Hungerspelen

Jag brukar ha svårt för masspsykoser när det kommer till litteratur och film. Men jag måste medge att Hungerspelstrilogin verkligen har naglat sig fast. Jag började läsa den första delen (Hungerspelen) under påskhelgen. Blev klar snabbt och blev tvungen att se den på bio med all besvikelse det brukar innebära när man ser en filmatisering. Det märks att det är ungdomslitteratur. Den är enkel och innehåller inte särskilt mycket djup även om där finns en liten samhällskritisk ådra. Den innehåller även en ganska banal kärlekshistoria som jag tänker mig att man kan gilla när man har precis har flyttat upp legolådan på vinden. Men spänningen är det inget fel på. Tvärtom. Det är en riktig sidvändarhistoria. Barn i en postapokalyptisk framtid som tvingas döda varandra på en gigantisk arena i en tv-sänd gameshow som är lika poppis som melodifestivalen. Läckurt. Lite som en blandning av The Running Man och Battle Royale.

På hemvägen från stugan i måndags surade jag mig till ett pitstop på Frölunda torg så att jag kunde dämpa abstinensen med tvåan (Fatta eld). Den var slut på Akademibokhandeln så jag rusade vidare till Bokia. Jag kunde inte hitta den i hyllan så jag frågarde i kassan. Ett ex skulle de ha kvar och den skulle stå bland ungdomslitteraturen. Den kombinerade förnedringen och njutningen. Att vara så körd att jag nästan glidtacklade bort ett par tonnistjejer som stod och läste på baksidan av den första boken och snabbt som fan grabbade åt mig det sista skälvande exemplaret. Jag anade att jag skullebehöva trean direkt efter tvåan så jag förekom mig själv genom att beställa den redan innan jag öppnade mitt nyförvärv. Knappt två dagar tog det vilket är otroligt hastigt för en segläsare som mig.

Nu sitter jag och läser James Freys Tusen små bitar som en slags downer, vilket är lite ironiskt med tanke på temat begär, i väntan på att adlibris ska få tummen ur.

Minicykeln aka "Blå skottet jr"

Idag begav jag mig ut på ett våghalsigt äventyr till bilbrändernas självaste epicentrum. Backa. Jag hittade nästan direkt och måste medge att jag kände av viss nervositet när jag parkerade någonstans i närheten av något som kallas Krumeluren. En medelålders kvinna i ljusblå morgonrock stod och rökte på sin höghusbalkong och tittade skeptiskt på mig. Kan ha varit för att jag parkerade fel, men mer troligt för att jag utstrålade osäkerhet. Det kändes lite crazy att röra sig helt obeväpnad i ett sådant högriskområde men vad gör man inte när man blivit biten. Cykelbiten.

Ändamålet för min utflykt var en Mini-Rex, en klassisk campingcykel, som jag strax skulle köpa dyrt av en trevlig tjej från dalarna. Jag har bestämt att Blå skottet ska få vila en säsong (till) medan jag lägger stadens asfalterade mil under mina minicykeldäck. Som jag har längtat. Jag ska vårda den här hojen. Renovera och fixa och utrusta den med en massa läckra attiraljer. För några år sedan var det hipstervarning på minicyklar men nu när fixie-trenden verkar hålla i sig har minicykel blivit ett fullt legitimt färdmedel för mig. Jag tror till och med att fixie börjar få lite svennestatus nu. Jag har sett några rejäla exempel på hipstercyklar som får det att klia lite i mig (separat inlägg).

Någon som har bra tips på var man ska vända sig för att köpa pynt till sin minicykel, så bara vräk in dem här i kommentarsfältet. Jag vill att hon ska bli som ny. Blå skottet jr.

Lasse Rostbiff

Tack till Kajsa

Det förbjudna

För ett tag sedan försökte jag mig i ord på en liten visualisering. Jag skrev att Daniel Breitholtz skägg fick Lasse Brandmans knullbarhetsindex att öka med femtusen procent, la ut en pressbild på Lasse med bildtexten "Win!". Det skulle jag inte ha gjort. Snart haglade de beska kommentarerna in. Jag hade gått över gränsen. Jag hade varit elak. Jag var en näthatare. Så jag vek mig och lät Lasse Kronér ta smällen istället. Jag var säker på att ingen skulle protestera då och att det dessutom skulle ge mig överhand i en eventuellt framtida dubbelmoralsdebatt. Jag hade rätt. Ingen protesterade. Men jag orkade inte jiddra och glömde snart av det hele.

