En kollega kom just och berättade att han bodde på Hotel Edward i Lidköping när han var med på en plåtning nyligen. När han kom ner för att ätaa frukost hade de visat högsta klass genom att ha spetsat utbudet en smula. I anslutning till mat och dryck fanns en skål med en separat värktablettsbuffé som rymde det mesta på den receptfria marknaden. Det är banne mig fingertoppskänsla.
Jag diggar när hotell tar initiativ till att höja standarden utanför gängse hotellnormer. Fuck mintcrisp! Den där menlösa chokladbiten de envisas med att placera på kudden. En tajt smärtstillande, det är framtiden.
Så upp med glaset för personalen på Hotel Edward i Lidköping - Ol' pushers of painkillers
fredag, april 13, 2007
torsdag, april 12, 2007
Fint ska det va
Ryssarna kan dom.
Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.
Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.
På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.
Klicka här för bella in några av dem.
Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.

Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?
Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.
Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.
Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.
Alla vet ju att ryssar generellt är kända för sin stil och finess, men också för att ta i lite i överkant så fort det finns möjlighet. De är ena trendkänsliga rackare och i maffiakretsar har fräsiga gravstenar gått och blivit värsta bling-bling-prylen för de döda. Ju mer överdådig produktion desto fetare kreddbonus.
Jag förstår dem. Hur råmäktigt är det inte att fläka upp ett högblankt svart stenblock med ett maffigt utfräst foto på hårdingen som ligger och ruttnar under. Jag finner inga ord.
På en kyrkogård i staden Yekaterinburg duggar vulgogravarna extra tätt, eftersom staden på 90-talet var känd som “crime capital of Russia”, då ett stort antal ryska maffialedare bodde och chefade här. Gängkrig och andra våldsrelaterade roligheter resulterade givetvis i att många hårdnackade svin ligger i jord på just denna kyrkogård.
Klicka här för bella in några av dem.
Jag utlovar massor av gravstenar pimpade med ärrade och lönnfeta snubbar i bombarjacka, balkanmönstrade skjortor och chinos. Eller varför inte en tribaltatuerad förbrytare med en cigg ledigt i näven, det skulle vara nåt att pryda sin runa med.

Mest av allt gillar jag nog ändå en grav (se ovan) där två gangsterledare valt att sätta pricken över i med en bonussten där bilden är en Volvo 850 eller liknande. Vaffan skulle det vara bra för undrar jag? Vad ville de visa med den?
Världens hårdaste maffialedare som troligen använde den ryska statskassan som fickpengar går och fräser upp en bil som osar så mycket medelsvensson att man blir illamående över sin sista viloplats. Fy fan.
Det skulle vara svintöntigt med en Ferrari. Men en Volvo. Det känns bara för deppigt.
Undrar ifall de har begravt själva biljävlen också.
Bageltrubbel
Hej, jag jobbar på hemköp. Jag är cepe!!
Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.
Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.
Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.
Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.
Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.
På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.
Så borde de presentera sig, de som jobbar på Hemköp på Stigbergstorget.
Jag var på Hemköp och plockade på mig ett på mig ett par finfina bagels med sesamfrön. När jag kommer fram till kassan så säger hon i kassan att hon inte hart nåt styckpris på dem. Det är fem stycken för tjugo bagare som gäller. Jag ljuger och säger att det var de sista två men jag får ändå inte köpa dem. Kassamuppen dubbelkollar med sin kollega och säger sedan muntert att det antingen är fem eller inga och stoppar undan påsen.
Det finns ingen möjlighet att sälja bagels styckvis. Då slänger de dem hellre. Alltså, det är bara så jävla dumt.
Snopen som fan säger jag att det kan vara det dummaste jag varit med om. Kassörskan flinar. Hon verkar helt oförstående till att hon just gjort sig ansvarig till kraftiga nedskärningar i mitt bagelflöde. Jag får lust att klyva huvudet på henne, men låter bli.
Det hela är mycket provocerande. Snudd på barockt.
På hemköp kan man alltså inte köpa bagels styckvis. Bara i gross. Lustigt eftersom bagels är hyfsat mycket färskvara. Ingen äter väl fem bagels själv. Ska man verkligen bli tvungen att gå ihop ett gäng för att få stilla sitt bagel-sug? Det är sannerligen en galen värld vi lever i.
onsdag, april 11, 2007
Jag vill ha Lemsip
Min kollega R läskade mig idag med ett skönt prepp mot förkylning och alla andra sorters smärta. Lemsip hette det och är en smärtstillande produkt på pulver som inte får säljas i Sverige. Aldrig får man vara glad. Men det är tydligen hot shit i UK.
Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.
R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.
Måste ha.
Eftersom R själv är så nedpundad på det redan vill han ogärna dela med sig. Inte ens till ockerpris. Då måste det vara bra och därför anropar jag londonkontakter.
R recenserade själv preppet med ord som tar du en om dagen när du är sjuk känner du inte att du är sjuk. Så vill jag ha det. Han meckade sig själv en liten drink och jag måste tillstå att det luktade spännande. Fräscht och piffigt. Lite som en ammoniak-käftsmäll fast behaglig.
Måste ha.
Klartext
Igår kväll kantades tillvaron av tjeckisk öl, stekt haloumi och radiounderhållning i form av "Klartext - Nyheter på lätt svenska". Mycket trevligt.
Jag och J lyssnade på tre avsnitt och kom fram till att det är kvalitetskomedi. Aldrig trodde jag att nyheter kunde förädlas så och omsättas i ren humor. Det om man inte räknas till målgruppen vill säga.
Självklart inser jag att det finns en stor grupp männiksor som har behov av att få nyhetssändningarna levererade på ett sätt som är okomplicerat och lätt att ta in. Tanken är god. Grejen är att hade jag varit målgrupp hade jag blivit så JÄVLA förbannad av att lyssna så det går knappt att förklara i ord. Nyhetsuppläsarna verkar nästan tävla i någon sjuk form av dramaturgisk föredringsextravaganza.
De läser upp nyheterna med ett tonläge som inte ens en tvååring skulle se som acceptabelt. Det är lätt bisarrt att de får hålla på som de gör. En person som har svårt att hänga med får troligen inte större informationstörst när den som läser upp använder en tonalitet som känns tagen direkt ur "Hipp hipp" eller liknande. Fy fan vad surt att få en nedsatt förståelseförmåga dragen i gruset av självaste SR.
Jag skulle tippa att det faktiskt går att leverera nyheter på ett enkelt sätt utan att det låter som en sådan där pekbok (för de minsta). När jag tänker efter påmindes jag om Juniorettes första bok "Tippens leksakslåda". Stört. Tror mer att det handlar om att inte använda ett högtravande språk och undvika allt för invecklade sammanhang.
