Tv-meteorolog. Känn på det. Ta in det. Fundera på det men ge fan i att smaka på det.
Det slog mig precis hur sjukt konstigt det är att det fortfarande är ett yrke. Vi har kommit en bra bit in i 2012 och alla nyhetssändningar oavsett kanal avslutas fortfarande med en väderprognos. Hur jävla märkligt är inte det egentligen? Varför? Det finns cirka en miljard olika sätt att ta reda på vad det (kanske) kommer att bli för väder i morgon. Man kan kolla längst bak i tidningen, på nätet, via sms-tjänster, appar eller wah-evva och på en mikrosekund få ett ganska bra hum om ifall det blir regn eller uppehåll.
Ändå envisas man med att varje dag ställa en pajas mellan kameran och en grön skärm och lägga fem goda minuter på att hen ska guida oss genom högtryck och lågtryck. Och inget har ändrats sedan tv-apparaten uppfanns. Jo, man har bytt ut den gamla flanellografen mot halvsaggig digital teknik. Men annars är allt precis likadant.
Behöver världen verkligen tv-meteorologer? Vad tillför de egentligen? Att de dessutom ofta blir någon form av minikändisar som går på premiärer, äter gratissnittar, dansar i tv4 och exponeras på skvallerblaskornas vissna vimmelbilder är så jävla sinnessjukt att jag knappt kan ta in det. Till och med att idka hedonism i valfritt realityformat är en mycket större bedrift än att verka som tv-meterolog. Det är vi nog alla eniga om skulle jag tro. Bortsett från att något gammalt russin eventuellt skulle skriva en ilsken insändare om man fimpade "vädret" skulle nog ingen bry sig. Världen skulle i alla fall knappast stanna.
Jag menar, vi har gjort enorma framsteg inom precis alla områden utom just detta. Vi kan ju rimligtvis inte behålla detta helt menlösa yrke bara för att det kommit att bli någon slags tradition. Eller åtminstone institution. Det är ju bara ett sådant osmakligt slöseri med resurser. Särskilt på SVT. Skulle vi inte kunna sätta ihop ett upprop om att skicka alla tv-meteorologer till Arbetsförmedlingen och istället lägga cashen på att ge Ođđasat en ny vinjett eller något?
Ođđasat har förresten världens mest föredömliga format på tv-väder. I slutet på varje program lägger nyhetsuppläsaren exakt 12 sekunder på att visa en karta med lite grader, solar och moln. Ingen entusiasm. Inget hoppande och dansande. Bara en torr redogörelse helt utan någon twist. Så jävla rätt.
måndag, september 03, 2012
onsdag, augusti 29, 2012
Skomakare bliv vid din läst
Skändade mitt bankkonto genom att köpa mig ett par italienska skinnskor när vi var i Berlin för några veckor sedan. Väl hemma hann jag halka runt på dem hemma i gruset under en dag innan jag blev upplyst om att man alltid ska lämna in dem för omsulning. Alltid. Skinnsulor pallar tydligen inte den göteborgska fukten från helvetet. Inte så konstigt. Vem gör det?
I alla fall så började jag höra mig för om en lämplig skomakare. Så jävla koolt jobb. Superretro. Visste knappt att det yrket fanns fortfarande. Min kollega Josefin tipsade mig om sin skomakare i Linné och berättade att han hade ett kusligt temperament och inte drog sig för att skälla högljutt, peka, spotta och domdera om man kom för att lämna in sina dojor och inte hade skött dem ordentligt. Så jävla rätt. Det gjorde att han hamnade på plussidan. I sin iver att verkligen övertyga mig om att han var den enda rätte berättade hon att han även gjorde nycklar. En månglare med andra ord. Tydligen vanligt i skomakarsammanhang. Men jag gillade inte vad jag hörde. Jag är otroligt autistisk när det kommer till nischade yrken. Jag föredrar helt enkelt att de håller sig till en pryl och inte fubbar runt som någon jävla allt-i-allo-fixare. Ingen kan vara bäst på allt men någon kan vara bäst på något. Tydligen litar den där Linnégamängen inte på sin egen förmåga fullt ut utan safear upp med att trycka ut nycklar på löpande band. No pride, no glory.
Jag har redan sett en skomakare på Bangatan i Majorna som i skylten skrävlar med allehanda biverksamheter som nyckelfix och kemtvätt och lite annat skit. Alltid denna jävla kemtvätt. Nänä, sånt imponerar inte på mig. Sedan fick jag höra att det även finns en skomakare på NK. Fy fan!!! Det nästan vände sig i magen på mig. På NK. Vad i helvete är det frågan om egentligen? Som att ta med en påse folköl til Nobelfesten. Snacka om att sabba sin trovärdighet. Sitta och gnida läder mitt i ett fort av gnistrande marmor och dyra tanter. Fruktansvärt. Hade jag varit med i skomakarfacket hade jag krävt att de stängde hans låda omedelbums. Med våld om så skulle krävas. Lite kompanibonk kunde nog vara på sin plats. Han drar ju en hel kår i smutsen.
Det skulle snart visa sig att lösningen låg närmre än jag vågat hoppas på. Femtio meter från min ytterdörr. I en liten skitig källarlokal sitter han. Lahdo. En till synes oansenlig skomakare med blå rock och allt.
Lahdos skomakeri är ett kyffe med ett förmak där mäster Lahdo möter sina kunder. Där är sjukt avskalat. En kassaapparat och en disk samt lite hyllor där han ställer upp de färdiga skorna i väntan på husse och matte. Ingen fjompig displayyta med skovårdsprodukter. Han vet att det skulle göra honom till en jävla frisör och Lahdo är ingen frisör. Han är stans enda äkta skomakare. Dessutom sitter han vägg i vägg med en frisör. I rummet bakom har han sin studio. Sin ateljé. Det är ett stökigt rum fyllt med stora skitiga och gamla åbäken till maskiner som närmast påminner mig om träslöjdssalen på högstadiet. Vet inte ens vad han har dem till men jag antar att det som såg ut som en svarv egentligen var någon sorts rejäl polermaskin, som säkert skulle kunna få mocka att glänsa som ett fuktigt ollon.
