fredag, april 16, 2010
Otur upphöjt till tio
Bussen har gått sönder. Nej, det är inget skämt. "Fast i Nyköping" låter tråkigt som det är, men att uppleva det... Det "kanske" kommer en buss sa chauffören. Och att det kan bli en lokalbuss. Har jag tur slipper jag stå. Fatta den. Livet knullar mig verligen nu. Jag är så förbannad att jag skrattar. Ett skratt med illa dolt vansinne.
Ståndsmässigt
Kom tillbaka till hotellet 03.30. Gick upp vid 07.00 för att åka till en studio och fota ett gäng dagisbarn till en annons. Fotografen höll uppe barnens humör genom att spela "Manboy" på repeat. Det är verkligen en go' bit. Fy fan vad jag våndades, men barnen var glada och det var ju bra.
Nu unnar jag mig en riktig mysresa hem igen. Med grisabussen (ja, jag har kollat alla andra alternativ). Åtta timmar på en buss som luktar kropp är precis vad jag behöver nu. Tack Island.
Och för att riktigt toppa så har jag hamnat framför en riktig böfa-kille som verkar tro att det är snark-vm. Han snarkar verkligen skiten ur mig. Det är så här det ska vara. Livet. Det känns ståndsmässigt.
Nu unnar jag mig en riktig mysresa hem igen. Med grisabussen (ja, jag har kollat alla andra alternativ). Åtta timmar på en buss som luktar kropp är precis vad jag behöver nu. Tack Island.
Och för att riktigt toppa så har jag hamnat framför en riktig böfa-kille som verkar tro att det är snark-vm. Han snarkar verkligen skiten ur mig. Det är så här det ska vara. Livet. Det känns ståndsmässigt.
torsdag, april 15, 2010
Att vinna guldägg eller inte vinna guldägg...
Det är frågan!
Idag är det dags för den årliga Guldäggsgalan. I år har jag en nominering för Philips-kampanjen "Manlig sårbarhet". Det är kul. Som fan.
Därför tyckte jag att det var läge att prata ut lite om min egen sårbarhet. Så här mitt i mitt Alfapet-marathon och allt:
Lycka till Mikael!
Tack så väldans.
Idag är det dags för den årliga Guldäggsgalan. I år har jag en nominering för Philips-kampanjen "Manlig sårbarhet". Det är kul. Som fan.
Därför tyckte jag att det var läge att prata ut lite om min egen sårbarhet. Så här mitt i mitt Alfapet-marathon och allt:
Lycka till Mikael!
Tack så väldans.
onsdag, april 14, 2010
Prästgeggan
Vilket skönt rövgäng de är i Vatikanen alltså. En radda gubbjävlar som kliar varandra på ryggen in i döden. Precis när en snuskhärva, som får de belgiska pedofilringarna att verka oskyldiga, håller på att rullas upp inom den katolska kyrkan. Då går en av de högst uppsatta kardinalasen ut och presenterar den verkliga syndabocken. Den djävulska homosexualiteten. Det är alltså svaret på frågan varför deras heliga ledare massförgriper sig på småpojkar. Utan den hade det inte funnits någon pedofili. Snacka om att rundsparka hela katolicismen och deras människosyn tillbaka till istiden.
Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.
Skönt att kunna göra det så lätt för sig. När en dröse prästvigda pervosvin avslöjats med nävarna nerkörda i korgossars kallingar, som om de grävde runt i en påse lösgodis, då är det inte pedofilin som är problemet. Det är homosexualiteten. Det är den som gör dem så sjuka.
måndag, april 12, 2010
Alfapet-pundare
Helvete vad jobbigt. Jag har 39 matcher igång. Kan inte starta fler nu. Och vill inte heller. Jag har ätit sovit och skitit alfapet den här helgen. Pundat det. Har vunnit några och förlorat två (med bud på fler).
Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.
Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!
Den största förnedringen är mot 30+ som brukar kommentera här. Han tog hjälp av frugan och gruppspöade mig. Det var smärtsamt. När jag avklarat de som är igång ska jag ta mig an honom och straffa honom.
Största YEAH-faktorn var att jag spöade Snellie i första matchen. Det var godt!
fredag, april 09, 2010
Du är utmanad!
Om du har en iPhone och gillar Alfapet.
Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.
När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.
Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.
Så här går det till:
1. Skaffa appen Words with friends (gratisversionen funkar).
2. Klicka på "Create game" och välj "User name.
3. Fyll i mikebike76 och kör igång.
När du lagt första ordet skickas ett meddelande till mig och jag är med i matchen. Då gör vi upp i Alfapet. Jag utfärdar en varning. Detta är inget för lipsillar. Jag är en dålig förlorare men en jävligt mycket sämre vinnare. Trashtalk är mitt mellannamn.
Det fina är att man kan spela när man får tid och lust. Man måste inte vara aktiv. Spelet pågår hela tiden. Just nu har jag två matcher igång med kollegor. Jag respekterar dem båda men de är så jävla långsamma. Jag behöver vettigt motstånd.
torsdag, april 08, 2010
Anders S Nilsson
S står alltså för "svinet". Anders "Svinet" Nilsson. Det visste jag inte.
Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.
Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.
Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.
Häromdagen intervjuade han Lina Thomsgård – grundare av Rättviseförmedlingen. Ett nätverk som syftar till att motverka snedfördelning baserat på kön, etnicitet etc på arbetsmarknaden. Och jävlar vad äcklad jag blev av att höra hans nedsättande ton mot henne. Det riktigt kryper i kroppen på mig. Lyssna själva här. Jag får lust att ge honom ett rejält gruppstryk.
Jag visste sedan tidigare att han är en råtråkig programledare för det sjukt utnötta gubbhumorformatet "Parlamentet" – programmet dit komiker kommer för att dö. Att han är ett riktigt svin var däremot nytt. För mig. Men det är han uppenbarligen. En sån där liten skräpgris som egentligen inte duger någonting till. Men som man inte blir av med utan en restriktiv nödslakt. Han har samma äckliga skimmer som Robert Gustafsson. Som slemmigt gobbaronk. Det borde fanimej vara strängt olagligt för såna jävla as att jobba inom någon form av media. Det är ungefär lika lämpligt att sätta Anders S Nilsson i tv-rutan, som det är att ge en katolsk präst med bultande stånd ett vick som lågstadielärare.
Nä, såna som Anders S Nilsson är inte bra för samhället. De är svin ända in i märgen och såna går liksom inte att ändra på.
Dubbla signaler
När jag åkte till jobbet idag hade jag ynnesten att få dela turen med ännu en räv jag aldrig sett innan. Det är märkligt egentligen, men det är inte ofta jag ser samma bänkfyllo två gånger. Några återkommande är det såklart men det poppar ständigt upp nya förmågor.
Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.
Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.
Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.
Idag var det en riktigt rivig gubbe på vagnen. Slim fit. Med vit tv-predikant-frilla, jeansjacka, blanka träningsbyxor och Gore-Tex-dojjor. En ganska splittrad look. Han var full som en kastrull och luktade soprum. Han stod och spanade lite och började sedan röra sig i min riktning. Inga konstigheter. Det brukar de göra.
Sedan hände något ovanligt. Han hittade en Marimekko-plånbok på golvet, men istället för att tokmuddra den så började han ropa ut på vagnen för att se om den tillhörde någon. När ingen gav sig till känna gick han fram till chauffören och knackar på. "Ursäkta mig men någon verkar ha tappat den här". Och så gick han och satte sig igen. Jag bara gapade och greps av ett sting dåligt samvete för att jag fördomsfullt räknade med att han skulle vara en jobbig jävel.
Men när vi hade åkt ett par hållplatser så reste han sig plötsligt upp för att hämta en Metro och på väg tillbaka passade han på att push-kicka stämpelautomaten samt örfila tidtabellstället så att tidtabellerna yrde. Ordning återställd. Men samtidigt väldigt förvirrande.
tisdag, april 06, 2010
Hej då Klovn, gamle vän
Nu har vi sett klart alla sex säsonger av Klovn. Det känns vemodigt. Som att säga upp bekantskapen med en gammal vän. Fan. Jag vet att jag har sagt det innan men se nu till att inte missa det här guldkornet. Det är så jävla bra.
Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.
Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.
Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.
Jag kommer inte ihåg vem det var som tipsade mig här på bloggen men om du läser det här så är jag och J dig evigt tacksam.
Komikerparet Frank Hvam och Casper Christensen tänjer på alla gränser och utforskar minst sagt hur långt man kan gå under parollen humor. Fan. Det är så jävla skönt med lite sann dansk idioti som kontrast till den svenska mellanmjölkshumorn. Hur ofta hör man inte svenska komiker prata om att man måste våga skämta om allt och sedan försöka bevisa det genom att dra ett skönt kurdskämt eller säga något oväntat vulgoskämt? Och de få gånger de faktiskt tänjer lite på gränsen så blir det bara plumpt och osmakligt. Finesslöst.
Jag tänker inte ens lista vilka ämnen/situationer som avhandlas i Klovn. Det skulle låta alldeles för sjukt. Men de löser det. På nåt jävla sätt lyckas de så fort de får en filmkamera i sina händer. Det är som magi. Film och tv visste vi redan, men humor var nytt för mig. Mycket kudos till danskarna.
Impotensens posterboy
Tidigare idag såg jag den här annonsen för potenslinjen.se. Fyndigt.
Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.
Jag undrar hur mycket John Locke-kopian fick för att ge den slappa kuken ett ansikte. Troligen inte så jättemycket. Och det ska han ha kredd för tycker jag.
söndag, april 04, 2010
Lurigt påsklur
Igår genomförde jag och J i maskopi ett synnerligen lyckat lur riktat mot Juniorette.
Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.
När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.
Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.
Juniorette har inför Påsk haft två fokus. Ett är fenomenet aprilskämt (varför heter det inte aprillur?) som hon precis fått förklarat för sig vad det innebär. Med stor förtjusning har hon försökt klura ut hur man behärskar konsten till fullo. Det har gått sådär. Fokus nummer två har varit påskharen. Hon vet mycket väl att påskharen kommer på natten till påskafton men det har inte hindrat henne från att kontrollera sin porslinshöna runt fem hundra gånger per dag, både torsdag och fredag. Varje gång med en besviken suck och ett mummel för sig själv om varför den där haren aldrig dyker upp. Så, när det var dags att fylla hennes höna med påskgodis var det upplagt för smash. Jag kom på den briljanta idén att byta ut godsakerna mot något mindre kul och istället gömma godiset på ett annat ställe i hennes rum.
När morgonen kom låg vi och hörde när Juniorette vaknade och hur det första hon gör är att tassa till sin höna. Förväntan låg tjock i hela lägenheten. Porslinsljudet när locket lyftes klingade ut i en lång tystnad, följt av kommentaren tråååååkigt! Jag och J låg och bet oss i knytnävarna för att inte brisera i ett riktigt dårflabb. Juniorette kom inspringande med mord i blicken för att fronta oss med varför det bara låg två rödlök i hennes höna (Juniorette hatar rödlök) och då går det inte längre. Vi lipar nästan av skratt när vi förklarar sanningen. Att vi kom ner när påskharen som bäst stod och fyllde hönan med godis, och att vi då ville passa på att skoja lite med henne. Ett aprilskämt liksom.
Juniorette lyssnade noga och såg på mig med iskyla i blicken. Sedan förklarade hon torrt att aprilskämt bara gäller den första april, en regel som förvisso är helt korrekt, men som hon själv tummat rätt bra på dagen före.
Veckan i korthet
Veckan som gått har varit en hård vecka med såväl mörka stunder som ljusa. En magsjuka som heter duga har stått för det mörka men vi hann tillfriskna i tid för att inte behöva ställa in Tintins namnkalas i fredags. Det var en liten men väldigt fin tillställning. Men jävlar vad trötta vi var igår. Vi var ute i vårsolen från nio till halv fyra. Promenerade, lekte på Plikta och välkomnade våren på Bel Parcs uteservering med varsin kall. Sedan gick vi hem igen. Sedan låg jag däckad i sängen. Kände feber, yrsel, kroppsvärk och annat. Ett jävla helvete.
J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.
Men nu är jag bättre. Tror jag.
J verkade inte hysa något större medlidande med mig. Hon tycker bara att jag är sjåpig. Vilket rymmer ett visst mått sanning. Jag berättar gärna upprepade gånger om vart jag har ont, hur det känns och hur jävla jobbigt det är. Det är mitt sätt att läka ut. Men det imponerar som sagt inte på henne. Har man transporterat en hel liten människa genom sin vagina så har en kille som gnäller över värk i sin kropp inte mycket att komma med.
Men nu är jag bättre. Tror jag.
måndag, mars 29, 2010
Eva Sternberg
Jag hade egentligen tänkt skriva ett utbroderande och fint litet inlägg om senaste dagarnas snackis. Eva Sternberg. Men jag orkar fan inte. Har huvudvärk och känner mig febrig. Så det får bli en kortis istället.
Det handlar såklart om Eva Sternbergs artikel i Expressen i torsdags, där hon hävdade att pappor är direkt livsfarliga för sina barn under första året. Vi är odugliga till att ta hand om små barn. Hon hänvisar till tidernas begynnelse, vilket är fullständigt rimligt, med tanke på att det var då någonstans hon själv var liten.

Självklart ville jag spontant ge henne aktiv dödshjälp när jag läste hennes artikel och såg henne grina in med sitt satansgrin i pressfotografens kamera. Jävligt aktiv. Offensiv rent av. Men sedan insåg jag hur jävla ball det här lilla russintårtan faktiskt är. En total skrattfest. Som på sin höjd förtjänar att mulas med bajs.
Eva Sternberg sitter i Tv4:s morgonprogram, helt seriös och snackar en massa senilsladder och ser sådär skitnöjd ut. Som man bara gör när hjärnans nedbrytninsgprocess nått såpass långt att man själv inte längre är medveten om att man tappat det. Något som i vanliga fall är djupt tragiskt blir här till fet underhållning. Extra kul är det att hon kallar sig familjerådgivare (här tar jag mig friheten att faktisk formulera gapflabbet: Mohahahahaaa hahahahaa.... haha hahaha hahaha haaaaaa X ca 1000 ggr). Fatta den. Familje. Råd. Givare. Av ordsammansättningen att döma tyder det på att hon verkar ha någon sorts funktion där hon ger familjer "råd". Det är bara det att själva bilden av hur en dinosaurjävel sitter och ger råd till familjer känns rätt psykedeliskt. Vad är det för råd tro (jag skulle betala mycket för att få sparra mot henne under en session)?
Många bloggare har rasat. Men jag känner att en människa som 2010, fortfarande seriöst hävdar att mäns hjärnor främst är utvecklade för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt, är rätt svår att ta på allvar. Och till hennes försvar måste jag ändå säga. Att med tanke på att karaktären Ayla i "Grottbjörnens folk" är baserad på Eva Sternbergs egen uppväxt, är det väl ändå inte så konstigt att hon är så jävla skadad i pallet.
Nä, jag tycker inte att man ska vara arg på Eva Sternberg bara för att hon är som hon är. Det här är Sverige. Här får man vara hur dum i huvudet som helst. Så give her a break för tusan. Nåt kul ska hon väl ändå kunna få ha så här i livets slutskede.
Det handlar såklart om Eva Sternbergs artikel i Expressen i torsdags, där hon hävdade att pappor är direkt livsfarliga för sina barn under första året. Vi är odugliga till att ta hand om små barn. Hon hänvisar till tidernas begynnelse, vilket är fullständigt rimligt, med tanke på att det var då någonstans hon själv var liten.

Självklart ville jag spontant ge henne aktiv dödshjälp när jag läste hennes artikel och såg henne grina in med sitt satansgrin i pressfotografens kamera. Jävligt aktiv. Offensiv rent av. Men sedan insåg jag hur jävla ball det här lilla russintårtan faktiskt är. En total skrattfest. Som på sin höjd förtjänar att mulas med bajs.
Eva Sternberg sitter i Tv4:s morgonprogram, helt seriös och snackar en massa senilsladder och ser sådär skitnöjd ut. Som man bara gör när hjärnans nedbrytninsgprocess nått såpass långt att man själv inte längre är medveten om att man tappat det. Något som i vanliga fall är djupt tragiskt blir här till fet underhållning. Extra kul är det att hon kallar sig familjerådgivare (här tar jag mig friheten att faktisk formulera gapflabbet: Mohahahahaaa hahahahaa.... haha hahaha hahaha haaaaaa X ca 1000 ggr). Fatta den. Familje. Råd. Givare. Av ordsammansättningen att döma tyder det på att hon verkar ha någon sorts funktion där hon ger familjer "råd". Det är bara det att själva bilden av hur en dinosaurjävel sitter och ger råd till familjer känns rätt psykedeliskt. Vad är det för råd tro (jag skulle betala mycket för att få sparra mot henne under en session)?
Många bloggare har rasat. Men jag känner att en människa som 2010, fortfarande seriöst hävdar att mäns hjärnor främst är utvecklade för att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt, är rätt svår att ta på allvar. Och till hennes försvar måste jag ändå säga. Att med tanke på att karaktären Ayla i "Grottbjörnens folk" är baserad på Eva Sternbergs egen uppväxt, är det väl ändå inte så konstigt att hon är så jävla skadad i pallet.