Följande exempel taget ur en rapportering kring rättegången rörande krigsförbrytelser som begicks under kriget i Bosnien:
...Det är bara en av männen som har erkänt att han varit med och mördat.
Han blev dömd av domstolen till att sitta i fängelse i 13 år.
Tre av de andra männen blev också dömda att sitta i fängelse i många år.
Men en man slapp att få något straff av domstolen...
Antingen består Klartext-redaktionen av en hoper begåvade humorgudar eller jordens mest cyniska svin. Jag har svårt att avgöra. Om man bortser från den kränkning de utsätter sin publik för kan jag utlova grovt med kul. När uppläsaren läste meningen "varit med och mördat" satte jag en bit haloumi i halsen. Det kan inte vara sant tänkte jag, men det är det. I allra högsta grad.
Man pendlar mellan att stundvis flabba så att tårar rinner och stundvis vråla i vredesmod över vansinnet på riksradio.
Frågan är om man på SR ser en plats i Klartext-teamet som straff eller belöning. Jag skulle verkligen vilja veta det.
Läs, lyssna och förkovra: Klartext >>
Jag och J lyssnade på tre avsnitt och kom fram till att det är kvalitetskomedi. Aldrig trodde jag att nyheter kunde förädlas så och omsättas i ren humor. Det om man inte räknas till målgruppen vill säga.
Självklart inser jag att det finns en stor grupp männiksor som har behov av att få nyhetssändningarna levererade på ett sätt som är okomplicerat och lätt att ta in. Tanken är god. Grejen är att hade jag varit målgrupp hade jag blivit så JÄVLA förbannad av att lyssna så det går knappt att förklara i ord. Nyhetsuppläsarna verkar nästan tävla i någon sjuk form av dramaturgisk föredringsextravaganza.
De läser upp nyheterna med ett tonläge som inte ens en tvååring skulle se som acceptabelt. Det är lätt bisarrt att de får hålla på som de gör. En person som har svårt att hänga med får troligen inte större informationstörst när den som läser upp använder en tonalitet som känns tagen direkt ur "Hipp hipp" eller liknande. Fy fan vad surt att få en nedsatt förståelseförmåga dragen i gruset av självaste SR.
Jag skulle tippa att det faktiskt går att leverera nyheter på ett enkelt sätt utan att det låter som en sådan där pekbok (för de minsta). När jag tänker efter påmindes jag om Juniorettes första bok "Tippens leksakslåda". Stört. Tror mer att det handlar om att inte använda ett högtravande språk och undvika allt för invecklade sammanhang.
Följande exempel taget ur en rapportering kring rättegången rörande krigsförbrytelser som begicks under kriget i Bosnien:
...Det är bara en av männen som har erkänt att han varit med och mördat.
Han blev dömd av domstolen till att sitta i fängelse i 13 år.
Tre av de andra männen blev också dömda att sitta i fängelse i många år.
Men en man slapp att få något straff av domstolen...
Antingen består Klartext-redaktionen av en hoper begåvade humorgudar eller jordens mest cyniska svin. Jag har svårt att avgöra. Om man bortser från den kränkning de utsätter sin publik för kan jag utlova grovt med kul. När uppläsaren läste meningen "varit med och mördat" satte jag en bit haloumi i halsen. Det kan inte vara sant tänkte jag, men det är det. I allra högsta grad.
Man pendlar mellan att stundvis flabba så att tårar rinner och stundvis vråla i vredesmod över vansinnet på riksradio.
Frågan är om man på SR ser en plats i Klartext-teamet som straff eller belöning. Jag skulle verkligen vilja veta det.
Läs, lyssna och förkovra: Klartext >>
tisdag, april 10, 2007
Paddan III
Idag var det dags för evenemangslunch med jobbet. Vi åkte Paddan. Inte det bastanta och svårt servicefientliga åbäket till kassörska på Hemköp i Majorna utan den platta turistbåten. Trevligt men svinkallt initiativ. Extra kallt för de (jag) som glömt av dagens lunchhändelse och klätt sig i sin fräsigaste vårjacka.
I samlad trupp gled vi runt i kanaler och hamninlopp med en råkäck guide och blev uttittade av folk. Nu vet jag hur varför folk som åker paddan aldrig tar ögonkontakt. De vill inte känna föraktet från standens medborgare.
Med på resan var skepparen "Ingvar", en stor rund man som hade skrattat klart här i livet. Fan vad sur han såg ut. Jag tittade på Ingvar flera gånger för att se om han ändrade sinnesstämning när det stojades och skojades. Det gjorde han inte. Det gick tydligt att känna hur Ingvar hatade oss. Hans sätt signalerade att han fan inte har betalt för att flabba och vara käck. Inte bitter, bara jävligt lack.
Kreddig snubbe den där Ingvar.
Så nu har jag gjort allt man kan göra i Göteborg. Tror jag.
I samlad trupp gled vi runt i kanaler och hamninlopp med en råkäck guide och blev uttittade av folk. Nu vet jag hur varför folk som åker paddan aldrig tar ögonkontakt. De vill inte känna föraktet från standens medborgare.
Med på resan var skepparen "Ingvar", en stor rund man som hade skrattat klart här i livet. Fan vad sur han såg ut. Jag tittade på Ingvar flera gånger för att se om han ändrade sinnesstämning när det stojades och skojades. Det gjorde han inte. Det gick tydligt att känna hur Ingvar hatade oss. Hans sätt signalerade att han fan inte har betalt för att flabba och vara käck. Inte bitter, bara jävligt lack.
Kreddig snubbe den där Ingvar.
Så nu har jag gjort allt man kan göra i Göteborg. Tror jag.
torsdag, april 05, 2007
"Lite extra naglar bara"
Jag vill passa på att önska alla som läser Bloggfrossa en glad påsk. Det blir en helg i vilans tecken. Äta blir det däremot inget av.
Inte sedan en spjuver vid namn Lars hade den goda smaken att via min kollega R passa en länk till mig via msn. Jag kunde bara inte låta bli att klicka. Jag ångrar mig nu.
Bilden visar något utav det värsta jag någonsin sett. Jag ryggade och skrek av äckel. Vek undan med blicken och försökte utan att titta träffa kryssrutan för att stänga fönstret så fort det bara gick. Men det gick inte snabbt nog.
Jag sa till R att hälsa sin gamle vapendragare att han är "en sjuk valp". Lars den jäveln skrattade rått och svarade sedan: "Äh, det var väl inget. Lite extra naglar bara".
...och plötsligt är jag inte alls sugen på ägg och sill och allt som hör till.
