Vikten av en bra fantombild

Det gör lite ont i hjärtat varje gång jag ser lappar om borttappade katter och hundar. Klumpimagenläge liksom. Jag tänker på de som saknar sin pälsiga lilla rackare och så minns jag hur alltid att jag fick en dödsångestattack den gången när morsan och farsan hyrde Lassie när jag var liten. Jag har alltid varit jävligt blödig och tokvägrade även att gå och titta på E.T som ALLA andra gjorde när jag fick höra klasskompisarna berätta hur jävla ledsam den var. Jag ville flabba när jag gick på bio, inte lipa, och jag fattade nog vad det där lilla bruna skrynkelmongot med sina ledsna ögon och fräsiga fingertelefon skulle göra med mina tårkanaler. Nejserrubob!

Igår gick jag förbi en lapp som var uppsatt vid Majvallen. Det rörde sig om en upphittad katt för en gång skull. Phew, tänkte jag, då vet vi andra att katten har det bra och slipper smittas av samma ångest som ägaren. Men det var något som inte stämde. Jag stannade upp, gick tillbaka och mycket riktigt.

Den som hittat katten hade gjort en liten affisch som tydligt förklarade att en liten spräcklig katt hittats på Paternostergatan samt telefonnummer. Så långt allt gott. Sedan hade de lagt in en fantombild på katten och den talade tvärt emot texten. Den visar tydligt att katten är enfärgad, troligen vit och INTE spräcklig alls. Fan så jävla klantigt, eller kanske rent av elakt. Alla vet ju att en bild säger mer är tusen ord, så istället för en potentiell solksenshistoria ser det ut som att dramat aldrig kommer få sig ett lyckligt slut.

Katten kommer mot sin vilja få bo kvar hos upphittarna som i värsta fall slarvade medvetet för att ingen skulle känna igen katten och inte heller höra av sig. Den nya familjen kommer känna av missnöjet och istället för att älska sin kidnappade familjemedlem kommer de till slut börja hata den. Det i sin tur kommer leda till att katten slängs ut på gatan och kommer få ett liv med hoppande mellan fosterhem, den kommer hamna i dåliga umgängeskretsar och börja missbruka sillarens, bli tjock avdankad och håglös. Det kommer helt enkelt gå rätt åt helvete för den lille kattrackarn och allt kommer bero på den där vansinnigt dåliga fantombilden. Usch, det riktigt knyter sig i magen nu när jag tänker på det.

Det ser inte bättre ut än att om det här ska få ett lyckligt slut kommer jag bli tvungen att ta tag i det personligen.

Glad påsk på er förresten!!

Vinn ett fikakalas från helvetet!

När jag var på Hemköp häromdagen och precis skulle passera kak-avdelningen så blev jag hotad av två riktigt jävla otäcka typer med huggtänder. De satt på en pall Brago-kex och stirrade på mig med sina tomma lattjolajban-leenden och sa: Vi kommer hem till dig. Din jävel!

Givetvis pissade jag ner mig direkt!

Fika har för mig alltid varit förknippat med en starkt positiv känsla. Och jag borde fan veta för jag växte upp i samma stad som den där kexfabriken ligger. Jag minns att det var ganska angenämt att komma ut på kyliga höstmorgnar och andas in doften av nybakade kex påväg till skolan. Jag gillade allra mest de dagar det luktade brago. Den lätta vaniljdoften färgade luften precis lagom. Dag för dag, år för år indoktrinerades min hjärna och kopplade ihop fika med 99,9% mys. Det var bara en enda kakdoft jag kände stark aversion mot och fortfarande växer det i munnen på mig när jag ser sådana där tjocka tekakeaktiga pepparkakor. De har ensamma alltid representerat det där 0,01% dåliga med fika.

Ända tills för några dagar sedan.

Det fantastiska kakföretaget har av någon outgrundlig anledning godkänt ett helt vansinnigt kampanjförslag där en tävling mynnar ut i att man kan vinna sitt livs fikakalas. Det låter ju inte så pjåkigt. I textform. Men med påhänget med Markoolio & Tobbe Trollkarl blir fikakalaset genast lika brunt som de där satans pepparkakorna.

Tanken är att man ska köpa några paket Ballerina och istället för ett skönt pris kan man i värsta fall få ett straff i form av hembesök av nöjessveriges två största mediahoror som kommer och spexar för dig medan du mular i dig av en tjockt uppdukad kakbuffé. Fy fan! Jag kan helt ärligt inte tänka mig ett värre fikabesök. Jag skulle skruva på mig i ren och skär ångest.



Titta bara på bilden. Vad i helvete är det med dem? Vad flabbar de åt egentligen? Det är leendet hos två personer som lyckats förhandla till sig ett perverst stort reklamarvode. Eller så har de just sodomerat varandra i baddarsmeten.

Jävla Göteborgs Kex. Begreppet "fikakalas" kommer aldrig bli detsamma igen. Och jag kommer aldrig mer köpa ett paket brago.

Seg i pallet

Jag tror att jag lyckats få till en perfekt lobotomibakfylla. Känner mig helt hjärnförlamad. Jag förstår inte vad någon säger till mig. Jag kan se deras läppar röra sig men det händer liksom inget. Jag skulle behöva en dövtolk som kunde förklara allting för mig idag. ALLT.

Det är en sån dag idag helt enkelt. Lika bra att gå hem.

Hett tv-tips!

Trots att jag tycker att Filip och Fredrik är ungefär lika spännande och intressanta som valfri Per-Gessle-text måste jag bara tipsa om kvällens premiäravsnitt av "100 höjdare" (kanal5 kl 21.55).

De båda skojarna besöker nämligen min personligen absolut värsta mardröm; läderpervot Harold Iveys enkla boning.

Harold är en mycket störd man vill jag lova. Han är så sjuk så sjuk så sjuk så... Brrr!!

Jag ryser så att huden knottrar sig och täcker 100% av min lekamen. Jag kan banne mig känna pungens gåshud genom mina jeans och får nästan en smakförnimmelse av välanvänt latex-susp. Av bara tanken. Fy fan!

Kolla själva. Det ska i alla fall jag göra.


Stort tipstack till en trogen läsare som heter jonas.

Höjden av ironi

MÅSTE vara att strypas ihjäl av sitt trygghetslarm. Jag kan inte komma på ett deppigare klump-imagen-scenario. Tror inte ens att Todd Solondz kan toppa det.

Och för att riktigt markera det ledsna i olyckan har Expressen valt att arrangera en bild. Kolla in skinssoffan. Snacka om svenskt socialrealistiskt ultra-depp.

Läs mer -->

Isstorm

Igår tänkte jag att fan om man skulle ta och byta till sommardäck. Det är ju så gött väder.

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan i helvetes jävlar vad jag hatar snö och is och skit.

Aldrig får man vara glad.

Kapris

Jag har fått en fet hangup på rostad bagel med tonfiskröra. Kafé Zenit har den bästa tonfiskröran för de riktigt strösslar med kapris och jag gillar kapris. Som fan.