Jag började trevande förklara mitt ärende. Jag sa att jag hade köpt ett par dyra skor som jag ville sula om. Han tittade på dem och sa att han skulle fixa det för 275 spänn. Bara sådär. Som att det var världens naturligaste grej. Jag började stamma lite lätt och fingra nervöst på skorna. Visste gubben verkligen vad han höll på med. Jag misstänkte att om jag lämnade dem utan att försäkra mig om vad han skulle ta sig till med mina skor, så skulle han troligen dundra på ett par traktorsulor så att jag skulle se ut som en riktig jävla douche när jag kom gående i dem nästa gång.
Med en röst som nästan skar sig frågade jag hur han skulle gå tillväga. Hur tunna sulor jag kunde få. Om de skulle synas. Om han verkligen kunde garantera att de skulle förbli lika magnifika som de var. Lahdo bara log. Han betraktade mig länge och jag blev nästan illa till mods för jag kunde nästan känna hans förakt. Sedan sa han bara: Du kan vara lugn, jag fixar det. Fortfarande det där leendet. Så vad annat kunde jag göra än att helt sonika lämna mina små älsklingar till denne okände man. Inget. Så jag kastade mig ut i ovissheten som jag aldrig har kastat mig ut i något.
Jag lämnade skorna och lovade komma tillbaka två dagar senare. Och jag har nog aldrig sovit så dåligt. Men mäster Lahdo är en ärans man och jag måste säga att jag blev smått förbluffad över resultatet. Så otroligt välgjort. Han har garanterat en livslång respekt i mina ögon från och med nu.
Väl hemma flög jag som på små moln av euforin. Det var så lätt att andas. Som att jag just kommit ner efter fem veckor i Himalaya. Jag vankade runt och snackade skit om skor med gummisula och började riva runt i skolådorna efter fler skor att sula om. Hittade ett par som snart kommer att få sig en omgång. Sedan fick Josefine nog och tog ner mig på jorden igen med av sina klassiska åthutningar. NU FÅR DU VÄL FÖR FAN ÄNDÅ TA OCH GE DIG. Jag antar att det är så man säger om man aldrig varit med om en gedigen omsulning.
Lyd mitt råd. Lämna era skor till Lahdo nästa gång. Värt en omväg, som det brukar heta på White Guide-lingo.
I alla fall så började jag höra mig för om en lämplig skomakare. Så jävla koolt jobb. Superretro. Visste knappt att det yrket fanns fortfarande. Min kollega Josefin tipsade mig om sin skomakare i Linné och berättade att han hade ett kusligt temperament och inte drog sig för att skälla högljutt, peka, spotta och domdera om man kom för att lämna in sina dojor och inte hade skött dem ordentligt. Så jävla rätt. Det gjorde att han hamnade på plussidan. I sin iver att verkligen övertyga mig om att han var den enda rätte berättade hon att han även gjorde nycklar. En månglare med andra ord. Tydligen vanligt i skomakarsammanhang. Men jag gillade inte vad jag hörde. Jag är otroligt autistisk när det kommer till nischade yrken. Jag föredrar helt enkelt att de håller sig till en pryl och inte fubbar runt som någon jävla allt-i-allo-fixare. Ingen kan vara bäst på allt men någon kan vara bäst på något. Tydligen litar den där Linnégamängen inte på sin egen förmåga fullt ut utan safear upp med att trycka ut nycklar på löpande band. No pride, no glory.
Jag har redan sett en skomakare på Bangatan i Majorna som i skylten skrävlar med allehanda biverksamheter som nyckelfix och kemtvätt och lite annat skit. Alltid denna jävla kemtvätt. Nänä, sånt imponerar inte på mig. Sedan fick jag höra att det även finns en skomakare på NK. Fy fan!!! Det nästan vände sig i magen på mig. På NK. Vad i helvete är det frågan om egentligen? Som att ta med en påse folköl til Nobelfesten. Snacka om att sabba sin trovärdighet. Sitta och gnida läder mitt i ett fort av gnistrande marmor och dyra tanter. Fruktansvärt. Hade jag varit med i skomakarfacket hade jag krävt att de stängde hans låda omedelbums. Med våld om så skulle krävas. Lite kompanibonk kunde nog vara på sin plats. Han drar ju en hel kår i smutsen.
Det skulle snart visa sig att lösningen låg närmre än jag vågat hoppas på. Femtio meter från min ytterdörr. I en liten skitig källarlokal sitter han. Lahdo. En till synes oansenlig skomakare med blå rock och allt.
Lahdos skomakeri är ett kyffe med ett förmak där mäster Lahdo möter sina kunder. Där är sjukt avskalat. En kassaapparat och en disk samt lite hyllor där han ställer upp de färdiga skorna i väntan på husse och matte. Ingen fjompig displayyta med skovårdsprodukter. Han vet att det skulle göra honom till en jävla frisör och Lahdo är ingen frisör. Han är stans enda äkta skomakare. Dessutom sitter han vägg i vägg med en frisör. I rummet bakom har han sin studio. Sin ateljé. Det är ett stökigt rum fyllt med stora skitiga och gamla åbäken till maskiner som närmast påminner mig om träslöjdssalen på högstadiet. Vet inte ens vad han har dem till men jag antar att det som såg ut som en svarv egentligen var någon sorts rejäl polermaskin, som säkert skulle kunna få mocka att glänsa som ett fuktigt ollon.
Jag började trevande förklara mitt ärende. Jag sa att jag hade köpt ett par dyra skor som jag ville sula om. Han tittade på dem och sa att han skulle fixa det för 275 spänn. Bara sådär. Som att det var världens naturligaste grej. Jag började stamma lite lätt och fingra nervöst på skorna. Visste gubben verkligen vad han höll på med. Jag misstänkte att om jag lämnade dem utan att försäkra mig om vad han skulle ta sig till med mina skor, så skulle han troligen dundra på ett par traktorsulor så att jag skulle se ut som en riktig jävla douche när jag kom gående i dem nästa gång.
Med en röst som nästan skar sig frågade jag hur han skulle gå tillväga. Hur tunna sulor jag kunde få. Om de skulle synas. Om han verkligen kunde garantera att de skulle förbli lika magnifika som de var. Lahdo bara log. Han betraktade mig länge och jag blev nästan illa till mods för jag kunde nästan känna hans förakt. Sedan sa han bara: Du kan vara lugn, jag fixar det. Fortfarande det där leendet. Så vad annat kunde jag göra än att helt sonika lämna mina små älsklingar till denne okände man. Inget. Så jag kastade mig ut i ovissheten som jag aldrig har kastat mig ut i något.
