Rea på Dregen månne?

Var på NetOnNet i söndags för att köpa en hårddisk. På väg in i butiken möts jag av Dregen. På en av annonstavlorna står han och signerar rubriken "Lite sämre lägen, mycket bättre priser". Jag ryckte till av obehag. Jag trodde att jag hade gått in i någon form av hynotiserat läge och utan att märka det kört mot Kungsbacka och hamnat på Freeport (Dregens andra outlet-gig).

Vad fan är grejen med Dregen och lågprisbutiker? När blev han den varje affärsrörelse ska ha för att vidimera att de kränger busbilliga svenneprylar? Det kanske var rea i Dregenbutiken.

Jag vet inte riktigt hur han tänker. Det kanske går lite knackigt med riffen, jag vet inte, men en sak är säkert. Det är INTE en rock 'n' roll-rebell jag tänker på när jag ser Dregen intyga att det är sjukt bra priser på Peak-slipovers, Henri Lloydjackor eller trekvartsbyxor. Och det kvittar hur mycket piercingskrot och tatueringar han fyller sin snyggt knarksmala turnékropp med, när han dessutom tar på sig rollen som en hemelekronikens fyndpastor. Det är helt enkelt inte särskilt fränt alls när Backyarad Babies frontman plötsligt ska låtsas spela på samma planhalva som alla vita medelsvenssons som vallfärdat från sina radhuslängor med sina herrgårdsvagnar för att göra ett andrasorteringsklipp på ett par G-Star-jeans från 2007. Eller för att få några hundringar bättre pris på en gasolgrill. Det blir bara pinsamt. Det är kanppast någon som tror på honom. De flesta fattar nog att han bara försöker sig på en Dogge. Chinos på köpet.



Samtidigt kanske Dregen gör ett smart drag. Jag menar om han verkligen vill maxa och satsa på det här spåret ligger världen öppen och redo att ta emot honom som talesman. Next stop Netto, Lidl och Gekås. Nu kan han lika gärna gå all in och bli vad Bert Karlsson blivit för dansbandssverige.

Att frigöra sig från en hotbild

Ända sedan J blev gravid har hon haft en hållhake på mig. Hon vet att jag är fullkomligt livrädd för att något ska brinna till i huvudet på henne som gör att hon tappar all sans och vett. Och smak. Min största skräck skulle vara att tvingas gå runt bredvid henne offentligt ifall hon hade hängslebrallor på sig. Jag har seriöst drömt mardrömmar om det och vaknat med ryck. Jag hade hellre gått naken till jobbet än att behöva förknippas med någon som bär ett par sådana vansinnesbrallor utan att vara byggnadsarbetare. Jeans med hängslen liksom. Eller i manchester. Brrr... Idioten som uppfann dem borde få(tt) så jävla mycket stryk.

Hängslebyxor är så gräsligt fult att jag får dödsyrsel bara av att tänka på det. Det är utan konkurrens det mest smaklösa plagget en tjej kan välja att pryda sin kropp med. Inte bara för att det utplånar all sexuell dragningskraft, utan för att det osar så jävla mycket dum-i-huvudet att det spiller över på sin omgivning. I vanliga fall kommer ingen undan med en sådan outfit, men när man är gravid, då kommer man undan med allt. Man kan inte klandra någon som med sin egen kropp odlar upp en miniatyrmänniska. När en gravid kvinna i hängslebrallor kommer gående bredvid sin kille faller ingen skugga över henne. Nej, det är HAN som är bonnläppen. Detta vet J. Mycket väl.

Därför har J just nu ett konstant överläge. Inga diskussioner är nödvändiga. Inga kompromisser. Ingen manipulation. Hon har en atomisk vetorätt som hon utan vidare kan lägga upp på bordet när hon tycker att jag trögar mig med något. När hon Vill ha igenom något räcker det att hon nämner att hon kanske skulle ta och prova ett par hängslebyxor i alla fall. Då darrar jag som världens ledare darrar inför Kim Jong Ils nyckfulla provsprängningar. Ondskefullt javisst, effektivt o du milde.

Hängslebrallshotet är lite som "tranans teknik" i Karate kid. Det finns inget försvar mot det. Men alla som sett tvåan vet att det nesligt nog visade sig finnas ett försvar i alla fall. Trummans teknik. Och jag har den i min ägo. Jag har hittat den svaga punkten och har numera ett vapen som, om inte överskuggar så åtminstone neutraliserar, det övertag J en längre tid har haft patent på. Det stavas h-a-r-e-m-s-b-y-x-o-r.



Jag har sagt att om J ens skulle överväga att försöka sig på något tricks skulle jag skaffa ett par haremsbyxor fortare än fan. Åh, den skammen går nästan att ta på. Då skulle hon bli idioten i hängslebyxor som går runt med en dåre med plats nog att stasha en elefantpung i sina brallor. Detta vet J. Mycket väl.

Slutet gott, allting gott.

Sammanfattning

Well, man kan väl sammanfatta dagen så här:

Glasvegas: Daddy's Gone
och:
The All New Adventures of Us: St Crispin's got our backs


Jag har bytt jobb... men ändå inte. Typ.

Reflektion

Igår var det uvecklingssamtal på Juniorettes dagis. Hon är 4,5 år som sagt och mötet tog femtio minuter. En halvtimma längre än mitt eget utvecklingssamtal på jobbet. Hmmm...

Offentlig dubbelförnedring

Igår när jag hämtade Juniorette på dagis var jag tvungen att gå hårt på en glassmuta för att få med henne hem överhuvudtaget. Hon gillar att gunga. Länge. Som. Fan. Glassmutan funkar dock alltid. På tio sekunder hade gungan stannat.

Väl i affären passade jag på att plocka på mig lite sallad och grönsaker också. Och plötsligt från ingen stans kom den (med högt oblygt röstläge): Pappa varför dansar du när du är kissenödig?