Nä, jag tycker inte att man ska vara arg på Eva Sternberg bara för att hon är som hon är. Det här är Sverige. Här får man vara hur dum i huvudet som helst. Så give her a break för tusan. Nåt kul ska hon väl ändå kunna få ha så här i livets slutskede.
fredag, mars 26, 2010
Danska betalningsrutiner
Jag har vid ett flertal tillfällen råkat ut för en mycket obehaglig företeelse när jag varit i färd med att betala min lunch. Samtliga har varit på restauranger som utrustat sin serveringspersonal med mobila handenheter för visakortsbetalning. Jensens Böfhus för att vara extra specifik.
De tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan du får knappa in din kod så ombeds du att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för lunchen och sedan ber de dig, ansikte mot ansikte, att dricksa duktigt genom att be dig själv skriva in summan. Det är så jävla fult. Att försöka snika till sig extra deg för ett mediokert genomfört lunchjobb. Det kräver en gedigen snålröv eller svinhård attityd för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed nolla dricksen.
Där står den tandställningsbepansrade servitrisen och fräter hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Jag ryser fan av obehag. En sån jävla skitstil. Att ens ha mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider 119 spänn ur din plånbok, för en simpel lunchböff. Det är en bedrift i sig.
Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det inte frågan om danskt ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång.
De tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan du får knappa in din kod så ombeds du att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för lunchen och sedan ber de dig, ansikte mot ansikte, att dricksa duktigt genom att be dig själv skriva in summan. Det är så jävla fult. Att försöka snika till sig extra deg för ett mediokert genomfört lunchjobb. Det kräver en gedigen snålröv eller svinhård attityd för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed nolla dricksen.
Där står den tandställningsbepansrade servitrisen och fräter hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Jag ryser fan av obehag. En sån jävla skitstil. Att ens ha mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider 119 spänn ur din plånbok, för en simpel lunchböff. Det är en bedrift i sig.
Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det inte frågan om danskt ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång.
tisdag, mars 23, 2010
Helt i min smak
Kollade just på Kobra. Idag handlade det om faran med positivt tänkande. De använde begrepp som den positiva terrorn och författaren Barbara Ehrenreich framhöll den konstruktiva kraften i klagandet.
Behöver jag säga att Barbara Ehrenreich numera är min nya idol?
Behöver jag säga att Barbara Ehrenreich numera är min nya idol?
måndag, mars 22, 2010
Lush
Idag har jag funderat på vad det är för människor som arbetar på Lush egentligen. Det är en sån där butik som säljer badbomber, bubbelbad och sån skit. Problemet är att man inte kan gå förbi en butik inom en radie på 50 meter utan att drabbas av ett astmaanfall. Även om man som jag inte ens har astma. Det stinker så jävla starkt att det bränner i flimmerhåren bara man går förbi. När jag var jag inne för att köpa en badbomb till J en gång höll jag på att få permanenta näthinneskador men klarade mig undan med en kraftfull migrän och minnesförlust. Typ.
Idag när jag passerade butiken på Fredsgatan så kisade jag in i butiken för att försöka få ett begrepp om hur personalen ser ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Någon form av bottar kanske. Men det var helt vanliga tjejer. I alla fall om man bara ska göra en bedömning baserad på det yttre. Jag kunde åtminstone inte se några uppenbara defekter, vilket faktiskt är en aning förvånande. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan klara av att jobba i en sådan miljö överhuvudtaget. På riktigt kan jag inte förstå hur det ens med träning är möjligt att vistas mitt i en sådan stank längre än fem minuter. Det måste ju fräta duktigt på alla inre organ.
De stackars Lush-tjejerna lär knappast ha minsta tillstymmelse till luktsinne kvar. De måste gå runt och känna lukten av hårdparfymerade badprodukter twentyfourseven. Till och med spårvagnsalkisarna med den mest eftersatta hygienen luktar nog badbomb i deras näsa. Skrämmande och imponerande på samma gång. Vilken jävla ultraresistens. Som en slags superhjälteförmåga. Jag tänker mig att de inte ens skulle känna av om någon fick för sig att pumpa in Sarin med brandslang i butikslokalen.
Idag när jag passerade butiken på Fredsgatan så kisade jag in i butiken för att försöka få ett begrepp om hur personalen ser ut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Någon form av bottar kanske. Men det var helt vanliga tjejer. I alla fall om man bara ska göra en bedömning baserad på det yttre. Jag kunde åtminstone inte se några uppenbara defekter, vilket faktiskt är en aning förvånande. Det är för mig helt obegripligt hur någon kan klara av att jobba i en sådan miljö överhuvudtaget. På riktigt kan jag inte förstå hur det ens med träning är möjligt att vistas mitt i en sådan stank längre än fem minuter. Det måste ju fräta duktigt på alla inre organ.
De stackars Lush-tjejerna lär knappast ha minsta tillstymmelse till luktsinne kvar. De måste gå runt och känna lukten av hårdparfymerade badprodukter twentyfourseven. Till och med spårvagnsalkisarna med den mest eftersatta hygienen luktar nog badbomb i deras näsa. Skrämmande och imponerande på samma gång. Vilken jävla ultraresistens. Som en slags superhjälteförmåga. Jag tänker mig att de inte ens skulle känna av om någon fick för sig att pumpa in Sarin med brandslang i butikslokalen.
lördag, mars 20, 2010
Förfallet (signerat sexrehabilitering)
Sist skrev jag om meningslösheten. Idag tänkte jag ta förfallet.
I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.
Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.
Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.
Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.
Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.
Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.
Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.
I veckan såg jag "Sex rehab with Dr Drew". På kanal 5 såklart. Jag tycker mig ha hittat ett mönster här. Till fyran zappar man för att få sig en dos meningslöshet, och femman för förfall.
Ja, jag vet att jag kan låta bli att titta, och det kommer jag göra i fortsättningen också. Men det är väl den där självplågaren i mig som vill att jag ska förfäras, äcklas och rasa lite. Så jag bestämde mig för att se ett avsnitt och precis som väntat infann sig den där välbekanta känslan. Förakt. Programmet är av det extremt ruggslitna formatet dokusåpa och går ut på att ett gäng förtappade och överstajlade Hollywood-ynglingar, ska läggas in på rehab för att bli av med sitt fruktansvärda sexmissbruk. Stackars stackars dem.
Det hugger riktigt till i hjärteroten när man får följa den råblonderade surfarkillen James Lovett vars största problem (tror han) i livet är att han knullar ohälsosamt mycket. Herregud. Vilket helvete han måste ha. Han missbrukar sex. Han har gått ner sig totalt i sexträsket. Killen ser helt efterbliven ut. Tom blick som en strokepatient, och fan till och med blonderade läppar. Det är skrämmande att se hur det kan gå om man ligger för mycket. Uppenbarligen kan sex ha en lobotomerande effekt på hjärnan... eller om det kanske kan vara så att killen borde dra ner på haschet en aning. Det kanske trots allt är ett större problem än att han bara måste stoppa sin alfabetsgruvedrule i varenda vagina som kommer hans väg. Så skulle det kunna vara.
Nästan samma sak gäller den gamla Skid Row-trummisen Phil Varone. Tårarna börjar rulla ner för mina kinder när Phil berättar om sitt upprivande livsöde. Hur han har knullat med c:a 4000 groupies. Han känner sig uppgiven. Efter varje spelning så måste han tvångsmässigt få sig en fitt-fix. Två tre tjejer per gig. Stackarn. Klart pöjka ska ha hjälp. Han hårdpundar ju fitta. Om han inte får hjälp snabbt så är det ute med honom. Att han drar i sig ett kilo kokain om dagen och tömmer ett helrör vodka snabbareän en femåring halsar i sig en sockerdricka är ett mindre problem.
Sedan kan jag inte låta bli att lida med programmets svarta får, den avdankade skönhetsdrottningen Kari Ann Peniche. Hon är bösig och käftig, men hey, vem kan klandra henne? Hennes tuffa uppväxt och hennes skönhetsturnerande har gjort att hon har dragit på sin en fruktansvärd cock-craving. Hon äter pick morgon, middag, kväll. Hon måste ha hjälp och det nu flickstackarn. Att hon har en container med attittydproblem hemma på uppfarten och saknar grundskoleutbildning är småpotatis i sammanhanget. En sak i taget.
Det är verkligen en skara uppgivna människor vi får följa. De vill inget hellre än att sluta dansa köttvals så högfrekvent. Det håller ju för tusan på att ta kål på dem. Läget är minst sagt kritiskt. De måste rehabiliteras och det bästa är nog om det sker i national tv. Det är nog enda sättet. Annars kommer de knulla ihjäl sig.
Alltså, jag förstår att man kan missbruka sexuella relationer precis som alkohol. Det som stör mig så långt in i helvetet är att det görs så oskön tv på det. Det skulle vara jävligt äcklig tv även om det hade handlat om alkohol- eller heroinmissbruk. Att slå mynt av ett fruktansvärd sjukdom är över gränsen på så många ställen. Men att av all problem då välja sexmissbruk, och låta en kändisdoktor sitta på "kliniken" och dra paraleller till Hank Moody i Californication, för sina patienter. Det träffar kräkreflexen som en välriktad uppercut. Det är bara jobbigt att se en hög strategiskt castade "snyggon", som troligen står för lika omfattande aids-spridning som hela Afrika, sitta med krokodiltårar på kinderna och skryta om sina samlags-cv:n. Uppenbart jävligt nöjda med uppmärksamheten dessutom. Fy fan.
tisdag, mars 16, 2010
Meningslösheten
Sitter slentrianzappar medan jag matar Tintin. Stannar till på Förkväll i fyran. Idag har de de mest fantastiska inslag. Vi får lära oss hur man bäddar en säng extra lyxigt, höra Agneta Sjödin och Let's Dance-Tobias berätta om sin fina vänskap (det är nästan parodiskt bara det faktum att en tv-redaktion faktiskt suttit och uppskattat att det nog finns en atom av allmänintresse i det), hur man inreder trendigt och personligt med bokstäver och så har de bjudit in "baristan" Emma Andersson att visa upp lite sköna skills i företeelsen "Latte Art" (i Italien tar det typ 40 år att bli en duktig barista, i Sverige räcker det att jobba en vecka på Espresso House ). Och självklart får vi vara med när glammhaggan Lulu jävla Carter rumsterar om och inreder nån stackares lya med sin signummärkta "tacky shit style"
Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.
Så mycket meningslöshet i ett och samma program. Så mycket meningslösa människor. Så mycket skit. Jag blir alldeles jävla levnadsmätt. Vem tittar på sånt här? Det borde vara förbjudet. Jag riktigt känner hur jag ruttnar inifrån medan jag tittar. Mitt människovärde devalveras med ljusets hastighet.
torsdag, mars 11, 2010
Soundtrack of my life
Jag har tänkt på det här med åldersnojan. Jag tror att jag tar och skiter i den. Från och med nu ska jag välkomna ålderdomen.
Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!
Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.
Så jävla bra.
Jag har till och med letat fram ett soundtrack till varenda födelsedag framöver. Kanske att jag går så långt att jag börjar spela den varje dag. Börja dagen så. Kanske lägga in hela som väckarklocksmelodi. Superpepp!
Jag fick ett rätt svalt bemötande från J, när jag imorse rusade in och berättade om min fantastiska idé med viss upphetsning i rösten. Trist. Men samtidigt, hon är ju bara 27. Hon kommer fatta om några år. Då kan vi skråla ikapp med kenta.
Så jävla bra.
onsdag, mars 10, 2010
Hej, jag heter Mikael och jag är 33 år.
Så var det gjort. Till slut fick jag tummen ur och uppdaterade (det som några läsare så intensivt påpekat vid upprepade tillfällen) min ålder. Japp, 33 sura år ska det såklart vara. Jag har sett det som en bi-sak. Något oviktigt. Och i viss mån (läs: främst) ångestladdat. Jag hatar att bli äldre. det känns som livet försvinner lite fortare år för år.
Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.
Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.
Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.
Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.
Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.
Men så igår medan jag satt och jobbade som bäst, hörde jag plötsligt hur en kollega som precis fyllde 25, kom och gratulerade en annan kollega på sin 26-årsdag. Gott så. Men gratulationerna övergick i en närmast vulgär orgie av självömkan och beklagande över hur ålderns höst nalkades. Jag kände hur de här äckligt unga människornas åldersältande fick min gomspene att svälla tills jag nästan inte kunde hindra min kräkreflex från att självutlösa. Jag kunde inte sitta passiv längre utan protesterade högljutt. Jag förklarade att jag ville ge dem en stor säck med håll käften.
Så jävla respektlöst, att jag höll på att implodera. De har fan inte sett nåt tänkte jag. 26. Det är en jävla drömålder, fatta det era jävla livsnoviser. Juniorer. Det finns inga problem i den åldern. Dödsförakt och "I don't give a fuck" hör till vardagen. Vänta till ni fyller trettio. Då smäller fetman och ledan till som en blixtsnabb jävla örfil. Man hinner inte ens reagera innan man hamnar ur form och plötsligt antar skepnaden av en fet jävla muffin med nån vidrig glasyr på. Plötsligt får allting konsekvenser. Precis allt som är kul och tidigare inte påverkat dig alls gör dig plötsligt fet och miserabel. Ok, du vill dricka en öl. Grattis, du har just bytt upp dig en jeansstorlek. Ok, du vill ta en pizza – varsågod här har du hagelgeväret. Seså, stoppa pipan i munnen eller träna varje dag i en månad så kanske du blir förlåten.
Nej, det är ingen myt. Det är den yttersta sanningen. Det finns fan inget som är mer sant. DET KAN ALLA SOM FYLLT TRETTIO INTYGA. Varenda jävel. Samma dag som man fyller trettio borde man ha en tid bokad för att trimma skiten ur sköldkörteln.
Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag lämnat tjugoårsåldern bakom mig. Jag höll i den med näbbar och klor till min sista dag som 29-åring. Ända till igår har jag inte velat tänka på det faktum att min 40-årsdag kommer allt närmare. Men så när de här ynglingarna stod ocg vulgade sig om sin åldersångest kände jag hur något hände. Jag kände att nu får det fanimej vara nog. Nu ska jag börja omfamna medelåldern. Njuta av mina gubbkrämpor och dra nytta av dem. Jag tror fan att jag ska börja kräva min rättmätiga sittplats på vagnen. Jag tänker börja lösa in pensionärsrabatt hos frisören, gå billigare på bio och konserter och börja åtnjuta varenda liten åldersfördel jag kan hitta. Jag ska till och med börja unna mig att gnälla helt utan stil.
Och så ska jag börja beklaga mig mycket mer över dagens ungdomar. De små svinen.
tisdag, mars 09, 2010
Vill ni skratta?
Fick precis en lite jo-tjoob-film skickad till mig från min kollega RW. Han vet exakt vad som knäcker mig, på det bra sättet, även dåliga dagar.
Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.
Det är lågt, det är dåligt produktionsvärde. Egentligen finns det inget att gilla med den här videon. Ändå är det precis just en sådan som jag sparar i mitt bankvalv och plockar fram så fort jag vill skratta lite. Den kommer att funka lika bra som en adrenalininjektion i hjärtat, när jag fått en överdos av motgångar. Det går fan inte att INTE skrikflabba när man ser den – om man är som jag.
måndag, mars 08, 2010
Att hitta en låda med guld!
Jag har under några dagar haft en hemlighet som jag inte hade för avsikt att berätta om. Eftersom jag skäms. Det är så att jag har kohandlat med djävulen. Nej, det är faktiskt ingen överdrift den här gången. På riktigt jag har slutit förbund med satan och hans hejdukar. Jag har börjat prenumerera på Tv4 anytime. Men bara för en månad. Och för att jag var tvungen.
Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.
Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.

Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.
På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.
Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.
Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.
Fan, vad danskarna kan ibland.
Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.
Normalt sett vill jag ha så lite det bara går att göra med tv jävla fyra och allt de står för. Men så fick jag ett tips av min svärmor att alla sex säsonger av den alldeles ljuvligt överbriljanta (danska) tv-serien Klovn ligger och päser med svensk text och allt. På Tv4 Anytime. Jag kunde knappt ta in så goda nyheter. Trodde inte världen ville mig så väl. Det går inte ens att få tag i textat om man köper dvd-boxen. Men när det visade sig vara sant var det bara att slippa kortet i den ledes stjärtskåra och böja upp en månadsavgift. Utan tvekan den kanske mest välspenderade femtiolappen i hela mitt liv.
Alltså, det är svårt att förklara hur bra serien är. Det närmsta jag kan komma är den känslan det skulle vara om jag gick upp på vinden för att hämta nån skit, och råkade hitta en stor flyttkartong med guldtackor som bara låg och skräpade.

