torsdag, oktober 08, 2009

Pilgrimsskägg, pianotänder och cynism i ett och samma paket

När jag kom till kassan i bokaffären och skulle betala för "Mannen under trappan", såg jag att det låg en liten trave med Paulo Coelhos "Livet - Utvalda citat". Och så kräktes jag lite i munnen. Som att hans kulturdåd inte bringat nog med skada som det är. Jag menar...

"De enkla sakerna är de mest speciella och det är bara de visa som lyckas se dem."

"Vi måste glömma det vi tror att vi är för att bli det vi verkligen är."

"Kärleken är nyckeln till att förstå alla mysterier."

För det första är det otäckt på alla sätt och vis att bara komma på tanken att samla ihop en massa tomt prat och sälja som "visdom". Jag kan riktigt se hur han satt som Narcisssus med en fet vinballe medan han bläddrade igenom all bullcrap han kommit upp med hittills. Och det är en hel del. Han nöjer sig liksom inte med att han redan lyckats sälja skiten en gång. Nä, nu ska han peta ut det allra göttigaste och kränga på sina trogna lamm exakt samma fraser en gång till – i högkoncentrerad form. Om inte det är cynism så vet jag inte.

Av alla sätt att förnedra en läsekrets...

Och vad är det egentligen för människor som klarar av att lida igenom 128 sidor med sån jävla dynga? Inte bara frivilligt utan även kan tänka sig att betala för det. Jag skulle verkligen vilja veta. Vem sätter sig på allvar och suger i sig av hans pretentiösa livsfilosofijidder, och tycker att det är STORA tankar. Ja, förutom Agneta Sjödin då, som troligen njuter upp sig själv i pilgrimsbrygga bara av att uttala hans förnamn.

"Det enda sättet att fatta rätt beslut är att ta reda på vilket beslut som är fel. Det är att undersöka den andra vägen utan att bli rädd eller uppgiven, och sedan fatta sitt beslut."


Ehhh... H-A-L-L-Å? Ser hans trotjänande läsare verkligen inte se att det är skrivet i piss? Kan man ta en längre omväg för att säga "Prova dig fram"? Nä usch. Jag är verkligen inte förtjust i den mannen och hans miljardärsflabb. Han har skaffat sig en tandrad i elfenben också. Som en kul grej. Det är sånt man kan göra när man gör feta bee's knees på vilsna människors desperata jakt efter lycka. Jag får lust att vrida om näsan på honom. Hårt. Och ge honom lite stryk också. Bonk liksom.

onsdag, oktober 07, 2009

Mannen under trappan

I söndags gick sista delen av Mannen under trappan på svt. Otroligt bra serie som baseras på Marie Hermanssons bok med samma namn. Skådespel, foto, scenografi och ångest av bästa sort. Den fick mig att drömma fuktigt om att montera ner den del i demokratin som gör det möjligt för kanaler som TV4 och Kanal5 att göra egna dramaproduktioner. När det kommer till drama slår svt de sina konkurrenter fingrarna. Det känns att det ligger heder och kärlek bakom deras produktioner. Kanske är skattesystemet och tv-licensintäkter en bidragande faktor eftersom de vanligtvis slipper hora in sin produktionsbudget via smutsiga sponsavtal och tyska samproduktioner. Men inte bara.


Det är nåt med fingertoppskänslan, och i det här fallet även det faktum att Jonas Karlsson (sveriges absolut bästa skådespelare genom tiderna som aldrig gjort en dålig roll) spelade huvudrollen. Han fick schizofrenin och det gradvis stegrande psykiska förfallet hos sin karaktär att sträcka sig genom rutan och lägga sig som en våt film över mig i soffan. Det var gåshudsbra. Allting.

Därför gick jag i måndags raka vägen till en pocketbokhandel och köpte mig ett exemplar av boken. Så har jag aldrig gjort förut. Läst boken efter jag har sett filmen (eller ja, serien). Nåväl, nu är den min nya spårvagnsläsning. Mycket pasande. Att stänga ute allt dårskap med ännu mer dårskap.

måndag, oktober 05, 2009

Larry Lovers

Träffade på Morgan Larsson (en av programledarna i Christer på P3) på vagnen hem idag. Vi hälsade och sedan gick han rakt på sak. Han frågade om jag gillade Curb Your Enthusiasm. Jag sa att jag älskade det, att det är min absoluta favoritserie någonsin och att jag älskar Larry David. Jag såg hur Morgan lös upp. Han älskar också Larry. Förbehållslöst. Det är en fin gemneskap. Att vara Larry lovers.