Jag lämnade skorna och lovade komma tillbaka två dagar senare. Och jag har nog aldrig sovit så dåligt. Men mäster Lahdo är en ärans man och jag måste säga att jag blev smått förbluffad över resultatet. Så otroligt välgjort. Han har garanterat en livslång respekt i mina ögon från och med nu.
Väl hemma flög jag som på små moln av euforin. Det var så lätt att andas. Som att jag just kommit ner efter fem veckor i Himalaya. Jag vankade runt och snackade skit om skor med gummisula och började riva runt i skolådorna efter fler skor att sula om. Hittade ett par som snart kommer att få sig en omgång. Sedan fick Josefine nog och tog ner mig på jorden igen med av sina klassiska åthutningar. NU FÅR DU VÄL FÖR FAN ÄNDÅ TA OCH GE DIG. Jag antar att det är så man säger om man aldrig varit med om en gedigen omsulning.
Lyd mitt råd. Lämna era skor till Lahdo nästa gång. Värt en omväg, som det brukar heta på White Guide-lingo.
måndag, augusti 27, 2012
Mikael gillar...
Människor som pratar om sig själva i tredje person.
Jag har kommit på att jag på något skruvat jävla sätt har börjat uppskatta när människor lägger till med den i allmänhet annars så bespottade (o)vanan, egenskapen eller kalla det vad ni vill, att tala om sig själva i tredje person. Inte bara skådespelare, rockstjärnor och andra råoffentliga personer. Kanske särskilt inte dem. Nej jag menar helt vanliga oansenliga människor. Det är så konstigt men samtidigt så väldigt underhållande. Jag blir alldeles till mig av förtjusning när det händer. Det är så rysligt normbrytande. Man balanserar liksom på gränsen mellan sunt förnuft- och fullt utblommad sinnessjukdom. Och det är kanske... karaktärsdanande. Eller något.
Funderade lite på att själv lägga till med men jag tror inte jag har vad som krävs. Josefine reagerade med avsmak i blicken när jag presenterade förslaget. Så jag vek ner mig. Jag är nog inte direkt vad man brukar kalla tredjepersonsmaterial. Är liksom inte tillräckligt mentalt stark och jag misstänker att det ganska snabbt (läs asomgående) skulle medföra mer ris än ros.
Men bara av tanken på att t.ex. min skötsamme granne Ingmar plötsligt skulle ha börjat applicera tredjepersonsvinkeln på sig själv när man springer på honom i tvättstugan är lätt svindlande:
Nu vill Ingmar ha tillgång till maskinerna. Annars blir Ingmar arg. Hör du det? Det är Ingmars tur att tvätta nu. Ingmar har massor av tvätt att tvätta idag...
Så jävla gött!
Jag har kommit på att jag på något skruvat jävla sätt har börjat uppskatta när människor lägger till med den i allmänhet annars så bespottade (o)vanan, egenskapen eller kalla det vad ni vill, att tala om sig själva i tredje person. Inte bara skådespelare, rockstjärnor och andra råoffentliga personer. Kanske särskilt inte dem. Nej jag menar helt vanliga oansenliga människor. Det är så konstigt men samtidigt så väldigt underhållande. Jag blir alldeles till mig av förtjusning när det händer. Det är så rysligt normbrytande. Man balanserar liksom på gränsen mellan sunt förnuft- och fullt utblommad sinnessjukdom. Och det är kanske... karaktärsdanande. Eller något.
Funderade lite på att själv lägga till med men jag tror inte jag har vad som krävs. Josefine reagerade med avsmak i blicken när jag presenterade förslaget. Så jag vek ner mig. Jag är nog inte direkt vad man brukar kalla tredjepersonsmaterial. Är liksom inte tillräckligt mentalt stark och jag misstänker att det ganska snabbt (läs asomgående) skulle medföra mer ris än ros.
Men bara av tanken på att t.ex. min skötsamme granne Ingmar plötsligt skulle ha börjat applicera tredjepersonsvinkeln på sig själv när man springer på honom i tvättstugan är lätt svindlande:
Nu vill Ingmar ha tillgång till maskinerna. Annars blir Ingmar arg. Hör du det? Det är Ingmars tur att tvätta nu. Ingmar har massor av tvätt att tvätta idag...
Så jävla gött!
Lite oprovocerat kulturtipsande
Efter att förra veckan ha pundat skräp-tv tänkte jag passa på att tipsa om tre bra grejer jag sett och läst på sistone:
1. Film: Take This Walz
En bitterljuv relationshistoria om Margo (Michelle Williams) som under en resa blir förtjust i en främling (Luke Kirby) som heter Daniel och visar sig bo tvärs över gatan. Daniel blir lika förtjust tillbaka. Problemet är bara att Margo är gift med Lou (Seth Rogen) och egentligen har det rätt bra.
Men hur bra är "rätt bra" egentligen? Räcker det för att leva ett helt liv tillsammans med den ganska sorglöse kycklingskokboksförfattaren Lou? Det räcker i alla fall för att hon inte ska kunna motstå att fantisera om och lära känna sin lätt stalkande granne lite närmare.
Michelle Williams har sedan fantastiska Blue Valentine lyckats bli lite av en expert i ämnet uppbrott på film. Hon gör det bra. Man kan känna hennes ångest hela vägen ut i tv-soffan och jag gillar verkligen stämningen rakt igenom. Den är rörande och lågmäld. Det är också skönt att se en annan mer seriös sida av Seth Rogen, som förvisso började skrapade lite på den emotionella ytan redan i cancerkomedin 50/50.
Betyg: 3+
2. Film: Weekend
Jag tror att Weekend är den första film jag sett där det inte görs en grej av att det är en homosexuell relation det handlar om. Och det är otroligt frigörande. Homosexualiteten problematiseras inte. Det är ingen komma-ut-film. De lever inte under förföljelse eller något annat hot. Den avdramatiseras inte heller genom att göra dem lustiga eller quirky. De är roliga precis som de är och det är kort och gott en varm och innerlig film om kärlek. Gränsöverskridande.
Årets bästa film. Kanske den bästa på flera år. Det är stora ord men jag tycker den håller för det. Den är extremt dialogdriven och avskalad från visuella effekter. Det är innehållet som är effekten. En konst i sig.