Det var mycket folk i butiken och alla på frukt och grönt butiken stannade upp synkront och en istystnad uppstod. Det här ville de inte missa. Jag stod öga mot öga med en tjej och hennes kille och jag greps av idiotpanik. Hjärnstillestånd. Jag böjde ner min blick. Jag hann tänka ungefär tusen tankar men inte en enda var till hjälp. Jag visste att det handlade om tusendelar innan exakt samma fråga skulle upprepas i dubbelt så hög volym, vilket utlöste ett tillstånd av stark negativ stress. Utan att kunna styra min egen handlingsförmåga klämde jag ur mig ett bortviftande "va?" som i den vuxna världen signalerar att man just fått en fråga så ointressant att man inte ids svara på den vilket mottagaren i 95% av fallen uppfattar och håller käft. Men inte när man är 4,5 år. Då uppfattas det självklart som en invit till att upprepa samma fråga. Vilket hon gjorde. Varför dansar du när du är kissenödig?

Utan att titta upp kunde jag uppfatta att paret mittemot fnisade. Längre bort vid chilifrukterna stod en kvinna och gapskrattade och flera till gjorde sitt bästa för att inte knäcka sig och börja peka och gapflabba. Jag ville spontant öva slagserier bland körsbärstomaterna men bet ihop och gick därifrån i rask takt. PAPPA, VARFÖR DANSAR... Tyst med dig, vi pratar inte om det nu, var allt jag lyckades få fram. Då höre jag det. Gapflabbet. Juniorette fattade vinken och jag misstänker att hon av min blick att döma förtod att den utlovade glassen låg sjukt illa till, så hon knep.

Grejen är att Juniorette har bevittnat mitt rörelsemönster när jag kommer hem och är väldigt kissnödig. Sådär på gränsen som man kan vara när man prioriterat spårvagnstabellen. Tänkt att det är lugnt, jag håller mig, men i stillasittande läge missbedömt hur nödig man egentligen är och på grund av rörelse och förseningar blir smärtsamt påmind. Det händer mig ofta och ju närmre hemmet jag kommer desto mer desperata rörelser få jag ta till, som en slags avledningsmanöver. När jag väl kommit in i hallen får jag mer eller mindre hoppa runt för att inte tvingas låta det ske. Detta har Juniorett misstolkat som en slags dans som hon tycker ser knasig ut och brukar skratta högt åt. Varför det kom upp när vi handlade grönsaker är helt omöjligt att veta. Det hade kunnat hända precis när som helst, var som helst. Det är det som gör barn så obehagligt oberäkneliga. Det är som små bomber som när som helst kan brisera.

Men det skulle inte vara över än. När vi kom till kassan så valde jag instinktivt den kassa där min favoritkassörska satt och huserade. Hon är en ruggigt vresig och androgyn varelse i slutet på de femtio skulle jag tro. Hon heter Unni (men går under benämningen "hon med rösten") och verkar vara en slags envåldshärskare på Hemköp, Stigberget. Hennes dialekt är ett koncemntrat framställt på två göteborska extremer. Jag förmodar att hennes far var grov hamnarbetare och hennes mor en fläktrökande hemmafru från Frölunda. Rösten är desutom högt pitchad och samtidigt helt avskalad på melodi, vilket jag gissar beror på en hörselskada. Unni verkar ha två lägen som hon kan pendla blixtsnabbt mellan. Hon kan vara nästan munter, prata högljutt och skoja med en kund för att avrätta nästa med blicken och bara utbyta det allra nödvändigaste i ord. Hon har en rutin som alltid återkommer och från den viker hon inte en tum oavsett om hon känner hat eller är vänligt sinnad (Viktig anm. Föreställ er göteborska i samma ton som när man blåser luft i en halvtom ölflaska):

1. Hälsningsfras: Hej.
2. Bekräftan (efter inslagna varor): På beloppet?
3. Twist: Tack ska det va.

Man måste uppleva Unni för att fatta det stora. Det går liksom inte komma i närheten med bara fantasi. Själv är jag trollbunden. Jag väljer kategoriskt hennes kassa. Suger in och lär mig. Jag har nu lyckats jobba fram en nästintill perfekt imitation (till J:s stora förfäran) som alltid väcks till liv efter ett butiksbesök och kan fortgå i timmar. Så dock ej igår.

Juniorette verkar ha snappat upp att det är något speciellt med Unni. När vi ställde oss i kön zoomade jag in och fokuserade. Jag vill inte missa ett skit. Plötsligt var det bara en kund före oss och då väljer min kära dotter att bryta tystnaden. Jag hör det olycksbådande anförandet, hinner snabbt växla en blick och vet i samma sekund att det inte finns någon återvändo hon tänker förgöra mig.

– Pappa...
– (åh nej, åh nej, åh nej)
– Du tycker att hon har en rolig röst va?

Jag dog, men samlade mig snabbt. Det fanns fortfarande en chans intalade jag mig själv och halvskrek hest: Håll tyst med dig nu annars kan du glömma glasen. Touché. Alla tittade. Inklusive Unni. Jag fick hatproceduren på tre punkter och en karg blick. Jag vet inte om hon hade hört allt, lite eller inte ett skit och bara körde sin random diss.

Det kommer kännas motigt som fan att välja Unnis kassa igen. Min dotter hade tagit ett av mina största nöjen ifrån mig. Sedan gick vi hem och åt glass i soffan och jag läste högt ur Lars & Urban. Den som säger att det är lätt att vara en bra förälder kan dra åt helvete.

Måsmaffian

Idag när jag kom hem och innanför dörren och såg till min förvåning att någon hade smashat ett paket gräddfil på fönsterrutan i vardagsrummet. Oh shit, gravidhormoner, hann jag tänka tills jag såg att fläcken satt på utsidan. Det var inte gräddfil. Det var måsskit – en masse. Trevligt. I lördags flög en annan mås (fet som en mindre gris) i jättehög hastighet rakt in i rutan och ramlade ner på backen. Tvärdöd. Det såg väldigt otäckt ut.

Det känns som att måsarna försöker säga någonting. Ge oss en signal. De verkar vara ute efter oss. Vi har fått våra varningar. Nu är det allvar.

Henry hakmask

Titta på den här lille rackaren. Han heter Henry Hakmask och bor på i varma länder med paradisstränder och det där klimatet, alla som lever under den svenska permafrostens oxpiska, drömmer om att få uppleva ett par veckor om året. Han har en miljard systrar och bröder som längtar efter att träffas... och flytta in så att säga.

Jag fick länken (5 most horrific parasitic worms) av min kollega RW imorse som frukostpresent. Det fick bli svart kaffe. Tack som fan.

