Idag tipsade en kollega mig om bloggen "Reklamare med halsduk inomhus". Briljant i all sin enkelhet. Älskar temabloggar där iden är förklarad redan på domännamnet. Som "Kim Jong Il looking at things". Frågan är om det inte är samma person. Min intuition lutar i alla fall med en säkerhet på 97% åt att det är en reklamare som ligger bakom halsduksbloggen.
Hela konceptförklaringen är för övrigt underbar: Man blir lite nervös när först ingen på ett reklambyråporträtt bär halsduk inomhus, men plötsligt ser man att någon har det och då blir man lugn.
torsdag, mars 22, 2012
onsdag, mars 21, 2012
Miljöbilsägaren
Vi har köpt en Peugeot 308 SW och är mycket nöjda med det. Kombi och miljöbil i ett. Silvermetallic. Där bidrog jag till att bibehålla ett stadigt grepp om den åtråvärda svennebananposition nummer ett. Gött.
Nä, man ska inte sticka ut. Tro att man är nåt och köpa ett slösaktigt åk med lädersäten och vardagsrumskomfort. Och absolut inte fler hästkrafter än nödvändigt. Bra med lite lastutrymme också. Bensinsnålt ska det vara. Och automatväxlat såklart. Men dragkrok skulle nog vara att förhäva sig. Eller också inte. Kanske dragkrok ändå. Åka till tippen på helgerna. Lasta grejer. Backa med släp och sånt.
Men någonstans kommer det rinna över. Det känner jag på mig. Någonstans kommer en gnista slå an revoltfnösket i den lilla medelklassrebellen inom mig. Jag kommer troligen bli helt vild. Jag tänker skaffa miljöbevis till bilen och sedan börja nöjesparkera inne i stan. Scouta de bästa platserna, inte för att jag behöver utan för att jag kan, och sedan bara stå där två timmar i taget. Helt gratis. Kanske kommer jag börja sluta lite före alla andra. Särskilt på fredagar. Åka hem till mina egna kvarter och tjyvpassa parkeringar. Bre ut mig sådär onödigt mycket på gatan. Generösa luckor både fram och bak. Sedan kanske jag börjar använda min garageplats som shurgardlager, eller hyr ut den dyrt till vad som helst men inte bilförvaring. Jag ska bete mig. För det kan man när man har miljöbil och allt. Då är man god nog. Då har karman inte en chadde.
Nä, man ska inte sticka ut. Tro att man är nåt och köpa ett slösaktigt åk med lädersäten och vardagsrumskomfort. Och absolut inte fler hästkrafter än nödvändigt. Bra med lite lastutrymme också. Bensinsnålt ska det vara. Och automatväxlat såklart. Men dragkrok skulle nog vara att förhäva sig. Eller också inte. Kanske dragkrok ändå. Åka till tippen på helgerna. Lasta grejer. Backa med släp och sånt.
Men någonstans kommer det rinna över. Det känner jag på mig. Någonstans kommer en gnista slå an revoltfnösket i den lilla medelklassrebellen inom mig. Jag kommer troligen bli helt vild. Jag tänker skaffa miljöbevis till bilen och sedan börja nöjesparkera inne i stan. Scouta de bästa platserna, inte för att jag behöver utan för att jag kan, och sedan bara stå där två timmar i taget. Helt gratis. Kanske kommer jag börja sluta lite före alla andra. Särskilt på fredagar. Åka hem till mina egna kvarter och tjyvpassa parkeringar. Bre ut mig sådär onödigt mycket på gatan. Generösa luckor både fram och bak. Sedan kanske jag börjar använda min garageplats som shurgardlager, eller hyr ut den dyrt till vad som helst men inte bilförvaring. Jag ska bete mig. För det kan man när man har miljöbil och allt. Då är man god nog. Då har karman inte en chadde.
fredag, mars 16, 2012
Den jobbigaste (roligaste) autocorrecten jag sett
Jag följer en kille på instagram. Han skärmdumpade ett sådant där klassiskt "damn-you-autocorrect". Så jävla hemskt. Och roligt för oss andra. Det går liksom inte riktigt att leva sig in i den terror han måste ha upplevt under den korta men explosiva sekvensen. Det går bara att snudda vid obehaget och tur är väl det.
Kungen
Nu är det fredag och därför vill jag bjuda på ett TGIF-klipp som en man med mycket god smak skickade till mig nyligen. Vassego!
onsdag, mars 14, 2012
Urban legend
Apropå rikskuponger. När vi var små brukade en kompis framhärda i att frimärken var lika fullgoda betalmedel som pengar. Att man i princip skulle kunna betala allting med frimärken. Vi ett tillfälle gick vi till och med till den lilla kiosken på Nordmannatorget i Kungälv och försökte köpa var sin 88:an med hans mammas frimärksrulle i högsta hugg. Jag kan än i dag minnas hur kinderna hettade av förnedring när Ted som ägde kiosken gapskrattade oss i ansiktet och frågade om vi tänkte skicka glassen någonstans. Vi lommade skamset därifrån, men min kompis hävdade att det Ted bröt mot lagen. Att det var som han sa. Jag brydde mig inte. Efter den lilla episoden försökte jag mig aldrig mer på frankeringstricket.
Ganska nyligen hörde jag någon påstå att man kan använda frimärken på alla statliga inrättningar. Det fick mig att minas. Samtidigt var det en svindlande tanke. Tänk att betala restskatt, skaffa pass eller handla torr fika i bistron på X2000 – med gammalt porto. Det hade varit so-weet. Bara för att jävlas liksom.
Efter lite powergooglande inser jag dock att det bara är en urban legend. Aldrig får man vara glad. Kan knappt bärga mig ifrån att lägga vantarna på ett saftigt häfte rikskuponger.
Ganska nyligen hörde jag någon påstå att man kan använda frimärken på alla statliga inrättningar. Det fick mig att minas. Samtidigt var det en svindlande tanke. Tänk att betala restskatt, skaffa pass eller handla torr fika i bistron på X2000 – med gammalt porto. Det hade varit so-weet. Bara för att jävlas liksom.
Efter lite powergooglande inser jag dock att det bara är en urban legend. Aldrig får man vara glad. Kan knappt bärga mig ifrån att lägga vantarna på ett saftigt häfte rikskuponger.
Vill-ha-pryl: Rikskuponger
Min kollega brukar betala sin lunch med rikskuponger. Hon snor dem från sin kille som får dem på sitt jobb. Jag skulle också vilja ha rikskuponger. Så jävla skönt retro. Byta till sig lunch mot små lappar med varierande valör, som ser ut ungefär som monopolpenkis. Lite som på den gamla härliga ransoneringstiden. De är bara goda för mat. Man kan inte köpa sprit och bus. Bara lunch.
Och den där krispiga känslan av att man ställer till det lite för samma näringsidkare, som för bara ett litet tag sedan hade för vana att lägga på en extra summa för att man betalade med kort. Rättvisa by hämnd liksom. BAM BAM BAM. Där har du lite kuponger din jävel. Bara vetskapen om att det blir lite jobbigare för dem, för att de i sin tur måste samla ihop kupongerna, kanske stoppa dem i ett litet kuvert tvingas och tvingas gå till banken för att lösa in dem och därmed säkerligen bli fistade av någon omotiverad bankavgift på kuppen. Det gör rikskuponger till en nästan sexigt analog produkt.
Mmmm... Rikskuponger.
Och den där krispiga känslan av att man ställer till det lite för samma näringsidkare, som för bara ett litet tag sedan hade för vana att lägga på en extra summa för att man betalade med kort. Rättvisa by hämnd liksom. BAM BAM BAM. Där har du lite kuponger din jävel. Bara vetskapen om att det blir lite jobbigare för dem, för att de i sin tur måste samla ihop kupongerna, kanske stoppa dem i ett litet kuvert tvingas och tvingas gå till banken för att lösa in dem och därmed säkerligen bli fistade av någon omotiverad bankavgift på kuppen. Det gör rikskuponger till en nästan sexigt analog produkt.
Mmmm... Rikskuponger.
tisdag, mars 13, 2012
Fuck them if they can't take a joke
Har just avnjutit Jonas Gardells krönika "Helga humorn", två veckor efter alla andra. Fy fan vad bra. Han lyckas verkligen formulera exakt det jag känner inför den tröttsamma långtråkiga näthatsdebatten. Han skriver om medieklimatet där varje skämt när det förs vidare uppförstoras till ett "hån", där varje rolig formulering omdefinieras till "mobbning". Han kallar det de humorlösas hämnd, ledd av Aftonbladet och Expressen. Och han har helt rätt. Det är fan helt otroligt när man tänker på det.
Men det stannar inte med kvällsblaskorna. Precis samma klimat har börjat råda i alla forum där folk tycker och tänker helt fritt. Inte minst i bloggdammen. Nu är jag förvisso ingen komiker, men jag har kommit på mig själv allt oftare med att tona ner mina syrligaste skämt och ilskna kommentarer, bara för att inte trampa på ömma tår. Jag har låtit mig kuvas och jag hatar det. Det är obra. Det leder till dåligt omdöme och dåligt avvägda skämt. Tråkigt. Precis lika lite som Gardell menar att Ranelid verkligen behöver lobotomeras bara för att han twittrar det, i samband med att Ranelid hävdar sina egna bedrifter som större än Nobelpristagarnas, lika lite menar jag att jag verkligen vill plocka fram ett pumphagel och gå loss när jag utsätts för allsköns idioti i min vardag. Det är bara så jävla skönt att ta i lite ibland.
Jag älskar hur Gardell jämför kvällspressens relation till sanningen med sitt eget rövhål; beundransvärt tänjbart. Och jag välkomnar hans uppror mot en bokstavstolkande medietillvaro med en stor applåd.
Klapp. Klapp. Klapp. Klapp
Men det stannar inte med kvällsblaskorna. Precis samma klimat har börjat råda i alla forum där folk tycker och tänker helt fritt. Inte minst i bloggdammen. Nu är jag förvisso ingen komiker, men jag har kommit på mig själv allt oftare med att tona ner mina syrligaste skämt och ilskna kommentarer, bara för att inte trampa på ömma tår. Jag har låtit mig kuvas och jag hatar det. Det är obra. Det leder till dåligt omdöme och dåligt avvägda skämt. Tråkigt. Precis lika lite som Gardell menar att Ranelid verkligen behöver lobotomeras bara för att han twittrar det, i samband med att Ranelid hävdar sina egna bedrifter som större än Nobelpristagarnas, lika lite menar jag att jag verkligen vill plocka fram ett pumphagel och gå loss när jag utsätts för allsköns idioti i min vardag. Det är bara så jävla skönt att ta i lite ibland.
Jag älskar hur Gardell jämför kvällspressens relation till sanningen med sitt eget rövhål; beundransvärt tänjbart. Och jag välkomnar hans uppror mot en bokstavstolkande medietillvaro med en stor applåd.
Klapp. Klapp. Klapp. Klapp
onsdag, mars 07, 2012
Den där tiden i månaden...
Så var det dags igen. Sista paret linser. Det är lika välkommet varje gång. Ungefär lika lajbans som alla kvinnor måste tycka det är att plöja ner sina pengar på mensskydd. Det är ett nödvändigt ont som borde subventioneras. Jag är ju handikappad goddammit. Hit med hjälpmedlet bara. Glasögon är liksom inte ett alternativ. Inte med mitt synfel. Det skulle inte finnas en chans i helvetet att jag skulle få ligga igen. Om Josefine nu inte råkar hysa amorösa känslor för killar som Milton i Office Space.
Ledsamt men sant. Jag skulle se ut som en fisk hur jävla mycket laser de än skulle slipa glasen med. Det är ett faktum jag blev våldsamt varse 2006, när jag lyckades komma över ett mindre parti piloglasögonbågar av större modell, och optikern sänkte mig totalt genom att förklara för mig att, med mitt synfel skulle min näsrygg aldrig orka hålla upp tyngden av de glasblock som skulle få installeras i bågarna. Det var ett nederlag.
Men. Jag har haft linser sedan jag var 14 år och trivs faktiskt ganska bra med det. Har provat det mesta på marknaden skulle utan att slå mig allt för mycket på bröstet våga påstå att jag är lite av linsbärarnas McGyver. Som jag har trixat med olika sorter och tänjt på deras förbrukningslängder för att riktigt maxa den ekonomiska insatsen. Så har jag även provat ett antal linsleverantörer genom åren. Några bra och några struliga. Och en riktig jävla usel (Nordic Lenses) som inte bara lät mig vänta på linserna i nästan fyra veckor, utan även verkade ha förvarat dem i en pizzaugn med tanke på att två av sex par var helt deformerade och eller frasiga = dålig överraskning. Blir rasande bara av att minnas det.
Nä, ska man handla linser på nätet. Och det ska man. Då är det banne mig Lenson som gäller. Det säger jag inte bara. Jag menar det. Bra priser, bra service, snabba leveranser och mycket trevligt bemötande om man har frågor.
Ledsamt men sant. Jag skulle se ut som en fisk hur jävla mycket laser de än skulle slipa glasen med. Det är ett faktum jag blev våldsamt varse 2006, när jag lyckades komma över ett mindre parti piloglasögonbågar av större modell, och optikern sänkte mig totalt genom att förklara för mig att, med mitt synfel skulle min näsrygg aldrig orka hålla upp tyngden av de glasblock som skulle få installeras i bågarna. Det var ett nederlag.