Dock glömde jag inte den konstiga känslan av att ha blivit mer eller mindre tvingad att plocka bort mitt skämt. Det störde mig. Jag hade vikt mig för att jag inte ville vara en näthatare. Jag hade ju bara dragit ett skämt. Enligt vissa ett dåligt skämt. Taskigt. Smaklöst rentav. Men det var ett skämt och dessutom om en offentlig person som lär ha turnerat in ett antal mille under åren på sina föreläsningar och andra jippon. Är det verkligen rimligt att han ska vara off limits bara för att han är brandskadad? Är inte det diskriminering åt andra hållet? Hursomhelst. Det har gnagt i mig. Jag hatar att bli tystad och jag tycker faktiskt att man får skämta om Lasse Brandman. Och i söndags när vi strosade runt, mätta på hamburgertallrik, i Varberg centrum blev jag plötsligt varse om att vi är fler.

På ett elskåp satt en poster som gjorde reklam för en inspirationsshow med självaste Lasse Brandman och Sveriges tråkigaste hallänning Thomas Peterson. Snacka om kommunikation! Slagkraftigt shownamn ackompanjerat av två splashar. Ah, det vankas alltså både ståupp och succé. Inte pjåkigt. Jag studerade affischen och reagerade på att det kanske var ett aningen bold (eller billigt) knep att lägga en ljuseffekt som ser ut som en fucking påskbrasa i bakgrunden. Men vad gör man inte för att haussa igång ett skönt biljettkräng. Det vilar ju ett rätt massivt ansvar på Lasse-B:s axlar om man säger så. Fatta hur sjukt jävla ball han måste vara för att kompensera upp sin vapendragares totala brist rolighet. Vi snackar om en nivå som gamla människor idag refererar till som Hasse-och-Tage-magi [min anm. Hasse och Tage var enligt uppgifter Sveriges enda existerande humorpar under 60- och 70-talet, och de lär ha haft monopol på det här med att vara roliga under samma epok].    

Jag tittade lite till och insåg att kreatören bakom printenheten inte sparat på krutet, utan verkligen gått loss på brandreferenserna:

"En glödande föreställning". Verkligen!? Är det någon mer än jag som tolkar det som ett frikort? Och jag misstänker att det kommer poppa upp en och annan fyndig lokaltidningsrecension med citat som "Brännande het satir", "Eldig humor" och "Vanställande rolig show" den 15:e maj.

Sexchock

I fredags mötte mig information som med massiv kraft utlöste total anarki och senare ett strängt undantagstillstånd bland mina hjärnceller. Jag är fortfarande medtagen.

Aftonbladet (ja, jag vet att försäkringen inte täcker skador som uppstått i samband med konsumtion av deras "nyheter") rubricerade en artikel med aggressivt raka budskapet: "Myrdal: Det sexuella fick oss att återförenas".

Det överföll mig och jag hann faktiskt inte ens uppfatta vart hän det hela skulle barka innan det var försent. Alldeles fruktansvärt försent. Det var precis som att vakna med känslan av någon främmande persons närvaro i rummet, och innan man vet ordet av så har man fått en hästspruta med bedövningsmedel inpressad i halsen. Resten bara händer och man befinner sig på ett fullt medvetande plan, men är totalt hjälplös inför det vansinniga övergrepp som ska till att braka lös.

Aftonbladet går rakt på sak. Andrea och Jan Myrdal har hittat tillbaka till varandra efter sin uppslitande skilsmässa, som i sin tur tydligen berodde på att Andrea munhuggits om en påse böcker med Henning Mankell (absolut inget konstigt med det). Sedan går de direkt på citat: "Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån, säger författaren." OMAJGAAADDDD!! Den satt där den skulle. Jag kände en omedelbar svullnad på ögats bindhinna. Som efter en välriktad högersving medelst säckhandske. Att mina stackars ögon skulle tvingas förmedla budskapet, om den ofräsche 84-årige författarens sexualitet, till min intet ont anande pannlob är en tragisk historia i sig. Plötsligt var alla viljestyrda muskelrörelser i min kropp helt satta ur spel. Jag skulle bli tvungen att ta mig igenom resten av artikeln stavelse för stavelse som nån lessen jävel med Locked-in syndrome. Ni vet som han i fjärilen i glaskupan.

