Jag vet inte vad fan det är med myggen här men de måste fan gå på steroider. Jag har fått en massa myggbett på benen främst och det ser fan inte ut som efter en svensk sommarkväll kan kag säga. Snarare som att jag dressat mig i honung och haft nakenparty i en bålgetingsvärm. Då har jag ändå sprejat på ett fett lager av nåt inhemskt myggmedel. Thailändska mygg räds inte ens dödskallesymboler.
Säg att jag har typ 15 giftfyllda svullnader som kliar nåt så djävulskt att jag vaknar om nätterna och känner en nästan oemotståndlig lust att lust att sätta eld på de gamla skånkarna. Inatt fick jag dessutom för mig att gränsen var nådd och att mina njurar inte klarade av att processa mer gift. Det värkte när mina inre organ vred sig i kramper. Ett liv i dialysmaskinen tornade upp sig och jag började kallsvettas av rå avskalad ångest och begynnande panik. Jag måste ha svimmat... eller somnat om för på morgonen vaknade jag utsövd och till och med klådan hade lagt sig en aning.
Jag sa inget till Josefine om min paranoia för det visade sig att värken bara berodde på att jag behövde bajsa. Jättemycket.
Lärdom: Nödighet och jobbiga insektsbett är ingen vidare kombo. De kompletterar varandra på sämsta tänkbara sätt och det finns säkerligen någon matematisk formel som bevisar hur lidandet tripplas.
fredag, december 14, 2012
En dag med sväng
I förrgår var vi på snorkelutflykt till en "paradis-ö" som heter Koh Rok. Både det dummaste och det bästa vi gjort på den här resan. Bästa för att jag hade glömt hur coolt det är att få tjuvkika in i korallrevens färgsprakande och psykadeliska värld. Sämst för att Josefine först på båten köämmer ur sig att hon är skräckslagen inför att färdas med speedboat på öppet hav, för att Tintin blev brutalt sjösjuk innan vi lämnat vår egen ö och spydde tolv gånger innan det var dags att kliva i land på Koh Rok. Stella började tjura när det visade sig vara för höga vågor och hårda underströmmar för att jag skulle känna mig bekväm med att ha med henne i vattnet. Jag paddlade runt lite menlöst och njöt noll av skådespelet under ytan. Så jag klättrade upp i båten igen efter knappt tio minuter.
Jag försökte prata med Josefine som vid det laget var så illamående att hon börjat fantisera om att hyra helikopter för att ta oss därifrån. Hon var omunter minst sagt och jag fick för mig att hon hatade mig och tyckte att allt var mitt fel. fast det inte alls var det. Alla andra i båten (inklusive de muntra thailändare som körde båten) undrade nog vad fan vi hade där att göra. Vi var enda barnfamiljen och i mina tankar förbannade jag den lille thaikillen som krängde på oss resan som en toppenaktivitet för barnfamiljer (även om han inte uttryckligen inkluderade sjösjuka, sura och icke simkunniga barn. Resten av sällskapet bestod av en yster samling backpackertyper. Några fransmän, britter och ett och annat tyskt par. Stämningen var minst sagt tryckt i båten. För att inte säga raffinerat finsk. Jag lekte kort med tanken att knuffa av thaikillarna när alla andra var i vattnet och bara dra. Inte en nobelvinnartanke kanske men det kändes lockande just då.
Efter vad som kändes som en evighet var det dags att kliva iland på ön. Efter en spartansk lunch och lite uppståndelse kring en varan som strök omkring äntrade vi vattnet och stranden. Plötsligt var det värt lidandet. Detta tyckte även barnen. Vi snorklade och barnen lekte i timmar. På väg hem stannade vi på ett ställe till. Barnen stannade i båten och fick hjälpa till att mata fiskarna med banan medan jag och Josefine snorklade. Med oss hem fick vi ett minne för livet och en massa helvetiskt kliande myggbett.
Jag försökte prata med Josefine som vid det laget var så illamående att hon börjat fantisera om att hyra helikopter för att ta oss därifrån. Hon var omunter minst sagt och jag fick för mig att hon hatade mig och tyckte att allt var mitt fel. fast det inte alls var det. Alla andra i båten (inklusive de muntra thailändare som körde båten) undrade nog vad fan vi hade där att göra. Vi var enda barnfamiljen och i mina tankar förbannade jag den lille thaikillen som krängde på oss resan som en toppenaktivitet för barnfamiljer (även om han inte uttryckligen inkluderade sjösjuka, sura och icke simkunniga barn. Resten av sällskapet bestod av en yster samling backpackertyper. Några fransmän, britter och ett och annat tyskt par. Stämningen var minst sagt tryckt i båten. För att inte säga raffinerat finsk. Jag lekte kort med tanken att knuffa av thaikillarna när alla andra var i vattnet och bara dra. Inte en nobelvinnartanke kanske men det kändes lockande just då.
Efter vad som kändes som en evighet var det dags att kliva iland på ön. Efter en spartansk lunch och lite uppståndelse kring en varan som strök omkring äntrade vi vattnet och stranden. Plötsligt var det värt lidandet. Detta tyckte även barnen. Vi snorklade och barnen lekte i timmar. På väg hem stannade vi på ett ställe till. Barnen stannade i båten och fick hjälpa till att mata fiskarna med banan medan jag och Josefine snorklade. Med oss hem fick vi ett minne för livet och en massa helvetiskt kliande myggbett.
måndag, december 10, 2012
Yin eller yang
Det bor en härlig tant på hotellet. Hon är 60+ och livet ser ut att ha behandlat henne väl. Hon går hela tiden runt ensam och ler ett, vad det verkar, ärligt leende och hon kisar sådär mysigt hela tiden. Jag påpekade för Josefine att jag uppskattar henne för att hon har en väldigt harmonisk aura och att jag hoppas att det inte är för att hon rökt hasch. Josefine svarade att det säkert beror på att hennes man har dött som hon känner att hon kan blomma ut. Jag börjar undra vem familjens verklige cyniker är.
I alla fall så insåg jag först idag (med viss besvikelse) att hon har asiatiskt påbrå så det är inte alls säkert att hon går runt i sådan total sinnesfrid. Hennes ögon ser bara naturligt ut så och skulle lika gärna kunna dölja ett konstant brinnande hat. Hoppas inte. Det skulle paja min fina bild av henne lite.
I alla fall så insåg jag först idag (med viss besvikelse) att hon har asiatiskt påbrå så det är inte alls säkert att hon går runt i sådan total sinnesfrid. Hennes ögon ser bara naturligt ut så och skulle lika gärna kunna dölja ett konstant brinnande hat. Hoppas inte. Det skulle paja min fina bild av henne lite.
Självinsikt
Och jag som alltid har trott att mitt humör varit immun mot hunger har landat hårt i insikten att så inte alls är fallet. Därför lägger jag härmed den imaginära superhjältedräkten på hyllan ett tag och ansluter till Josefines, Stellas, Tintins och alla andra i de hungerkänsligas skara.
Halvtid
Så har en vecka gått. Vi har det bra. Jävligt bra till och med. Beukar alltid börja längta hem efter en vecka men inte nu. Koh Lanta är inget av det Thailand jag hade förväntat mig. Typ.
Jag har aldrig tidigare varit på ett så oturistigt turistställe. Bortsett från att de turister man möter på är svenskar till en frekvens av c:a 98%. Men ingen trängsel, varken på stranden eller vid poolen. Inga strandförsäljare, inget tjat. Folk är trevliga med inte lismande. Vi har inte sett prostitution och andra sunkigheter (med undantag för igår när vi tror att vi kanske såg ett sånt ställe men inte är säkra). Det är ganska muslimskt och skönt. Det som bäst stämmer in med förväntningarna är stranden och havet. Otroligt fint och harmoniskt. Den totala avkopplingen är ett faktum.
Vi har inte gjort några större utflykter ännu. Bortsett från i fredags när vi hyrde en tuk-tuk och brände upp och ner längs västkusten och åkte in till Saladan – öns största stad... eller nåja, by kanske är en bättre benämning. Det kändes lagom avkopplande med tanke på att det verkar råda någon form av anarki i trafiken här. Att det dessutom är vänstertrafik gör det inte mindre panikartat. Men efter ett tag kändes det rätt soft, ända till Josefine upplyste mig om att alla flabbade åt oss där vi kom åkande som familjen präktig, för att vi hade hjälm. Tydligen riktigt fittigt här.
Innan vi åkte hade jag i förväg redat upp mig på "charterproffsen". Ni vet de som redan vid incheckningen på flygplatsen dressar om till hawaiiskjorta, bananväska och flip-flops och som sedan skränar och dricker sig redlösa innan planet har nått utanför Sveriges gräns. De som vet hur det går till att åka på charter och beter sig på ett sätt som får mig att vilja plocka fram slaktmasken. Jag hade visualiserat dem framför mig och gjort dem till alldeles verkliga hjärnspöken så jag blev nästan besviken när det bara var en fet familj från Skåne som infriade löftet.
Jag har aldrig tidigare varit på ett så oturistigt turistställe. Bortsett från att de turister man möter på är svenskar till en frekvens av c:a 98%. Men ingen trängsel, varken på stranden eller vid poolen. Inga strandförsäljare, inget tjat. Folk är trevliga med inte lismande. Vi har inte sett prostitution och andra sunkigheter (med undantag för igår när vi tror att vi kanske såg ett sånt ställe men inte är säkra). Det är ganska muslimskt och skönt. Det som bäst stämmer in med förväntningarna är stranden och havet. Otroligt fint och harmoniskt. Den totala avkopplingen är ett faktum.