Men. Jag har haft linser sedan jag var 14 år och trivs faktiskt ganska bra med det. Har provat det mesta på marknaden skulle utan att slå mig allt för mycket på bröstet våga påstå att jag är lite av linsbärarnas McGyver. Som jag har trixat med olika sorter och tänjt på deras förbrukningslängder för att riktigt maxa den ekonomiska insatsen. Så har jag även provat ett antal linsleverantörer genom åren. Några bra och några struliga. Och en riktig jävla usel (Nordic Lenses) som inte bara lät mig vänta på linserna i nästan fyra veckor, utan även verkade ha förvarat dem i en pizzaugn med tanke på att två av sex par var helt deformerade och eller frasiga = dålig överraskning. Blir rasande bara av att minnas det.
Nä, ska man handla linser på nätet. Och det ska man. Då är det banne mig Lenson som gäller. Det säger jag inte bara. Jag menar det. Bra priser, bra service, snabba leveranser och mycket trevligt bemötande om man har frågor.
Saker man gör tillsammans II
Går på vernissage. Blir fulla som två ägg. Ropar in korvkonst för tusentals kronor.
tisdag, mars 06, 2012
Saker man gör tillsammans...
Idag var jag hemma från jobbet. Känner mig ganska krasslig och tyck-synd-om. Ledvärk, illamående, feberfrossa och sånt. Då är man inte så tuff. Josefine mår också lite so so. Det är trist att må dåligt. Men det är också lite mysigt för man kan passa på att hitta på grejer ihop då. Sånt man inte gör varenda dag... T.ex. så gav Josefine mig nyss en komplett manikyr. Vilken grej va. Det har jag aldrig fått innan.
Hon började med att polera upp en medelglans på naglarna med slags polersvamp. Sedan applicerade hon en cleanser med inbyggd peeling typ, som hon masserade in på naglarna. Vidare strök hon på ett lager myrrolja som tydligen stärker och bygger upp. Det blev blankt utav bara fan. Glans 8. Till sist applicerade hon en mjukgörande nagelbandsconditioner och smörjde in mina händer med en mandel/jojoba-handkräm.
Nu så här direkt efteråt är det svårt att tro att de här späda tassarna alldeles nyss såg ut och kändes som ett par grovarbetarlabbar. Formade av kontorstidens tand och hårt tangentbordsknattrande. Luktar gott gör de också.
Hon började med att polera upp en medelglans på naglarna med slags polersvamp. Sedan applicerade hon en cleanser med inbyggd peeling typ, som hon masserade in på naglarna. Vidare strök hon på ett lager myrrolja som tydligen stärker och bygger upp. Det blev blankt utav bara fan. Glans 8. Till sist applicerade hon en mjukgörande nagelbandsconditioner och smörjde in mina händer med en mandel/jojoba-handkräm.
Nu så här direkt efteråt är det svårt att tro att de här späda tassarna alldeles nyss såg ut och kändes som ett par grovarbetarlabbar. Formade av kontorstidens tand och hårt tangentbordsknattrande. Luktar gott gör de också.
fredag, mars 02, 2012
måndag, februari 27, 2012
Måns Zelmerlövs fantastiska revansch
Jag sitter här och känner mig alldeles varm i kroppen. För Måns Zelmerlöws skull. Han har hittat rätt. Äntligen!
För ett tag sedan pratade han ju ut i Veckorevyn om hur pissig hans resa till Eritrea hade blivit som liten pöjk. Det visade sig vara ett riktigt rövland. Det känns som sagt orättvist att det skulle drabba honom. Och det var heller ingen glad Måns vi fick möta i det reportaget. Helt förståeligt. Ingen lastar Måns för det. Tvärtom. Vi förstår honom. Vi hade alla backat Måns om han sa att han hatar det där Afrikat efter ett sådant svek. Precis som vi gör när den där slarvan Serneholt lämnade honom. Så gör man bara inte.
Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi oroade oss. Det gjorde vi allt. För om Måns inte är glad, vem fan är glad då? Vi såg ju alla hur han började leva destruktivt. Hamnade i en nedåtgående spiral. Begravde sig i jobb och kvinnor.
Han hade alla odds emot sig men höll skenet uppe. Vi andra höll andan. Alla vet hur illa det kan gå. I slutändan skulle det leda det till depression, tomhet och självförakt. Måns skulle bli en spillra av sitt forna jag, han skulle fokusera på det dåliga börjar knapra piller för att bli glad men bara bli sämre. Till slut skulle Måns vara bortom räddning. Han skulle bli paranoid. Försvinna från den sociala sfären. Gå ur Facebook. Sluta tvätta sig. Bygga ett fort av hämtpizzakartonger och läskburkar. Men värst av allt, han skulle börja tillfredställa sig lika tvångsmässigt som håglöst, till bandade avsnitt av Efter tio med Malou von Sivers, mellan a-kasseutbetalningarna.
Men så hände något. På något mirakulöst sätt lyckades han vända all motgång till medgång. Mitt i all den där mörka sörjan lyckades han finna sig själv. Inte många hade haft den energin och den mentala råstyrkan att gå vidare. Men Måns hade den och det är därför vi älskar honom så mycket. Inte nog med att han kom ut okej på andra sidan. Stärkt av sina erfarenheter beslutade han att ge Afrikat en andra chans. JA, NI LÄSTE RÄTT. Han beslutade sig för att satsa allt på ett kort och bege sig ner till kontinenten som en gång ödelade hela familjen Zelmerlöws sommarresa, med sin dåliga air av krig, diktatur, den skralaste all inclusive-buffén i mannaminne och andra misäriga grejer. Se sina demoner i vitögat.
Det är strongt. Hatten av för det Måns. Det kunde ju i princip gått hur som helst.
Därför var det med glädje jag förra veckan läste Expressens uppföljning:
Måns tog alltså sikte på Sydafrika. Med sin akustiska gitarr skulle han ge ungdomar framtidshopp. Väl framme kom han till en skola. Drog ett par barréackord mot aids och träffade snabbt vänner för livet.
Det tjoas och tjimmas på roliga timmen. Alla vill vara kompis med den vite mannen i sin blå t-tröja och sina kritvita bermudashorts. Måns blir snabbt klassens kung. Tror jag det. Det är helt enkelt sådan Måns är. Och det är bra det
Måns showar med Cara Mia. Får flow och börjar stajla sig med ett härligt partytrick. Eleverna blir som tokiga. Luften vibrerar. Stämningen är extatisk.
Efterår säger Måns: "Du såg själv inne i klassrummet vilken glädje och energi som uppstod när vi sjöng tillsammans. Alla ville vara med och när man syns och får en identitet blir man starkare mentalt."
Det gläder mig att Måns har fått en nytändning. Han känner att han har hittat rätt i livet och han om någon är värd det. Tänk vilken fantastisk solskenshistoria. Vilken fantastisk revansch mot det där Afrikat. Heja Måns Zelmerlöv. Jag vill inte höra ett enda litet missunnsamt ord om Måns. Det säger jag er bara.
För ett tag sedan pratade han ju ut i Veckorevyn om hur pissig hans resa till Eritrea hade blivit som liten pöjk. Det visade sig vara ett riktigt rövland. Det känns som sagt orättvist att det skulle drabba honom. Och det var heller ingen glad Måns vi fick möta i det reportaget. Helt förståeligt. Ingen lastar Måns för det. Tvärtom. Vi förstår honom. Vi hade alla backat Måns om han sa att han hatar det där Afrikat efter ett sådant svek. Precis som vi gör när den där slarvan Serneholt lämnade honom. Så gör man bara inte.
Jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att vi oroade oss. Det gjorde vi allt. För om Måns inte är glad, vem fan är glad då? Vi såg ju alla hur han började leva destruktivt. Hamnade i en nedåtgående spiral. Begravde sig i jobb och kvinnor.
Han hade alla odds emot sig men höll skenet uppe. Vi andra höll andan. Alla vet hur illa det kan gå. I slutändan skulle det leda det till depression, tomhet och självförakt. Måns skulle bli en spillra av sitt forna jag, han skulle fokusera på det dåliga börjar knapra piller för att bli glad men bara bli sämre. Till slut skulle Måns vara bortom räddning. Han skulle bli paranoid. Försvinna från den sociala sfären. Gå ur Facebook. Sluta tvätta sig. Bygga ett fort av hämtpizzakartonger och läskburkar. Men värst av allt, han skulle börja tillfredställa sig lika tvångsmässigt som håglöst, till bandade avsnitt av Efter tio med Malou von Sivers, mellan a-kasseutbetalningarna.
Men så hände något. På något mirakulöst sätt lyckades han vända all motgång till medgång. Mitt i all den där mörka sörjan lyckades han finna sig själv. Inte många hade haft den energin och den mentala råstyrkan att gå vidare. Men Måns hade den och det är därför vi älskar honom så mycket. Inte nog med att han kom ut okej på andra sidan. Stärkt av sina erfarenheter beslutade han att ge Afrikat en andra chans. JA, NI LÄSTE RÄTT. Han beslutade sig för att satsa allt på ett kort och bege sig ner till kontinenten som en gång ödelade hela familjen Zelmerlöws sommarresa, med sin dåliga air av krig, diktatur, den skralaste all inclusive-buffén i mannaminne och andra misäriga grejer. Se sina demoner i vitögat.
Det är strongt. Hatten av för det Måns. Det kunde ju i princip gått hur som helst.
Därför var det med glädje jag förra veckan läste Expressens uppföljning:
Måns tog alltså sikte på Sydafrika. Med sin akustiska gitarr skulle han ge ungdomar framtidshopp. Väl framme kom han till en skola. Drog ett par barréackord mot aids och träffade snabbt vänner för livet.
Måns showar med Cara Mia. Får flow och börjar stajla sig med ett härligt partytrick. Eleverna blir som tokiga. Luften vibrerar. Stämningen är extatisk.
Efterår säger Måns: "Du såg själv inne i klassrummet vilken glädje och energi som uppstod när vi sjöng tillsammans. Alla ville vara med och när man syns och får en identitet blir man starkare mentalt."
Det gläder mig att Måns har fått en nytändning. Han känner att han har hittat rätt i livet och han om någon är värd det. Tänk vilken fantastisk solskenshistoria. Vilken fantastisk revansch mot det där Afrikat. Heja Måns Zelmerlöv. Jag vill inte höra ett enda litet missunnsamt ord om Måns. Det säger jag er bara.
torsdag, februari 23, 2012
Limp Bizkit-killen
Igår hamnade jag för andra gången på kort tid, bredvid en kille med jävligt dålig uppsyn, när jag skulle åka hem. Vagnen stod på hållplatsen och jag kom springande över grönsakstorget. Precis när dörrarna slog igen kom jag fram. Jag tryckte på öppnaknappen med en häftig frekvens, och tro det eller ej men dörrarna öppnades. Det händer banne mig inte var dag.Vagnen var fullpackad. Det luktade fuktiga ytterkläder och tusen sorters andedräkt. Alla platser var såklart upptagna. Alla utom en. Det brukar båda illa, för är en plats ledig så brukar det vanligen innebära att det är nåt fiskigt med den platsen. Antingen att man kommer få dela säte med ett nötjobb eller att någon helt enkelt har pissat ner sig på det lediga sätet. Den här gången var det ingen missbrukartyp som gjorde att folk föredrog att hänga i klasar som på ett apberg, i mittgångarna hellre än att ta sista sittplatsen. Det var en Limp Bizkit-kille.
Limp Bizkit-killar är lite av böfatyper med grova läderjackor, ospec. nu metal-luvtröjor, spejsad ansiktsbehåring, mohawkfrippor, tribaltatueringar, fräna ringar och annat bös lite här och där. Dessutom verkar de alltid ut att lågprioritera sin personliga hygien. Jag tänker mig att de är den typen som snyter sig i handen.
I alla fall. Jag såg platsen. Jag såg Limp Bizkit-killen och vice versa. Han var köttig och bredde ut sitt fylliga cargobyxbeklädda lår en lång bit in på det lediga sätet. Jag tänkte att jag chansar och äntrade platsen. Den sociala kodexen säger ju, att även om man demonstrativt visar avståndstagande mot opåkallade sätesgrannar, så makar man på sitt flobb OM någon svennebanan mot förmodan skulle visa intresse att inmuta platsen. Det gjorde inte Limp Bizkit-killen. Jag nickade för att ytterligare tydliggöra min intresseanmälan. Jag arbetade med honom. Men han bara sirrade uttryckslöst mot mig, med ett kilo vanprydande anisktspiercing, och ett stycke skabbigt "fittskägg". Som om han inte fattade. Fast han fattade.
Jag kände hur det blixtrade till någonstans långt inne i skallen på mig. En sån jävla skithög, tänkte jag. Han gjorde verkligen ingen ansats till att frigöra lite plats. De flesta hade fattat vinken och skitit i platsen. Jag fattade vinken men kände att jag bara måste utkräva den där jävla platsen. Jag vägrade att låta mig förnedras och tvingas lomma iväg som Ior. Så jag tog platsen med våld.
