Brun början på en lördag

Idag gick vi med ganska raska steg ner till Musikens hus för att inmundiga våran nya favvomacka Baguette med "äggmajja". Stämningen var på topp och vi var ute i ovanligt god tid. Sedan började eländet. När vi var nästan ända framme utbrister J plötsligt: Akta dig, akta Mikael – BAJS!

Vid första ordet började jag vackla till och blöev helt paralyserad trots att jag var mitt i en rörelse, jag försökte akta mig för något men jag visste inte vad förrän sista ordet liksom satte punkt. Precis när mitt hörselcentrum registrerade ordet bajs kände jag det där mjuka och extremt förhatliga halket under sulan. Det var som en när en trummis avslutar ett solo med att puckla på cymbalen med ett stängt rapp. Kadisch!

Min första reaktion var irritation. Men det byttes direkt ut och istället infann sig den där uppgivenheten. Skorna känns förstörda för alltid, man känner sig smutsig över hela kroppen och man man hade lika gärna ha satt handen i brunhögen. Jag kved och försökte utan större framgång skrapa bort det värsta i en grushög och mot några tuvor maskrosor. Frukostsuget hade decimerats något. Jävla skit (bokstavligt talat).

Juniorette tyckte att det bästa var att tala ut om det hela och började ropa till J att jag hade trampat i bajs och konstaterade att det var konstigt gjort. Hon tyckte det var heldumt och undrade varför jag gjorde det. Pappa - varför trampade du i bajset? Jag svarade inte.

När vi kom fram till Cafe Hängmattan kom nästa käftsmäll. Det var Evert Taube-extravaganza. En skylt utanför utlovade "Årets längsta konsert!?"

Alla Evert Taubes sånger på ett bräde
– från Ack, annorlunda var det i Paris till Änglamark.
Förra årets dundersuccé åter på Hängmattan - Lördag 17/5 kl 10-24
Inträde 100 kr (3 timmar) el. 200 kr (hela dagen)

Hur är det möjligt?

För det första. Hur i helvete kommer någon på idén att sätta upp ett program där en massa hjon ska tolka Evert Taube under fjorton timmar? På ett bräde. Det är ju rent vansinne. Men inte nog med det. En exakt likadan pryl hade gått ner förra året och dessutom funkat till mer än brelåtenhet. Nä mina damer och herrar. Världen är ur fas.

När baguetten med äggmajja gick om intet tappade J också humöret och vi vände om. Juniorette ville såklart veta varför fikat blev inställt och J svarade pedagogiskt att det var för att de spelade en massa skitmusik där inne. Ett par som såg ruggigt Taubesugna ut kom gående och precis när de är i höjd med oss passar Juniorette på att fördjupa sig i ämnet.

VARFÖR SPELAR DOM SKITMUSIK DÄRINNE?

Ja, vad ska man säga... Too much shit will kill you.

Typ.

Halloumi 2.0

Jag älskar halloumi. Mycket. Närsomhelst, varsomhelst och hursomhelst. Juniorette har till och med gett mig epitetet halloumikille. Det är enligt mig det bästa som Cypern har att komma med. Agia Napa kan fan gå och lägga sig.

Men nu har jag hittat något ännu bättre. Panerad halloumi. Det har öppnat upp för helt nya dimensioner. Alltså, det knullar i munnen när man käkar det till öl. Det är fan BÄST.

Inte en gång till...

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli våldsamt trött på att höra människor tjata om att Astrid Lindgren borde få Nobelpriset i litteratur postumt. Jag kan riktigt sitta och störa mig på det. Det är fan nästan ett lika svenskt fenomen som att prata väder. Har man inget att säga kan man alltid ta upp att Astrid gjort sig förtjänt av Nobelpriset så är man hemma. Oavsett om hon förtjänar det eller inte är det tjatigt som fan. Och dumt. Det har lett till en lätt avog inställning från min sida till Astrid Lindgren. Den jävla kärringen.

Idag satt två kvinnor i 35-årsåldern framför mig på vagnen hem och pratade högljutt om att det banne mig var på tiden att den där Horras (Horace) skulle fatta att det var dags att ge Astrid priset nästa gång. Kostymt. Herreminje säger jag bara. Det är dumt på många sätt.

Jag fick en stark lust att knacka den av dem som pladdrade mest på axeln och vänligt men diktatorbestämt be dem åka hem till Hisingen igen. Fast det går ju inte. Vi lever ju i ett samhälle. Men jag orkar faktiskt inte höra fler nötter tjata om Nobelpriset till Astrid.

Inte en gång till...

Jag är välsignad!

Det berättade en lastbilschaufför för mig imorse.

Jag stod på Mariaplan och väntade på 3:an och kollade tv-programmen i dagens Metro. Plötsligt känner jag en grov Göteborgsstämma smacka till mig i nacken. Så grov att den omöjligt gick att tyda.

När jag vände mig om hoppade jag till. Där i en stor kranlastbil satt en farlig kille. Stygg som fan såg han ut. Armarna var heltäckta från handlederna och upp av flames och annan skit, i starka färger. Han hade Charles-Manson-skägg, dåliga tänder och en galen blick. Jag blev helt paralyserad. Jag trodde han skulle hoppa ut och vrida nacken av mig. Bara sådär.

Han upprepade att jag skulle vara en sjysst pojk och ge honom en tidning eller tre. Och så gestikulerade han "hit med dem bara", med sin vänsternäve. Jag sträckte över min Metro utan att tänka. "Öh... två till", sa han och upprepade sin dominanta armrörelse. Jag lydde blint såklart.

"Tackar så hjärtligt pysen, du är välsignad", sa han.
"Va?"
"Du vet väl att du är välsignad?"
"Ehh ok, tack."
"Gött mos på daj, ha en bra dag"

Så körde han vidare. Kvar stod jag lämnad med en jävligt skum känsla. Den känslan man får när man på mindre än en minut hinner bli bossad, kallad pysen och avslutningsvis välsignad av ett riktigt jävla råskinn till chaffis. Våldtagen är en överdrigt, men det kändes lätt som att han hade varit och rotat runt i kallingarna på mig.

Mina hållplatskamrater tittade på mig. De visste det och jag visste det. Jag var hans bitch och kunde inte göra ett skit åt det. Hade jag sagt "nädu göbbe lilla, du får plocka dina Metro själv", hade jag i samma ögonblick också blivit tvungen att dräpa honom. Inget bra val.

Men nu är jag välsignad iallafall. Det är bra.

Ironisk lunch och dvärgligor

Usch, jag har renoveringsångest. Den typ av ångest man får när man har spenderat all sin lediga tid den senaste månaden med att måla, slipa, lacka och bära tunga grejer. Jag går runt och känner mig som en deppig bassethund. Hela tiden. Inget hjälper.

Idag gick vi till Nordstan för att äta en ironisk lunch på Murveln. Göra grejen. Det var inte bra. Istället för att som i vanliga fall bli glad och uppspelt av den kraftiga dosen socialrealism, blev jag helt bedövad. Jag skrattade när jag läste deras komboerbjudande "Svensken" (Stor stark och en Jäger eller nåt i en stilen) men det dog ut lika snabbt när jag såg aktiviteten vid roulettebordet. Det var för lesset. Inte ens lyxkaffet på Centro på tillbakavägen lyckades pigga upp mig nämnvärt.

Sedan läste jag att "Dvärgligan" ska bli film.

I vintras rapporterades det ju att några finurliga typer packade ner dvärgar i stora resväskor och placerade i bagageutrymmet på inrikes långdistansbussar. När bussen började åka kunde dvärgarna i godan ro hoppa ut och länsa Swebusresenärernas bagage på det göttaste. Det är ju egentligen fantastiskt roligt och så jävla oväntat. Jag hade nästan tyckt det var värt att bli av med min bärbara dator eller något annat dyrt bara för att äga berättarrättigheterna till en såpass störd händelse. Tänk att ha fallit offer för ett brottsyndikat bestående av en massa ohängda dvärgar.

Men inte ens det får mig att bli riktigt munter idag. Då är det är illa ställt.

Samling kring delikatesspumpen

Idag var jag i Saluhallen kring lunchtid. Herrejävlar, vilken pensionärsextravaganza säger jag bara. Har aldrig sett något liknande. Det var som att PRO hade förlagt sin årsstämma där.

Jag har via min bror fått indikationer på att pensionärer har ett sjukligt begär efter lagrad ost men att det var så utbrett kunde jag aldrig ana. Jag har hela tiden trott att han skämtat när han jämfört sitt jobb som ost-kille med slitet inom hemtjänsten.

Jag skulle köpa nåt att lägga på lunchgrillen. I varenda disk stod det tunnelseende pensionärer och dräglade lystet över marinerade oliver, italienska korvar och importerat lyxbröd. Egot lyste som en fet jävla aura kring dem och varenda en av dem verkade beredda att ha ihjäl sin nästa utan pardon, för att få lägga vantarna på den sista laxbakelsen.

Om sexualdriften minskar med åldern så är Saluhallen som ett stort jävla viagrabad för samhällets äldre medborgare. Jag har aldrig tidigare sett sådan kåthet som den hos de smakprovsmissbrukande pensionärstanterna. Det var rent otäckt att bevittna.

Det skulle vara lätt att säga att jag borde kunna unna de gamla att förgylla sina sista år med att punda tunna skivor Serrano och Parma. Men det är ju inte som att de tar slut. Det fylls ständigt på underifrån. Snart står jag själ där i delikatessdisken och låter en Breasola ställa till med sexfest i munnen på mig. Det rör sig bara om år. Man kan inte fly undan sitt öde.

Nu vet jag iallafall varför pensionärerna inte kan tvätta och handla under dagtid på veckorna. De spenderar sin tid någon helt annanstans.

Ronkgöbbe!

Det gäller att spendera sina pengar väl. Särskilt om man som brittiska OGC (The Office of Government Commerce) har i uppdrag att se över hur regeringen förbrukar landets ekonomiska resurser. 

Härlig stämning det måste blivit kring de som slutgodkände den nya logotypen för c:a 170 papp. Det måste vara den dyraste prislappen genom tiderna – för en runkande streckgubbe.

Läs mer >>  

Fjärilen i glaskupan

Jag läser just nu Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby. Det är en mycket vemodig berättelse om och av en man som plötsligt drabbas av locked in-syndrom. Jag grips av historien och känner att jag förstår precis. Faktiskt. Jag lider också av locked in-syndrom. En stund varje morgon.

Vid den tidpunkt på dygnet jag precis återfår medvetandet efter en tunga drömmars natt och hålögt stirrar rakt in i mina egna ögonlock kan jag inte röra mig och definitivt inte kommunicera. Jag kan bara ligga där och tvingas ta in en morgonstund som är så jävla robbad på allt guld i mund som någonsin existerat. Fy fan sägen jag bara. Morgonen är den tid på dygnet jag minst av allt vill vara en del av samhället. Då leker livet lika mycket som på Sahlgrenskas strokeavdelning. Jag hatar världen så mycket på morgonen att jag välkomnar en robust kometrackare att parkera i mitt sovrum. För att inte tala om en fjärrkontroll med imploderingsfunktion. Åhh, då skulle fröken jordklot få smaka kaka.

Usch! Jag vämjas inför morgonen så mycket att jag har utvecklat en svårartad gå-och-lägga-mig-ångest. Jag vill helt enkelt inte vakna upp i min glaskupa igen. Vilket givetvis är så naivt att jag borde få stryk bara för att jag hoppas. Det är som i filmen "Måndag hela veckan" med Bill Murray. Fast sju folkmord värre.