Varning!!
Klicka inte här. Jag menar det. Har aldrig varit mer allvarlig. Det är en bild man mår mycket bättre ifall man aldrig ser.
Inte sedan en spjuver vid namn Lars hade den goda smaken att via min kollega R passa en länk till mig via msn. Jag kunde bara inte låta bli att klicka. Jag ångrar mig nu.
Bilden visar något utav det värsta jag någonsin sett. Jag ryggade och skrek av äckel. Vek undan med blicken och försökte utan att titta träffa kryssrutan för att stänga fönstret så fort det bara gick. Men det gick inte snabbt nog.
Jag sa till R att hälsa sin gamle vapendragare att han är "en sjuk valp". Lars den jäveln skrattade rått och svarade sedan: "Äh, det var väl inget. Lite extra naglar bara".
...och plötsligt är jag inte alls sugen på ägg och sill och allt som hör till.
Varning!!
Klicka inte här. Jag menar det. Har aldrig varit mer allvarlig. Det är en bild man mår mycket bättre ifall man aldrig ser.
Pisskonst
Ja vad ska man säga. Det är bara att gratulera.
Den spanska "konstnären" Itziar Okariz åker nu runt om i världen och krämar ut ett rätt tjockt gage på att pissa inför publik. Hon kallar det konst. Genialt.
I maj kommer hon till Umeå för att lätta på blåsan. Tio papp + resa tar hon. Fy fan vad sköna pengar man kan göra i konstens namn. Det lustiga är att syftet är att väcka debatt kring gängse normer. Come on, lite bättre provokation kan hon väl bjuda på för all den degen. Att bara stå där och pissa känns sådär. Lite gjort också.
Som det är nu blir man nästan sugen på att ge sig in i priskrig och börja konkurrera. Pröjjar de min flygbiljett och lite frisprit så kan jag göra hennes jobb för en slät femhunka... eller vaffan, säg tusen spänn. Det är ändå en rätt bra bit till norrland.
Det är fantastiskt att höra arrangörerna motivera värdet av den skattebetalda kiss-showen. "Konstnären förbereder sig minutiöst: – Hon dricker en massa vatten. Sen gäller det för henne att hålla sig till det absolut rätta ögonblicket."
Ja herregud vilken insats. Tio tusen är som hittat. Verkligen. Grattis till Itziar säger jag bara. Hon måste verkligen skratta hela vägen till banken.
Om de verkligen vill väcka debatt skulle de nog modda showen en smula.
Låt oss säga att "Konstnären" kommer in på scen. Minutiöst förberedd. Hon har i två dagar ätit Imodium som om det vore jordnötter till ölen. Sedan har hon vräkt i sig ett halvkilo marinerade vitlöksklyftor och valt att gå på den mexikanska linjen och stuffat hårt med starkt kryddade enchiladas, fajitas och tacobuffé med allt vad det innebär. Strax innan ridån går upp drar hon i sig en drink byggd på ricinolja, katrinplommon och annat propplösande.
Hon stiger fram i ljuset, knäpper med pekfingret på mikrofonen och spejar ut i publikhavet. Hon harklar sig försynt och säger "nu ska ni få se". I nästa ögonblick vänder hon sig om, böjer sig ner så att kroppen formar ett U och bjuder sedan publiken på en bajsfontän av sällan skådat slag.
Trum trum. Ridå ner. Slut.
Där mina damer och herrar har ni ett konstverk som det skulle snackas om. Vad förvånade alla konstkritiker och kulturskribenter skulle känna sig när plötsligt sitter där täckta av bajs och vet att det de just varit med om kallas "konst".
Den spanska "konstnären" Itziar Okariz åker nu runt om i världen och krämar ut ett rätt tjockt gage på att pissa inför publik. Hon kallar det konst. Genialt.
I maj kommer hon till Umeå för att lätta på blåsan. Tio papp + resa tar hon. Fy fan vad sköna pengar man kan göra i konstens namn. Det lustiga är att syftet är att väcka debatt kring gängse normer. Come on, lite bättre provokation kan hon väl bjuda på för all den degen. Att bara stå där och pissa känns sådär. Lite gjort också.
Som det är nu blir man nästan sugen på att ge sig in i priskrig och börja konkurrera. Pröjjar de min flygbiljett och lite frisprit så kan jag göra hennes jobb för en slät femhunka... eller vaffan, säg tusen spänn. Det är ändå en rätt bra bit till norrland.
Det är fantastiskt att höra arrangörerna motivera värdet av den skattebetalda kiss-showen. "Konstnären förbereder sig minutiöst: – Hon dricker en massa vatten. Sen gäller det för henne att hålla sig till det absolut rätta ögonblicket."
Ja herregud vilken insats. Tio tusen är som hittat. Verkligen. Grattis till Itziar säger jag bara. Hon måste verkligen skratta hela vägen till banken.
Om de verkligen vill väcka debatt skulle de nog modda showen en smula.
Låt oss säga att "Konstnären" kommer in på scen. Minutiöst förberedd. Hon har i två dagar ätit Imodium som om det vore jordnötter till ölen. Sedan har hon vräkt i sig ett halvkilo marinerade vitlöksklyftor och valt att gå på den mexikanska linjen och stuffat hårt med starkt kryddade enchiladas, fajitas och tacobuffé med allt vad det innebär. Strax innan ridån går upp drar hon i sig en drink byggd på ricinolja, katrinplommon och annat propplösande.
Hon stiger fram i ljuset, knäpper med pekfingret på mikrofonen och spejar ut i publikhavet. Hon harklar sig försynt och säger "nu ska ni få se". I nästa ögonblick vänder hon sig om, böjer sig ner så att kroppen formar ett U och bjuder sedan publiken på en bajsfontän av sällan skådat slag.
Trum trum. Ridå ner. Slut.
Där mina damer och herrar har ni ett konstverk som det skulle snackas om. Vad förvånade alla konstkritiker och kulturskribenter skulle känna sig när plötsligt sitter där täckta av bajs och vet att det de just varit med om kallas "konst".
onsdag, april 04, 2007
Alex Shulman
Alex Shulman förbryllar mig.
Det är inte ofta jag har svårt att säga vad jag tycker om någon. Bra eller dåligt, på eller av, svart eller vitt. Det är antingen eller. Nästan alltid.
Alex Schulman har jag dock väldigt svårt att placera. Det finns en sida i mig som spontant vill sparka honom upprepade gånger i ansiktet. Den sidan ropar till mig att han är en person som påriktigt förtjänar en terminalsjukdom eller något annat som kreditkort inte kan bota.