Sedan diskuterade vi Larry och olika jobbiga situationer hela vägen hem. Jag berättade att jag har slutat prata om Curb med nya bekantskaper, bara av den anledningen att så många inte verkar ha fattat hans storhet, och att jag har svårigheter att kunna känna respekt för människor som inte älskar honom lika mycket. Jag vill helt enkelt inte veta. Morgan höll med och berättade att han ofta hamnar i prekära situationer på grund av samma anledning. Och plötsligt mindes jag varför jag gillar Morgan så in i helvete mycket. På många sätt påminner han exakt om Larry.

Update:
Kollade just anndra avsnittet i sjunde säsongen av Curb Your Enthusiasm. Det är underbart. Faktum är att Larry har botat min rädsla för att bli tunnårig. Eller rädsla och rädsla. Jag har tjockt hår och ingen i min släkt är tunnhårig så jag ligger inte så pyrt till från början. Men man vet ju aldrig. Och om oturen skulle var framme så skulle det inte kännas så jäkla farligt. Nästan så jag önskar att jag blir flint. Nästan.

Högsbosnack

För ett litet tag sedan hörde jag hur en Högsbo-drottning (platinablonderad 37-plussare i mc-jacka, jeans med mycket strass och hesare stämma än Bonnie Tyler) beklagade sig för en lite tyngre kopia av sig själv. Hon var så himla trött på nånting. Om det var jobbet, barnen eller sitt senaste palatsragg* vet jag inte. Vad det än var så fick hon "rassja" (med extremt rullande R) på det. Rassja. Vilket ord. Jag har inte hört det sedan jag var liten. En kompis blendmamma från Mölndal brukade slänga sig med det i tid och otid. Hon fick rassja på allt och det var minsann inte nåt bra att få. Rassja. Ett slags nervöst stressyndrom typ. Jag trodde att det var ett dött uttryck, att de sista narkomanerna som använde det hade plockat ner skylten för länge sedan. Men tydligen inte i Högsbo.

Idag delade jag ånyo vagn med en samlig käcka invånare från ovan nämnda stadsdel. De charmade oss medresenärer genom att högljutt deklarera att en kille i gänget satt och luktade "sagge" (gammelsynonym för sperma). Alla blev jätteimponerade. Och killen fortsatte i väl två hållplatser om inte mer, att informera precis alla avstigande och påstigande om sin kamrats omisskännliga saggeodör och att det kom sig av att någon hade "saggat" på honom. Fantastisk nivå.

Jag tror att jag måste ta och börja hänga lite i Högsbo. Det verkar vara lite av en lingvistikarkeologisk biotop.


* Palatsragg är ett ragg som kan berätta självupplevda historier från minst femtiotalet och fram till idag. De är alltid överförfriskade och finns i gross på det klassiska stället Palace i Göteborg. De lever för att få gnida sig lite mot yngre människor.

Hallå?

Ingen bebis än. Segt. Dagen D var i lördags. Vi var laddade. Vi var redo. Men inte ett jäkla tecken på att den var sugen på att komma ut till oss i ett höstkallt Göteborg. Kan i och för sig förstå den ur höstaspekten, men vaffan. J är färdigväntad, jag är färdigväntad, Juniorette har nog gett upp hoppet och Ryssland verkar skita i vilket.

Så får man be om lite respekt för sina föräldrar tack. Ut. Nu.

...hallå?

torsdag, oktober 01, 2009

Kulturmys

Jag erkänner jag är en tv-pundare. Älskar dålig tv. Det kan vara så avkopplande. För att inte tala om att låta hjärnan vila ut till ett saftigt krigsspel. Men när man lever ihop med en högkulturell flickvän så behöver man ibland kompromissa lite. Göra sånt som båda gillar. J nöjer sig inte med hur låg nivå som helst säger hon. Hon kräver att få dyka ner i ett stycke förkovrande litteratur då och då. Därför har vi beslutat att börja med bokdagar. Ni vet, när man bara låter tv:n vara avstängd hela dagen och istället kryper upp i soffan med en god bok (för att använda ett slitet uttryck) och och bara njuter av en medryckande historia i den fantastiska världen av ord. Kultiverar sig lite helt enkelt.

Själv har jag ju inte behövt läsa en medioker roman på flera år. Det är en riktig lyx. Min bokhallick (J) ser, som jag berättade om förra veckan, till att jag inte behöver läsa något under 4 i betyg. Både jag och J delar nämligen kärleken till det skrivna ordet. Fascineras av språket och alla känslor man kan förmedla med det.