Jag klev fram och satte mig resolut ner på den lilla sätesyta som blottades bredvid hans feta ben. Tänkte att då MÅSTE han flytta sig lite. Men icke. Jag liksom hamnade på sned och fick kila mig in på sätet, vilket resulterade i att jag fastnade i spännläge. Han gav inte med sig. Jag stirrade på honom men fick ingen reaktion. Jag var en lus i hans ögon. Och han var ett stort jävla Limp Bizkit-svin i mina. Lite som Helan och Halvan fast utan vänskapen. Men jag gav mig inte. Jag började pressa tillbaka och det måste ha sett helt jävla stört ut. Men jag brydde mig inte. Jag kände mig som en trotsig treåring och det hela dränerade min energi. Det vara som statisk träning. Lite som att ligga i "plankan". Jag fick till och med mjölksyra.
Till slut, efter att vi kört vår tysta stand-off på en sträcka av tre hållplatser släppte trycket. Den jäveln gav med sig. Jag sneglade på honom men han rörde fortfarande inte en min. Men det sket jag i. Jag hade vunnit. Han visste det. Och jag visste att att han visste det. David mot Goliat.
Ibland är det värt att ta fighten.
"It's bigger than a bread bin"
 |
| Daniel mallar sig lite över storleken... |
tisdag, februari 21, 2012
Cravingz
Sitter på jobbet. I väntan på ett kvällsmöte. Har inte ätit middag än och jag känner hur någon annan stackars övertidsarbetare på bygget sitter och moffar i sig hämt-thai en bit bort. Mmmmm... hämt-thai. Det väcker mina mörkaste cravingsidor. Ännu värre. Det väcker den glada tjockisen i mig. Han som säger: "Köp en storlek större killen, lyssna inte på dom, träna kan du göra när du blir fyrtio, ta en semla till". Min inre tjockis är en översittare som säger skit på dig till ämnesomsättningen. Jag hatar den jäveln. Han är jättestark och har dragit ner mig i fördärvet så många gånger förut. Han dominerar mig.
Igår började jag träna. Igen. I soffan efteråt ljög jag för mig själv och Josefine. Sa att det kändes så jävla gött att vara igång igen. Att jag var sugen på frukt. Jag är aldrig sugen på frukt.
Deppigt. Det är ju ändå årets största högtid idag. Semmeldagen. Jag vägrar att säga fettisdagen. Det är så förnedrande. Fettis. Vaddå fettis? Bara för att jag diggar kombon grädde och mandelmassa på en bas av kardemummabulle. Fettis hit och fettis dit. Rub it in liksom. Semla är finare. Mmmmm... semla. Men jag har tyvärr ingen semla att se fram emot. Bara ett glas vatten med bubblor. Bubblorna är mitt Hawaii.
Igår började jag träna. Igen. I soffan efteråt ljög jag för mig själv och Josefine. Sa att det kändes så jävla gött att vara igång igen. Att jag var sugen på frukt. Jag är aldrig sugen på frukt.
Deppigt. Det är ju ändå årets största högtid idag. Semmeldagen. Jag vägrar att säga fettisdagen. Det är så förnedrande. Fettis. Vaddå fettis? Bara för att jag diggar kombon grädde och mandelmassa på en bas av kardemummabulle. Fettis hit och fettis dit. Rub it in liksom. Semla är finare. Mmmmm... semla. Men jag har tyvärr ingen semla att se fram emot. Bara ett glas vatten med bubblor. Bubblorna är mitt Hawaii.
lördag, februari 18, 2012
Det här med intuition alltså
Var och lunchade på The Dubliner i torsdags. Hade bestämt träff med en vän där. När jag kom in var det helt tomt på undervåningen. Märkligt. Det brukar ju alltid sitta minst en klase fyllon där. Men saker kan ju ändras. Och det var många år sedan jag var på The Dubliner. När jag kom längre in i lokalen kände jag plötsligt hur något fick mina flimmerhår att krulla sig. Lika frånvarande som spårvagnsalkisarna var i lokalen, lika närvarande var deras odör. Det stank formligen av piss i lokalen. Så jag gick upp en våning... och det är det här ögonblicket jag jag först långt senare kom att reflektera över.
Jag kommer alltså in på ett ställe för att äta lunch. Jag noterar hur en svavelstickande air av gammelmansurin slår emot mig som en ångdusch, men istället för att rygga och gå ut så äntrar jag, nästan obrytt, lokalen och börjar ta för mig av ärtsoppsbuffén. Hur fan har jag kunnat bli så avtrubbad? Det är ju nästan läskigt.
Någonstans har jag alltid litat på min intuition. Levt i villfarelsen att den ska leda mig rätt. Få mig att fatta rätt (eller åtminstone inte jättefel) beslut i alla lägen, på volley om så behövs. Inte svika mig. Den tiden är förbi. Min intuition hamnade officiellt i koma i torsdags.
För övrigt kan jag rekommendera ärtsoppan. Den var riktigt smarrig.
Jag kommer alltså in på ett ställe för att äta lunch. Jag noterar hur en svavelstickande air av gammelmansurin slår emot mig som en ångdusch, men istället för att rygga och gå ut så äntrar jag, nästan obrytt, lokalen och börjar ta för mig av ärtsoppsbuffén. Hur fan har jag kunnat bli så avtrubbad? Det är ju nästan läskigt.
Någonstans har jag alltid litat på min intuition. Levt i villfarelsen att den ska leda mig rätt. Få mig att fatta rätt (eller åtminstone inte jättefel) beslut i alla lägen, på volley om så behövs. Inte svika mig. Den tiden är förbi. Min intuition hamnade officiellt i koma i torsdags.
För övrigt kan jag rekommendera ärtsoppan. Den var riktigt smarrig.
Laddade ord
Nu kläckte Josefine precis ur sig att det finns ett ord hon inte kan höra utan att tänka snuskiga grejer. Sås. För henne är sås ett så kallat laddat ord. Därför försöker hon undvika att säga det utan prefix, i den mån det är möjligt. Béarnaisesås är alltså helt okej att säga. Hollandaisesås också. Den lilla förstavelsen desarmerar således laddningen i såsen.
Skulle hon t.ex. under en middag råka säga att hon vill ha mer sås, eller skicka såsen, så tänker hon att alla andra tänker att hon tänker på att de tänker på sperma. Att det är underförstått att det lika gärna kan betyda det. Som sås. Därför försöker hon alltid vara specifik när det kommer till såser. Definiera såsen. Såvida det inte rör sig om bechamelsås för då tänker hon på sperma i alla fall. Problem uppstår när hon inte vet såsens exakta karaktär. Är det portvinssås eller rent av madeirasås vill hon ju inte göra bort sig och säga rödvinssås hursomhelst. Då måste hon säga sås och sedan lämna ämnet fortast som möjligt. Hon vill ju inte framstå som pervers.
Själv har jag precis lika svårt för att bruka ordet sav under avslappnade former.
Vilket/vilka är era laddade ord?
Skulle hon t.ex. under en middag råka säga att hon vill ha mer sås, eller skicka såsen, så tänker hon att alla andra tänker att hon tänker på att de tänker på sperma. Att det är underförstått att det lika gärna kan betyda det. Som sås. Därför försöker hon alltid vara specifik när det kommer till såser. Definiera såsen. Såvida det inte rör sig om bechamelsås för då tänker hon på sperma i alla fall. Problem uppstår när hon inte vet såsens exakta karaktär. Är det portvinssås eller rent av madeirasås vill hon ju inte göra bort sig och säga rödvinssås hursomhelst. Då måste hon säga sås och sedan lämna ämnet fortast som möjligt. Hon vill ju inte framstå som pervers.
Själv har jag precis lika svårt för att bruka ordet sav under avslappnade former.
Vilket/vilka är era laddade ord?
fredag, februari 17, 2012
¿Habla Español? med Jerry Wallinder
Jag älskar Jerry Wallinder! Vem fan är Jerry Wallinder undrar ni då (om ni inte råkar känna Jerry Wallinder eller har sett klippet nedan med, just det, Jerry Wallinder)? Jo det ska jag berätta. Jerry Wallinder är en språkgud som kan sitt latino-lover-tugg som en tangokung kan sin tango. Jerry Wallinder är en man som skulle få Giacomo Casanova att verka lika fyrkantig som Carl Bildt. Men framför allt är Jerry Wallinder en jävligt skön lirare. Alla som inte älskar Jerry Wallinder är... kanske inte våldtäktsmän, men jävligt taskiga mot Jerry Wallinder. Tycker jag.
söndag, februari 12, 2012
Veckans ord från Arla
Igår morse när vi satt och lördagsfrukost satt min 7-åriga dotter och läste på baksidan av mjölkpaketet. Plötsligt läser hon högt: "Pimpa = att piffa upp och ordna till, att sätta färg och flärd på det vardagligt grå". Ja, så är det ju. Det är fint att Arla tar på sig rollen som samhällsbyggare, vänder lite lagom på kepsen och försöker lära dagens barn hur man snackar lite fräck slang. Från det däringa amerikat.
Synd bara att de slarvar och väljer att inte följa upp hela den etymologiska dna-kedjan lite mer ingående och beskriva dess ursprung fullt ut.
Typ så här: Pimpa härstammar från det amerikanska ordet pimp, vilket är beteckningen på en slags ljusskygg entreprenör, som skor sig på att hyra ut svårt narkotikaberoende kvinnor till medelklassmän med risiga förhållanden, politiker och andra as. Vanligt förekommande tjänster är allt från enklare avsugningar till samlag av blandad art; i bilar eller på sunkiga hyresrättsmadrasser. Pimpen fyller utöver själva bemanningtjänsten dessutom samma roll som en ekonomitant/administratör på ett kontor. För sitt gedigna arbete drar pimpen större delen av själva konsultarvodet och placerar det utan förbehåll i sin egen fickbank. De ekonomiska medel som slutligen blir kvar betalas sedan ut till kvinnan, inte sällan i form av så kallat ful-tjack och kollektivt boende.
Nästa veckas ord från Arla: "Blowjob".
Synd bara att de slarvar och väljer att inte följa upp hela den etymologiska dna-kedjan lite mer ingående och beskriva dess ursprung fullt ut.
Typ så här: Pimpa härstammar från det amerikanska ordet pimp, vilket är beteckningen på en slags ljusskygg entreprenör, som skor sig på att hyra ut svårt narkotikaberoende kvinnor till medelklassmän med risiga förhållanden, politiker och andra as. Vanligt förekommande tjänster är allt från enklare avsugningar till samlag av blandad art; i bilar eller på sunkiga hyresrättsmadrasser. Pimpen fyller utöver själva bemanningtjänsten dessutom samma roll som en ekonomitant/administratör på ett kontor. För sitt gedigna arbete drar pimpen större delen av själva konsultarvodet och placerar det utan förbehåll i sin egen fickbank. De ekonomiska medel som slutligen blir kvar betalas sedan ut till kvinnan, inte sällan i form av så kallat ful-tjack och kollektivt boende.
Nästa veckas ord från Arla: "Blowjob".
lördag, februari 11, 2012
Kaj lever, länge leve Kaj
Mitt lilla sidoprojekt Busmejl har legat i dvala. Vet inte varför egentligen. Jag tycker att det är helt stört kul att jävlas med folk på blocket men har bara inte orkat på sistone. Det är synd. För jag har tappat väldigt många läsare på grund av det. Eller Kaj har tappat många läsare menar jag.
Nu har jag i alla fall uppdaterat med inte mindre än tre nya (nåja, de har legat och marinerat i Kajs inbox ett tag) busmejlingar. Gå in och läs vettja.
Och om ni tycker att det är kul får ni jättegärna hjälpa mig att länka till busmejl.se. Använd era blogs, fejsboxar, twitters, skriv ett brev, faxa eller ring och berätta för mamma. Jag är glad för allt jag kan få.
Nu har jag i alla fall uppdaterat med inte mindre än tre nya (nåja, de har legat och marinerat i Kajs inbox ett tag) busmejlingar. Gå in och läs vettja.
Och om ni tycker att det är kul får ni jättegärna hjälpa mig att länka till busmejl.se. Använd era blogs, fejsboxar, twitters, skriv ett brev, faxa eller ring och berätta för mamma. Jag är glad för allt jag kan få.
onsdag, februari 08, 2012
tisdag, februari 07, 2012
Den jäveln runkade!
Jag vet att jag är ruggigt sent ute men vill ändå tipsa (er andra som inte har tid att hårdbevaka twitter och facebook om dagarna) om ett stycke fantastisk nätunderhållning. Det är en tråd i familjelivs forum som startade med följande inlägg:
Briljansen i det.
Sedan brakar helvetet bokstavligen loss. Om det hela är på riktigt eller om det så är någon lustigkurre på "Tofsen" (Chalmers skoltidning) som dragit en klassisk forumtrolla har jag ingen aning om. Det spelar egentligen ingen roll. Jag lyfter ändå på hatten i någon slags blandning av vördnad och avundsjuka. Det absolut mest fantastiska är engagemanget folk lägger ner på att diskutera. De bara måste komma till rätta med problemet. Jag tror att jag älskar familjeliv.se från och med nu.
Hmm, tror just att jag fick en idé...
P.S
Kom ihåg var du hörde det först Mymlan ;)
Klicka och läs.
Briljansen i det.