Några rader förflyter som i dimma och sedan pumpar Andrea in en slagserie med citat som avslöjar mer än någon människa på denna jord kan må bra av:

"Jag kom till honom för att hjälpa honom med packning. Det tände till ordentligt, resten kan du gissa. Jag är en kvinna som inte gillar att springa runt och söka en karl, säger Andrea Myrdal."

Jag säger som Ranelid. Herrrrrrrrrregud! Jag behöver inte gissa. Jag förstår att det har något att göra med hur Jan Myrdals åderbråcksgistna skinnpinne petats in i en eller, gud förbjude, flera av den där tantens kroppsöppningar.

"Jag har mycket temperament och är en latinotjej. Det jag har i handen kan jag kasta. Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella... Han är som en 50-åring! Han tillfredställer mig precis som jag vill."

Som en femtioåring? En man med impotens, girig hängbuk och prostata som en tennisboll alltså? Jag kan inte nog tacka Andrea för att hon i alla fall inte gjorde jämförelsen med en ungtjur, kåt tjugoåring eller något annat vidrigt.

Vid det här laget känner jag mig så mentalt misshandlat att jag knappt vet vad jag heter. Resten av texten förflyter i en, helt enligt Aftonbladets standard, händelselös sörja och jag hinner nästan vaggas in i en falsk trygghet om att inget mer hemskt ska hända mig. Men då sätter de in dödsstöten. Och det är mannen med de ändlösa köttets lustar, Jan Myrdal himself, som tar fram sin dolk och formligen klyver hjärnstammen på mig med sin vedervärdiga slutreplik.

"Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra."

Alltså, jag har inget emot att gamla människor har sex. Tvärtom. Det är säkert jättefint. Dock vill jag inte bli serverad en riktigt så visuellt matig informationsmacka om den gamle vänsterrävens kuk lagom till helgen. För att inte tala om nyhetsvärderingen i det. Att låta en journalist göra en djuplodande redogörelse om en 84-årings med en könsdrift som endast verkar kunna förgöras i Mordor. Finns det verkligen inte något med mer substans. Typ vädret. En extrabilaga på det svenska marsvädret hade kunnat generera ett stående nominering till stora jounalistpriset i jämförelse.

För er tappra få som läst fram till hit vill jag be om ursäkt. Jag vet att det var fel av mig att dra ner er i smutsen, men jag var bara tvungen att få det ur systemet. Det är inte personligt. Hoppas ni förstår att jag bara var tvungen att prioritera min egen hälsa över er. Och till alla er med självskadebeteende. Här har ni direktlänken till ondskans boning.

Appropå smørrebrød

Om Harald Treutiger hade varit dansk hade han varit superstar idag...



Egentligen borde han vara det ändå. Han är skön. Jag diggar honom. Jag skulle vilja Reclaima honom. Göra en "Kony 2012" i Haraldformat. Treutiger 2012 - med syfte att låta honom få en plats i nästa säsong av Stjärnorna på slottet. Vilka är med i uppropet? Hand upp.

Svenskhat & smørrebrød

Sicken helg!

Vi har glidit runt, tittat i affärer och på grejer, druckit öl med jämna mellanrum, utforskat för oss helt nya delar av den danska huvudstaden och på det stora hela trivts jävligt bra. Bodde gjorde vi på Plaza (1 minut från centralen) på översta våningen med egen balkong. Jag gillar Köpenhamn. Även om Köpenhamn inte riktigt gillar mig. Det är en komplex kärlekshistoria.