Plötsligt känns det bara rätt skönt att jag och J inte kommer kunna förflytta oss med flygplan i sommar. Jag hade hellre valt att sova i en hink med TBE-fästingar än att få en inneboende med den där fula nunan. Lätt.

Irene Huss

Jag hade tänkt mörka. Eller jag hade inte tänkt säga ett skit. Bara tiga och försöka glömma, men det går inte. Jag måste lätta mitt hjärta. Jag har betett mig orättfärdigt mot mig själv. Kladdat ner mig själv på det mest förnedrande och ofördelaktiga sätt tänkas kan. Avsiktligt. Fråga mig inte varför. Det var den lille självspäkaren inom mig.

Vi hade haft en trevlig kväll med vänner och mat och hade bestämt att när vi blev ensamma skulle kvällen avrundas med en film. Jag vet inte hur det gick till men vi var båda trötta och hade knappt lust att titta på något så det kändes lite dumt att välja något riktigt bra. Något som kräver att man är med i matchen så att säga. Men fan, det måste finnas gränser på dålighet. Härmed förbjuderjag mig själv att välja film ironiskt igen. Ett infall av tillfällig och oförsvarbar sinnesförvirring gjorde att vi... eller fan jag öppnar upp och erkänner allt nu, det var jag som valde. J hade ingen skuld i valet. Hon gick avmätt med på det men hon hade gått med på allt för hon var nästan medvetslös när vi skulle börja kolla. Det fick bli Irene Huss – Tatuerad torso, som jag tidigare har sågat – hårt utan att ens ha sett den.

Det började för ett och ett halvt år sedan. Min käre kollega (el guapo) som är omåttligt kåt på svensk krim i allmänhet och på Beck i synnerhet, hade sett allt som fanns att tillgå inom svensk snutfilm på marknaden och var mitt i en så kallad "high". Beck check, Wallander check, Van Veeteren check, Hassel check, Polisen i Strömstad, Anna Phil, Holt och you fucking name it CHECK! Där stod han en kall januarikväll och fingrade som en sugen tjackpundare på dvd-fodralet till Irene Huss – Taturerad Torso, trots att han visste att Lasse jävla Brandeby skulle spela kriminalkommisarie. Suget efter lite skön kriminalmassage försvagade hans motståndskraft rejält och han lät sig helt enkelt luras av ett betyg på fodralet, som desssutom hamnat där efter ganska olyckliga omständigheter. En tjej som arbetade som chefsredaktör på en gratistidning hade i ett svagt (gissningsvis under tung alkoholpåverkan) ögonblick och stundens ingivelse råkat nämna att den var helt jävla briljant (typ) på sin privata blogg, vilket det desperata filmbolaget såklart jublade över och snodde rätt av som vittnesbörd. Det räckte för min kollega.

Jag har aldrig sett honom så spak som efter Irene Huss-incidenten. Han var argare och bittrare än vanligt, men jag skrattade bara åt honom, tänkte att han överdrev en smula. Jag menar hur jävla kass kan svensk snutaction bli liksom? Ribban är ju redan så låg att den utan vidare spöar en dvärgtax i limbo. Och ända sedan dess har jag tänkt att jag ska se skiten och ge den en rejäl och extremt välunderbyggd sågning men har liksom inte blivit av. Det har aldrig riktigt blivit läge för en Irene Huss. Förrän igår.

Men nu när jag sett den kan jag inte förmå mig att recensera den. Det skulle inte bli vettigt. Jag kan bara stämma in med el guapo. Något så in i helvete dåligt har jag aldrig sett i filmväg. Alltså, storyn är tunnare än ett gelatinblad. Skådespelarinsatserna... hahaha... nä sorry, jag kan inte använda någon av stavelserna för att beskriva den pizzatallrik med ett lass skitkorv som serverades mina ögon. Det fanns varken spår av skådespelare och knappeligen något som ens med en god portion fantasi kan liknas vid insatser heller. J skonades nästan helt eftersom hon somnade mer eller mindre omgåpende (en slags självförsvarsmekanism troligen) vilket jag verkligen unnar henne. Tatuerad torso var verkligen så dålig att valfri Nore Norold-produktion seriöst framstår ha blivit skapad med självaste Ingmar Bergmans finger spitzen geful .

Det gick inte att förbereda sig på det fruktansvärda övergrepp man skulle bli utsatt för. Trots att jag innan var helt på det klara med att någon som troligen vill den svenska filmindustrin riktigt illa, hade castat Kurt Olsson till rollen som klasssiskt dekadent polismästare, var det terror för hjärnan att se helvetet hända. Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men det skulle inte fylla någon funktion. Det går inte att bearbeta i text hur jävla värdelös den här filmen var. Sammantaget lämnade den efter sig en riktigt olustig känsla. Min själ var öm och dess värdighet bortsliten. Det finns inga ursäkter starka nog att gottgöra mig själv för det här. Jag får bara bita ihop och försöka glömma. Men hur glömmer man något som visuellt trängt sig på en, som en rövplugg av jubileumsmodell "stor som en trägårdstomte", för att citera en annan kollegas snillrika kusin? Nä, det går inte att forcera. Tiden får ta hand om det.

Tills dess kan jag bara höja ett varnande finger. Försök er inte på ironi när det kommer till filmval. Det kan sluta illa. Riktigt illa. Tänk på det när Göta Kanal 3 kommer upp på bio och alla blir varse att två tredjedelar av den samlade svenska filmbudgeten 2009 faktiskt gått till "Loffe", för ett projekt som från början bara presenterades som ett kul fylleskämt.

Einarjäveln

J läser Bret Easton Ellis American Psycho just nu och plågar mig genom att läsa upp vissa partier högt.

Vanligtvis uppskattar jag hennes högläsning jättemycket, men då brukar Einar Heckscher inte ha varit framme och utövat kreativ översättning heller. Alltså den mannen. Jag har läst hans översättningar av Bukowski innan och varit alldeles nöjd (dock kan det ha varit för att jag just upptäckt det enkla språkets geni och inte var i stånd att kritiskt granska Einars tolkning). Men när J läser upp stycken där han översatt; high five till "handflata med fem", hardbodies till "hårdsubbor" och cunt till "melonsparbössa". Då känner jag mig tvungen att bli sträng mot gobbajäveln. Att han själv dessutom skrivit boken "Amerikanskt slanglexikon" är en sådan koncentrerad dos dubbelironi att jag inte vet vad jag sak ta mig till. Driver han eller? Var han full, hög eller bara dum i huvudet?