Betyg: 5
3. Bok: Fallet Thomas Quick
Äntligen! Igår lade jag vantarna på Hannes Råstams sista journalistiska mästerverk, "Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare", där han nystar upp Sveriges genom tiderna största rättshaveri. Nu har jag bara läst drygt 100 sidor i den men den är så satans bra att jag tappar andan. Kan inte sluta läsa den. Den är spännande som en riktigt välskriven thriller. En nagelbitare. Samtidigt är den skrämmande ur flera perspektiv. Dels för att man ingående får inblick i hur myten om Sveriges värsta seriemördare byggdes och blev till sanning. Men också för att de verkliga mördarna fortfarande är fria.
Betyg: – (återkommer, men det lutar åt toppbetyg)
1. Film: Take This Walz
En bitterljuv relationshistoria om Margo (Michelle Williams) som under en resa blir förtjust i en främling (Luke Kirby) som heter Daniel och visar sig bo tvärs över gatan. Daniel blir lika förtjust tillbaka. Problemet är bara att Margo är gift med Lou (Seth Rogen) och egentligen har det rätt bra.
Men hur bra är "rätt bra" egentligen? Räcker det för att leva ett helt liv tillsammans med den ganska sorglöse kycklingskokboksförfattaren Lou? Det räcker i alla fall för att hon inte ska kunna motstå att fantisera om och lära känna sin lätt stalkande granne lite närmare.
Michelle Williams har sedan fantastiska Blue Valentine lyckats bli lite av en expert i ämnet uppbrott på film. Hon gör det bra. Man kan känna hennes ångest hela vägen ut i tv-soffan och jag gillar verkligen stämningen rakt igenom. Den är rörande och lågmäld. Det är också skönt att se en annan mer seriös sida av Seth Rogen, som förvisso började skrapade lite på den emotionella ytan redan i cancerkomedin 50/50.
Betyg: 3+
2. Film: Weekend
Jag tror att Weekend är den första film jag sett där det inte görs en grej av att det är en homosexuell relation det handlar om. Och det är otroligt frigörande. Homosexualiteten problematiseras inte. Det är ingen komma-ut-film. De lever inte under förföljelse eller något annat hot. Den avdramatiseras inte heller genom att göra dem lustiga eller quirky. De är roliga precis som de är och det är kort och gott en varm och innerlig film om kärlek. Gränsöverskridande.
Årets bästa film. Kanske den bästa på flera år. Det är stora ord men jag tycker den håller för det. Den är extremt dialogdriven och avskalad från visuella effekter. Det är innehållet som är effekten. En konst i sig.
Betyg: 5
3. Bok: Fallet Thomas Quick
Äntligen! Igår lade jag vantarna på Hannes Råstams sista journalistiska mästerverk, "Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare", där han nystar upp Sveriges genom tiderna största rättshaveri. Nu har jag bara läst drygt 100 sidor i den men den är så satans bra att jag tappar andan. Kan inte sluta läsa den. Den är spännande som en riktigt välskriven thriller. En nagelbitare. Samtidigt är den skrämmande ur flera perspektiv. Dels för att man ingående får inblick i hur myten om Sveriges värsta seriemördare byggdes och blev till sanning. Men också för att de verkliga mördarna fortfarande är fria.
Betyg: – (återkommer, men det lutar åt toppbetyg)
torsdag, augusti 23, 2012
Den ledsna clownen
Det är oklart varför Ulf Brunnberg hatar kvinnor så mycket. Själv skulle han säkert skylla på sin mamma. Han är tröttsam och ryggmärgen i mig vill hata honom, men jag inser att han bara är en ledsen clown. En gång var han den glada clownen Vanheden. Men det är så längesedan nu.
Jag kan bara tänka mig hur han suttit i sitt lilla ungkarlshål, när telefonen slutat ringa och bortom alla strålkastarljus. Där byggde han upp sin vrede. Alla år i tystnad. Så fick han chansen att göra något och valde att göra feminismen till fiende i primetimeradio. Det funkade. Strålkastarna tändes igen. Han hade hittat ett elixir och äntligen var han någon igen.
Det är möjligt att Ulf Brunnberg lever efter devisen Bättre hatad än bortglömd. Men nu har han snart byggt hela sitt kändisskap på plumpa uttalanden och en åsiktstourettes som är upplockad ur lågbegåvade sumpmarker. Och det är bara för deppigt.
Jag tycker synd om Ulf Brunnberg.
Jag kan bara tänka mig hur han suttit i sitt lilla ungkarlshål, när telefonen slutat ringa och bortom alla strålkastarljus. Där byggde han upp sin vrede. Alla år i tystnad. Så fick han chansen att göra något och valde att göra feminismen till fiende i primetimeradio. Det funkade. Strålkastarna tändes igen. Han hade hittat ett elixir och äntligen var han någon igen.
Det är möjligt att Ulf Brunnberg lever efter devisen Bättre hatad än bortglömd. Men nu har han snart byggt hela sitt kändisskap på plumpa uttalanden och en åsiktstourettes som är upplockad ur lågbegåvade sumpmarker. Och det är bara för deppigt.
Jag tycker synd om Ulf Brunnberg.
tisdag, augusti 21, 2012
Revanschen
Apropå skräp-tv så har vi börjat kolla på dokusåpornas dokusåpa, Robinson – Revanschen. Jag, Josefine och Stella. Det var längesedan jag kollade Robinson. Egentligen skiter jag totalt i det men jag måste säga att jag faktiskt uppskattar hur det lägger sig som skön bomull runt hjärnan efter en dag på jobbet.
Bäst är Robinsonrobban. Jag har kapitulerat. Man måste ju bara gilla honom nu. Jag hoppas han tar sig långt den här gången.
Annars är det mest ett visset gäng. Till exempel Johnny Leinonen, en käckgubbe med skägg av syltburksmodell, som både ser ut och låter som att han kommer från Partille. Honom känner jag att jag verkligen vill se lida. Sedan har vi Hjalmtyr Daregård som inte kan låta bli att kåtsnacka om Mirre (en annan gammal räv) och kalla henne för en sockerbit och milf. Christian Ternstedt är ett självgott as som på PG-dialekt hänvisar till sin fysiska form som top notch, trots att han är lösare i kroppen än jag. Till och med efter en kebabpizza.
Värst av alla är Leif. Honom har jag känt inget annat än antipati för sedan första gången jag såg honom. Han har sin hatt och sin jävla Sverigetröja som han verkar göra en sport av att grisa ner till max för att sedan hänga kvar bara för att ingen annan står ut med stanken. Han är så redig så redig så redig. Han ska snickra och rädda dagen hela tiden. Så fort han öppnar munnen så låter det som han är på lipen. Men det som stör mig mest är att alla deltagare tycker han är så himla toppen. Men det är han inte. Han är ett riktigt as. Idag berättade han tänkte när han tog ut sitt lag. Han valde tre killar (inklusive vaniljbullen Christian) för att han ville bygga laget på manlig råstyrka. Sedan valde han två kvinnor så de kunde ha varandra och ty sig till.