Vi fick känna av det klassiska svenskhatet. Det omotiverade. Absolut inte av alla men av tillräckligt många för att man kan ana att det finns en slags struktur, för att inte säga kultur, som går ut på att hata svenskarna. Bara för att. Det är lite frustrerande. Jag fattar svenskhatet som baseras på att en massa äckliga malmöiter åker över sundet för att supa, skräna, spy och pissa ner hela stan. Samtidigt känns det som att det var ett tag sedan. Det är ju inte direkt ett ekonomiskt genidrag man gör om man väljer att bli full i Danmark. Det svenskhatet jag snackar om är det som baseras på att man bara finns, ger dem pengar i utbyte mot förplägnad och eller grejer – och andas av deras luft. Man känner det tydligt. Stämningen. Man kan vara hur jävla skön som helst och de behandlar en som piss ändå. Man vill liksom säga till dem att skärpa sig men det går knappast att vinna den kampen. Inte när man är på deras planhalva. Svenskhatet verkar ha blivit så gängse att det nästan går att göra en dna-profil på det.

Förvisso är det ju knappast bara svenskar som får känna hur det är att vara hatad av danskarna. Det är väl snarare så att de är sjukt jävla främlingsfientliga och förbannat enade i det också. Det lär ju knappast vara så att bara folk från Dansk Folkeparti jobbar på barer och i butiker. Rasistpartiet är nog bara mer fokuserat på just muslimer medan det generellt danska förhållningssättet mot omvärlden är att kollektivt hata alla lika mycket. 

Hur som helst kan det kanske vara nyttigt att känna hur det känns att försöka passa in och ändå tvingas stanna ute i kylan. Just sayin.

Sedan har vi smørrebrødet. Helt ärligt. Jag tycker det är piss. Säg vad ni vill. Tipsa mig om det äldsta, mest äkta, överdådiga, fantasirika och mest speciella smørrebrødstället i stan. Smørrebrød är fortfarande bara en jävla macka med orimligt mycket pålägg. Det är verkligen skitsamma om det är varmt eller kallt, tar upp en hel tallrik, och om det innehåller både kött fisk och allt mittemellan. Det är och förblir en macka. Men inte i Danmark. Nä, ohhhh.... där är det kultuuur.

Det finns till och med människor som är kända för sina smørrebrød. Jag menar på riktigt kända. Har ni hört på det? Hur låga krav kan man egentligen ha på en människa om det är fullt möjligt att bli superstar för att man kan slänga ihop en någorlunda god smörgås? Samtidigt står man inte ut med en människa om den bara råkar komma från ett annat land. Vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av det.

Bloggtips

Idag tipsade en kollega mig om bloggen "Reklamare med halsduk inomhus". Briljant i all sin enkelhet. Älskar temabloggar där iden är förklarad redan på domännamnet. Som "Kim Jong Il looking at things". Frågan är om det inte är samma person. Min intuition lutar i alla fall med en säkerhet på 97% åt att det är en reklamare som ligger bakom halsduksbloggen.

Hela konceptförklaringen är för övrigt underbar: Man blir lite nervös när först ingen på ett reklambyråporträtt bär halsduk inomhus, men plötsligt ser man att någon har det och då blir man lugn.

Miljöbilsägaren

Vi har köpt en Peugeot 308 SW och är mycket nöjda med det. Kombi och miljöbil i ett. Silvermetallic. Där bidrog jag till att bibehålla ett stadigt grepp om den åtråvärda svennebananposition nummer ett. Gött.

Nä, man ska inte sticka ut. Tro att man är nåt och köpa ett slösaktigt åk med lädersäten och vardagsrumskomfort. Och absolut inte fler hästkrafter än nödvändigt. Bra med lite lastutrymme också. Bensinsnålt ska det vara. Och automatväxlat såklart. Men dragkrok skulle nog vara att förhäva sig. Eller också inte. Kanske dragkrok ändå. Åka till tippen på helgerna. Lasta grejer. Backa med släp och sånt.

Men någonstans kommer det rinna över. Det känner jag på mig. Någonstans kommer en gnista slå an revoltfnösket i den lilla medelklassrebellen inom mig. Jag kommer troligen bli helt vild. Jag tänker skaffa miljöbevis till bilen och sedan börja nöjesparkera inne i stan. Scouta de bästa platserna, inte för att jag behöver utan för att jag kan, och sedan bara stå där två timmar i taget. Helt gratis. Kanske kommer jag börja sluta lite före alla andra. Särskilt på fredagar. Åka hem till mina egna kvarter och tjyvpassa parkeringar. Bre ut mig sådär onödigt mycket på gatan. Generösa luckor både fram och bak. Sedan kanske jag börjar använda min garageplats som shurgardlager, eller hyr ut den dyrt till vad som helst men inte bilförvaring. Jag ska bete mig. För det kan man när man har miljöbil och allt. Då är man god nog. Då har karman inte en chadde.