Jag tycker det är skitkul med kreativa ordbildningar. Det är det bästa. Jag kan verkligen bli avundsjuk när jag läser fantasifulla och ibland svindlande smarta ordsammansättningar. Men när en person får i uppdrag att översätta ett litterärt verk då ska man passa sig jävligt noga för att försöka uppfinna en ny språkformula. Det är liksom författarens uppgift och den som översätter ska liksom förmedla hans eller hennes ord så nära originalet som möjligt. Allt annat är vansinne.

Att Svenska Akademien dessutom delade ut ett översättarpris år 2003 till honom verkar extremt ljusskyggt. Den gode Einar måste ha någon riktigt smutsig hake på ledamöterna. Kanske kommit på dem med att festa loss på näsgodis eller har insyn i någon snuskig pervhärva av något slag. Vad vet jag. Väldigt konstigt verkar det hursomhelst. Det känns ungefär lika välförtjänt som om kioskdeckarkungen Mickey Spillane (eller någon porrnovellskribent) skulle få Nobelpriset.

Det som fick droppen att rinna över var när hon läste upp ett stycke där han översatt stadsdelen Meat Packing District i NY till "köttkonservdistriktet". Jag kände en stark lust att ge honom en sån jävla omgång så nu har jag letat upp hans mejladress. Han ska få fan för det här.

A fallen hero - David Carradine – R.I.P.

Jag blev väldigt sorgsen när jag möttes av nyheten att David Carradine hade valt att stämpla ut för gott. Han var en underdog, en av de hårda, en slitvarg som fick alldeles för lite uppskattning. Carradine var en s.k. late bloomer i dess rätta bemärkelse. Jag vill passa på att hedra honom med en text jag skrev i ett helt annat syfte för ett antal år sedan. Läs den. Det är han värd. R.I.P.

David Carradine (1936-2009)

Det sägs att man kan se i en mans ögon om han levt ett hårt liv. Att tiden sätter sina spår och att själen speglas genom ens blick. Isåfall räcker det att kolla på David Carradine i en sekund för att genast förstå innebörden av det talesättet. Vart framtiden än leder den gamle slitvargen från nu så har han nog med smärta och lidande i bagen för att i evigheten klassas som en i skaran av de få men utvalda. En av de hårdaste män som levat.

Ett annat talesätt är att äpplet inte faller långt ifrån trädet och i David Carradines fall känns det nästan löjligt nära sanningen. När skådespelaren och spriträven John Carradine var trettio spetsade han läsken och nio månader senare, den 8 december 1936, föddes lille David rätt in i Hollywood sköte. Pappa John hade gjort en lyckad roll i "Vredens druvor (1940)" innan han blev kungen av skit och b-film. Så junior hade att brås på milt sagt.

Barndomen kantades tidigt av föräldrarnas skilsmässa och trassel i skolan med en handfull relegeringar som följd. Enligt honom själv var det aldrig frågan om damp utan tristessen till följd av sin otroliga intelligens som gjorde honom oregerlig. Härlig och distanslös självbild. Han fick ofta och mycket pisk av sina skolkamrater eftersom hans far var en sådan otygsmakare på film. I den åldern är det liksom creddigare med en farsa som spelar Batman. David Carradine ville alltid gå sin egen väg och revolterade tidigt, som det heter i hollywoodfamiljer, när man försörjer sig själv på skitjobb under studietiden. Bland annat arbetade han toknatt med att tvätta öltankar på ett lokalt bryggeri för att finansiera sitt spartanska leverne under tiden på San Fransisco State University. Sweet! Fram till denna tidpunkt hade han väl inte upplevt hårdare stunder än andra barn från söndertrasade kärnfamiljer. Men det var också här han började leva ut myten.

Han påbörjade en driftertillvaro i beatnik- och hippieflummarnas praktfulla namn. Han festade på en diet av kvinnor, söp och pundade. Han experimenterade med droger i alla former men mest de moderna och psykedeliska prylarna. Fler än hundra direkt-till-video filmer senare kommenterade han sin extravaganta livsstil med: "I'm not regretful about dropping acid, but I could have stopped it a little sooner - before I did a thousand hits of it."

På Broadway fick han en chans och vad gjorde han om inte succé. Ända till han råkade berätta för en producent att han allt var lite sugen på att åka till Europa och jobba med en snubbe som hette Ingmar Bergman. "Dra åt helvete", blev responsen och lika snabbt tog drömmen om Broadwaykarriär slut.

I desperat jakt efter ett erkännande och en andra chans tog David Carradine allt han blev erbjuden. Han levde hårt, som en filmvärldens bad boy, och jobbade hårdare ändå. Ett drygt decennium gick åt till att konstant spela badasskaraktärer. 1972 skulle bli hans bästa år och det började med en roll i Martin Scorseses debutfilm "Boxcar Bertha". Senare samma år kom så äntligen genombrottet och hans kanske mest kända roll hittills, som Kwai Chang Cain i tv-serien "Kung Fu". Egentligen var Bruce Lee satt på rollen som Cain men hans engelska var så risig att David Carradine lätt manövrerade ut honom genom sitt sweettalk. I tre år sprang han sedan runt i sena 1800-talets vilda västern som halvkines och predikade röven av diverse ligister med sin lågmälda non-violence filosofi. Sina sjukt avancerade kunskaper i Kung-Fu använde han givetvis bara i nödfall och fan vad ofta det visade sig vara nödfall.

När serien nått klimax hoppade David Carradine av tåget. Han var redo för de stora filmrollerna tyckte han. Men de kom inte. I ren panikångest inledde han ett samarbete med alla tiders största lågbudgetkung, producenten Roger Corman, djävulen. Alltför många skådespelare har valt att sälja sin bak till honom i hopp om framgång. Fåtalet har faktiskt vunnit stjärnstatus, men de allra flesta har malts ner i b-filmernas köttkvarn, ätits upp, spottats ut, glömts bort och försvunnit.

Bortsett från guldkorn som "Bound of Glory" (1976) där han porträtterar folksångaren Woody Guthrie, Ingmar Bergmans "Serpent's Egg" (1977) och Westernrullen "The Long Riders" (1980) där han och hans två yngre bröder bjuder på storslagen pangpang, har kvalité knappast kännetecknat David Carradines skådespelarkarriär.