Och i söndags åkte vi till bokmässan så att J fick träffa sin favoritförfattare och lägga vantarna på ett signerat exemplar av någon specialutgåva med begränsad upplaga. Kul. Några av de allra bästa böckerna jag har läst är hennes tips.

Men det är klart, vi tycker ju inte lika i riktigt 100% av fallen...

onsdag, september 30, 2009

Bye bye Lidl

Lidl på Stigberget har klappat igen. Trist för de som förlorar jobben. Hoppas de får plats på Ica eller Hemköp. Lidl önskar jag inget gott. Jag visste att det skulle gå åt helvete. Vi diggar inte tysk lågprismat i Majorna. Det passar inte oss. Av nån anledning verkar DDR-sortimentet dock funka alldeles utmärkt i Linné (se bara på Netto som det blomstrar där), vilket jag finner jävligt lustigt.

Hur som helst. Tysken har äntligen checkat ut. Gött. Frågan är bara vem som härnäst ska försöka sig på att skapa lite lönsamma bee's knees i butikslokalen som gud glömde? Ingenting har överlevt där över ett år de senaste tio åren.

tisdag, september 29, 2009

Serieförnedrad

Något av det mest förnedrande jag vet är när jag tömmer Rysslands låda och han ALL-jävla-TID sätter sig strax bredvid, lägger sig till rätta och övervakar hela processen med en bister kattmin. Han glor på mig. Hans lilla huvud följer varenda rörelse jag gör med den lilla bajsspaden, som jag silar upp hans små vidriga små bajskorvar och bänder upp kissklimparna med. Han kollar så att jag gör rätt, att jag inte slarvar, och jag kan riktigt se hur den lilla dryga jäveln ligger där och ger mig nedsättande kommenterarer. Den lilla lathögen fullkomligt älskar att se när andra arbetar. Njuter. Som jag ser det har han tre favoritintressen:

1. Bli påfylld där fram.
2. Tömma task och tarm i en färsk hög sand.
3. Titta på när någon städar upp hans skit.

Varje gång jag efter mycket pust, stånk och svordomar äntligen är klar så ska han fram och kontrollera. Som en sadistisk lägervakt. Så fort jag lägger ifrån mig spaden tränger han sig fram och börjar besiktiga arbetet (luktar och provgräver lite). Sedan tittar han alltid upp på mig, kisar med ögonen och signalerar helt empatilöst "Piss off dude". Som vore jag mindre värd än bajskorvarna jag precis plockat upp. Och det slår aldrig fel. Jag hinner inte ens lämna hallen innan han ska ta oskulden på den nyrensade lådan. Lägger en dubbel. Alltid. All. Tid. Då vill jag strypa honom. Men det gör jag inte.

Jag hatar kattlådor. Jag hatar att tömma dem. Med stort H. Det är fanimej det allra sämsta med att ha katt. När J hade övertalat mig till att skaffa katt så var dealen att hon skulle ansvara för all lådtömning. En månad senare blev hon gravid och kattlådan blev min nitlott. O Livets ironi.

Men jag gillar honom ändå. Kattskrället. Trots att han serieförnedrar mig.

måndag, september 28, 2009

Smittan sprids på spår över hela stan

Mår fortfarande inget vidare. Bättre än i lördags, men sämre än igår. Hatar smittor. Först trodde jag att det var Juniorettes fel. Dagisbarn är som bekant små vandrande gödselspridare när det kommer till smittor. Dock har jag dragit mig till minnes att jag på vagnen hem förra veckan, var med om något som högst troligt kontaminerade mitt inre och bidrog till att sätta mitt immunförsvar helt ur spel.

När jag på måndagen hoppade på 3:an mot Majorna, knep jag den sista platsen. Längst fram. En av de platser som främst är till för äldre och handikappade medborgare. I brist på både det ena och det andra, och med tanke på att jag bland alla skolkids kanske ändå kunde klassas in under seniorkategorin, tog jag för mig av sittplatsen. På sätet bredvid satt en helt vanlig kines i femtioårsåldern. Allt var frid och fröjd. Ända tills nästa stopp vid Valand. Det formligen vällde in människor och fyllde vagnen. Jag spanade efter pensios och rörelsehindrade men kusten var klar. Bara att sitta kvar. Trodde jag.