Jag anser att kapris är sjukt underskattat. Den lilla sköna kaprisknoppen har blivit stigmatiserad som äcklig och fått oförtjänt dåligt rykte. Det är fel. Det gör mig förbannad. Kapris är förjävla bra. Jag gillar smaken. Särskilt i tonfiskröra.

Därför vill jag slå ett slag för och hylla kaprisen. Växtvärldens absoluta underdog.

Nu ska jag ut och fyllna till på öl.

En hård man

Tog vagnen till Majorna nyss. På Vasaplatsen hoppade en vettskrämd svenssontyp kring 50-strecket med en konstig pagebesläktad frisyr på. Efter honom gick en svart man i samma ålder med dunjacka och en färgglad mössa och hotade vilt och ganska högljutt. Den svarte mannen var irriterad, det var tydligt.

Han skrikväste liksom i stötar och betonade ord för ord. Riktiga otäckheter. Det var faschinerande. Snudd på filmiskt.

I am going to put my KNIFE into you. Do you hear me!? My KNIFE man. I will put my knife into you. MOTHERFUCKER. I am going to KILL you!!

Jag satt just och skrev SMS. jag rörde inte en min. Låtsades som att jag inte hörde ett pip, trots att en döv person knappast skulle missa det verbala tumultet. Rutinen har lärt mig att ögonkontakt är en säker smittoutlösare och jag kände mig inte det minsta upplagd för råkurr, som man brukar säga. Svennegubben flydde in i vagnen och hans antagonist lutade sig in och fortsatte hota. Jag undrade vad det var som retat upp honom så. Svennegubben såg så oförarglig ut. Det skulle vara page-frillan möjligtvis som tände vredens gnista.

Samtliga medresenärer red ut situationen med den klassiska strutsmetoden. Ingen ville riskera en omriktning av de tourettska mordhoten med den eventuella bonusen att få känna smaken av blankstål till följd. Förutom en tant på 80+ som lackade ur på okvädningsorden och började mana på den vrede mannen att vakta språket och sticka därifrån. Modigt kan man tycka. Dumt säger jag. Lätt att vara katig när man har levt och lämnat sina bästa år bakom sig.

Jag tyckte lite synd om offret men samtidigt njöt jag av hur hård den misslynte lät. Dörrarna stängdes och den arge mannen stod kvar och svor. Hans hållplatskamrater tittade glosögt på honom.

Jag log brett för mig själv och tänkte att det här måste jag berätta.

En dildo i gröna rummet

Appropå melodifestivalen och det faktum att Nordmanmedlemmarna ser ut som två penisar kunde mitt norra öga inte heller undgå att lägga märke till att Michael Brinkenstjärna var deras påhäng (vilket stärker min antipati för Hemlin & Co ytterligare).

Brinkenstjärna satt där i gröna rummet och riktigt mös som den kukatrapp han är.

Ja, jag tycker att Michael Brinkenstjärna ser ut som en dildo. Lika plastig, oäkta och själlös som en dildo. En ådrig men inte särksilt grov dildo, utan mer sladdrig och lite köttigt fet jello-dildo. Att ha affärer ihop med honom verkar dessutom ungefär lika fräscht som att köpa en använd dildo på Blocket. För det är ju så att den gamle Brinken faktiskt lever på att penetrera gamla avdankade dokusåpe-rack med sina sprit- och knullturnéer. Så kan det gå.

Det är ett smutsigt och fult jobb. Men någon ska ju göra det också och vem är bättre lämpad att kladda ner sig där ingen annan vill vara än just en dildo?

Rätt man på rätt plats skulle man kunna säga.


Etiketter: brinkenstjärna, dildo

Det bästa av en värld... och det sämsta av en annan

I fredags var jag och J och tittade på Tomas Andersson Wij på Trägårn. Det var magiskt bra. Bättre medelklassvemod finns inte skildrat i detta land. Hans texter är gåshudsframkallande (den bra gåshuden). Hans mellansnack toppar The Hives. Det finns något avväpnande i hans superakademiska torrhet. En skön självdistans, mycket värme. Han borde skriva en roman eller en novellsamling. Det hade troligen blivit den bästa.

Igår kollade vi på mello. Andra chansen. Carolas och Andreas Johnsons förlust mot Nordman. Det är lika galet som fint att svenska folket enats så och bestämt sig för att inte släppa upp Carola till globen. Oavsett. Men Nordman. Ska det vara så ska det fanimej vara tydligen. Med facit i hand hade troligen en haschare utrustad med didgeridoo och lavemangshow plockat hem folkets röst före Androla.

För övrigt tror jag faktiskt inte att jag kan komma på ett värre uppslag till tävlingsbidrag än att låta två rakade penisar spöka ut sig i snapphanekläder och till en folkmusikinspirerad låt köra lite klassisk häxbränning på scen. Sedan ryser jag av blotta tanken på nyckelharpans existens. Man kan nog säga att jag hatar nyckelharpor. Det är det töntigaste skitinstrumentet som finns. Det är mer kuk i en mungiga. Och när jag ser Håkan Hemlin tänker jag bara på Dr. Evil i Austin powers. Svenskarnas ohyggligt dåliga smak blir med ens så otroligt verklig.

Fast det var kul att se Carolas min när beskedet kom. Den kommer för all framtid finnas i mitt bakuvud och illustrera det gamla uttrycket blåst på konfekten.

Lite bajsnödigt

Det här med att blogga. Det har börjat kännas lite bajsnödigt alltså.

Från början var det bara kul. Då skrev jag om all möjlig skit som jag reflekterade kring och störde mig på i min vardag. Det kunde vara högt och lågt, seriöst eller oseriöst, genonmjobbat eller inte alls, kanske knappt en tanke och i vissa fall bara ord. Det var kul.

På senare tid har jag känt mig begränsad. Inte bara för att folk omkring mig läser och för att det ibland gör min vardag lite jobbigare. Egentligen skiter jag i det ganska så mycket. Det som begränsar mig är att jag börjat känna en viss press att bräcka mig själv gång på gång. En dålig press som gör mig till en dålig person, en person jag egetligen inte är, men framförallt blir det hela tiden svårare att hitta saker att skriva om. Jag kan bara jämföra med hur jag tidigare fick ett uppslag bara jag gick utanför dörren. Det var mer lekfullt och mindre pretentiöst. Och jag som hatar prettogrejer.

En gammal kollega satte nyligen fingret på fenomenet att bloggsvenskan har tagit helt abnorma former. Att bloggare tenderar slå knut på sig för att lyckas avla fram det mest kreativa superlativet. Jag kände mig träffad. Det är ju själva grejen med mitt bloggande. Att testa språket; att tänja dess gränser lite. Använda roliga ord som jag aldrig kommer få använda i mitt arbete. Ord som bajsrunka.

Det som gjorde att jag kände mig träffad var egentligen inte det faktum att han hade rätt. Jag gillar att leka med språket och överdriva i tid och otid. Det är min grej och det kommer jag fortsätta med. Det som träffade mig var att jag insåg att jag faktiskt börjat slå knut på mig själv allt oftare. Jag känner mig osympatisk och försöker hela tiden toppa och höja nivån för att vara till lags på ett äckligt sätt, så att jag ska slippa kommentarer om att du kan bättre än så och att du gnäller på meningslösa grejer. Jag har börjat ta åt mig och försvara mig. Helt i onödan. Vaffan. Jag har inget som helst jävla ansvar att prestera. För att kunna vara bra måste man tillåta sig att vara dålig, annars blir man bara dålig och lite bajsnödig. Det är där jag är nu.