När jag hade läst honom för första gången kom jag på mig själv med att dagdrömmande sitta och slicka mig om läpparna. Jag fantiserade om att han dog "spårvagnsdöden" eftersom påkörd, lemlästad och släpad av och under en spårvagn i självaste Göteborg troligen skulle vara den mest förnedrande upplevelse han skulle kunna vara med om.
Jag hatade honom intensivt men kunde inte sluta läsa. Det fanns något där. Något jag kände att jag gillade och ju mer jag läser desto mer börjar jag gilla den jäveln.
Allt han står för hatar jag fortfarande. Samtidigt är han ibland så rolig att jag drabbas av andnöd. Det är så förvirrande att pendla mellan en vilja att ömsom spöa upp en person och ömsom trycka dennes hand och säga: "Hej killen. Du är bra. Ett stort jävla as - men du är bra - ett as med stil."
Jag gillar hans enkla fyndigheter. När han kommenterar Claire Wikholms närvarande vid någon galapremiär och kallar henne ruffig uteliggare, när han kort berättar att han inte svarar när det ringer från ett 031-nummer, uppfinner en smiley alert till sitt mailprogran eller när hans mest raljanta sida ohämmat smädar folkgrupper tiull höger och vänster. Då är han alldeles briljant.
Vändpunkten kom när en kollega tipsat om herr Schulmans "Göteborg special" i senaste nummret av Stureplans pappersutgåva. Han recenserar sin korta visit i Göteborg med vissa saker så träffande att jag nästan ramlar i backen. Han kommenterar de värdelösa trubadurerna i Nordstan med att han nu vet hur utanförskap känns. Jag älskar det.
Jag älskar Göteborg. Jag älskar hans göteborgshat. Det finns ingen motsättning där.
Det är skönt att han inte fattar bättre än att "bete" sig i bred och billig folkfrontspress (Punkt SE). Så brutal brist på finess. Det är då man förstår att han själv totalt saknar klass. I synnerhet när han talar om förbrödring. Det är vackert.
Jag kommer aldrig glömma hans blogginlägg efter att han varit på Robert Wells och rubriksätter sin mycket roliga recension, "Rapsodi av skit". Där möts vi - i vårt RobertWells&Co-förakt. Det är förbrödring.
Vad ska man säga?
Alex Schulman, du förbryllar mig.
Det är inte ofta jag har svårt att säga vad jag tycker om någon. Bra eller dåligt, på eller av, svart eller vitt. Det är antingen eller. Nästan alltid.
Alex Schulman har jag dock väldigt svårt att placera. Det finns en sida i mig som spontant vill sparka honom upprepade gånger i ansiktet. Den sidan ropar till mig att han är en person som påriktigt förtjänar en terminalsjukdom eller något annat som kreditkort inte kan bota.
När jag hade läst honom för första gången kom jag på mig själv med att dagdrömmande sitta och slicka mig om läpparna. Jag fantiserade om att han dog "spårvagnsdöden" eftersom påkörd, lemlästad och släpad av och under en spårvagn i självaste Göteborg troligen skulle vara den mest förnedrande upplevelse han skulle kunna vara med om.
Jag hatade honom intensivt men kunde inte sluta läsa. Det fanns något där. Något jag kände att jag gillade och ju mer jag läser desto mer börjar jag gilla den jäveln.
Allt han står för hatar jag fortfarande. Samtidigt är han ibland så rolig att jag drabbas av andnöd. Det är så förvirrande att pendla mellan en vilja att ömsom spöa upp en person och ömsom trycka dennes hand och säga: "Hej killen. Du är bra. Ett stort jävla as - men du är bra - ett as med stil."
Jag gillar hans enkla fyndigheter. När han kommenterar Claire Wikholms närvarande vid någon galapremiär och kallar henne ruffig uteliggare, när han kort berättar att han inte svarar när det ringer från ett 031-nummer, uppfinner en smiley alert till sitt mailprogran eller när hans mest raljanta sida ohämmat smädar folkgrupper tiull höger och vänster. Då är han alldeles briljant.
Vändpunkten kom när en kollega tipsat om herr Schulmans "Göteborg special" i senaste nummret av Stureplans pappersutgåva. Han recenserar sin korta visit i Göteborg med vissa saker så träffande att jag nästan ramlar i backen. Han kommenterar de värdelösa trubadurerna i Nordstan med att han nu vet hur utanförskap känns. Jag älskar det.
Jag älskar Göteborg. Jag älskar hans göteborgshat. Det finns ingen motsättning där.
Det är skönt att han inte fattar bättre än att "bete" sig i bred och billig folkfrontspress (Punkt SE). Så brutal brist på finess. Det är då man förstår att han själv totalt saknar klass. I synnerhet när han talar om förbrödring. Det är vackert.
Jag kommer aldrig glömma hans blogginlägg efter att han varit på Robert Wells och rubriksätter sin mycket roliga recension, "Rapsodi av skit". Där möts vi - i vårt RobertWells&Co-förakt. Det är förbrödring.
Vad ska man säga?
Alex Schulman, du förbryllar mig.
En sån dag
Strax innan lunch när jag satt på ett internmöte kände jag plötsligt ett vansinnigt sug efter att se på lite "krigs" eller krigsfilm som vissa säger.
Solen stod högt och när den filtrerades genom konferensrummets lamellgardiner uppstod det där varmdammiga ljusgula ljuset man får om man drar ner persiennerna i vardagsrummet mitt på dagen. Adderat med dålig kondition tar det fram det där sköna vietnamkrigsfilm-suget.
Jag fick en sådan stark lust att avvika hem till mitt vardagsrum med halvtaskig mörkläggning och endast dressad i kallingklädsel avnjuta pizza, folköl, djungelhetta och napalm. Det är det bästa. Men man måste vara sugen. Precis rätt stämning krävs.
Idag är en sån dag.
Solen stod högt och när den filtrerades genom konferensrummets lamellgardiner uppstod det där varmdammiga ljusgula ljuset man får om man drar ner persiennerna i vardagsrummet mitt på dagen. Adderat med dålig kondition tar det fram det där sköna vietnamkrigsfilm-suget.
Jag fick en sådan stark lust att avvika hem till mitt vardagsrum med halvtaskig mörkläggning och endast dressad i kallingklädsel avnjuta pizza, folköl, djungelhetta och napalm. Det är det bästa. Men man måste vara sugen. Precis rätt stämning krävs.
Idag är en sån dag.
tisdag, april 03, 2007
Jetlag
Det här med att simma är inte bara förenat med hälsa och välmående. Alla som läst bloggfrossa ett tag vet att jag tycker att "herrarnas" är värsta tillhållet för ett satans byke rent ut sagt.