Vi har inte gjort några större utflykter ännu. Bortsett från i fredags när vi hyrde en tuk-tuk och brände upp och ner längs västkusten och åkte in till Saladan – öns största stad... eller nåja, by kanske är en bättre benämning. Det kändes lagom avkopplande med tanke på att det verkar råda någon form av anarki i trafiken här. Att det dessutom är vänstertrafik gör det inte mindre panikartat. Men efter ett tag kändes det rätt soft, ända till Josefine upplyste mig om att alla flabbade åt oss där vi kom åkande som familjen präktig, för att vi hade hjälm. Tydligen riktigt fittigt här.
Innan vi åkte hade jag i förväg redat upp mig på "charterproffsen". Ni vet de som redan vid incheckningen på flygplatsen dressar om till hawaiiskjorta, bananväska och flip-flops och som sedan skränar och dricker sig redlösa innan planet har nått utanför Sveriges gräns. De som vet hur det går till att åka på charter och beter sig på ett sätt som får mig att vilja plocka fram slaktmasken. Jag hade visualiserat dem framför mig och gjort dem till alldeles verkliga hjärnspöken så jag blev nästan besviken när det bara var en fet familj från Skåne som infriade löftet.
tisdag, december 04, 2012
Min grannes trosor (revisited)
Snart framme på hotellet så det här är ett schemalagt inlägg.
En sen kväll förra sommaren bankade det plötsligt på min ytterdörr. Jag befann mig på nedre våningen och sorterade våra för dagen nytvättade kläder, men hörde hur Josefine öppnade. Utanför stod vår granne H, en mycket trevlig kvinna i 45-50-årsåldern som bor på våningen under oss. Hon var extremt uppstressad och förklarade att hon just varit nere i tvättstugan för att hämta sin tvätt, när hon till sin stora fasa upptäckte att någon stulit alla hennes trosor. Det lät ju helt jävla galet. Att något litet jävla pervo skulle stryka omkring i vårt kvarter och göra anspråk på vilt främmande kvinnors underkläder. Brrr.
Jag hörde hur paniken fick hennes röst att gå upp i pitchat läge. Hon berättade att hon skulle resa till Italien tidigt morgonen därpå och under eftermiddagen hade kört en spontan stortvätt av alla sina kläder. Josefine hade tvättat på morgonen så H kom upp för att fråga om vi möjligtvis hade lagt märke till någon/något. Josefine uttryckte sin djupaste empati och även jag tycker att det hela känns en aning kymigt. Undrar vad det kunde vara för en sjuk jävel som gjorde något sådant? Jag behövde bara fundera i tre sekunder för att komma på en misstänkt. En mycket tystlåten herre i kvarteret som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag dyker ner med armen i tvättkorgen och plockar upp ett helt knippe blandtrosor som jag märkligt nog inte känner igen... ahhh... vänta nu lite.
Under fem brinnande sekunder stod jag som förstelnad och stirrade på klotet av granntrosor som fyllde min labb. Hur fan hamnade de i min korg? Efter att ha fastnat i en freeze frame som raderade allt medvetande och förpassade min hjärna till ett slags zombie state helt fritt från tankar. Som en blixt från klar himmel slog det mig. Plötsligt insåg jag att när jag var nere för att hämta sista omgångens tvätt så rafsade jag ner allt från torkskåpen, torktumlaren och högen med sängkläder som Josefine hade vikt och lagt i en prydlig hög på bänken. Dessutom fick jag ett svagt minnesfragment av att jag även hade packat ner en hög underkläder som låg på mangeln. Aha! Jag var boven i dramat och trots att det bara rörde sig om ett beskedligt misstag så kände jag mig plötsligt ultrapervers.
På övervåningen gick grannen på. Hon var alldeles utom sig och visste inte vad hon skulle ta sig till. Inte jag heller. En del av mig ville bara hålla käften och låtsas som om inget hade hänt, trycka ner troshelvetena i en soppåse och smyga ut dem till soprummet när mörkret lagt sig. Men det skulle göra mig till en fullfjädrad sociopat och den vägen ville jag ju inte ta. Jag bet ihop och ropade på Josefine. Josefine... Josefine... JOSEFIIINE!! Till slut kom hon ner och undrade vad fan det var med mig. Jag vinkade henne till mig och höll fram ett stort multifärgat nystan. Hon tittade i vad som kändes som en evighet innan hon förstod vad det var hon tittade på. Jag viskade fram min förklaring varpå Josefine greppade högen med trosor och gick upp till grannen. Tystnaden bröts av ett gapskratt som till slut tvingade mig upp från undervånngen för att möta skammen. Det var lugnt. Jävligt pinsamt men lugnt.
Sedan dess har jag faktiskt inte pratat så jättemycket med min granne. Inte så att jag har undvikit kontakt men jag har definitivt inte sökt upp tillfällen att snacka. Vi har mest morsat på håll och långsamt långsamt har minnet av det fruktansvärda bleknat bort. Tills i lördags när jag håller på att tvätta inför resan. När jag står i tvättstugan för att hänga in den sista omgången i torkskåpet så öppnas dörren och in kliver H. Det är hennes tid som just ska börja. Vi hälsar och pratar på. Om ditten och datten. Hon säger att hon brukar glömma sina tvättider, jag säger att jag är värdelös på att komma ihåg att hämta min tvätt. Då kontrar hon utan förvarning med att jag i alla fall är rätt bra på att hämta andras underkläder. Så skrattade vi. Hon hjärtligt. Jag ansträngt.
Hej då ett år av långsam skambearbetning.
En sen kväll förra sommaren bankade det plötsligt på min ytterdörr. Jag befann mig på nedre våningen och sorterade våra för dagen nytvättade kläder, men hörde hur Josefine öppnade. Utanför stod vår granne H, en mycket trevlig kvinna i 45-50-årsåldern som bor på våningen under oss. Hon var extremt uppstressad och förklarade att hon just varit nere i tvättstugan för att hämta sin tvätt, när hon till sin stora fasa upptäckte att någon stulit alla hennes trosor. Det lät ju helt jävla galet. Att något litet jävla pervo skulle stryka omkring i vårt kvarter och göra anspråk på vilt främmande kvinnors underkläder. Brrr.
Jag hörde hur paniken fick hennes röst att gå upp i pitchat läge. Hon berättade att hon skulle resa till Italien tidigt morgonen därpå och under eftermiddagen hade kört en spontan stortvätt av alla sina kläder. Josefine hade tvättat på morgonen så H kom upp för att fråga om vi möjligtvis hade lagt märke till någon/något. Josefine uttryckte sin djupaste empati och även jag tycker att det hela känns en aning kymigt. Undrar vad det kunde vara för en sjuk jävel som gjorde något sådant? Jag behövde bara fundera i tre sekunder för att komma på en misstänkt. En mycket tystlåten herre i kvarteret som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag dyker ner med armen i tvättkorgen och plockar upp ett helt knippe blandtrosor som jag märkligt nog inte känner igen... ahhh... vänta nu lite.
Under fem brinnande sekunder stod jag som förstelnad och stirrade på klotet av granntrosor som fyllde min labb. Hur fan hamnade de i min korg? Efter att ha fastnat i en freeze frame som raderade allt medvetande och förpassade min hjärna till ett slags zombie state helt fritt från tankar. Som en blixt från klar himmel slog det mig. Plötsligt insåg jag att när jag var nere för att hämta sista omgångens tvätt så rafsade jag ner allt från torkskåpen, torktumlaren och högen med sängkläder som Josefine hade vikt och lagt i en prydlig hög på bänken. Dessutom fick jag ett svagt minnesfragment av att jag även hade packat ner en hög underkläder som låg på mangeln. Aha! Jag var boven i dramat och trots att det bara rörde sig om ett beskedligt misstag så kände jag mig plötsligt ultrapervers.
På övervåningen gick grannen på. Hon var alldeles utom sig och visste inte vad hon skulle ta sig till. Inte jag heller. En del av mig ville bara hålla käften och låtsas som om inget hade hänt, trycka ner troshelvetena i en soppåse och smyga ut dem till soprummet när mörkret lagt sig. Men det skulle göra mig till en fullfjädrad sociopat och den vägen ville jag ju inte ta. Jag bet ihop och ropade på Josefine. Josefine... Josefine... JOSEFIIINE!! Till slut kom hon ner och undrade vad fan det var med mig. Jag vinkade henne till mig och höll fram ett stort multifärgat nystan. Hon tittade i vad som kändes som en evighet innan hon förstod vad det var hon tittade på. Jag viskade fram min förklaring varpå Josefine greppade högen med trosor och gick upp till grannen. Tystnaden bröts av ett gapskratt som till slut tvingade mig upp från undervånngen för att möta skammen. Det var lugnt. Jävligt pinsamt men lugnt.