Från och med nu tänker jag skita i nivå och ton. Igen. Jag tänker skriva om precis det som faller mig in. Det är roligare så. Iallafall för mig. Och det är bara då det kan bli riktigt riktigt bra.

Sveriges alldeles egen moralführer

Åh, nu är tant Skugge i toppform skulle man kunna säga.

När jag läste rubrikerna på hennes senaste krönikor anade jag nästan direkt att det skulle innehålla lite numera klassisk skuggesignerad moralfascism. Och mycket riktigt. Hon gör ingen besviken.

Skugge ställer sig åter igen över mänskligheten som någon slags superelitistisk radhusmorsa och mässar om hälsa och ditten och datten. Hon vet allt. För hon lever minsann ett för jävla hårt fullkornsliv i sin lilla sura förort med sina vinterkräksjuka ungar. Jag lider verkligen med henne när hon jämrar sig över sitt tunga slit som baseras på räkmackejobb som lajlaj-krönikör och överbetald tantbloggare samt en massa annan skit såklart. Det kallas tristess.

Nä, livet har inte varit snällt mot Linda. Det kan inte vara lätt att leva Linda Skugges liv, det förstår alla, men hon är ju så härdad nuförtiden. En riktig multiförmåga. Och så vet hon ju hur saker och ting ska vara.

Det är lika vackert varje gång hon ondgör sig över unga och snygga tjejers naivitet med riksmedia som spelplan. Eller över alla lata svin som tar en cigg ibland eller en öl kanske till och med, som inte fattat vilken belastning de är för samhället. Allra bäst är hon ändå när hon dissar de mängder av otacksamma barn som ringer in med sin skit till Bris jourtelefon. Lipsillar är vad de är som borde tvångsskickas till det där Afrikat för att få lite perspektiv (bonus för extremt nyskapande åtgärdsförslag) och lära sig lämna linjerna öppna för de barn som verkligen behöver stöd. De som blir minst torterade och systematiskt sexutnyttjade hemma, varje dag.

I sin krönika "Sluta dalta och ta konsekvenserna" lägger hon frikostigt fram sin härligt socialdarwinistiska idé om att alla medborgare borde ha ett eget skattekonto där var och en betalar för sig själv och sina val. Då gäller det att leva sunt och hålla sig frisk, säger en Linda som är uppenbart trött på att betala för andras släpphänta liv. Rökare och överviktiga ska fanimej få betala. För att inte tala om alla klemiga kvinnor som nu, en bit in på tvåtusentalet, inte längre är beredda att ödelägga sitt underliv vid en förlossning och istället okynnessnittar till sig ungen. Budskapet är enkelt. Vill man ta genvägar här i livet får man bända upp plånboken lite extra. Visst är det svårt att inte hålla med henne. För tänk vilket underverk ett personligt skattekonto skulle göra på alla nöjesabortörer och asjobbiga cancerpatienter. Det daltas så mycket.

På slutet skojar hon till det med att om hon skulle starta ett parti så skulle det minsann heta: "Fascistpartiet – vi som jobbar hårt och älskar fullkorn".

Kul. Men vad säger det mer om henne än att hon är jävligt otäck och har en jämn avföring?


Länk: Linda Skugges yta på expressen.se -->


Etiketter: linda skugge, bitterhet, socialdarwinism

Hyvää!

Det är fredag i ett vardagsrum i ett land nära oss.



Så galet hårt, så otäckt, men framförallt något alldeles vansinnigt finskt.


Etiketter: finland

Ingen Bruce är för lite Bruce

Fan jag sitter här och fluktar bland biljettockrarna på blocket.se och försöker i en slags avmätt desperation hitta två biljetter till Bruce Springsteen den 4:e eller 5:e Juli på Ullevi. Jag skulle så gärna vilja gå. Jag är beredd att betala överpris men det får fanimej finnas någon måtta.

Ett riktigt avskum till människa försöker kräma ut åtta papp för tre sittplatser (jag vill iofs helst ha ståplats om jag får vara lite picky). Jag blir så förbannad av att hon ens kan med att försöka. Jag hoppas hennes biljetter självantänder och tar med sig hennes bostad. AS!

Om någon råkar ha två biljetter till övers och vill att de ska hamna i en fin familj. Maila!

Upptäckt och insikt

Då och då har jag frågat mig var riktigt tjocka människor hittar sina kläder. Jag menar inte allmänt överviktiga och feta personer utan de som faktiskt dras med ultrafetma. De flesta klädbutiker har inte större storlek än XL. Det största jag har sett är XXXL. Nu vet jag bättre.

För ett par veckor sedan hade jag och två kollegor ett ärende ute på Hisingen. Vi tog bilen och begav oss. När vi kom åkande på Lillhagsvägen såg vi på vänster sida en butik som heter "Bigsize" och som på skylten stoltserar med sitt storleksintervall från S - XXXXXXXXL. Vi svängde av. Och vi gick in.

Det var packat med kläder. Allt hängde huller om buller men var smart sorterat efter fetmagrad. För att förenkla för både personal och kunder hade de använt sig av en slags storlekslingo som verkar gå ut på att skriva siffran för hur många X storleken innehåller (ex. 4XL, 6XL och 8XL). Först trodde jag den var påhittad men misstänker nu att det är ett universalmått. Vi hittade ett ställ med hawaiiskjortor i största storlek. Jag skojar inte när jag säger att den var stor som ett mammutskynke. Vi snackar inte centimeter mellan X:en i de grövsta storlekarna. Vi snackar löpmeter.

Jag blev ledsen. På riktigt nedstämd. Dels av det faktum att just den butiken ligger ute i den del av Hisingen som får Tjernobyl att framstå som ett färgsprakande paradis. Men det som tyngde mig mest var att butikens existens ringar in och uppmärksammade mig på ett samhällsproblem som de flesta nog är vana att det skojas om och uteslutande hänvisas till det stora landet i väst.



Deras logga ser vid en första anblick ut som en valnöt med slängkappa men när man kommer nära så förstår man att den ska symbolisera en överviktig person med kläder. Kass psykologi måste jag säga. Hade jag behövt köpa kläder i samma storleksklass som en husvagns förtält hade jag nog inte blivit särskild uppmuntrad av att se den lilla valnötsmannen.

Vi åkte vidare och en konstig tystnad fyllde bilen för en stund.

En fin fulkina med dåligt klientel

Var och köpte lite tamedmat på en fulkina härom dagen. Evergreen i Majorna. Det är ett riktigt lesset ställe med ljusrosa och mintgrön färgsättning, kryddat med en del osköna vulgo-attiraljer av asiatisk modell. Det som gör att Evergreen känns lite extra sorgligt är att förutom det klassiska alkishänget så är de inhysta i en lokal som mycket väl kan ha rymt en statlig instans i stil med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket eller någon annan form av dagverksamhet.

Det är lite synd om dem. De förtjänar bättre. Deras krubb är mycket gott.