Sedan brakar helvetet bokstavligen loss. Om det hela är på riktigt eller om det så är någon lustigkurre på "Tofsen" (Chalmers skoltidning) som dragit en klassisk forumtrolla har jag ingen aning om. Det spelar egentligen ingen roll. Jag lyfter ändå på hatten i någon slags blandning av vördnad och avundsjuka. Det absolut mest fantastiska är engagemanget folk lägger ner på att diskutera. De bara måste komma till rätta med problemet. Jag tror att jag älskar familjeliv.se från och med nu.
Hmm, tror just att jag fick en idé...
P.S
Kom ihåg var du hörde det först Mymlan ;)
Två saker
Igår länkade Josefine till Madonnas lilla framträdande på Superbowl i förrgår. Jag tittade och slogs av två saker.
1. Madonna har banne mig börjat se ut liiite liiite om en friskistant. En väldigt sexig friskistant förvisso. Creme de la creme i friskistantsammanhang. Men ändå. Hon kanske är mänsklig trots allt.
2. Jänkarna vet minsann var man ska ställa ett skåp när det kommer till folklig underhållning. Det kan vara hur jävla mycket lågkonjunktur som helst, men de sparar liksom ändå inte på krutet när det är dags för årets stora tv-händelse. Till skillnad från vissa andra länder länder tänker jag. Typ Sverige. Här bygger vi utan vidare vår publikmässiga motsvarighet på framträdanden av gamla ryckiga uteliggare och någon plojig typ som mycket väl skulle kunna vara slutprodukten efter ett oskyddat fyllesamlag av Markoolio och Petra Mede. Superbowl får helt enkelt Melodifestivalen att framstå som en klassisk Nore Norold-produktion.
1. Madonna har banne mig börjat se ut liiite liiite om en friskistant. En väldigt sexig friskistant förvisso. Creme de la creme i friskistantsammanhang. Men ändå. Hon kanske är mänsklig trots allt.
2. Jänkarna vet minsann var man ska ställa ett skåp när det kommer till folklig underhållning. Det kan vara hur jävla mycket lågkonjunktur som helst, men de sparar liksom ändå inte på krutet när det är dags för årets stora tv-händelse. Till skillnad från vissa andra länder länder tänker jag. Typ Sverige. Här bygger vi utan vidare vår publikmässiga motsvarighet på framträdanden av gamla ryckiga uteliggare och någon plojig typ som mycket väl skulle kunna vara slutprodukten efter ett oskyddat fyllesamlag av Markoolio och Petra Mede. Superbowl får helt enkelt Melodifestivalen att framstå som en klassisk Nore Norold-produktion.
måndag, februari 06, 2012
Tabacman
Idag tog jag steget och blev en Tabacman. Fullt ut. Känns härligt. Har mummat mig med både deostick och after shave. Möjligen var jag aningen generös vid appliceringen, för jag har dragit på mig ett rejält skallebank. Klassiskt nybörjarmisstag. Är inte van att lukta så mycket man. Borde nog ta det lite försiktigt, ta en dusch och börja om, för det är kraftiga grejer det här. Inget för spröda pojkar.
Har kittat upp ordentligt. Med deo, duschgel, after shave lotion i tre olika storlekar, balm, eau de cologne, eau de toilette och raktvål. Ska berätta mer om det en annan gång.
Jag minns när jag blev högstadiemogen och önskade mig Fahrenheit och Van Gils i julklapp. Inget annat. En äldre kompis i åttan, mer vis av livserfarenhet, hade nämligen hållit en föreläsning för oss juniorer. Det var det som gällde ifall man ville fånga damernas uppmärksamhet när man gick på diskotek för att svänga lite. Särskilt om man ville ha ens en mikroskopisk chans att få fingerpulla. Och det ville man. Så en bit in på höstterminen var första punkten på önskelistan huggen i sten.
Gissa då om det var en besviken Mikael som satt där på julafton med ett stycke Old Spice-deo och en flaska Tabac after shave i händerna efter paketöppningen. Faaaen!!! Jag skulle ju ha precis alla odds emot mig om jag bjöd upp en flicka att dansa tryckare till Scorpions – Wind of change och mot förmodan skulle få ett ja. Om jag kompletterade mitt acnesvullna anlete med att dofta likadant som kemiläraren Smek-Reine skulle den amorösa delen av mitt liv hinna begravas innan den ens hann se ljuset. Det var ett faktum.
Farsan hade nog undrat varför i helvete jag ville gå runt och stinka violtabletter och istället gått helt och fullt på sina egna preferenser. Valt det manligaste han kunde komma på. Något för förlädrade Marlboromän och gruvarbetare. Således föll lotten på Tabac. En fragrans självaste Chuck Norris inte var man nog att bära. Sådär soft när man just fyllt tretton år och vill passa in till vilket pris som helst.
Men nu är jag mogen att göra som generationer av män och ansluta mig till detta arv. Från och med nu ska jag dofta Tabac. Det är ett ställningstagande och inte alls dumt. Från och med nu är jag en Tabacman.
Har kittat upp ordentligt. Med deo, duschgel, after shave lotion i tre olika storlekar, balm, eau de cologne, eau de toilette och raktvål. Ska berätta mer om det en annan gång.
Jag minns när jag blev högstadiemogen och önskade mig Fahrenheit och Van Gils i julklapp. Inget annat. En äldre kompis i åttan, mer vis av livserfarenhet, hade nämligen hållit en föreläsning för oss juniorer. Det var det som gällde ifall man ville fånga damernas uppmärksamhet när man gick på diskotek för att svänga lite. Särskilt om man ville ha ens en mikroskopisk chans att få fingerpulla. Och det ville man. Så en bit in på höstterminen var första punkten på önskelistan huggen i sten.
Gissa då om det var en besviken Mikael som satt där på julafton med ett stycke Old Spice-deo och en flaska Tabac after shave i händerna efter paketöppningen. Faaaen!!! Jag skulle ju ha precis alla odds emot mig om jag bjöd upp en flicka att dansa tryckare till Scorpions – Wind of change och mot förmodan skulle få ett ja. Om jag kompletterade mitt acnesvullna anlete med att dofta likadant som kemiläraren Smek-Reine skulle den amorösa delen av mitt liv hinna begravas innan den ens hann se ljuset. Det var ett faktum.
Farsan hade nog undrat varför i helvete jag ville gå runt och stinka violtabletter och istället gått helt och fullt på sina egna preferenser. Valt det manligaste han kunde komma på. Något för förlädrade Marlboromän och gruvarbetare. Således föll lotten på Tabac. En fragrans självaste Chuck Norris inte var man nog att bära. Sådär soft när man just fyllt tretton år och vill passa in till vilket pris som helst.
Men nu är jag mogen att göra som generationer av män och ansluta mig till detta arv. Från och med nu ska jag dofta Tabac. Det är ett ställningstagande och inte alls dumt. Från och med nu är jag en Tabacman.
söndag, februari 05, 2012
Burken fattas mig
Var på Naturhistoriska här i Göteborg förra helgen. Gillar att gå dit. Det är så skönt omodernt. Som att kliva rätt in i det svenska 40-talets upplevelseindustri. Det är en viss stämning att strosa runt där bland montrar fyllda med små skabbiga djurlik. Det är en så analog atmosfär att iPhonen hänger sig direkt vid minsta försök till användning.
Översta våningen består av en höger och vänsterflank fyllda med typ en miljon olika fågelsorter. Inte jätteintressant efter en stund. Utbudet är för stort. Det händer liksom inte ett skit. Vilket är hela poängen. Det är atmosfären jag gillar så mycket. Här har tiden jävlarimej stått still. Vi pratar ett stycke orörd historia. Till och med dammet ovanpå glasskåpen är från tidigt 1900-tal.
Sedan finns där en gigantisk sal i byggnadens mitt, som är knallmörk trots sin enorma takhöjd. Här har vi fyllt glasburarna med lite gott och blandat från hela jorden. Allt från grävlingar, ekorrar, zebror, noshörningar, näsapor och annat bös. Fritt i rummet hittar vi bland annat en giraff och så själva huvudattraktionen, en asstor elefant, som står placerad centralt i rummet. Sal efter sal avverkas utan några större reaktioner från någon. Barn av idag bryr sig inte särskilt mycket. De har ett medfött 3D-sug som gör att de inte imponeras av någonting som inte exploderar i minst THX-ljud. Det måste kännas som att en tiger kommer mot dem för att slita dem i stycken, för att de ska kunna digga skiten. Men det är avkopplande och en smula trevligt. Och så atmosfären. Jag bara älskar den. Det och världens sämst uppstoppade lejon som ligger och vilar på en marmorbänk utanför stora salen och möter en strax innan det är dags att titta på det enda som egentligen är (och alltid har varit) värt besöket. Attraktionernas attraktion.
Lite avsides placerat finns en monter som alltid stuckit ut lite extra. Den är fylld med diverse missbildade djur och lite annat groteskt. Men framförallt den legendariska "burken". Det är en glasburk i vilken man under Sveriges mindre etiskt upplysta epok valde att pressa ner ett dödfött foster av ett par siamesiska tvillingar. Sedan fyllde man på med formalin, korkade igen burken och ställde ut den för allmän beskådan i Västsveriges genom tiderna mest välbesökta resmål i skolutflyktssammanhang. Groteskt. Ja. Spännande. Inte desto mindre.
Jag minns den kittlande känslan inför mitt första besök någon gång under min lågstadietid. De äldre eleverna haussade upp det som den mest ultimata bisarra upplevelsen. Något de hade både rätt och fel i. Rätt, för att det är något helt jävla sinnesstört över att från början komma på tanken, att göra ett griftefridsbrott till dragplåster. Fel, för att den där upplevelsen jag i tankarna försökte förbereda mig på under flera månader före själva museibesöket, blev inget annat än ett råmassivt antiklimax. Inte för att det inte var sjukt nog. Det var det. Men efter att ha konsumerat död i tusental så vill det fan till att sista burken är något i hästväg för att väcka en blaserad yngling med häpnad. Upplevelsen var över på några sekunder. Från en åhh-herrejävvlar-vad-sjukt-jag-tror-att-jag-vomerar-mina kalvkorvsmackor-chock till en lätt besviken jaha-var-det-allt-reaktion.
Ändå är det det enda som jag med lite skräckblandad förtjusning sett framemot. Lite som Kalle Anka på julafton. Det blir liksom inte ett komplett besök om man inte får blänga på och vämjas lite åt den där burken.
Så döm om min förvåning när jag förra veckan kommer till min favvomonter och ser att tvillingarna lyser med sin frånvaro. Först vägrade jag att ta in det. Sedan började jag panikgoogla och mycket riktigt. Bortplockad av etiska skäl. Min besvikelse var total. Jag har fortfarande inte smält det. De siamesiska tvillingarna fattas mig så att det skär i bröstet. Vaffan. Det kommer aldrig någonsin kännas kul att gå dit igen. De kan stoppa upp sitt jävla valrum. Det luktar ändå bara mumifierat kön. Och jag skiter fullkomligt i resten. Ro hit tvillingburken igen, säger jag. Annars kommer jag aldrig tillbaka.
Översta våningen består av en höger och vänsterflank fyllda med typ en miljon olika fågelsorter. Inte jätteintressant efter en stund. Utbudet är för stort. Det händer liksom inte ett skit. Vilket är hela poängen. Det är atmosfären jag gillar så mycket. Här har tiden jävlarimej stått still. Vi pratar ett stycke orörd historia. Till och med dammet ovanpå glasskåpen är från tidigt 1900-tal.
Sedan finns där en gigantisk sal i byggnadens mitt, som är knallmörk trots sin enorma takhöjd. Här har vi fyllt glasburarna med lite gott och blandat från hela jorden. Allt från grävlingar, ekorrar, zebror, noshörningar, näsapor och annat bös. Fritt i rummet hittar vi bland annat en giraff och så själva huvudattraktionen, en asstor elefant, som står placerad centralt i rummet. Sal efter sal avverkas utan några större reaktioner från någon. Barn av idag bryr sig inte särskilt mycket. De har ett medfött 3D-sug som gör att de inte imponeras av någonting som inte exploderar i minst THX-ljud. Det måste kännas som att en tiger kommer mot dem för att slita dem i stycken, för att de ska kunna digga skiten. Men det är avkopplande och en smula trevligt. Och så atmosfären. Jag bara älskar den. Det och världens sämst uppstoppade lejon som ligger och vilar på en marmorbänk utanför stora salen och möter en strax innan det är dags att titta på det enda som egentligen är (och alltid har varit) värt besöket. Attraktionernas attraktion.
Lite avsides placerat finns en monter som alltid stuckit ut lite extra. Den är fylld med diverse missbildade djur och lite annat groteskt. Men framförallt den legendariska "burken". Det är en glasburk i vilken man under Sveriges mindre etiskt upplysta epok valde att pressa ner ett dödfött foster av ett par siamesiska tvillingar. Sedan fyllde man på med formalin, korkade igen burken och ställde ut den för allmän beskådan i Västsveriges genom tiderna mest välbesökta resmål i skolutflyktssammanhang. Groteskt. Ja. Spännande. Inte desto mindre.