Jag tänker inte jämföra Klovn med Curb Your Enthusiasm (som känns som en närmast exakt förlaga), Extras eller någon annan fantastisk serie. Jag tänker heller inte länka till någon YouTube-film den här gången. Man måste helt enkelt bara uppleva det här. Det är bland det roligaste, sjukaste, pinsammaste, jobbiga, skruvade, gränsöverskridande jag sett i en tv-serie. Jag har hört komiker tusenfalt hävda att man måste kunna skämta om allt. Men ingen gör det. Att pajasar som Özz Nujen och resten av rövgänget från Sthlm Live skojar lite om kurder, eller att den svenska "humoreliten" försöker sig på lite "roasting" i Kanal 5, får de inte en jävel att tappa andan och vränga sig ur sitt skinn av kittlande obehag. Eller vänta, det är ju just vad de får. Men inte på det bra sättet, utan på det jävligt mellanmjölkssvenniga sättet.
På det bra sättet lyckas däremot Klovn rätt bra. För att inte säga mästerligt.
Jag har aldrig tidigare upplevt så tvära kast mellan ett gapflabb som som nästan kväver mig, till en uppskämd rodnad, som endast fem timmar i ett solarium med högintensiv ansiktskanon kan åstadkomma. För att inte tala om en gåshud som topograferar hela kroppen snabbare än en napalmbrand. Vi snackar gåshud ända in i anus och över resten av insidan, ända till det inte finns mer kroppsvävnad kvar att knottra till.
Vi snackar övergrepp på varenda social kod som existerar. Det skulle bara blir löjligt att försöka göra ett referat. Det är Klovn helt enkelt. Pur lycka. Pur angst. Förpackat i en till synes ganska oansenlig dansk tv-serie.
Fan, vad danskarna kan ibland.
Gör så här:
1. Klicka här
2. Klicka på "Bli kund" och knappa in ditt visakort-nummer.
4. Njut.
fredag, mars 05, 2010
Urladdad
Åt en lugn och skön frukost hemma idag. Det var mysigt. En bra kickstart på dagen kan man säga. Sedan var det dags att åka till jobbet. Via dagis. Gott så.
Så fort vi stiger på vagnen slår en stankvägg oss brutalt i ansiktet. Juniorette ojar sig högljutt och undrar vad det är som luktar. Jag svarar torrt att jag inte vet. Det gör jag inte heller. Men utan närmare analys känner jag att det är en ovanligt frän kroppsgenererad vinägerodör. En vild gissning är att det var slutresultatet av kombon kraftigt tablettmissbruk och rejäl vätskebrist. You gotta love that shit.
Jag kände hur energin sakta började lämna min kropp. Juniroette nöjde sig såklart inte med mitt svar utan fortsatte att prata om den obehagliga stanken: "Vad kan det vara som luktar pappa. Pappa!! Var kommer lukten ifrån tror du? Känner du hur det luktar pappa?"
Jag trodde mig med ganska stor säkerhet kunna lokalisera den exakta källan. The mother load, så att säga. Utan att verka allt för fördomsfull så hade jag utsett en kandidat med raggarfodrad jeansjacka och extremt otvättad tv-predikantfrisyr. Som lök på laxen hade han en vidrig och ihållande hosta som han bjöd oss andra på utan att snåla. Min hjärna började sakta försätta sig i ett slags vänteläge. En mycket användbar självförsvarsmekanism som tagit mig åratal av intensivt kollektivtrafiksåkande att utveckla.
Då får Juniorette syn på Skylten till Smådjurskliniken, silhuetterna av en katt och en hund, och frågar vad det är för ställe. Jag svarar pedagogiskt att det är där Rysslands doktor jobbar. Juniorette är tyst i två hundradelar och sedan utbrister hon för full hals: "Var det där... (här inser jag exakt vad hon täker fråga så jag svarar ja ja jaaaaa, panikartat, men det hjälper inte. skadan är redan skedd)" VAR DET DÄR NI TOG RYSSLANDS PUNG?! Alla tittar. Det börjar brinna inne i mitt huvud. Sedan sjönk jag ihop och svarade kort att ja, det var där vi tog hans pung (kastrerade vår katt). När jag hade lämnat av henne och väl var påväg till jobbet kände jag mig så urladdad på mental energi att jag seriöst funderade på att hoppa av och gå hem och nana istället. Men det gjorde jag inte. Hård som jag är.
När jag kom hem från jobbet idag berättade J att hon varit med om exakt samma sköna upplevelse på vägen hem efter att hon hämtat Juniorette från dagis. Jag misstänker att vi öppnat pandoras pinsamhetslåda. Nu kommer Junirette att fråga om det var där vi tog Rysslands pung. Varenda gång vi passerar, vilket är varenda dag när hon ska till dagis.
Så fort vi stiger på vagnen slår en stankvägg oss brutalt i ansiktet. Juniorette ojar sig högljutt och undrar vad det är som luktar. Jag svarar torrt att jag inte vet. Det gör jag inte heller. Men utan närmare analys känner jag att det är en ovanligt frän kroppsgenererad vinägerodör. En vild gissning är att det var slutresultatet av kombon kraftigt tablettmissbruk och rejäl vätskebrist. You gotta love that shit.
Jag kände hur energin sakta började lämna min kropp. Juniroette nöjde sig såklart inte med mitt svar utan fortsatte att prata om den obehagliga stanken: "Vad kan det vara som luktar pappa. Pappa!! Var kommer lukten ifrån tror du? Känner du hur det luktar pappa?"
Jag trodde mig med ganska stor säkerhet kunna lokalisera den exakta källan. The mother load, så att säga. Utan att verka allt för fördomsfull så hade jag utsett en kandidat med raggarfodrad jeansjacka och extremt otvättad tv-predikantfrisyr. Som lök på laxen hade han en vidrig och ihållande hosta som han bjöd oss andra på utan att snåla. Min hjärna började sakta försätta sig i ett slags vänteläge. En mycket användbar självförsvarsmekanism som tagit mig åratal av intensivt kollektivtrafiksåkande att utveckla.
Då får Juniorette syn på Skylten till Smådjurskliniken, silhuetterna av en katt och en hund, och frågar vad det är för ställe. Jag svarar pedagogiskt att det är där Rysslands doktor jobbar. Juniorette är tyst i två hundradelar och sedan utbrister hon för full hals: "Var det där... (här inser jag exakt vad hon täker fråga så jag svarar ja ja jaaaaa, panikartat, men det hjälper inte. skadan är redan skedd)" VAR DET DÄR NI TOG RYSSLANDS PUNG?! Alla tittar. Det börjar brinna inne i mitt huvud. Sedan sjönk jag ihop och svarade kort att ja, det var där vi tog hans pung (kastrerade vår katt). När jag hade lämnat av henne och väl var påväg till jobbet kände jag mig så urladdad på mental energi att jag seriöst funderade på att hoppa av och gå hem och nana istället. Men det gjorde jag inte. Hård som jag är.
När jag kom hem från jobbet idag berättade J att hon varit med om exakt samma sköna upplevelse på vägen hem efter att hon hämtat Juniorette från dagis. Jag misstänker att vi öppnat pandoras pinsamhetslåda. Nu kommer Junirette att fråga om det var där vi tog Rysslands pung. Varenda gång vi passerar, vilket är varenda dag när hon ska till dagis.
torsdag, mars 04, 2010
Kaffemaskinernas Paulo Coelho
Kaffemaskinen på jobbet har en liten digital display. I den rullar det en text ständigt på repeat: Harmony is your best choice.
Känns som den försöker säga mig något. Diffust filosofiskt och lagom spetsfundigt sådär. Vad är det för skitkonstig grej att säga om man är kaffemaskin? Och hur i helvete är det tänkt att jag ska jag ta den frågan vidare? Det är just den typen av Coelhoiansk visdom jag försöker undvika i mitt liv. Ska kaffemaskinen börja jiddra nu också. Harmony is your best choice. Jotack.
Hade varit mycket trevligare om den sa något av följande: "Tjena, vad väntar du på din lilla kaffeslav?", "Seså, tryck på knappen och ta lite kaffe din jävla sopa!" eller "You'll be back!"
Känns som den försöker säga mig något. Diffust filosofiskt och lagom spetsfundigt sådär. Vad är det för skitkonstig grej att säga om man är kaffemaskin? Och hur i helvete är det tänkt att jag ska jag ta den frågan vidare? Det är just den typen av Coelhoiansk visdom jag försöker undvika i mitt liv. Ska kaffemaskinen börja jiddra nu också. Harmony is your best choice. Jotack.
Hade varit mycket trevligare om den sa något av följande: "Tjena, vad väntar du på din lilla kaffeslav?", "Seså, tryck på knappen och ta lite kaffe din jävla sopa!" eller "You'll be back!"
onsdag, mars 03, 2010
Nu är jag officiellt tvåbarnsfar!
Idag var jag, J och lilla T på familjerätten för att skriva på faderskapsblanketter. Gött. En ganska skum ritual som alla ogifta pappor måste gå igenom för att bli officiellt erkänd som fader och för att få samma vårdnadsrätt som modern. Man kommer in på ett litet torftigt kontor (DDR-style) där en handläggare lägger fram lite blanketter. Man går igenom dem och bedyrar man att man varit tillsammans (gjort ”det”) under den aktuella tillverkningsperioden (bakdaterat och baserat på barnets vikt och födelsedatum). Sedan kallas två andra handläggare in i rummet för att titta på när du skriver på. Jag blir otroligt stissig i myndighetsmiljöer. Känner obehag. J pratade med mig hela tiden men jag hörde ingenting.
Det är en mycket bisarr rutin som man helt slipper när man är gift. Samhället har helt enkelt ingen tilltro till människor som lever i synd. Ett ganska gammalmodigt förhållningssätt kan man tycka.
Det är en mycket bisarr rutin som man helt slipper när man är gift. Samhället har helt enkelt ingen tilltro till människor som lever i synd. Ett ganska gammalmodigt förhållningssätt kan man tycka.
tisdag, mars 02, 2010
Kalsongterror
Min kära J har på min bekostnad roat sig ett antal gånger gällande mina kalsonger. Jag har tigit still och tänkt "äh, låt flicksnärtan ha lite kul". Det är hon värd. Men det är inte en, två, tre utan minimum fyra gånger hon drivit grovgäck av mig, bara för att jag en gång råkade flika in en ödmjuk och i sammanhanget ytterst relevant rekommendation kring kalsongskötsel. Okunniga hånskratt har haglat och överdrifterna har inte funnit motstycke. Så nu har det jävlar i min lilla låda blivit dags att ta bladet från munnen och vräka upp sanningen på bordet, hårt och brutalt, som en slaktad gris. Ge en lite mer nyanserad bild än den där effektsökerskan lyckats förmedla.
Så här ligger landet:
Vid ett tillfälle när vi höll på att tvätta och båda hjälptes åt att hänga kläderna i torkskåpet fick mitt norra öga plötsligt skåda, hur ett par av mina nyare favoritkalsonger, flög som en projektil in i det förgörande gapet på torktumlaren. Bara sådär. Jag begärde timeout och frågade vad hon höll på med. Hon låtsades som att hon inte fattade någonting. Jag förklarade att jag minsann såg hur hon kastat in ett par av mina nyaste kallingar i tumlaren. Fortfarande frågande. Som om hon inte hade en aning om vad tumling av kalsonger innebär. Det är ju allmänt vedertaget att det dödar all styrsel och spänst. Att det förvandlar den finaste kalsongresåren till en ledsen liten fnasvolang som hänger och slänger. Varje tumling av underkläder ger en förkortad livslängd motsvarade vad hundra limpor cigg (utan filter) gör för ett par lungor. Detta är fakta.
J tittade på mig som att det var jag som var idioten. Hon frågade om jag skämtade. Jag sa att jag aldrig varit allvarligare och att hon lika gärna kan torka dem i en flismaskin. Hon fnissade till svar. Vi pratar om en person här som har noll respekt för andras egendom. Som utan att blinka kan skicka flång nya benkläder rätt in i döden. Det är nästan psykopatvarning på sånt skitbeteende. J tyckte att jag överdrev en aning. Jag frågade om hon sett förödelsen i min kalsonglåda, vilket hon hade, men lika snabbt hävdade berodde på att det var antikviteter vi pratade om. "Inte nya direkt". Jag förklarade att de blev så efter att av misstag hamnat i tumlaren efter första användningen. Jag höll upp ett par trotjänare, ett par GOFF (Garments of Fine Fabric), och visade för henne i detalj hur värmen från en tuff tumling en gång i tiden hade amputerat dess livskraft för alltid. Resåren hade blivit BBR (Burnt Beyond Recognition). En enda liten naiv åktur i tumlaren hade förvandlat dem till missfoster för alltid. J tittade. Hon såg det brända och insåg vad hon hade gjort. Under tystnad hängde vi upp dem i torkskåpet på "lagom" blås.
Saken var utagerad. J hade lärt sig något. Trodde jag.
Sedan dess har hon gjort narr av mig så fort hon kommit åt. Trots att hon var den som gjorde fel. I sin ljugblogg har hon drivit en smutskastningskampanj, där hon målat upp en närmast absurd bild av mitt förhållande till mina kalsipper. Kalsongterror. Men allt jag bad om var att hon inte skulle tumla dem när det är hennes tur att sköta tvätten. Är det för mycket begärt?
Så här ligger landet:
Vid ett tillfälle när vi höll på att tvätta och båda hjälptes åt att hänga kläderna i torkskåpet fick mitt norra öga plötsligt skåda, hur ett par av mina nyare favoritkalsonger, flög som en projektil in i det förgörande gapet på torktumlaren. Bara sådär. Jag begärde timeout och frågade vad hon höll på med. Hon låtsades som att hon inte fattade någonting. Jag förklarade att jag minsann såg hur hon kastat in ett par av mina nyaste kallingar i tumlaren. Fortfarande frågande. Som om hon inte hade en aning om vad tumling av kalsonger innebär. Det är ju allmänt vedertaget att det dödar all styrsel och spänst. Att det förvandlar den finaste kalsongresåren till en ledsen liten fnasvolang som hänger och slänger. Varje tumling av underkläder ger en förkortad livslängd motsvarade vad hundra limpor cigg (utan filter) gör för ett par lungor. Detta är fakta.
J tittade på mig som att det var jag som var idioten. Hon frågade om jag skämtade. Jag sa att jag aldrig varit allvarligare och att hon lika gärna kan torka dem i en flismaskin. Hon fnissade till svar. Vi pratar om en person här som har noll respekt för andras egendom. Som utan att blinka kan skicka flång nya benkläder rätt in i döden. Det är nästan psykopatvarning på sånt skitbeteende. J tyckte att jag överdrev en aning. Jag frågade om hon sett förödelsen i min kalsonglåda, vilket hon hade, men lika snabbt hävdade berodde på att det var antikviteter vi pratade om. "Inte nya direkt". Jag förklarade att de blev så efter att av misstag hamnat i tumlaren efter första användningen. Jag höll upp ett par trotjänare, ett par GOFF (Garments of Fine Fabric), och visade för henne i detalj hur värmen från en tuff tumling en gång i tiden hade amputerat dess livskraft för alltid. Resåren hade blivit BBR (Burnt Beyond Recognition). En enda liten naiv åktur i tumlaren hade förvandlat dem till missfoster för alltid. J tittade. Hon såg det brända och insåg vad hon hade gjort. Under tystnad hängde vi upp dem i torkskåpet på "lagom" blås.
Saken var utagerad. J hade lärt sig något. Trodde jag.
Sedan dess har hon gjort narr av mig så fort hon kommit åt. Trots att hon var den som gjorde fel. I sin ljugblogg har hon drivit en smutskastningskampanj, där hon målat upp en närmast absurd bild av mitt förhållande till mina kalsipper. Kalsongterror. Men allt jag bad om var att hon inte skulle tumla dem när det är hennes tur att sköta tvätten. Är det för mycket begärt?
Ring P1
Jag har ett hett tips till människor som har svårt att somna. Själv har jag inte svårt att somna men jag kan tänka mig att mitt tips fungerar alldeles sublimt överbra. Jag somnar i alla fall in sjukt tungt och skönt.
Man lägger sig till rätta, pluggar in sina hörlurar och rattar in en pod-version av Ring P1. Sedan avnjuter man denna extremt praktfulla radiounderhållning; bestående av rasisters, sexisters och allsköns underutvecklade medborgares tankar och tyckande, som vore det ett dyrt vin. Jag lovar er, en tydligare bouquet av eteridioti lär man inte hitta före en flygande grisfarm. Det existerar helt enkelt inte.
Jag bör passa på att utfärda en liten varning. Det krävs lite övning för att man inte ska skada sig. Man kan inte börja med att lyssna på ett helt program rakt av. Då sitter stroken som en tajt badbyxa innan man vet ordet av. I början blev jag så förbannad (varje gång) att jag var tvungen att gå upp och skuggboxas en stund, eller bita djupt i kudden och vråla till allt det dåliga var borta. Ring P1 kräver tillvänjning. Man måste anpasssa sig stegvis för att inte gå bort. Men när man väl blivit resistent är det en sann njutning. Då har det en motsatt effekt. Ungefär som affe på en hyperunge.