Så att de kan ha varandra... 2012 är det sånt som skulle kunna få en av den äldre stammens flyttkarlar att kippa efter andan. Tänk er att Leffe skulle kört samma resonemang om det var två svarta personer, två judar, två förståndshandikappade eller två bögar istället för kvinnor. Då hade det nog tutats i den stora tutan. Inte jättekosher.
Dock måste jag erkänna att det var underhållning i sig att vända på skallen och titta åt Josefines och Stellas håll och se hur de satt och kämpade för att ta in vad deras öron just plockat upp. De höll andan. Jag kunde se hur Josefines käkmuskler spelade Beethovens nia och hur hon mentalt förpassade honom till ett öde som villabränsle via en pelletmaskin.
Stella bara gapade. När hon såg att jag iakttog henne skrattade hon högt och sa:
"Pappa, han är allt en riktig röv, den där Leif".
"Ja Stella, han är en riktig röv."
Bäst är Robinsonrobban. Jag har kapitulerat. Man måste ju bara gilla honom nu. Jag hoppas han tar sig långt den här gången.
Annars är det mest ett visset gäng. Till exempel Johnny Leinonen, en käckgubbe med skägg av syltburksmodell, som både ser ut och låter som att han kommer från Partille. Honom känner jag att jag verkligen vill se lida. Sedan har vi Hjalmtyr Daregård som inte kan låta bli att kåtsnacka om Mirre (en annan gammal räv) och kalla henne för en sockerbit och milf. Christian Ternstedt är ett självgott as som på PG-dialekt hänvisar till sin fysiska form som top notch, trots att han är lösare i kroppen än jag. Till och med efter en kebabpizza.
Värst av alla är Leif. Honom har jag känt inget annat än antipati för sedan första gången jag såg honom. Han har sin hatt och sin jävla Sverigetröja som han verkar göra en sport av att grisa ner till max för att sedan hänga kvar bara för att ingen annan står ut med stanken. Han är så redig så redig så redig. Han ska snickra och rädda dagen hela tiden. Så fort han öppnar munnen så låter det som han är på lipen. Men det som stör mig mest är att alla deltagare tycker han är så himla toppen. Men det är han inte. Han är ett riktigt as. Idag berättade han tänkte när han tog ut sitt lag. Han valde tre killar (inklusive vaniljbullen Christian) för att han ville bygga laget på manlig råstyrka. Sedan valde han två kvinnor så de kunde ha varandra och ty sig till.
Så att de kan ha varandra... 2012 är det sånt som skulle kunna få en av den äldre stammens flyttkarlar att kippa efter andan. Tänk er att Leffe skulle kört samma resonemang om det var två svarta personer, två judar, två förståndshandikappade eller två bögar istället för kvinnor. Då hade det nog tutats i den stora tutan. Inte jättekosher.
Dock måste jag erkänna att det var underhållning i sig att vända på skallen och titta åt Josefines och Stellas håll och se hur de satt och kämpade för att ta in vad deras öron just plockat upp. De höll andan. Jag kunde se hur Josefines käkmuskler spelade Beethovens nia och hur hon mentalt förpassade honom till ett öde som villabränsle via en pelletmaskin.
Stella bara gapade. När hon såg att jag iakttog henne skrattade hon högt och sa:
"Pappa, han är allt en riktig röv, den där Leif".
"Ja Stella, han är en riktig röv."
måndag, augusti 20, 2012
Det här är så jävla sjukt
När klockan slog 21.00 förvandlades Josefine till en sorts verbal dominatrix. Det är nämligen premiärkväll för "Ensam mamma söker" på tv3 ikväll och det är heligt. Inget får störa det. Inget. Om det finns primetime så är detta primetime de fucking luxe. Någon slags nirvana i skräp-tv-sammanhang. Bara det faktum att de börjat kalla det för EMS kort och gott.
Jag försökte lite försiktigt pitcha in permiären av Dallas, men fick en rå blick av kvinnan jag delar säng med. Men, försökte jag och fick ett blixtsnabbt hysch och av det vassa tonläget att döma skulle det ligga en rejäl åthutning att vänta om jag inte dämpar mig fort av bara fan och helst förpassar mig till en annan del av lägenheten. Det är som en ritual. Josefine loggar in på facebook. Där samlas de, ett posse kvinnor, "hemma" hos någon (om de byter varje vecka eller om en alltid är värdinna är oklart) i en liten skara bloggvänner och så frossas det loss. På det sjukaste av sätt.
Under en timma utbyter de sedan hundratals kommentarer där de förfasas (med rätta) över den massiva svallvåg av pinsamma existenser i mansform som smattrar mot näthinnan till tonerna av Tommy Nilson, Thomas Ledin, Mats Rådberg och en massa andra fruktansvärda musikförbrytare. Jag skojar inte. Man tror inte att det ens är tekniskt möjligt att sätta ihop en sådan playlist som serveras ens öron i exakt varje avsnitt. Moraliskt är det inte möjligt. Vad jag förstår är det allra värst i början när de riktiga särarterna ska avverkas. En studie i mänskligt förfall. Precis i skrivandes stund hörde jag hur en man på första dejten med en av kvinnorna (38 år) berättar att hans sperma är död men att han ändå inte tycker att gamla kvinnor ska skaffa barn. Så är det bara. "Take it or leave it. Jag är Jens", sa han. Bara sådär. Hahaha vilken class act.
Förra säsongen var Josefine och hennes "goa gäng" så jävla fast i Ensam mammaträsket att de till och med brukade korka upp sponsorvinet Gosa för att riktigt gå in i det. Snacka om att konceptualisera sitt tv-tittande.
Måndagkvällar är med andra ord helt döda för mig nu under en ansenlig tid framöver. Så förfrågningar om lite vanligt hederligt vardagssupande eller annan lämplig aktivitet mottages tacksamt.