Sedan dess har jag faktiskt inte pratat så jättemycket med min granne. Inte så att jag har undvikit kontakt men jag har definitivt inte sökt upp tillfällen att snacka. Vi har mest morsat på håll och långsamt långsamt har minnet av det fruktansvärda bleknat bort. Tills i lördags när jag håller på att tvätta inför resan. När jag står i tvättstugan för att hänga in den sista omgången i torkskåpet så öppnas dörren och in kliver H. Det är hennes tid som just ska börja. Vi hälsar och pratar på. Om ditten och datten. Hon säger att hon brukar glömma sina tvättider, jag säger att jag är värdelös på att komma ihåg att hämta min tvätt. Då kontrar hon utan förvarning med att jag i alla fall är rätt bra på att hämta andras underkläder. Så skrattade vi. Hon hjärtligt. Jag ansträngt.
Hej då ett år av långsam skambearbetning.
måndag, december 03, 2012
En studie i flygrädsla #1
Josefine har utvecklat en enorm flygrädsla genom åren. Varken statistik eller argument imponerar. All logik är satt ur funktion. När vi gick på planet och såg folks förbeställda taxfree-påsar ligga och vänta på sätena sa hon:
– Usch, jag blir alldeles stressad när jag ser att folk beställer så mycket taxfree-sprit.
– Varför då?
– Det känns som att det blir för tungt för planet.
– Usch, jag blir alldeles stressad när jag ser att folk beställer så mycket taxfree-sprit.
– Varför då?
– Det känns som att det blir för tungt för planet.
söndag, december 02, 2012
En svensk klassiker
Nu är allt fixat (hoppas jag). Kattvakt, lägenhetsvakt, pengaväxling, vaccinationer en masse, ekonomidränerande småinköp som innefattar allt från solskyddskrämer, magtabletter och vätskeersättningar till sommarkläder, baddito och en packning bokstavligt talat från helvetet. Resa med barn alltså. Det slutar. Aldrig. Kosta.
Det har varit en mental prövning för mig det här. Resfebern har varit brutal den senaste veckan. För Josefine med. Hon har haft sådan flygskräck att hon inte kunnat tänka på vad vi ska hitta på när i kommer fram. Men nu har hon varit hos fabbo doktorn och fixat Stesolid, så nu har hon börjat njuta av tanken. Tror jag det. Skönt att sitta zonkad. Det går snabbare då. Men inte för mig som har ansvar för barnen. Men jag ska inte gnälla. Jag har laddat iPaden full med skit så nu är det bara en tiotimmars flygresa och en femtimmars tranfer kvar. Sedan. Nirvana. Thailand. Vi går all-in med en klassisk svennecharter så här lagom till jul. Genidrag eller vansinne. Den som lever får se.
tisdag, november 27, 2012
Extra allt om rulltrappsbytet i Skövde!
Jag har för mig att köping har utnämnts till Sveriges tråkigaste stad vid en rad tillfällen. Jag som tycker att Göteborg har ett ganska påvert utbud har nog aldrig riktigt kunnat förstå hur i i helvete stor tristessen på mindre orter kan vara. NÅGONTING finns det ju alltid att göra. Eller?
Men när jag nyligen var i Skövde över dagen insåg jag plötsligt vidden av vad händelselöshet kan göra med människor.
På tågcentralen i Skövde håller de som bäst på att byta ut den gamle rulltrappan. Big shit. Tydligen har allmänintresset värderats såpass högt att kommunpolitikerna bemödat sig att ta fram en kampanj (i alla fall minst lite skyltar och en separat webbsida) för att informera om bygget. Ifall man skulle råka vilja veta mer om det stora rulltrappsbytet. Och det vill man väl?
Nä, jag ska inte vara sådan. Egentligen tycker jag att det är lite gulligt. På riktigt. De flesta kommuner skulle göra allt för att inte väcka uppmärksamhet och undvika jobbiga frågor. Där går budgeten åt till att bespara både medborgarna och sig själva medelst mörkläggning. Men inte i Skövde. Där fixar man webbsupport och upprättar en telefonlinje. Man uppmanar folk, nästan vädjar till dem att ställa frågor och undra över saker och ting som har med stadens stolthet, rulltrappan, att göra.
Det bara måste vara unikt?
Men när jag nyligen var i Skövde över dagen insåg jag plötsligt vidden av vad händelselöshet kan göra med människor.
På tågcentralen i Skövde håller de som bäst på att byta ut den gamle rulltrappan. Big shit. Tydligen har allmänintresset värderats såpass högt att kommunpolitikerna bemödat sig att ta fram en kampanj (i alla fall minst lite skyltar och en separat webbsida) för att informera om bygget. Ifall man skulle råka vilja veta mer om det stora rulltrappsbytet. Och det vill man väl?
Nä, jag ska inte vara sådan. Egentligen tycker jag att det är lite gulligt. På riktigt. De flesta kommuner skulle göra allt för att inte väcka uppmärksamhet och undvika jobbiga frågor. Där går budgeten åt till att bespara både medborgarna och sig själva medelst mörkläggning. Men inte i Skövde. Där fixar man webbsupport och upprättar en telefonlinje. Man uppmanar folk, nästan vädjar till dem att ställa frågor och undra över saker och ting som har med stadens stolthet, rulltrappan, att göra.
Det bara måste vara unikt?
fredag, november 23, 2012
Skilda referensvärldar
Ibland uppstår ett märkligt glapp i relationen till andra människor. Som idag när jag blev varse att jag och min ad-kollega, trots att vi arbetar tillsammans, lever ganska liknande liv, gillar samma typer av tv-serier och rent logiskt sett borde ha i alla fall någorlunda synkade referensarkiv, inte alls har det.
På en sekund blev skillnaden stor som ett gap mellan två världar. Ungefär som jag föreställer mig ett första möte mellan två personer där den ena har växt upp och levt hela sitt liv i Kongo och den andra i Kungsbacka.
Vi håller på att göra en film där vi på ett kul sätt ska illustrera hög hastighet. Så vi satt och snackade när jag plötsligt kom att tänka på en scen ur Mel Brooks Star Wars-parodi "Spaceballs". Jag googlade fram klippet och sätte igång det. Jag bubblade av retrofniss. Min kollega tittar koncentrerat och i exakt den här bildrutan när Lord Dark Helmet har fällt upp sitt visir utbrister hon: "Men vänta... det här är ju inte Star Wars!"
På en sekund blev skillnaden stor som ett gap mellan två världar. Ungefär som jag föreställer mig ett första möte mellan två personer där den ena har växt upp och levt hela sitt liv i Kongo och den andra i Kungsbacka.
Vi håller på att göra en film där vi på ett kul sätt ska illustrera hög hastighet. Så vi satt och snackade när jag plötsligt kom att tänka på en scen ur Mel Brooks Star Wars-parodi "Spaceballs". Jag googlade fram klippet och sätte igång det. Jag bubblade av retrofniss. Min kollega tittar koncentrerat och i exakt den här bildrutan när Lord Dark Helmet har fällt upp sitt visir utbrister hon: "Men vänta... det här är ju inte Star Wars!"
måndag, november 19, 2012
En ny sida av språkförbistring
Tintin är inne i en spännande fas kan man säga. Förra veckan beskrev jag hur trotsen tar sig uttryck just nu. Men även hennes språk utvecklas och även om hon inte riktigt kommit dit än, att hon en riskfaktor att ta i beaktning inför vistelser ute bland folk när det gäller den konfrontativa beteendefasen (jag minns när Stella började kommentera medresenärer på spårvagnen, i affären, på kaféer etc), så kan hennes språk ändå ställa till det lite ibland. Hon är väldigt duktig och kan faktiskt uttala de flesta bokstäver ganska korrekt. Det är när det kommer till sammansättningen av meningar och enskilda ord det strular till sig lite.
Det är inte ofta jag skäms längre. Både jag och Josefine har redan genomgått den typen av stålbad och det härdar. Det lättaste sättet att undvika skammen är att spela med. Föra samtalet framåt och bara låta det hemska passera som en liten episod hur fruktansvärt det än är när ens barn kommenterar hudfärg, utseende, eller något annat som kan avvika från deras standardbild av hur saker och ting är mest. Men ibland går det inte att agera utifrån sin erfarenhet. Ibland låser det sig bara. Igår var ett sådant ibland och en föraning om att man aldrig riktigt går säker.
Igår fyllde Stella 8 år. Vi hade kul. Åt frukost hemma, hade presentöppning och gick iväg och bowlade. På hemvägen passade vi på att äta lunch på Zenith. Stämningen var uppsluppen och lokalen var full av folk. Gott så. Vi beställer mat och barnen vill ha varsin toast. Till toasten kommer en liten grönsallad samt några skivor gurka. Tintin älskar gurka. Älskar. Men gurka är just ett sådant ord hon inte riktigt behärskar i enlighet med... ehh... konventionellt språkbruk. I stället för att som de flesta barn bara ersätta bokstaven R med J som hade resulterat i det beskedliga [gujka] så uttalar hon R:et som en slags hybrid mellan ett rullande och ett skorrande R, därtill byter hon ut G mot ett oväntat N (?) och kastar sedan om bokstäverna så att hennes uttal av Sveriges vanligast förekommande grönsak kommer ut på ett aningen mer pikant sätt.
Runka.
