Viva Hate

Ok, nu blir det lite Birro igen. Men den andre Birro. Stor-Birro.

I mellandagarna plöjde vi av miniserien Viva Hate och jag måste nog säga att jag tycker att den har fått lite oförtjänt mycket skit.

Visst blev det lastbilsstora lass med pekoral, klichéer och ett närmast groteskt överspelande av samtliga yngre förmågor. Det är dessutom väldigt svårt att säga vilken målgrupp den har men det mest sannolika är väl att Peter Birro vill amusera människor i de allra tidigaste tonåren. Allt annat skulle förvåna mig. Mycket.

Serien handlar om några killar som drömmer om att bli rockstjärnor och som är beredda att göra i princip vad som helst för att drömmen ska slå in. Gott så. Det dröjer dock inte många sekunder förrän man förstår att här kommer det vankas referens-bonanza av guds nåde. Det är egentligen det allra största problemet med serien tycker jag. Det och alla repliker som rakt igenom alla tre timmeslånga avsnitt levereras lika avslappnat och naturligt som krystvärkar vid en förlossning. Shakespeareianska känsloproportioner blandas med en naivisisk lingo där allt är pojkar, flickor, hjärta och smärta.

Egentligen är det inget fel på storyn. Om man zoomar ut en bit och ser den ur ett litet större perspektiv är det en charmig liten historia tillhörande coming of age-genren och därmed är kraven heller inte jättehögt ställda från början. Men det blir geggigt redan i första scenen, när de fyra killarna i det ostartade bandet backar in med en lånad Volvo-kombi genom skyltfönstret i en musikaffär för att stjäla ihop sin utrustning. En rentav rolig scen (i teorin), som går över styr och blir enbart löjlig, när huvudpersonen Daniel mitt i kaoset plötsligt grips av beslutsångest och börjar teoretisera som en estetelev på syra när han ska till att välja mellan en Fender och en Gibson. Den redan dråpliga scenen hade klarat sig tusen gånger bättre utan just den lilla uppvisningen. Ingen tvivlar väl vid det här laget på att Peter Birro kan sin musikhistoria men det är som att han vägrade att chansa. Jag tror att han kanske fick lite FÖR fria tyglar för seriens bästa. Med manuset alltså.

Men det fick mig inte att stänga av. Säkert till stor del för att jag är lite av en sucker för göteborgsmiljöer på film och tv och för att man då får passa på när det väl bjuds. Göteborgs många gånger så bespottade skyline och nedslitna förortsmiljöer har flera gånger visat sig göra sig rätt bra i just de rörliga formaten. Bortsett från en rent schizofren sammansättning av stadsdelar, gator och adresser bildar ett muggigt lapptäcke med väldigt dåliga sömmar så är fotot finfint (för att inte säga vackert). Kanske är det bara om man kommer från Göteborg det skaver lite och egentligen finns det ju ingen lag om att en fiktiv berättelse ska vara geografin trogen. Tvärtom. Men i det här fallet har Peter Birro gjort en ganska stor grej av var scenerna faktiskt utspelar sig. Det spelar givetvis en mindre roll men det skaver ändå lite rakt igenom.

En grej till som skaver är den återkommande romantiseringen av självmordshopp från Älvsborgsbron som tyvärr är ett problem på riktigt i den här staden. Självklart ska en filmskapare inte dra sig för att använda sig av ett visst grepp för att det finns en verklig problembild där när lamporna släcks och kamerorna stängs av. Men eftersom hela självmordsgrejen är så uppenbart banal i Viva Hate fick i alla fall jag en ganska dålig smak i munnen när det var en scen som gång på gång återkom, hela tiden kryddat med regelrätta bufféportioner av hårdsmält tonårspatetik. I Peter Birros story är det nästan som att det är lite praxis för alla nedstämda fjunisar att ställa sig på ett broräcke så fort det känns lite motigt, liksom för att känna att livet är värt att leva ändå. Det är också i samband med en av dessa broscener Viva Hates absolut mest pinsamma scener utspelar sig. Huvudpersonen står och väger på räcket när en rullator-tant går förbi och utbrister "MES!" åt hans vacklande när hon passerar. Jag förstår att det är tänkt att riva ner skratt, men istället blir det falkenbergsrevy av hela skiten, vilket innebär att man måste vara närmast förståndshandikappad för att ens dra på smilbanden. Tyvärr är hela serien fylld av sådana små gruskorn.

Mest av allt hatar jag bandets krullhårige sångare Morgan. Det är som att han martyrlikt tagit på sig rollen att kamma hem guldet i den internationella överdramatiseringsligan. Så fort komeran riktas mot honom levererar han sina repliker så stissigt och högljutt att vilken förstaårselev som helst på valfritt folkhögskoleteaterprogram skulle framstå som Ingmar Bergman-kompatibel. Fy fan för honom alltså. Var regissören sjukskriven när de spelade in hans scener och hade verkligen ingen annan i produktionen tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att hysta in en näve benzodiazepiner i käften på honom innan tystnad tagning? Det hade gjort underverk. Jag lovar.

Nu kanske ni tror att jag tyckte att Viva Hate var rakt igenom för jävlig. Men det tycker jag inte. Med allt ovan nämnt ska tilläggas att den var fin att titta på. Som jag nämnde innan så hade storyn något som tonårsversionen av mig själv ändå gillade. Hade det inte varit för att alla reglage var uppvridna på max hade det kunnat bli hur bra som helst. Lite Moodyssonsk touch eller liknande på bygget och det hade kunnat bli en hjärtskärande fin liten berättelse som man hade gillat fullt ut. Då hade man till och med kunnat stå ut med en del klichéer.