Jag har provat alla möjliga metoder. Gå upp direkt, nicht det gör jag aldrig igen. Att lägga väckarklockan en bit bort är värre än en skendränkning. Snoozemaraton, det är the soundtrack of my life och jag börjar bli sugen på att byta skiva.

Så många gånger jag lekt med tanken att börja ligga kvar till jag är pigg. Skita i allt. Inte dyka upp. Knulla vardagen.

Det är den lilla gnistan som driver mig.

Pokerspelare

Jag brukar fastna en stund när jag kollar på tv och hamnar framför World Poker Tour. Jag gillar det. Det är något filmtufft över poker. Att sitta där med sin hand och spela högt räkna ut sina odds eller bluffa iskallt. Men ärligt talat. De professionella pokerspelare är i 99% av fallen så långt ifrån kool det går att komma. De är snarare socialt retarderade.

Professionella pokerspelare verkar generellt ha extremt taskig smak. Inga stilikoner direkt. Jag har fan ta mig aldrig sett så mycket mockajackor med fransar, skinnpajer som man brukar associera till a-lagare och grälla tältskjortor (med hälsovådligt mönster för epileptiker) kring ett och samma bord.

Väldigt ofta sitter något finskt fetto med wrestlingfrisyr och solbrillor och ser sur ut. Då har han gjort det till sin grej. Häftigt värre. Kommentatorerna pratar om dem och deras egenheter som på ett strategiskt plan. Ju större hög med marker man har desto mer mongade grejer kan man komma undan med. Jag har sett program där jag varit övertygad om att det är ett bakom kulisserna på en remake av Gökboet.

Överlag sitter många av idioterna i pokervärldens toppskikt med solbrillor på sig inomhus. Det ser så jävla dumt ut. Jag fattar att det är för att de har svagt psyke och inte vill att en vassare motspelare ska kunna läsa deras blick som en jävla bilderbok. Men vad är det för jävla modell på brillorna de envisas med att ha. Det är aldrig tal om några mäktiga pilotbågar eller andra grymma glajor. Nej, de sitter alltid där med nån freakig jävla sportmodell som knappast en sportcyklist i Tour de France skulle komma undan med. Det borde räknas som fusk. Jag blir iallafall provocerad av det och skulle få lust att lappa till dem så att spegelglasen yr över rummet ifall jag satt där och försökte koncentrera mig. De ser ju för i helvete inte kloka ut.

Nordbor som kommer långt i pokersammanhgang ser förvånansvärt ofta ut som killarna med EPA-traktor på gymnasiet. Asiaterna gimmick är svenniga ingengörstyper. Sydamerikanerna lever på att verka lågmält farliga, precis som kokainkungarna i Miami Vice när det begav sig. Amerikanerna rymmer allt från tv-pastorer, seniorcowboys från Dallas och buffliga hillbillymän till försäljartyper, klanledare och vidriga Doktor Phil-typer.

De förenas alla i någon slags förvirrad patriotism och pokerheder, men framförallt i sin ruggigt dåliga smak.

Inlevelseförmåga

Jag vet inte vad det är men jag verkligen älskar trummisen i den här videon. Snacka om att ta över showen. Krävs kanske inte så stor insats i ett såpass lesset band men den här killen tar verkligen i ända från kuken. Det måste man ge honom.

Jag förstår ju inte koreanska men att det handlar om hjärta och smärta är ganska uppenbart. De andra bandmedlemmarna rör inte en min. Trummisen får dra hela lasset själv. Och som han lider. Han lider för dem alla. Fan, han lider för hela Korea.

Skräckkällaren i Amstetten

För en gång skull ter sig Aftonbladets klassiska sensationskrigsrubriker inte överdrivna. Tvärt om. De står sig ganska slätt mot världens genom tiderna ondaste man Josef Fritzl.

Det finns inte ett skräck, shock, terror, döds, vålds eller annat förstärkande prefix som lyckas komma i närheten av att förmedla en bild av hur galet djävulskt livet måste ha varit/vara för den instängda dottern och hennes tre barn. Varenda psykopatfamilj genom tiderna framstår som nästan överdrivet välanpassad i jämförelse. Och självaste "Leatherface" i Motorsågsmassakern får mig att tänka på Charles Ingalls, när man ställer honom bredvid herr Fritzl.

Jag skulle nog våga satsa en större förmögenhet på att det sitter ett gäng manusförfattare runt om i världen och runkar hungrigt just nu. MEN. Jag hoppas verkligen att det inte kommer en film om djävulen från Amstetten. Det skulle aldrig, aldrig, aldrig gå att skildra sådan ondska på film.

Det skulle bara bli så sjukt pajigt. Ovärdigt.

Att hantera värvningsarbetare

Min flickvän lärde mig nyligen ett smart sätt att slippa befatta sig med alla pärmfleppon som hindrar ens framfart. Det kan röra sig om allt från vanliga mobiloperatörshjon till politiska partier men allra oftast är det någon välgörenhetsorganisation eller aktiviströrelse av något slag. Spelar ingen roll. Det är tjatigt vilket som.

Det går till så att så fort en jävel försöker ta kontakt så replikerar man blixtsnabbt att man redan är medlem, kund, bidragsgivare eller whatevva. Så jävla smart. Fungerar lika bra varje gång. Nästan. 

Men idag blev det lite fel när jag sprang på en tjej från Greenpeace och hon körde igång sitt anförande. 

"Hej, har du möjligtvis hört talas om Greenpeace?"

"Jajjemen, är redan medlem" 

"Jaså är du?" (något misstroget)

"Japp, som fan. Jag ÄR praktiskt taget Amnesty"

"Men..."

Jag gick vidare men kände mig lite löjlig. Det var dumt sagt. Jag är ju inte alls Amnesty. 

Homestyling

Jag har ju blivit proffs på att gå på visningar vid det här laget. Har verkligen insett hur man med relativt små medel kan kräma ut ett par hundra tuss extra för sitt lill kyffe. Det råder säljarfest kan man lungt säga.

Dock ställer jag mig frågande till hur en person som nyligen sålde på Kaptensgatan tänker angående homestyling. Hon sitter på en fet lya med fungerande och pampiga kakelugnar (obs: pluralform), skitsnygga trägolv, stuckaturer och hela baletten - i oklanderligt skick. Lägg därtill ett färdigt vindskontrakt.

Den hottar hon upp med Ikeasortimentets absolut värsta missfoster till loftsäng trots att sovrumsytan var helt jävla enorm och hon städar undan allt möblemang utan några rejält stora furuskåp som jag känner igen ur fula-vykorts-boken. Visst man kan undra vad hon fick för råd av mäklaren där, men alla har ju sin stil och "smak".

Men då hjälper inte den där skålen med mäklargodis* och några tända värmeljus nämnvärt.

Det jag absolut inte förstår är vilken homestylingskola som lärt ut trixet att fylla en korg med ägg i köket. Vi snackar 25-30 ägg. Vad är det fräsha i det? Det enda jag tänkte på var vad fan de gör med alla ägg. I vardagsrummet hade ett pocket-ex av Coelhos jävla Alkemisten lagts upp lite nonchalant (asmedvetet) som en av tre böcker i bokhyllan.

Summan av kardemumman blev ett "homestylat" hem som skulle fått vilken inredare som helst att bajsa blod i veckor. Och ändå slutade budgivningen på över en halv mille. Galet.

Fotnot: Mäklargodis är den skål med geléhallon som verkar ingå i alla mäklares 3%.

En ny era

Fan vad jag stör mig på små affärsidkare som envisas med att inte ta kort. Det borde verkligen komma ett lagförslag på att alla som vill driva någon form av försäljning ur lokal måste acceptera kort. Jag ska fanimej börja totalbojkotta alla ställen som inte tar kort.

För ett par dagar sedan hade jag ätit lunch med en kollega. Påväg tillbaka till kontret tog vi en omväg och gick förbi Cafè Garbo på Vasagatan. Jag gick in och köpte en ta-med-latte till det hutlösa priset av 32kr och när jag tog upp kortet så sa tjejen på anmdra sidan disken att jag måste köpa för 50 spänn för att de ska ta kort. Jävla CP också!

Det är ännu värre än att inte ta kort alls.

Nu blev jag tvungen att köpa en jävligt äcklig och fet kaka för 18 pix bara för att få loss min latte. Så trött på krångel och sura kortbetalningsregler. De är de som håller på så som gör att det fina med kort blir krångligt. De straffar sina kunder för att banken knullar dem från andra hållet. Jävla bakåtsträvare.

Jag vet att det inte är ett nytt fenomen. Och jag vet att alla som driver småbusiness tycker det svider i deras plånka om man handlar för mindre än en viss summa. Jag vet allt det där. Ingenting är nytt. Det är gammalt. Det är det jag stör mig på så in i helvete.

Från och med nu ska jag aldrig mer fråga om de tar kort. Bara beställa och lämna fram kortet. Om de säger att de tar kortavgift på x antal kronor ska jag bita ihop, hålla käft och betala. Men om de säger att de inte tar kort eller att inte tar kort under en viss summa då ska jag bara gå därifrån. Fan vad skönt det ska bli.

Det är min lilla lilla, men viktiga viktiga hämnd.

Frillmongo

Den här mannen jagas för ett mord.

Av fantombilden att döma anser jag att mannen borde jagas för minst en sak till. Hans frisyr är så oerhört vederstygglig att den med all säkerhet medför allvarliga hornhinneskador på de ögon den exponeras för. En slags frisyrparia. Bara det borde vara så jävla olagligt!

Mäklare

Mäklare alltså. Vilket jävla krämaryrke. De lär ju flabba rätt bra när de kollar sitt bankkonto. Lättare pengar får man fan leta efter. De har fan passerat alla moraliska gränser för hur lätt man får böja upp en råfet årslön. No skills, bara ljug och skitsnack, från ljus till mörker varje dag. Usch.

Det är något väldigt fel när man blir igenkänd av och börjar morsa på en handfull mäklare när man är på stan. Då har man träffat på dem lite väl mycket.

Marknaden är het kan man säga. Det har gått så långt att hela mäklarkåren har kunnat kosta på sig att skrota det gamla klassiska bilförsäljarjiddret. De behöver bara stå där och lägga upp en hög med prydligt ihopsatta objekbeskrivningar. Sedan gör jobbet sig själv. På de sista tre visningarna har mäklarsvinen bara stått och sett oskyldiga ut. Som att de knappt bryr sig ifall man är intresserad eller inte. Man får nästan dra ur dem informationen... om man vill ha någon. Därtill börjar jag bli ganska trött på att gå som en strykarkatt på varenda visning. Det känns fan som att jag och J befinner oss mer i andras hem än vårt eget på helgerna nuförtidten.

Jag har inget förtroende för mäklare, jag ser bara det onda i dem. Och som jag hatar budgivningarna. Som att varenda jävel sitter på en tjock hög monopolpengar och budar loss för skoj skull. Jag skulle tro att det är duktigt mycket fiffel och fula fingrar med i bostadsspelet, och jag som verkligen HATAR att bli blåst. Fy fan vad jag önskar att Janne Josefsson hade varit min farsa ibland. Då skulle vi röja!

De som okynnesbudar upp priserna måste vara den allra lägsta livsformen. Hade jag fått nys om en tvättäkta okynnesbudare hade det blivit ruffa dagar för det lilla livet vill jag lova. Då skulle utrycket när skiten träffat fläkten nog komma nästan löjligt väl till pass för den rackar'n.