Plötsligt tornade skuggan av en vidunderlig kvinna upp sig framför mig och kinamannen. Hon såg rejält ofräsch ut i sin gröna parkas, grova cat-kängor och ett par hudfärgade fleecebyxor som var grovt texturerade av smutsgrå noppror. Hennes hår var stripigt och såg ut att ha blivit tvättat i chips de senaste femton åren. Hon såg mentalt okry ut, men jag tänkte att det inte per automatik ger förtur till sittplatserna, så jag satt kvar. Jag kände hennes sötsurs stank fräta elakt i mina flimmerhår och jag lovar att den toppar allt jag någonsin känt innan dess. Hon var precis på väg att passera och förflytta sig längre bak i vagnen, när kinesen reste sig och gav upp sin plats. Fleecebyxkvinnan högg platsen på mindre än en hundradels sekund och plötsligt var vagnen sådär rusningstrafikfull att jag omöjligt skulle kunna fly även om jag hade försökt. Jag kände hur paniken rusade inom mig. Jag var fastkilad bredvid en människa vars kroppsstank inte går att göra rättvisa med ord, så jag tvingades gå in mig själv och fokusera stenhårt på en liten svart fläck – för att inte kräkas och dö på plats. Jag försökte att andas så sparsamt det bara gick men stanken trängde in i varenda kroppsöppning och penetrerade varenda por på min kropp. Den kletiga odören fäste sig som smält späck i mina luftrör och lämnade en vidrig eftersmak i min munhåla. Den vanhelgade hela mig och jag kände mig oren.

Alla som stod runt omkring vände sig bort och några begravde reflexmässigt sina ansikten i armvecken. Jag försökte resa på mig men misslyckades i all trängsel. Med nöd och näppe lyckades jag ändå vrida mig mot gången och försökte belöna mig själv genom att tänka på den renande duschen jag skulle ta så fort jag kom hem. Det hjälpte föga. Mina ögon tårades av anspänningen från mina sammanpressade käkar och jag kom på mig själv med att skicka mörka blickar, färgade av ett brinnande hat mot kinesen. Jag önskade honom en ond bråd död för sitt fula svek. Gång på gång möttes våra blickar och han förstod nog vad jag tänkte för hans ögon flackade nervöst åt olika håll. Han visste att han hade lämnat mig i sticket. Att han gjort det fula.

På Järntorget lättade trycket och jag kunde äntligen resa på mig. Komma bort. Självklart var det även kvinnans hållplats och hon lufsade långsamt av men efterlämnade sig en generös portion os som skulle räcka hela vägen hem. När jag äntligen var framme och klev av var jag gråtfärdig och allt jag kunde tänka på var svininfluensan. Vad än kvinnan bar på så hade jag det också. Att använda sin tunga för att rengöra väntrumsstolarnas galonklädsel på en infektionsklinik hade varit mindre riskfyllt. Det var jag säker på. Och mycket riktigt, redan dagen efter började jag känna mig risig, men envisades med att gå till jobbet för att kunna leverera på en viktig dödslinje på torsdagen.

Nu funderar på hur jag ska gå tillväga för att få upprättelse. Det är ett friskhetstecken. Men hade inte vagnen varit så full hade jag kunnat flytta på mig och kanske inte behövt bli sjuk. Det kan inte vara lagligt att köra runt med så packade vagnar. Varken ur smittorisk- eller trafiksäkerhetssynpunkt.

Note to self: lägg till munskydd på listan över krisinköp.

lördag, september 26, 2009

Pepptalk

Att glatt säga till någon som väntar barn: "njut medan du kan för snart är det slut med det". Det är ungefär lika smakfullt som att säga "passa på att njuta av livet" till någon som sitter på death row.

fredag, september 25, 2009

Psykedelisk eftermiddag i feberns tecken

Ligger hemma sjuk i feber, halsont, snuva och allmän pissig känsla i kroppen idag.

Drog i mig lite treo och tvingade med mig J bort till videobutiken för en stund sedan. För att hyra dålig film (svensk krim). Ni vet såna filmer man inte vill bli påkommen med. Pinsammare än att hyra snuskfilm. Men det hör liksom till när man är sjuk och i tycksyndomläge, att hyra lågkvalitetsfilm, tycker jag. Precis när jag har betalat och vi skulle lämna butiken säger tjejen i kassan: "Förresten... det är ni va?". Jag stelnar och ser troligen ut som ett illrött frågetecken. J som står med ryggen mot vänder sig om. "Ja det är det, det är ni... hahahahahahahahahahaaaaaa". Sedan pekar hon på sig själv och säger *sin bloggs namn*. Hon brukar läsa min snälla fina blogg och J:s ljug-blogg där jag hängs ut och skändas mer eller mindre dagligen. Det var en udda situation. Prekär snudd på.