Jag minns den kittlande känslan inför mitt första besök någon gång under min lågstadietid. De äldre eleverna haussade upp det som den mest ultimata bisarra upplevelsen. Något de hade både rätt och fel i. Rätt, för att det är något helt jävla sinnesstört över att från början komma på tanken, att göra ett griftefridsbrott till dragplåster. Fel, för att den där upplevelsen jag i tankarna försökte förbereda mig på under flera månader före själva museibesöket, blev inget annat än ett råmassivt antiklimax. Inte för att det inte var sjukt nog. Det var det. Men efter att ha konsumerat död i tusental så vill det fan till att sista burken är något i hästväg för att väcka en blaserad yngling med häpnad. Upplevelsen var över på några sekunder. Från en åhh-herrejävvlar-vad-sjukt-jag-tror-att-jag-vomerar-mina kalvkorvsmackor-chock till en lätt besviken jaha-var-det-allt-reaktion.
Ändå är det det enda som jag med lite skräckblandad förtjusning sett framemot. Lite som Kalle Anka på julafton. Det blir liksom inte ett komplett besök om man inte får blänga på och vämjas lite åt den där burken.
Så döm om min förvåning när jag förra veckan kommer till min favvomonter och ser att tvillingarna lyser med sin frånvaro. Först vägrade jag att ta in det. Sedan började jag panikgoogla och mycket riktigt. Bortplockad av etiska skäl. Min besvikelse var total. Jag har fortfarande inte smält det. De siamesiska tvillingarna fattas mig så att det skär i bröstet. Vaffan. Det kommer aldrig någonsin kännas kul att gå dit igen. De kan stoppa upp sitt jävla valrum. Det luktar ändå bara mumifierat kön. Och jag skiter fullkomligt i resten. Ro hit tvillingburken igen, säger jag. Annars kommer jag aldrig tillbaka.
torsdag, februari 02, 2012
En loop av artighet
Kom precis över den här extremt Kristdemokratiska filmloopen som föreställer en man som fastnat i evig artighet. Älskar den. Den är nu min meditation. Min avslappningsterapi. Min valsång och ljudet av vågor. Den skänker mig ett frireligiöst lugn. Enjoy.
onsdag, februari 01, 2012
Semmelsäsongen är officiellt invigd!
För andra året i rad är han tillbaka för att göra livet osäkert för alla konditorier i i Stockholm. Det trekantiga lockets riddare, hetväggens försvarare och mandelmassans bemästrare, som han själv beskriver sig, eller kort och gott Semmelmannen.
Jag är mycket stolt över att vara vän med denna gigant i semmelsammanhang och tillhöra den extremt exklusiva skara som känner hans verkliga identitet. Och som jag har längtat efter säsong 2. Semmelmannen lyckades bygga myten om sig själv redan förra året när han åt sig igenom närmare 40 olika semmelserveringar av skiftande kvalitet. Han gjorde dessutom på uppdrag av Metro ett blindtest där han lyckades härleda fem av åtta semlor till rätt konditori. De tre han missade var från konditorin han inte ens hade testat. Det är alltså ingen novis vi har att göra med här, utan en semmelkonnässör av rang.
För att fira in säsongen tog jag tillfället i akt att införskaffa mig en egen semla. Jag besökte därför favoritcafé (Biscotti) här i Majorna (Göteborg) där de lyckats experimentera fram perfektion (obs: endast enligt min amatörgom) i semmelformat. Det gick sådär. Eller det gick inte alls. Som en jävla idiot valde jag att vänta till strax innan stängning vilket är riskabelt både ur kvalitetssynpunk och ur tillgångsperspektiv. Dels kan grädden ha exponerats för luft under en ansenlig tidsrymd, vilket kan vara direkt förödande då det med semlor inte fungerar alls som med lagrade viner. Men framför allt riskerar man att den populära skapelsen ska ha hunnit sälja slut. Det hade den. Sålt slut.
Det var med stor besvikelse jag begrät detta faktum och förklarade för cafétjejen att jag varit medveten om riskerna men ändå chansat på att de skulle ha ett sista verk med mitt namn på. Som om jag vore någon sorts jävla dåre. Inget att göra. Jag hade vid det här laget byggt upp en sådan semmelcraving att jag bara var tvungen att ha mig en fix. Konditoriet vägg i vägg hade också stängt så nu var goda råd dyra. I brist på kvalitetssemla fick jag ta ett jobbigt beslut och springa in på Ica och rafsa åt mig ett paket om två fulsemlor. Ingen glad tillställning direkt men jag var tvungen att dämpa abstinensen. Paketsemlor kan på inget sätt ersätte en äkta konditorisemla. De är ofta själlösa bakverk som inte skapats med kärlek utan enbart av ekonomiska intressen. Men de funkar som downer och i bästa fall hetvägg.
Just den här semlan hade knappast haft fått en bra start med semmelmannen. Alla vet att en ståtlig semla ska ha ett trekantigt lock. Den här semlan hade ett slarvigt avskuret logg tunnt somwellpapp och fuktig seghet som påminde mer om en shitakesvamp. Även grädden hade haft dåliga odds. Visst var den luftig och så men den hade fått en lite syntetisk smak (troligen av sötningsmedel) vilket är big no-no enligt de strikta men rättvisa semmeldogmerna. Bullen var dock helt ok i konsistensen, inte torr och därtill ganska god.
Det bästa på semlan var mandelmassan som var välbalanserad i sin smak och innehöll äkta hackad mandel. Inget slarv med spån som man nästan kunde förvänta sig av en när- och förtär-semla av billigaste sort (34.95 för två).
Jag tänker inte drista mig till att betygsätta semlan. Inte heller gå djupare in i storytellingens förtrollade värld. Det jobbet överlåter jag med varm hand till min gode vän Semmelmannen. Ingen kan prata semla som han.
Följ Semmelmannens fantastiska äventyr här >>
Det är praktiskt taget en order.
Jag är mycket stolt över att vara vän med denna gigant i semmelsammanhang och tillhöra den extremt exklusiva skara som känner hans verkliga identitet. Och som jag har längtat efter säsong 2. Semmelmannen lyckades bygga myten om sig själv redan förra året när han åt sig igenom närmare 40 olika semmelserveringar av skiftande kvalitet. Han gjorde dessutom på uppdrag av Metro ett blindtest där han lyckades härleda fem av åtta semlor till rätt konditori. De tre han missade var från konditorin han inte ens hade testat. Det är alltså ingen novis vi har att göra med här, utan en semmelkonnässör av rang.
För att fira in säsongen tog jag tillfället i akt att införskaffa mig en egen semla. Jag besökte därför favoritcafé (Biscotti) här i Majorna (Göteborg) där de lyckats experimentera fram perfektion (obs: endast enligt min amatörgom) i semmelformat. Det gick sådär. Eller det gick inte alls. Som en jävla idiot valde jag att vänta till strax innan stängning vilket är riskabelt både ur kvalitetssynpunk och ur tillgångsperspektiv. Dels kan grädden ha exponerats för luft under en ansenlig tidsrymd, vilket kan vara direkt förödande då det med semlor inte fungerar alls som med lagrade viner. Men framför allt riskerar man att den populära skapelsen ska ha hunnit sälja slut. Det hade den. Sålt slut.
Det var med stor besvikelse jag begrät detta faktum och förklarade för cafétjejen att jag varit medveten om riskerna men ändå chansat på att de skulle ha ett sista verk med mitt namn på. Som om jag vore någon sorts jävla dåre. Inget att göra. Jag hade vid det här laget byggt upp en sådan semmelcraving att jag bara var tvungen att ha mig en fix. Konditoriet vägg i vägg hade också stängt så nu var goda råd dyra. I brist på kvalitetssemla fick jag ta ett jobbigt beslut och springa in på Ica och rafsa åt mig ett paket om två fulsemlor. Ingen glad tillställning direkt men jag var tvungen att dämpa abstinensen. Paketsemlor kan på inget sätt ersätte en äkta konditorisemla. De är ofta själlösa bakverk som inte skapats med kärlek utan enbart av ekonomiska intressen. Men de funkar som downer och i bästa fall hetvägg.
Just den här semlan hade knappast haft fått en bra start med semmelmannen. Alla vet att en ståtlig semla ska ha ett trekantigt lock. Den här semlan hade ett slarvigt avskuret logg tunnt somwellpapp och fuktig seghet som påminde mer om en shitakesvamp. Även grädden hade haft dåliga odds. Visst var den luftig och så men den hade fått en lite syntetisk smak (troligen av sötningsmedel) vilket är big no-no enligt de strikta men rättvisa semmeldogmerna. Bullen var dock helt ok i konsistensen, inte torr och därtill ganska god.
Det bästa på semlan var mandelmassan som var välbalanserad i sin smak och innehöll äkta hackad mandel. Inget slarv med spån som man nästan kunde förvänta sig av en när- och förtär-semla av billigaste sort (34.95 för två).
Jag tänker inte drista mig till att betygsätta semlan. Inte heller gå djupare in i storytellingens förtrollade värld. Det jobbet överlåter jag med varm hand till min gode vän Semmelmannen. Ingen kan prata semla som han.
Följ Semmelmannens fantastiska äventyr här >>
Det är praktiskt taget en order.
tisdag, januari 31, 2012
Jag vet inte, men jag tycker allt att det luktar lite kuk på Chalmers...
Läste i GP idag att Sebastian Lindberg, skribent på Tofsen (ett litet daddablad av och för kårmongon på Chalmers), hade tänkt till i senaste numret och lyckats klämma ur sig ett litet fekaliefoster i något slags krönikeformat. Det handlade om feminister. Denna grupp av "välutbildade flickor och kvinnor som försöker skrika sig till chefspositioner oberoende av kvalifikationer eller lämplighet". Ni vet såna där jävla gnällfittor.
Sebbe tar minsann bladet från munnen och sparar inte på krutet. Nä, den gode filosofen är minsann trött på det systematiska demoniserandet. Denna stackars utsatta grupp som jag själv tillhör. Det är så skönt med sanningssägare. Som inte låter sig kuvas längre och inte räds att berätta ett och annat om ett och annat. Till exempel att "det feminister gör genom att demonisera män är att försätta sig själva i en offerposition som tillåter dem att ta till knytnävarna. Precis som tyskarna under trettiotalet demoniserade judarna." Well done Sebbe. Den liknelsen tröttnar man inte på. Den är så tydlig också. Man förstår verkligen att det är ett riktigt sattyg det här. Feminismen.
Vidare utvecklar Sebbe problembilden som han ser den. Han menar att "det enda de radikala feministerna gör är att skapa större klyftor mellan män och kvinnor genom påståendet att en könskamp fortfarande existerar. Gräv ner yxan och hävda er istället. På arbetsplatser såväl som i hemmet". Gött Sebbe my man, där fick de så att de teg, de radikala feministerna... hmm, vilka är det nu igen, de radikala? Det finns ju så många olika sorters feminism att man lätt blandar ihop det. Och könskamp... säger de så? Jävvelar i min lilla låda. De är verkligen lömska de där satans feministerna. Jag hade helt fått för mig att det var ojämställdheten i samhället som stod på agendan. Men det kunde man ju bara ge sig fan på, att det är större klyftor de vill skapa. Väl rutet Sebbe. Och det är väldigt fint också att han trots den fruktansvärda demoniseringskampanj han upplever inte har blivit missunnsam, utan faktiskt orkar bjuda på ett riktigt skönt kårpepp till alla kvinnor. Det är ju faktiskt så enkelt. Bara att hävda sig lite mer på jobbet och i hemmen. Så ska en slipsten dras. Så talar de eviga CSN-skuldernas Messias.
Synd bara att stackars Sebbe tvingas känna hur det känns när skiten träffar fläkten och rotorbladen portionsvis piskar tillbaka den rätt i ansiktet på honom. Han är så missförstådd. Hoppas han tar upp det i nästa krönika för den ska jag läsa. Det finns inte en chans att jag inte löser en prenumeration nu när jag fått upp ögonen för denne store tänkare. När jag läste runt lite fick jag även upp ögonen för fler förmågor. Tofsens chefsredaktör Fredrik Lövhall roddar ledarsidorna med bravur och lyfter viktiga frågor som sitt personliga intresse för svår öl. Like.
Vill också passa på att ge lite kredd till Fredde som inte viker ner sig för drevet utan backar upp Sebbe till hundra procent. "Den här texten är för mig ofrånkomligen kraftigt ironiserande, det är olyckligt att folk tolkar det annorlunda", säger han. Där ser ni era nedrans belackare. Det var bara på skoj. Och dessutom är det bara människor som ska rita broar, sjukhus, infrastruktur och driva den tekniska utvecklingen framåt vi talar om. Inte ett nytt Killinggäng... eller är det kanske just det det är?
Sebbe tar minsann bladet från munnen och sparar inte på krutet. Nä, den gode filosofen är minsann trött på det systematiska demoniserandet. Denna stackars utsatta grupp som jag själv tillhör. Det är så skönt med sanningssägare. Som inte låter sig kuvas längre och inte räds att berätta ett och annat om ett och annat. Till exempel att "det feminister gör genom att demonisera män är att försätta sig själva i en offerposition som tillåter dem att ta till knytnävarna. Precis som tyskarna under trettiotalet demoniserade judarna." Well done Sebbe. Den liknelsen tröttnar man inte på. Den är så tydlig också. Man förstår verkligen att det är ett riktigt sattyg det här. Feminismen.