Få andra skådespelare skulle väl rakryggat orka stå upp efter så många kackiga filmroller. Recensenterna fistade honom gång på gång men hårdare än hårdrock kom David Carradine tillbaks och bad om backning. Han visade inga känslor utåt men inom honom värkte drömmen om att lyckas. Han hade ju varit så förbannat nära med "Kung Fu".

Han tog sin tillflykt till de tunga spritfyllornas förlovade land. Knarkade och knullade som en rockstjärna och fick snabbt ett charmigt rykte som djuriskt rå och våldsam. En man av vrede och mystisk dekadens. Samtidigt fortsatte han att arbeta i ett rasande tempo. Ett tag gjorde han en film i månaden, ibland fler ändå. Han fick en utmärkelse som hårdast arbetande skådis i Hollywood, en finare omskrivning för non-stop producerande freak. Men det fanns ingen nerv bakom det tunga slitet. Ingen glöd. David Carradine var vita dukens fimp. Anledningen var att han brände alla sina tillgångar på det privata filmprojektet och regidebuten "Americana". Det tog hela åtta osannolika år innan den blev klar och all cash som inte gick till hans omåttliga missbrukskonto gick till filmen.

I början av 90-talet började det hårda livet ta ut sin rätt. Spritandet och drogandet hade drivit djupa fåror i hans kropp och David Carradine bar nu skepnaden av en tärd man. Med all rätt, han var ju huggen ur sten. Mycket hade gått åt helvete men han hade fortfarande sin mäktigt hesa och släpiga röst. Sinnet för storytelling hade dessutom inte tagit stryk utan snarare förbättrats. Som en långlagrad whiskey ungefär. Han genomgick en reinkarnation som Cain, fast nu två generationer senare. Nu hette serien "Kung-Fu: Legenden" och utspelade sig i urban nutidsmiljö. David Carradine spelade sonson och namne till originalet. Återigen gick han runt och spred sitt råsofta ickevålds-, ärlighets- och moraljidder. Häftigt koncept, att vara en fredfull shaolinpräst och livsfarlig mördarmaskin i ett. Att kunna döda med bara ett finger om lusten faller på. Nu hade han dessutom en oborstad snutson att tampas med och försöka övertyga om att våld inte är läckert alls.

David Carradine hade alltid flörtat med zenbuddism och taoistisk mysticism och var trött på allt våld och vansinne, i synnerhet sitt rykte som enkelspårig rambler. Han såg "Kung-Fu: Legenden" som en chans och en möjlighet att ändra på sig. Han skrev en bok - "Endless Highway" - där han "talade ut" (en trend som många kommit att följa) om sin kamp för att behålla en plats i näringskedjan och signade till och med upp sig på torken. Sedan 1996 har han hållit sig rätt clean och konsumerar numera bara starkt kaffe och cigg, om än i vulgära mängder.

Tålmodigt har David Carradine alltid slitit på för ett uppsving. Killen hann ju leva nästan sextiosju sura år i uppförsbacke med rullgrus, innan filmvärlden äntligen fick se vart skåpet skall stå. Quentin Tarantino dök upp som Jesus frälsaren och välsignade allt slit med en roll i "Kill Bill". Äntligen fick David Carradine (eller "legenden" som han på senare tid helst vill bli kallad) sitt efterlängtade break.

Lika beundransvärt som tragiskt är det att sitta på en sådan osedd talang och bara köra på. Oavsett vad som händer framöver och även ifall David Carradine avslutar sin karriär med att göra hundra tv-filmer till, så har han en gång för alla visat vad han faktiskt går för. Att han är redo att ta över. Han är den där hårdingen som får Dirty Harry att göra i byxan som en fnissmödis. Hollywoods alldeles egen och allra mesta grovarbetare. En tvättäkta underdog. Långt om länge har han hittat hem och som han själv säger: "…and if the time is now, the time is now".

Yrkesmannen och hårdingen David Carradine:


Kung Fu (1972-1975) & Kung Fu: Legenden (1993-1997)
I första omgången möter vi David Carradine i rollen som den lågmälda Kwai Chang Cain. En shaolinpräst på flykt i den amerikanska västern, undan dödlig vedergällning, för mordet på den kinesiska kejsarens brorson (ett mord han självklart var absolut tvungen att utföra). Integrationen i det nya hemlandet visar sig svårare än han kunnat ana. En shaolinpräst är ett något för exotiskt inslag för att passera obemärkt i det sena 1800-talets USA. Lantisarna blir fullkomligt tokiga i att mucka gräl med den fredlige Cain. De luras av hans mjuka attityd och blir skitförvånade när de får smaka på den mesige munkens skoningslösa våld. Cains mest spektakulära karaktärsdrag var hans närapå efterblivna ärlighet. Det känns liksom inte smart alls att vara på flykt för statsmord men av ren princip vägra ljuga om sin identitet. På sin ändlösa vandring söker han efter sin försvunne storebror men stannar naturligtvis på vägen och hjälper människor i nödläge röd.

Hundra år senare är Cain tillbaka fast i nutida storstadsmiljö. Samma tillbakalutade attityd, åsikter och namn är han nu barnbarn till originalet. Serien inleds med att han av ren slump återförenas med sin son som försvann femton år tidigare i samband med en attack mot deras tempel. Sonen har gått och blivit snut och är därför våldsbenägen och lite mer "hands on" än sin far. Cain försöker koola ner sin buffliga son och de båda försöker passa in i varandras liv. De utvecklas till ett omaka tagteam i en serie med det klassiska "good cop- bad copupplägget".

Deathrace 2000 (1975)
Roger Corman anlitade tveklöst rätt man (David Carradine) för rollen som "Frankenstein", en råbarkad cyborg som är övermäktig på att köra bil och meja ner fotgängare. Filmen utspelar sig i en "inte allt för avlägsen framtid" där nationalsporten är ett dödsrace där man samlar poäng genom roadkills. Perfekt blandning av humor, sex och grovt trafikvåld. Delikat!