Jag blev helt ställd. J påstår att jag kluckade som en efterbliven och backade ut ur butiken. Men vaffan. Vi blev bustade av en människa som har tillgång till ett register där varenda Beck-, Wallander- och Johan Falk-film finns reggad i mitt namn. Helvete. Vilket underläge. J skämdes ännu mer och skällde på mig. Hon vill inte kännas vid filmvalet (det räcker tydligen gott att frossa i krim när hon är på toa). Hon skyllde allt på mig och hävdade att vi nu är tvungna att hyra Bergman, Kieslowski, Scola och sån skit i minst ett år, bara för att kompensera för skammen och renovera vårt (mitt) fallfärdiga kulturkapital.

När vi kommit hem och jag pustar ut på soffan ringer det plötsligt. En röst i andra ändan säger att han ringer från Ica Kvantum i Nödinge och undrar om han kommit till Saturnus. Ehhh... näe... det här är Tellus.

Nu är jag yr. Måste vila. Det har varit en psykedelisk eftermiddag.

torsdag, september 24, 2009

En gemensam last

Jag har en liten hemlig last skulle man kunna säga och det är att jag tycker om att läsa krim när jag sitter på toa. Jag skulle aldrig ta med mig en bok där nummer två ska hända. Nevva evva. När jag sitter och klämmer vill jag helst ha något lättsmält men inte allt för glatt, och då är det krim som gäller. Spektakulära rån, olösta mord och allsköns grov brottslighet – späckat med diverse dårar. Det är det bästa.

Därför försöker jag alltid ha ett exemplar av aftonbladets Efterlystbilaga eller ett nummer av Krimnytt till hands när jag besöker klubbhuset. Hela tidningar fyllda med de där artiklarna som män tidigare varit "tvungna" att köpa porrtidningar för att få tillgång till. J har retat mig lite för det. Eller ganska mycket. Hon verkar tycka att det är en ovärdigt låg nivå och en lite billig form av förkovran.

Dock inte billigare än att hon haft svårt att hålla sina egna klåfingrar i styr. I morse när jag kom upp och satte mig tillrätta i Gustavsbergsfåtöljen och precis skulle till att ta vid där jag slutade i en artikel om nätknark, då låg istället ett reportage om världens kanske genom tiderna sjukaste seriemördare uppslaget. Aha!! Någon hade frossat i ett porträtt av lustmördarna Henry Lee Lucas och hans vapendragare Ottis Toole. Och det var fan inte jag. Nä, när sanningen uppdagades var det tydligen så att ett portätt av två killar med en fäbless (milt uttryckt) för spontanmord med nekrofila inslag falllit J på läppen när hon var uppe och nattbajsade.

Först skrattade jag rått och högt för mig själv åt min fantastiska upptäckt. Det var som att hitta guld. Sedan spran jag raka vägen in och väckte J och konfronterade henne. Hon skämdes uppenbarligen och försökte sig på en dåres försvarstal: "Ehh... det är inte som du tror... jag brukar faktiskt inte..." Yada yada yada... nu kan vi äntligen börja dela på kostnaderna för toalettlektyr.

Live-event!

Missa inte Peter Wahlbeck live i en banner på feber.se nu kl 13.oo.

Titta och var med på live-terapi för sårbara män.

Gör't

onsdag, september 23, 2009

Störningar

Trots att jag sitter med en direktuppkoppling (se förra inlägget) till finkulturens vagga så händer det att jag hamnar framför Efterlyst. Jag vet inte varför. Det är väl en störning av något slag.

I alla fall. Idag pratade de såklart om det spektakulära helikopterrånet. Fy fan. Nu börjar det likna nåt. Inga smutsiga butiksrån och sprängda värdetransporter. Vi snackar filmrån. Nästa gång hoppas jag nästan att de toppar och använder helikopter, spänner fast en fet jävla elektromagnet på en vajer och snor tio femton hela värdetransportbilar på en dag. plockar dem som jordnötter ur en skål. Gotham City style.