Varje dag förbluffas jag över hur vansinnigt dumma i huvudet en stor del av landets befolkning är. Lika förtjust jag blir över att höra en gammal dassig nydemokrat som John Bouvin ringa in, topp tunnor rasande, för att lägga fram sin sofistikerade tes om varför det är skevt att homosexuella numera tillåts viga sig i svenska kyrkan. Lika mörkrädd blir jag av det faktum att samma personer, inte bara har rösträtt, utan i vissa fall lyckats snirkla till sig en plats i riksdagen. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller skrikgråta.
Det är smått fantastiskt att lagom till läggdags få serverat ett smörgåsbord av debila resonemang rakt in i hjärnan. Är det inte "de homosexuella" så är det "de där muslimerna". Är det inte "den där jämra jämställdheten" så är det "de förbannade bidragstagarna". Ofta tvingas man höra en rågnällig jävel göra en utläggning om sina privata föräkringskassa- och/eller pensionsproblematik. Nu har det såklart varit ett jävla liv om snön i så många olika tappningar att jag tappat minnet. Den avlöste en annan riktigt långkörare, vargjakten, som lyckades uppröra och engagera människor så att det saknar motstycke. Eller varför inte lite uppfriskande synvinklar på "det här med dödsstraff" då och då? Det jag gillar allra mest är spänningen. Man balanserar som på en sytråd i blåsväder över ett hav av raseri. Det krävs rejäla skills för att bibehålla sin självkontroll och inte elda upp sig så att man spontanringer in en hatkommentar till programmets telefonsvarare. Och med det blir en av dem.
Men så ibland dyker det upp riktiga guldkorn. Som när en äldre tant med sprucken stämma ville lätta sitt tyngda hjärta om det mycket upprörande ämnet "panten". Hon inledde exakt som alla andra: "Ja det är det här med [ämnet]". Hon talade som att det var nationellt krisläge, att panten inte uppdaterats sedan den infördes. Kan ni tänka er. Man får fortfarande bara femtio öre för en burk. Femtio öre. Det är skandal. Tänk på alla de som går och knogar med att leta burkar. Det blir ingen vidare förtjänst. Det är en reallönesänkning på flera tusen procent. Och så tog samtalet den sköna "ta-från-de-rika-och-ge-till-de-fattiga-vändningen". De som är rika nog att köpa läskeblask och öl allt har råd att betala en höjd pantavgift. Hennes röstläge blev allt mer desperat. Hon nästan grät när hon presenterade sitt förslag att man borde höja panten på burkar till två spänn. Fan. Det var episk radiohistoria vill jag lova.
Många gånger har jag konstaterat nöjt för J att jag skulle bli en jävla bra programledare för det programmet. Det tror hon också. Hon säger att jag till och med skulle lyckas dölja mitt förakt sämre än Thomas Tengby. Som han hatar vissa av de som ringer in. Det är en fest för hörselgångarna ibland när han kapar ett sånt där riktigt mossigt svin. Då får jag en sådan lust att skicka ett expressbud till radiohuset – med en stor jävla high five.
Man lägger sig till rätta, pluggar in sina hörlurar och rattar in en pod-version av Ring P1. Sedan avnjuter man denna extremt praktfulla radiounderhållning; bestående av rasisters, sexisters och allsköns underutvecklade medborgares tankar och tyckande, som vore det ett dyrt vin. Jag lovar er, en tydligare bouquet av eteridioti lär man inte hitta före en flygande grisfarm. Det existerar helt enkelt inte.
Jag bör passa på att utfärda en liten varning. Det krävs lite övning för att man inte ska skada sig. Man kan inte börja med att lyssna på ett helt program rakt av. Då sitter stroken som en tajt badbyxa innan man vet ordet av. I början blev jag så förbannad (varje gång) att jag var tvungen att gå upp och skuggboxas en stund, eller bita djupt i kudden och vråla till allt det dåliga var borta. Ring P1 kräver tillvänjning. Man måste anpasssa sig stegvis för att inte gå bort. Men när man väl blivit resistent är det en sann njutning. Då har det en motsatt effekt. Ungefär som affe på en hyperunge.
Varje dag förbluffas jag över hur vansinnigt dumma i huvudet en stor del av landets befolkning är. Lika förtjust jag blir över att höra en gammal dassig nydemokrat som John Bouvin ringa in, topp tunnor rasande, för att lägga fram sin sofistikerade tes om varför det är skevt att homosexuella numera tillåts viga sig i svenska kyrkan. Lika mörkrädd blir jag av det faktum att samma personer, inte bara har rösträtt, utan i vissa fall lyckats snirkla till sig en plats i riksdagen. Ofta vet jag inte om jag ska skratta eller skrikgråta.
Det är smått fantastiskt att lagom till läggdags få serverat ett smörgåsbord av debila resonemang rakt in i hjärnan. Är det inte "de homosexuella" så är det "de där muslimerna". Är det inte "den där jämra jämställdheten" så är det "de förbannade bidragstagarna". Ofta tvingas man höra en rågnällig jävel göra en utläggning om sina privata föräkringskassa- och/eller pensionsproblematik. Nu har det såklart varit ett jävla liv om snön i så många olika tappningar att jag tappat minnet. Den avlöste en annan riktigt långkörare, vargjakten, som lyckades uppröra och engagera människor så att det saknar motstycke. Eller varför inte lite uppfriskande synvinklar på "det här med dödsstraff" då och då? Det jag gillar allra mest är spänningen. Man balanserar som på en sytråd i blåsväder över ett hav av raseri. Det krävs rejäla skills för att bibehålla sin självkontroll och inte elda upp sig så att man spontanringer in en hatkommentar till programmets telefonsvarare. Och med det blir en av dem.
Men så ibland dyker det upp riktiga guldkorn. Som när en äldre tant med sprucken stämma ville lätta sitt tyngda hjärta om det mycket upprörande ämnet "panten". Hon inledde exakt som alla andra: "Ja det är det här med [ämnet]". Hon talade som att det var nationellt krisläge, att panten inte uppdaterats sedan den infördes. Kan ni tänka er. Man får fortfarande bara femtio öre för en burk. Femtio öre. Det är skandal. Tänk på alla de som går och knogar med att leta burkar. Det blir ingen vidare förtjänst. Det är en reallönesänkning på flera tusen procent. Och så tog samtalet den sköna "ta-från-de-rika-och-ge-till-de-fattiga-vändningen". De som är rika nog att köpa läskeblask och öl allt har råd att betala en höjd pantavgift. Hennes röstläge blev allt mer desperat. Hon nästan grät när hon presenterade sitt förslag att man borde höja panten på burkar till två spänn. Fan. Det var episk radiohistoria vill jag lova.
Många gånger har jag konstaterat nöjt för J att jag skulle bli en jävla bra programledare för det programmet. Det tror hon också. Hon säger att jag till och med skulle lyckas dölja mitt förakt sämre än Thomas Tengby. Som han hatar vissa av de som ringer in. Det är en fest för hörselgångarna ibland när han kapar ett sånt där riktigt mossigt svin. Då får jag en sådan lust att skicka ett expressbud till radiohuset – med en stor jävla high five.
fredag, februari 26, 2010
En gammal insikt
Efter ett smärre gatlopp i helveteshålet Nordstan tränger jag mig av ren vilja på vagn 9 hem. Det stinker urin. Igen. Misären upprepar sig varje dag. En fet gubbjävel hepatithostar mig rakt i ansiktet. Ber inte ens om ursäkt. Jag känner mig matt. Blir så trött av sån här skit. Fan vad jag hatar människor ibland.
Men nu är det i alla fall helg.
Men nu är det i alla fall helg.
torsdag, februari 25, 2010
Lyxvikt eller vanligt tråkigt?
Var i Stockholm tidigare i veckan. På hotellet upptäckte jag en sak som jag så många gånger förut undrat över. Vad är egentligen grejen med att städerskan ska hålla på och vika änden på toapappret till en liten pil hela tiden? Jag kan verkligen inte fatta poängen med det. På vilket sätt gynnar det mig som gäst?

Om det är för att ge mig en upplevd känsla av extra lyx och service hade jag föredragit om de bjöd på lite charterchoklad eller ett äpple på kudden. Eller bjuckade på mineralvatten eller kanske en singelportion med tandkräm, som jag precis alltid lyckas glömma att packa ner. Men vika toapappret, vilket sjukt onödigt moment. Igår när jag var och åt frukost och kom tillbaka till rummet hade städerskan hunnit vara där och vika igen. Tänk så mycket tid de hade kunnat spara på att skippa toapappersmomentet. Säg att ett hotell har hundra rum. Vilken asskön långlunch städgänget hade kunnat unna sig då t.ex.
Jag tror att något snille klurat och kommit fram till att vikt toapapper signalerar att man är inne och trampar på orörd mark. Att ingen förut placerat sin svettiga affärsresenärsröv på den där sitsen och att du är med om något historiskt. Känslan ska vara att ”du är den förste som bajsar på denna plats”.
Men nä, den lätte går inte.

Om det är för att ge mig en upplevd känsla av extra lyx och service hade jag föredragit om de bjöd på lite charterchoklad eller ett äpple på kudden. Eller bjuckade på mineralvatten eller kanske en singelportion med tandkräm, som jag precis alltid lyckas glömma att packa ner. Men vika toapappret, vilket sjukt onödigt moment. Igår när jag var och åt frukost och kom tillbaka till rummet hade städerskan hunnit vara där och vika igen. Tänk så mycket tid de hade kunnat spara på att skippa toapappersmomentet. Säg att ett hotell har hundra rum. Vilken asskön långlunch städgänget hade kunnat unna sig då t.ex.
Jag tror att något snille klurat och kommit fram till att vikt toapapper signalerar att man är inne och trampar på orörd mark. Att ingen förut placerat sin svettiga affärsresenärsröv på den där sitsen och att du är med om något historiskt. Känslan ska vara att ”du är den förste som bajsar på denna plats”.
Men nä, den lätte går inte.
måndag, februari 22, 2010
Kollektivtrafikshämnaren
Idag meddelade Västtrafik (de jävla asen) att resegarantin börjat gälla igen från klockan 13 idag. Lägligt, med tanke på att jag fick vänta runt 40 minuter på vagnen i morse och sedan snigelåka in på ungefär lika lång tid till. En resa som brukar ta runt tolv till femton minuter tog närmare en och en halv timma. Sånt tar ihjäl mina hjärnceller bra mycket raskare än kontaktlim i en boffapåse.
Det är fint det där. Att Västtrafik har en resegaranti som de kan göra precis som de vill med. För plötsligt kommer det snö och pajar hela deras bissniss. Inget funkar. Då är det bara att dra in den. Precis vid ett sånt tillfälle då det de kallar "resegaranti" verkligen behövs, ja då slutar den att gälla, med hänvisning till Force Majeure (omständigheter utanför deras kontroll). Lustigt med tanke på att vi är mitt i vintern och såpass högt beläget på norra halvklotet, rimligtvis borde ha snö varje år vid det här laget. Snö i februari borde fan inte klassas som en omständighet utanför deras kontroll. Isåfall kan de lika gärna häva resegarantin en regnig dag, en solig dag eller en dag med vanligt jävla grådassigt Göteborgsklimat. För väderleken är alltid utanför deras kontroll om man ska hårddra det.
Varenda år kommer det snö och varenda gång pajar deras konservburkar på räls ihop. Den här gången har snön legat ovanligt länge men ändå. Varje år får man också läsa att de ska se över sin beredskap. Ett lagom provocerande minne när man står och fryser näsan av sig i någon jävla väntkur och bara trängtar efter att få steppa in på Västtrafiks huvudkontor lagom till morgonfikat och börja gå loss. I morse kunde jag riktigt se framför mig hur jag skulle push-kicka in dörren med mina kylslagna Blundstones, så att hela rövgänget satte sitt neskaffe i vrångstrupen. Sedan skulle jag rycka fram en Hilti bultpistol med vänster hand och snabbt som satan häfta upp ledningsgruppen på väggen, i deras Dressmankläder, för att i samma rörelse forcera in kalvkorvsmörgåsen i presstalesmannens sura pajhål med en välriktad högerbackhand. Till sist skulle jag låta big boss provåka liggandes bakom trean mellan vagnhallarna med mig själv som förare och...
Sedan kom vagnjäveln.
Spontant får jag en brinnande lust att börja sätta i system att vänta i exakt 19 minuter (resegarantin börjar gälla om man blir 20 minuter försenad), sedan ringa en Hummertaxi och åka raka vägen till huvudkontoret och lämna över kvittot personligen. En skön och avstressande ritual. Jag skulle nog fan skaffa en superhjältedräkt till ändamålet. Jag skulle bli "Kollektivtrafikhämnaren - en rättvis man i en rutten värld".
Det är fint det där. Att Västtrafik har en resegaranti som de kan göra precis som de vill med. För plötsligt kommer det snö och pajar hela deras bissniss. Inget funkar. Då är det bara att dra in den. Precis vid ett sånt tillfälle då det de kallar "resegaranti" verkligen behövs, ja då slutar den att gälla, med hänvisning till Force Majeure (omständigheter utanför deras kontroll). Lustigt med tanke på att vi är mitt i vintern och såpass högt beläget på norra halvklotet, rimligtvis borde ha snö varje år vid det här laget. Snö i februari borde fan inte klassas som en omständighet utanför deras kontroll. Isåfall kan de lika gärna häva resegarantin en regnig dag, en solig dag eller en dag med vanligt jävla grådassigt Göteborgsklimat. För väderleken är alltid utanför deras kontroll om man ska hårddra det.
Varenda år kommer det snö och varenda gång pajar deras konservburkar på räls ihop. Den här gången har snön legat ovanligt länge men ändå. Varje år får man också läsa att de ska se över sin beredskap. Ett lagom provocerande minne när man står och fryser näsan av sig i någon jävla väntkur och bara trängtar efter att få steppa in på Västtrafiks huvudkontor lagom till morgonfikat och börja gå loss. I morse kunde jag riktigt se framför mig hur jag skulle push-kicka in dörren med mina kylslagna Blundstones, så att hela rövgänget satte sitt neskaffe i vrångstrupen. Sedan skulle jag rycka fram en Hilti bultpistol med vänster hand och snabbt som satan häfta upp ledningsgruppen på väggen, i deras Dressmankläder, för att i samma rörelse forcera in kalvkorvsmörgåsen i presstalesmannens sura pajhål med en välriktad högerbackhand. Till sist skulle jag låta big boss provåka liggandes bakom trean mellan vagnhallarna med mig själv som förare och...
Sedan kom vagnjäveln.
Spontant får jag en brinnande lust att börja sätta i system att vänta i exakt 19 minuter (resegarantin börjar gälla om man blir 20 minuter försenad), sedan ringa en Hummertaxi och åka raka vägen till huvudkontoret och lämna över kvittot personligen. En skön och avstressande ritual. Jag skulle nog fan skaffa en superhjältedräkt till ändamålet. Jag skulle bli "Kollektivtrafikhämnaren - en rättvis man i en rutten värld".
lördag, februari 20, 2010
Det snöar ute
Har ni sett. Det har kommit lite mer snö inatt. Vi ska strax in till stada och tänker nyttja Västtrafiks fantastiska faciliteter till ändamålet. Det ska bli nice. Kommer troligen att gå helt smärtfritt. De har dragit in sin resegaranti dagen till ära. Det gillar jag. Vardagsedege för en barnfamilj i Majorna.
Återkommer senare...
Återkommer senare...
fredag, februari 19, 2010
Nygymmad
Körde en "Gut Buster" (tuff cykling) idag igen. Svettades som en gris och var jättenära att kräkas. Röven klarade sig mycket bättre idag dock. Gött det. Min ölrygg ska få på fan nu jag är taggad. Jag kommer bli så jävla fit nu... vilket kan innebära lite andra problem.
I alla fall om man ska tro danskarna.
I alla fall om man ska tro danskarna.
onsdag, februari 17, 2010
En skön ryss
Vissa dagar känns det helt rätt att bara lägga upp en bild på en skön ryss. Idag är en sådan dag.
tisdag, februari 16, 2010
Idag är det semmeldagen
Då äter alla fastlagsbullar. Men inte jag. Jag har varit inne på Arlas e-ko och dragit lite i spenarna så jag har blivit sådär våldsamt sugen på Keso ni vet.
Ehhh...
Ehhh...
Öm där bak
Igår provade jag något nytt på gymmet. Cykling. Bad idea.
Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.
Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.
11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.
När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.
Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.
* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.
Jag tänkte variera mig lite och satte mig på en av de fräsiga cyklarna med dataskärm, där man väljer ett program och sedan styr runt i en risig 3D-miljö mot andra cyklister. Det var faktiskt kul* och jag svettades som hela det finska bastulandslaget. Men det är något fel på mig när det kommer till träning. Jag tänker aldrig på konsekvenserna. T.ex. hade det kanske varit en god idé att välja en lätt bana för att känna lite på det. Men när jag bläddrade bland programmen och fick syn på "Gut buster" så vaknade självspäkaren i mig.