Lone Wolf McQuade (1983)
Texas Rangern Lone Wolf McQuade (Chuck Norris) är som en apa på ryggen på den hänsynslösa vapenhandlaren Rawley Wilkes (David Carradine). Wilkes svarar med att fula. Han kidnappar McQuades partner, dotter och slutligen hund och skeppar dem till Mexico. McQuade samlar ihop ett litet posse och snart luktar det uppgörelse lång väg. Hela upplösningen andas storvulen 80-talsaction oen utdragna eldstriden är en komplett orgie av fler sorters vapen än fantasin räcker till. Inte helt oväntat drabbas de av ammotorsk och handgemäng man mot man måste avgöra ödet. I den bästa av världar hade David Carradine satt ett snabbt pannskott på den där rödhåriga skäggapan, men aldrig får man vara glad.

Nord och Syd I & II (1985-1986)
Hårdare har nog ingen varit än David Carradine i rollen som Justin LaMotte. Ingen hade heller gjort det bättre. LaMotte är ett hårdnackat saddosvin av grövsta kaliber som tvångsgifter sig med foxen Madelaine (Lesley-Anne Down) för att systematiskt spöa skiten ur henne och alla andra som kommer i hans väg. Ondskan och psykterrorn pulserade verkligen genom tv-rutan och djävulen själv skulle nog ha blivit lite bajsnödig ifall mister LaMotte kom för att checka in. Storslaget och minnesvärt.

Nu är det Norges tur att lida

Efter att ha varit ganska bortkopplad från media i några dagar vill jag ge Markus Larsson (aftonbladets musikrecensent som jag fick upp ögonen med efter att han lyckats reta upp Keith Richards till den milda grad att denne drabbades av vanprydande missnöjesinkontinens) en riktigt klatschig high five. En sån där som svider länge efteråt. Som enda recensent går han till motangrepp mot den masspsykos som norbaggen Rybak och hans satans fela har smittat av sig med på bred front. Till skillnad från alla hyllningskörer och supporterverksamhet i den norska kritikerkåren så flängde han in en etta i betyg. Bara sådär. För att inte tala om ett epitet så träffande att jag hade fått en släng av dåligt samvete, om jag var upphovsman, men som likväl är mycket träffande. Fiolhob.



Jag blir tokig. Mot min vilja har jag sett klippet från schlagerfinalen både en och två gånger, när jag har suttit värnlös framför svt:s morgonsoffa och annan vanligtvis avkopplande tv-underhållning, utan en sportslig att nå min fjärrkontroll i tid. Känslan är dålig och sitter i en lång stund efteråt. Det känns som att den lille gossen med de buskiga ögonbrynnen har begått otukt med mina hörselgångar, tillfredställt sig med mina hörselnerver och sedan lämnat kvar en klåda, som om vore det ett gatlopp med en drös ilskna flatlöss i öronen på mig.

Jag blir verkligen förbannad när jag ser honom stå där på scen och gnissla. Schlagerfiol. Det är ett så otroligt tröttsamt ljud. Det är den där Linda Lampenius jävla fel. Utan henne hade det aldrig blivit såhär. Fiol är inte sexigt. har aldrig varit. Kommer aldrig att bli. Det är ett instrument som borgar för en grundskoletid präglad av stryk och skräck för stryk. På andra sidan finns det en respekt för dem som härdar ut och berömmelse för dem som lär sig behärska instrumentet i dess rätta miljö. Då blir det vackert. Det blir det inte på en schlagerscen med rökmaskiner, påkostat showljus och dansande koreografiorgier. Bara vulgärt och påträngande. Som en überextrovert fyllbult på spårvagnen.

Det enda verkligt positiva med Rybak, som jag ser det, är att jag nog aldrig varit stoltare över att vara svensk. Eller det stämmer kanske inte riktigt. Jag är bara så in i helvete glad att jag inte kommer från Norge. Den här gången kan ingen olja i världen hjälpa dem. För gissa om det kommer spelas mycket fiol i norska köpcenter och på varenda fjordfest, kryssningsfartyg och jubileumstillställning nu i sommar. Rybak kommer formligen att stjärta hela jävla Norges befolkning med sin stråke. Åhhh... för en gångs skull känns alla vidriga idolturnéer och övriga svennebananmagneter, som bokar in andrasorteringens artister, inte fullt så påfrestande som vanligt.

Om jag får syn på EMD-grabbarna eller den lilla Johan Palm-prematuren på något folkligt evenemang i sommar ska jag bara stanna upp, ta ett djupt andetag och njuta av att det faktiskt finns de som har det värre.

Etiketter: rybak, norge, lida helvetets alla kval

På glassfronten intet nytt

Ligger hemma idag och tycker synd om mig själv. Hela dagen igår vinjetterades av en jävligt segdragen huvudvärk som bara vägrade släppa taget. Och när jag vaknade imorse var den kvar. Den jäveln. Dessutom hade den fått sällskap av krasslighet och till råga på allt en ögoninfektion som gör att jag inte kan se klart. Det gör mig lite småkinkig.

När jag gick till mataffären för att hämta lunch förut såg jag att Ica hade installerat en Ben & Jerry's-kyl. Alltså en hel stor kyl dedikerad till Ben & Jerry's-glass. En bra grej egentligen. För att inte säga briljant. Då ser jag med min dimmiga blick att de verkar ha fått in en splitter ny smak (nåt med pasionsfrukt som jag diggar rätt jävla mycket) och jag kan nästan känna hur det pirrar till i byxan. Blixtsnabbt hinner jag tänka; det är synd om mig, jag ska nog unna mig en tröstförpackning av B&J. Lystet hinner jag öppna kylen och börja rota runt värre än en gammal tysk i porrtidningshyllan på pressbyrån. När jag upphetsat håller upp glassen ser jag att det mycket riktigt är en ny smak. Dock har den inte ett skit med glass att göra. Det är sorbet.

Fy fan säger jag. Jag vissste att de hade lanserat två sorbetsorter. Jag gillar det inte men hade accepterat det. Men aldrig trodde jag att de skulle bromsa all utveckling på glassfronten och satsa fullt krut på en massa mögig sorbet. Jag höll på att ramla i backen. Passionsfruktsorbet. Säkert svingod om man gillar sorbet. Men jag gillar glass och de två är såta fiender.