"En go gäng" #18

Folk som gillar campingliv

Den jobbigaste (roligaste) autocorrecten jag sett

Jag följer en kille på instagram. Han skärmdumpade ett sådant där klassiskt "damn-you-autocorrect". Så jävla hemskt. Och roligt för oss andra. Det går liksom inte riktigt att leva sig in i den terror han måste ha upplevt under den korta men explosiva sekvensen. Det går bara att snudda vid obehaget och tur är väl det.

Kungen

Nu är det fredag och därför vill jag bjuda på ett TGIF-klipp som en man med mycket god smak skickade till mig nyligen. Vassego!

Urban legend

Apropå rikskuponger. När vi var små brukade en kompis framhärda i att frimärken var lika fullgoda betalmedel som pengar. Att man i princip skulle kunna betala allting med frimärken. Vi ett tillfälle gick vi till och med till den lilla kiosken på Nordmannatorget i Kungälv och försökte köpa var sin 88:an med hans mammas frimärksrulle i högsta hugg. Jag kan än i dag minnas hur kinderna hettade av förnedring när Ted som ägde kiosken gapskrattade oss i ansiktet och frågade om vi tänkte skicka glassen någonstans. Vi lommade skamset därifrån, men min kompis hävdade att det Ted bröt mot lagen. Att det var som han sa. Jag brydde mig inte. Efter den lilla episoden försökte jag mig aldrig mer på frankeringstricket.

Ganska nyligen hörde jag någon påstå att man kan använda frimärken på alla statliga inrättningar. Det fick mig att minas. Samtidigt var det en svindlande tanke. Tänk att betala restskatt, skaffa pass eller handla torr fika i bistron på X2000 – med gammalt porto. Det hade varit so-weet. Bara för att jävlas liksom.

Efter lite powergooglande inser jag dock att det bara är en urban legend. Aldrig får man vara glad. Kan knappt bärga mig ifrån att lägga vantarna på ett saftigt häfte rikskuponger.

Vill-ha-pryl: Rikskuponger

Min kollega brukar betala sin lunch med rikskuponger. Hon snor dem från sin kille som får dem på sitt jobb. Jag skulle också vilja ha rikskuponger. Så jävla skönt retro. Byta till sig lunch mot små lappar med varierande valör, som ser ut ungefär som monopolpenkis. Lite som på den gamla härliga ransoneringstiden. De är bara goda för mat. Man kan inte köpa sprit och bus. Bara lunch.

Och den där krispiga känslan av att man ställer till det lite för samma näringsidkare, som för bara ett litet tag sedan hade för vana att lägga på en extra summa för att man betalade med kort. Rättvisa by hämnd liksom. BAM BAM BAM. Där har du lite kuponger din jävel. Bara vetskapen om att det blir lite jobbigare för dem, för att de i sin tur måste samla ihop kupongerna, kanske stoppa dem i ett litet kuvert tvingas och tvingas gå till banken för att lösa in dem och därmed säkerligen bli fistade av någon omotiverad bankavgift på kuppen. Det gör rikskuponger till en nästan sexigt analog produkt.

Mmmm... Rikskuponger.

Fuck them if they can't take a joke

Har just avnjutit Jonas Gardells krönika "Helga humorn", två veckor efter alla andra. Fy fan vad bra. Han lyckas verkligen formulera exakt det jag känner inför den tröttsamma långtråkiga näthatsdebatten. Han skriver om medieklimatet där varje skämt när det förs vidare uppförstoras till ett "hån", där varje rolig formulering omdefinieras till "mobbning". Han kallar det de humorlösas hämnd, ledd av Aftonbladet och Expressen. Och han har helt rätt. Det är fan helt otroligt när man tänker på det.