En riktigt plågsam grej till med bostadsjagande är att behöva läsa alla satans bostadsbeskrivningar. Jag undrar vem som gör dem. Kanske ingår det någon form av vidrig mall i "Det stora mäklarsvinspaketet".

Följande formuleringar har jag läst så många gånger att jag tror nig ha utvecklat en svårartad floskelallergi (och då jobbar jag ändå som professionell bullshitter): Med ett stenkast ifrån slottskogen, denna ovanligt fina och charmiga lägnehet, i hjärtat av Majorna, unikt, utöver det vanliga, sagolik utsikt & grillmöjligheter, underbart boende, närheten till, med dess rika utbud av, för er som vill njuta av såväl stillhet som puls. Etc. etc. etc...

Max en på hundra är sådär "unik" och "utöver det vanliga". Resten är helt vanliga lägenheter, varken mer eller mindre, förutom något mer välstädade än vanligt och med tända ljus mitt på dagen samt ovanligt mycket citroner i en skål i köket.

Nä, min dotter får bli precis vad hon vill när hon blir stor... så länge hon inte vill bli mäklare.

När grisar startar flygbolag

Nyligen skrev jag om det osannolika eller kanske snarare oförväntade i att en person som Jackie Arklöv registrerar sitt namn som varumärke.

Det mina vänner är INGENTING!

När den amerikanska plastkirurgen Michael Salzhauer skrev en barnbok som ska hjälpa barn att förstå varför deras mammor skönhetsopererar sig. Då tog han konceptet ondska ett steg längre må jag säga. Han måste fan ha säkrat sin plats i Dantes nionde helvetesnivå den killen.

My Beautiful Mommy riktar sig till barn mellan fyra och sju år, och handlar om en flicka vars mamma ska operera näsan, fettsuga magen och förstora brösten.

Det låter ju inte alls stört. Den fyller verkligen en viktig funktion i dagens samhälle. Ställ upp de värsta av de värsta på en rad och de skulle nog ligga bättre till i min bok, än Michael Salzhauer, för ett extraknäcka som barnvakt.

Maffigt erbjudande

Shell kör en tankabilenkampanj med ett sådant jävla mäktigt erbjudande. Men det går ut idag så skynda skynda!

Så här går det till:

Du springer in och hämtar ett stämpelhäfte i kassan på närmsta Shelltapp. Sedan behöver du bara tanka bilen 6 gånger á 30 liter och pang så är en smäcker termosmugg (enl. bilden) din. Men det är inte allt. Fram till den siste augusti bjuder nämligen Shell på kaffe varje gång du tankar bilen. Om du tar med muggjävlen då alltså. Grymt!

Jag förtydligar. Man behöver alltså bara investera i drivmedel för drygt 2200 spänn för att sedan bli bjuden på fulkaffe i en jävla cp-mugg varje gång man tankar inom de närmsta månaderna.

Jag vet inte hur det är tänkt att man ska reagera. Det måste verkligen vara den sämsta kampanjidén sedan djävulen gick i badbyxor. Jag blir på riktigt provocerad av tanken att någon kommit på och faktiskt sålt in det här till något sniket jävla as till marknadschef på Shell.

Fast tanken på att någon sänkt sig så lågt att samla ihop stämplar och lösa in muggen är banne mig ännu värre.

Det finns alltså en gud ändå!

Och en god sådan...

Här är beviset -->

Jackie Arklöv goes branding

Jackie Arklöv har reggat sitt namn som varumärke. Godkänt och klart. Den gamle, legosoldaten, högst motsägelsefulla nynazisten men framför allt Sveriges polismördare nummer ett, har fått en snilleblixt. Fyra meter betong åt alla håll måste kittla kreativiteten. Hur som helst har Jackie blivit sugen på att slå mynt av sitt "kändissakp".

Enligt PRV gäller varumärkesskyddet för undervisning, utbildning, anordnande av handledning och instruktion, underhållning, sport- och idrottsaktiviteter samt kulturverksamhet.

Utbildning? Jag vet inte med er andra men det ligger något väldigt osympatiskt i tanken att gå en kurs som hålls av magister Arklöv.

Instruktion? Jag vill gärna tro att killen har annat att lära ut än hur man hanterar en AK5:a under stress eller liknande. Men det tror jag inte. Och underhållning och kulturverksamhet? Ärligt talat. Undrar om inte handläggaren på PRV fick lite brun smak i munnen när hon godkände det. Fast Allsång på Skansen på direktlänk från kumlabunkern känns faktiskt inte helt fjärran.

Närmast ligger nog ändå att gå ihop med "Brinken". Tillsammans skulle de bilda ett riktigt oheligt tag-team och kunna sätta upp en sjukt röjig barturné där långtidsdömda får festa loss på sprit och roppar.

När grisar flyger har just blivit sanning. Fantastiskt. Hur kan man inte älska världen undrar jag?

Källa: dagensmedia.se

Dagens gymrapport 2: Klamydia

En grej har länge stört mig.

När jag kommer till gymmet för att bränna fett på min lunchrast och varje gång jag öppnar skåpet så täcks insidan av skåpsdörren av ett gigantiskt klistermärke. Det är klamydia.se som i Västra Götalandsregionens regi verkar köra någon form av obskyr reklamkampanj för att locka fler att testa ifall man har fått busklåda nere i sina humhum-trakter.

Jag har aldrig tidigare stött på några andra reklamenheter från samma avsändare. Bara på gymmet. Varför, undrar jag. Är folk som tränar mer benägna att dra på sig könssjukdomar än andra? Är det verkligen så att det är gymmänniskor som toppar ligan när det kommer till att låta sitt kön befinna sig i tvivelaktiga miljöer?

Något är det. Annaras skulle de väl inte ha valt insidan av Fysikens klädskåp till sitt huvudmedia?

Dagens gymrapport 1: Lurvigt läge

När jag stod och duschade efter dagens träning kom det en snubbe och ställde sig mittemot. Jag hoppade nästan till när mitt periferiseende registrerade att det var innehavaren av Guinness rekord i könsbuskage. Fy fan.

Det såg ut som att killen hade satt på en angorakatt och glömt att dra sig ur efteråt. Jag skojar inte.

Visst, det är fint med människor som vågar gå emot kroppsideal, grooming och sån skit. Naturlighet i all ära men det finns väl någon form av gräns. Expilo anyone?

Oneliner-extravaganza

Jag fastnade av misstag framför CSI-miami igår kväll. Jag hatar verkligen David Caruso. Han har väl aldrig gjort något vettigt och nu när han mer eller mindre synonym med sin karaktär Horatio i den där riktigt pissiga spin-off-serien lutar det knappast åt ett uppsving. Själv hävdar han i och för sig, precis som den lilla halvlängdsmannen i iprenreklamen, att han är en förstklassig skådespelare. Ja, eller hur.

Upplägget är enkelt och alltid likadant. Horatio åker från brottsplats till brottsplats, ställer sig med händerna i midjan och drar ultrabanala oneliners som är så kryddade med konstpauser att jag måste hälla i mig en tillbringare lugnande för att släcka branden som uppstår i hjärnans irritationscentrum. Varje sådan oneliner går över i ett rivigt vinjettljud (weeaooouuw).

Jag pallar inte att se hans fönade lugg, pösiga kostym och fruktansvärt töntiga solbrillor. De förstärker uselhetsfaktorn på hela serien. Man får lust att ta ett svidande kvartsamtal med kostymören. Den personen kan ju inte ha fattat någonting alls.

För övrigt verkar manusförfattarna vara riktiga bajsfleppon. Det ter sig högst orimligt att de skulle vara välkomna på en riktig arbetsplats. Vad i hela världen skulle de kunna duga till egentligen... nä, jag kommer faktiskt inte på något.

Men allra värst är som sagt David Caruso. Han är sämst.

Det leder mig osökt in på att det verkar vara något fel på Google. För när man skriver "sämst" i sökfältet och sedan väljer bildsökning, då borde rimligtvis första träffen vara en fet jävla bild på Horatio i sin klassiska investigator-pose. Ingen, jag upprepar, INGEN är sämre än han.

Titta och brinn -->

Appropå bredbandsmisär

Med risk för att bli tjatig så ska jag berätta att jag sitter och gruvar mig lite nu. Ska nämligen arbeta en ansenlig del av dagen på X2000 idag. Fy fan.

Bli inte förvånade om ni under dagen får se en bild på mig, sittade i mitt tågsäte med mina händer på datorns tangentbord på aftonbladet.se. Jag ska se så jävla ledsen och arg ut. Bilden på Lasse Honkanen är ingenting, den jävlen vet inte vad dålig uppkoppling är. Han fattar inte att ingen uppkoppling är bättre än den på X2000. Jag ska fan se till ha vara tårögd på bilden och så ska jag berätta att SJ har betett sig som riktigt storvulna svin.

"De har förstört mitt liv!", ska rubriken skaldera.

Bredbandsmisär

Det här är Lasse Honkanen. Han är missbelåten. Det ser man tydligt på bilden. Inte så konstigt heller. Han fick vänta på sitt bredband i hela fyra månader. Det finns ingen hejd på misären tycker Lasse. De har betett sig som svin, säger han och syftar på sin bredbandsleverantör.

Lasse Honkanen väljer att gå ut i kvällspress och berätta hur man skändat honom. Alla måste få veta hur den långa leveranstiden har gnagt honom. Dag som natt. Det har blivit hans Irak.

Well... så går det när man väljer Bredbandsbolaget.

Jag skrattade gott när jag såg bilden på Lasse Honkanen i Aftonbladet idag. Det är så mycket som är fel. Bilden visar en duktigt trulig man som sitter i sitt vardagsrum. Framför sig har han placerat sin laptop. Jag skulle vilja veta hur det lät när de skulle ta bilden som skulle illustrera Lasses antipati för Bredbandsbolagt.

Jag vågar gissa på att det lät ungefär såhär:

Kom igen nu Lasse. Se sur ut. Riktigt jävla sur. Äh, bättre kan du. Tänk dig att du kommer ut på morgonen och så har någon jävel paffat däcken på din senapsgula Volvo 740. Bra bra, nu börjar det likna något... Fast lite mer trovärdighet skulle inte skada. Hmm... datan lasse, datan för fan. Fram med den så att folk får se hur jävla arg du är på de där bredbandssvinen när du sitter här och surfar trådlöst. Du slå in www.aftonbladet.se också. Bra Lasse, nu kör vi så det ryker. Försök att se ännu grinigare ut bara. Tänk på nåt som gör dig förbannad. Vattenläcka i badrummet, brand i husvagnen eller... Fan Lasse, tänk på Bredbandsbolaget. Jaaaa!

Klick, klick, klick

Perfa! Kom igen nu drar vi till nästa mongo.

Journalisten* och fotografen gör en high five.

* Jag riktigt ryser när jag läser namnet Andreas Victorzon. Det är så hjälplöst på nåt vis att försöka pimpa upp ett -son-namn med ett z. Det är bara dansband och idioter som gör det. Men så jobbar han ju på aftonbladet också.

Markus & Keith

Knarkfarfar Keith Richards är verkligen råtrumpen på Aftonbladet musikrecensent Markus Larsson. Det är jätteroligt tycker jag och vill passa på att först och främst ge Mackan en high five. Det är rätt kreddigt att han av alla recensenter genom tiderna lyckats reta upp Keith så in i helvete. Jag menar de har ju släppt ett hundratal skivor och turnerat i lika många år. De borde rimligtvis ha blivit sågade någon gång innan och lärt sig att hantera det genom att totalt skita i det. Men icke. High Five!