Som servitör jobbar en utvecklingsstörd kines. Han är glad och käck och trots att min flickvän J tidigare haft en personlig vendetta med honom, rörande möjligheten att addera tofu eller inte i en vego-rätt, gav han oss rabatt. Rätt så storsint.

När vi kom in var vi, som man i de flesta fall är när hämtmat hamnar på bordet, våldshungriga. Då är som bekant även humöret lite krokigt... eller åtminstone tålamodet.

Det sista jag är sugen på när jag är svinhungrig och väntar på att mitt kinafräs ska packas ner i påsen är ett s.k. stressrelaterat störmoment. Det är förövrigt det sista jag är mottaglig för i restaurangmiljö oavsett hur tacky stället i fråga är.

Därför blev jag akut dräpsugen när sonen (en ungjävel på 9-10 år) till något av paren i ett sällskap drog sig undan och beslöt att fördriva tiden genom att testa varenda en av sina uppskattningsvis 200+ polyfoniska mobilsignaler. Jag höll seriöst på att få en hjärninfarkt. Samtidigt åkte hans syrra fram och tillbaka i lokalen på sina råfräsiga dojjor med inbyggda rollerblades. Det skrapande ljudet skapade en extra dimension av irritationsframkallande ljud och när hon gång på gång körde in i olika delar av möblemanget kändes det som att någon näckat mig och rullat mig i klipulver.

Jag tittade bort mot föräldrarna. Desperat. De ingick i ett riktigt skönt och dysfunktionellt trailerparkposse och tog ingen större notis om att deras avkommor rev upp helvetet för alla andra (inkl. personalen) på stället. Förmodligen är de så formade av sin empatihämmande vardag att de inte fattar att sådant beteende inte är socialt gångbart. Alls.

I det läget dagdrömde jag en kåtdröm. Jag var en hård och tuff kille. En med kraftigt mycket av den mest osympatiska sortens pondus. Den som bara de mest erfarna Hells Angels-snubbarna har. Jag reste mig upp, gick bort till bordet och fäste blicken i hela sällskapet. Sedan harklade jag upp en riktigt vidrig snorlobba och placerade den i pappans strimlade biff med bambuskott och snabbt som satan fistade jag mammans tallrik med friterade räkor. De skulle bara titta och darra som bambi på den hala isen. Och hålla käft. Jag skulle peka på utgången och säga att de hade fem sekunder på sig att sjappa...

Sedan var vår mat klar och jag tog emot påsen, kastade en bajsbrun blick mot sällskapet och hårdhatade deras barn helt i linje med mitt vanliga, fega och tysta manér. Jag kände mig så dålig så dålig så dålig...

Men nu är det bra igen.

Svar på tal

Blir man prankad offentligt hör det till att man prankar tillbaka. Minst tre gånger så hårt. Förra veckan länkade jag till Sarah Silvermans roliga prank (I'm fucking Matt Damon) på Jimmy Kimmel.

Här kommer Jimmys svar:




Etiketter: jimmy kimmel, sarah silverman, matt damon, ben affleck

Preventiv uppmaning

Jag vill inte vara moraliserande eller så. Men jag hittade en grej på nätet och känner att min skyldighet som medmänniska tvingar mig att rikta en liten uppmaning, i all välmeninng, till alla engångsliggare därute.

Använd kondom. Minst. Det kan gå så illa och kan leda till så ohyggligt ettriga och svårbotade fylleknullsjukdomar ifall man har otur och dåligt omdöme.



De värsta kan ta 18 år att bli av med.

Dolce&Gabbana-killen

Igår var vi ute och promenixade i haga och kollade i butiker. Det är en väldigt tragisk känsla när man inte har pengar till fika kvar på kontot ens. Men det var ändå ganska soft. Sedan kom vi in i någon liten ryschpyschaffär som sålde ljuslyktor, tvål, kuddar, te, rökelse och en massa annan skit.

Jag blir tokig av affärer där en miljon exotiska lukter ska samsas om min uppmärksamhet. Fast den här gången var det något helt annat som fick mitt fulla fokus. In i butiken kommer en kille klädd i dyra designerkläder. En sådan sköning som bleker sina tänder kontinuerligt och har stående bokning på manikyr. En riktigt fuktighetskrämskille. Det syntes tydligt att han ville se dyr ut. Och han såg dyr ut.

Ända tills jag fick syn på hans frisyr. Han hade klippt till en riktigt fräsig avenynattklubbsfrisyr. Mousseindränkt framåtkammad med lite långt i nacken och rakad på sidorna. Det var verkligen asfult. Men för att riktigt toppa hade han tvingat den stackars frisören att raka in lite mönster på sidopartierna.

På ena sidan hade han rakat in en slags sol med böjda strålar. Det såg givetvis inte klokt ut men i jämförelse med D&G-loggan han hade rakat in på andra sidan kändes det nästan tilltalande.

Killen hade alltså på allvar rakat in D&G i sitt hår. Han kändes ungefär lika dyr som en plastpåse från Netto.

Jag kunde bara inte sluta glo och han såg det. Inte lätt att missa någon som står och glo-gapar som en strokepatient. Han gav mig en svinsur blick när han passerade på väg ut igen. Jag tror han förstod att jag inte var särskild impad.

Det är för mig helt obegripligt hur en människa uppenbarligen helt utan ironi (ingen hade gjort en så rubbad grej för att vara ironisk) kan välja att raka in ett mönster i skallen. Att raka in en D&G-logga i sitt huvud och gå runt på stan är så jävla verklighetsfrämmande att jag faktiskt inte trodde det var sant först. Att det var en buttericksförklädnad och att killen var påväg till maskerad utklädd till groupie/manligt fnask åt något modehus. Men han skämtade nog inte. Jag kunde riktigt föreställa mig att han hade rakat in Louis Vuitton på bröstmattan och tatuerat in Dior på pungen.

Vi gick och köpte tamed-fika på Steinbrenner&Nyberg och jag klagade hela eftermiddagen över hur jävla sjuk i huvudet han måste vara. Jag blev så trött när jag såg honom för det är precis sådan galenskap som ger mitt lilla hopp om mänskligheten nådastöten.

Sedan rakade jag in S&N i skallen. Eller också inte.

En riktig kuk till konstnär

Läste igår om en riktig flane som kallar sig Pricasso. Fyndigt. Han heter egentligen Tim Patch och målar tavlor. Med kuken... och lite med röven.

Han matchar precis profilen för en sån där kille jag får lust att ge ett ordentligt spontanstryk.

Läs mer här --> 

Stress

Fick en länk skickad till mig igår. En extremt osoft länk. 

Det är en världsklocka med diverse räkneverk som baseras på siffror från ett antal olika källor. Fy fan vad stressad jag blir av att sitta och titta på den. Ändå kan jag inte låta bli. Det känns som att sitta på 666:ans spårvagn, destination Apokalypsgatan.

Bli stressad du med --> 

Den förskräckliga hissdöden

Det sägs att värsta sättet att dö på ska vara att brinna ihjäl. Jag håller med om att det låter ganska osoft, men på sistone har jag funderat på om den förskräckliga hissdöden inte är ett snäpp värre ändå.