Jag försökte lite försiktigt pitcha in permiären av Dallas, men fick en rå blick av kvinnan jag delar säng med. Men, försökte jag och fick ett blixtsnabbt hysch och av det vassa tonläget att döma skulle det ligga en rejäl åthutning att vänta om jag inte dämpar mig fort av bara fan och helst förpassar mig till en annan del av lägenheten. Det är som en ritual. Josefine loggar in på facebook. Där samlas de, ett posse kvinnor, "hemma" hos någon (om de byter varje vecka eller om en alltid är värdinna är oklart) i en liten skara bloggvänner och så frossas det loss. På det sjukaste av sätt.
 |
| Skärmdump, skickligt stulen av undertecknad från Josefines data. |
Under en timma utbyter de sedan hundratals kommentarer där de förfasas (med rätta) över den massiva svallvåg av pinsamma existenser i mansform som smattrar mot näthinnan till tonerna av Tommy Nilson, Thomas Ledin, Mats Rådberg och en massa andra fruktansvärda musikförbrytare. Jag skojar inte. Man tror inte att det ens är tekniskt möjligt att sätta ihop en sådan playlist som serveras ens öron i exakt varje avsnitt. Moraliskt är det inte möjligt. Vad jag förstår är det allra värst i början när de riktiga särarterna ska avverkas. En studie i mänskligt förfall. Precis i skrivandes stund hörde jag hur en man på första dejten med en av kvinnorna (38 år) berättar att hans sperma är död men att han ändå inte tycker att gamla kvinnor ska skaffa barn. Så är det bara. "Take it or leave it. Jag är Jens", sa han. Bara sådär. Hahaha vilken class act.
Förra säsongen var Josefine och hennes "goa gäng" så jävla fast i Ensam mammaträsket att de till och med brukade korka upp sponsorvinet Gosa för att riktigt gå in i det. Snacka om att konceptualisera sitt tv-tittande.
Måndagkvällar är med andra ord helt döda för mig nu under en ansenlig tid framöver. Så förfrågningar om lite vanligt hederligt vardagssupande eller annan lämplig aktivitet mottages tacksamt.
söndag, augusti 19, 2012
Fågelkvinnan
Vid lunch igår köpte vi varsin lyxsushi och stack ner till Röda sten. Vi satte oss på bryggan och packade upp. fiffande med sojan och wasabin, tog fram misosoppan och skulle just hugga in, när jag i ögonvrån ser hur en äldre herre i kortbyxor och komfortsandaler stegar fram och ställer sig tre meter bakom Josefine. Han går lustigt. Lite som en miljöskadad revyartist. Det är väl klart att vi ska få en dåre till lunchsällskap, hinner jag tänka. Sedan tar han fram ett paket cigg, knackar ut en, tänder den och drar ett djupt bloss. Det sätter honom ur karaktär och får honom att verka nästan normal.
Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.
Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.
Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.
Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.
Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.
Då kommer hans fru in i bilden. Till skillnad från mannen verkar hon rent visuellt vara en vanlig tant. De är ett par som tagit sig ner till röda sten precis som oss. Jag slappnar av och dricker lite miso. Sedan tar jag en maki med lax, lite syrad purjo och sedan har det äldre paret seglat ut ur mitt medvetande. Jag kommenterar för Josefine att jag inte förstår varför alla sushiställen envisas med den där lilla vidriga omelettskivan. Den ser lessen ut och smakar badsvamp. Hon höll med. Det är omeletten som solkar ner en sushitallrik.
Plötsligt lägger jag märke till att det börjar samlas fåglar av olika slag på bryggan bredvid oss. Mycket fåglar. Det är ankor, måsar, trutar, kråkor, skator duvor och en massa andra bösfåglar. Jag känner stressen. En mås flyger på låg höjd förbi, mindre än en armlängd från mitt ansikte, och passar på att slappna av i ringmuskulaturen så att en lös sörja dumpas och landar framför mina fötter. Jag vill spy. Vår utomhuslunch som var så trevlig bara sekunder tidigare har förvandlats till ett inferno. Vad i helvete är det som händer. Jag vänder mig om och möts då av en syn där revymannens kärringjävel står och smular sönder en jävla vetebulle. Totalt kaos råder. Hon har öppnat porten vägen till fjädervärldens Eldorado. Kvinnan skrattar lyckligt medan hon silar smulorna som om det vore guldpulver mellan sina fingrar. Fåglarna blir alldeles tokiga. De flockas om dem. Och oss. Hon njuter i högan sky. Hon är som fågelkvinnan i Ensam hemma II. Mannen står bara bredvid och småmyser och jag undrar om de är förståndshandikappade eller något, men det tror jag inte. De verkar bara vara så in i helvetet respektlösa. Det brinner i huvudet på mig och jag utbyter intensivt mörka blickar och tankekraft med Josefine. Jag ser att hon känner samma sak och hatar dem precis lika mycket som jag, men hon lugnas av (erkänner hon senare) att hon riktigt kunde se hur vansinnet härjade inne i skallen på mig, och att det gjorde att hon kunde slappna av och nästan njuta av situationen i stället.
Plötsligt är bullen slut och paret beger sig av skrockande av förtjusning. Det här var dagens höjdpunkt för henne. Mannen snäpper obrytt iväg sin fimp över bryggan och kvar sitter vi med en dålig känsla i kroppen. Tomma och kränkta. Ungefär som tjockisen i Full Metal Jacket måste ha känt efter att hans "kamrater" överraskat honom i sömnen, med att piska skiten ur honom med strumpor de fyllt med hårdtvål.
Utan att överdriva hade vi runt tvåhundra halvskabbiga blandfåglar runt oss. Det krävs ingen fågelfobi för att förstå det obehagliga i det. Man behöver inte heller vara ett uns hypokondrisk för att inse att när bakterierna är stora som sjöfåglar så är pandemirisken nära. Det var bara att packa ihop och dra. Och ventilera allt hat i bilen.
Av alla sätt att få en utomhuslunch förstörd så toppar detta listan. Inte ens en svärm getingar stressar upp mig så. Och då ska gudarna veta att jag kan bli stressad av getingar.
måndag, augusti 13, 2012
Alkoholism i franchiseformat
När jag och Josefine stod och väntade på en spårvagn på Alexanderplatz Berlin kom ett gäng högljudda dyngalkisar och skapade en lätt obekväm stämning genom att börja trakassera folk i kuren. Trevligt och avslappnat på inga sätt och vis alls. Jag kunde inte höra ifall det var tyska eller svenska de skrek och skränade på. Troligen varken eller. Det var liksom ingen som helst skillnad mot hur valfritt dyngalkisgäng på Järntorget i Göteborg låter. Som om de har ett universalspråk som även innefattar kroppsspråk, för ryckigheten och deras slumpmässiga utfall var helt identiska.