Jag sitter alltså på kaféet med en unge som glatt deklarerar att hon älskar runka. Men hon nöjer sig inte med att säga det en gång, vilket i bästa fall hade inneburit en sådan där glitch-effekt (som i Fight Club där Tyler Durden arbetar på en biograf och prankar publiken genom att klippa in en bildruta kuk i disneyfilmer) så att alla hade uppfattat det men inte kunnat vara säkra på att de verkligen hade hört rätt. Här rådde inget tvivel. Som en ivrig estradpoet upprepade hon sin poäng. Jag älskar runka, jag älskar runka, titta pappa, en stor runka. Jag greps av inre panik. Även om det hela blåste över på tio femton sekunder så var det fruktansvärt att sitta där och låtsas som att det var helt normalt, vilket det ju är, men ändå inte. Så mycket komplexitet i ett enda litet jävla ord som för den ena parten betyder grönsak man skivar och för alla andra är en synonym till onani. Det kändes som att min hjärna var lågan på ett stearinljus som man blåser ut. Kvar blir bara en glödande kärna som strax slocknar lämnar en förkolnad veke. Dessutom var Josefine iväg och hämtade servetter eller något och slapp på något mirakulöst sätt undan det allra värsta och kom tillbaka precis när det hela klingade av någonstans med att Tintin vände sig mot Stella och sa att hon minsann hade en större runka än henne. Vid det laget hade jag hunnit parera alla blickar med katatoni och girigt kaffesörplande.
Det hela blåste som sagt över och när vi kom ut gjorde jag ett litet försök att bearbeta traumat med Josefine. Vi har flabbat åt det över frukostbordet åtskilliga gånger, men jag insåg plötsligt att vi har kommit dit nu, att vad som helst kan hända, var som helst och när som helst. Stella har passerat den åldern sedan länge men lämnat över uppgiften att försegla grundjobbet till sin lillasyster...
Och det har bara börjat.
Det är inte ofta jag skäms längre. Både jag och Josefine har redan genomgått den typen av stålbad och det härdar. Det lättaste sättet att undvika skammen är att spela med. Föra samtalet framåt och bara låta det hemska passera som en liten episod hur fruktansvärt det än är när ens barn kommenterar hudfärg, utseende, eller något annat som kan avvika från deras standardbild av hur saker och ting är mest. Men ibland går det inte att agera utifrån sin erfarenhet. Ibland låser det sig bara. Igår var ett sådant ibland och en föraning om att man aldrig riktigt går säker.
Igår fyllde Stella 8 år. Vi hade kul. Åt frukost hemma, hade presentöppning och gick iväg och bowlade. På hemvägen passade vi på att äta lunch på Zenith. Stämningen var uppsluppen och lokalen var full av folk. Gott så. Vi beställer mat och barnen vill ha varsin toast. Till toasten kommer en liten grönsallad samt några skivor gurka. Tintin älskar gurka. Älskar. Men gurka är just ett sådant ord hon inte riktigt behärskar i enlighet med... ehh... konventionellt språkbruk. I stället för att som de flesta barn bara ersätta bokstaven R med J som hade resulterat i det beskedliga [gujka] så uttalar hon R:et som en slags hybrid mellan ett rullande och ett skorrande R, därtill byter hon ut G mot ett oväntat N (?) och kastar sedan om bokstäverna så att hennes uttal av Sveriges vanligast förekommande grönsak kommer ut på ett aningen mer pikant sätt.
Runka.
Jag sitter alltså på kaféet med en unge som glatt deklarerar att hon älskar runka. Men hon nöjer sig inte med att säga det en gång, vilket i bästa fall hade inneburit en sådan där glitch-effekt (som i Fight Club där Tyler Durden arbetar på en biograf och prankar publiken genom att klippa in en bildruta kuk i disneyfilmer) så att alla hade uppfattat det men inte kunnat vara säkra på att de verkligen hade hört rätt. Här rådde inget tvivel. Som en ivrig estradpoet upprepade hon sin poäng. Jag älskar runka, jag älskar runka, titta pappa, en stor runka. Jag greps av inre panik. Även om det hela blåste över på tio femton sekunder så var det fruktansvärt att sitta där och låtsas som att det var helt normalt, vilket det ju är, men ändå inte. Så mycket komplexitet i ett enda litet jävla ord som för den ena parten betyder grönsak man skivar och för alla andra är en synonym till onani. Det kändes som att min hjärna var lågan på ett stearinljus som man blåser ut. Kvar blir bara en glödande kärna som strax slocknar lämnar en förkolnad veke. Dessutom var Josefine iväg och hämtade servetter eller något och slapp på något mirakulöst sätt undan det allra värsta och kom tillbaka precis när det hela klingade av någonstans med att Tintin vände sig mot Stella och sa att hon minsann hade en större runka än henne. Vid det laget hade jag hunnit parera alla blickar med katatoni och girigt kaffesörplande.
Det hela blåste som sagt över och när vi kom ut gjorde jag ett litet försök att bearbeta traumat med Josefine. Vi har flabbat åt det över frukostbordet åtskilliga gånger, men jag insåg plötsligt att vi har kommit dit nu, att vad som helst kan hända, var som helst och när som helst. Stella har passerat den åldern sedan länge men lämnat över uppgiften att försegla grundjobbet till sin lillasyster...
Och det har bara börjat.
fredag, november 16, 2012
Detta må vara ett ganska uttjatat humorgrepp...
Men den här gången passar det synnerligen bra:
Appropå dagishämtningar...
Jag hämtar barnen de dagar Josefine jobbar kväll vilket innebär att jag kommer dit vid halv fem. Då är jag alltid sist eller näst sist. Varje gång berättar personalen att de sista andra hämtade för ungefär en timma sedan. Hur i helvete är det möjligt så som dagens samhälle är uppbyggt kring jobb och karriärer? Jag lyfte frågan med lite kollegor och alla säger samma sak. Att de hämtar sist. Då har jag ändå ett väldigt flexibelt jobb. Alla har dåligt samvete också. Som att man är en riktig jävla pissförälder om man arbetar mer än 75%.
Förresten var det en person som påminde mig om fyraårstrotsen. Jag har alltså inget att se fram emot det närmsta året. Damn.
Förresten var det en person som påminde mig om fyraårstrotsen. Jag har alltså inget att se fram emot det närmsta året. Damn.
söndag, november 11, 2012
En faders klagan
Just nu genomgår jag och Josefine en extrem psykträning här hemma. Det är en ynnest att ha Tintin som kursledare eftersom hon har gått in i en närmast militant del av kan-själv-fasen och således är ytterst kompetent i ämnet. Jag känner hur min mentala styrka långsamt tar form, likt en skulptur som knackas ut bit för bit ur ett block granit. När det här är över kommer jag med största sannolikhet vara en tuff kaka och hårdför jävel. En tuff match till och med för människor som jobbar 9-5 med att knäcka människor, typ Guantanamopersonal och sådana där agenter som kan stirra ihjäl getter.
Jag vågar påstå att jag redan är mer härdad än ALLA människor utan barn. Jag vet att detta är information som lätt skulle kunna uppfattas som lätt provocerande av människor utan barn. Men det går ju inte att blunda för sanningen. Alla som skaffar barn kan vittna om att föräldraskapet per automatik garanterar en ganska gedigen grundutbildning i tålamod som under åren sedan växlas upp med en massa obligatoriska påbyggnadskurser (utvecklingsfaser). Den ena mer uthållighetsprövande än den andra och just nu maxar vi kan man säga.
Flera gånger varje dag uppstår situationer som är så kraftfullt intensiva att jag tror att min hjärna ska riskera att kollapsa i någon form av slaganfall. Värst är det i stressiga situationer som ofta råkar sammanfalla med hämtning och/eller lämning på dagis. Då trappas trycket i hjärnan upp något overkligt mycket och jag föreställer mig att det är som att bli fasttejpad i NASA:s g-kraftstestare på full speed.
I alla fall så kan ett kurstillfälle (hämtning) se ut som i fredags:
Jag anländer lätt stressad till dagis strax innan stängning. Tintin är på asbra humör och vi börjar friktionsfritt ta på henne ytterkläderna. Men eftersom jag vet att det är lite som att hantera en dunk nitroglycerin vid den här tiden på dagen så beter jag mig överpedagogiskt och hurtfriskt så till den milda grad att jag misstänker att personalen måste råhata mig. Allt får ta sin tid. Och det gör det. Jag beter mig som ett helt curlinglag och utbrister ett überentusiastiskt "sådärja", efter varje litet moment. "koftan på...(eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!", "och jackan på... (eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!". Sedan när det är dags att ta på stövlarna kommer Tintin på att vänta nu lite det här kan ju själv. På en tusendels sekund har barnet med solskenshumöret växlat karaktär och bytt ut all harmoni mot en scen av brutalt missnöje och påbörjat en motorvägsfärd mot totalt jävla kaos. Av med jackan. Av med koftan. Knapp. För. Knapp. Sedan börjas det om och jag kan se i dagislärarens ögon och på hennes stela leende att hon undrar vad i helvete vi håller på med. Men det är fredag och terrorbalansen hänger på en skör tråd. Gör jag ett fel nu så bryter helvetet lös och kulminerar i en skrikfest som riskerar att ödelägga resten av kvällen, så med all respekt – det får ta sin tid.