Det finns en varningsskylt som man mer än ofta kan se uppsatt i och i anslutning till hissar. Det är ren skräckpropaganda som gjort att jag alltid fylls av ett litet obehag när jag åker hiss. Tänk om... Skylten visar i lågdetaljerat och ultrapedagogiskt linjeskiss-manér ett scenario på två bildrutor, där en man i första bilden delar hiss med en stor behållare av något slag, i nästa ruta hänger samme man plötsligt fastklämd mellan behållaren och hissens vägg/tak på ett mycket vidrigt sätt. Man behöver inte direkt vara serietecknare för att förstå hur sista bildrutan skulle se ut om skylten hade varit en comic-strip. En socialrealistisk giljotin.

Tanken på att sakta klämmas itu på ett sådant sätt i någon jävla hiss känns sådär. Det toppar branddöden. Det enda jag kan komma på som skulle vara värre är att börja brinna medan man sitter fastklämd sådär. Fy fan.

Det hela ackompanjeras alltid av texten: VARNING FÖR KLÄMRISK.

Jo, jag tackar!

Hur är det möjligt?

Jag har börjat träna. Ja, jag vet att det inte är första gången jag börjar träna. Jag har många gånger gjort mer eller mindre hjälplösa försök att stoppa den deprimerande åldersfetmans (som kommer vid 30+) antågande. Just därför har jag hållt käft om det. Tills nu. Hur som helst. Detta handlar om något helt annat.

Igår när jag var på gymmet och stod i duschen överhörde jag ett mycket skumt samtal mellan två gossar i min egen ålder, eller kanske strax under. De stod och pratade om svenska komiker. Det slog mig att något inte stod rätt till. Den (Kille 1) av dem som drev samtalet berättade för den andre (Kille 2) att han hade sett ett klipp på YouTube med det nya "stjärnskottet" Björn Gustafson.

Kille 1: Han var med i nåt humorprogram... vad hette det nu igen... hmmm... Riksdagen... eller, hmmm... Parlamentet kanske.
Kille 2: Jaha, Parlamentet!
Kille 1: Ja så hette det nog. Har det gått länge eller?
Kille 2: Mmm... Det har gått rätt länge (han tittade sig omkring och man kunde se att han insåg hur jävla retarderad hans kompis framstod)
Kille 1: Jaha ok. Iallafall så fanns det nåt som hette tips från coachen... bla bla bla... Det verkade skitkul.

Alltså. Jag kunde knappt hålla mig. Jag fick sådan lust att skrika: "Men för helvete människa, vilken sten har du bott under de senaste jävla tio åren!?"

Tycka vad man vill om Parlamentet eller vilket annat folkligt underhållningsformat som helst. Hur kan någon person som INTE tillbringat twentyfourseven i koma det senaste decenniet ha missat att det existerar? Det är en enigma, men framför allt är det en bedrift.

Först blev jag nästan förbannad, men snabbt övergick det i ren avundsjuka. Det måste ju nästan klassas som en superkraft. Tänk att besitta förmågan att göra en så fantastisk bortselektering av information. Fy fan vad underbart.

Då hade jag suddat ut varenda Idol- och Let's dance-deltagare ur mitt medvetande per omgående. För att inte tala om hur less jag är på att bli påtvingad alla pressfnask som Carola, Pernilla Wahlgren, Malin Berghagen och Tommy Nilsson och ett drygt hundratal till. All gråtautipressenskit är fantastiskt enerverande. Det tar emot att erkänna hur god koll jag faktiskt har på allsköns doku-mongon. Att Bonde-Fredriks kärleksbekymmer blivit en riksangelägenhet som numera existerar i mitt medvetande. Det är så perverst att jag skäms över mig själv.

Hade jag haft den där duschkillens bortsorteringsförmåga hade Linda Rosing och Fadde varit stjärnor i En annan del av Köping. Peter Swartling hade hade bara varit en vanlig fetis med ruggigt taskigt omdöme gällande ansiktsbehåring.

Och Robert Wells... han hade aldrig funnits till.

Självförnedring

Jag sitter på tåget från Stockholm och försöker desperat surfa med deras jävla stenåldersbredband. Seriöst varför har de ens den tjänsten. Piss och skit!

Uppkoppling ingår i förstaklass-biljetten.

Tanken slog mig hur otroligt förnedrande det måste kännas för dem som måste lyfta röven ur sitt sura andraklass-säte och vara tvungen att springa till bistrovagnen för att KÖPA den risiga uppkopplingen. För att sedan logga in och behöva vänta i 25 minuter på att aftonbladet.se ska laddas in; för att slutligen upptäcka det man egentligen redan visste. Att de har slutat med nyheter helt och det enda som finns att läsa är Plus-material som de verkar tro att någon enda liten ledsen jävel vill betala för. Det är ju som att betala extra för ketchupen när man köper korv. Det enda som är gratis är artiklar om hur idol-mongot Ola nånting blir stalkad av ett ordentligt muppstyre till tjej. För att inte tala om den där förbannade annonsen för Hembingo, där både Kicki korven Danielsson och mannen som legat till underlag för den stora anti-rynkkrämsbluffen, Richard Herrey, fläker ut sig för fickpengar.

Dubbelförnedring. Jag skulle bli så lack.

Fy fan!

Två YouTube-länkar

Techno Viking
Jag är troligen sist på internet med att upptäcka Techno Viking. Det skiter jag i. Jag länkar den ändå.

Det enligt min åsikt allra sämsta med Tyskland. Ett land där dålig smak premieras. Där ingenting är för sjukt. Ingenting.

Klippet visar en råtyskt person av vikingakön som av utseendet att döma lätt skulle kunna ha delat moderkaka med Nordman. Han har valt att nischa in sig mot den klassiskt fräscha asatro-looken och bokstavligt talat dominerar sin del av ledet i år tvåtusens upplaga av Fuckparade i Berlin. Det blir något alldeles extra speciellt när en svinarg viking dansar svinargt till technomusik. Känns inte som ett särskilt långt skott att han fick smeknamnet Techno Viking. Han ser så jävla lack ut. Man skulle kunna tro att det var han som uppfann vreden.

Vi får se hur en kille stökar sig i ledet och genast samlar ihop till en brysk tillrättavisning av technovikingen. Det är fantastiskt. Han hårdrockspekar på honom flera gånger och man fattar att det inte är någon lek. Technovikingen signalerar tydligt att han när som helst kan klyva mannen från rektum och upp till hakan med enbart sina smednävar.

Sedan börjar ledet röra på sig och technovikingen visar hur det ser ut när man bjuder upp till rave i Valhall. Jag lovar, hade någon kommit i vägen för hans moves hade det garanterat lett till en helkroppsgipsvagga. I bästa fall.

En skön sekvens är en kille som servar technovikingen med vatten. De ha ingen ögonkontakt. Han bara smyger upp sida vid sida och räcker över en flarra vatten på ett litet snitsigt vis. Sedan försvinner han bak i periferin igen. Efter en stund komer en kille och delar ut flyers på samma sätt. Vikingen tar artigt emot och river genast sönder den. Underbart obehagligt.