Men vad fan är grejen med Leif GW:s quiltade jävla jägarväst egentligen? Hmm... Det är väl en störning av något slag.

tisdag, september 22, 2009

Torsk

Jag har inte ett större behov än andra och jag konsumerar inte mer än genomsnittet. Det gör jag inte. Jag föredrar bara att konsultera en hallick när jag blir sugen att få mig en skön stund i fåtöljen. Ibland är jag sugen på nåt quick and dirty, ibland vill jag riktigt kunna ge mig hän. Vissa gånger vill jag bara bli underhållen för stunden och glömma så fort jag reser mig upp. Andra gånger vill jag ha känslor och uppleva det där speciella förhållandet... riktigt läsa skiten ur mig.

Jag orkar inte hålla på att gå ut och leta efter den rätta boken. Engagera mig. Jag behöver inte det längre. För jag lever tillsammans med den bästa bokhallicken det här landet har att erbjuda. Hon vet vad jag gillar och vad jag vill ha. Hon kommer inte dragande med nån skit. Bara fyror och femmor (på skala 1-5) duger för mig. Det vet hon och hon kan sin sak. Nån smutsig jävla trea eller lägre är inget för mig. Glöm Läckberg, glöm Marklund och glöm för helvete Guillou och hans polare Mankell. Ge mig Pulitzer-porno tack. Det handlar inte om snobberi. Jag läser allt. Bara det är bra. För det måste vara bra. Livet är alldeles för kort för dåliga läs – annat än i studiesyfte möjligtvis.

Det är en ynnest att ha en så garanterat hög lägstanivå. Lyx. Hittills har det inte slagit fel en enda gång som jag kan påminna mig. Har hon sagt att det är en femma så är det en femma. Har hon sagt att det är en fyra så är det minst en fyra. Hon vet exakt vad jag gillar och det är ett ganska brett spektra vill jag lova. Det är så jävla gött att kunna spontan droppa önskeingredienser och få ett vattentätt boktips varje gång. Slippa besvikelser.

Jag är medveten om att jag är en priviligerad boktorsk. Och jag är tacksam.

Mina senaste läs som J är ansvarig för är:

Vad jag älskade – Siri Hustvedt.
Gripande relationsdrama. Den beskrivningen brukar avskräcka mig men det kan lätt vara en av de bästa böcker jag någonsin har läst, och med den knep Siri platsen som min favoritförfattare. Tror jag. Den var svår att lägga ifrån sig. Jag upplevde ett nära förhållande till karaktärerna. Makalöst välskildrad från sida ett.

Betyg: 5

Vägen – Cormac McCarthy
Ödesmättat postapokalyptiskt drama av mannen som även skrev "No country for old men". Avskalad naken och alldeles fantastisk. Man kan känna ensamheten, hopplösheten och gråskalan ända ut i förhuden.

Betyg: 5

New York Trilogin – Paul Auster
Tog mig äntligen för att läsa denna bok som är ett mästerverk och en kioskdeckare på samma gång. Fantastisk och briljant i all sin enkelhet. Samtidigt mystisk och komplicerad. Har man spenderat lite tid i New York och älskar staden är det smått fantastisk att uppleva hur tydliga bilder som uppstår när man slår följe med karaktärerna på deras vandringar.

Betyg: 4

Död i Garnet Hill – Denise Mina
Del ett i en deckartrilogi. En jävla bra deckare dessutom, med mer finesskapital än stora sjok av genren lyckas få ihop tillsammans. Bryter lite klassiska mönster och är oväntad på många sätt. Snabbläst och spännande. En kvalitetsdeckare helt enkelt.

Betyg: 4


Tack J. Jag älskar dig och du har mitt fulla förtroende. Du är den bästa bokhallicken som finns.

måndag, september 21, 2009

Mer Anka åt folket

Ikväll har vi varit på sista tillfället av fyra i "föräldrautbildningen". Efteråt köpte vi lite hämtkina (friterad anka) och rusade hem och bänkade oss framför Svenska Hollywoodfruar. Det är så jävla bra att jag njuter av att titta på de där tomma skalen till människor. Vilka fantastiska ambassadörer för Sverige. Jag känner att jag måste vädra lite till. Bara lite. Sen ska jag sluta. Lovar.

Alltså... jag undrar om Paul Anka har någon endaste liten vilken jävla bonnläpp han har raggat upp. Knappast. Hon är ju som den där ohängda kusinen från landet (Randy Quaid) i Ett päron till farsa-filmerna. Minus underhudsfett och "charm". Hade herr Anka vetat hur det egentligen ligger till skulle han troligen flippa och dricksa poolkillen med nåra ankdollars för att låta henne försvinna. Fast jag tror nog att trädgårdsmästaren gärna hade stoppat ragatan i flismaskinen, helt utan extra kostnad.