Det fick mig att tänka på debatten om huruvida de rumänska tiggarna tillhör ett internationellt tiggarimperium eller inte. Och om panflöjtsindianerna ingår någon sorts globalt nätverk där de utrustas med ett stycke förinspelad cd-skiva, en poncho och en panflöjt per skalle ( ungefär som det geniala gymklasskonceptet där alla body pump-pass i världen kör enligt exakt samma upplägg). Isåfall skulle det knappast råda någon större tvekan om att de här filurerna också är en multinationell franchiseprodukt. Som 7-Eleven och Dunkin' Donuts.
Oklart var lönsamheten ligger bara.
aj-Päd
Jodåmensåatte...
Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!
Jag gått och skaffat iPad. Måste säga att jag gillar'n, men jag behöver lite tips. Jag är novis. Vilka är de bästa måste-ha-apparna? Lista gärna lite gratis/betalappar. Pleeeease!
fredag, augusti 10, 2012
En go gäng #23
 |
| Folk som gillar att halsa vodka och bränna runt med båt |
I ett försök att uppdatera mig på vad som hänt på sistone ramlade jag över det att sjöfyllerilagen tydligen retat upp ett gäng kändisar så till den milda grad att de gått ut och skrivit under en debattartikel i ämnet. De är nämligen sura för att de inte få supa när de är ute och bränner runt med motorbåten (som de på allvar jämför med att gå eller cykla på land) i detta slags glesbygd de kallar havet runt den stockholmska skärgården. Ja, det är ju beklagligt att de berövas på något så viktigt som att få tömma i sig en bib innan de lättar ankar. Helt jävla sinnessjukt att jämföra en vanlig hederlig sjöfylla med att halsa en flaska vodka, sätta sig bakom ratten, presa pedalen i botten och dra ut på Essingeleden och ratta runt. Det fattar ju alla.
För att ge det hela vikt är det alltid bra att samla ihop lite namnkunniga personer som får backa upp med sin suraste pressbild och en namnunderskrift. I Aftonbladet slår de på stora pukan genom att låta förklara att det är "delar av kändiseliten" som står bakom uppropet. Med på listan finns också Peter Magnusson som själv blev dömd för att vara båtfull 2010 och således har en anledning att känna sig lite svalt inställd till lagen. David Hellenius är också med, troligen för att stötta sin bästis, men verkar inte så pratglad när Aftonbladet ringer upp för att få loss något saftigt att pumpa in i ingressen. Så vad gör man då? Jo man ringer upp några av de andra tungviktarna. Bert-Åke Varg som bara genom att inte vara död ännu adderar en viss pondus, men som också har en del sjövana sedan den gamla goda tiden i Rederiet och som dessutom var så himla bra när han gjorde rösten till Pentti Varg i Fablernas värld.
Proffsigt måste jag säga. Det måste vara som en jävla jackpot att hitta Bert-Åke Varg på listan med tanke på att han lär vara så sur i köttet att journalisten direkt visste att han var ett telefonsamtal från en ät-så-mycket-du-vill-buffé av dårlogik i citatform. Och som han fick:
– Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker. Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt, säger Bert-Åke Varg.
Bert-Åke Varg tycker alltså att man bör skicka in ett litet militärt specialförband, röka ut de som lagt och röstat igenom lagförslaget ur sina hålor, dra med dem till Guantanamo, sätta en påse på deras huvud och skendränka dem till de ångrar sig. De jävlarna. Hahaha... skön onyanserad affekt han talar i, gubbjäveln.
Men varför nöja sig där när man även har turen att ha Ulf Brunnberg på samma lista. Ulf Brunnberg som lyckades med konststycket att under en dryg timmes kvalitetstid i P1, för alltid paxa platsen som ansiktet utåt för människor med ett IQ på upp till 60. Hur skulle man kunna motstå ett litet citat från en kille som i sitt sommarprat pyste ut en svamlig litania om sin trängtan efter en tv-kanal för bara män, eftersom samhället enligt hans åsikt har blivit för fittigt? Nä just det det kan man inte.
– Lagen är fullständigt absurd. Den håller på att döda hela skärgården. Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten, säger Ulf Brunnberg.
Fatta det. Uffe har tappat lusten att köra båt. Det är starkt. Ska det verkligen behöva vara så? HALLÅ svenska folket, gör något. Om gamle Vanheden inte får sänka några järn innan han rattar ut bland kobbar och skär så känns det helt meningslöst för honom att äga båt. En personlig tragedi som mycket väl kan utplåna hela skärgården. Och det är verkligen beklagligt.
Jag tycker det är fantastiskt. Jag ser framför mig hur de sitter där – ett klassiskt rövgäng – och super i sin båt och så kommer de på hur jävla förbannade de är över att någon bestämt att de inte får vara hur fulla de vill. Göran Gabrielsson (vem fan är det förresten?) är bittrast. Han har varit så jävla dum i huvudet att han valt att bosätta sig på en ö och väser att nä nu jävlar får det vara nog. Jag skriver ihop ett brandtal om hur sinnessjukt det är att inte få kröka på sjön och så ringer vi upp riktiga kändisar som också tycker att det är svinviktigt att få vara full när man kör båt. Det kommer bli bra. Det kommer bli jääävligt bra. Vilka kan vi få med?
Jag gissar att de satte målen högt. De hade flow och fick med sig Peter Magnusson och David Hellenius. Men sedan tog det stopp. De flesta förstod kanske hur det här skulle se ut. De fick gå på andra, tredje och fjärde skrapet tills någon kom på att Bert-Åke var en given spelare. Att det här är skulle bli hans sista chans att synas och att Ulf Brunnberg som blir kränkt av precis allting också skulle vara het på att få rambla ur sig lite punchigt gagg. De fick valsa runt med sin artikel och sänka kraven. Inte ens Robinson-Robban och Jockiboi ville vara med på tåget så till slut fick de nöja sig med Linus Wahlgren som peakade under de år han var Bert-Åke Vargs stjärtgosse nere i maskin på Freja, men som sedan gjorde en episk karriärpunka med mästerverket Hundtricket.
Jag hoppas verkligen att det löser sig för dem.
onsdag, augusti 08, 2012
Back in bee
Jaha. Så var semestern över ännu en gång. En dryg månad utan stress och värdig uppkoppling. Har inte gjort ett piss men ändå hunnit med en massa känns det som. En hel del Mellbystrand och lite Berlin nu på slutet (har jag nämnt att jag älskar den staden liga högt som Majorna). Har fått den där vilan. Den mentala fristaden. Fy fan vad jag behövde den i år. Har inte ens orkat med att dra igång något sidoprojekt.