Jag tänker inte ens hetsa upp mig idag. Jag börjar bara bli så förbannat trött. Vad är det med nakna män i grupp egentligen? Varför blir det fel i huvudet på så många av dem?
Visst finns det många "normala" människor som går dit i syte att träna och simma. Det är majoriteten såklart men som med alla andra extremgrupperingar är det fleppona som syns mest. Så många skumma människor och ett sådant skumt beteende. Jag fattar inte. Det har fått mig att fundera...
Varje besök på Valhalla är som att kastas in i en helt ny plats i universum, där en helt annan världsordning råder och jag bara råkar vara den enda som inte fattat att det är "normalläge". Sånt tröttar. Kanske är det inte dem utan mig det är fel på?
Jag är ledsen. Jag vill inte verka trångsynt men i min kompsikrets rakar vi varandra sällan på ryggen. Jag tycker det är ohyfsat att stå och fönstershoppa i duschen och tycker inte att det är alls socialt gångbart när en snubbe sitter och drar i sin penis på ett märkligt sätt i det ljumma rummet utanför bastun. Det är jättefint att så många män finner det mysigt att gosa som små håriga nallebjörnar - de får göra vad de vill - men helst inte i samma anläggning jag går till för att hålla mig i form.
Jag tycker i det stora hela att det är väldigt skumt att så många besöker Valhalla som att det vore ett jävla spa.
Jag har generellt inte svårt för nakenhet men jag anser att en viss gräns för hur bekväm man kan bli passerats när en kille står och skrubbar sitt ollon med tumnageln som att han försöker skrapa bort tuggummi från jeanstyg eller när en man med "klepp" tvålar in sin pung som att det vore en attraktion på ett nöjesfält. Jag blir så trött.
Trött, trött, trött.
Igår när jag duschat klart såg jag, i hyllan där folk lägger sina badbrallor och handukar, att det stod två burkar folköl. What the fuck?!
Jag säger då det. Varje besök på Valhalla är som en resa till en annan dimension. En slags twillight zone utan konventioner. Jag börjar lida av jetlag nu. Kraftigt.
Jag tänker inte ens hetsa upp mig idag. Jag börjar bara bli så förbannat trött. Vad är det med nakna män i grupp egentligen? Varför blir det fel i huvudet på så många av dem?
Visst finns det många "normala" människor som går dit i syte att träna och simma. Det är majoriteten såklart men som med alla andra extremgrupperingar är det fleppona som syns mest. Så många skumma människor och ett sådant skumt beteende. Jag fattar inte. Det har fått mig att fundera...
Varje besök på Valhalla är som att kastas in i en helt ny plats i universum, där en helt annan världsordning råder och jag bara råkar vara den enda som inte fattat att det är "normalläge". Sånt tröttar. Kanske är det inte dem utan mig det är fel på?
Jag är ledsen. Jag vill inte verka trångsynt men i min kompsikrets rakar vi varandra sällan på ryggen. Jag tycker det är ohyfsat att stå och fönstershoppa i duschen och tycker inte att det är alls socialt gångbart när en snubbe sitter och drar i sin penis på ett märkligt sätt i det ljumma rummet utanför bastun. Det är jättefint att så många män finner det mysigt att gosa som små håriga nallebjörnar - de får göra vad de vill - men helst inte i samma anläggning jag går till för att hålla mig i form.
Jag tycker i det stora hela att det är väldigt skumt att så många besöker Valhalla som att det vore ett jävla spa.
Jag har generellt inte svårt för nakenhet men jag anser att en viss gräns för hur bekväm man kan bli passerats när en kille står och skrubbar sitt ollon med tumnageln som att han försöker skrapa bort tuggummi från jeanstyg eller när en man med "klepp" tvålar in sin pung som att det vore en attraktion på ett nöjesfält. Jag blir så trött.
Trött, trött, trött.
Igår när jag duschat klart såg jag, i hyllan där folk lägger sina badbrallor och handukar, att det stod två burkar folköl. What the fuck?!
Jag säger då det. Varje besök på Valhalla är som en resa till en annan dimension. En slags twillight zone utan konventioner. Jag börjar lida av jetlag nu. Kraftigt.
måndag, april 02, 2007
Vårmode signerat San Quentin.
Igår när juniorette hade vaknat ur sin siesta kändes det att det vore dumt att inte utnyttja vädret. Kosan styrde mot vättlefjäll som är ett naturreservat i Angered.
Juniorette höll en makalös uppvisning i hur sur man kan vara ifall man inte ätit middag, vilket i sin tur föranledde ett pitstop på McDonalds i förortens centrum för att kitta upp med lite pommes och andra viktiga hörnstenar ur kostcirkeln.
Det var en viss stämning i kön måste jag tillstå. Utan att raljera skulle jag säga att klimatet var hårdare, tribaltatueringar och mysbyxor med gällivareröv är bra mycket mer förekommande där än på andra ställen i stan.
Före mig kön stod två killar som inte såg ut att ha haft nån mamma. De var rakade och såg otroligt karelskt elaka ut, härdade av sprit och våld. Den ene hade dessutom förstärkt sin bad as 'tuude med ett "modeplagg" som jag inte riktigt kan relatera till. En knallorange skjorta med kort ärm och ryggtryck: "San Quentin - State Prison - Deathrow - no. 58864478". Fy fan vad töntigt. Jag funderade och försökte förstå hur han måste tänkt när han köpte den men kunde inte riktigt komma fram till en rimlig förklaring. Deathrow, jättefräsigt verkligen.
Alltså, ett så pinsamt klädesplagg kräver en del av ägaren. Han måste verkligen tycka att det signalerar pondus. Nu när jag tänker på det så blir jag nästan provocerad av vilket hjon han måste vara. Usch!
Jag hade en sådan brinnande lust att förklara för honom hur fleppt det är att ha ett sådant plagg. Hur sjukt jävla töntigt det är. Livsglädjen i mig sa att det nog skulle vara en dum idé och faktiskt förenat med livsfara. En kille som ser ut att ha blivit skjuten i ansiktet med ett pumphagel ska man troligen inte försöka läxa upp verbalt.
Jag såg framför mig ett otäckt scenario om touretteskillen inom mig hade brutit fram och tvångsmässigt vräkt ur sig en svada. Då hade tuffingen med all säkerhet belönat min framfusighet med att bokstavligt talat SLÅ AV skallen av mig.
Jag höll tillbaka.
Juniorette höll en makalös uppvisning i hur sur man kan vara ifall man inte ätit middag, vilket i sin tur föranledde ett pitstop på McDonalds i förortens centrum för att kitta upp med lite pommes och andra viktiga hörnstenar ur kostcirkeln.
