet på den motsatta. Vare sig man vill eller inte har man fått sig till livs något som pågått i många år – hur fruktansvärt synd det är om Marcus Birro – precis hela tiden. Det tär på psyket. Och efter att någon gång förra veckan ännu en gång ha överrumplats av en nyhet som bara måste ha repriserats minst lika många gånger som kvällstidningarnas gamla hederliga sommarplågor: "Så mycket tjänar dina grannar", "Så mycket är din bil värd" och så vidare går det bara inte längre. Det bildas ett övertryck.

Är det verkligen rimligt att ens EN gång under sin livstid tvingas utsättas för "nyheter" av det här slaget? Ändå tror jag att jag bara i år har mötts av den (och här hade jag vanligtvis säkert dragit till med tresiffrigt) fyra gånger. Det är svårt att förmedla den känslan det genererar utan att ladda språket med mustiga beskrivningar av mer grafisk art, som t.ex. att jag riktigt kan känna en skenande eksempåväxt på min hjärna, att jag reflexmässigt grips av lusten att hälla salt i ögonen och... ja, ni fattar. Men jag tänker att jag ska nöja mig med att säga att det förstör min dag den här gången. Men som det förstör dagen sedan. Något så in i helvete förstör det dagen. Alltså det förstör min dag så till den grad att jag är rädd att jag själv riskerar att bli tvungen att kontakta psykakuten... Nä, fan nu var jag där igen. Det här funkar verkligen inte... Hrrrmm, vi börjar om igen...  

Så här: Jag tycker att det är en jobbig nyhet, rent av beklämmande, att intet ont anande sitta och läsa exempelvis gp.se och plötsligt bli exponerad för information som förtäljer att Marcus Birro har stängt sitt Twitter-konto. Igen. Det känns ovärdigt. Det måste väl ändå finnas någon sorts lägsta gräns för hur generöst man får lov att tolka in ett nyhetsvärde i saker och ting. På riktigt. Att Marcus Birro meddelar att han tänker sluta twittra är INTE ENS HÄLFTEN så intressant som nyheter om lägsta priset på julskinka, förseningar på en busslinje eller att en sjukpensionär inte har fått sin soffa levererad ännu trots att hon blivit lovad att får den före jul. Ändå har jag som sagt blivit uppmärksammad på exakt just det och inte bara den här gången utan som sagt vid upprepade tillfällen bara under det senaste året.   

Därmed är det inte sagt att det är ok att Marcus Birro får ta emot hot och obefogade kränkningar. Varje person har rätt att uttrycka sina åsikter, även om de är obekväma, kontroversiella eller rent av idiotiska – utan att för den sak skull bli föremål för någon slags fri jakt. MEN. Med den rättigheten kommer också en slags tyst överenskommelse om att man måste tåla att bli emotsagd. Angriper man en person eller en grupp människor får man också räkna med motangrepp. Ju hårdare eller klumpigare man uttrycker sig desto mer onyanserade tenderar också protesterna att bli. Detta vet Birro mycket väl. Han säger själv att han valsat runt i offentligheten under två decennier och han har ju stuckit ut hakan rätt rejält några gånger (minst sagt) under åren. Om han på riktigt hade tyckt att det var så himla jobbigt att bli kölhalad i sociala medier och andra forum, så har han under årens lopp fått chansen alla dagar i veckan att lära sig att uttrycka sig på ett sätt som inte får människor att fucka ur och gå bananer på honom. Milt sagt. Ett visst ansvar måste man ta för det man skriver. Det gäller alla och det är nog de flesta med på. Utom just Marcus Birro. 

Gång på gång har Marcus Birro tagit sig rätten att måla med den bredaste penseln från sina olika plattformar med minst sagt god räckvidd. Gång på gång har han också lyckats rulla igång en boll av reaktioner med sina texter, så pumpade med expressiva formuleringar och kraftord att jag inte kan hejda en alldeles fnissig bubblighet att löpa amok inom mig. Han har genom en flagrant överanvändning, på helt egen maskin, lyckats förbruka och totalt vattna ur ord som ryggradslös, perverterad, vämjelig och feg. Men kanske allra mest ordet hat. Det har han lyckats montera ner till ett ingenting bestående av två konsonanter med en vokal i mitten. Varken mer eller mindre. Det mina damer och herrar – är inte dåligt. 

Marcus Birro gillar att ta i när han skriver och hålla en hård ton. Jag förstår honom. Innerligt. Jag tycker också, och det här menar jag verkligen av hela mitt hjärta, att det är något underbart förlösande i att ta i lite när man skriver. Skriva så att det känns. Problemet är bara att Marcus Birro inte tål att någon annan uttrycker sig lika... låt oss säga mustigt. Han verkar på riktigt anse att han själv har något slags heligt patent på att raljera stenhårt benhårt mot vem han än känner sig manad att trycka till. Men så fort någon reagerar, säger emot eller laddar sin text enligt samma modell som han själv, då hänger han sig med hela sin kroppstyngd i stora hat-tutan. Han slår larm. Då är de förbannade bromsar av smuts, fega jävla insekter som sprider sin träck och tror att världen är ett hånfullt hatiskt hål – där de sitter bakom sina datorskärmar och ja... hatar. Wow!  