Jag ställde bryskt tillbaka det förhatliga sorbetpaketet. Jag ville släppa allt och springa hem och snabbt som satan hamra ner ett vulgärt hatbrev till Ben & Jerry's, fråga vaffan det är med dem egentligen. De hade nog tagit skruv... eller också inte. Det enda jag kan göra är att starta en anti-sorbet-kampanj. Snacka skit om sorbet. Försöka påverka den almänna uppfattningen om sorbet negativt. Tänk om man kunde vrida den allmänna uppfattningen till att det är lite småperverst att äta sorbet. Egentligen hatar jag inte sorbet. Alls. Jag gillar bara glass mer. Det är när sorbeten kommer in på marknaden som en ny trendig aktör, på bekostnad av sin dessertbroders anrika popularitet, som det blir konflikt. Jag känner en stark oro över att landets alla glasskylar snart kanske kommer vara fyllda till bredden med såna där frysta löjliga fruktpuréer. Det vore helvetet på jorden. Jävla snobbglass.

Studentpresent

Jag brukar sällan göra reklam för jobbgrejer här på bloggen. Men ibland så. Och bara för att jag är så rysligt snäll...

Studenttiden är som bekant i full gång. Många är de som kommer förpesta landets gator med naiva glädjevrål, fylleskrål och kaos i trafiken. Ännu fler är vi som kommer tvingas lida av deras glada falsksång. Därför passar Telia på att bjuda på några tjusiga versioner av den annars så tradiga studentlåten, så att kidsen få lite fason på flaket och festen. En studentpresent helt enkelt. Till alla. Lite utav ett win-win-läge kan man säga.



Det är ungdomsabonnemanget Telia Mobil Max 25 som står bakom själva kampanjen som kommer gå i spotify (där skivan finns att lyssna på) med start måndag. Redan nu ligger dock en sajt ute där själva essensen finns att ladda ner i mp3-format.

Så för både min, din och alla andras skull: Ska du eller någon ni känner precis till att ta studenten? Hjälp till att sprida länken. Blogga den eller skicka vidare länken till sajten.

Morsning – nu är det fanimej helg!

Redogörelse av begreppsförvirring

Det har uppstått en del frågor efter att jag i förra inlägget använde ett av mina favorituttryck, finsk stämning, för att beskriva en väldigt speciell känsla. En känsla som lätt kan misstas för pinsam tystnad eller. Det påminner mycket om det man vanligen relaterar till som "dålig" stämning eftersom flera beståndsdelar är identiska. Den finska stämningen är dock mycket värre än så.

Det lär tvistas om uttryckets etymologi, men min egen fria tolkning är att det härrör ett tungt svårmod som många svenskar läser in i sina östgrannars lynne. Det är gissningsvis en kombination av uppfattad butterhet i den ugriska språkmelodin, kulturkrock och den egna underlägsenheten när det kommer till spritintag som gjort att en "fördom" och finnars lynne odlats fram. Ungefär som den "myt" att finnar har en medfödd fäbless för knivar.

Jag bad dock min mycket skånska vän och kollega Mats (som förövrigt är den som introducerade mig för det enligt mig smått geniala uttrycket) redogöra för uttryckets betydelse. Det har han nu gjort på ett mycket föredömligt och pedagogiskt sätt.

Läs Mats snabbguide till "Finsk stämning" här >>

I-landsproblen vs. u-landsproblem

En sak som har slagit mig är att när jag uttrycker mig obekväm med något som inte är av absolut livsavgörande art, så kommer det alltid någon viktigpetter och slår larm om att det är ett i-landsproblem (tänk på barnen i Afrikat version 2.0). Mycket lustigt egentligen.

Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt bananas om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått gruff och finsk stämning i mitt förhållande eller på min arbetsplats.

Men jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring lunch och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är bordsvattnet dessutom besudlat med gurkskivor och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem.

Mikrohinder del 2

Något av det värsta jag vet är när jag kommer till hissen på gymmet, hinner ställa gå in och välja våning, men precis innan dörren ska till att slå igen så rycks den upp av någon jävla sinnesfridsmarodör som också vill vara med och åka.

Jag vet, det är inte olagligt utan en helt naturlig del av vardagen i ett samhälle. Något helt normalt. Det är inte ens själva grejen med hissällskap jag ogillar även om jag kan tycka att det ofta har en tendens att bli en väldigt spänd och konstig stämning när flera, för varandra helt okända personer, tvingas dela det lilla trånga hissutrymmet med varandra. Ett utrymme som ibland är så litet att man tvingas utbyta kroppsvärme med varandra. Det absolut värsta med hissgrejen är när jag hunnit välja min våning och en hastigt anländ och högst oönskad medresenär väljer en annan våning. Det leder till ett driftstopp i mitt annars så strömlinjeformade rörelsemönster. Och det gillar jag inte. Alls.

För några dagar sedan hände just detta. Hissdörren skulle precis slå igen när jag såg en dam komma springande. Jag gjorde i vanlig ordning ingen som helst ansats för att bjucka på en samåkning. När jag åker hiss är jag krass som ett jävla as till spårvagnschaffis. Håller man sig inte framme missar man åkturen och hinnner man med är man bara en jobbig stackare. Hon skulle inte hinna. Inte en jävla chadde. Dörren slog igen men liksom studsade till en halv millimeter så att kärringen lyckades fånga den på volley. Jag tänkte att nu kommer hon vara grinig men hon hade inte lagt märke till min totala ovilja att rädda henne från den förhatliga väntan på en hiss som just åker ifrån en. Hon bara log och utbrast lätt anfått vilken tur det var att hon hann. Jag nickade och log svalt till svar. Självklart skulle hon av på våningen under min. Men inte nog med det. När tanten slet upp dörren lämnades nämligen en ny tidsfrist som gjorde att ytterligare en person hann ro åt sig en plats. Som lök på laxen skulle den personen av våningen före tantens. Det kändes smått surrealistiskt och jag började på riktigt tro att hissen aldrig skulle röra på sig överhuvudtaget.

När jag till slut steg ut på mitt våningsplan hade jag för längesedan tappat lusten att träna men gjorde det ändå. För det är sån jag är. Jag biter ihop.

Kimpa visar framfötterna

Den här mannen är inte bara snygg och överlägset hetast i militärmodesvängen. Han är dum i huvudet också. En riktigt sinnesvriden dumpuck. Jag skulle gissa att kim-jong-in-a-box ligger minst topp tre på samtliga av världens stora ledares önskelistor.