Technovikingen bär ett par jävligt vidriga shorts av bermudamodell som han dragit upp något alldeles vansinnigt högt. Det är aldrig rätt. Inte ens i Tyskland. Men jag skämtar inte när jag säger jag lätt hade valt att smörja in mig i napalm och dansa runt en påskbrasa före att påpeka det för honom.

Ni som inte sett. Se och njut:

http://youtube.com/watch?v=_1nzEFMjkI4


Matt Damon
Jag har alltid tyckt att Matt Damon verkar så sjukt svennig. En ultrames. Likaså har jag alltid tyckt att han är en bra skådis. Bra men trist. Humorlös. Matt Damon har i mina ögon varit ungefär lika spännande som ett paket mellanmjölk. Gör jobbet men är inget man tar med sig på kalas. Kort sagt jag har inte varit särskilt imponerad av Matt Damon.

Inte förrän nu.

Den fantastiskt roliga Sarah Silverman som är tillsammans med Jimmy Kimmel gästar hans tv-show och berättar där att det är en sak han borde få veta. Hon och Matt Damon (nära vän till Jimmy) har satt ihop en liten sång/video där hon tillsammans med Matt framför överraskningen som består av en liten bekännelse som är att hon brukar knulla med just Matt Damon. Mycket roligt. Matt ser så jävla nöjd ut när han bekräftar det hela. De gör det så bra.

Och Plötsligt tycker jag att Matt är en skön snubbe.

http://youtube.com/watch?v=wnVJZkDuVBM&feature=related


Etiketter: Techno Viking, Sarah Silverman, Matt Damon

Konditori Kampanilen

Jag har i bloggform dömt ut många ställen som jag anser verkar ha öppnat franchise i ockerdjävulens imperium. Ihärdigt för jag mitt enmanskorståg mot dessa as, en ganska verkningslös kamp i det stora hela, men viktig för mig. För mitt eget samvetes skull.

Den här gången är det Konditori Kampanilen i självaste Majorna som gjort sig förtjänt av en dissning av grov modell.

Kampanilen ligger i backen ner mot hängmattan, precis i höjd med Sjöfartsmuséet. Det är ett gammalt anrikt ställe som säljer bröd och bakverk och som har en från utsidan sett liten trevlig servering. Det känns som ett klassiskt småstadsfik från femtiotalets Sverige. Sparsmakad inredning. Tårt- och bakelsereklam på väggarna och ett slags altare i teak där bryggkaffet serveras. Ett sådant ställe man ofta säger att man borde gå till men alltid väljer bort. Och det med rätta.

Härom dagen gjorde jag J och Juniorette iallafall slag i saken och gick dit för att ta en fika.

I kassan stod en äldre dam. Hon hade lagt hår och såg ganska trevlig ut. Jag tänkte mig att det måste vara exakt hon det gamla goda uttrycket parant baseras på i kvällstidningarnas kontaktannonser. Vi beställde varsin semla och svart kaffe av fulaste modell. Juniorette ville ha en liten tetra-MER och ett havreflarn. PANG!

127 spänn.

Att handla med sig är billigt, att fika på plats ger istället en stark bismak av utsugeri då prisskillnaden plötsligt är tripplad – helt utan varning.

Jag mådde illa. Jag tittade på kärringjäveln som inte såg ett dugg parant ut längre. Ondskan lös ur hennes ögon. Efter ett snabbt överslag kom jag fram till att hon antingen tog ut en rätt så bred procent i serveringsavgift eller så kostade bryggkaffet närmare trettiofem kronor koppen. Det kanske hade varit ok ifall hennes lilla kondis var beläget i St.Tropéz eller om det åtminstone hade varit ett någorlunda anständigt kafé. Men nu råkar det ligga i Majorna och vara mer likt en ledsen vänthall någonstans i baltikum. Min första impuls var att bara säga glöm det och lämna bygget men den lilla gnutta självrespekt jag trots allt har hindrade mig. Jag fick svälja hårt och flasha kortet. Då kom nästa käftsmäll.

Det lilla kärringaset tog inte kort. Jag frågade vad Juniorettes MER kostade och hon svarade helt ogenerat att den kostade sexton kronor. Det var så abnormt att jag av ren reflex höll på att svälja min egen tunga. Även om vi skulle rycka den skulle vi alltså ändå hamna en krona kort och tant verkade inte direkt vara den bjussiga typen. Dessutom verkade Juniorette extremt oimponerad av den snilleblixten. Min hjärna gick i baklås. Jag bara tittade tyst på haggan och kännde hur det mullrade inombords. En falling down var påväg. Jag ville verkligen fucka upp hela stället för henne men jag gjorde som jag alltid gör och svalde hårt igen. Jag tittade med tom blick på satans fru, på andra sidan disken, utan att säga pip. Jag väntade. På vad kan man undra. Kanske på att hon skulle säga förlåt... jag vet faktiskt inte.

Till slut stack hon iallafall hål på den finska stämningen genom att tipsa om en bankomat längre upp i backen. Vid Bengans (stans största skivbutik). Hon och undrade om jag visste vad Bengans var för något. Hon ville verkligen inte sluta förnedra mig/oss.

Med en dålig känsla i magen gick jag och hämtade ut kontanter och kom tillbaka. Vi betalade och surfikade. Juniorette var svinnöjd och jag kände att jag ville försöka förklara för henne hur osolidariskt det var mot hennes far som bokstavligt talat just hade blivit rånad. Men det skulle inte vara någon idé. I hennes lilla värld är hela livet en "..så-mycket-du-vill-buffé".

Varje gång kärringen passerade tittade jag brunt på henne. Fy fan vad jag tyckte illa om henne då. Hade jag haft en konkursknapp i fickan hade jag tryckt på den minst tusen gånger.

På Konditori Kampanilen verkar tiden ha stått helt still i minst femtio år. Ingen espressobryggare, ingen visakortsbetalning, ingenting. Det enda som verkar ha följt med i tiden, passerat nutid, rusat långt in i framtiden och slutligen gått bananas är inflationen. Det finns kanske inga statligt instiftade lagar mot våldsöverpriser men visst finns det moraliska lagar.

Nej, besök aldrig Konditori Kampanilen. Det är dåligt för hjärtat – på fler än ett sätt.

Torsdag

Hej!

Idag är det torsdag. En helt vanlig jävla torsdag.

En sån där dag ni vet...

Hawaii på jobbet

Jag sitter som en påse bajs på jobbet.

Nacken och axlarna framdragna, musarmen frodas och min rygg är ständigt krökt. Quasimodo hade fan inget att klaga på. Jag misstänker att jag är på god väg att skaffa mig en rejält kronisk missbildning. Eller kanske någon osoft nervsjukdom a la Amyotrofisk lateralskleros (ALS) eller liknande.

Jag har en Ullman på jobbet. Den ska vara the shit om man får tro alla ergo-förståsigpåare. Ett överskattat designmissfoster till stol om man frågar oss som vet bättre. Den suger. Men vad gör man?

Jo, man ber chefen om en Hawaiistol. Den totala ergonomilösningen för alla oss förtappade stackare som dras med kontorskropp. Yeah right.