Med stor koncentration och en närmast hitlersk beslutsamhet börjar Tintin ta på sig koftan igen samtidigt som hon med en kraftigt utskjutande surläpp markerar att jag gör rätt i att hålla mig jävligt passiv nu. Hela tiden gnyr hon lite lätt och trots att det kliar i fingrarna att snabba upp tempot genom att assistera henne så håller jag mina fingrar undan. Efter många om och men är hon klar med koftan. Dags för jackan. Efter att ha försökt en lång stund ber hon mig till slut att hjälpa till med dragkedjan, ett erbjudande jag blixtsnabbt nappar på och utan att tänka mig för knäpper hela. Det var fel av mig. Det borde jag vetat. Tintin ville givetvis bara ha hjälp med det allra första momentet att sätta ihop dragkedjan. Att dra upp den vill hon GIVETVIS själv göra. Nu är allt förstört. Bara att börja om. Från början. Jag rekapitulerar och låter henne ta av jackan och hänga upp den på sin krok. Koftan ska också av. Inget jävla hafsjobb här inte. Ska det göras ska det göras på riktigt.
Kofta på. Jacka på. Stövlar på. I sakta mak. Äntligen första momentet klart. Dags att ta på mössan.
Mössan åker på. Win! Sedan vill Tintin ha Uff-Uff (mjukisugglan) som sitter i hennes fack. Utan att tänka mig för plockar jag ner Uff-Uff och sätter den i händerna på Tintin. Pang. Mössan åker av och Uff-Uff ska upp i facket. Ah, det var tydligen extremviktigt att hon fick plocka ner Uff-Uff själv. Det borde jag ju ha fattat. Jag hjälper henne att sätta tillbaka Uff-Uff. Protestsången dubblar i styrka. Nu har jag gjort dubbelfel som inte kunde hålla mina klåfingrar ifrån hennes uggla vare sig på ner eller uppvägen. Nu är hela livet piss. Till slut får dagisfröken rycka in och neutralisera konflikten genom att hon sätter tillbaka Uff-Uff på sin plats. Tintin lugnar sig. Hon plockar ner Uff-Uff och jag pekar på jordgubbsmössan som ligger kvar på golvet. Tintin kommer på sig själv med att ha glömt ordningen hon ville ha så Uff-Uff åker upp i facket igen sedan tar hon på sig mössan och plockar ner Uff-Uff igen. SÅ-DÄR-JA! Dags att ta paraplyet. Fälla upp fälla ihop fälla upp fälla ihop fälla... ja ni fattar. När vi till slut kommer ut från dagis låter jag den fuktiga regnluften fylla mina lungor med några djupa inandningar. Jag känner hur veckoslutslugnet som just förintats ändå börjar gro i mig igen men det tvärdör så fort vi kommer till bilen. Paraplyet ska med in i uppfällt läge. Det går inte. Jag fäller irriterat ihop det. Tintin tittar skeptiskt på mig i en sekund innan hon formligen briserar i en skrikfest. Ett sådan fruktansvärt övergrepp. Pappa stängde plyet, pappa stängde plyet ekar det mellan husen. En sådan otrolig skitpappa.
Efter att Tintin lugnat sig och fällt upp och ner plyet ett antal gånger lägger hon till sist ner det, med visst motstånd såklart, bakom sin bilstol och börjar klättra in i bilen. Jag ser hur sätet leras ner. Allt går trögt. Tintin frustar och chostar, halkar till, börjar om, kommer inte riktigt på plats, börjar om, frustar och chostar. Jag tänker inte längre. Allt är vakuum. Jag tar ett djupt andetag och sedan sätter jag henne i stolen kopplar på bältet. Mina trummhinnor töjs ut av ljudvågen som slår mot mig. Det var INTE så här det skulle gå till enligt Tintins planer. Jag smäller igen dörren och känner en närmast extatisk njutning blixtra till inom mig när ljudmattan klipps av bildörren. Jag går långsamt långsamt runt bilen till förardörren och tänker på Louis C.K. och vilket jäva geni han är som beskrev just exakt det momentet, när man går runt bilen till förardörren, som semester. Ingenting har någonsin känts sannare.
Innan jag tar plats vid ratten passar jag på att punda tystnaden och tacka gud för att jag var så jävla briljant att jag handlade maten till kvällens middag redan igår. Hade jag behövt valla Tintin genom ett folkfyllt ICA på detta, och vetat att jag hade samma bilmoment att vänta en gång till, hade jag troligen tappat allt förstånd och försökt välta en tung hylla över mig själv i ren desperation. Eller svälja en avokado hel. Starkare än så är jag nämligen inte. Än.
Det här skulle kunna bli en roman så för att snabba upp lite byter jag tempus och sammanfattar det med att eftersom Tintins humör var ungefär lika skört som en sudansk vapenvila hann det uppstå konflikt ett par gånger till och slutligen tog det lätt femton goda minuter att komma upp i lägenheten från det att vi parkerat bilen utanför på gatan. Sedan kraschade hon i soffan och sov tungt som en spårvagnsalkis tills det var dags att nana i sängen. Så kan det vara ibland. Ganska ofta för tillfället.
Det är tur att kontrasterna är så starka för dagen efter vaknade den gladaste tjejen på jorden med ett solstrålehumör som höll i sig... tja, till efter lunch i alla fall. Då är allt förlåtet och jag tänker att hon är banne mig världens gulligaste och enklaste busfrö. Mina barn verkligen sätter guldkant på livet så jag skäms lite för att mitt tålamod är så klent. Men kärleken är total och mitt i allt det där härliga vet jag att den här trotsåldersextravaganzan dels är övergående (om än långsamt) och dels är på väg att bygga mig ett psyke som skulle kunna få Dirty Harry att bita i gräset med en blinkning. Sedan är dags för nästa kurstillfälle och jag återigen bryts ner som en menig under främlingslegionens grundträning. Så går livet på. Och det är inte så jävla dumt ändå.
Jag vågar påstå att jag redan är mer härdad än ALLA människor utan barn. Jag vet att detta är information som lätt skulle kunna uppfattas som lätt provocerande av människor utan barn. Men det går ju inte att blunda för sanningen. Alla som skaffar barn kan vittna om att föräldraskapet per automatik garanterar en ganska gedigen grundutbildning i tålamod som under åren sedan växlas upp med en massa obligatoriska påbyggnadskurser (utvecklingsfaser). Den ena mer uthållighetsprövande än den andra och just nu maxar vi kan man säga.
Flera gånger varje dag uppstår situationer som är så kraftfullt intensiva att jag tror att min hjärna ska riskera att kollapsa i någon form av slaganfall. Värst är det i stressiga situationer som ofta råkar sammanfalla med hämtning och/eller lämning på dagis. Då trappas trycket i hjärnan upp något overkligt mycket och jag föreställer mig att det är som att bli fasttejpad i NASA:s g-kraftstestare på full speed.
I alla fall så kan ett kurstillfälle (hämtning) se ut som i fredags:
Jag anländer lätt stressad till dagis strax innan stängning. Tintin är på asbra humör och vi börjar friktionsfritt ta på henne ytterkläderna. Men eftersom jag vet att det är lite som att hantera en dunk nitroglycerin vid den här tiden på dagen så beter jag mig överpedagogiskt och hurtfriskt så till den milda grad att jag misstänker att personalen måste råhata mig. Allt får ta sin tid. Och det gör det. Jag beter mig som ett helt curlinglag och utbrister ett überentusiastiskt "sådärja", efter varje litet moment. "koftan på...(eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!", "och jackan på... (eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!". Sedan när det är dags att ta på stövlarna kommer Tintin på att vänta nu lite det här kan ju själv. På en tusendels sekund har barnet med solskenshumöret växlat karaktär och bytt ut all harmoni mot en scen av brutalt missnöje och påbörjat en motorvägsfärd mot totalt jävla kaos. Av med jackan. Av med koftan. Knapp. För. Knapp. Sedan börjas det om och jag kan se i dagislärarens ögon och på hennes stela leende att hon undrar vad i helvete vi håller på med. Men det är fredag och terrorbalansen hänger på en skör tråd. Gör jag ett fel nu så bryter helvetet lös och kulminerar i en skrikfest som riskerar att ödelägga resten av kvällen, så med all respekt – det får ta sin tid.
Med stor koncentration och en närmast hitlersk beslutsamhet börjar Tintin ta på sig koftan igen samtidigt som hon med en kraftigt utskjutande surläpp markerar att jag gör rätt i att hålla mig jävligt passiv nu. Hela tiden gnyr hon lite lätt och trots att det kliar i fingrarna att snabba upp tempot genom att assistera henne så håller jag mina fingrar undan. Efter många om och men är hon klar med koftan. Dags för jackan. Efter att ha försökt en lång stund ber hon mig till slut att hjälpa till med dragkedjan, ett erbjudande jag blixtsnabbt nappar på och utan att tänka mig för knäpper hela. Det var fel av mig. Det borde jag vetat. Tintin ville givetvis bara ha hjälp med det allra första momentet att sätta ihop dragkedjan. Att dra upp den vill hon GIVETVIS själv göra. Nu är allt förstört. Bara att börja om. Från början. Jag rekapitulerar och låter henne ta av jackan och hänga upp den på sin krok. Koftan ska också av. Inget jävla hafsjobb här inte. Ska det göras ska det göras på riktigt.
Kofta på. Jacka på. Stövlar på. I sakta mak. Äntligen första momentet klart. Dags att ta på mössan.
