
En filt med ett läckert indianmotiv typ. Drömfångare, hövding, örn och hela paketet. Jag undrar lite hur man tänker när man köper en sådan. Hur det ser ut hemma? Jag ser vattensängar, hemmabarer, obskyra furuperversioner och takfläktar med mycket mässing och rotorblad med någon sorts rottinginfattning. Jag vill inte låta fantasin skena iväg längre än så. Då blir jag inte bra för mig själv.
Samtidigt blir jag lite glad. För visst är det skönt att det finns människor som hänsynslöst går mot alla modebloggsevangelier. Egentligen är det mycket mindre vansinne att köpa en sådan här jacka och digga den öppet, än att vara en sådan som ser att Elin Kling eller någon annan profet verkar tycka att haremsbrallor är het skit och slaviskt ställer sig i kö för att få köpa.
Skit samma. Det här skulle handla om indianer.
När jag var liten så gick jag i samma klass som en tjej som hette Tanja och kom från Bolivia, eller om det bara var hennes pappa som kom därifrån. Det spelar ingen roll. Mamman hade i alla fall träffat en Bolivian och tillsammans fick de en dotter. Pappan hade stannat i (eller flyttat tillbaka till) Bolivia och flickan bodde med sin mamma på samma gård som jag. Vi var lika gamla och brukade leka ihop och började senare även i ettan tillsammans. Allt var frid och fröjd.
En dag när vi skulle prata om andra kulturer i skolan ropade vår fröken fram flickan och släppte bomben. Tanjas pappa var en indian. På riktigt. Jag minns att det nästan svartnade för ögonen på mig. Min skalle höll på att sprängas. Jag var kompis med dottern till en riktig indian. Det gick knappt att greppa. Det kändes overkligt och det bör tilläggas att jag vid denna period var mycket fixerad av vilda western, cowboys och indianer. Zeb Machahan var min största idol. Han gick jämt runt med kniv och var alltid klädd helt i läder med fransar, och så var han god vän med indianerna. Han kunde prata deras språk. Jag tyckte att det verkade så in i helvete koolt att få hänga med indianer. Rida med dem, kriga lite och sitta i någon hövdings tipi och bolma. Och så var jag polare med en indiandotter. Det var fanimej kattens pyjamas hela dagen.
Jag såg en skrynklig hövding med fjäderskrud, tomahawk och hela prylen framför mig. Om jag höll mig väl med Tanja skulle jag kanske få träffa honom någon gång. Inte så troligt för vad fan skulle en sån snubbe i vårat arbetarklassområde att göra. De andra farsorna jobbade på Volvo, nåt byggföretag eller körde lastbil. Det fattade man ju att en indianhövding har lite viktigare grejer för sig än att bo i höghus. De har ju sina krig att sköta och så måste de hela tiden vara på sin vakt så inte blårockarna hittar dem. Roddigt värre. Därför var det heller inget konstigt att hennes pappa aldrig var hemma hos dem.
Så var det dags för skolavslutning i tvåan eller trean tror jag, och Tanjas pappa skulle komma. Jag var mer spänd på det faktum att jag äntligen skulle få se en tvättäkta indian än på att tio veckors sommarlov stod för dörren. Det här var det största. Jag tjatade om det och jag minns att jag var helt nervös när vi gick till skolan den dagen. Alla barnen skulle samlas på en kulle utanför skolan och sjunga inövade sommarsånger. Föräldrarna skulle malligt stå nedanför och se på hur fina och duktiga deras vattenkammade söner och döttrar var. Jag kommer ihåg att jag febrilt lät ögonen leta sig genom folkmassan för att få syn på hövdingen. Men jag såg honom inte. Till slut hittade jag Tanjas mamma, men hon stod bara tillsammans med en väldigt solbränd snubbe i skjorta och chinos. Vad var det för jälva crap? Det kunde omöjligt vara hennes farsa. Han var ju ingen riktig indian.
Jag minns vilken kalldush det var när mamma försökte förklara för mig att det visst var Tanjas pappa och att, jo han var allt indian. Precis som över hälften av hela bolivias befolkning. Men de var inte samma typ av indianer som de nordamerikanska westernfilmsindianerna. De red inte omkring, krigsmålade och dödade bufflar. De kunde jobba med vad som helst, de körde bil och många var väldigt fattiga. Jag kände mig lurad och förnedrad.
Jag vet att jag det tog mig lång tid att komma över den besvikelsen och fortfarande kommer jag att tänka på just den historien om Tanjas pappa när jag ser ett klassiskt indianmotiv.
Det är inte säkert att det var exakt så här det var, men det är så jag minns det.