Fan. Markus är ju bara ett litet lönntjockt sillmjölke vars musikdrömmar troligen krossades på blockflöjtslektionerna men som på pojkrummet tjuvlyssnade på vinyl och läste såpass mycket NME att han senare lyckats kvala in som förståsigpåare.

I sommras skrev Keith till Dagens Nyheter och krävde att få en ursäkt för det dåliga betyget på stenarnas Ullevispelning. Det är så jävla töntigt att det är svårt att greppa. Nu fortsätter han och säger att han fanimej kunde fått Markus skjuten för det risiga betyget ifall han hade velat. Heroinet verkar inte kunna ta ihjäl honom men det har åtminstone fått honom fucka upp sina referensramar rätt så duktigt. Han beter sig som en tjurig tonåring. Han kan verkligen inte släppa att Mackan tyckte att de sög fett. Åhh jag är nästan avundsjuk på Markus. Att lyckat reta upp mister Leatherface så. Det är vackert... snudd på bibliskt.

Jag tror att de egentligen är lite kära i varandra. Att de skulle trivas rätt så bra ihop. De kunde träffas och jamma lite. Starta upp en fräsch duo. Keith på gitarr och Mackan på sång. Keith kunde lära Markus att knarka. De skulle bli precis som det gamla radarparet från Villa Medusa som och också startade band. Ni vet han den tjocke killen som påminner om Hurley i Lost och den där sköna ADHD-killen som senare teamade upp och blev spritpolare med Robinson-Robban. De hade ju samma förnamn till och med.

Man ser på dem att de egentligen vill. Och det skulle bli perfekt.

Frågan är bara vem som ska ta första steget. Jag tycker att det lutar år Markus. Keith är nog alldeles för stolt.

Miljöaktivisten i mig

Miljöaktivism är ett slitigt jobb men någon måste ju göra det också.

Jag har äntligen hittat ett sätt att aktivt bidra till att minska den globala uppvärmningen. Det är bra för alla och extra bra för isbjörnarna som börjat drunkna ihjäl för att det inte längre finns tillräckligt med sköna isflak att hänga på.

Ben & jerry's nya Baked Alaska är inte bara jävligt smarrig med sin makalöst goda vaniljglass fullproppad med marshmallowsvirvlar och isbjörnar i vit choklad. För varje såld förpackning går nämligen en slant till att styra upp klimatet en smula. Med det i tanken gör det inget att en bytta kostar 55 spänn tycker jag.

Jag råder alla andra att prova på lite hårdför miljöaktivism. Det är gott för själen. I dubbel bemärkelse. En mäktig känsla. Jag känner mig lite som McGyver när jag sitter i kallingarna framför min tv och gräver djupa hål i den förädiska glassmassan och samtidigt vet att jag troligen gör mer nytta än de alla de där sura gummibåtslirarna från Greenpeace. Visst är det duktigt att göra punktinsatser, de behövs med, men jag tror mer på det globala miljöarbetet.




Jag inser nu att jag sitter här och snackar mig varm om de gamla hippieflummarna Ben och Jerry. Igen. Jag borde fan göra slag i saken och göra dem till min alldeles egen pro bono-kund. Det enda jag vill ha i uppskattning är lite krispiga glasscheckar. Samarbetet måste ju kännas fruktsamt åt båda hållen. Jag tror bestämt att det är dags att höra av mig till marknadsavdelningen. För även om det känns fint att jobba med miljön så aktivt som jag gör så kan det inte skada att få lite gratifikationskuponger så att jag kan prova om det är någon annan riktning inom välgörenhet som jag kan tänkas engagera mig i.

De har ju en ny smak till som heter Bohemian Raspberry där överskottet går till att bekämpa AIDS via Freddie Mercurys minnesfond.

Vem vill inte vara med och bota AIDS liksom?

No waffels for old men

Idag är det våffeldagen men det gynnar inte mig ett skit.

Jag är inne en bra bit på mitt 31:a levnadsår en ägger inte ens ett våfflejärn. Deppigt. Ska det behöva vara så?

Nä, nu blev denna skitdag ännu ett snäpp sämre. Helt otroligt.

Jävlar i isberget

Idag råder det istid på kontoret. Rent ovärdiga arbetsförhållanden. Ett fryslager låter svettigt i jämförelse. Jag har druckit fem koppar kaffe och klockan hittills. Jag sitter med jackan på och huttrar ändå. Jag vill hem. Jag känner mig förbannad och ganska desperat. Jag är beredd att göra nästan vad som helst för lite värme.

Jag hade lätt klätt på mig den här snajdiga kånkelbärskostymen om det var en garant för lite hetta.



Snart är det iallafall lunch. Skönt. Då ska jag gå ut och värma mig...

Och kanske köpa upp en stans fetaste kupévärmarpark.

Jävla Colin Nutley

Jag minns hur jag satte i halsen och sedan nästan kräktes av skratt när jag såg trailern för Richard Hoberts livsflopp Tre Solar. Ni vet den scenen när man plötsligt får se Persbrandt i sin misslyckade medeltidsfrisyr. Jag minns att det kom tårar innan jag fattade mig och faktiskt tänkte att Hobert måste haft en sådan jävla hake på honom. Han måste typ ha kommit på Persbrandt med att tungknulla Lena Endre på någon branschfest eller något i den stilen. Ingen skulle väl ta en sådan roll för pengar. Persbrandt såg ju för fan dubbelt så dum ut som Jan Banan i Torsk på Tallin.

Ungefär samma sak hände när jag såg trailern för Colin Nutleys nya film Angel. Jag satte i halsen och nästan kräktes. Fast inte av skratt den här gången. Jag blev lack.

Mannen som gav svensk film ett hopp i början av nittiotalet med Black Jack och Änglagård har uppenbarligen börjat hata Sverige. Det började jag ana när han tog Liza Marklunds skit till vita duken. Och sedan dess har det bara gått utför. Fan.

Precis när jag började tycka om den feta chostiga jäveln Rolf Lassgård på riktigt. Då castar den lille vidrige britten in honom till rollen som rocklegend, ett het omöjligt uppdrag såklart. Det är ungefär lika lyckat som att återuppliva den lilla bögiga handdockan Skurt och låta honom och Inga-Maj spela huvudrollen i Der Untergang, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern.

Jag må ha skrattat när jag såg trailern för Tre solar. Men en trött och köttig Rolf Lassgård som ser ut som en sliten porrfilmsregissör i sin hårdblonderade knullpage och välansade skäggväxt i syltburksmodell och försöker övertyga som rockstjärna - det är bara ledsamt. Det uppstår helt enkelt för många mentala hinder för att jag ska kunna skratta rått åt det värdelösa den här gången. Jag satt bara och gapade.



Scenerna där hela gänget står på scen verkar närmast skrämmande. Vad tänkte han på egentligen, Mr Nutbag? Han har tagit i så att hela filmteamet måste ha bajsat på sig. Slow motion, mtv-klippning, Carola-fläktar, poser och varenda trick i boken. Ändå blir det så fel så fel så fel... Att se Rikard Wolff som Dregens pappa är lika irriterande som det måste vara att dras med sprickor kring ändtarmen.

Och då har jag fortfarande bara sett trailern.

Grejen är att jag plågas SÅ av obehag när jag ser trailern. Så till den milda grad att självspäkaren väcks till liv inom mig. Jag börjar fan bli sugen på att se det alla talar om. Jag kommer troligen göra det och sedan kommer jag hårdhata mig själv i några veckor innan jag kommer starta en namninsamling för tvångsdeportering av regissörsaset. Det kommer bli mitt livsmål. Jag vet det.

Fan också!

Etiketter: angel, colin nutley

Vikten av en bra fantombild

Det gör lite ont i hjärtat varje gång jag ser lappar om borttappade katter och hundar. Klumpimagenläge liksom. Jag tänker på de som saknar sin pälsiga lilla rackare och så minns jag hur alltid att jag fick en dödsångestattack den gången när morsan och farsan hyrde Lassie när jag var liten. Jag har alltid varit jävligt blödig och tokvägrade även att gå och titta på E.T som ALLA andra gjorde när jag fick höra klasskompisarna berätta hur jävla ledsam den var. Jag ville flabba när jag gick på bio, inte lipa, och jag fattade nog vad det där lilla bruna skrynkelmongot med sina ledsna ögon och fräsiga fingertelefon skulle göra med mina tårkanaler. Nejserrubob!

Igår gick jag förbi en lapp som var uppsatt vid Majvallen. Det rörde sig om en upphittad katt för en gång skull. Phew, tänkte jag, då vet vi andra att katten har det bra och slipper smittas av samma ångest som ägaren. Men det var något som inte stämde. Jag stannade upp, gick tillbaka och mycket riktigt.

Den som hittat katten hade gjort en liten affisch som tydligt förklarade att en liten spräcklig katt hittats på Paternostergatan samt telefonnummer. Så långt allt gott. Sedan hade de lagt in en fantombild på katten och den talade tvärt emot texten. Den visar tydligt att katten är enfärgad, troligen vit och INTE spräcklig alls. Fan så jävla klantigt, eller kanske rent av elakt. Alla vet ju att en bild säger mer är tusen ord, så istället för en potentiell solksenshistoria ser det ut som att dramat aldrig kommer få sig ett lyckligt slut.

Katten kommer mot sin vilja få bo kvar hos upphittarna som i värsta fall slarvade medvetet för att ingen skulle känna igen katten och inte heller höra av sig. Den nya familjen kommer känna av missnöjet och istället för att älska sin kidnappade familjemedlem kommer de till slut börja hata den. Det i sin tur kommer leda till att katten slängs ut på gatan och kommer få ett liv med hoppande mellan fosterhem, den kommer hamna i dåliga umgängeskretsar och börja missbruka sillarens, bli tjock avdankad och håglös. Det kommer helt enkelt gå rätt åt helvete för den lille kattrackarn och allt kommer bero på den där vansinnigt dåliga fantombilden. Usch, det riktigt knyter sig i magen nu när jag tänker på det.

Det ser inte bättre ut än att om det här ska få ett lyckligt slut kommer jag bli tvungen att ta tag i det personligen.

Glad påsk på er förresten!!

Vinn ett fikakalas från helvetet!

När jag var på Hemköp häromdagen och precis skulle passera kak-avdelningen så blev jag hotad av två riktigt jävla otäcka typer med huggtänder. De satt på en pall Brago-kex och stirrade på mig med sina tomma lattjolajban-leenden och sa: Vi kommer hem till dig. Din jävel!

Givetvis pissade jag ner mig direkt!

Fika har för mig alltid varit förknippat med en starkt positiv känsla. Och jag borde fan veta för jag växte upp i samma stad som den där kexfabriken ligger. Jag minns att det var ganska angenämt att komma ut på kyliga höstmorgnar och andas in doften av nybakade kex påväg till skolan. Jag gillade allra mest de dagar det luktade brago. Den lätta vaniljdoften färgade luften precis lagom. Dag för dag, år för år indoktrinerades min hjärna och kopplade ihop fika med 99,9% mys. Det var bara en enda kakdoft jag kände stark aversion mot och fortfarande växer det i munnen på mig när jag ser sådana där tjocka tekakeaktiga pepparkakor. De har ensamma alltid representerat det där 0,01% dåliga med fika.

Ända tills för några dagar sedan.

Det fantastiska kakföretaget har av någon outgrundlig anledning godkänt ett helt vansinnigt kampanjförslag där en tävling mynnar ut i att man kan vinna sitt livs fikakalas. Det låter ju inte så pjåkigt. I textform. Men med påhänget med Markoolio & Tobbe Trollkarl blir fikakalaset genast lika brunt som de där satans pepparkakorna.