Mössan åker på. Win! Sedan vill Tintin ha Uff-Uff (mjukisugglan) som sitter i hennes fack. Utan att tänka mig för plockar jag ner Uff-Uff och sätter den i händerna på Tintin. Pang. Mössan åker av och Uff-Uff ska upp i facket. Ah, det var tydligen extremviktigt att hon fick plocka ner Uff-Uff själv. Det borde jag ju ha fattat. Jag hjälper henne att sätta tillbaka Uff-Uff. Protestsången dubblar i styrka. Nu har jag gjort dubbelfel som inte kunde hålla mina klåfingrar ifrån hennes uggla vare sig på ner eller uppvägen. Nu är hela livet piss. Till slut får dagisfröken rycka in och neutralisera konflikten genom att hon sätter tillbaka Uff-Uff på sin plats. Tintin lugnar sig. Hon plockar ner Uff-Uff och jag pekar på jordgubbsmössan som ligger kvar på golvet. Tintin kommer på sig själv med att ha glömt ordningen hon ville ha så Uff-Uff åker upp i facket igen sedan tar hon på sig mössan och plockar ner Uff-Uff igen. SÅ-DÄR-JA! Dags att ta paraplyet. Fälla upp fälla ihop fälla upp fälla ihop fälla... ja ni fattar. När vi till slut kommer ut från dagis låter jag den fuktiga regnluften fylla mina lungor med några djupa inandningar. Jag känner hur veckoslutslugnet som just förintats ändå börjar gro i mig igen men det tvärdör så fort vi kommer till bilen. Paraplyet ska med in i uppfällt läge. Det går inte. Jag fäller irriterat ihop det. Tintin tittar skeptiskt på mig i en sekund innan hon formligen briserar i en skrikfest. Ett sådan fruktansvärt övergrepp. Pappa stängde plyet, pappa stängde plyet ekar det mellan husen. En sådan otrolig skitpappa.
Efter att Tintin lugnat sig och fällt upp och ner plyet ett antal gånger lägger hon till sist ner det, med visst motstånd såklart, bakom sin bilstol och börjar klättra in i bilen. Jag ser hur sätet leras ner. Allt går trögt. Tintin frustar och chostar, halkar till, börjar om, kommer inte riktigt på plats, börjar om, frustar och chostar. Jag tänker inte längre. Allt är vakuum. Jag tar ett djupt andetag och sedan sätter jag henne i stolen kopplar på bältet. Mina trummhinnor töjs ut av ljudvågen som slår mot mig. Det var INTE så här det skulle gå till enligt Tintins planer. Jag smäller igen dörren och känner en närmast extatisk njutning blixtra till inom mig när ljudmattan klipps av bildörren. Jag går långsamt långsamt runt bilen till förardörren och tänker på Louis C.K. och vilket jäva geni han är som beskrev just exakt det momentet, när man går runt bilen till förardörren, som semester. Ingenting har någonsin känts sannare.
Innan jag tar plats vid ratten passar jag på att punda tystnaden och tacka gud för att jag var så jävla briljant att jag handlade maten till kvällens middag redan igår. Hade jag behövt valla Tintin genom ett folkfyllt ICA på detta, och vetat att jag hade samma bilmoment att vänta en gång till, hade jag troligen tappat allt förstånd och försökt välta en tung hylla över mig själv i ren desperation. Eller svälja en avokado hel. Starkare än så är jag nämligen inte. Än.
Det här skulle kunna bli en roman så för att snabba upp lite byter jag tempus och sammanfattar det med att eftersom Tintins humör var ungefär lika skört som en sudansk vapenvila hann det uppstå konflikt ett par gånger till och slutligen tog det lätt femton goda minuter att komma upp i lägenheten från det att vi parkerat bilen utanför på gatan. Sedan kraschade hon i soffan och sov tungt som en spårvagnsalkis tills det var dags att nana i sängen. Så kan det vara ibland. Ganska ofta för tillfället.
Det är tur att kontrasterna är så starka för dagen efter vaknade den gladaste tjejen på jorden med ett solstrålehumör som höll i sig... tja, till efter lunch i alla fall. Då är allt förlåtet och jag tänker att hon är banne mig världens gulligaste och enklaste busfrö. Mina barn verkligen sätter guldkant på livet så jag skäms lite för att mitt tålamod är så klent. Men kärleken är total och mitt i allt det där härliga vet jag att den här trotsåldersextravaganzan dels är övergående (om än långsamt) och dels är på väg att bygga mig ett psyke som skulle kunna få Dirty Harry att bita i gräset med en blinkning. Sedan är dags för nästa kurstillfälle och jag återigen bryts ner som en menig under främlingslegionens grundträning. Så går livet på. Och det är inte så jävla dumt ändå.
tisdag, november 06, 2012
Opepp
Tillbringade tyvärr lunchen med att botanisera i i hyllorna på Biltema. Det kan vara det värsta jag har gjort. Utan att generalisera allt för mycket kan jag säga att jag inte kände någon direkt samhörighet varken med personalen eller den stora kundmassan. Som människa alltså. Jag greps av brutalångest. Energinivån var så låg i den stora plåtbyggnaden att jag bokstavligt talat kunde känna mina aniktsmuskler domna av och ge mig samma ledsna ansiktsuttryck som hos en blodhund. Blev helt matt. Det var som att jag fick punka på hela kroppen och att livsglädjen läckte ur mig som unken luft.
Vet ni, det satt människor och fikade där. I entren och utanför kassorna. Som att det är världens mest normala sak att använda dagens få ljusa timmar till att åka och köpa lågprismojänger och sedan komplettera hela upplevelsen med saggiga wienerbröd och pappmuggskaffe.
Usch.
Vet ni, det satt människor och fikade där. I entren och utanför kassorna. Som att det är världens mest normala sak att använda dagens få ljusa timmar till att åka och köpa lågprismojänger och sedan komplettera hela upplevelsen med saggiga wienerbröd och pappmuggskaffe.
Usch.
måndag, november 05, 2012
Oss glasögonormar emellan
Nu har jag sett Åhléns-reklamen som går på tv ett flertal gånger. Varenda gång har det skavt en hel del och hur trevlig Linda Öhrström än verkar kan jag bara inte hålla käft längre. Jag måste få ventilera.
Vad i helvete är det för jävla brillor hon har på sig? Är det någon slags skämt eller? Det är det va? Annars fattar jag verkligen ingenting. Då arbetar jag ändå i en bransch (reklam) där man bokstavligt talat gjort en sport av att lägga till med ironiska hipster-accessoarer. Mustascher, inomhushalsdukar och voluminöst grovbågade glasögon (vars frekvens jag annars möjligtvis bara kan ha kommit i kontakt med när jag senast bläddrade igenom särskolesektionen i min skolkatalog från någon gång på 80-talet). Och ändå är det ingenting mot bågarna som vilar på Linda Öhrströms näsrygg. INGENTING.
Grejen är att jag inte kan se någon som helst antydan till att hon skulle vara ironisk. Jag har googlat och hittat bilder i helt andra situationer där också hon går runt med samma jävla skyltfönster i ansiktet. Det är yrkestiteln skönhetskonsult som får mig att misstänka att hon bara skojar med oss. Eller är hon så fantastiskt jävla super-edge att ingen annan i hela världen har hunnit fatta grejen eller vågar ifrågasätta hennes omdöme? För om hon verkligen på allvar tycker att de är snygga måste väl någon i hennes närhet rimligtvis ha lyft frågan varför hon har låtit specialtillverka ett par brillor av två pizzatallrikar i klarglas.
Jag kan riktigt se plotten i nästa James Bondfilm. Linda Öhrström spelar en Bondskurk som planerar att utplåna allt liv på jorden, genom att helt enkelt använda sina jätteglas till att reflektera bort allt solljus från vårt jordklot tillbaka ut i universum, så att medeltemperaturen genast sjunker till minus 5000 grader. Det finns bara en man som kan stoppa hennes ondskefulla plan. Bond. James Bond.
Alltså i egenskap av glasögonorm känner jag mig, kanske inte kränkt, men i alla fall hånad av Linda Öhrström. Det är nämligen ganska uppenbart att hon själv inte ens har något synfel, utan möjligen bär sitt moderskepp till glasögon för att skapa en slags nidbild av oss närsynta. Hur jag kommit fram till fakta i frågan? Lätt. Det existerar nämligen inte så högbrytande glas på marknaden att man ens med ett blygsamt synfel eller Banes (psykopaten i senaste Batman-filmen) nackmuskler skulle orka bära upp en så massiv glastyngd utan att riskera att riskera invalidisering på permanent basis. Verkligen dålig stil.
I ett försök att spåra varifrån hon kan ha fått tag i sina minst sagt uppseendeväckande glasögonbågar gjorde jag en bildgoogling på "jätteglasögon" och hittade den här gamla klassikern som jag vet brukade finnas i Butterick's sortiment:
Likheten är slående.
Vad i helvete är det för jävla brillor hon har på sig? Är det någon slags skämt eller? Det är det va? Annars fattar jag verkligen ingenting. Då arbetar jag ändå i en bransch (reklam) där man bokstavligt talat gjort en sport av att lägga till med ironiska hipster-accessoarer. Mustascher, inomhushalsdukar och voluminöst grovbågade glasögon (vars frekvens jag annars möjligtvis bara kan ha kommit i kontakt med när jag senast bläddrade igenom särskolesektionen i min skolkatalog från någon gång på 80-talet). Och ändå är det ingenting mot bågarna som vilar på Linda Öhrströms näsrygg. INGENTING.