Det var en viss stämning i kön måste jag tillstå. Utan att raljera skulle jag säga att klimatet var hårdare, tribaltatueringar och mysbyxor med gällivareröv är bra mycket mer förekommande där än på andra ställen i stan.
Före mig kön stod två killar som inte såg ut att ha haft nån mamma. De var rakade och såg otroligt karelskt elaka ut, härdade av sprit och våld. Den ene hade dessutom förstärkt sin bad as 'tuude med ett "modeplagg" som jag inte riktigt kan relatera till. En knallorange skjorta med kort ärm och ryggtryck: "San Quentin - State Prison - Deathrow - no. 58864478". Fy fan vad töntigt. Jag funderade och försökte förstå hur han måste tänkt när han köpte den men kunde inte riktigt komma fram till en rimlig förklaring. Deathrow, jättefräsigt verkligen.
Alltså, ett så pinsamt klädesplagg kräver en del av ägaren. Han måste verkligen tycka att det signalerar pondus. Nu när jag tänker på det så blir jag nästan provocerad av vilket hjon han måste vara. Usch!
Jag hade en sådan brinnande lust att förklara för honom hur fleppt det är att ha ett sådant plagg. Hur sjukt jävla töntigt det är. Livsglädjen i mig sa att det nog skulle vara en dum idé och faktiskt förenat med livsfara. En kille som ser ut att ha blivit skjuten i ansiktet med ett pumphagel ska man troligen inte försöka läxa upp verbalt.
Jag såg framför mig ett otäckt scenario om touretteskillen inom mig hade brutit fram och tvångsmässigt vräkt ur sig en svada. Då hade tuffingen med all säkerhet belönat min framfusighet med att bokstavligt talat SLÅ AV skallen av mig.
Jag höll tillbaka.
söndag, april 01, 2007
Tomas Andersson Wij
Jag var på konsert med J igår. Hon hade gett mig biljetter till Tomas Andersson Wij.
Jag har inte lyssnat på honom innan så mycket. Det enda jag egentligen visste var att han är en mycket begåvad textförfattare (en allvarlig sådan) och att jag tyckt mycket om en del av det jag hört tidigare.
Det jag inte visste var att han dessutom är en skitskön snubbe. Ödmjuk och jäkligt rolig i all sin stillsamhet. Under kvällen visade han upp en oändligt större talang än de idioter som i Sverige vanligtvis klassas som "elit" i ståuppkretsar. Ironiskt på nåt vis.
Jag funderade och kom fram till att det måste vara hans otroliga berättartalang. Mellan låtarna drog han en rad ganska lågmälda historier ur livet och här och där kom en liten twist som rev upp publikens asgarv. Inga billiga skämt, bara genuint berättande. Häftigt.
Vanligtvis kan jag känna mig lite avogt inställd till människor som hyllas kraftigt utan att jag själv hunnit bilda mig en uppfattning. Skeptisk brukar jag säga, men avundsjuk är nog ett ord som ligger närmre sanningen. Jag vet mina brister. Igår kände jag mig dock inspirerad och genuint överväldigad av hela stämningen. Det var bitterljuvt.
På slutet spelade han sin version av Carolas "Evighet". Innan igår kväll skulle jag lätt kunna svära i blod på att gåshud knappast skulle kunna uppbringas av den låten eller någon annan som hon haft i sin mun. Jag hade fel.
En underlig kväll minsann.
Jag har inte lyssnat på honom innan så mycket. Det enda jag egentligen visste var att han är en mycket begåvad textförfattare (en allvarlig sådan) och att jag tyckt mycket om en del av det jag hört tidigare.
Det jag inte visste var att han dessutom är en skitskön snubbe. Ödmjuk och jäkligt rolig i all sin stillsamhet. Under kvällen visade han upp en oändligt större talang än de idioter som i Sverige vanligtvis klassas som "elit" i ståuppkretsar. Ironiskt på nåt vis.
Jag funderade och kom fram till att det måste vara hans otroliga berättartalang. Mellan låtarna drog han en rad ganska lågmälda historier ur livet och här och där kom en liten twist som rev upp publikens asgarv. Inga billiga skämt, bara genuint berättande. Häftigt.
Vanligtvis kan jag känna mig lite avogt inställd till människor som hyllas kraftigt utan att jag själv hunnit bilda mig en uppfattning. Skeptisk brukar jag säga, men avundsjuk är nog ett ord som ligger närmre sanningen. Jag vet mina brister. Igår kände jag mig dock inspirerad och genuint överväldigad av hela stämningen. Det var bitterljuvt.
På slutet spelade han sin version av Carolas "Evighet". Innan igår kväll skulle jag lätt kunna svära i blod på att gåshud knappast skulle kunna uppbringas av den låten eller någon annan som hon haft i sin mun. Jag hade fel.
En underlig kväll minsann.
fredag, mars 30, 2007
Skavsår
Jag köpte nya sneakers i helgen. Liksom alla inköp jag gör medförde det stor beslutsångest. Jag höll på att vela om vilka skor jag skulle ha i flera dagar tills valet slutligen föll på ett par fina bländvita Nike. Sweet!
Nya dojjor medför alltid grovt lidande eftersom mina fötter är så otroligt känsliga. De reagerar mot skav med skavsår som Oprah Winfreys publik reagrerar på gästernas snyfthistorier med tårar. De är delikata skulle man kunna säga.
Jag fattar inte hur jag kan bli invalidiserad efter en dag i nya sneakers. OK om det hade varit ett par skinnskor med mördarvassa kanter - såna med varningstext på skokartongen: "Varning, inte för lipsillar!". Men nu handlar det om skor som ska ha pensionärsfötter som komfortstandard. Galet.
En sak som slog mig var att jag helt obemärkt har börjat använda benämningen "Sneakers". När hände det? Förr hette det rätt och slätt "gummiskor" vilket är ett fan så mycket bättre namn enligt mig. Enkelt också. Sneakers låter så bajsnödigt.
Jag minns att det bara fanns två benämningar på skomodell när jag var liten. Man kunde ha finskor eller gummiskor och strävan låg i att så ofta som möjligt få bära de sistnämnda.
Sedan fanns det seglarskor också men det var mer som ett straff egentligen, en kategori för sig själv. Seglarskor var säkert fräsigt om man bodde på marstrand, pratade om kvartalsrapporter och åt gåslever till brekky redan i mellanstadiet och halkade runt på nån segelbåt varenda lediga stund. Jag själv bodde i ett höghusområde med s.k hög koncentration av arbetarklass. Högsta till och med. Där föll det inte i lika god jord kan jag lova.