Min vänstra hjärnhalva försökte intensivt påminna mig om pizzan dagen före, i vild konkurrens med den högra, som registrerade att gubben med de väldiga manspattarna stod och trampade på trappmaskinen precis bredvid mig. Han hade på sig samma träningskläder som han haft de senaste fem gångerna. Hans röda sporttrikå var nedstoppad i shortsen som i sin tur var uppdragna ganska mycket högre än vad anständigt är. Brösten låg och vilade tungt, som ett par våta lovikavantar på hans generösa mittparti. Hans distinkta gubbsvett lämnade inget viloutrymme för luktcentrum. Det var bara att bita ihop, försöka låta bli att fontänspy och trampa på av bara fan. Som att det faktiskt vore möjligt att cykla ifrån ett odörmoln på en spinningcykel.
11 kilometer i fransk bergsmiljö, varav 8 i en kusligt ihållande uppförsbacke. Jag höll på att svimma och ge upp omvartannat. Det sprängde i mina lår. Jag gnydde och frustade. Hällde vatten i ansiktet som någon sorts jävla kastdåre. Folk stirrade men det sket jag i. Jag led som man lida bör under de tuffare delsträckorna på Tour de France. Men jag klarade det.
När jag steg av kunde jag inte känna mina ben längre. Men jag kände något annat. Jag stapplade lätt kvidande iväg för att hämta sprayflaska och papper att torka av cykeln med. Det värkte illa där bak. Som att mitt skelett hade frigjorts från vävnaden. Jag fick gå bredbent, som om jag blivit manhandlad i sann Tom of Finland-anda, eller som att jag haft den stenhårda sadeln ända upp i stolgången. Då förstod jag att imorgon inte kommer bli kul. Det finns liksom inget som lindrar smärteffekten sämre än att placera sin hängmörade kontorsröv i en ergonomiskt riktig Ullmanstol.
Gode gud. Straffa mig för min enfald, men låt mina späda skinkor vara. Snälla. De har inte gjort något ont.
* Kul i träningssammanhang innebär på sin höjd "uthärdligt" och/eller inte fullt så tråkigt att man vill självdö.
måndag, februari 15, 2010
Det här får jag egentligen inte blogga om
Men eftersom J skändar mig gång på gång i sin lilla blogg tar jag tillfället i akt. Igår gick vi till videobutiken och hyrde film. Jag fick välja en, J en och så valde vi en gemensamt. J valde Sommaren med Göran, något hon vid upprepade tillfällen under kvällen ville få bekräftat som "vår lilla hemlighet". Yeah right!
Jag vet exakt vad hennes naturliga reaktion på det här inlägget kommer vara så jag tänker förekomma henne. Mitt val var den nya Beck-filmen. Japp, det är skit på hög nivå men jag står för det. Jag älskar det smutsiga i att punda svensk krim. Jag hoppas verkligen inte att det kommer fler orgier i Gunvald Larsson nu. Jag är så trött på Persbrandt att jag håller på att spy. Ändå kan jag inte motstå att hyra när jag får syn på en jävel i hyllan. Det är som ett dåligt gift. Egentligen är det bara Irene Huss-filmerna jag nobbar i genren. Men så är ju de dåliga på en alldeles abnorm nivå också.
I alla fall så tycker jag att det är fint att J har en sådan bredd att hon ena dagen kan vara sugen på filmer som Hunger eller Das Weisse Band för att i nästa veva hyra och uppskatta Sommaren med Göran. Jag tyckte också att det var mysigt att sitta i soffan och titta på något helt ångestbefriat. Men där drar jag också gränsen. Götakanal-uppföljarna vägrar jag att hyra. Dom får hon titta på när hon är ensam hemma om hon prompt måste se dem.
Jag vet exakt vad hennes naturliga reaktion på det här inlägget kommer vara så jag tänker förekomma henne. Mitt val var den nya Beck-filmen. Japp, det är skit på hög nivå men jag står för det. Jag älskar det smutsiga i att punda svensk krim. Jag hoppas verkligen inte att det kommer fler orgier i Gunvald Larsson nu. Jag är så trött på Persbrandt att jag håller på att spy. Ändå kan jag inte motstå att hyra när jag får syn på en jävel i hyllan. Det är som ett dåligt gift. Egentligen är det bara Irene Huss-filmerna jag nobbar i genren. Men så är ju de dåliga på en alldeles abnorm nivå också.
I alla fall så tycker jag att det är fint att J har en sådan bredd att hon ena dagen kan vara sugen på filmer som Hunger eller Das Weisse Band för att i nästa veva hyra och uppskatta Sommaren med Göran. Jag tyckte också att det var mysigt att sitta i soffan och titta på något helt ångestbefriat. Men där drar jag också gränsen. Götakanal-uppföljarna vägrar jag att hyra. Dom får hon titta på när hon är ensam hemma om hon prompt måste se dem.
fredag, februari 12, 2010
Mr. Shaky
Är det någon mer än jag som blir helt jävla sjösjuk av att titta på reklamen för SPP, där Samuel Fröler går runt som en jävla bobble head-docka? Helvete vad han skakar. Jag blir tokig. Jag hör inte ett skit han säger. Allt jag ser är hur skärgårdsdoktorns huvud svajar som en ungbjörk i blåsväder.
Och så gruvar jag mig lite extra för att bli gammal.
Och så gruvar jag mig lite extra för att bli gammal.
Jobbargubbar alltså
I veckan har vi haft hantverkare a.k.a. jobbargubbar här på jobbet. Såna som har jobbarkläder på sig, som arbetar lite mer fysiskt än man själv är van vid och som har något man ofta refererar till som ett "riktigt" jobb.
Det lustiga är att exakt varenda gång jag sett dem har de suttit och fikat. Jävla posörer.
Det lustiga är att exakt varenda gång jag sett dem har de suttit och fikat. Jävla posörer.
onsdag, februari 10, 2010
Ska det rånas...
...så ska det rånas med stil.
Igår rånade en finne till sig 50 papp på en bank. Med armborst. Det är så hårt att det knappast går att förstå. Finnarna kan dom. Bara harpun klår armborst. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller Morgonstjärna. Eller en sådan där fet yxjävel som dvärgen i Sagan om ringen-trilogin har. Eller motorsåg.
Hmmm, plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt känner jag. Floran är så bred... Men vänta lite nu. Slaktmask!!
Tänk att spatsera in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg. Då skulle de nog öppna valvet rätt kvickt.
Igår rånade en finne till sig 50 papp på en bank. Med armborst. Det är så hårt att det knappast går att förstå. Finnarna kan dom. Bara harpun klår armborst. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller Morgonstjärna. Eller en sådan där fet yxjävel som dvärgen i Sagan om ringen-trilogin har. Eller motorsåg.
Hmmm, plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt känner jag. Floran är så bred... Men vänta lite nu. Slaktmask!!
Tänk att spatsera in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg. Då skulle de nog öppna valvet rätt kvickt.
måndag, februari 08, 2010
Kulturkväll
I veckan var jag, J och vår biblotekariekompis A på forum för poesi och prosa. Tillställningen gick ner på Musikens hus i Majorna och precis som väntat var det såklart en stor överrepresentation av sjalar, hennafärg, pösiga manchesterbyxor och ospec. stickat. En och annan grisskär ballongskjorta kunde också checkas av på publik-ridern. Men där var också många med något mindre kulturpatos, eller bara bättre smak.
Det vankades uppläsning. Inbjudna författare som högläser inför publik. En väldigt underskattad kulturform för när det är bra är det jävligt bra. Jävligt bra var det för övrigt när Anna Jörgensdotter läste ur sin senaste roman, "Bergets döttrar". Och när kvällens huvudnummer Sofi Oksanen läste ur sin purfärska "Utrensning".
Riktigt jävla rövdåligt var det däremot när det var dags för Per-Eric Söder att äntra scenen. Alltså jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag var övertygad om att han bara körde ett gag. Att han bara drev lite med den fantastiskt estradpoesi-falangen och när som helst skulle avslöja sitt lilla prank. Men det kom aldrig något avslöjande. Perra var på fullaste allvar, och där i ligger troligen också förklaringen till varför estradpoesi som gengre så välkommet gått och självdött. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Än mindre tycka om. Det finns en enda jävel som kan hantera det och göra det bra. Bruno K. Öijer. Och hade det inte varit för att sabotörer som den där förbannade limsniffarskåningen Bob Hanson lyckats blåst liv i skiten gång på gång, genom att sprida sin könssjuka verbala säd över landets alla missförstådda mini-bobbar, och väcka deras hopp. Ja, då hade vi sluppit eländet för länge sedan.
Till slut fann jag mig och plockade oblygt fram min mobil och började filma. Samtidigt började jag fantiserade om hur kul det skulle vara att se några av mina kollegor i samma situation. De hade fanimej självantänt.
Som den medmänniska jag är vill jag även passa på att utfärda en lite VARNING! Det här är verkligen inget för känsliga hjärnor. Tittning sker på egen risk:
Det vankades uppläsning. Inbjudna författare som högläser inför publik. En väldigt underskattad kulturform för när det är bra är det jävligt bra. Jävligt bra var det för övrigt när Anna Jörgensdotter läste ur sin senaste roman, "Bergets döttrar". Och när kvällens huvudnummer Sofi Oksanen läste ur sin purfärska "Utrensning".
Riktigt jävla rövdåligt var det däremot när det var dags för Per-Eric Söder att äntra scenen. Alltså jag kunde inte hålla mig för flabb. Jag var övertygad om att han bara körde ett gag. Att han bara drev lite med den fantastiskt estradpoesi-falangen och när som helst skulle avslöja sitt lilla prank. Men det kom aldrig något avslöjande. Perra var på fullaste allvar, och där i ligger troligen också förklaringen till varför estradpoesi som gengre så välkommet gått och självdött. Det går helt enkelt inte att ta på allvar. Än mindre tycka om. Det finns en enda jävel som kan hantera det och göra det bra. Bruno K. Öijer. Och hade det inte varit för att sabotörer som den där förbannade limsniffarskåningen Bob Hanson lyckats blåst liv i skiten gång på gång, genom att sprida sin könssjuka verbala säd över landets alla missförstådda mini-bobbar, och väcka deras hopp. Ja, då hade vi sluppit eländet för länge sedan.
Till slut fann jag mig och plockade oblygt fram min mobil och började filma. Samtidigt började jag fantiserade om hur kul det skulle vara att se några av mina kollegor i samma situation. De hade fanimej självantänt.
Som den medmänniska jag är vill jag även passa på att utfärda en lite VARNING! Det här är verkligen inget för känsliga hjärnor. Tittning sker på egen risk:
lördag, februari 06, 2010
Mello
Har just genomlidit första deltävlingen i årets mello. En mellokväll kort och gott. Det är mest skit med melodifestivalen. Börjar bli ett rätt trött format. Men här kommer mina reflektioner.
1. Ola - Unstoppable:
Skit.
2. Jenny Silver - A place to stay
Borde gått vidare.
3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot
Skit.
4. Pain of Salvation - Road Salt
Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.
5. Anders Ekborg - The Saviour
Jämntjockt.
6. Jessica Andersson - I did it for love
Låter likadant varenda gång. Skit.
7. Frispråkarn - Singel
Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.
8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Värdig vinnare.
Programledarna:
Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.
1. Ola - Unstoppable:
Skit.
2. Jenny Silver - A place to stay
Borde gått vidare.
3. Linda Pritchard - You're making me hot-hot hot
Skit.
4. Pain of Salvation - Road Salt
Vad i helvete är grejen med att söka till mellohelvetet som ett fränt "hårdrocksband", och sedan låta sångaren stå och lipa en stund till en ballad som heter "Vägsalt". Jag repeterar: VÄGSALT. Det är dumt på så många plan att jag måste sluta irritera mig nu, innan ett kärl brister i skallen på mig. Jag menar vaffan. Inte en trumtakt spelades, ändå hade de släpat upp en trummis plus ett trumset. Inte ett gitarrackord spelades, ändå satt gitarristen där i bakgrunden som en menlös jävla posör. Fy fan.
5. Anders Ekborg - The Saviour
Jämntjockt.
6. Jessica Andersson - I did it for love
Låter likadant varenda gång. Skit.
7. Frispråkarn - Singel
Töntjävel. Den här killen ville jag fan bara slå ner. En fet knogmacka på hans rövhaka. En ghettobanansvenne som borde fortsatt med steroiderna istället för att experimentera med "musik". Det kan bli så väldigt fel ibland.
8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Värdig vinnare.
Programledarna:
Jag kan fatta Meltzer. Jag kan fatta Zelmerlöv. Men Dolph Lundgren? Hur fan kom de på att anlita honom? Och hans gnäll om att svenskarna inte skulle gilla honom tillräckligt mycket. Det finns väl fan inte en svensk som har någon åsikt alls om honom. Enda kontakten med Dolph sedan Rocky IV är väl om man råkat gå förbi b-hyllan i nån videobutik och nostalgiflabbat.
Låtsasdanska
Jag skulle behöva lite inspirationshjälp. Jag håller på med ett projekt där jag kommer ha väldigt stor användning för den ädla konsten "låtsasdanska". Alltså, svenska som man helt dialektalt svänger om till danska genom att efterlikna deras sluddriga uttal och för den autentiska känslan skull; slänga in ett fyr helvede, fö faen, fullkomligt, det aer godt, bestefar, draeng, pige och så vidare lite här och där.
Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.
Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).
Därför skulle jag bli väldans glad om ni dansk-kännare där ute kunde bistå mig med lite roliga fraser och ord, svordomar, superlativ eller bara lite sköna uttryck. Gärna färdig låtsasdanska eller riktig danska. Jag blir glad för allt.
Igår var det t.ex. en som kommenterade mitt inlägg om den danska fyllbulten på vagnen och nämnde ordet "hyggedraeng" (mycket roligt).
torsdag, februari 04, 2010
Spårvagnskamrater
Det finns nästan inget bättre än att i rusningstrafik råka sätta sig på spårvagnens enda tomma plats och för sent inse att man satt sig bredvid en explosiv dansk alkis. Inget går upp mot att bli verbalt antastad av ett ambivalent importfyllo, och under tjugofem minuter bli ömsom aggressivt utskälld och smädad, ömsom kallad kompis och bra kille.
Aj facking lav it!
Tack Västtrafik. Tack Tuborg!
Aj facking lav it!
Tack Västtrafik. Tack Tuborg!
tisdag, februari 02, 2010
En välutrustad man
Innan jag började träna igen undrade jag seriöst hur det skulle gå den här gången. Min skamfyllda kropp har haft en graverande romans med transfetter och andra dåligheter under alldeles för lång tid. Jag har haft hyst vissa dubier kring om den ens är möjligt att bli kvitt en kontorskropp som gjort sig så hemmastadd som min. Men igår fick min motivation sig en kickstart som hette duga.
Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".
Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.
Framför mig på en maskin stod en gubbe på runt 70 svåra år, med samma generösa och cylinderformade midjepartidesign som jag. Men han hade även den dåliga smaken att bära små korta höjdhopparshorts, uppdragna upp över magen och såpass högt att hans vissna gubbskinkor särade sig som klyftorna på en övermogen grapefrukt. Det såg för jävligt ut. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga mansbröst, stora nog för att en Zornkvinna skulle blygas vid dess åsyn. De hängde och slängde innanför hans ärmlösa sporttrikå. Vid varje stegrörelse flappade det till som vingslaget på en albatross. Jag tänkte: "Hellre dör jag".
Mycket kan jag acceptera när det kommer till min kropps degenerering. Slappa mansbröst är inte en med på den listan.
fredag, januari 29, 2010
Dagens bästa...
Cliffhangern under "Dagens bästa merläsning" i gårdagens Aftonbladet var något utöver det vanliga.
1. En gråtbild på Loffe.
2. En rubrik: "Jag var fast på metadon".
3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen.
4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.
Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.
Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.
1. En gråtbild på Loffe.
2. En rubrik: "Jag var fast på metadon".
3. En locktext: Janne "Loffe" Karlsson om knarket och Göta Kanal-floppen.
4. En uppmaning: Köp PLUS här och få tillgång till hela Aftonbladet för 29 kr i månaden.
Ja, jag kan fan knappt bärga mig... Jag måste verkligen lösa ett PLUS-abonnemang pronto, så jag får ta del av när Loffe lipar ut om sitt rock n' roll-liv, men framförallt hur dåligt han mår över att den senaste kanalfilmen inte lyckats lura svennebanansverige in i biomörkret en gång till. Lätt att jag betalar 29 kr i månaden för sån het skit. Eller också inte.
Hur fan tänker de? Jag hade blivit provocerad om jag tvingades läsa skiten gratis.
torsdag, januari 28, 2010
Veckan i korthet
Phew. Veckan har snart gått till ända. Mycket har hänt, men inte på bloggen. Träningsvärken har hunnit släppa och ersättas av lättare magsjuka, som i sin tur har hunnit gå över. Sedan har jag hunnit byta jobb på jobbet (ny arbetsgrupp), fått en jävligt ilsken vagel på ögonlocket och så har jag anlagt en mustasch. Japp, en riktigt präktig mustasch. Inte en poängplockare hemma direkt, men jag gillar'n.
söndag, januari 24, 2010
Den intelligenta värktabletten
Den där Ipren-mannen vet inte vad han snackar om, det lilla skeva aset. Han är en phony baloney. En imbecill kvacksalvare av värsta sorten. Jag skulle vilja ge honom en sträng lavett och kanske även en lårkaka eller två. Om det fiffiga med Ipren är att han ska kunna lokalisera var i kroppen man har värk och sedan lägga sin dämpande kraft just där. Då gör han ett synnerligen dåligt jobb kan jag säga. Jag har ju för helvete dödssmärta i varenda muskel utom kuken.