Grejen är att jag inte kan se någon som helst antydan till att hon skulle vara ironisk. Jag har googlat och hittat bilder i helt andra situationer där också hon går runt med samma jävla skyltfönster i ansiktet. Det är yrkestiteln skönhetskonsult som får mig att misstänka att hon bara skojar med oss. Eller är hon så fantastiskt jävla super-edge att ingen annan i hela världen har hunnit fatta grejen eller vågar ifrågasätta hennes omdöme? För om hon verkligen på allvar tycker att de är snygga måste väl någon i hennes närhet rimligtvis ha lyft frågan varför hon har låtit specialtillverka ett par brillor av två pizzatallrikar i klarglas.
Jag kan riktigt se plotten i nästa James Bondfilm. Linda Öhrström spelar en Bondskurk som planerar att utplåna allt liv på jorden, genom att helt enkelt använda sina jätteglas till att reflektera bort allt solljus från vårt jordklot tillbaka ut i universum, så att medeltemperaturen genast sjunker till minus 5000 grader. Det finns bara en man som kan stoppa hennes ondskefulla plan. Bond. James Bond.
Alltså i egenskap av glasögonorm känner jag mig, kanske inte kränkt, men i alla fall hånad av Linda Öhrström. Det är nämligen ganska uppenbart att hon själv inte ens har något synfel, utan möjligen bär sitt moderskepp till glasögon för att skapa en slags nidbild av oss närsynta. Hur jag kommit fram till fakta i frågan? Lätt. Det existerar nämligen inte så högbrytande glas på marknaden att man ens med ett blygsamt synfel eller Banes (psykopaten i senaste Batman-filmen) nackmuskler skulle orka bära upp en så massiv glastyngd utan att riskera att riskera invalidisering på permanent basis. Verkligen dålig stil.
I ett försök att spåra varifrån hon kan ha fått tag i sina minst sagt uppseendeväckande glasögonbågar gjorde jag en bildgoogling på "jätteglasögon" och hittade den här gamla klassikern som jag vet brukade finnas i Butterick's sortiment:
Likheten är slående.
torsdag, november 01, 2012
Jaha, då var det den dagen på året igen...
Idag välkomnar jag traditionsenligt mitt 36:e levnadsår med en gammal goding:
torsdag, oktober 25, 2012
Passa er jävligt noga för Phone House på Backaplan
Känsliga läsare varnas. Det här blogginlägget kommer att innehålla scener som ingående beskriver de våldsamt koncentrerade halter av kundhat och antiservice personalen på Phone House Backaplan bemöter sina kunder med. Bloggaren tar inte ansvar för eventuell huvudvärk, ont i käkar, yrsel och annat skav som vanligen uppstår i samband med intagande av extremt provocerande information.
Det har nästan tagit en vecka för mig att hämta mig efter förra fredagens lunch då jag festade till det genom att följa med min vän O (ja, han med en minimotorcykel i bagageluckan) till Phone House som ligger beläget ute på djävulsöns stora festplats. Backaplan. O hade fått meddelande om att mobilen han lämnade in på reparation för ett tag sedan var klar för avhämtning. Gott så.
Redan när vi kliver in i butiken känner jag på mig att det inte kommer att bli ett angenämt besök. I kassan står en svanktatuerad fitnesshona och det går inte att ta miste på tröttheten i hennes ansiktsuttryck när det går upp för henne att hon inte ska komma att tjäna en enda spänn på den här kunden, eftersom det gäller ett garantiärende. Hon letar uttråkat runt i skåpen och efter en stund hittar hon fram en plastficka och häller ut den lagade mobilen på disken. O testar att sätta igång telefonen och till hans stora belåtenhet verkar den funka som den ska. Han frågar efter mobilladdaren och tillbehören eftersom han lämnade in telefonen i originalkartongen med manualer, kablar, laddare och hela faderullan. Tjejen i kassan tittar frågande på O och säger att hon inte kan hitta någon notering om att han skulle ha lämnat in laddaren. Jag ser hur O:s käkmuskler spänns innan han sakligt förklarar att så är i alla fall fallet. Den finska stämningen börjar sakta infinna sig i lokalen och jag känner själv hur min puls höjs avsevärt. Och nu börjar det bildas kö i butiken.
Efter en stunds lika tafatt som fruktlöst letande skickar butiksbiträdet slutligen iväg ett sms till sin chef för att hon ska komma och reda upp "situationen". Innan vi vet ordet av kommer butikschefen inrusande, hon är inte otrevlig (än) men undrar i ganska stram ton vad problemet är, varpå O gör ett nytt försök att förklara att han gärna skulle vilja ha tillbaka sin laddare. Då går butikschefen i tydlig försvarsställning. Det finns inget noterat om någon laddare. För att hjälpa henne på traven förklarar O att han, bara en liten stund efter det att han lämnat in telefonen, hade blivit uppringd av den person som tagit emot den. Personen i fråga hade plötsligt påstått att de inte hade möjlighet att förvara kartongen i butiken och hade sag att O antingen fick komma och hämta lådan pronto, eller så skulle den slängas (oklart är varför han inte hade informerat om det vid inlämningen utan väntade en halvtimme tills dess att O var på väg tillbaka till ett viktigt jobbmöte).
Här någonstans hade de flesta som representerar ett företag fattat grejen och bett så hemskt mycket om ursäkt och fixat fram en ny laddare. Men inte på Phone House på Backaplan. Istället väljer Butikschefen att gå i högljudd debatt och även lägga skulden på O. De hade minsann ringt från butiken, hade de inte det? Jo. De hade sagt att han måste hämta kartongen, hade de inte det? Jo. Men O hade sagt att han inte kunde... Spelar ingen roll. De hade informerat O om att de i så fall skulle slänga kartongen, hade de inte det? Jo. O säger att han tyckte att det var befängt men att han inte hade haft något annat val än att acceptera och säga att han i så fall skulle få klara sig utan låda. Sagt och gjort. De slängde lådan. Och laddaren. Och manualer. Och annat kablage. Fullständigt rimligt enligt den arroganta butikschefen vars norska stämma börjar kännas som en glasskärare i hjärnbarken på mig (och säkert alla andra i butiken).
O tittar på mig som för att få bekräftelse. Jag bara skakar på huvudet och säger att det låter helt vansinnigt. Han tar ett djupt andetag och försöker en gång till. Han har aldrig bett dem slänga laddaren. Det vore ju närmast debilt eftersom han självklart skulle behöva kunna ladda telefonen när den är reparerad. Allt han hade gått med på (mot sin vilja) var att de kunde slänga kartongen om det inte fanns någon möjlighet att förvara den i butiken för han skulle inte hinna hämta den samma dag. Men hade inte laddaren legat i lådan? Jo. Som han hade bett dem slänga. Nej inte bett dem. Accepterat. Ja, men då hade han alltså varit okej med att de skulle slänga lådan. Ja. Och Då hade de gjort så. Ja, men de måste väl FÖR I HELVETE ha förstått att han inte ville att de skulle SLÄNGA HANS JÄVLA LADDARE??? Hur skulle de då kunna veta att laddaren låg i lådan han bett dem slänga? INTE BETT. ACCEPTERAT. Och de måste ju ha känt att något låg i lådan och om inte annat kontrollerat så att det inte låg något i den innan de slängde den? Nej. NEJ?? Nej. Inte om han ber dem slänga lådan nej. "MEN JAG BAD DEM INTE SLÄNGA...", försöker en utmattad O. Han tar ett djupt andetag och frågar sedan hur de ska lösa det här. Butikschefen säger att det enda hon kan göra är att ge honom en bra rabatt på en ny laddare.
Jag ser att O är röd i ansiktet och jag känner själv att adrenalinet har pumpats ut i mitt system och står mig upp i halsen. Det spänner runt tinningarna. Vid det här laget är jag både djupt imponerad över och äcklad av att O har lyckats tygla sin vrede, så till den milda grad att han inte fullkomligt ballat ur. Ett strypmord hade möjligen varit oacceptabelt men fullt förståeligt i sammanhanget. Själv hade jag sagt upp mitt förhållande till värdigt beteende och börjat gå loss på inredning, gapa, skrika och leva runt som en dåre, för att hindra min kropp att försättas i en anafylaktisk chock av bemötandet från den JÄVLA SOPAN till butikschef. Maken till servicefientlig människa har jag aldrig mött tidigare.
Så för att sammanfatta händelseförloppet:
---
För att till sist ändå ge hela historien lite balanserad kritik så löste situationen sig till slut genom att O skrev ett inlägg på Phone House Facebook-sida samtidigt som jag tjallade till Toni (ett föredöme som borde bli befordrad) via deras online-kundtjänst (ja, så upprörd var jag att jag inte kunde släppa det trots att det inte ens var mig ärendet gällde). Toni tyckte det hela lät beklagligt och erbjöd sig reda ut situationen så att O fick sin laddare. I början av veckan hörde någon form av högre chef också av sig till O och bad så mycket om ursäkt och lovade att kompensera O. Det är bra på alla sätt och vis, men reparerar tyvärr inte skadan. Så länge jag riskerar att bli bemött av sådan otrolig arrogans av deras butikspersonal kommer jag inte att sätta min fot där, och jag kommer göra allt jag kan för att ingen annan heller ska göra det. De måste jobba lite på sitt kundförakt innan jag ens överväger att välja dem när det finns så många andra ställen att köpa mobiltelefon på.