Men det stannar inte med kvällsblaskorna. Precis samma klimat har börjat råda i alla forum där folk tycker och tänker helt fritt. Inte minst i bloggdammen. Nu är jag förvisso ingen komiker, men jag har kommit på mig själv allt oftare med att tona ner mina syrligaste skämt och ilskna kommentarer, bara för att inte trampa på ömma tår. Jag har låtit mig kuvas och jag hatar det. Det är obra. Det leder till dåligt omdöme och dåligt avvägda skämt. Tråkigt. Precis lika lite som Gardell menar att Ranelid verkligen behöver lobotomeras bara för att han twittrar det, i samband med att Ranelid hävdar sina egna bedrifter som större än Nobelpristagarnas, lika lite menar jag att jag verkligen vill plocka fram ett pumphagel och gå loss när jag utsätts för allsköns idioti i min vardag. Det är bara så jävla skönt att ta i lite ibland.

Jag älskar hur Gardell jämför kvällspressens relation till sanningen med sitt eget rövhål; beundransvärt tänjbart. Och jag välkomnar hans uppror mot en bokstavstolkande medietillvaro med en stor applåd.

Klapp. Klapp. Klapp. Klapp

Den där tiden i månaden...

Så var det dags igen. Sista paret linser. Det är lika välkommet varje gång. Ungefär lika lajbans som alla kvinnor måste tycka det är att plöja ner sina pengar på mensskydd. Det är ett nödvändigt ont som borde subventioneras. Jag är ju handikappad goddammit. Hit med hjälpmedlet bara. Glasögon är liksom inte ett alternativ. Inte med mitt synfel. Det skulle inte finnas en chans i helvetet att jag skulle få ligga igen. Om Josefine nu inte råkar hysa amorösa känslor för killar som Milton i Office Space.

Ledsamt men sant. Jag skulle se ut som en fisk hur jävla mycket laser de än skulle slipa glasen med. Det är ett faktum jag blev våldsamt varse 2006, när jag lyckades komma över ett mindre parti piloglasögonbågar av större modell, och optikern sänkte mig totalt genom att förklara för mig att, med mitt synfel skulle min näsrygg aldrig orka hålla upp tyngden av de glasblock som skulle få installeras i bågarna. Det var ett nederlag.

Men. Jag har haft linser sedan jag var 14 år och trivs faktiskt ganska bra med det. Har provat det mesta på marknaden skulle utan att slå mig allt för mycket på bröstet våga påstå att jag är lite av linsbärarnas McGyver. Som jag har trixat med olika sorter och tänjt på deras förbrukningslängder för att riktigt maxa den ekonomiska insatsen. Så har jag även provat ett antal linsleverantörer genom åren. Några bra och några struliga. Och en riktig jävla usel (Nordic Lenses) som inte bara lät mig vänta på linserna i nästan fyra veckor, utan även verkade ha förvarat dem i en pizzaugn med tanke på att två av sex par var helt deformerade och eller frasiga = dålig överraskning. Blir rasande bara av att minnas det.

Nä, ska man handla linser på nätet. Och det ska man. Då är det banne mig Lenson som gäller. Det säger jag inte bara. Jag menar det. Bra priser, bra service, snabba leveranser och mycket trevligt bemötande om man har frågor.

Saker man gör tillsammans II

Går på vernissage. Blir fulla som två ägg. Ropar in korvkonst för tusentals kronor.

Saker man gör tillsammans...

Idag var jag hemma från jobbet. Känner mig ganska krasslig och tyck-synd-om. Ledvärk, illamående, feberfrossa och sånt. Då är man inte så tuff. Josefine mår också lite so so. Det är trist att må dåligt. Men det är också lite mysigt för man kan passa på att hitta på grejer ihop då. Sånt man inte gör varenda dag... T.ex. så gav Josefine mig nyss en komplett manikyr. Vilken grej va. Det har jag aldrig fått innan.

Hon började med att polera upp en medelglans på naglarna med slags polersvamp. Sedan applicerade hon en cleanser med inbyggd peeling typ, som hon masserade in på naglarna. Vidare strök hon på ett lager myrrolja som tydligen stärker och bygger upp. Det blev blankt utav bara fan. Glans 8. Till sist applicerade hon en mjukgörande nagelbandsconditioner och smörjde in mina händer med en mandel/jojoba-handkräm.