Nä, Paul tror nog att hon är ett kap. Stackarn. Starren måste ha grumlat till synen för honom rejält för han verkar inte reflektera över att frun är lika kurvig som robotarna i Terminatorfilmerna och även har samma stålgrå hudton. Faktum är att hon verkar dela väldigt många egenskaper med en cyborg. Hon saknar helt all känsla för stil och finess. Hon kör runt i en tvåmiljonersmercedes och skryter om sitt spenderkonto men allt vi ser är en raggarkärring som kör EPA-traktor. Och så skrattar vi. Åt Paul. För det är fult att skratta åt förståndshandikappade. Anna Anka förenar ett helt folk. I chocken är vi alla lika. Från lyxvilla till miljonproigram. Det här är fan så mycket bättre än ett VM-brons i fotboll. Vi myser för vi vet att hon kommer få brinna en vacker dag. Och det är det bästa.

Så, nu är jag klar.

lördag, september 19, 2009

Är man sist på bollen får man sparka hårdast...

Så tänkte jag när jag väl hade tagit mig för att läsa Fru Ankas härliga "debattartikel" på Newsmill igår kväll. Först kände jag att jag behövde ta in det hon skrev och låta det passera maskineriet och komma ut i form av en stor bloggspya toppad med träck. I vanlig jävla ordning. Det var jobbigt för det skulle bli väldigt tröttsamt (inte minst för mig själv) om jag tillät mig själv att öppna hatluckan över en så värdelös människa. Istället har min brist på tid de senaste dagarna bidragit till tid för reflektion och mitt destruktiva spontanförakt för henne har omvandlats till en stor, fin och välpumpad skrattballong. Vilken jävla praktsubba. Jag kan faktiskt helt ärligt bara skratta skratta åt den där tomma plastankan och hela hennes djupt tragiska persona.


Jag älskar hela hennes tag på könsroller och jämställdhet. Ingen normalbegåvad människa tar såklart ens en vokal av hennes stenåldersgaggande på allvar. Tvärtom har hon med sin krönika blivit en vandrande ikon för varför det är så viktigt att satsa pengar på utbildning och allt annat som ger människor en bra grund att kunna bli självständiga och fungera i ett samhälle som är tänkt att bygga på demokrati.

Att lista allt dårsvammel hon skriver skulle ara meningslöst. Då hade jag fått publicera hennes artikel i sin helhet. Men ett stycke bara råälskar jag:

"
Sedan har vi papporna. Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Hahaha... det är humor, det är humor, det är humor. Och samtidigt närmast ett konststycke i idioti. Anna Anka må vara välbärgad ekonomiskt men det är inget mot det oändliga sparkapital hon har på sitt personkonto i dum-i-huvet-banken. Att lyckas framstå riktigt så rubbad i knoppen är det inte många som har lyckats med hittills. Det ska hon väl ha lite kredd för trots allt?

Bara en riktig jävla gris skulle kunna skriva under på hennes skeva samhällssyn. Om jag skulle bli ens i närheten av en sådan skitpappa som hon förespråkar så skjut mig. Jag menar det. Ladda pickan, tryck den mot min nacke och blås skallen av mig direkt.

Roligast av allt är dock när ankfrun beklagar sig över att svenska folket förfasar sig över att hon är gift med en så "betydligt äldre" man. Då tänkte jag att hon försökte sig på någon form av avancerad ironi. Paul Anka är ju 68 år. Vem skulle förfasas över en åldersskillnad på max tio år när det gäller medlemmar i veteranklubben? Så jag googlade och satte i halsen. Det står att Anna Anka är född 1971. Det kan bara inte vara sant. Hon ser snarare ut att vara runt 55-60 år. Minst. Hon kan träna och spy hur mycket som helst. Det kvittar om hon så skulle köpa ståplatsbiljett vid epicentrum för nedslaget av en botox-komet. Inga dollars i världen rår på en kvinna som Anna Anka.

Därför blir också hennes förakt för fansen till stofilen hon är gift med högkvalitativ och bonusironisk underhållning. Ja, nästan angränsande till den smutsigaste av alla humorformer. Buskis. Men jag njöt. Hon är karvad ur läder och sliten som den klassiska nidbilden av en amerikansk frånskiljd villavagnsmamma, med två fabriksjobb och en stadig alkloholkonsumtion. Det är bara märket på ciggen och mysdressen som skiljer sig. Världsklass. Hur kan man bli förbannad på en sådan... ehhh prototyp.