Tanken är att man ska köpa några paket Ballerina och istället för ett skönt pris kan man i värsta fall få ett straff i form av hembesök av nöjessveriges två största mediahoror som kommer och spexar för dig medan du mular i dig av en tjockt uppdukad kakbuffé. Fy fan! Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett värre fikabesök. Jag skulle skruva på mig i ren och skär ångest.



Titta bara på bilden. Vad i helvete är det med dem? Vad flabbar de åt egentligen? Det är leendet hos två personer som lyckats förhandla till sig ett perverst stort reklamarvode. Eller så har de just sodomerat varandra i baddarsmeten.

Jävla Göteborgs Kex. Begreppet "fikakalas" kommer aldrig bli detsamma igen. Och jag kommer aldrig mer köpa ett paket brago.

Seg i pallet

Jag tror att jag lyckats få till en perfekt lobotomibakfylla. Känner mig helt hjärnförlamad. Jag förstår inte vad någon säger till mig. Jag kan se deras läppar röra sig men det händer liksom inget. Jag skulle behöva en dövtolk som kunde förklara allting för mig idag. ALLT.

Det är en sån dag idag helt enkelt. Lika bra att gå hem.

Hett tv-tips!

Trots att jag tycker att Filip och Fredrik är ungefär lika spännande och intressanta som valfri Per-Gessle-text måste jag bara tipsa om kvällens premiäravsnitt av "100 höjdare" (kanal5 kl 21.55).

De båda skojarna besöker nämligen min personligen absolut värsta mardröm; läderpervot Harold Iveys enkla boning.

Harold är en mycket störd man vill jag lova. Han är så sjuk så sjuk så sjuk så... Brrr!!

Jag ryser så att huden knottrar sig och täcker 100% av min lekamen. Jag kan banne mig känna pungens gåshud genom mina jeans och får nästan en smakförnimmelse av välanvänt latex-susp. Av bara tanken. Fy fan!

Kolla själva. Det ska i alla fall jag göra.


Stort tipstack till en trogen läsare som heter jonas.

Höjden av ironi

MÅSTE vara att strypas ihjäl av sitt trygghetslarm. Jag kan inte komma på ett deppigare klump-imagen-scenario. Tror inte ens att Todd Solondz kan toppa det.

Och för att riktigt markera det ledsna i olyckan har Expressen valt att arrangera en bild. Kolla in skinssoffan. Snacka om svenskt socialrealistiskt ultra-depp.

Läs mer -->

Isstorm

Igår tänkte jag att fan om man skulle ta och byta till sommardäck. Det är ju så gött väder.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan i helvetes jävlar vad jag hatar snö och is och skit.

Aldrig får man vara glad.

Kapris

Jag har fått en fet hangup på rostad bagel med tonfiskröra. Kafé Zenit har den bästa tonfiskröran för de riktigt strösslar med kapris och jag gillar kapris. Som fan.

Jag anser att kapris är sjukt underskattat. Den lilla sköna kaprisknoppen har blivit stigmatiserad som äcklig och fått oförtjänt dåligt rykte. Det är fel. Det gör mig förbannad. Kapris är förjävla bra. Jag gillar smaken. Särskilt i tonfiskröra.

Därför vill jag slå ett slag för och hylla kaprisen. Växtvärldens absoluta underdog.

Nu ska jag ut och fyllna till på öl.

En hård man

Tog vagnen till Majorna nyss. På Vasaplatsen hoppade en vettskrämd svenssontyp kring 50-strecket med en konstig pagebesläktad frisyr på. Efter honom gick en svart man i samma ålder med dunjacka och en färgglad mössa och hotade vilt och ganska högljutt. Den svarte mannen var irriterad, det var tydligt.

Han skrikväste liksom i stötar och betonade ord för ord. Riktiga otäckheter. Det var faschinerande. Snudd på filmiskt.

I am going to put my KNIFE into you. Do you hear me!? My KNIFE man. I will put my knife into you. MOTHERFUCKER. I am going to KILL you!!

Jag satt just och skrev SMS. jag rörde inte en min. Låtsades som att jag inte hörde ett pip, trots att en döv person knappast skulle missa det verbala tumultet. Rutinen har lärt mig att ögonkontakt är en säker smittoutlösare och jag kände mig inte det minsta upplagd för råkurr, som man brukar säga. Svennegubben flydde in i vagnen och hans antagonist lutade sig in och fortsatte hota. Jag undrade vad det var som retat upp honom så. Svennegubben såg så oförarglig ut. Det skulle vara page-frillan möjligtvis som tände vredens gnista.

Samtliga medresenärer red ut situationen med den klassiska strutsmetoden. Ingen ville riskera en omriktning av de tourettska mordhoten med den eventuella bonusen att få känna smaken av blankstål till följd. Förutom en tant på 80+ som lackade ur på okvädningsorden och började mana på den vrede mannen att vakta språket och sticka därifrån. Modigt kan man tycka. Dumt säger jag. Lätt att vara katig när man har levt och lämnat sina bästa år bakom sig.

Jag tyckte lite synd om offret men samtidigt njöt jag av hur hård den misslynte lät. Dörrarna stängdes och den arge mannen stod kvar och svor. Hans hållplatskamrater tittade glosögt på honom.

Jag log brett för mig själv och tänkte att det här måste jag berätta.

En dildo i gröna rummet

Appropå melodifestivalen och det faktum att Nordmanmedlemmarna ser ut som två penisar kunde mitt norra öga inte heller undgå att lägga märke till att Michael Brinkenstjärna var deras påhäng (vilket stärker min antipati för Hemlin & Co ytterligare).

Brinkenstjärna satt där i gröna rummet och riktigt mös som den kukatrapp han är.

Ja, jag tycker att Michael Brinkenstjärna ser ut som en dildo. Lika plastig, oäkta och själlös som en dildo. En ådrig men inte särksilt grov dildo, utan mer sladdrig och lite köttigt fet jello-dildo. Att ha affärer ihop med honom verkar dessutom ungefär lika fräscht som att köpa en använd dildo på Blocket. För det är ju så att den gamle Brinken faktiskt lever på att penetrera gamla avdankade dokusåpe-rack med sina sprit- och knullturnéer. Så kan det gå.

Det är ett smutsigt och fult jobb. Men någon ska ju göra det också och vem är bättre lämpad att kladda ner sig där ingen annan vill vara än just en dildo?

Rätt man på rätt plats skulle man kunna säga.


Etiketter: brinkenstjärna, dildo

Det bästa av en värld... och det sämsta av en annan

I fredags var jag och J och tittade på Tomas Andersson Wij på Trägårn. Det var magiskt bra. Bättre medelklassvemod finns inte skildrat i detta land. Hans texter är gåshudsframkallande (den bra gåshuden). Hans mellansnack toppar The Hives. Det finns något avväpnande i hans superakademiska torrhet. En skön självdistans, mycket värme. Han borde skriva en roman eller en novellsamling. Det hade troligen blivit den bästa.

Igår kollade vi på mello. Andra chansen. Carolas och Andreas Johnsons förlust mot Nordman. Det är lika galet som fint att svenska folket enats så och bestämt sig för att inte släppa upp Carola till globen. Oavsett. Men Nordman. Ska det vara så ska det fanimej vara tydligen. Med facit i hand hade troligen en haschare utrustad med didgeridoo och lavemangshow plockat hem folkets röst före Androla.

För övrigt tror jag faktiskt inte att jag kan komma på ett värre uppslag till tävlingsbidrag än att låta två rakade penisar spöka ut sig i snapphanekläder och till en folkmusikinspirerad låt köra lite klassisk häxbränning på scen. Sedan ryser jag av blotta tanken på nyckelharpans existens. Man kan nog säga att jag hatar nyckelharpor. Det är det töntigaste skitinstrumentet som finns. Det är mer kuk i en mungiga. Och när jag ser Håkan Hemlin tänker jag bara på Dr. Evil i Austin powers. Svenskarnas ohyggligt dåliga smak blir med ens så otroligt verklig.

Fast det var kul att se Carolas min när beskedet kom. Den kommer för all framtid finnas i mitt bakuvud och illustrera det gamla uttrycket blåst på konfekten.

Lite bajsnödigt

Det här med att blogga. Det har börjat kännas lite bajsnödigt alltså.

Från början var det bara kul. Då skrev jag om all möjlig skit som jag reflekterade kring och störde mig på i min vardag. Det kunde vara högt och lågt, seriöst eller oseriöst, genonmjobbat eller inte alls, kanske knappt en tanke och i vissa fall bara ord. Det var kul.

På senare tid har jag känt mig begränsad. Inte bara för att folk omkring mig läser och för att det ibland gör min vardag lite jobbigare. Egentligen skiter jag i det ganska så mycket. Det som begränsar mig är att jag börjat känna en viss press att bräcka mig själv gång på gång. En dålig press som gör mig till en dålig person, en person jag egetligen inte är, men framförallt blir det hela tiden svårare att hitta saker att skriva om. Jag kan bara jämföra med hur jag tidigare fick ett uppslag bara jag gick utanför dörren. Det var mer lekfullt och mindre pretentiöst. Och jag som hatar prettogrejer.

En gammal kollega satte nyligen fingret på fenomenet att bloggsvenskan har tagit helt abnorma former. Att bloggare tenderar slå knut på sig för att lyckas avla fram det mest kreativa superlativet. Jag kände mig träffad. Det är ju själva grejen med mitt bloggande. Att testa språket; att tänja dess gränser lite. Använda roliga ord som jag aldrig kommer få använda i mitt arbete. Ord som bajsrunka.

Det som gjorde att jag kände mig träffad var egentligen inte det faktum att han hade rätt. Jag gillar att leka med språket och överdriva i tid och otid. Det är min grej och det kommer jag fortsätta med. Det som träffade mig var att jag insåg att jag faktiskt börjat slå knut på mig själv allt oftare. Jag känner mig osympatisk och försöker hela tiden toppa och höja nivån för att vara till lags på ett äckligt sätt, så att jag ska slippa kommentarer om att du kan bättre än så och att du gnäller på meningslösa grejer. Jag har börjat ta åt mig och försvara mig. Helt i onödan. Vaffan. Jag har inget som helst jävla ansvar att prestera. För att kunna vara bra måste man tillåta sig att vara dålig, annars blir man bara dålig och lite bajsnödig. Det är där jag är nu.

Från och med nu tänker jag skita i nivå och ton. Igen. Jag tänker skriva om precis det som faller mig in. Det är roligare så. Iallafall för mig. Och det är bara då det kan bli riktigt riktigt bra.

Sveriges alldeles egen moralführer

Åh, nu är tant Skugge i toppform skulle man kunna säga.

När jag läste rubrikerna på hennes senaste krönikor anade jag nästan direkt att det skulle innehålla lite numera klassisk skuggesignerad moralfascism. Och mycket riktigt. Hon gör ingen besviken.

Skugge ställer sig åter igen över mänskligheten som någon slags superelitistisk radhusmorsa och mässar om hälsa och ditten och datten. Hon vet allt. För hon lever minsann ett för jävla hårt fullkornsliv i sin lilla sura förort med sina vinterkräksjuka ungar. Jag lider verkligen med henne när hon jämrar sig över sitt tunga slit som baseras på räkmackejobb som lajlaj-krönikör och överbetald tantbloggare samt en massa annan skit såklart. Det kallas tristess.