Idag har jag försökt lindra plågan med diverse tillhyggen: Varken Ipren, ölfika, rask promenad (läs: likstel sengång), franska mandelwienerbröd eller vinkväll har haft någon som helst lindrande verkan. Nu ger jag upp. Jag hatar min kropp ännu mer nu än innan jag började träna igen. Hoppas att söndagen bjuder på en ljusning i lidandets mörka tillvaro. Suck.
Idag har jag försökt lindra plågan med diverse tillhyggen: Varken Ipren, ölfika, rask promenad (läs: likstel sengång), franska mandelwienerbröd eller vinkväll har haft någon som helst lindrande verkan. Nu ger jag upp. Jag hatar min kropp ännu mer nu än innan jag började träna igen. Hoppas att söndagen bjuder på en ljusning i lidandets mörka tillvaro. Suck.
fredag, januari 22, 2010
Det brinner!
När jag la mig igår hade jag en liten gnutta naiv förhoppning, om att jag trots allt kanske skulle klara mig undan åtminstone några av helvetets alla kval. När jag vaknade mitt i natten förstod jag att så inte var fallet. Jag kände mig mörbultad. Och imorse när det "äntligen" var dags att stiga upp insåg jag att de närmsta dagarna kommer bjuda på en spännande utforskningsresa i smärtans värld. Jag kommer bli varse vad det innebär att ha ont – på riktigt.
När jag skulle ta på mig mina kläder kom första kallduschen. Träningen verkade ha medfört en viktuppgång på minst tio kilo. Kalsongerna satt illa och byxorna skavde på ställen jag inte visste om existerade på min kropp. Att gå ner för trappan när jag väl skulle hemifrån blev dagens första stålbad. Min före detta granne som pushar hundra i år, ser mer fit ut när hon haltar omkring med sin rullator och puckelrygg, än jag gjorde påväg till jobbet. Sedan har det bara blivit värre. Jag känner mig febrig och yrslig. värken i min kropp har stegrats till orimlighet. Jag börjar bli rädd att smärtsignalerna ska trigga igång en massa skit i min hjärna, och uppvigla mina organ till att börja pumpa ut en massa dåliga ämnen.
Just nu sitter och upplever själva essensen av hopplöshet. Det känns som att varenda liten muskel blivit insmetad i tigerbalsam... nä förresten, napalm. Och satt i brand. Men det blir ändå värre hela tiden. När tar det slut. Hur länge blir det värre?
När jag skulle ta på mig mina kläder kom första kallduschen. Träningen verkade ha medfört en viktuppgång på minst tio kilo. Kalsongerna satt illa och byxorna skavde på ställen jag inte visste om existerade på min kropp. Att gå ner för trappan när jag väl skulle hemifrån blev dagens första stålbad. Min före detta granne som pushar hundra i år, ser mer fit ut när hon haltar omkring med sin rullator och puckelrygg, än jag gjorde påväg till jobbet. Sedan har det bara blivit värre. Jag känner mig febrig och yrslig. värken i min kropp har stegrats till orimlighet. Jag börjar bli rädd att smärtsignalerna ska trigga igång en massa skit i min hjärna, och uppvigla mina organ till att börja pumpa ut en massa dåliga ämnen.
Just nu sitter och upplever själva essensen av hopplöshet. Det känns som att varenda liten muskel blivit insmetad i tigerbalsam... nä förresten, napalm. Och satt i brand. Men det blir ändå värre hela tiden. När tar det slut. Hur länge blir det värre?
torsdag, januari 21, 2010
Mör
Jag överlevde mitt första pass bodypump. Knappt, men ändå. Det var mycket tjejer där och några machokillar. Jag fegade rätt bra med vikterna men efteråt kände jag att jag borde fegat ännu mer. Straffet lär komma. Jag hör hur mina sorgliga ursäkter till muskler skvallrar. Jag är sjukt mör. Efter passet kunde jag inte gå ordentligt. På jobbet skrattade man. Jag stapplade fram som om jag hade blivit älskad hårt där bak av ett helt posse välväxta hårdhomos. Jag blir gråtfärdig av blotta tanken på att det här bara är lugnet före väderväxlingen. Imorgon kommer det storma utav bara helvete i min otränade lekamen.
Appropå väder. Mitt under passet noterade mina näsborrar plötsligt en kväljande bajslukt. Någon hade släppt väder. En övermogen äggmök närmare bestämt. Det var överjävligt.
Det jobbiga med fislukt i en varm träningslokal är att alla kan känna den, men endast en vet med säkerhet vem som gjort det. Det skapar ett stort obehag eftersom alla känner sig uttittade och skyldiga och inget hellre önskar än att den ansvarige ska steppa upp och ta kulan. Men det händer givetvis inte. Inte ens bajsmannen skulle vara bekväm med det. Det i sin tur skapar ett hat i lokalen. Alla tittar sig omkring för att utvärdera vem som mest troligt kan ha utfört gasattacken. Fan, jag har aldrig känt mig så oskyldigt dömd förut. Klart alla trodde det var mitt nidingsverk, som jag frustade och hade mig. Så var det dags att lägga sig ner på stepbrädan och då kände jag hur en pust drog över mig direkt från källan. Fy fan. Jag kände hur luktpartiklarna hamrade på min gomspene som vore den en jävla päronboll. Det var kritisk spyvarning. Det var tjejen framför mig som hade diffat. Egentligen ville jag inget hellre än röja hennes hemlighet, men hur fan gör man sånt? Och vem skulle tro mig. Skulle den lilla späda tjejen ha... Knappast. Det var bara att bita ihop och låta det otäcka försvinna.
Nu ska jag lägga mig och invänta straffet. So long.
Appropå väder. Mitt under passet noterade mina näsborrar plötsligt en kväljande bajslukt. Någon hade släppt väder. En övermogen äggmök närmare bestämt. Det var överjävligt.
Det jobbiga med fislukt i en varm träningslokal är att alla kan känna den, men endast en vet med säkerhet vem som gjort det. Det skapar ett stort obehag eftersom alla känner sig uttittade och skyldiga och inget hellre önskar än att den ansvarige ska steppa upp och ta kulan. Men det händer givetvis inte. Inte ens bajsmannen skulle vara bekväm med det. Det i sin tur skapar ett hat i lokalen. Alla tittar sig omkring för att utvärdera vem som mest troligt kan ha utfört gasattacken. Fan, jag har aldrig känt mig så oskyldigt dömd förut. Klart alla trodde det var mitt nidingsverk, som jag frustade och hade mig. Så var det dags att lägga sig ner på stepbrädan och då kände jag hur en pust drog över mig direkt från källan. Fy fan. Jag kände hur luktpartiklarna hamrade på min gomspene som vore den en jävla päronboll. Det var kritisk spyvarning. Det var tjejen framför mig som hade diffat. Egentligen ville jag inget hellre än röja hennes hemlighet, men hur fan gör man sånt? Och vem skulle tro mig. Skulle den lilla späda tjejen ha... Knappast. Det var bara att bita ihop och låta det otäcka försvinna.
Nu ska jag lägga mig och invänta straffet. So long.
Vad fan har jag gjort...
Jag har just bokat in mig på ett bodypump-pass kl 11.30. Jag köpte gymkort i måndags, tränade i tisdags. Alt har gått så snabbt. Jag käner mig inte redo för att låta musklerna brinna. Hur i helvete kunde jag vara så dum.
Dessutom känner jag av gårdagsne vin på ett väldigt otrevligt sätt just nu.
Dessutom känner jag av gårdagsne vin på ett väldigt otrevligt sätt just nu.
måndag, januari 18, 2010
Skråhumor
Jag hyser största förståelse för de som vomerar vid blotta åsynen av designerhumor. Det finns något äckelpräktigt över alla former av skråhumor och designerhumor är illa, men jag kan med lätthet toppa det. Datahumor.
Det rusar i huvudet på mig bara jag tänker på datahumor. Jag kan riktigt känna hur mina hjärnceller begår självmord var gång min hjärna registrerar något det. Alltså, datamänniskor är jättefina och bra på alla möjliga sätt, alltid gött att kunna lite data liksom. Men humor ska de ge fan i. Datahumor är den sämsta av alla humorformer. Jag vill att den ska dö.
Så imorse fick jag en länk innehållande vaddå? Jo just precis. Datahumor i sitt allra värsta utförande. Det var ett dataforum där det skojades friskt (förövrigt verkar hela sidan vara någon form av dataversion av tjuvlyssnat typ). Jag skäms. Åt dem som varit så fyndiga men som uppenbarligen inte har vett nog att skämmas själva:
- Mycket users på [IRL]Krogen igår?
- Nästan server overload!
- Några fina shares då?
- Det fanns en del värda connections, speciellt en user, sjukt bra ping på henne!
- Fick du nån slot då?
- Hon hade rätt många utdelade, så jag hamnade i queue, men hon verkade ha bra uptime.
- Så du fick en slot till slut eller?
- Jo, men det blev connection closed by peer efter 50%.
- Ajdå, utan varning? Då borde hon bannas från hubben!
- Mjo...
- Men hittade du inget annat då?
- Jo, faktiskt, precis innan hubben skulle stänga hittade jag en user med hyggliga shares och jävligt bra uptime! Hon ville
att jag skulle dela ut allt!
- Jävla lotto!
- Jo fan, jag körde en sfv-check på henne, inga errors, så det var bara att packa upp.
- Låter ju fint det.
- Jo, men jag hittade ingen host, vi pingade hennes server men fick bara packet lost, så det blev localhost.
- Hur snabbt gick det då?
- Download completed in 00.01.22
- Sen då?
- SHIFT + DELETE
Jaha, så var den här dagen också förstörd...
Det rusar i huvudet på mig bara jag tänker på datahumor. Jag kan riktigt känna hur mina hjärnceller begår självmord var gång min hjärna registrerar något det. Alltså, datamänniskor är jättefina och bra på alla möjliga sätt, alltid gött att kunna lite data liksom. Men humor ska de ge fan i. Datahumor är den sämsta av alla humorformer. Jag vill att den ska dö.
Så imorse fick jag en länk innehållande vaddå? Jo just precis. Datahumor i sitt allra värsta utförande. Det var ett dataforum där det skojades friskt (förövrigt verkar hela sidan vara någon form av dataversion av tjuvlyssnat typ). Jag skäms. Åt dem som varit så fyndiga men som uppenbarligen inte har vett nog att skämmas själva:
att jag skulle dela ut allt!
Jaha, så var den här dagen också förstörd
fredag, januari 15, 2010
Analkaffe
Jag älskar kaffe. Har varit lagom nördig när det gäller bönor, malning, pressning och bryggning. Jag kan göra en ganska anständig espresso. Där har vi grunden. Hur mycket, mjölk man sedan föredrar, från ingen till massor, är en bisak. Jag blir glad av bra kaffe. Dåligt kaffe är ett straff. Sedan finns det sociala poänger med ett kaffeintresse, det är ganska välkomnande och kul att diskutera kaffe. Men det finns en gräns när kul blir snobbigt och slutar vara kul. Det verkar dock inbitna kaffesnobbar helt ogenerat skita i. Kaffesnobberi kan man tydligen dra precis hur långt som helst utan ett uns av självkritik. De klår allt och alla. De absolut mest anala människorna på denna jord måste vara ”kaffenördar”. Man vet inte ens om man ska skratta eller gråta.
När jag var på da Matteo nyligen tipsade min kollega Mats mig om att prova Clover-kaffe. Bryggkaffe i perfektionens förlovade namn. Det bryggs i en specialbryggare som två amerikanska smartasses uppfunnit och som tydligen ska filtrera bort varenda liten tillstymmelse till bismaker och bitterhet. En kopp kostar runt 40-50 riksdaler. Inte så konstigt med tanke på att bryggarjävlen går loss på 140 lök. Men ärligt talat, ska jag betala en dryg femtiolapp för en bryggkopp får det fanimej vara något extra. Då ska det knulla mig i munnen. Typ. Men det gjorde det inte. Faktum är att den där fantastiska upplevelsen uteblev rätt så hårt. Det var gott. Punkt. Och gott räcker inte halvvägs till det priset.
Där någonstans började jag känna ett litet hat mot kaffemongon. Alltså, jag vågar nästan med säkerhet säga att ingen på riktigt tycker att det är så fantastisk. För det var det inte. Men för att behålla sin kredd i kaffekretsar MÅSTE man man gilla (läs: älska) allt som expanderar deras lilla javauniversum. Annars är man ute. Alla kaffefanatiker ingår i en mycket sträng bigott-klubb. Så när två finniga mekanikingenjörer från Stanford hittar på en helt ny bryggmetod, slänger in en internetuppkoppling och prisar upp sin skapelse enligt ockrets alla regler – då är det karneval hela dagen. Då smakar det som allra bäst. Eller också inte.
Men Clover-fantasmen är ändå ingenting i jämförelse med bönhysterin. Absolut. Det är verkligen stor skillnad på bönor och bönor. Men när jag läser om världens dyraste kaffesort blir jag bara förbannad. Det är ett heter Kopi Luwak och kostar c:a 7000 kr/kg. Grejen med det, som gör att det är så exklusivt är att bönorna skördas ur avföringen på den indiska palmmården. Den lille gynnaren är tydligen en riktig läckergom när det kommer till kaffebönor och den äter bara de absolut bästa kaffebären. Sedan ligger bönorna till sig i palmmårdens tarmsystem och kommer slutligen ut den naturliga vägen där en bönplockare girigt står och väntar på att få slänga sig över bajshögen.
Bönorna rengörs, rostas och exporteras sedan till världens mest ekonomiskt välgödda kaffekonnässörssvin som tycker vaddå? Jo, att det är det absolut godaste kaffet som finns. Fabulöst. Lätt värt 50 pund koppen. Yeah right. Ett ohemult dyrt analkaffe är vad det är.
När jag var på da Matteo nyligen tipsade min kollega Mats mig om att prova Clover-kaffe. Bryggkaffe i perfektionens förlovade namn. Det bryggs i en specialbryggare som två amerikanska smartasses uppfunnit och som tydligen ska filtrera bort varenda liten tillstymmelse till bismaker och bitterhet. En kopp kostar runt 40-50 riksdaler. Inte så konstigt med tanke på att bryggarjävlen går loss på 140 lök. Men ärligt talat, ska jag betala en dryg femtiolapp för en bryggkopp får det fanimej vara något extra. Då ska det knulla mig i munnen. Typ. Men det gjorde det inte. Faktum är att den där fantastiska upplevelsen uteblev rätt så hårt. Det var gott. Punkt. Och gott räcker inte halvvägs till det priset.
Där någonstans började jag känna ett litet hat mot kaffemongon. Alltså, jag vågar nästan med säkerhet säga att ingen på riktigt tycker att det är så fantastisk. För det var det inte. Men för att behålla sin kredd i kaffekretsar MÅSTE man man gilla (läs: älska) allt som expanderar deras lilla javauniversum. Annars är man ute. Alla kaffefanatiker ingår i en mycket sträng bigott-klubb. Så när två finniga mekanikingenjörer från Stanford hittar på en helt ny bryggmetod, slänger in en internetuppkoppling och prisar upp sin skapelse enligt ockrets alla regler – då är det karneval hela dagen. Då smakar det som allra bäst. Eller också inte.
Men Clover-fantasmen är ändå ingenting i jämförelse med bönhysterin. Absolut. Det är verkligen stor skillnad på bönor och bönor. Men när jag läser om världens dyraste kaffesort blir jag bara förbannad. Det är ett heter Kopi Luwak och kostar c:a 7000 kr/kg. Grejen med det, som gör att det är så exklusivt är att bönorna skördas ur avföringen på den indiska palmmården. Den lille gynnaren är tydligen en riktig läckergom när det kommer till kaffebönor och den äter bara de absolut bästa kaffebären. Sedan ligger bönorna till sig i palmmårdens tarmsystem och kommer slutligen ut den naturliga vägen där en bönplockare girigt står och väntar på att få slänga sig över bajshögen.
Bönorna rengörs, rostas och exporteras sedan till världens mest ekonomiskt välgödda kaffekonnässörssvin som tycker vaddå? Jo, att det är det absolut godaste kaffet som finns. Fabulöst. Lätt värt 50 pund koppen. Yeah right. Ett ohemult dyrt analkaffe är vad det är.
torsdag, januari 14, 2010
Strömlinjeformad ångestreducerare
Idag slog det mig att alla ställen som serverar lunch borde ha en liten fin glasmonter uppställd där de presenterar dagens meny. Vill kanske inte dra det så långt som att lagstadga det i ett första steg, men åtminstone strängt uppmana alla lunchkrögare att följa mitt råd. Jag har nämligen räknat ut det visuella intrycket skulle minska min kraftiga beslutsångest, i samband med lunchbeställninngar, med upp till 75%. Inte illa.