Nä, jag måste säga att hon är finfin underhållning. Riktigt jävla bra. För att inte tala om vilken bra medicin hon är för människor som när en dröm om omotiverad rikedom. Jag tror ärligt talat att de som ligger sämst till med bostad, jobb och hälsa här i världen får perspektiv av såna som Anna Anka. De lutar sig nog tillbaka och tänker att det kunde varit värre. Det går ju faktiskt inte att sätta en rimlig prislapp på misären att tvingas leva med en spraysolad pensionärsdvärg som promt ska dra med en på sina dassiga casinoframträdanden och andra lessna gig. Det är väl skit samma om han har skrivit 900 låtar och var het i slutet av 50-talet. Morgonavsugningarna låter ju som en jävla paradissemester i sammanhanget. Jag skulle lätt välja både döden och torr gubbkuk före att behöva sitta mitt i en inkontinensdimma och lyssna på de vällustiga tjuten från Pauls seniorpublik. Kväll efter kväll. Året runt. Tänk också hur mycket koncentrerad vrede fru anka måste ha lagrat där hjärnan en gång satt. Någon gång måste väl härdsmältan rimligtvis uppstå. Inte ens en robot skulle orka lyssna på "Diana" och "Earth Angel" en miljon gånger. Sin egen kroppsvikt i diamanter en rätt klen tröst i sammanhanget.

Det måste krävas ett sjukt visset liv och ett självskadebeteende i hästväg för att vilja byta liv med Anna Anka. Men det är utan tvekan underhållning i världsklass hon bjuder på. En människa så befriad från självdistans går ju faktiskt inte att bli förbannad på påriktigt.

Det enda som är riktigt irriterande i hela den äckliga hollywoodfrusmeten är tanken på hur jävla nöjda de som slår mynt av fenoment är med sig själva. Jag får lust att spöa upp de jävla asen på tv3 och Newsmill när jag tänker på alla high give me fives som utdelats i deras kvarter den senaste veckan. De har ju utsatt svenska folket för en hälsofara värre än självaste svininfluensan. Alla tar det ju inte med en sådan ro som jag.

torsdag, september 17, 2009

Krysthumor

Kollade på Comedy Fight Club på trean ikväll. Ytterligare ett sånt program där de buntat ihop en hel jävla klase med svenska komiker som ska tävla i att vara roliga. Kan det bli bra? Nej, självklart inte.

Idag var dessutom Sveriges sämsta komiker med. Thomas Järvheden. Fy fan vad kass han är. En riktig jävla grovsopa, som av någon anledning verkar ha blivit alla tv-producenters favoritkomiker. Han är så jävla slätstruken och överskattad att jag förvånas över att inte alla andra komiker gått ihop dödat honom ännu.

Jesper Rönndahl höll dock fanan högt och behöll hedern trots sin medverkan. Komiker måste ju också leva. Peter Wahlbeck som är en briljant komiker kom inte alls till sin rätt. Inte så konstigt med en så makalöst krystad programidé.

onsdag, september 16, 2009

Ryssland pratar ut...

Han ville bli känd som the coolest male cat in town. Majornas häradsbetäckare numero uno. Men något har hänt sedan J lämnade in stackarn på en så kallad scrotum removal för ett tag sedan. Han verkar ha ändrat inställning till livet något... eller lever han i förnekelse?

Ett är klart. Män är sårbara (så även kattmän) och det är ju viktigt att våga prata om sånt.



Hjälp någon att prata ut om sin sårbarhet på på www.manligsarbarhet.se.



Etiketter:

tisdag, september 15, 2009

Inspirerad och genial

"Jag blir aldrig full, jag blir inspirerad och genial", sa Bengt Frithiofsson i en intervju i tidningen Fokus för ett par år sedan. Ett blygsamt uttalande som lika gärna hade kunnat vara en av mina närmsta kollegors.

Så igår cirkulerade ett klipp med Bengt Frithiofsson runt ganska friskt på ett antal bloggar. Det är en inslag strax före midsommar och Bengt verkar... nä inte berusad, absolut inte full... men en aning otyglad i sin framtoning skulle jag vilja påstå. Bengt själv hävdar att han bara råkade vara felmedicinerad vid tillfället... och själv blev jag sen till ett möte imorse för att spårvagnen fick punka. Om man säger så.

Hur som är det ett både märkligt och sjukt roligt inslag i Tv4:s morgonprogram.



Medicinering schmedicinering