Jag minns att en kille i klassen hade en pappa som drev en enligt ryktet framgångsrik firma som producerade och sålde vikdörrar. En "riking" som vi kallade det. Han hade värsta sortens seglarskor. De var blå-röd-vita. Såna som blev lite trendiga förra eller förrförra året. Fy fan, jag ryser när jag tänker på det. En störig kille i klassen lät honom aldrig vara efter det. Jag minns särskilt en dag när han under lektionstid smög ut och fyllde dem med urin. Då var de inte lika mycket "Bourgeoisie" längre.
Jag minns att jag var livrädd för att missköta mig så att morsan och farsan skulle straffa mig med ett par.
Det gjorde jag tydligen. Lagom till sommarlovet fick jag och min bror varsitt par ljusbruna av märket Ecco. Helvete vad jag slet på dem under sommaren så att jag skulle slippa ha dem till hösten. Jag gjorde allt med dem. Jag åkte BMX, spelade fotboll, sprang runt i skogen och till och med skerjtade med dem.
Det jag allra mest minns av den sommaren är först lidandet av världshistoriens mest brutala skavsår och sedan lyckan av slutfört uppdrag. Till hösten bar jag lejon igen. Med snören förvisso (kardborre var som bekant the shit då) men ändå.
Man tror att fötter härdas men det gör de inte. Nu får jag tydligen skavsår av att titta på nya skor... Life is pain
Nya dojjor medför alltid grovt lidande eftersom mina fötter är så otroligt känsliga. De reagerar mot skav med skavsår som Oprah Winfreys publik reagrerar på gästernas snyfthistorier med tårar. De är delikata skulle man kunna säga.
Jag fattar inte hur jag kan bli invalidiserad efter en dag i nya sneakers. OK om det hade varit ett par skinnskor med mördarvassa kanter - såna med varningstext på skokartongen: "Varning, inte för lipsillar!". Men nu handlar det om skor som ska ha pensionärsfötter som komfortstandard. Galet.
En sak som slog mig var att jag helt obemärkt har börjat använda benämningen "Sneakers". När hände det? Förr hette det rätt och slätt "gummiskor" vilket är ett fan så mycket bättre namn enligt mig. Enkelt också. Sneakers låter så bajsnödigt.
Jag minns att det bara fanns två benämningar på skomodell när jag var liten. Man kunde ha finskor eller gummiskor och strävan låg i att så ofta som möjligt få bära de sistnämnda.
Sedan fanns det seglarskor också men det var mer som ett straff egentligen, en kategori för sig själv. Seglarskor var säkert fräsigt om man bodde på marstrand, pratade om kvartalsrapporter och åt gåslever till brekky redan i mellanstadiet och halkade runt på nån segelbåt varenda lediga stund. Jag själv bodde i ett höghusområde med s.k hög koncentration av arbetarklass. Högsta till och med. Där föll det inte i lika god jord kan jag lova.
Jag minns att en kille i klassen hade en pappa som drev en enligt ryktet framgångsrik firma som producerade och sålde vikdörrar. En "riking" som vi kallade det. Han hade värsta sortens seglarskor. De var blå-röd-vita. Såna som blev lite trendiga förra eller förrförra året. Fy fan, jag ryser när jag tänker på det. En störig kille i klassen lät honom aldrig vara efter det. Jag minns särskilt en dag när han under lektionstid smög ut och fyllde dem med urin. Då var de inte lika mycket "Bourgeoisie" längre.
Jag minns att jag var livrädd för att missköta mig så att morsan och farsan skulle straffa mig med ett par.
Det gjorde jag tydligen. Lagom till sommarlovet fick jag och min bror varsitt par ljusbruna av märket Ecco. Helvete vad jag slet på dem under sommaren så att jag skulle slippa ha dem till hösten. Jag gjorde allt med dem. Jag åkte BMX, spelade fotboll, sprang runt i skogen och till och med skerjtade med dem.
Det jag allra mest minns av den sommaren är först lidandet av världshistoriens mest brutala skavsår och sedan lyckan av slutfört uppdrag. Till hösten bar jag lejon igen. Med snören förvisso (kardborre var som bekant the shit då) men ändå.
Man tror att fötter härdas men det gör de inte. Nu får jag tydligen skavsår av att titta på nya skor... Life is pain
Det var underbart
Gick förbi en kiosk imorse. Såg löpet för "Se & Hör" eller nån annan kärringtjabbel-blaska:
Pernilla Wahlgren efter förlossningen:
- Det var underbart!
Oh my fucking god! Vilken jävla rubbe.
Hela sverige efter skottlossningen:
- Det var underbart!
Pernilla Wahlgren efter förlossningen:
- Det var underbart!
Oh my fucking god! Vilken jävla rubbe.
Hela sverige efter skottlossningen:
- Det var underbart!
onsdag, mars 28, 2007
HDK-frisyr
Imorse när jag åkte spårvagn hoppade en tjej på och sattesig snett mitt emot. Hon hade en väska med pins som det stod HDK på. Jag tittade på henne och konstaterade trött att hon hade en HDK-frisyr.
Det var lite flikigt, lite rakat och assymetriskt precis överallt. Fattar inte dealen. Misstänker att devill sticka ut och vara lite "arty farty". Det är det inte. Såg snarare ut som en frisyr man kan få ifall ens elaka kompisgäng dragit ett fylleskämt.
Konstigt det där. Jag undrar måste varenda person som kommer in på HDK klippa till sin en frippa som majoriteten människor skulle relatera till som"medicinalskadad".
Det är svårt att sticka ut när alla i klassen kör samma trix. Då ser det ut som hobbyrummet på ett dårhus.
Det var lite flikigt, lite rakat och assymetriskt precis överallt. Fattar inte dealen. Misstänker att devill sticka ut och vara lite "arty farty". Det är det inte. Såg snarare ut som en frisyr man kan få ifall ens elaka kompisgäng dragit ett fylleskämt.
Konstigt det där. Jag undrar måste varenda person som kommer in på HDK klippa till sin en frippa som majoriteten människor skulle relatera till som"medicinalskadad".
Det är svårt att sticka ut när alla i klassen kör samma trix. Då ser det ut som hobbyrummet på ett dårhus.
måndag, mars 26, 2007
Levande statyer och annat nordstadsslödder
Jag roade mitt kära psyke med att hänga i Nordstan flera gånger i helgen.
Helvetets smältugn är en grov underdrift. Inget toppar Nordstan. Jag hatar den platsen över allt annat på denna jord tror jag. Anledningen till idiotutflykterna var ämnad för skorea och sedan återlämning av ångestinköpet. Men ändå.