”En sunkig lunchmonter”, suckar nog många blasérat nu. Jag kan fan höra er genom blogginlägget. Det är för att ni tänker på Marmaris, Playa del Sol och andra osexiga turistkulisser. Men det här är banne mig inte samma sak. En fräsch monter kan signalera väldigt mycket omtanke och hög servicenivå för människor som liksom jag lider av tvångsmässigt grav lunchångest. Det går överhuvudtaget inte att jämföra med gulnade bilder, där plastlamineringen börjat krulla sig på samma sätt som pensionärers hud blir skrynklig, och som satts upp för att skapa tarmsug hos alla förbipasserande lönnbukar med hawaiiskjorta, khaki-shorts och flip-flops.
Som det är nu tvingas jag gå runt och glo suspekt på redan sittande matgästers tallrikar för att se vad som verkar smarrigast. Bara för att om möjligt göra den kritiska beslutsfasem mindre smärtsam. Det är förnedrande för både dem och mig. Tänk vad skönt att komma in på ett ställe och mötas av dagens tre till fem olika alternativ prydligt upplagda. Åh, vad smutt. Så jävla strömlinjeformat. Jag kommer drömma om det här inatt.
”En sunkig lunchmonter”, suckar nog många blasérat nu. Jag kan fan höra er genom blogginlägget. Det är för att ni tänker på Marmaris, Playa del Sol och andra osexiga turistkulisser. Men det här är banne mig inte samma sak. En fräsch monter kan signalera väldigt mycket omtanke och hög servicenivå för människor som liksom jag lider av tvångsmässigt grav lunchångest. Det går överhuvudtaget inte att jämföra med gulnade bilder, där plastlamineringen börjat krulla sig på samma sätt som pensionärers hud blir skrynklig, och som satts upp för att skapa tarmsug hos alla förbipasserande lönnbukar med hawaiiskjorta, khaki-shorts och flip-flops.
Som det är nu tvingas jag gå runt och glo suspekt på redan sittande matgästers tallrikar för att se vad som verkar smarrigast. Bara för att om möjligt göra den kritiska beslutsfasem mindre smärtsam. Det är förnedrande för både dem och mig. Tänk vad skönt att komma in på ett ställe och mötas av dagens tre till fem olika alternativ prydligt upplagda. Åh, vad smutt. Så jävla strömlinjeformat. Jag kommer drömma om det här inatt.
onsdag, januari 13, 2010
Min egen pizza
I julas berättade J att någon dåre i Laholm hade en pizza uppkallad efter sig på ett ställe där. En av ingredienserna var chips. Jag skrattade högt. Vilken muppig pizza. Sedan började jag tänka att jag också skulle vilja ha en pizza uppkallad efter mig, hos min favoritpizzeria. Det skulle vara mäktigt. Hon tittade frågande på mig och jag kände hur osexig jag blev i hennes ögon just då. Men jag förklarade snabbt att det inte skulle vara nån jävla dussinpizza utan en sofistikerad. Jag såg hur hon laddade för ett avundsjukt skratt men jag kände mig ruggigt nöjd med att ha paxat den positioneringen före henne.
J frågade vad det skulle vara på den pizzan som skulle göra den så sofistikerad. Jag skojade och sa ägg och kaviar, något hon senare har gjort till en haltande sanning för sig själv. Det finns väl för fan inget sofistikerat med ägg och kaviar. Möjligtvis vaktelägg och rysk kaviar, men det skulle väl snarare falla under etiketten nyrik. Jag sa att jag skulle tänka på det och återkomma.
Nu har jag kommit på vad den ska innehålla och det är fucking briljant om jag får säga det själv. En El Majko Bajko ska helst vara stenungnsbakad med lufttorkad skinka, ruccola, skivade körsbärstomater, chevrè och ha en topping med honung och havssalt. Så jävla smakfullt och sofistikerat.
J frågade vad det skulle vara på den pizzan som skulle göra den så sofistikerad. Jag skojade och sa ägg och kaviar, något hon senare har gjort till en haltande sanning för sig själv. Det finns väl för fan inget sofistikerat med ägg och kaviar. Möjligtvis vaktelägg och rysk kaviar, men det skulle väl snarare falla under etiketten nyrik. Jag sa att jag skulle tänka på det och återkomma.
Nu har jag kommit på vad den ska innehålla och det är fucking briljant om jag får säga det själv. En El Majko Bajko ska helst vara stenungnsbakad med lufttorkad skinka, ruccola, skivade körsbärstomater, chevrè och ha en topping med honung och havssalt. Så jävla smakfullt och sofistikerat.
tisdag, januari 12, 2010
Pizza surprise
I lördags gick jag och köpte bakfyllehämmande pizza hos min favoritpizzeria här i Majorna. De gör inte de godaste pizzorna men de är goda nog och känns fräscha. Så fräsha pizzor nu kan bli. Bagarna är dessutom svintrevliga och snickesnackiga på det där skönt opåträngande sättet. Egentligen är det inget gott tecken. När ens pizzabagare känner igen en och vet vad man vill ha för pizza så är man officiellt ett fetto. Men det bekom mig inte nämnvärt just då.
I alla fall så beställde jag, vanedjur som jag är en "Lagmannnen", dels för att det är ett fränt namn på en pizza och dels för att den är extremt vanebildande. Den är roligt vegetarisk med annanas, banan, jordnötter och curry. Toppar man med vitlökssås blir den pizzornas motsvarighet till heroin. Ibland tänker jag att jag ska bryta trenden och prova något annat men när jag väl står där och ser bokstäverna forma det magiska ordet L-A-G-M-A-N-N-E-N känner jag hur mina vener börjar bulta suktande och nästan skriker åt mig att välja rätt. Det slår aldrig fel.
Men så i lördags kom jag in, gjorde min standardbeställning och gick sedan till videobutiken i tio minuter för att köpa läskeblask och se om det fanns något att hyra. Det gjorde det inte. När jag kom tillbaka var pizzan klar. Jag betalade, utbytte en räcka artighetsfraser och gick raskt hemåt. Väl hemma när filmen var preppad, läsken upphälld och jag öppnar kartonglocket så blir jag alldeles paff. Det var ingen Lagmannen. Det kunde knappt vara längre ifrån en Lagman. Istället för min snitsiga vegopizza låg där en köttplatta med skinka, köttfärs, salami och bacon. Den var spetsad med lök och chilikrydda och i mitten hade de knäckt ett ägg. Till och med en långtradarchaufför hade blivit småstyv och fallit i backen av rent och skärt avund.
I vanliga fall hade jag blivit helt tokig. Komma hem och upptäcka att man fått fel pizza liksom. Det är värre än ett inbrott i källarförrådet. Minst. Man känner sig sårad, skändad och kränkt. Men jag kände mig tacksam och glad. Det var som att pizzabagaren hade sett på mig att jag behövde något mer rejält för att överleva och tog sig lite kreativ frihet. En riktig samaritgärning...
Eller så rörde det sig bara om en klassisk pizzaförväxling. Jag antar att den som fick min Lagman inte var fullt lika nöjd när han öppnade sin kartong. Så mycket kött känns onekligen som en ganska målmedveten beställning.
Hur som helst. "Pizza surprise" skulle kunna bli ett väldigt spännande koncept. Ska ta och fundera vidare på det tror jag.
I alla fall så beställde jag, vanedjur som jag är en "Lagmannnen", dels för att det är ett fränt namn på en pizza och dels för att den är extremt vanebildande. Den är roligt vegetarisk med annanas, banan, jordnötter och curry. Toppar man med vitlökssås blir den pizzornas motsvarighet till heroin. Ibland tänker jag att jag ska bryta trenden och prova något annat men när jag väl står där och ser bokstäverna forma det magiska ordet L-A-G-M-A-N-N-E-N känner jag hur mina vener börjar bulta suktande och nästan skriker åt mig att välja rätt. Det slår aldrig fel.
Men så i lördags kom jag in, gjorde min standardbeställning och gick sedan till videobutiken i tio minuter för att köpa läskeblask och se om det fanns något att hyra. Det gjorde det inte. När jag kom tillbaka var pizzan klar. Jag betalade, utbytte en räcka artighetsfraser och gick raskt hemåt. Väl hemma när filmen var preppad, läsken upphälld och jag öppnar kartonglocket så blir jag alldeles paff. Det var ingen Lagmannen. Det kunde knappt vara längre ifrån en Lagman. Istället för min snitsiga vegopizza låg där en köttplatta med skinka, köttfärs, salami och bacon. Den var spetsad med lök och chilikrydda och i mitten hade de knäckt ett ägg. Till och med en långtradarchaufför hade blivit småstyv och fallit i backen av rent och skärt avund.
I vanliga fall hade jag blivit helt tokig. Komma hem och upptäcka att man fått fel pizza liksom. Det är värre än ett inbrott i källarförrådet. Minst. Man känner sig sårad, skändad och kränkt. Men jag kände mig tacksam och glad. Det var som att pizzabagaren hade sett på mig att jag behövde något mer rejält för att överleva och tog sig lite kreativ frihet. En riktig samaritgärning...
Eller så rörde det sig bara om en klassisk pizzaförväxling. Jag antar att den som fick min Lagman inte var fullt lika nöjd när han öppnade sin kartong. Så mycket kött känns onekligen som en ganska målmedveten beställning.
Hur som helst. "Pizza surprise" skulle kunna bli ett väldigt spännande koncept. Ska ta och fundera vidare på det tror jag.
söndag, januari 10, 2010
Frukostsamtal
Imorgon är mitt långa sexiga jullov över. Då väntar gruvan och ett ton arbeit på mig igen. Det känns segt men jag antar att jag i vanlig ordning kommer in i det ganska snabbt. Det har varit synnerligen bra för mig att vara sådär riktigt råledig i några veckor. Det har varit fint att få vara med min familj under dygnets få ljustimmar. Sedan kommer jag att sakna mina och J:s mycket sofistikerade frukostsamtal. Det är extremt skönt och avkopplande att kunna lägga en timme eller mer varje morgon på att verkligen kunna gå till botten med saker och ting. Man hinner liksom aldrig ta i tu med sånt på vardagarna.
Vi har t.ex. diskuterat huruvida Malou von Sivers är ond eller inte (eller snarare HUR ond hon egentligen är). J var inne på att hon mycket väl kunde ha sysslat med människohandel och det passade väl in i min bild av henne som s.k. "Gambiaresenär". Vi hittade även på en fiktiv liten vacker historia om hur Astrid Lindgren gärna antog rollen som dominatrix och först brukade rida Georg Riedels ansikte. Sedan sätta sig bakom tramporna på en "ficken machine" (i obehandlad furu) som hon hade köpt under en lustresa i syndigaste Tyskland, för en del av den pengahög Bröderna Lejonhjärta inbringade, och lät Olle Hellbom sära på skinkorna för en sådan åktur att han lät som en tom glashävert i snålblåst när han sent omsider linkade hem efter gemensam mandelkubbsfika. För att inte tala om hur vi spenderat tid på att grundligt utvärdera de olika pizzabagarna på vår favoritpizzeria. Det har varit fantastiskt.
Nu kommer jag istället att få återgå till att börja dagarna med att försöka hejda en hjärnblödning med snooze-knappen och väl på kontoret lida i mig surt automatkaffe under tystnad. Men men. Inget att göra... man vänjer sig.
Vi har t.ex. diskuterat huruvida Malou von Sivers är ond eller inte (eller snarare HUR ond hon egentligen är). J var inne på att hon mycket väl kunde ha sysslat med människohandel och det passade väl in i min bild av henne som s.k. "Gambiaresenär". Vi hittade även på en fiktiv liten vacker historia om hur Astrid Lindgren gärna antog rollen som dominatrix och först brukade rida Georg Riedels ansikte. Sedan sätta sig bakom tramporna på en "ficken machine" (i obehandlad furu) som hon hade köpt under en lustresa i syndigaste Tyskland, för en del av den pengahög Bröderna Lejonhjärta inbringade, och lät Olle Hellbom sära på skinkorna för en sådan åktur att han lät som en tom glashävert i snålblåst när han sent omsider linkade hem efter gemensam mandelkubbsfika. För att inte tala om hur vi spenderat tid på att grundligt utvärdera de olika pizzabagarna på vår favoritpizzeria. Det har varit fantastiskt.
Nu kommer jag istället att få återgå till att börja dagarna med att försöka hejda en hjärnblödning med snooze-knappen och väl på kontoret lida i mig surt automatkaffe under tystnad. Men men. Inget att göra... man vänjer sig.
fredag, januari 08, 2010
Några blygsamma ord om "The Wire"
Jag minns att jag började se första avsnittet när jag var jättetrött och allmänt oengagerad (bakfull). The Wire. Skulle det vara något? Serien som fick alla seriösa kritiker att gå ner i brygga. Jag stängde av efter halva avsnittet. Sedan dröjde det ett halvår innan jag och J började prata om att vi kanske borde ta och se om skiten. Ge det en andra chans. Det var tur det... eller kanske inte.
Fem säsonger senare sitter jag i The Wire-koma, ett slags vakuum, och grämer mig så att det gör både fysiskt och psykiskt ont, för att jag insett att jag aldrig mer kommer att få se något som ens kommer i närheten. Jag har redan sett det bästa som ett gäng manusförfattare någonsin kommer att klämma ur sig. Ett veritabelt chef-d'oeuvre. Helvete. Min ålders höst kommer att bli extremt fattig, inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är (bara) 33 år och har knappt börjat kolla på tv om man jämför med 70-åringar som spenderar runt 95% av all vaken tid framför burken. Tur att det finns serier som Californication att luta sig tillbaka på då... *NOT*.
Jag blir extra tom när jag inser att det är helt omöjligt för mig att återge i ord vad som ens skulle likna en rättvisande bild av The Wire, mästerverket. Det är orimligt att ens försöka förklara vad som är så bra i en serie där varenda liten millimeter film är pur perfektion. Jag skojar inte. Den är fulländad. Jag skulle säga "sublim" om det inte vore för att jag nästan uteslutet använt det ordet som en smått ironisk term tidigare. Jag har aldrig någonsin sett och upplevt något liknande i en tv-serie förut och då har jag kollat en hel jävla del på tv i mina dagar. Den är bra på så många nivåer utöver den rent underhållningsmässiga. Det är en serie som säger något och som känns så äkta något kan göra genom en tv-ruta. The Wire slutar inte, den följer med dig långt efter att du stängt av. Kanske är det för att den är så rå och oborstad på något sätt, totalt befriad från allt "billigt" effektsökeri som vanligen infekterar och vanhedrar en påkostad produktion. I utbyte känns den extremt trovärdig och verklig. Som att du är där.
Världen kan delas in i två grupper. De som sett The Wire och de (o)lyckliga som inte gjort det ännu.
Vi som sett den har sett ljuset. Vi har fått vara med och vränga en lång rad karaktärer ut och in, se och lära känna dem ur olika perspektiv. Det finns inga genomgoda människor. Alla har sin skit någonstans, vissa är bara bättre på att dölja den. Precis som i verkliga världen. Samma sak gäller de "onda", fast tvärtom. Nu i efterhand finns det inte en karaktär jag inte saknar. Jag älskar The Wire. Den speglar alla samhällsskikt (om än ur ett amerikanskt sådant) och är intressant både ur kulturell, sociologisk och politisk synvinkel. Alla, oavsett vad man gillar att se får ut något av The Wire. Det existerar inte en tråkig sekund i serien. Det inser man kanske inte direkt, men när man tittat ett tag inser man att något har hänt, det är en känsla som krupit på en och klamrat sig fast. Den tvingar tittaren att utvärdera sina åsikter och se över sin moral utan att man ens märker det. Det är det som är det finurliga. De flesta som sett The Wire vekar vara eniga om att det är ett monumentalt och fullkomligt enastående stycke tv-historia som slår alla och envar med häpnad. De som säger annorlunda har troligen inte på riktigt sett den utan möjligtvis halvkollat lite, som jag själv gjorde första gången jag satte på den.
Sedan har vi alla dem som inte sett den ännu. Jag är uppriktigt dödligt avundsjuk på er som fortfarande har möjlighet att från början uppleva The Wire och hela det känsloregister som den framkallar. Om det i framtiden kommer en någorlunda säker teknik för att radera ut specifika minnen ur hjärnan så kommer jag definitivt att återställa mitt "The Wire-centrum" och börja om. Och om. Och om...
De flesta bra serier kan man oftast sammanfatta med ett bra klipp. Ge en känsla av serien. Jag tänkte att jag skulle hitta ett sådant klipp som på ett värdigt sätt ger en rättvisande bild av The Wire. Men går inte. Och att lägga in flera klipp skulle bara bli spretigt. Serien är drygt 60 timmar lång i sin helhet av en anledning. 60 helt unika timmar. Men jag lägger ändå in ett klipp, bara för att det är så in i helvete bra:
Men innan ni får för er att se The Wire. Tänk efter före. Är ni verkligen redo att se det bästa ni någonsin kommer att se på tv? Kanske är det lika bra att vänta ett tag till.