Men nu är jag tillbaka. Tröttare än någonsin men taggad på kul.
Bilden kanske ni undrar över... Ja, vad ska jag säga? Vet inte varför, men jag tycker att den andas rätt så jävla mycket back in business om man säger så. Och det passar ju bra. Two men working on a dream liksom. Fantasi och entreprenöranda. För att inte tala om obehag. Livets salt helt enkelt. Sedan undrar jag jättemycket vad han till vänster har för grejer på sin data.
Ja, det var väl typ det jag ville säga. Häng på!
fredag, juli 20, 2012
Nailbiter
Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.
"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"
Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.
När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.
"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."
Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.
Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.
Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.
Uppvaknandet uteblev.
"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"
Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.
När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.
"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."
Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.
Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.
Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.
Uppvaknandet uteblev.
Summer of nothingness
Tillbaka i Göteborg på en snabbvisit. Skönt. En vecka av semestern har regnat bort i Mellbystrand. Det var längesedan jag kände mig så stressad under en semester. Josefine tycker att jag ska koppla av och jag försöker, men jag är verkligen i behov av bra väder nu. Den där svenska sommaren som brukar romantiseras så. Ett sånt piss. Jag kommer aldrig mer lita på nån svensk sommar.
Bitter? Ja. Mycket!
Jag känner mig sviken och förnedrad av vädrets makter. Kan inte ens minnas när jag frös ollonet av mig i Juli innan. Från och med i år kommer bra väder att vara en bonus, men vi ska börja med att ALLTID emigrera på sommaren – så är det bara.
tisdag, juli 10, 2012
Jag får alltid ångest när SVT sänder sin tolkning av Groundhog Day
Jag la mig på soffan för att ta en power nap och vaknade med en ångestkänsla i hela kroppen. Jag tittade mot tv:n. Allsång på Skansen. Phew! Det förklarade saken. Jag får alltid ångest av Allsång på Skansen. Riktig jävla rå-ångest. Vet inte varför egentligen men jag får en sådan otrolig märklig känsla av det. Det hade förgiftat mig i sömnen. Hela programmet känns lite som SVT:s tolkning av Groundhog Day. Samma låtar, samma artister och samma hjärtligt ekande tomma och klämkäcka skämt till spelad trevlighet – avsnitt efter avsnitt år efter år. Tv-formatet där inga artister riskerar att passera bäst-före-datum utan behandlas som whiskytunnor. Alltså, jag vill inte ogilla Allsång på Skansen (det känns så väntat) och jag vet faktiskt inte ens om jag gör det. Men jag får ångest av det.
När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.
Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.
När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.
Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.
Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!
När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.
Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.
När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.
Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.
Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!
Första dagen på resten av semestern
Nu har jag officiellt gått på semester. Har längtat efter semester ganska intensivt nu sedan ett par månader och nu är den här. Fyra veckor. Det känns egentligen alldeles för kort. Men ändå, gött. Frågan är bara vad man ska hitta på.
Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se
Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.
 |
| Svensk sommar |
Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se
Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.
onsdag, juli 04, 2012
Ångestskapare
Hej alla!
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?
Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?
Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html
tisdag, juli 03, 2012
Rymden, det är det bästa
Jag älskar fan rymden. Är så sjukt fascinerad av vilket fett bygge det är. Universum. Därför blev jag lite till mig nu när jag läste i dn att forskare vid Cern ska hålla en presskonferens imorgon. De ska tydligen presentera sina framsteg i jakten på Higgs partikel. Det handlar alltså om en sjukt liten grej som ingen någonsin sett men som verenda fysiker fått semistånd av blotta tanken på, ända sedan den brittiska fysikern Peter Higgs började jiddra om den i mitten av 1960-talet. Den tros vara den sista pusselbiten som behövs för att kunna svara på grundläggande frågor om universums uppbyggnad. Lösningen på universums hemlighet om man så vill. Det är rätt koolt.
Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.
– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.
Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.
Rymden alltså. Man måste älska den.
Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.
– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.
Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.
Rymden alltså. Man måste älska den.
måndag, juli 02, 2012
Om kaos bor granne med Gud...
... så bor gud på mitt nya jobb.
Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor, och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.
Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått.
Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet.
Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor, och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.
Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått.
Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet.
söndag, juli 01, 2012
Sven Otto i farozonen
Apropå skägg. Den gångna veckan har ju allas vår Sven Otto Littorin varit föremål för ett stycke medial uppmärksamhet igen. Mindre snuskchat och mer högerextremism i fokus den här gången dock. Är faktiskt inte närmare insatt i frågan. Röv eller hygglo? Ingen aning. Det jag vill poängtera är att jag verkligen diggar hans ihärdighet när det kommer till det ohyggliga lilla medeltidsskägg han nu låtit pryda hakpartiet under en ansenlig tidsrymd. Det är som taget ur en gammal riddarsaga. Men ändå. Det är hans och han står för det. Det är rätta takter det. Man ska inte böja sig för vad resten av världen tycker i frågan. Bara för att precis alla andra undrar varför i helvete en person frivilligt väljer att ansa till ett så distinkt vedervärdigt fittskägg. Gillar man sitt skägg ska man behålla det både i vått och torrt. Heja Sven Otto. Låt inte de jävlarna ta ditt skägg, säger jag bara.
Kuriosa:
Extremt obekräftade källor låter göra gällande att det faktiskt var skägget som gav upphov till det numera episka nätaliaset "Dangerzone2010".
Året var 2010 och Sven Otto Littorin visste att det han höll på med var fel. Jävligt fel. Han satt hemma på nätterna putsade på sin pjäs i det dova ljusskenet. Han såg att det var smutsigt det han höll på med men han kunde bara inte låta bli. Det var helt enkelt för eggande att se hur det långsamt tog form, drag för drag, och mitt i all buskighet reste sig så ett hiskligt... skägg.
När han slutligen hade frilagt större delen av sitt käkparti från ansiktsbehåring stod det klart. Det han just hade skapat var en extremt riskfylld liten tingest. Håret som var kvar skulle antingen hjälpa eller stjälpa honom. Inga gråzoner skulle längre existera. Sven Otto visste att det var ett farligt game men han kände att han hade balle nog att spela det. Således fick skägget heta Dangerzone2010.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)