Nu så här direkt efteråt är det svårt att tro att de här späda tassarna alldeles nyss såg ut och kändes som ett par grovarbetarlabbar. Formade av kontorstidens tand och hårt tangentbordsknattrande. Luktar gott gör de också.

Missa inte:

Måns Zelmerlövs fantastiska revansch

Jag sitter här och känner mig alldeles varm i kroppen. För Måns Zelmerlöws skull. Han har hittat rätt. Äntligen!

För ett tag sedan pratade han ju ut i Veckorevyn om hur pissig hans resa till Eritrea hade blivit som liten pöjk. Det visade sig vara ett riktigt rövland. Det känns som sagt orättvist att det skulle drabba honom. Och det var heller ingen glad Måns vi fick möta i det reportaget. Helt förståeligt. Ingen lastar Måns för det. Tvärtom. Vi förstår honom. Vi hade alla backat Måns om han sa att han hatar det där Afrikat efter ett sådant svek. Precis som vi gör när den där slarvan Serneholt lämnade honom. Så gör man bara inte.

Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi oroade oss. Det gjorde vi allt. För om Måns inte är glad, vem fan är glad då? Vi såg ju alla hur han började leva destruktivt. Hamnade i en nedåtgående spiral. Begravde sig i jobb och kvinnor.

Han hade alla odds emot sig men höll skenet uppe. Vi andra höll andan. Alla vet hur illa det kan gå. I slutändan skulle det leda det till depression, tomhet och självförakt. Måns skulle bli en spillra av sitt forna jag, han skulle fokusera på det dåliga börjar knapra piller för att bli glad men bara bli sämre. Till slut skulle Måns vara bortom räddning. Han skulle bli paranoid. Försvinna från den sociala sfären. Gå ur Facebook. Sluta tvätta sig. Bygga ett fort av hämtpizzakartonger och läskburkar. Men värst av allt, han skulle börja tillfredställa sig lika tvångsmässigt som håglöst, till bandade avsnitt av Efter tio med Malou von Sivers, mellan a-kasseutbetalningarna.

Men så hände något. På något mirakulöst sätt lyckades han vända all motgång till medgång. Mitt i all den där mörka sörjan lyckades han finna sig själv. Inte många hade haft den energin och den mentala råstyrkan att gå vidare. Men Måns hade den och det är därför vi älskar honom så mycket. Inte nog med att han kom ut okej på andra sidan. Stärkt av sina erfarenheter beslutade han att ge Afrikat en andra chans. JA, NI LÄSTE RÄTT. Han beslutade sig för att satsa allt på ett kort och bege sig ner till kontinenten som en gång ödelade hela familjen Zelmerlöws sommarresa, med sin dåliga air av krig, diktatur, den skralaste all inclusive-buffén i mannaminne och andra misäriga grejer. Se sina demoner i vitögat.

Det är strongt. Hatten av för det Måns. Det kunde ju i princip gått hur som helst.

Därför var det med glädje jag förra veckan läste Expressens uppföljning:

Måns tog alltså sikte på Sydafrika. Med sin akustiska gitarr skulle han ge ungdomar framtidshopp. Väl framme kom han till en skola. Drog ett par barréackord mot aids och träffade snabbt vänner för livet.

Det tjoas och tjimmas på roliga timmen. Alla vill vara kompis med den vite mannen i sin blå t-tröja och sina kritvita bermudashorts. Måns blir snabbt klassens kung. Tror jag det. Det är helt enkelt sådan Måns är. Och det är bra det

Måns showar med Cara Mia. Får flow och börjar stajla sig med ett härligt partytrick. Eleverna blir som tokiga. Luften vibrerar. Stämningen är extatisk.

Efterår säger Måns: "Du såg själv inne i klassrummet vilken glädje och energi som uppstod när vi sjöng tillsammans. Alla ville vara med och när man syns och får en identitet blir man starkare mentalt."

Det gläder mig att Måns har fått en nytändning. Han känner att han har hittat rätt i livet och han om någon är värd det. Tänk vilken fantastisk solskenshistoria. Vilken fantastisk revansch mot det där Afrikat. Heja Måns Zelmerlöv. Jag vill inte höra ett enda litet missunnsamt ord om Måns. Det säger jag er bara.