Självspäkning i "kulturens" namn

Jag har påbörjat ett nytt projekt. Det går ut på att utsätta mig för diverse obskyra kulturyttringar. Egentligen vet jag inte varför, men det är väl en form av skruvat litet självförakt som driver mig. Men samtidigt så njuter jag på något sjukt sätt av att sitta och störa mig på det som i mina ögon är ren jävla idioti.

Först ut på agendan stod estradpoesi vilket föranledde ett besök på Café Hängmattan i söndags. Första deltävlingen inför SM i poetry slam gick av stapeln. Jag J och H köpte oss varsin kall och satte oss till rätta. Bara av att kasta en blick över lokalen kunde vi fatta att det skulle bli en sjuk tillställning. Jag har tammejfan aldrig sett så mycket tadställning, busfrisyrer och bajsnödiga "kulturvänner" på ett ställe tidigare. Fy fan.

Upp på scen ramlade de. Som små rockstars äntrade de secenen en efter en och jag måste tillstå att jag imponerades av deras mod. Att gå upp där och läsa upp sina texter som de själva påstår är sprungna ur deras innersta, trots att alla som hunnit leva ett par år efter gymnasiet fattar att det mesta är hämtat ur en Veckorevyn eller Slitz som någon sedan pimpat med lite "svåra ord" och sedan läser upp stötigt till en spastisk koreografi. Det är starkt. Synd bara att det är en så värdelös kulturform.

Jag kände mig lite usel som gick dit högst ironiskt. Men samtidigt var jag tvungen att se hur det gick till.

Det är en grej att gå upp på scen och läsa en text. En bra text. Men att läsa den som ett mongo bara för att deras husgud Bob jävla Hansson lagt sig till med sådana olater är bara pinsamt. Det måste inte vara så ändå har det blivit praxis.

Värst av allt var ändå värden för kvällen. Ett sådant litteraturpretto har världen inte skådat innan. Killen höll på att driva mig till nervöst sammanbrott varenda gång han stod där framme och skruvade, böjde och bände på stativet. Jag fick lust att skrika till honom att ge fan i stativet någon gång. Han lider nog av en allvarlig släng mic-stativ-tourettes. Han citerade säkert tjugo olika personer som sitter på duktigt mycket kredd i rätt kretsar. Han ville verka så kool och drog oneliner efter oneliner, den ena torrare än den andra. Det fnissades i publiken och jag skulle tippa på att han kört det tricket ungefär lika många gånger som han fått knulla en osäker högstadietjej i litteraturvetenskapens namn tidigare (många gånger mao). Ingen med fullt utvecklad hjärna kan rimligtvis ha inlett och fortsatt ett förhållande med den killen. Det skulle vara perverst.

Att estradpoesi är skit visste vi redan. Att man faktiskt kan finna nöje i att sitta och glo på
det visste vi inte. Om man dopar sig med starköl blir det en nästan overkligt mix av pinsamhet , ångest, förakt och vansinne. Jag kände mig renad när vi gick därifrån. Redo att återvända och ännu mer redo för nästa sinnesstörda kulturyttring.

Vi bestämde att det får bli den beryktade karaokebaren snett över korsningen. Dit där folk vallfärdar från långväga för att förnedra sig å det yttersta. Man har ju hört att bra mycket sjuka grejer gått ner där.

Rapport kommer.

Nu vet jag vem som sköt Olof Palme

Påväg till jobbet i fredags var jag med om en riktigt härlig och omvälvande grej. En något förfriskad herre (grovgöteborgare) kring de runda sextio klev på vagnen. Med sig hade han en slags kärra fylld med pantburkar, tidningar och allsköns skit. Det var gott om plats på vagnen så självklart valde han ut mig till sin resekompis. Så är det när man dras med starkaste graden av luffarkarisma, eller det mer internationellt vedertagna begreppet bum appeal.

Det tog inte två sekunder från att han satt sig till att han blev konversationssugen och han valde att öppna med den klassiska isbrytaren – billig sponk. Tydligen hade han en kontakt som sålde whiskey på dunk. Femliters. Riktigt classy.

"Vi snackar äkta scotch asså – fem hundra spänn", var en fras som uttalades minst tio gånger mellan Kaptensgatan och Järntorget. Om jag var intresserad kunde han minsann hooka upp mig på en dunk, eftersom jag verkade vara en så skön kille (det bör tilläggas att jag svarade jaså ganska så trött och nonchalant på ungefär var tredje tilltal). Ja, det var ju som hittat. Svårt att motstå en sådan superdeal samtidigt som man sitter och mår dåligt av trötthet, påväg till sitt kontor, när man slitit sig fram till sista arbetsdagen innan helg. Jävligt svårt. Men jag höll mig.

När han tyckte att han lärt känna mig tillräckligt var vi äntligen framme vid "förtroliga timmen". Han lovade avslöja en hemlis för mig. En jävla grej, som han själv valde att kalla det. Jag kunde knappt bärga mig. I was in for a treat, skulle man kunna säga.

Han lutade sig mot mig och jag kände riktigt hur en fet hepatitvägg slog mig i ansiktet när han började väsa sin hemlighet. Dra på trissor. Samma kille som nu krängde scotch i femlitersdunkar kom egentligen från Stockholm. Han hade stuckit på 90-talet någon gång. Anledningen var att han blivit tvungen att gå under jord när han inte kände sig säker längre. När hans hemlighet utgjorde fara för hans fantastiska liv. "Säpo är efter honom vettö".

Jag började ana vad det var för storslagen hemlighet jag skulle bli varse. Jag har hört den i minst fem till tio olika tappningar förut och en gemensam nämnare är att det ALLTID är hesa män som på något sätt pundat bort de senaste 25-30 åren som sitter inne på sanningen. Och mycket riktigt, även den här snubben visste minsann vem det var som sköt Olof Palme.

"Det var Lisbeth [liss-bätt] vettu; hon var änna lack på'n".

Det var som fan. Hon sköt alltså Olof på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Lustigt att säpo lallat bort ett sådant hett spår. Att de inte fattat att Lisbeth var den som drog fram puffran och blåste hål på sin man och sedan försökte skylla skulden på stackars lille Krille P. Snacka om att missköta sitt jobb om man som historiens stösta utredningsgrupp missar sådan vital fakta som uppenbarligen varenda alkisräv runt om i landet verkar ha snappat. Men konspirationen verkade inte ha något slut.

"Säpo var med på't vettu. Det var änna dom som fixa fram pickan åt'na"

Jag kände att det inte riktigt var läge att börja jiddra med min nyfunne vän. Han verkade ganska säker på sin sak. Dessutom ville jag ju inte riskera min chans att kamma hem lite billig dunkwhiskey.

Vid Hagakyrkan varhan tvungen att hoppa av för att fortsätta sin ultraintensiva mission i någon annan riktning. Jag kände mig plötsligt klarvaken. Det var som att först bli väckt av näven och sedan bli utkastad naken på stan. Jag hade svårt att sortera intrycken. På fem korta hållplatser hade jag hunnit få en föreläsning om stans bästa kran när det kommer till svartsprit och om vem som faktiskt mördade Palme. Övriga medpassagerare tittade förväntansfullt på mig. De hade just bevittnat hur en trött trettioettåring blev skändad av ännu en förtappad själ. Spårvagnsbingo. Vilken skulle reaktionen bli?