Nä, livet har inte varit snällt mot Linda. Det kan inte vara lätt att leva Linda Skugges liv, det förstår alla, men hon är ju så härdad nuförtiden. En riktig multiförmåga. Och så vet hon ju hur saker och ting ska vara.

Det är lika vackert varje gång hon ondgör sig över unga och snygga tjejers naivitet med riksmedia som spelplan. Eller över alla lata svin som tar en cigg ibland eller en öl kanske till och med, som inte fattat vilken belastning de är för samhället. Allra bäst är hon ändå när hon dissar de mängder av otacksamma barn som ringer in med sin skit till Bris jourtelefon. Lipsillar är vad de är som borde tvångsskickas till det där Afrikat för att få lite perspektiv (bonus för extremt nyskapande åtgärdsförslag) och lära sig lämna linjerna öppna för de barn som verkligen behöver stöd. De som blir minst torterade och systematiskt sexutnyttjade hemma, varje dag.

I sin krönika "Sluta dalta och ta konsekvenserna" lägger hon frikostigt fram sin härligt socialdarwinistiska idé om att alla medborgare borde ha ett eget skattekonto där var och en betalar för sig själv och sina val. Då gäller det att leva sunt och hålla sig frisk, säger en Linda som är uppenbart trött på att betala för andras släpphänta liv. Rökare och överviktiga ska fanimej få betala. För att inte tala om alla klemiga kvinnor som nu, en bit in på tvåtusentalet, inte längre är beredda att ödelägga sitt underliv vid en förlossning och istället okynnessnittar till sig ungen. Budskapet är enkelt. Vill man ta genvägar här i livet får man bända upp plånboken lite extra. Visst är det svårt att inte hålla med henne. För tänk vilket underverk ett personligt skattekonto skulle göra på alla nöjesabortörer och asjobbiga cancerpatienter. Det daltas så mycket.

På slutet skojar hon till det med att om hon skulle starta ett parti så skulle det minsann heta: "Fascistpartiet – vi som jobbar hårt och älskar fullkorn".

Kul. Men vad säger det mer om henne än att hon är jävligt otäck och har en jämn avföring?


Länk: Linda Skugges yta på expressen.se -->


Etiketter: linda skugge, bitterhet, socialdarwinism

Hyvää!

Det är fredag i ett vardagsrum i ett land nära oss.



Så galet hårt, så otäckt, men framförallt något alldeles vansinnigt finskt.


Etiketter: finland

Ingen Bruce är för lite Bruce

Fan jag sitter här och fluktar bland biljettockrarna på blocket.se och försöker i en slags avmätt desperation hitta två biljetter till Bruce Springsteen den 4:e eller 5:e Juli på Ullevi. Jag skulle så gärna vilja gå. Jag är beredd att betala överpris men det får fanimej finnas någon måtta.

Ett riktigt avskum till människa försöker kräma ut åtta papp för tre sittplatser (jag vill iofs helst ha ståplats om jag får vara lite picky). Jag blir så förbannad av att hon ens kan med att försöka. Jag hoppas hennes biljetter självantänder och tar med sig hennes bostad. AS!

Om någon råkar ha två biljetter till övers och vill att de ska hamna i en fin familj. Maila!

Upptäckt och insikt

Då och då har jag frågat mig var riktigt tjocka människor hittar sina kläder. Jag menar inte allmänt överviktiga och feta personer utan de som faktiskt dras med ultrafetma. De flesta klädbutiker har inte större storlek än XL. Det största jag har sett är XXXL. Nu vet jag bättre.

För ett par veckor sedan hade jag och två kollegor ett ärende ute på Hisingen. Vi tog bilen och begav oss. När vi kom åkande på Lillhagsvägen såg vi på vänster sida en butik som heter "Bigsize" och som på skylten stoltserar med sitt storleksintervall från S - XXXXXXXXL. Vi svängde av. Och vi gick in.

Det var packat med kläder. Allt hängde huller om buller men var smart sorterat efter fetmagrad. För att förenkla för både personal och kunder hade de använt sig av en slags storlekslingo som verkar gå ut på att skriva siffran för hur många X storleken innehåller (ex. 4XL, 6XL och 8XL). Först trodde jag den var påhittad men misstänker nu att det är ett universalmått. Vi hittade ett ställ med hawaiiskjortor i största storlek. Jag skojar inte när jag säger att den var stor som ett mammutskynke. Vi snackar inte centimeter mellan X:en i de grövsta storlekarna. Vi snackar löpmeter.

Jag blev ledsen. På riktigt nedstämd. Dels av det faktum att just den butiken ligger ute i den del av Hisingen som får Tjernobyl att framstå som ett färgsprakande paradis. Men det som tyngde mig mest var att butikens existens ringar in och uppmärksammade mig på ett samhällsproblem som de flesta nog är vana att det skojas om och uteslutande hänvisas till det stora landet i väst.



Deras logga ser vid en första anblick ut som en valnöt med slängkappa men när man kommer nära så förstår man att den ska symbolisera en överviktig person med kläder. Kass psykologi måste jag säga. Hade jag behövt köpa kläder i samma storleksklass som en husvagns förtält hade jag nog inte blivit särskild uppmuntrad av att se den lilla valnötsmannen.

Vi åkte vidare och en konstig tystnad fyllde bilen för en stund.

En fin fulkina med dåligt klientel

Var och köpte lite tamedmat på en fulkina härom dagen. Evergreen i Majorna. Det är ett riktigt lesset ställe med ljusrosa och mintgrön färgsättning, kryddat med en del osköna vulgo-attiraljer av asiatisk modell. Det som gör att Evergreen känns lite extra sorgligt är att förutom det klassiska alkishänget så är de inhysta i en lokal som mycket väl kan ha rymt en statlig instans i stil med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket eller någon annan form av dagverksamhet.

Det är lite synd om dem. De förtjänar bättre. Deras krubb är mycket gott.

Som servitör jobbar en utvecklingsstörd kines. Han är glad och käck och trots att min flickvän J tidigare haft en personlig vendetta med honom, rörande möjligheten att addera tofu eller inte i en vego-rätt, gav han oss rabatt. Rätt så storsint.

När vi kom in var vi, som man i de flesta fall är när hämtmat hamnar på bordet, våldshungriga. Då är som bekant även humöret lite krokigt... eller åtminstone tålamodet.

Det sista jag är sugen på när jag är svinhungrig och väntar på att mitt kinafräs ska packas ner i påsen är ett s.k. stressrelaterat störmoment. Det är förövrigt det sista jag är mottaglig för i restaurangmiljö oavsett hur tacky stället i fråga är.

Därför blev jag akut dräpsugen när sonen (en ungjävel på 9-10 år) till något av paren i ett sällskap drog sig undan och beslöt att fördriva tiden genom att testa varenda en av sina uppskattningsvis 200+ polyfoniska mobilsignaler. Jag höll seriöst på att få en hjärninfarkt. Samtidigt åkte hans syrra fram och tillbaka i lokalen på sina råfräsiga dojjor med inbyggda rollerblades. Det skrapande ljudet skapade en extra dimension av irritationsframkallande ljud och när hon gång på gång körde in i olika delar av möblemanget kändes det som att någon näckat mig och rullat mig i klipulver.

Jag tittade bort mot föräldrarna. Desperat. De ingick i ett riktigt skönt och dysfunktionellt trailerparkposse och tog ingen större notis om att deras avkommor rev upp helvetet för alla andra (inkl. personalen) på stället. Förmodligen är de så formade av sin empatihämmande vardag att de inte fattar att sådant beteende inte är socialt gångbart. Alls.

I det läget dagdrömde jag en kåtdröm. Jag var en hård och tuff kille. En med kraftigt mycket av den mest osympatiska sortens pondus. Den som bara de mest erfarna Hells Angels-snubbarna har. Jag reste mig upp, gick bort till bordet och fäste blicken i hela sällskapet. Sedan harklade jag upp en riktigt vidrig snorlobba och placerade den i pappans strimlade biff med bambuskott och snabbt som satan fistade jag mammans tallrik med friterade räkor. De skulle bara titta och darra som bambi på den hala isen. Och hålla käft. Jag skulle peka på utgången och säga att de hade fem sekunder på sig att sjappa...

Sedan var vår mat klar och jag tog emot påsen, kastade en bajsbrun blick mot sällskapet och hårdhatade deras barn helt i linje med mitt vanliga, fega och tysta manér. Jag kände mig så dålig så dålig så dålig...

Men nu är det bra igen.

Svar på tal

Blir man prankad offentligt hör det till att man prankar tillbaka. Minst tre gånger så hårt. Förra veckan länkade jag till Sarah Silvermans roliga prank (I'm fucking Matt Damon) på Jimmy Kimmel.

Här kommer Jimmys svar:




Etiketter: jimmy kimmel, sarah silverman, matt damon, ben affleck

Preventiv uppmaning

Jag vill inte vara moraliserande eller så. Men jag hittade en grej på nätet och känner att min skyldighet som medmänniska tvingar mig att rikta en liten uppmaning, i all välmeninng, till alla engångsliggare därute.

Använd kondom. Minst. Det kan gå så illa och kan leda till så ohyggligt ettriga och svårbotade fylleknullsjukdomar ifall man har otur och dåligt omdöme.



De värsta kan ta 18 år att bli av med.

Dolce&Gabbana-killen

Igår var vi ute och promenixade i haga och kollade i butiker. Det är en väldigt tragisk känsla när man inte har pengar till fika kvar på kontot ens. Men det var ändå ganska soft. Sedan kom vi in i någon liten ryschpyschaffär som sålde ljuslyktor, tvål, kuddar, te, rökelse och en massa annan skit.

Jag blir tokig av affärer där en miljon exotiska lukter ska samsas om min uppmärksamhet. Fast den här gången var det något helt annat som fick mitt fulla fokus. In i butiken kommer en kille klädd i dyra designerkläder. En sådan sköning som bleker sina tänder kontinuerligt och har stående bokning på manikyr. En riktigt fuktighetskrämskille. Det syntes tydligt att han ville se dyr ut. Och han såg dyr ut.

Ända tills jag fick syn på hans frisyr. Han hade klippt till en riktigt fräsig avenynattklubbsfrisyr. Mousseindränkt framåtkammad med lite långt i nacken och rakad på sidorna. Det var verkligen asfult. Men för att riktigt toppa hade han tvingat den stackars frisören att raka in lite mönster på sidopartierna.

På ena sidan hade han rakat in en slags sol med böjda strålar. Det såg givetvis inte klokt ut men i jämförelse med D&G-loggan han hade rakat in på andra sidan kändes det nästan tilltalande.

Killen hade alltså på allvar rakat in D&G i sitt hår. Han kändes ungefär lika dyr som en plastpåse från Netto.

Jag kunde bara inte sluta glo och han såg det. Inte lätt att missa någon som står och glo-gapar som en strokepatient. Han gav mig en svinsur blick när han passerade på väg ut igen. Jag tror han förstod att jag inte var särskild impad.

Det är för mig helt obegripligt hur en människa uppenbarligen helt utan ironi (ingen hade gjort en så rubbad grej för att vara ironisk) kan välja att raka in ett mönster i skallen. Att raka in en D&G-logga i sitt huvud och gå runt på stan är så jävla verklighetsfrämmande att jag faktiskt inte trodde det var sant först. Att det var en buttericksförklädnad och att killen var påväg till maskerad utklädd till groupie/manligt fnask åt något modehus. Men han skämtade nog inte. Jag kunde riktigt föreställa mig att han hade rakat in Louis Vuitton på bröstmattan och tatuerat in Dior på pungen.