Vidare utvecklar Sebbe problembilden som han ser den. Han menar att "det enda de radikala feministerna gör är att skapa större klyftor mellan män och kvinnor genom påståendet att en könskamp fortfarande existerar. Gräv ner yxan och hävda er istället. På arbetsplatser såväl som i hemmet". Gött Sebbe my man, där fick de så att de teg, de radikala feministerna... hmm, vilka är det nu igen, de radikala? Det finns ju så många olika sorters feminism att man lätt blandar ihop det. Och könskamp... säger de så? Jävvelar i min lilla låda. De är verkligen lömska de där satans feministerna. Jag hade helt fått för mig att det var ojämställdheten i samhället som stod på agendan. Men det kunde man ju bara ge sig fan på, att det är större klyftor de vill skapa. Väl rutet Sebbe. Och det är väldigt fint också att han trots den fruktansvärda demoniseringskampanj han upplever inte har blivit missunnsam, utan faktiskt orkar bjuda på ett riktigt skönt kårpepp till alla kvinnor. Det är ju faktiskt så enkelt. Bara att hävda sig lite mer på jobbet och i hemmen. Så ska en slipsten dras. Så talar de eviga CSN-skuldernas Messias.
Synd bara att stackars Sebbe tvingas känna hur det känns när skiten träffar fläkten och rotorbladen portionsvis piskar tillbaka den rätt i ansiktet på honom. Han är så missförstådd. Hoppas han tar upp det i nästa krönika för den ska jag läsa. Det finns inte en chans att jag inte löser en prenumeration nu när jag fått upp ögonen för denne store tänkare. När jag läste runt lite fick jag även upp ögonen för fler förmågor. Tofsens chefsredaktör Fredrik Lövhall roddar ledarsidorna med bravur och lyfter viktiga frågor som sitt personliga intresse för svår öl. Like.
Vill också passa på att ge lite kredd till Fredde som inte viker ner sig för drevet utan backar upp Sebbe till hundra procent. "Den här texten är för mig ofrånkomligen kraftigt ironiserande, det är olyckligt att folk tolkar det annorlunda", säger han. Där ser ni era nedrans belackare. Det var bara på skoj. Och dessutom är det bara människor som ska rita broar, sjukhus, infrastruktur och driva den tekniska utvecklingen framåt vi talar om. Inte ett nytt Killinggäng... eller är det kanske just det det är?
måndag, januari 30, 2012
MMMM
Sugen på härligt filmmys? Något att skratta lite bubbligt till? En klassisk pangpang eller bara lite verklighetsflykt med romantik hopp och glädje? Se då för i helvete inte den här rullen.
Martha Marcy May Marlene är ett stycke finförpackat obehag. Det är en film om viljan att tillhöra. En historia om psykisk och sexuell terror. Om makt, vanmakt, kontroll och manipulation. Om nedbrytande rädsla.
Det är en långsamt berättade historia, helt utan hollywooddialog, fräna effekter och mtv-klipp. Det är svårt att beskriva den på ett sätt som gör att man plockar ner den från hyllan en söndag, medan man står med ett bakfylle-beck-sug i videobutiken och väntar på att pizzan ska bli klar. Och helt ärligt. Kanske är det inte då man ska se den. Eller så är det det.
Det är i alla fall en jävligt bra film. En sån som sitter kvar ett tag. Länge. En sån film som känns i magen på alla andra sätt än ett-päron-till-farsa-sättet. Den handlar om Martha som tappar kontakten med sin familj (decimerad till en syster) och hamnar hos en familj (sekt) med en otroligt manipulativ ledare. Hennes nya namn blir Marcy May. Hennes personlighet anpassas för att passa in. Hennes självkänsla får endast existera i gruppen. Hennes jag bryts långsamt ner. Men en dag flyr hon. Och det är där filmen tar sin början.
Handlingen utspelar sig i två olika miljöer. Dels när Martha lyckats återförenas med sin syster som lever ett ekonomiskt framgångsrikt liv. Tillsammans försöker de lappa ihop sin relation som utan förvarning upphörde att existera två år tidigare. Och dels utspelar den sig via de sömlöst inklippta minnesbilder från tiden i storfamiljen (sekten). Det är ruggigt snyggt och extremt skickligt berättat. Genom hela filmen känner man närvaron av hot. Man håller andan som i en välgjord biljaktsscen trots att tempot är allt annat än just biljakt. Ända till slutet som utan att förstöra något är bland det obehagligaste jag sett.
Jag älskade den. Helt otroligt bra film. Bara se den.
Martha Marcy May Marlene är ett stycke finförpackat obehag. Det är en film om viljan att tillhöra. En historia om psykisk och sexuell terror. Om makt, vanmakt, kontroll och manipulation. Om nedbrytande rädsla.
Det är en långsamt berättade historia, helt utan hollywooddialog, fräna effekter och mtv-klipp. Det är svårt att beskriva den på ett sätt som gör att man plockar ner den från hyllan en söndag, medan man står med ett bakfylle-beck-sug i videobutiken och väntar på att pizzan ska bli klar. Och helt ärligt. Kanske är det inte då man ska se den. Eller så är det det.
Det är i alla fall en jävligt bra film. En sån som sitter kvar ett tag. Länge. En sån film som känns i magen på alla andra sätt än ett-päron-till-farsa-sättet. Den handlar om Martha som tappar kontakten med sin familj (decimerad till en syster) och hamnar hos en familj (sekt) med en otroligt manipulativ ledare. Hennes nya namn blir Marcy May. Hennes personlighet anpassas för att passa in. Hennes självkänsla får endast existera i gruppen. Hennes jag bryts långsamt ner. Men en dag flyr hon. Och det är där filmen tar sin början.
Handlingen utspelar sig i två olika miljöer. Dels när Martha lyckats återförenas med sin syster som lever ett ekonomiskt framgångsrikt liv. Tillsammans försöker de lappa ihop sin relation som utan förvarning upphörde att existera två år tidigare. Och dels utspelar den sig via de sömlöst inklippta minnesbilder från tiden i storfamiljen (sekten). Det är ruggigt snyggt och extremt skickligt berättat. Genom hela filmen känner man närvaron av hot. Man håller andan som i en välgjord biljaktsscen trots att tempot är allt annat än just biljakt. Ända till slutet som utan att förstöra något är bland det obehagligaste jag sett.
Jag älskade den. Helt otroligt bra film. Bara se den.
torsdag, januari 26, 2012
måndag, januari 23, 2012
Så gick det som det gick
Det var tvunget. Dels för att svenska folket ska få nya fräscha löpsedlar att vila ögonen på när vi står i kön på Hemköp. Löpsedlar i stil med "Så mycket är din bil värd", "[Valfri person/samling människor] rasar mot..." etc. Och dels för att de Socialdemokraterna ska kunna börja fokusera på sin politik istället för mustascher, fiffel och fyndiga förhållandeformer.
Det har varit ett riktigt buskisår. Men en sak får man ändå ge Juholt. Han har lyckats med något helt unikt. Han har lyckats dra socialdemokratin mellan skinkorna och lämnar nu det parti som Branting och grabbarna byggde upp till och med Person-eran i spillror. Historiskt. Självklart är det inte bara hans fel, men det är trots allt han som stått och rattat partiet rock bottom (om man nu kan tycka att typ 25% är rock bottom).
Ooops!
Det har varit ett riktigt buskisår. Men en sak får man ändå ge Juholt. Han har lyckats med något helt unikt. Han har lyckats dra socialdemokratin mellan skinkorna och lämnar nu det parti som Branting och grabbarna byggde upp till och med Person-eran i spillror. Historiskt. Självklart är det inte bara hans fel, men det är trots allt han som stått och rattat partiet rock bottom (om man nu kan tycka att typ 25% är rock bottom).
lördag, januari 21, 2012
Men avgå då nån gång för fan...
Idag åker skandalsossen Juholt och hans jävla mustasch förhoppningsvis ut med röven före. En gång för alla. Han kan kalla det vad fan han vill, men det är knappast av fri vilja han kommer att annonsera sin avgång kl 15.
Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne.
Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.
Jag är så trött på dokusåpan Juholt att jag troligen kommer börja lipa om han biter sig kvar en vecka till. Jag orkar inte se honom stå och gaffla på i delirium mer nu. Ska bli så jävla skönt att få glömma honom. Ända till sommarens barturne.
Och om någon enda liten jävla journalist någonsin plockar upp den gamla tobleroneaffären efter det här så kommer jag att personligen känna mig tvungen att viga mitt liv till att straffa personen i fråga. Inget kommer historiskt kunna mäta sig med den revy av gyckelspel som pågått i det gamla arbetarpartiet på sistone. Att ens jämföra förtroendebristen mellan Sahlin och Juholt är ett dåligt skämt.
 |
| Kulbo. |
Phone 5
Min gamla kollega R tipsade mig igår om en recension på Hilfe Magazine. Jag fullkomligt älskar hur den börjar bra och sedan bara lyfter. Kan vara den roligaste recension av en teknikpyl jag någonsin läst.
Läs själva!
fredag, januari 20, 2012
Bajsluktsmartyren
Igår var jag med om något oangenämt på min arbetsplats. Strax innan jag skulle till att gå för dagen tänkte jag passa på att kissa så att jag inte skulle behöva utsättas för den enorma påfrestning det är att åka spårvagn och vara pissnödig samtidigt. Givetvis var alla toaletter upptagna så jag tänkte att jag kollar om jag mot förmodan hade fått nåt göttigt i mitt postfack. Det hade jag såklart inte, men plötsligt blev en toa ledig och det blev min tur. Föregående besökare kom visslande ut från den lilla kakelcellen. Uppenbart lätt till sinnet. Det bådade inte gott. Men jag var tvungen att gå.
Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.
Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.
Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.
Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.
Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!
Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.
Precis som jag anade slog bajslukten emot mig när jag klev in. Den var brutal. Tung som bly. Som en lagrad Munster. Arrrghhh... det är nåt visst med det ändå. Att stiga in i en liten kapsel med toxiska halter koncentrerat fekaliesyre. Man känner sig med ens smutsig och förnedrad. För att inte tala om trött. Det är verkligen otroligt energidränerande att kliva in i en varmt moln av någon annans klibbiga bajslukt. Men det var inte det värsta.
Utanför hörde jag hur kön började byggas på. Jag stelnade. Jag insåg med ens att jag skulle få skulden. Om inte... Nä, den skulle inte gå att vänta ut. En luktmatta framställd i byråarbetartarmar, med hård stress och ett nästintill barockt överkonsumerande av kaffepods som främsta ingredienser, håller i sig en halv arbetsdag. Minst. Att försöka dodgea kön genom att sitta och trycka knäpptyst därinne skulle heller aldrig fungera i rusningstid. Förr eller senare skulle någon i kön lacka ur och undra vem som flyttat in. Börja knacka och leva jävel. Det skulle bli en kamp mot klockan med sämre odds än en Jokerrad. All uppmärksamhet skulle riktas mot den skygge stackare som klev ut – och en sådan walk of shame hade jag inte lust med. De två mest självklara alternativen var att antingen ta livet av sig på något fiffigt sätt, eller bita ihop, spela oberörd och lämna över skammens stafettpinne till nästa person. Riskabelt men hyfsat skamsanerande. Såvida personen i fråga inte råkade vara en så kallad "spindel i nätet" med omfattande spridningsförmåga. Då skulle man bli märkt för livet.
Personen före mig måste ha hört att någon väntade och valde att satsa på stafettmetoden vilket i det fallet visade sig vara ett genidrag. Personen vet att jag vet, och jag vet att personen vet att jag vet. Och där dör det. Skadezonen begränsades med andra ord till en kollega. Bara att gratulera. Men skulle jag ha samma tur? Förmodligen inte.
Sedan hände något som satte hela systemet ur spel. Så jävla typiskt mig. Min panikreflex handlade på volly. Utan att tänka på konsekvenserna greppade jag lukta-gott-sprejen och körde några massiva pumpningar. Det lät utav bara helvete. *Psssscchhhhtttt... psssscchhhhtttt.* Bra jobbat Mikael, istället för att lämna över problemet till nästa person nu hade precis alla i kön hört att personen på mittentoan försökte sig på ett halvtaskigt odörkamouflage. Jag hade alltså friat alla, både föregående och efterföljande besökare, från skuld och vidare spekulationer. Jag hade målat in mig själv i ett hörn. Helvetes jävlar också. Det skulle inte längre råda något tvivel vem som bar skulden. Trots att det faktiskt inte var jag. Jag förbannade mitt avtryckarglada pekfinger som just hade gjort mig till en bajsluktsmartyr.
Men på något outgrundligt sätt hade kön lyckats krympa till en endaste person och plötsligt var jag tillbaka på samma spelplan som personen före mig var med mig. Och till råga på allt så var personen som stod på tur en för mig helt okänd varelse. Phew!!
Undrar just när bakslaget kommer. För med min dåliga karma lär det inte bli nådigt.
måndag, januari 16, 2012
Hallå där...
 |
| Hej hej. |
Orförande Sametinget, proffsrasare.
Född:
1957
Civilstatus:
Singel och renägare.
Intressen:
Samernas rättigheter nedanför odlingsgränsen och lappmarksgränsen, samt att rasa lite när tillfälle ges.
Gillar:
Surfa internet och renskav tillagad över öppen eld.
Gillar inte:
Skämt på andras bekostnad (såvida det inte rör sig om negrer).
Tv-program:
Oddasat och Mika. Absolut inte "Sveriges Mästerkock".