Omar listening.
Fem säsonger senare sitter jag i The Wire-koma, ett slags vakuum, och grämer mig så att det gör både fysiskt och psykiskt ont, för att jag insett att jag aldrig mer kommer att få se något som ens kommer i närheten. Jag har redan sett det bästa som ett gäng manusförfattare någonsin kommer att klämma ur sig. Ett veritabelt chef-d'oeuvre. Helvete. Min ålders höst kommer att bli extremt fattig, inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag är (bara) 33 år och har knappt börjat kolla på tv om man jämför med 70-åringar som spenderar runt 95% av all vaken tid framför burken. Tur att det finns serier som Californication att luta sig tillbaka på då... *NOT*.
Jag blir extra tom när jag inser att det är helt omöjligt för mig att återge i ord vad som ens skulle likna en rättvisande bild av The Wire, mästerverket. Det är orimligt att ens försöka förklara vad som är så bra i en serie där varenda liten millimeter film är pur perfektion. Jag skojar inte. Den är fulländad. Jag skulle säga "sublim" om det inte vore för att jag nästan uteslutet använt det ordet som en smått ironisk term tidigare. Jag har aldrig någonsin sett och upplevt något liknande i en tv-serie förut och då har jag kollat en hel jävla del på tv i mina dagar. Den är bra på så många nivåer utöver den rent underhållningsmässiga. Det är en serie som säger något och som känns så äkta något kan göra genom en tv-ruta. The Wire slutar inte, den följer med dig långt efter att du stängt av. Kanske är det för att den är så rå och oborstad på något sätt, totalt befriad från allt "billigt" effektsökeri som vanligen infekterar och vanhedrar en påkostad produktion. I utbyte känns den extremt trovärdig och verklig. Som att du är där.
Världen kan delas in i två grupper. De som sett The Wire och de (o)lyckliga som inte gjort det ännu.
Vi som sett den har sett ljuset. Vi har fått vara med och vränga en lång rad karaktärer ut och in, se och lära känna dem ur olika perspektiv. Det finns inga genomgoda människor. Alla har sin skit någonstans, vissa är bara bättre på att dölja den. Precis som i verkliga världen. Samma sak gäller de "onda", fast tvärtom. Nu i efterhand finns det inte en karaktär jag inte saknar. Jag älskar The Wire. Den speglar alla samhällsskikt (om än ur ett amerikanskt sådant) och är intressant både ur kulturell, sociologisk och politisk synvinkel. Alla, oavsett vad man gillar att se får ut något av The Wire. Det existerar inte en tråkig sekund i serien. Det inser man kanske inte direkt, men när man tittat ett tag inser man att något har hänt, det är en känsla som krupit på en och klamrat sig fast. Den tvingar tittaren att utvärdera sina åsikter och se över sin moral utan att man ens märker det. Det är det som är det finurliga. De flesta som sett The Wire vekar vara eniga om att det är ett monumentalt och fullkomligt enastående stycke tv-historia som slår alla och envar med häpnad. De som säger annorlunda har troligen inte på riktigt sett den utan möjligtvis halvkollat lite, som jag själv gjorde första gången jag satte på den.
Sedan har vi alla dem som inte sett den ännu. Jag är uppriktigt dödligt avundsjuk på er som fortfarande har möjlighet att från början uppleva The Wire och hela det känsloregister som den framkallar. Om det i framtiden kommer en någorlunda säker teknik för att radera ut specifika minnen ur hjärnan så kommer jag definitivt att återställa mitt "The Wire-centrum" och börja om. Och om. Och om...
De flesta bra serier kan man oftast sammanfatta med ett bra klipp. Ge en känsla av serien. Jag tänkte att jag skulle hitta ett sådant klipp som på ett värdigt sätt ger en rättvisande bild av The Wire. Men går inte. Och att lägga in flera klipp skulle bara bli spretigt. Serien är drygt 60 timmar lång i sin helhet av en anledning. 60 helt unika timmar. Men jag lägger ändå in ett klipp, bara för att det är så in i helvete bra:
Men innan ni får för er att se The Wire. Tänk efter före. Är ni verkligen redo att se det bästa ni någonsin kommer att se på tv? Kanske är det lika bra att vänta ett tag till.
Omar listening.
onsdag, januari 06, 2010
Ett uselt pungjobb
Tar konsumentombudsmannen sig an vilka fall som helst? Kan man t.ex. reklamera en nötknäppare? Jag menar om en kastrering inte når önskad effekt alls. Det borde ju rimligtvis gå tycker jag. Det verkar nämligen vara ett klassiskt klåparjobb av värsta sort som veterinären utförde på Ryssland i somras. Ett uselt pungjobb helt enkelt. Jodå, kulorna är förvisso borta, men det var liksom inte själva testiklarna som var problemet för så himla skrymmande var inte hans stackars kulpåse (även om jag måste tillstå att det var en rätt mastig bit kattpung han hade). Grejen var att han skulle bli så lugn och fin. En cool katt. Alla sa det. En lathög som bara vill sova och käka och vara sådär allmänt skön hela tiden. En riktig glidare.
Nu har det snart gått ett halvår och har han blivit den där lugna kattkillen? Nä, tvärtom. Han är mycket värre. Springer runt. Stökar ner och river ner saker på pin tjiv. Han kan hoppa upp på köksbordet när man sitter i soffan och stirra en rätt i ögonen medan han tar sin lilla tass och föra ett glas eller en kopp över kanten. Iskall psykterror. Han älskar att sabba, den lille rödhårige jäveln. Han är en troublemaker. Om man skäller på honom käftar han kaxigt emot och gör nån mer skit. För han vet att bara han är tillräckligt dampig så kommer man förr eller senare att slänga sig upp och försöka få tag i honom. Det är det bästa. Då är det cirkus. Då är det race. Han vet exakt hur han ska göra för att få oss dit han vill. Han är fan otäckt smart.
Men det var ju inte så det skulle bli. Ok, jag fattar att Ryssland var lack för att vi lämnade in honom på en "scrotum removal" utan att fråga. I början. Men det borde ha lagt sig vid det här laget. Om inte annat borde det inte vara praktiskt möjligt eftersom vi stängde ner hans lilla testofabrik i brallan. Flyttade produktionen utomlands om man säger så. Men alltså, jag börjar på riktigt undra om Ryssland kanske körde sitt sjuka psykspel på kattdoktorn och fick henne att bara flytta nötterna inåt en aning, fylla på med ett tjog extrakulor och sedan koppla en fet jävla pipeline rakt in i hjärnan på honom. För den här katten har då inte blivit ett förbannat dugg lugnare. Ryssland är mer obstinat än en högstadiemunk och är vildare än någonsin. Hans uppmärksamhetstörst är dubbelt så stor som Peter Siepen på amfetamin. Minst.
Vad gör man? Tips och tricks från någon kattkunnig mottages tacksamt. Hur blidkar man en katt man snott pungen ifrån så att han blir nöjd och skön igen? Finns det några sköna droger man kan ge honom eller nåt? Jag tänker Kat eller nåt sånt lite lättare kanske. Någon som vet?
Obs! Hasch och sprit verkar dock inte alls vara Rysslands grej.
Nu har det snart gått ett halvår och har han blivit den där lugna kattkillen? Nä, tvärtom. Han är mycket värre. Springer runt. Stökar ner och river ner saker på pin tjiv. Han kan hoppa upp på köksbordet när man sitter i soffan och stirra en rätt i ögonen medan han tar sin lilla tass och föra ett glas eller en kopp över kanten. Iskall psykterror. Han älskar att sabba, den lille rödhårige jäveln. Han är en troublemaker. Om man skäller på honom käftar han kaxigt emot och gör nån mer skit. För han vet att bara han är tillräckligt dampig så kommer man förr eller senare att slänga sig upp och försöka få tag i honom. Det är det bästa. Då är det cirkus. Då är det race. Han vet exakt hur han ska göra för att få oss dit han vill. Han är fan otäckt smart.
Men det var ju inte så det skulle bli. Ok, jag fattar att Ryssland var lack för att vi lämnade in honom på en "scrotum removal" utan att fråga. I början. Men det borde ha lagt sig vid det här laget. Om inte annat borde det inte vara praktiskt möjligt eftersom vi stängde ner hans lilla testofabrik i brallan. Flyttade produktionen utomlands om man säger så. Men alltså, jag börjar på riktigt undra om Ryssland kanske körde sitt sjuka psykspel på kattdoktorn och fick henne att bara flytta nötterna inåt en aning, fylla på med ett tjog extrakulor och sedan koppla en fet jävla pipeline rakt in i hjärnan på honom. För den här katten har då inte blivit ett förbannat dugg lugnare. Ryssland är mer obstinat än en högstadiemunk och är vildare än någonsin. Hans uppmärksamhetstörst är dubbelt så stor som Peter Siepen på amfetamin. Minst.
Vad gör man? Tips och tricks från någon kattkunnig mottages tacksamt. Hur blidkar man en katt man snott pungen ifrån så att han blir nöjd och skön igen? Finns det några sköna droger man kan ge honom eller nåt? Jag tänker Kat eller nåt sånt lite lättare kanske. Någon som vet?
Obs! Hasch och sprit verkar dock inte alls vara Rysslands grej.
tisdag, januari 05, 2010
Tankar om krig
Idag satte vi hela familjen i bilen och styrde kosan mot Världskulturmuseet, för att insupa en dos pur kultur såhär mot slutet av julledigheten. Det vankas "En resa genom andarnas värld med sång och dans". Något flummigt för barn.
När vi åkt en stund frågar Juniorette vad vi ska kolla på och jag förklarar att det är en pjäs av något slag.
"Jaaaa! Hoppas det handlar om krig."
"Ehh jaså, varför då?"
"Jag tycker det är roligt med krig"
"Vaddå, gillar du krig?"
"Ja, jag älskar krig..."
[Lång paus]
"... bara man inte gör det på riktigt, för då kan man skada sig."
Phew! Jag började nästan tro att jag hade uppfostrat en liten krigsälskare av värsta sort.
När vi åkt en stund frågar Juniorette vad vi ska kolla på och jag förklarar att det är en pjäs av något slag.
"Jaaaa! Hoppas det handlar om krig."
"Ehh jaså, varför då?"
"Jag tycker det är roligt med krig"
"Vaddå, gillar du krig?"
"Ja, jag älskar krig..."
[Lång paus]
"... bara man inte gör det på riktigt, för då kan man skada sig."
Phew! Jag började nästan tro att jag hade uppfostrat en liten krigsälskare av värsta sort.
söndag, januari 03, 2010
Nu har jag sett Californication
Jag är troligen den ende som inte sett Californication förrän nu. Jag har fått oräkneliga tips från vänner och bekanta om att jag bara måste se det och att jag kommer älska det. Att det är så jääääävla bra. Man kan lugnt säga att jag har haft höga förväntningar. Något som inte behöver vara dåligt. De absolut bästa serierna jag sett har jag haft enorma förväntningar på. Men jag har dragit på det och bara inte kommit mig för att se den. Förrän nu. När julledigheten kom tog vi oss i rocken här hemma och plöjde igenom första säsongen av Californication.
Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.
Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.
Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.
Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.
Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".
Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.
Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.
Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.
Omdöme: mmmnnjaaaeehh... Substanslöst.
Jag vet att jag ger mig ut på farligt vatten men ärligt talat. Så jävla bra är den inte. Den är absolut inte dålig. Om man ser till helheten så är den hygglig. Eller åtminstone helt ok. På sina ställen är den till och med hysteriskt rolig. T.ex. när huvudkaraktären Hank Moody i sista avsnittet börjar bråka med en kvinna om ett paket tamponger hon vägrar släppa ifrån sig och säger "Enjoy the shit out of your tampons". Då skrattade jag högt. Men de få ställen den verkligen skiner till är förvånansvärt få måste jag säga. I det stora hela är det en ganska banal serie. En Sex in The City för killar. Den är ytlig och lättsmält och jag kan absolut se tjusningen i att inte ens behöva ha hjärnan inkopplad för att kunna tillgodogöra mig innehållet.
Det som ställer till det för mig är att jag verkligen inte kan se dess storhet. Folk verkligen hårdälskar den här serien och hyllar Hank Moody som en cynisk och svartsynt antihjälte. En begåvad författare med skrivkramp som super sig igenom sitt liv som knullmaskin för att dämpa sin stora livssorg en aning. Det låter onekligen lovande. Jag har alltid funnit dekadensen attraktiv i fiktion. Som en liten lagom semester från svenssonlivet (som jag för övrigt älskar). Det är bara det att varken Hank Moody eller någon annan av karaktärerna berör alls. Jag känner inget för dem. Möjligtvis något för hans agent Charlie och dennes fru. Annars nada.
Hank själv är i själva verket inte alls särskilt svartsynt. Han är en smula dryg och tar saker med en klackspark men det gör ju ingen till hjälte.Han har en del motgångar men samtidigt gör han heller inget för att förtjäna lite framgång. Det enda hans liv verkar verkar kretsa kring är att vinna tillbaka sitt ex som för övrigt är den mest störande karaktären i hela serien. Deras cock- och cuntteasingspel är bara tjatigt och faktiskt helt ointressant. Hank hänger lika mycket i hennes och Bills (den nya skinntorra snubben) feta villa som i sin egen lya. Förevändningen är den gemensamma lillgamla dottern (en emo-variant av Juno) som han faktiskt både oväntat och överraskande är ganska närvarande och ansvarstagande pappa till. Fy fan vad spytrött jag är på lillgamla tjejer i filmer/tv-serier förresten... men det är en helt annan historia. Det enda som ens närmar sig en nerv i serien är att Hank har en liten knullhistoria i sann lolitastil med Bills 16-åriga powerbitch till dotter, som helst inte bör uppdagas, men inte ens det får en att höja på ögonbrynen.
Det största misstaget med serien är nog att de använder sex som verktyg för att provocera och skapa edge. Kan man välja något mindre kontroversiellt att provocera med? Kanske i USA. Men inte här i Sverige. Att det liggs mycket är ju inte något som tillskriver serien ett högre värde i min bok. Tänk om Hank hade varit en kvinna istället, med exakt samma karaktäristika plus en dubbelnatur. En kvinna som förbrukade lika många sporadiska ligg, men även passade på att ha ihjäl dem så fort de hamnat i den post-ejakulations-dåsiga knullkoman. Där snackar vi "tension".
Jag inser att detta låter som en sågning av Californication. Men det är det inte. Jag kommer att se både säsong två och tre. Det här är bara en naturlig reaktion på något som blivit extremt upphaussat och som sedan inte håller måttet utan visar sig vara ganska platt. Som jag sa innan så är det en hygglig serie. Lättsam underhållning. Sevärd. Helt ok. Men i en riktigt bra serie bygger jag upp en nära relation till karaktärerna. Jag lär känna med dem. Älskar dem, hatar dem och saknar dem. De blir nästan vänner. Och när en riktigt bra serie är slut brukar den lämna efter sig en jobbig tomhet. När första säsongen på Californication var över kände jag lättnad.
Slutet var dessutom verkligen helt värdelöst klichéartat.
Kan någon upplysa mig om vad som är så fantastiskt med Californication så skulle jag var väldigt tacksam? Jag gillar nämligen inte riktigt att stå utanför just den här masspsykosen.
Björns dag
Såg Stjärnorna på slottet igår. Björn Ranelids dag. Han är bra. Visst är han en smula pompös men jag har börjat gilla honom. Och det grämer mig fortfarande, varje gång jag ser Björn Ranelid, att jag skrev ett överilat, ogenomtänkt och styggt inlägg om honom för ett par år sedan. Jag visste inte bättre helt enkelt. Jag har skrivit mycket dumheter och gjort många övertramp men det är nog bara det där inlägget om Björn Ranelid jag verkligen önskar att jag aldrig hade skrivit.
Han påstår gärna själv att han har ett helt unikt språk. Ranelidskan. Javisst, alla som talar har ju sitt unika språk, sammansatt av olika antal ord i förrådet. Men det unika med Björn Randlid är väl inte själva ordrikedomem utan snarare det att han inte ens kan be någon att skicka saltet utan att formulera sig som en mer begriplig Gustav Fröding. Världsklass. Hur kan man inte gilla en man som gjort självgodheten till en konstform? Hans retorik är fantastisk och bara Björn Ranelid kommer väl undan med att använda just självgodhet till att bestrida sin egen självgodhet.
Det är en nästan jobbigt briljant metanivå i det.
Han påstår gärna själv att han har ett helt unikt språk. Ranelidskan. Javisst, alla som talar har ju sitt unika språk, sammansatt av olika antal ord i förrådet. Men det unika med Björn Randlid är väl inte själva ordrikedomem utan snarare det att han inte ens kan be någon att skicka saltet utan att formulera sig som en mer begriplig Gustav Fröding. Världsklass. Hur kan man inte gilla en man som gjort självgodheten till en konstform? Hans retorik är fantastisk och bara Björn Ranelid kommer väl undan med att använda just självgodhet till att bestrida sin egen självgodhet.
Det är en nästan jobbigt briljant metanivå i det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