Vi gick och köpte tamed-fika på Steinbrenner&Nyberg och jag klagade hela eftermiddagen över hur jävla sjuk i huvudet han måste vara. Jag blev så trött när jag såg honom för det är precis sådan galenskap som ger mitt lilla hopp om mänskligheten nådastöten.

Sedan rakade jag in S&N i skallen. Eller också inte.

En riktig kuk till konstnär

Läste igår om en riktig flane som kallar sig Pricasso. Fyndigt. Han heter egentligen Tim Patch och målar tavlor. Med kuken... och lite med röven.

Han matchar precis profilen för en sån där kille jag får lust att ge ett ordentligt spontanstryk.

Läs mer här --> 

Stress

Fick en länk skickad till mig igår. En extremt osoft länk. 

Det är en världsklocka med diverse räkneverk som baseras på siffror från ett antal olika källor. Fy fan vad stressad jag blir av att sitta och titta på den. Ändå kan jag inte låta bli. Det känns som att sitta på 666:ans spårvagn, destination Apokalypsgatan.

Bli stressad du med --> 

Den förskräckliga hissdöden

Det sägs att värsta sättet att dö på ska vara att brinna ihjäl. Jag håller med om att det låter ganska osoft, men på sistone har jag funderat på om den förskräckliga hissdöden inte är ett snäpp värre ändå.

Det finns en varningsskylt som man mer än ofta kan se uppsatt i och i anslutning till hissar. Det är ren skräckpropaganda som gjort att jag alltid fylls av ett litet obehag när jag åker hiss. Tänk om... Skylten visar i lågdetaljerat och ultrapedagogiskt linjeskiss-manér ett scenario på två bildrutor, där en man i första bilden delar hiss med en stor behållare av något slag, i nästa ruta hänger samme man plötsligt fastklämd mellan behållaren och hissens vägg/tak på ett mycket vidrigt sätt. Man behöver inte direkt vara serietecknare för att förstå hur sista bildrutan skulle se ut om skylten hade varit en comic-strip. En socialrealistisk giljotin.

Tanken på att sakta klämmas itu på ett sådant sätt i någon jävla hiss känns sådär. Det toppar branddöden. Det enda jag kan komma på som skulle vara värre är att börja brinna medan man sitter fastklämd sådär. Fy fan.

Det hela ackompanjeras alltid av texten: VARNING FÖR KLÄMRISK.

Jo, jag tackar!

Hur är det möjligt?

Jag har börjat träna. Ja, jag vet att det inte är första gången jag börjar träna. Jag har många gånger gjort mer eller mindre hjälplösa försök att stoppa den deprimerande åldersfetmans (som kommer vid 30+) antågande. Just därför har jag hållt käft om det. Tills nu. Hur som helst. Detta handlar om något helt annat.

Igår när jag var på gymmet och stod i duschen överhörde jag ett mycket skumt samtal mellan två gossar i min egen ålder, eller kanske strax under. De stod och pratade om svenska komiker. Det slog mig att något inte stod rätt till. Den (Kille 1) av dem som drev samtalet berättade för den andre (Kille 2) att han hade sett ett klipp på YouTube med det nya "stjärnskottet" Björn Gustafson.

Kille 1: Han var med i nåt humorprogram... vad hette det nu igen... hmmm... Riksdagen... eller, hmmm... Parlamentet kanske.
Kille 2: Jaha, Parlamentet!
Kille 1: Ja så hette det nog. Har det gått länge eller?
Kille 2: Mmm... Det har gått rätt länge (han tittade sig omkring och man kunde se att han insåg hur jävla retarderad hans kompis framstod)
Kille 1: Jaha ok. Iallafall så fanns det nåt som hette tips från coachen... bla bla bla... Det verkade skitkul.

Alltså. Jag kunde knappt hålla mig. Jag fick sådan lust att skrika: "Men för helvete människa, vilken sten har du bott under de senaste jävla tio åren!?"

Tycka vad man vill om Parlamentet eller vilket annat folkligt underhållningsformat som helst. Hur kan någon person som INTE tillbringat twentyfourseven i koma det senaste decenniet ha missat att det existerar? Det är en enigma, men framför allt är det en bedrift.

Först blev jag nästan förbannad, men snabbt övergick det i ren avundsjuka. Det måste ju nästan klassas som en superkraft. Tänk att besitta förmågan att göra en så fantastisk bortselektering av information. Fy fan vad underbart.

Då hade jag suddat ut varenda Idol- och Let's dance-deltagare ur mitt medvetande per omgående. För att inte tala om hur less jag är på att bli påtvingad alla pressfnask som Carola, Pernilla Wahlgren, Malin Berghagen och Tommy Nilsson och ett drygt hundratal till. All gråtautipressenskit är fantastiskt enerverande. Det tar emot att erkänna hur god koll jag faktiskt har på allsköns doku-mongon. Att Bonde-Fredriks kärleksbekymmer blivit en riksangelägenhet som numera existerar i mitt medvetande. Det är så perverst att jag skäms över mig själv.

Hade jag haft den där duschkillens bortsorteringsförmåga hade Linda Rosing och Fadde varit stjärnor i En annan del av Köping. Peter Swartling hade hade bara varit en vanlig fetis med ruggigt taskigt omdöme gällande ansiktsbehåring.

Och Robert Wells... han hade aldrig funnits till.

Självförnedring

Jag sitter på tåget från Stockholm och försöker desperat surfa med deras jävla stenåldersbredband. Seriöst varför har de ens den tjänsten. Piss och skit!

Uppkoppling ingår i förstaklass-biljetten.

Tanken slog mig hur otroligt förnedrande det måste kännas för dem som måste lyfta röven ur sitt sura andraklass-säte och vara tvungen att springa till bistrovagnen för att KÖPA den risiga uppkopplingen. För att sedan logga in och behöva vänta i 25 minuter på att aftonbladet.se ska laddas in; för att slutligen upptäcka det man egentligen redan visste. Att de har slutat med nyheter helt och det enda som finns att läsa är Plus-material som de verkar tro att någon enda liten ledsen jävel vill betala för. Det är ju som att betala extra för ketchupen när man köper korv. Det enda som är gratis är artiklar om hur idol-mongot Ola nånting blir stalkad av ett ordentligt muppstyre till tjej. För att inte tala om den där förbannade annonsen för Hembingo, där både Kicki korven Danielsson och mannen som legat till underlag för den stora anti-rynkkrämsbluffen, Richard Herrey, fläker ut sig för fickpengar.

Dubbelförnedring. Jag skulle bli så lack.

Fy fan!

Två YouTube-länkar

Techno Viking
Jag är troligen sist på internet med att upptäcka Techno Viking. Det skiter jag i. Jag länkar den ändå.

Det enligt min åsikt allra sämsta med Tyskland. Ett land där dålig smak premieras. Där ingenting är för sjukt. Ingenting.

Klippet visar en råtyskt person av vikingakön som av utseendet att döma lätt skulle kunna ha delat moderkaka med Nordman. Han har valt att nischa in sig mot den klassiskt fräscha asatro-looken och bokstavligt talat dominerar sin del av ledet i år tvåtusens upplaga av Fuckparade i Berlin. Det blir något alldeles extra speciellt när en svinarg viking dansar svinargt till technomusik. Känns inte som ett särskilt långt skott att han fick smeknamnet Techno Viking. Han ser så jävla lack ut. Man skulle kunna tro att det var han som uppfann vreden.

Vi får se hur en kille stökar sig i ledet och genast samlar ihop till en brysk tillrättavisning av technovikingen. Det är fantastiskt. Han hårdrockspekar på honom flera gånger och man fattar att det inte är någon lek. Technovikingen signalerar tydligt att han när som helst kan klyva mannen från rektum och upp till hakan med enbart sina smednävar.

Sedan börjar ledet röra på sig och technovikingen visar hur det ser ut när man bjuder upp till rave i Valhall. Jag lovar, hade någon kommit i vägen för hans moves hade det garanterat lett till en helkroppsgipsvagga. I bästa fall.

En skön sekvens är en kille som servar technovikingen med vatten. De ha ingen ögonkontakt. Han bara smyger upp sida vid sida och räcker över en flarra vatten på ett litet snitsigt vis. Sedan försvinner han bak i periferin igen. Efter en stund komer en kille och delar ut flyers på samma sätt. Vikingen tar artigt emot och river genast sönder den. Underbart obehagligt.

Technovikingen bär ett par jävligt vidriga shorts av bermudamodell som han dragit upp något alldeles vansinnigt högt. Det är aldrig rätt. Inte ens i Tyskland. Men jag skämtar inte när jag säger jag lätt hade valt att smörja in mig i napalm och dansa runt en påskbrasa före att påpeka det för honom.

Ni som inte sett. Se och njut:

http://youtube.com/watch?v=_1nzEFMjkI4


Matt Damon
Jag har alltid tyckt att Matt Damon verkar så sjukt svennig. En ultrames. Likaså har jag alltid tyckt att han är en bra skådis. Bra men trist. Humorlös. Matt Damon har i mina ögon varit ungefär lika spännande som ett paket mellanmjölk. Gör jobbet men är inget man tar med sig på kalas. Kort sagt jag har inte varit särskilt imponerad av Matt Damon.

Inte förrän nu.

Den fantastiskt roliga Sarah Silverman som är tillsammans med Jimmy Kimmel gästar hans tv-show och berättar där att det är en sak han borde få veta. Hon och Matt Damon (nära vän till Jimmy) har satt ihop en liten sång/video där hon tillsammans med Matt framför överraskningen som består av en liten bekännelse som är att hon brukar knulla med just Matt Damon. Mycket roligt. Matt ser så jävla nöjd ut när han bekräftar det hela. De gör det så bra.

Och Plötsligt tycker jag att Matt är en skön snubbe.

http://youtube.com/watch?v=wnVJZkDuVBM&feature=related


Etiketter: Techno Viking, Sarah Silverman, Matt Damon

Konditori Kampanilen

Jag har i bloggform dömt ut många ställen som jag anser verkar ha öppnat franchise i ockerdjävulens imperium. Ihärdigt för jag mitt enmanskorståg mot dessa as, en ganska verkningslös kamp i det stora hela, men viktig för mig. För mitt eget samvetes skull.

Den här gången är det Konditori Kampanilen i självaste Majorna som gjort sig förtjänt av en dissning av grov modell.

Kampanilen ligger i backen ner mot hängmattan, precis i höjd med Sjöfartsmuséet. Det är ett gammalt anrikt ställe som säljer bröd och bakverk och som har en från utsidan sett liten trevlig servering. Det känns som ett klassiskt småstadsfik från femtiotalets Sverige. Sparsmakad inredning. Tårt- och bakelsereklam på väggarna och ett slags altare i teak där bryggkaffet serveras. Ett sådant ställe man ofta säger att man borde gå till men alltid väljer bort. Och det med rätta.

Härom dagen gjorde jag J och Juniorette iallafall slag i saken och gick dit för att ta en fika.

I kassan stod en äldre dam. Hon hade lagt hår och såg ganska trevlig ut. Jag tänkte mig att det måste vara exakt hon det gamla goda uttrycket parant baseras på i kvällstidningarnas kontaktannonser. Vi beställde varsin semla och svart kaffe av fulaste modell. Juniorette ville ha en liten tetra-MER och ett havreflarn. PANG!

127 spänn.

Att handla med sig är billigt, att fika på plats ger istället en stark bismak av utsugeri då prisskillnaden plötsligt är tripplad – helt utan varning.