Är det inte hinduismen eller islam som får smaka den store poetens vrede så är det kvinnliga kulturredaktörer, feminister eller den fria aborträtten. Eller vem som helst som går i clinch med Marcus Birros lilla världsbild. Det kräver inte mycket googling för att hitta en uppsjö av hans passivt aggressiva och rasande pulserande svador. Ändå skäms han inte för att gråta ut som Lille Skutt i precis alla kanaler. Och hade det inte varit för att han lyckas hamna i centrum precis varenda gång han känner sig skymfad så hade det kanske kunnat få passera. Men nu blir det en riksangelägenhet som drabbar precis alla, även de som inte är inblandade och det är problematiskt. För precis som i Pojken och vargen slutar folk att lyssna, börjar störa sig och efter att ha fyllt garderobslängor med avlagda och malätna offerkoftor blir Marcus Birro väldigt svår att ta på allvar. Men det är stor skillnad på ringaktning och hat. Hat eller näthat är INTE synonymt med att uttrycka sig i starka eller raljanta ordalag om någon även om det är exakt det Marcus Birro själv verkar tro fullt och fast. 

Med det sagt ska jag försöka vara saklig och sansad nu även om affekt vanligtvis är mitt mest rimliga sinnestillstånd när det handlar om mannen i fråga. 

Den fria världens största gråtbebis har på sistone varit lite mer missnöjd än vanligt. Först twittrade han att den gemensamma nämnaren för den största delen av världens terrorism är Islam. Många blev arga och de kritiska replikerna börjar hagla. Tonen var hård och Marcus Birro kände sig hatad. Sedan tackar han ja till att bli intervjuad i en högerextrem podcast, blir petad från sin tron som kolumnist på Expressen. Allt går fort och Marcus Birros eget missnöje låter sig inte dröjas. Vitt och brett gråter han ut i varenda litet utrymme han får möjlighet. Han använder sin vid det här laget klassiska retorik för att gå till mottattack. Det har ju funkat förr. Problemet är bara att han kanske har visat lite för mycket av sina unkna åsikter för att det ska gå att snacka bort med lite finpolerad lingo. Kort därpå bryter även hans förlag med honom och jag måste erkänna att jag tycker att han får lite väl mycket på sitt bord. Inte för att det är oförtjänt men för att han plötsligt verkar befinna sig i ett fritt fall karriärmässigt. Och det är nog fan inte särskilt ball.  

Jag lämnar det därhän att han parallellt med alla professionella motgångar även fått motta hat och hot från olika håll. Det är verkligen inte ok. Det är ett gissel men det gör honom inte unik. Alla som uttrycker starka åsikter får ta emot infekterade spottloskor på volley. Ju högre plattform man står på desto större växer sig lavinen. Marcus Birro verkar ha fått för sig att han är den mest drabbade personen på jorden och att det är helt obfogat. Han ger uttryck för ett extremt oskönt martyrskap och målar ut en vänsterextrem twitter-elit som den värsta falangen när det kommer till att sprida sörja. Men alla som skrivit i negativa ordalag om t.ex. SD vet att det är en massivt minerad mark man ger sig ut på. Jag har själv fått ta emot en hel del skit via mail och ibland i kommentarer för texter. Ibland med all rätt, ibland ganska obefogat. Även personangrepp (en masse) hot och ett par mordhot har jag fått genom åren och det är verkligen osoft. Det vet jag. Men det är skillnad på motangrepp och uppiskat hat. Eftersom jag precis som Marcus Birro gillar att ta i när jag skriver så vet jag att reaktionerna kan bli ganska så over the top ibland. Men det är inte per automatik hat det rör sig om. Man kan inte att skriva hur raljant som helst om en person eller grupp av människor och sedan slå hat-alarm så fort någon svarar i affekt. Det blir bara irriterande.    

Men det är exakt det Marcus Birro alltid väljer att göra när saker inte flyter på som det ska. Han fyller spaltmeter med pressporträtt där han sitter gravallvarlig och blankögd och lipar loss om hatets lakejer, om alla offentliga tyckare och tänkare som hukar i sin politiska korrekthet, om de fega och ryggradslösa i maktens korridorer som oförtjänt behandlar honom som en slags paria. Hur alla vill se honom falla. Snyftar att han inte klarar mer utan måste lämna landet (vilket alltid innebär en tvåveckors semester i Italien). Stänger twitter. Sedan är det upp och hoppa igen. Skillnaden är bara att gensvaret verkar utebli den här gången. Visst har han en skara trogna lärljungar som kommer till undsättning men det gör de ju alltid. Det är kanske inte så enkelt att det bara är några rabiata vänsterextremister eller misogyna redaktörer som manar på hans undergång den här gången. Kanske tycker de flesta att han faktiskt passerat gränsen för vad som är ok den här gången? Jag vet inte. Men jag tror kanske att ett förlåt hade varit ett mycket bättre glidmedel än att söka konfrontation med uppbackning från sina kristna bundsförvanter och några lumpna sverigevänner.

Nu är det som det är och Marcus Birros huvudsakliga plattform förutom sin egen blogg är numera den värdekonservativa och vad jag förstår fett frireligiösa tidningen Världen idag samt någon sorts kolumn på bettingsajten Rekatochklart. Jag hoppas verkligen att han får behålla de jobben. Jag hoppas också att det ger honom lite frid och utrymme för reflektion och självrannsakan. Det kan nog vara bra. Kanske kommer det ut en helt annan Marcus Birro på andra sidan. Det hade varit fint.

Kanske är det den annalkande julen som gör mig så naivt hoppfull, men man vet aldrig. Oavsett lär vi bli varse när han öppnar sin twitter-kiosk igen, vilket jag knappast tror kommer dröja längre än tills över helgerna.