Och för all del, var inte blyga att sprida detta...
Det har nästan tagit en vecka för mig att hämta mig efter förra fredagens lunch då jag festade till det genom att följa med min vän O (ja, han med en minimotorcykel i bagageluckan) till Phone House som ligger beläget ute på djävulsöns stora festplats. Backaplan. O hade fått meddelande om att mobilen han lämnade in på reparation för ett tag sedan var klar för avhämtning. Gott så.
Redan när vi kliver in i butiken känner jag på mig att det inte kommer att bli ett angenämt besök. I kassan står en svanktatuerad fitnesshona och det går inte att ta miste på tröttheten i hennes ansiktsuttryck när det går upp för henne att hon inte ska komma att tjäna en enda spänn på den här kunden, eftersom det gäller ett garantiärende. Hon letar uttråkat runt i skåpen och efter en stund hittar hon fram en plastficka och häller ut den lagade mobilen på disken. O testar att sätta igång telefonen och till hans stora belåtenhet verkar den funka som den ska. Han frågar efter mobilladdaren och tillbehören eftersom han lämnade in telefonen i originalkartongen med manualer, kablar, laddare och hela faderullan. Tjejen i kassan tittar frågande på O och säger att hon inte kan hitta någon notering om att han skulle ha lämnat in laddaren. Jag ser hur O:s käkmuskler spänns innan han sakligt förklarar att så är i alla fall fallet. Den finska stämningen börjar sakta infinna sig i lokalen och jag känner själv hur min puls höjs avsevärt. Och nu börjar det bildas kö i butiken.
Efter en stunds lika tafatt som fruktlöst letande skickar butiksbiträdet slutligen iväg ett sms till sin chef för att hon ska komma och reda upp "situationen". Innan vi vet ordet av kommer butikschefen inrusande, hon är inte otrevlig (än) men undrar i ganska stram ton vad problemet är, varpå O gör ett nytt försök att förklara att han gärna skulle vilja ha tillbaka sin laddare. Då går butikschefen i tydlig försvarsställning. Det finns inget noterat om någon laddare. För att hjälpa henne på traven förklarar O att han, bara en liten stund efter det att han lämnat in telefonen, hade blivit uppringd av den person som tagit emot den. Personen i fråga hade plötsligt påstått att de inte hade möjlighet att förvara kartongen i butiken och hade sag att O antingen fick komma och hämta lådan pronto, eller så skulle den slängas (oklart är varför han inte hade informerat om det vid inlämningen utan väntade en halvtimme tills dess att O var på väg tillbaka till ett viktigt jobbmöte).
Här någonstans hade de flesta som representerar ett företag fattat grejen och bett så hemskt mycket om ursäkt och fixat fram en ny laddare. Men inte på Phone House på Backaplan. Istället väljer Butikschefen att gå i högljudd debatt och även lägga skulden på O. De hade minsann ringt från butiken, hade de inte det? Jo. De hade sagt att han måste hämta kartongen, hade de inte det? Jo. Men O hade sagt att han inte kunde... Spelar ingen roll. De hade informerat O om att de i så fall skulle slänga kartongen, hade de inte det? Jo. O säger att han tyckte att det var befängt men att han inte hade haft något annat val än att acceptera och säga att han i så fall skulle få klara sig utan låda. Sagt och gjort. De slängde lådan. Och laddaren. Och manualer. Och annat kablage. Fullständigt rimligt enligt den arroganta butikschefen vars norska stämma börjar kännas som en glasskärare i hjärnbarken på mig (och säkert alla andra i butiken).
O tittar på mig som för att få bekräftelse. Jag bara skakar på huvudet och säger att det låter helt vansinnigt. Han tar ett djupt andetag och försöker en gång till. Han har aldrig bett dem slänga laddaren. Det vore ju närmast debilt eftersom han självklart skulle behöva kunna ladda telefonen när den är reparerad. Allt han hade gått med på (mot sin vilja) var att de kunde slänga kartongen om det inte fanns någon möjlighet att förvara den i butiken för han skulle inte hinna hämta den samma dag. Men hade inte laddaren legat i lådan? Jo. Som han hade bett dem slänga. Nej inte bett dem. Accepterat. Ja, men då hade han alltså varit okej med att de skulle slänga lådan. Ja. Och Då hade de gjort så. Ja, men de måste väl FÖR I HELVETE ha förstått att han inte ville att de skulle SLÄNGA HANS JÄVLA LADDARE??? Hur skulle de då kunna veta att laddaren låg i lådan han bett dem slänga? INTE BETT. ACCEPTERAT. Och de måste ju ha känt att något låg i lådan och om inte annat kontrollerat så att det inte låg något i den innan de slängde den? Nej. NEJ?? Nej. Inte om han ber dem slänga lådan nej. "MEN JAG BAD DEM INTE SLÄNGA...", försöker en utmattad O. Han tar ett djupt andetag och frågar sedan hur de ska lösa det här. Butikschefen säger att det enda hon kan göra är att ge honom en bra rabatt på en ny laddare.
Jag ser att O är röd i ansiktet och jag känner själv att adrenalinet har pumpats ut i mitt system och står mig upp i halsen. Det spänner runt tinningarna. Vid det här laget är jag både djupt imponerad över och äcklad av att O har lyckats tygla sin vrede, så till den milda grad att han inte fullkomligt ballat ur. Ett strypmord hade möjligen varit oacceptabelt men fullt förståeligt i sammanhanget. Själv hade jag sagt upp mitt förhållande till värdigt beteende och börjat gå loss på inredning, gapa, skrika och leva runt som en dåre, för att hindra min kropp att försättas i en anafylaktisk chock av bemötandet från den JÄVLA SOPAN till butikschef. Maken till servicefientlig människa har jag aldrig mött tidigare.
Så för att sammanfatta händelseförloppet:
- O lämnar in sin mobil i originalkartong med alla tillbehör till Phone House på Backaplan.
- När O är påväg tillbaka till arbetet ringer personen på Phone House, som tog emot den och säger att de inte kan förvara lådan i butiken, utan kommer slänga den om O inte kan komma och hämta den.
- O går motvilligt med på att de slänger lådan.
- Phone House slänger lådan utan att ta ut laddare etc.
- Butikschefen på Phone House Backaplan säger att det är O:s eget fel.
- O får erbjudande om att köpa (KÖPA) en ny laddare till ett förmånligt pris.
---
För att till sist ändå ge hela historien lite balanserad kritik så löste situationen sig till slut genom att O skrev ett inlägg på Phone House Facebook-sida samtidigt som jag tjallade till Toni (ett föredöme som borde bli befordrad) via deras online-kundtjänst (ja, så upprörd var jag att jag inte kunde släppa det trots att det inte ens var mig ärendet gällde). Toni tyckte det hela lät beklagligt och erbjöd sig reda ut situationen så att O fick sin laddare. I början av veckan hörde någon form av högre chef också av sig till O och bad så mycket om ursäkt och lovade att kompensera O. Det är bra på alla sätt och vis, men reparerar tyvärr inte skadan. Så länge jag riskerar att bli bemött av sådan otrolig arrogans av deras butikspersonal kommer jag inte att sätta min fot där, och jag kommer göra allt jag kan för att ingen annan heller ska göra det. De måste jobba lite på sitt kundförakt innan jag ens överväger att välja dem när det finns så många andra ställen att köpa mobiltelefon på.
Och för all del, var inte blyga att sprida detta...
Hör upp kvinnfolk!
Nästa fredag släpper Fujitsu sin nya extra eleganta dator speciellt utvecklad för kvinnor. Ja, du läste rätt. Vilken fantastiskt bra ide. Varför har ingen tänkt på det innan undrar man ju? Men det krävs tydligen en bunt kreativa japaner för att väga upp de misstag läkemedelsindustrin gjort sig skyldiga till, genom att nästan all medicin är framtagen med utgångspunkt från den manliga delen av befolkningen.
Fujitsu visar alltså på en enorm mognad och pionjärsanda, när de bevisligen tagit fasta på mäns och kvinnors olikheter och äntligen lanserar en sprillans ny datamaskin som ska svara upp för alla särskilda krav kvinnor ställer på teknisk utrustning. Enligt rykten ska den gå under namnet Floral Kiss. Bara en sådan sak. Den ska också komma i tre olika färger för att täcka in hela smakbredden hos kvinnsen: Elegant white, Feminine pink och Luxury brown. Visst pirrar det till? De har även tänkt på användbarheten och tänkt på att den ska vara enkel att använda med långa naglar. Men bäst av allt är att den kommer förinstallerad med mjukvara som alla kvinnor älskar och främst använder sin data till. Dagboks-, scrapbooking- och horoskopprogram.
Det enda jag kan tycka är att de tyvärr faller lite väl mycket på mållinjen (epic fail-varning) när de utelämnat sådana biologiska självklarheter som smart förvaring för sminkgrejer, inbyggd spegel samt lagt in några årgångar av brandmanskalendern och alla säsonger av Days of Our Life, Glamour och Oprah.
onsdag, oktober 24, 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