Favoritplagg:
Vadmalsblus, cool shades och kukring.
torsdag, januari 12, 2012
När rasande samer rasar...
Och äntligen så har det vankats lite vanligt hederligt rasande igen. Inte vilket rasande som helst heller. Nä, vi snackar förstklassigt minoritetsrasande. Det är crème de la crème i rassammanhang skulle man kunna säga. Den här gången var det samerna som stod för fiolerna. Bättre rasande blir det knappast än när rasande samer rasar. 100% kvalitetsras. Aj facking lavvit.
Det hela började med att odygdspåsen Per Morberg, i form av mästerkocksdomare, fyrade av ett litet ordstäv i tv-rutan i måndags. ”Då var det slutvisslat sa lappen och skär av sig överläppen”, sa han. Men det skulle han inte ha gjort. För lappskämt är inget som vanligen faller sametinget på läppen. Inte heller denna gång. Och samevreden lät knappast vänta på sig.
Fram trädde ordförande Stefan Mikaelsson, en surmulen same-gubbe som minsann vet vad som är kul och inte, och han förklarade ett och annat om hur otroligt kränkande ordstävet var. Egentligen inte så mycket för att det råkade vara samer som var föremål för kvällens okvädning. Utan dels för att han ansåg att det var allmänt risig kvalité på skämter, och för att det gjordes på någon annans bekostnad. Förvisso var det ingen som personligen pekades ut som idkare av självskadebeteende, men det spelar ingen roll. Överst på sametingets agenda ligger tydligen ämnet "dåliga skämt på andras (inte nödvändigtvis samers) bekostnad".
Men lite surt kunde Stefan Mikaelsson ändå erkänna att han tyckte det var att behöva höra det gamla tillmälet lapp på bästa sändningstid. Han menar att det är förlegat av galakanalen TV4 att sprida ett skämt om en minoritet inför miljonpublik:
– Vi har ju till och med kommit dit att vi inte säger neger längre.
Ja hör och häpna. Så långt har det alltså gått, att vi till och med har slutat säga neger i tv. Inte ens de allra lägst stående hånas längre. Men att samerna som har ett ting och allt och som faktiskt bor i de nordiska länderna, blir häcklade på det här viset är ju bara för räligt. Hade negerskämten fortfarande haglat hade lappskämten inte varit alls lika provocerande. Men när man till och med visar de där negrerna mer respekt än samer då har det gått långt. Då börjar det knarra i sametingets bänkar. Så börjar det rasas. Det är det bästa.
Det hela började med att odygdspåsen Per Morberg, i form av mästerkocksdomare, fyrade av ett litet ordstäv i tv-rutan i måndags. ”Då var det slutvisslat sa lappen och skär av sig överläppen”, sa han. Men det skulle han inte ha gjort. För lappskämt är inget som vanligen faller sametinget på läppen. Inte heller denna gång. Och samevreden lät knappast vänta på sig.
Fram trädde ordförande Stefan Mikaelsson, en surmulen same-gubbe som minsann vet vad som är kul och inte, och han förklarade ett och annat om hur otroligt kränkande ordstävet var. Egentligen inte så mycket för att det råkade vara samer som var föremål för kvällens okvädning. Utan dels för att han ansåg att det var allmänt risig kvalité på skämter, och för att det gjordes på någon annans bekostnad. Förvisso var det ingen som personligen pekades ut som idkare av självskadebeteende, men det spelar ingen roll. Överst på sametingets agenda ligger tydligen ämnet "dåliga skämt på andras (inte nödvändigtvis samers) bekostnad".
 |
| Hello, my name is Steffe. I have a bird. |
Men lite surt kunde Stefan Mikaelsson ändå erkänna att han tyckte det var att behöva höra det gamla tillmälet lapp på bästa sändningstid. Han menar att det är förlegat av galakanalen TV4 att sprida ett skämt om en minoritet inför miljonpublik:
– Vi har ju till och med kommit dit att vi inte säger neger längre.
Ja hör och häpna. Så långt har det alltså gått, att vi till och med har slutat säga neger i tv. Inte ens de allra lägst stående hånas längre. Men att samerna som har ett ting och allt och som faktiskt bor i de nordiska länderna, blir häcklade på det här viset är ju bara för räligt. Hade negerskämten fortfarande haglat hade lappskämten inte varit alls lika provocerande. Men när man till och med visar de där negrerna mer respekt än samer då har det gått långt. Då börjar det knarra i sametingets bänkar. Så börjar det rasas. Det är det bästa.
måndag, januari 09, 2012
Shape up
Har börjat med Shape Up. Kort sammanfattat är det en kaloriräknare. Ja, jag inser att det är lite väl mycket plattitydvarning att börja med sådan aktivitet i direkt anslutning till årsskiftet. Men jag bara måste. Läget är kritiskt (vilket bara det är en plattityd i sig).
I alla fall så har jag laddat ner en app och allt och måste säga att det funkar rätt bra. Av sju dagar så höll jag målet med god mariginal hela fem. Måste erkänna att jag är imponerad av mig själv. Jag är inte typen som pallar sådana grejer egentligen. Jag gillar kalorier alldeles för mycket. Jag är en kalorikille. Varenda gång jag tagit mig an ett liknande projekt har det slutat med att jag drömt sexiga feberdrömmar om chips och pizza. Det är inte sunt. Därför har jag såklart alla odds emot mig. Men det skiter jag i. Jag kan inte blunda för att jag nu har en 35-årings ämnesomsättning och utan vidare skulle kunna bli så där hängfet. Jag måste helt enkelt späka mig lite för att lära mig respektera de där stackars kalorierna och värdera dem med samma kilopris som saffran.
Nu börjar min resa mot att känna mig bekväm i mina kläder igen. Och utan en kudde över magen när jag tittar på tv. Som det är nu vill jag fan bara ha långkallingar och en pösig t-shirt på mig från att jag lämnat offentlig miljö. En slags håglöshetens skrud. Tänker mig att det är exakt så jag skulle gå klädd på heltid om jag var ett socialfall.
Följ med på min viktresa.
Startvikt: 89 kg.
Vecka 1: Minus 1 kg. Win!
Vecka 2: Under construction...
I alla fall så har jag laddat ner en app och allt och måste säga att det funkar rätt bra. Av sju dagar så höll jag målet med god mariginal hela fem. Måste erkänna att jag är imponerad av mig själv. Jag är inte typen som pallar sådana grejer egentligen. Jag gillar kalorier alldeles för mycket. Jag är en kalorikille. Varenda gång jag tagit mig an ett liknande projekt har det slutat med att jag drömt sexiga feberdrömmar om chips och pizza. Det är inte sunt. Därför har jag såklart alla odds emot mig. Men det skiter jag i. Jag kan inte blunda för att jag nu har en 35-årings ämnesomsättning och utan vidare skulle kunna bli så där hängfet. Jag måste helt enkelt späka mig lite för att lära mig respektera de där stackars kalorierna och värdera dem med samma kilopris som saffran.
Nu börjar min resa mot att känna mig bekväm i mina kläder igen. Och utan en kudde över magen när jag tittar på tv. Som det är nu vill jag fan bara ha långkallingar och en pösig t-shirt på mig från att jag lämnat offentlig miljö. En slags håglöshetens skrud. Tänker mig att det är exakt så jag skulle gå klädd på heltid om jag var ett socialfall.
Följ med på min viktresa.
Startvikt: 89 kg.
Vecka 1: Minus 1 kg. Win!
Vecka 2: Under construction...
söndag, december 25, 2011
lördag, december 24, 2011
"En go (jule)gäng" #14
Folk som hostar internet.
Den här hälsningen fick min kollega Albin skickat till sig från sitt webbhotell Binero. Det är alltså 100% äkta. Jag är övertygad om att det finns så mycket sjukt bakom tillkomsten av den här gruppbilden. Av alla sätt att bli förnedrad inför jullovet...
God jul.
fredag, december 23, 2011
Det lackar mot u-stad
Har ni sett julstaden Göteborg i all sin prakt?
Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.
Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.
Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!
Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...
Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:
Jag måste tillstå att jag verkligen älskar jobbet kommungänget gör kring jul, för att mysa till det här i staden. Hur de gräver djupt i sina budgetfickor för att till vilket pris som helst ge oss medborgare grannt pyntade miljöer och ingjuta en härlig julstämning i oss. Få oss att känna glädje och värme i den mörkaste och gråaste av alla tider på året. För er som har oturen att bo i en annan stad är det förs säkert avundsjuka tankar till en sprakande vackert dekorerad småstad i sann Hallmarkproduktionsanda. Eller kanske mer överdådigt och storvulet som Rockerfeller Center. Men det är fel.
Av någon anledning är julstaden Göteborg ungefär lika mysig som jag föreställer mig att ett Uzbekiskt limboffarkvarter är dagen efter tjugondag Knut.
Låt oss ta Bältesspännarparken som exempel. Göteborgs absoluta centrum. Det är där man kan se fördelen med vår höga kommunalskatt. Det är där man lagt ner själ och hjärta för att skapa en stämningsfull mötesplats för alla. Det är där människor på tillfälligt besök i staden kan ta del av göteborgarnas härliga gemenskap, bli en del av den och ta med sig den varma bjussiga känslan hem. Det gôttaste!
Tack vare en sylvass fotoinsats av min gamle vapendragare Mats kan jag här bjuda på ett litet skrytreportage i bilder. För att ni ska veta vad ni går miste om...
 |
| Lunchtid: Anlagd isbana i fontänen (en klassiker) med tillhörande vedgrill för den som råkat ta med egen korv eller bara vill värma händerna ett slag. Allt är omgiven av ett trivsamt juldekorerat kravallstaket. Precis som på Rockerfeller Center minus precis ALLTING. |
 |
| "God is in the details". I Göteborg tummar man aldrig på ambitionsnivån utan bryr sig in i minsta detalj för att skapa äkta julemys. |
 |
| Ett underhållningscenter; komplett med soundsystem, ljus, festivalmattor, scen(?) ...och ett bås för tanten som har hand om tombolan. |
 |
| I området finns granar uppställda lite här och var för att förstärka känslan av att man är ute i skogen. Därtill en en smäcker papperskorgsramp. Men vad i... ahh, nu fattar jag... Det är ju ändå bara jul så kort tid. Onödigt att frakta bort kontan, byggkärran och de snygga lastpallarna."Vi ställer dem här, det blir bra!". |
 |
| Och det annars så tråkiga toaletthuset kläs i textilier. Fleecetyg och spännband FTW. |
 |
| En miniatyrstad i plywood + random lastpall... nice! |
 |
| ...men mitt i all gemytlighet är det viktigt att sända en tanke till de som inte har det lika bra. Här uppmärksammar och hedrar vi dem med ett pampigt uteliggarljus. Canvasen som vi har använt i tio års tid får duga ett år till. Och ett till. Och ett till... |
Det fantastiska är att det här obeståndet är helt normalt för oss. Vi har vant in oss. Det har blivit en del av vår vardag och vi ser inte ens hur jävla pissfult allt är. Samtidigt, hade vi rest utomlands och mötts av samma eländiga set up någon annanstans. Då hade vi jämrat oss och medlidsamt tyckt synd om de stackars toppridna invånarna som tvingas insupa julmisären i en slags socialrealistisk Orka Orka-miljö. Så jävla arrogant och naivt på samma gång. Vi går liksom runt och tror att vi har det såhär:
 |
| Visst, det är en kuliss, men det är i alla fall en sinnessjukt mycket mer trivsam kuliss är Göteborgs årliga utsmyckning. Eller? |
Ett julkort från mig till er
Dan före dopparedan. Sista dagen på jobbet för i år. (Win!) Och jag hör ledigheten mullra långt inom mig. Känner mig på lagom puttrigt humör och vill passa på att önska eder alla en fröjdefull jul. Och så tänkte jag bjuda er på en julupplevelse som jag blev varse tidigare i veckan (tack Jens), som jag har suttit och tjuvhållit på tills idag. Det är utan att överdriva det bästa internet har kommit upp med på länge.
Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.
GOD GOD JUL!
Så får jag be om framåtlutat läge. På med ljudet. Njut.
GOD GOD JUL!
onsdag, december 21, 2011
Birror
Hoho, här kommer jultomten lite för tidigt med ett rykande färskt tips på en flång ny temablogg: http://birror.tumblr.com/
måndag, december 19, 2011
King of Khaki är död
Skål!
Man kan säga mycket elakt om Nordkoreas avlidne ledare. En brysk liten dvärg med hårda nypor och stort ego som styrde sitt land helt efter eget tycke och smak. I en slags oskön konfuciansk-kommunistisk anda. Man kan håna hans död och fnissa åt hans tjocka sura son. Men innan man gör det kan man tänka på att det råkar vara en kille som just ärvt sin fars stora röda avfyrningsknapp till landets nationalskatt. Det maffiga set atomfyrverkerier som Kimpa notoriskt prioriterat före sitt folks välmående och överlevnad.
I alla fall. Det är också en förlust. Han var intresserad av grejer. Det finns en hel bildblogg ägnat till honom på temat "Looking at things" (ja jag vet att alla har sett den, men den är så jävla rolig). Jag har tidigare tjatat om hans pionjäranda och hans otroliga fäbless för jordens dämpade färgskala. Men det tål att sägas igen. Kim Jong Il var mannen som ultrakonsekvent klädde sig i lågdetaljerade och alltid sexigt representabla plagg av såväl uniformsmodell som mer casualwear. Enkelheten var hans vägvisare och signum. Utan honom hade hela världen varit ett förbannat multicolourparty. Och så kan vi ju inte ha det. Kimpa må ha varit en liten jävla idiot på jorden, men han hade ett hjärta av khaki och därtill en sylvass känsla för stil. Banne mig.