Med khaki och nukleär revirpinkning håller han världen i schack. Jag antar att det är det enda som faktiskt hindrar någon pricksäker käckis att ta på sig jobbet att placera en höghastighetskula i huvudet på honom, så det riktigt tjoffar till som när en persika möter en betongvägg riktigt snabbt.

Nu har han provsprängt kärnvapen igen och skalvet i dess fotspår uppmättes till 4,7 på richterskalan. Laddningen uppskattas ha haft en styrka på mellan 10-20 kiloton vilket kan ställas mot atombomben över Hiroshima som hade en styrka på i runda slängar 13 kiloton. Frågan är om det verkligen är nödvändigt att hålla på och tweaka sina kärnladdningar så in i helvete. Alla vet väl vid det här laget att kimpa är en tokdåre som sitter på knappen till jordens undergång. Visst det är säkert mycket skönare både för honom och oss andra om de får till en riktig feting till bomb som släcker jordklotet på en och samma gång men hur jävla svårt kan det vara. Han har hållt på och småspränga för att malla sig med deras suveränitet rätt länge nu.

Fy fan vad skönt det hade varit att verkligen få spöa skiten ur honom. Åhh, jag skulle vilja ge honom isolerat lika mycket stryk som Chuck Norris delat ut sedan 80-talet. Sammanlagt.

Intimbilder av otäckaste slag

När jag hade tankat och skulle betala lite bensin igår morse såg jag en kvällspresslöpsedel basunera ut att någon nesligt nog lyckats komma över privata och intima bilder på Carola och Kicken. Jag blev mycket illa berörd.

Det är verkligen beklämmande att det finns sådana låglivsdrägg som för det första stjäl bilder där de där två amöborna är "intima" med varandra, och för det andra prånglar ut dem i massmedia så att vi andra tvingas skända våra näthinnor. Mina varningsklockor säger dock att det finns en stor möjlighet att det oheliga tagteamet står bakom spridningen helt själva, för att de är så fett sugna på få att gassa sig lite i tantblaskornas pinsamma strålkastarljus (igen).

Etter värre är ändock det faktum att Kicken (fy fan vad jag hatar hans äckliga smeknamn) har gängat Carola och vice versa. Kicken måste ju verkligen vara sjuk i huvudet. Att frivilligt lämna intresseanmälan om att bli buksvåger med Runar kräver en hjärna som slöats ner en bra bit under 70 i IQ. Och för att vända på steken så är väl nakenumgänge med Kicken ungefär lika attraktivt för en normalbegåvad människa som att frivilligt tillbringa en natt mellan satänglakanet och Mikkey Dee i hans fräsiga räserbilsvattensäng för korta män.

Propellerplanskräck

Igår var jag i Stockholm på möte. Vi hade varit sent ute med att boka biljetter hem vilket gjorde att alla resor mellan Sthlm och Gbg var slut. Jag var verkligen tvungen att komma hem så till slut fick det bli flyg till Halmstad och tåg därifrån och hem.

När jag och min kollega J kom till Arlanda gick vi fram till en informationstjej på SAS-mark. Vi frågade vart man checkade in om man reser med Skyways. Hon fick fundera en stund vilket inte kändes som en lovande start. Till slut gick det upp ett ljus och hon sa att det var på terminal 3. Vi gick och gick och gick. Genom gångar, trappor och passager. Ju längre vi gick desto rackigare kändes allting. Temporärt. Jag började få dåliga vibbar och när vi slutligen var framme vid vår gate såg jag planet vi skulle flyga med. Ett litet skitet propellerplan som borde gått i pension för längesedan. Jag blev nervös på riktigt. Distanseringen gjorde det extra påtagligt hur oviktig man är när man flyger till Halmstad. Jag fick för mig att de nästan, vill kanske är att ta i, men ialla fall räknar med att minst hälften av de planen ska störta. Jag är inte flygrädd alls i vanliga fall men det finns gränser även för mig. Planet lät som en trimmad epa-traktor och skakade så att jag trodde att det skulle lösas upp i delar vilken sekund som helst. Värst var det på väg upp och ner.

Vad är det för piloter som tar jobbet att flyga propellerplan egentligen och vad säger man till sin partner när man går till jobbet på morgonen? Min tes är att det är motsvarigheten till de promillestinna gammelryssarna som är satta att köra någon lokal busslinje uppe i uralbergen. Att de lever solokvist men brukar dricka sprit och kurtisera lite med seniorvärdinnorna för att lätta på trycket då och då.

Att "gå" på tåg

Jag brukar alltid försöka undvika att besöka toaletten när jag åker tåg. I den mån det går. Det känns så jävla dirty. Offentliga toaletter överlag är det bland värsta jag vet men om jag måste gå så vill jag att det ska kännas stort, rymligt, ljut och rent. Det ska vara luktfritt och kliniskt som en operationssal. Gärna vitkaklat. Jag vill att det ska kännas som att jag är den första personen som provar porslinet. Vara kapten på jungfrufärden. Då är det ok. Eller, då går det an i alla fall.

När man åker tåg tvingas man besöka en trång och halvmörk cell, med obefintlig luftkonditionering och en spolfunktion som aldrig riktigt gör jobbet, så att man alltid möts av rester från någon businessmänniskas huvudnummer när man lyfter på locket. Fy fan. Jag hatar det med stort HATAR. Lägg därtill att det skakar så in i helvete hela tiden. Det känns som att man är inlåst på en grisig festivaltoalett av ett gäng druckna ynglingar i full färd med att välta den i backen. Man vet att man kommer få uppleva en smutsig härdsmälta och ångrar att man gick in. Det är nästan så att jag föredrar att besöka en offentlig toalett som ockuperats av ett gäng skabbiga heroinister strax före än en x2000-toalett där en slipsgubbe eller kvinna i dräkt kommer utsmygande med sin skam. Efteråt är jag alltid tvungen att gå ett varv, hämta kaffe eller nåt – för att processa ångesten. Jag patrullerar som en sur plit och tittar misstänksamt på alla som sitter där med sina fula bärbara pc-datorer, för att finna den skyldige besökaren före mig, för att riktigt kunna hata honom med hela min kropp. Det sliter. Därför går jag inte i onödan om man säger så.

Men måste man så måste man. Då är det bara att bita ihop och låta det hända. Det är livets tragedi.