Jag mådde illa. Jag tittade på kärringjäveln som inte såg ett dugg parant ut längre. Ondskan lös ur hennes ögon. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att hon antingen tog ut en rätt så bred procent i serveringsavgift eller så kostade bryggkaffet närmare trettiofem kronor koppen. Det kanske hade varit ok ifall hennes lilla kondis var beläget i St.Tropéz eller om det åtminstone hade varit ett någorlunda anständigt kafé. Men nu råkar det ligga i Majorna och vara mer likt en ledsen vänthall någonstans i baltikum. Min första impuls var att bara säga glöm det och lämna bygget men den lilla gnutta självrespekt jag trots allt har hindrade mig. Jag fick svälja hårt och flasha kortet. Då kom nästa käftsmäll.

Det lilla kärringaset tog inte kort. Jag frågade vad Juniorettes MER kostade och hon svarade helt ogenerat att den kostade sexton kronor. Det var så abnormt att jag av ren reflex höll på att svälja min egen tunga. Även om vi skulle rycka den skulle vi alltså ändå hamna en krona kort och tant verkade inte direkt vara den bjussiga typen. Dessutom verkade Juniorette extremt oimponerad av den snilleblixten. Min hjärna gick i baklås. Jag bara tittade tyst på haggan och kännde hur det mullrade inombords. En falling down var påväg. Jag ville verkligen fucka upp hela stället för henne men jag gjorde som jag alltid gör och svalde hårt igen. Jag tittade med tom blick på satans fru, på andra sidan disken, utan att säga pip. Jag väntade. På vad kan man undra. Kanske på att hon skulle säga förlåt... jag vet faktiskt inte.

Till slut stack hon iallafall hål på den finska stämningen genom att tipsa om en bankomat längre upp i backen. Vid Bengans (stans största skivbutik). Hon och undrade om jag visste vad Bengans var för något. Hon ville verkligen inte sluta förnedra mig/oss.

Med en dålig känsla i magen gick jag och hämtade ut kontanter och kom tillbaka. Vi betalade och surfikade. Juniorette var svinnöjd och jag kände att jag ville försöka förklara för henne hur osolidariskt det var mot hennes far som bokstavligt talat just hade blivit rånad. Men det skulle inte vara någon idé. I hennes lilla värld är hela livet en "..så-mycket-du-vill-buffé".

Varje gång kärringen passerade tittade jag brunt på henne. Fy fan vad jag tyckte illa om henne då. Hade jag haft en konkursknapp i fickan hade jag tryckt på den minst tusen gånger.

På Konditori Kampanilen verkar tiden ha stått helt still i minst femtio år. Ingen espressobryggare, ingen visakortsbetalning, ingenting. Det enda som verkar ha följt med i tiden, passerat nutid, rusat långt in i framtiden och slutligen gått bananas är inflationen. Det finns kanske inga statligt instiftade lagar mot våldsöverpriser men visst finns det moraliska lagar.

Nej, besök aldrig Konditori Kampanilen. Det är dåligt för hjärtat – på fler än ett sätt.

Torsdag

Hej!

Idag är det torsdag. En helt vanlig jävla torsdag.

En sån där dag ni vet...

Hawaii på jobbet

Jag sitter som en påse bajs på jobbet.

Nacken och axlarna framdragna, musarmen frodas och min rygg är ständigt krökt. Quasimodo hade fan inget att klaga på. Jag misstänker att jag är på god väg att skaffa mig en rejält kronisk missbildning. Eller kanske någon osoft nervsjukdom a la Amyotrofisk lateralskleros (ALS) eller liknande.

Jag har en Ullman på jobbet. Den ska vara the shit om man får tro alla ergo-förståsigpåare. Ett överskattat designmissfoster till stol om man frågar oss som vet bättre. Den suger. Men vad gör man?

Jo, man ber chefen om en Hawaiistol. Den totala ergonomilösningen för alla oss förtappade stackare som dras med kontorskropp. Yeah right.

Självspäkning i "kulturens" namn

Jag har påbörjat ett nytt projekt. Det går ut på att utsätta mig för diverse obskyra kulturyttringar. Egentligen vet jag inte varför, men det är väl en form av skruvat litet självförakt som driver mig. Men samtidigt så njuter jag på något sjukt sätt av att sitta och störa mig på det som i mina ögon är ren jävla idioti.

Först ut på agendan stod estradpoesi vilket föranledde ett besök på Café Hängmattan i söndags. Första deltävlingen inför SM i poetry slam gick av stapeln. Jag J och H köpte oss varsin kall och satte oss till rätta. Bara av att kasta en blick över lokalen kunde vi fatta att det skulle bli en sjuk tillställning. Jag har tammejfan aldrig sett så mycket tadställning, busfrisyrer och bajsnödiga "kulturvänner" på ett ställe tidigare. Fy fan.

Upp på scen ramlade de. Som små rockstars äntrade de secenen en efter en och jag måste tillstå att jag imponerades av deras mod. Att gå upp där och läsa upp sina texter som de själva påstår är sprungna ur deras innersta, trots att alla som hunnit leva ett par år efter gymnasiet fattar att det mesta är hämtat ur en Veckorevyn eller Slitz som någon sedan pimpat med lite "svåra ord" och sedan läser upp stötigt till en spastisk koreografi. Det är starkt. Synd bara att det är en så värdelös kulturform.

Jag kände mig lite usel som gick dit högst ironiskt. Men samtidigt var jag tvungen att se hur det gick till.

Det är en grej att gå upp på scen och läsa en text. En bra text. Men att läsa den som ett mongo bara för att deras husgud Bob jävla Hansson lagt sig till med sådana olater är bara pinsamt. Det måste inte vara så ändå har det blivit praxis.

Värst av allt var ändå värden för kvällen. Ett sådant litteraturpretto har världen inte skådat innan. Killen höll på att driva mig till nervöst sammanbrott varenda gång han stod där framme och skruvade, böjde och bände på stativet. Jag fick lust att skrika till honom att ge fan i stativet någon gång. Han lider nog av en allvarlig släng mic-stativ-tourettes. Han citerade säkert tjugo olika personer som sitter på duktigt mycket kredd i rätt kretsar. Han ville verka så kool och drog oneliner efter oneliner, den ena torrare än den andra. Det fnissades i publiken och jag skulle tippa på att han kört det tricket ungefär lika många gånger som han fått knulla en osäker högstadietjej i litteraturvetenskapens namn tidigare (många gånger mao). Ingen med fullt utvecklad hjärna kan rimligtvis ha inlett och fortsatt ett förhållande med den killen. Det skulle vara perverst.

Att estradpoesi är skit visste vi redan. Att man faktiskt kan finna nöje i att sitta och glo på
det visste vi inte. Om man dopar sig med starköl blir det en nästan overkligt mix av pinsamhet , ångest, förakt och vansinne. Jag kände mig renad när vi gick därifrån. Redo att återvända och ännu mer redo för nästa sinnesstörda kulturyttring.

Vi bestämde att det får bli den beryktade karaokebaren snett över korsningen. Dit där folk vallfärdar från långväga för att förnedra sig å det yttersta. Man har ju hört att bra mycket sjuka grejer gått ner där.

Rapport kommer.

Nu vet jag vem som sköt Olof Palme

Påväg till jobbet i fredags var jag med om en riktigt härlig och omvälvande grej. En något förfriskad herre (grovgöteborgare) kring de runda sextio klev på vagnen. Med sig hade han en slags kärra fylld med pantburkar, tidningar och allsköns skit. Det var gott om plats på vagnen så självklart valde han ut mig till sin resekompis. Så är det när man dras med starkaste graden av luffarkarisma, eller det mer internationellt vedertagna begreppet bum appeal.

Det tog inte två sekunder från att han satt sig till att han blev konversationssugen och han valde att öppna med den klassiska isbrytaren – billig sponk. Tydligen hade han en kontakt som sålde whiskey på dunk. Femliters. Riktigt classy.

"Vi snackar äkta scotch asså – fem hundra spänn", var en fras som uttalades minst tio gånger mellan Kaptensgatan och Järntorget. Om jag var intresserad kunde han minsann hooka upp mig på en dunk, eftersom jag verkade vara en så skön kille (det bör tilläggas att jag svarade jaså ganska så trött och nonchalant på ungefär var tredje tilltal). Ja, det var ju som hittat. Svårt att motstå en sådan superdeal samtidigt som man sitter och mår dåligt av trötthet, påväg till sitt kontor, när man slitit sig fram till sista arbetsdagen innan helg. Jävligt svårt. Men jag höll mig.

När han tyckte att han lärt känna mig tillräckligt var vi äntligen framme vid "förtroliga timmen". Han lovade avslöja en hemlis för mig. En jävla grej, som han själv valde att kalla det. Jag kunde knappt bärga mig. I was in for a treat, skulle man kunna säga.

Han lutade sig mot mig och jag kände riktigt hur en fet hepatitvägg slog mig i ansiktet när han började väsa sin hemlighet. Dra på trissor. Samma kille som nu krängde scotch i femlitersdunkar kom egentligen från Stockholm. Han hade stuckit på 90-talet någon gång. Anledningen var att han blivit tvungen att gå under jord när han inte kände sig säker längre. När hans hemlighet utgjorde fara för hans fantastiska liv. "Säpo är efter honom vettö".

Jag började ana vad det var för storslagen hemlighet jag skulle bli varse. Jag har hört den i minst fem till tio olika tappningar förut och en gemensam nämnare är att det ALLTID är hesa män som på något sätt pundat bort de senaste 25-30 åren som sitter inne på sanningen. Och mycket riktigt, även den här snubben visste minsann vem det var som sköt Olof Palme.

"Det var Lisbeth [liss-bätt] vettu; hon var änna lack på'n".

Det var som fan. Hon sköt alltså Olof på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Lustigt att säpo lallat bort ett sådant hett spår. Att de inte fattat att Lisbeth var den som drog fram puffran och blåste hål på sin man och sedan försökte skylla skulden på stackars lille Krille P. Snacka om att missköta sitt jobb om man som historiens stösta utredningsgrupp missar sådan vital fakta som uppenbarligen varenda alkisräv runt om i landet verkar ha snappat. Men konspirationen verkade inte ha något slut.

"Säpo var med på't vettu. Det var änna dom som fixa fram pickan åt'na"

Jag kände att det inte riktigt var läge att börja jiddra med min nyfunne vän. Han verkade ganska säker på sin sak. Dessutom ville jag ju inte riskera min chans att kamma hem lite billig dunkwhiskey.

Vid Hagakyrkan varhan tvungen att hoppa av för att fortsätta sin ultraintensiva mission i någon annan riktning. Jag kände mig plötsligt klarvaken. Det var som att först bli väckt av näven och sedan bli utkastad naken på stan. Jag hade svårt att sortera intrycken. På fem korta hållplatser hade jag hunnit få en föreläsning om stans bästa kran när det kommer till svartsprit och om vem som faktiskt mördade Palme. Övriga medpassagerare tittade förväntansfullt på mig. De hade just bevittnat hur en trött trettioettåring blev skändad av ännu en förtappad själ. Spårvagnsbingo. Vilken skulle reaktionen bli?

Ingen såklart. Jag fortsatte färden utan att blinka. Oberörd till det yttre. Dock kunde jag inte låta bli att i mitt eget inre reflektera kring det lustiga i hur saker ibland kan sammanfalla till synes helt slumpartat.

Jag tänkte på hur jag bara dagen innan drog en putslustig koppling mellan Anna Lindhs baneman och en deltagare i årets mello.