Beige matchas med beige på ett jättelevande sätt. Snyggt.
Försök komma undan med den här looken om ni kan.
Vännen och kollegan Kimpa, drar en kul vits på en hinkfabrik.
Kvinnokarlen Kim Jong Il (som de älskade hans gulliga små fossingar).
Finn ett fel: Den vidrigt gröna gurkhögen, som den sticker i ögonen på en stilfascist.
Ingen annan kan matcha beige med beige som Kim gjorde. Ingen annan har sluppit så mycket stryk för sin dunjacka som Kim. Men framför allt har ingen annan landsfader någonsin setts gå runt i en mysdress (som för det otränade öga skulle kunna misstas för senilpatientklädsel) med så otroligt bibehållen pondus. DET kan ingen ta ifrån honom. Ingen.
Extremsorg som matematisk formel
Olof Palmes död x 1.000.000.000.000.000.000.000 =
Det blir fan inte mer äkta än så här.
Det blir fan inte mer äkta än så här.
söndag, december 18, 2011
Nä, nu får det fan bli ändring
Jag har bloggat helt värdelöst på sistone. Fast jag har fått tillbaka lusten. Nu får det fanimig bli andra bullar här. Känns som att halva min läsekrets har försvunnit. Inte så konstigt. Men nu vill jag komma igång igen. Tack alla trogna för att ni aldrig sviker.
Det var bara det.
Det var bara det.
fredag, december 09, 2011
torsdag, december 08, 2011
Håll i hatten – nu blir det åka av
Kom just på att jag såg ett alldeles fantastiskt resereportage i fyran förrförra helgen. Jag tänkte att det här ska jag blogga men glömde bort det igen. Det var Pernilla Wahlgren som hade lånat TV4:s plånka och tagit med sig två av sina allra bästa tantvänner till Rom för att spela in ett avsnitt i den matnyttiga reseserien "Min Stad". Episkt.
Att Pernilla Wahlgren är ett jävla under till resereporter skulle en person med avlägsnad hjärnstam kunna räkna ut. Det intressanta är väl snarare vem den programansvarige på TV4 är. En person som visar så in i helvete bedövad omdömesförmåga borde inte få vistats lös bland folk. Jag känner hur klumpen i magen växer när jag tänker på vad om hade kunnat hända om samma person satt och rattade en Ringhalsreaktor, eller ansvarade för något annat där saker kan gå fel på riktigt. Årets clown liksom. Men ändå. Det är stor humor. Imbecill-tv som får TV6 reptilhjärnekoncept att kännas framkreat av Newton, Nobel och Marie Curie. Eller var det kanske meningen? Som en kaxig uppvisning för att framställa Alan Greenspans, Larry Summers och de andra Wall Street-grabbarnas pengabränning att framstå amatörmässig.
Jag har svårt att göra deras "reportage" rättvisa i ord känner jag, så här kommer en bild och en länk till klippet (försök hålla ut det är verligen värt det).
För att sammanfatta innehållet så består det till 98,8% av lösryckta klipp där tre medelålders kvinnor, i mestadels halvbild, går loss shoppingwise, sminkar sig på hotellrummet, oprovocerat och reflexmässigt utstöter italienska enordsfraser, dricker Prosecco, samt tjoar och tjimmar sådär härligt forcerat som nästan bara Pernilla Wahlgren kan. Samt lite Medelhavstechno till det. Fräscht.
De sista 1,2% spenderas (troligen under rent tvång) på att skildra Rom ur en mer klassisk turistvinkel. Det är såklart inget kul jobb men någon måste ju göra det, och i det här fallet föll lotten på Pernilla Wahlgren, som skötte jobbet med bravur. Fullkomligt lysande fingerspitzengefül visar hon det enligt sin mening bästa med Rom. De där speciella tipsen som man bara kommer åt genom att bo i staden. Lonely Planet måste bara ha ringt brallorna av sig för att headhunta henne. En mer djuplodande och effektiv cityguide får man fan leta efter. Det skulle möjligtvis vara hennes morsa då som skulle kunna slå henne på fingrarna med någon slags presenil edition till Romskildring.
Men jag ska inte bara såga. Pernillas Rom-guide innehöll faktiskt även tvättäkta reseinslag enligt följande:
Urban exploration
Några slumpmässiga miljöbilder samt en ensekundsscen där Pernilla Wahlgren i farten utbrister: "Vad fint det här", samt pekar på... ehh... något.
Lifestyle
En scen där gänget stannar till utanför en ospec. pizzeria och går hands on: "Det här älskar jag med italien, att man bara kan gå in så här på ett pizzaställe och bara ta en pizzaslice i handen. Fort och supergott". Scenen avslutas med ett blixtsnabbt skott inifrån pizzerian samt mtv-klipp till när de kommer ut igen.
Spännande kuriosa
Pernilla Wahlgren tar oss med till sitt absoluta smultronställe; Fontana di Trevi, där hon berättar att det är fontänen där Anita Ekberg spelade in badscenen i La Dolce Vita.
Sevärdheter:
Två snabba stockbilder på Colosseum i sluttexterna.
Gött jobbat! TV4 vet verkligen hur man förvandlar sina reklamköpares pengar till guld.
Att Pernilla Wahlgren är ett jävla under till resereporter skulle en person med avlägsnad hjärnstam kunna räkna ut. Det intressanta är väl snarare vem den programansvarige på TV4 är. En person som visar så in i helvete bedövad omdömesförmåga borde inte få vistats lös bland folk. Jag känner hur klumpen i magen växer när jag tänker på vad om hade kunnat hända om samma person satt och rattade en Ringhalsreaktor, eller ansvarade för något annat där saker kan gå fel på riktigt. Årets clown liksom. Men ändå. Det är stor humor. Imbecill-tv som får TV6 reptilhjärnekoncept att kännas framkreat av Newton, Nobel och Marie Curie. Eller var det kanske meningen? Som en kaxig uppvisning för att framställa Alan Greenspans, Larry Summers och de andra Wall Street-grabbarnas pengabränning att framstå amatörmässig.
Jag har svårt att göra deras "reportage" rättvisa i ord känner jag, så här kommer en bild och en länk till klippet (försök hålla ut det är verligen värt det).
"Det italienska modet är verkligen fantastiskt, eller hur"
För att sammanfatta innehållet så består det till 98,8% av lösryckta klipp där tre medelålders kvinnor, i mestadels halvbild, går loss shoppingwise, sminkar sig på hotellrummet, oprovocerat och reflexmässigt utstöter italienska enordsfraser, dricker Prosecco, samt tjoar och tjimmar sådär härligt forcerat som nästan bara Pernilla Wahlgren kan. Samt lite Medelhavstechno till det. Fräscht.
De sista 1,2% spenderas (troligen under rent tvång) på att skildra Rom ur en mer klassisk turistvinkel. Det är såklart inget kul jobb men någon måste ju göra det, och i det här fallet föll lotten på Pernilla Wahlgren, som skötte jobbet med bravur. Fullkomligt lysande fingerspitzengefül visar hon det enligt sin mening bästa med Rom. De där speciella tipsen som man bara kommer åt genom att bo i staden. Lonely Planet måste bara ha ringt brallorna av sig för att headhunta henne. En mer djuplodande och effektiv cityguide får man fan leta efter. Det skulle möjligtvis vara hennes morsa då som skulle kunna slå henne på fingrarna med någon slags presenil edition till Romskildring.
Men jag ska inte bara såga. Pernillas Rom-guide innehöll faktiskt även tvättäkta reseinslag enligt följande:
Urban exploration
Några slumpmässiga miljöbilder samt en ensekundsscen där Pernilla Wahlgren i farten utbrister: "Vad fint det här", samt pekar på... ehh... något.
Lifestyle
En scen där gänget stannar till utanför en ospec. pizzeria och går hands on: "Det här älskar jag med italien, att man bara kan gå in så här på ett pizzaställe och bara ta en pizzaslice i handen. Fort och supergott". Scenen avslutas med ett blixtsnabbt skott inifrån pizzerian samt mtv-klipp till när de kommer ut igen.
Spännande kuriosa
Pernilla Wahlgren tar oss med till sitt absoluta smultronställe; Fontana di Trevi, där hon berättar att det är fontänen där Anita Ekberg spelade in badscenen i La Dolce Vita.
Sevärdheter:
Två snabba stockbilder på Colosseum i sluttexterna.
Gött jobbat! TV4 vet verkligen hur man förvandlar sina reklamköpares pengar till guld.
söndag, december 04, 2011
A brilliant mind
Sitter hemma i långkalsongerna och känner mig på allmänt bra humör. Dels för att jag redan vid 12-snåret gjort alla förberedelser och ställde in ett långkok på högrev i ugnen, vilket innebär sju timmars väntan, där en merpart av tiden förhoppningsvis kan ägnas åt hopp och lek.
Men även för att vi (jag och Josefine) just inmundigat en separat gemensam lunch. Hon åt keso med päron och kanel. Jag åt min senaste uppfinning tunnbrödswrap med stekt falukorv. J tyckte att det såg ut att vara en ledsam ursäkt till lunch medan jag tvärtom uppskattade enkelheten. Så är det ganska ofta. Där hon ser misär ser jag möjligheter. Falukorv är för övrigt en jävligt underskattad del av den svenska matkulturen. Behöver jag påminna er om att det finns kändisar i det här landet som pundat falukorv? Jag började i alla fall fantisera om öppna ett eget lunchställe där falukorv och tunnbröd står på menyn varje dag. Det skulle vara basen och utifrån det skulle jag experimentera med smaken. Falukorv på 1000 nya sätt. Ge folket en falukorvsupplevelse de sent ska glömma. Klassiska röror, kreativa inlindningar eller varför inte umami-falukorv. Dessutom stans billigaste lunch. 29 kr wrappen. Bara en sån sak.
Jag tänker på min målgrupp. Reklambyråsvin och andra petiga mediaas som liknöjt har vant sig vid och accepterat hundratjugokronors-luncher. Vi snackar människor som är så blasé att de inte ens fattar hur sinnessjukt det är att gå och betala 90 spänn för en ful-thai exklusive dryck. I Frankrike hade man stängt av flygplatser och satt eld på en miljon bildäck för bra mycket mindre än så. Här orkar man på sin höjd stå och knorra lite över en dubbel macchiato. Jag har lagt örat mot asfalten och hör hur det pyser av vrede i medelklassleden. Vi är fed up men orkar inte göra ett skit åt det om det inte finns en tydlig bonus att kamma hem. Vilket det råkar göra.
Och det är här jag kommer indundrande som en jävla husvagnskaravan med min falukorvs-lunch-revolution. Hallå där din lilla byråmänniska. Är du för fin för att äta falukorv? well, det ligger typ sex iPads om året i det för dig om du hoppar på min lunchdeal. Eller ett knippe New York-resor. Blev det tydligt nog nu?
Upprop! Vilka är på?
Men även för att vi (jag och Josefine) just inmundigat en separat gemensam lunch. Hon åt keso med päron och kanel. Jag åt min senaste uppfinning tunnbrödswrap med stekt falukorv. J tyckte att det såg ut att vara en ledsam ursäkt till lunch medan jag tvärtom uppskattade enkelheten. Så är det ganska ofta. Där hon ser misär ser jag möjligheter. Falukorv är för övrigt en jävligt underskattad del av den svenska matkulturen. Behöver jag påminna er om att det finns kändisar i det här landet som pundat falukorv? Jag började i alla fall fantisera om öppna ett eget lunchställe där falukorv och tunnbröd står på menyn varje dag. Det skulle vara basen och utifrån det skulle jag experimentera med smaken. Falukorv på 1000 nya sätt. Ge folket en falukorvsupplevelse de sent ska glömma. Klassiska röror, kreativa inlindningar eller varför inte umami-falukorv. Dessutom stans billigaste lunch. 29 kr wrappen. Bara en sån sak.
Jag tänker på min målgrupp. Reklambyråsvin och andra petiga mediaas som liknöjt har vant sig vid och accepterat hundratjugokronors-luncher. Vi snackar människor som är så blasé att de inte ens fattar hur sinnessjukt det är att gå och betala 90 spänn för en ful-thai exklusive dryck. I Frankrike hade man stängt av flygplatser och satt eld på en miljon bildäck för bra mycket mindre än så. Här orkar man på sin höjd stå och knorra lite över en dubbel macchiato. Jag har lagt örat mot asfalten och hör hur det pyser av vrede i medelklassleden. Vi är fed up men orkar inte göra ett skit åt det om det inte finns en tydlig bonus att kamma hem. Vilket det råkar göra.
Och det är här jag kommer indundrande som en jävla husvagnskaravan med min falukorvs-lunch-revolution. Hallå där din lilla byråmänniska. Är du för fin för att äta falukorv? well, det ligger typ sex iPads om året i det för dig om du hoppar på min lunchdeal. Eller ett knippe New York-resor. Blev det tydligt nog nu?
Upprop! Vilka är på?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)