Det är inte lite påfrestande att trängas med horder av praktknäppon, små äckliga idrottslag och bingolottoförsäljare (har de inte slutat med det dumma formatet ännu), lars-winnerbäck-wannabe-mongon, fyndfamiljer, fräna förortsgäng och så vidare.
Aldrig har jag skådat så många smaklösa människor uppdressade med midjekorta pälsjackor, italjanoboutiquejeans (preppade med massor av blingbling-attiraljer), stora guldskärp, vulgära mängder söt parfym och franskmanikyrerade naglar i gross. Det är märkligt att det i vissa kretsar anses attraktivt att spackla upp sig som ett reperbahn-luder, skräna som en bänkalkis och tugga bubbelgum som en 14-åring från vågmästarplatsen. De borde inte få föröka sig. Men det gör de. Som fan också.
När jag var helt uttömd på energi och gick runt som ett tomt skal i satans galleria (jag ville bara ut) såg jag ett fenomen som har gäckat mig i flera år. Mänskliga statyer.
Fy fan vilket mongoyrke. De står utklädda till nån skit och hela grejen går vad jag förstår ut på att de ska stå still och hålla käften och som tack kanske få pynt i mynt. Det patrasket som jobbar i Nordstan måste vara alldeles extra utvecklingsstörda för de kan inte ens lyckas med konststycket att stå still i en halv minut. Pundigt.
De levande statyerna genererade trots sin sorgliga uppenbarelse total "folkkloss" i mitten av Nordstan. Jag var nära att på plats resignera, bryta ihop och börja lipa men det övergick snabbt i en vacker fantasi där jag pressade mig fram bland alla människor, tog sats och med ett handbollskast svinade en näve växel i ansiktet på den bronsfärgade mannen som försökte likna en egyptiskt filur. Fy fan vad det hade varit skönt.
Hur går snacket i gycklarkretsar egentligen? Uppenbarligen tror de att det bara är att ställa sig på en låda och se duktigt muppig ut så ska kulorna rulla in. Men serrö - den gubben går inte. Det funkar tyvärr inte så. Man måste faktiskt jobba också...
Nu har ett års stresshormon pulserat genom mina ådror i helgen så av ren självbevarelsedrift ordinerar jag mig själv en paus på minst ett år från Nordstan - jordens fulaste plats.
Helvetets smältugn är en grov underdrift. Inget toppar Nordstan. Jag hatar den platsen över allt annat på denna jord tror jag. Anledningen till idiotutflykterna var ämnad för skorea och sedan återlämning av ångestinköpet. Men ändå.
Det är inte lite påfrestande att trängas med horder av praktknäppon, små äckliga idrottslag och bingolottoförsäljare (har de inte slutat med det dumma formatet ännu), lars-winnerbäck-wannabe-mongon, fyndfamiljer, fräna förortsgäng och så vidare.
Aldrig har jag skådat så många smaklösa människor uppdressade med midjekorta pälsjackor, italjanoboutiquejeans (preppade med massor av blingbling-attiraljer), stora guldskärp, vulgära mängder söt parfym och franskmanikyrerade naglar i gross. Det är märkligt att det i vissa kretsar anses attraktivt att spackla upp sig som ett reperbahn-luder, skräna som en bänkalkis och tugga bubbelgum som en 14-åring från vågmästarplatsen. De borde inte få föröka sig. Men det gör de. Som fan också.
När jag var helt uttömd på energi och gick runt som ett tomt skal i satans galleria (jag ville bara ut) såg jag ett fenomen som har gäckat mig i flera år. Mänskliga statyer.
Fy fan vilket mongoyrke. De står utklädda till nån skit och hela grejen går vad jag förstår ut på att de ska stå still och hålla käften och som tack kanske få pynt i mynt. Det patrasket som jobbar i Nordstan måste vara alldeles extra utvecklingsstörda för de kan inte ens lyckas med konststycket att stå still i en halv minut. Pundigt.
De levande statyerna genererade trots sin sorgliga uppenbarelse total "folkkloss" i mitten av Nordstan. Jag var nära att på plats resignera, bryta ihop och börja lipa men det övergick snabbt i en vacker fantasi där jag pressade mig fram bland alla människor, tog sats och med ett handbollskast svinade en näve växel i ansiktet på den bronsfärgade mannen som försökte likna en egyptiskt filur. Fy fan vad det hade varit skönt.
Hur går snacket i gycklarkretsar egentligen? Uppenbarligen tror de att det bara är att ställa sig på en låda och se duktigt muppig ut så ska kulorna rulla in. Men serrö - den gubben går inte. Det funkar tyvärr inte så. Man måste faktiskt jobba också...
Nu har ett års stresshormon pulserat genom mina ådror i helgen så av ren självbevarelsedrift ordinerar jag mig själv en paus på minst ett år från Nordstan - jordens fulaste plats.
Usch!
Nu har jag gått förbi Apoteket och blivit förbannad varje gång i flera veckor.
I fönstrena sitter posters i monsterformat som visar en härlig liten bildserie på en liten flicka som är förkyld nåt så in i helvete. Hon petar i näsan, nyser, kvider och ser alldeles fasansfullt vanaställd ut. Jag äcklas av bilderna. Känner mig smittad bara av att gå förbi.
Herregud vilket preventivmedel de skyltar med, är första tanken. Det är provocerande av apoteket att exploatera en liten flicka på det viset. Få allmänheten att hata henne istället för att tycka synd om. Så rått. Det säger en del om vitrockarnas cynism.
I ett längre led kan man ju undra hur fan föräldrarna resonerade.
Vår dotter skulle passa perfekt till den här vidriga kampanjen. Hon kan ju se rejält dassig ut. Gött med lite fickpengar också.
Typ så kanske. Ring S.O.C
I fönstrena sitter posters i monsterformat som visar en härlig liten bildserie på en liten flicka som är förkyld nåt så in i helvete. Hon petar i näsan, nyser, kvider och ser alldeles fasansfullt vanaställd ut. Jag äcklas av bilderna. Känner mig smittad bara av att gå förbi.
Herregud vilket preventivmedel de skyltar med, är första tanken. Det är provocerande av apoteket att exploatera en liten flicka på det viset. Få allmänheten att hata henne istället för att tycka synd om. Så rått. Det säger en del om vitrockarnas cynism.
I ett längre led kan man ju undra hur fan föräldrarna resonerade.
Vår dotter skulle passa perfekt till den här vidriga kampanjen. Hon kan ju se rejält dassig ut. Gött med lite fickpengar också.
Typ så kanske. Ring S.O.C
fredag, mars 23, 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)