Ingen såklart. Jag fortsatte färden utan att blinka. Oberörd till det yttre. Dock kunde jag inte låta bli att i mitt eget inre reflektera kring det lustiga i hur saker ibland kan sammanfalla till synes helt slumpartat.

Jag tänkte på hur jag bara dagen innan drog en putslustig koppling mellan Anna Lindhs baneman och en deltagare i årets mello.

Och så blir ministermord folkligt...

Vem hade trott att vägen till att bli en fullblodig melloslampa kan gå via ett ministermord?

Konstigt. Javisst, men tydligen ska Michael Michailoff delta i årets melodifestival. Man beviljas tydligen permis för vad som helst – bara man har Bert K i ryggen.

Tävling avslutad!

Många bra tips har kommit in, det ena äckligare än det andra. Så går det när man håller i en äckeltävling. Matig tandköttsinflammation,, matig upphostning, matig förhud och matig munsvamp till hör nu ett gäng splitt nya sinnesbilder som lagrats i mitt bakhuvud. Bra eller dåligt vet jag inte. Än. Dock har det blivit en samlingsplats för allsköns vidrigheter.

Dåligt vet jag dock att den vinnande kombon från Adam är. Han vinner med mariginal genom sitt pikanta bidrag Matig pensionärprostatatömning. Avancerat och makalöst äckligt. Det var en vinnare bara på prostatatömning skulle jag vilja påstå. Med motiverinegn som brännt in och skadat mitt förhållande till risgrynsgröt och äggmacka om inte för alltid så åtminstone för flera år framöver så befäster han den positionen.

Grattis Adam! Du vann. Och alla ni andra. tack. Ni har starkt bidragit till att göra Bloggfrossa till en lite äckligare plats på det häringa inter-nätt. Jag känner mig hedrad.

Tävling äckeltema!

När jag ändå är inne i äckelsvängen (se förra inlägget)...

Det finns få ord som i sin ensamhet är helt ofarligt men som i kombination med ett "äckligt" ord plötsligt blir dräpande vidrigt. Matig är ett sådant ord.

Känn på det. Matig. Inte så farligt. Ett nästan gulligt litet adjektiv som inte gör någon förnär så länge det får vara ifred. Men om man börjar mucka med det och blanda in en massa bösiga substantiv - då öppnas pandoras ask.

Ta bara snälla exempel som matig pung, matig utlösning och matig bronkithosta. Ja, ni fattar grejen. Och gräver man bara lite lite djupare i sitt ordförråd så märker man snabbt att det finns potential att sätta en fet jävla äckelboll i rullning.

Man kan men behöver inte ens beröra köns- och avföringssegmentet (ex. köttros, flensost och diarré) för att hitta grovt motbjudande kombos. Det är mycket enklare än så:

Matig leverfläck.
Matig moderkaka.
Matig varansamling.

Det i sin tur väckte en tanke att det skulle vara kul att försöka hitta den absolut vidrigaste kombon. Så kom igen. Lets unleash your fuckin' fury. Jag uppmanar er och utmanar er. Låt fantasin äckla till det utav bara... så får vi se vart vi landar.

Bästa kombon belönas med ungefär ett ton kredd.

Spårvagnsodörer

Åka spårvagn säger jag. Kollektivtrafiksträngsel, säger ni. Åka spårvagn säger jag. Miljömedveten kille, säger ni. Åka spårvagn säger jag. Självspäkare där, säger ni.

Fel. Fel. Rätt.

Det handlar om lukter. Fasansfulla och påträngande lukter, som plötsligt bara finns där och kletar av sig på dig när du sitter där svintrött och värnlös påväg till eller från ditt härliga liv som förvärvsarbetare.

På få platser är man så garanterad att utsättas för en otrevlig luktöverraskning som på stadens olika spårvagnar. Jag har svårt att beskriva känslan som alstras inom mig när en odör smyger upp bakom mig och plötsligt gör mig medveten om sin närvaro. Rättslös kanske är det ord som kommer närmast.

Det finns inget socialt accepterat nödvärn mot stank. Gasmask är både obekvämt och opraktiskt. Ändå är behovet av en ett helt naturligt inslag i min och många andras vardag.

Du sitter där och vet att det inte finns någonting du kan göra för att hindra lukten från att ta sig in och våldgästa varenda kroppshåla ner på pornivå. Det är en skum blandning av vanmakt och äckel som uppstår inför det faktum, att allt du kan göra för att behålla lugnet och förhindra att du imploderar av vansinne, är att bita i kudden och låta det ha sin gilla gång. Eller hoppa av vagnen och gå.

Ibland kan man ha tur och klara sig utan att känna luktcellerna krampa sig i panik. Det är ovanligt men det händer. Dock aldrig när det är rusning. Inte en jävla chans i helvetet. Då verkar det vara luktkonferens med obligatorisk närvaro.

Sedan en kort tid tillbaka har jag samlat in luktintryck och härmed följer en best-of-lista som är viktig att ta hänsyn till innan man ens funderar på att lösa månadskort. Att vara kollektivtrafikant är att lida:

1. Klassikern
Är byggd av svett, urin och avföring som med fördel bör vara intorkad och återupphettad ett flertal gånger för att i verkligen efterlämna sig en minnesvärd bouquet i hjärnans luktcentrum. När man utsätts känner man snabbt hur en toppnot av bajs kickar in för att redan efter en kort stund lämna plats för hjärtnoten av svett som ger klassikern sin personlighet. Vanligtvis är det basnoten av kiss som hänger kvar allra kraftigast när luktkällans epicentrum väl avlägsnat sig från vagnen. Klassikern är den lukt som ettrigast hänger sig kvar. Den är frän och vanlig och gör sitt jobb. Ungefär som Dubbeldusch, fast tvärtom.

Vanligt förekommande på samtliga vagnar dygnet runt.

2. Mejeri de toilette
Mild men livsfarlig doft som påminner starkt om rumstempererad mellanmjölk som nästan tangerar den gräns då mjölken är påväg att surna. Lukten är förstadiet till den mer avancerade ostlukten som gjort sig känd för att vara mycket mer distinkt i sin framtoning och därför lättare att värja sig mot. Mejeri de toilette smyger sig på lika lömskt som nervgas och vidrighetsnivån är slående och av såpass allvarlig art att ärrbildning på första hjärnnerven inte hör till ovanligheterna. Har man en gång känt den... Den som utsätts upplever oftast en kväljande känsla som ganska snabbt accelereras och högst troligt ger upphov till andnöd och kräkningar om inte frisk luft får fylla lungorna snarast.

Mejeri de toilette är troligen den värsta av alla spårvagnslukter. Samtidigt en gåta. Ingen vet riktigt hur den uppstår. Dock är den ganska ovanlig på vagnarna mellan Majorna och Centrum då luktbärarna vanligen förknippas med mental ohälsa och därför är absolut mest förekommande på vagn 5 (Hisingen).

3. Talgextravaganza
Talgdoften i sig är ingen särskilt komplex då den bara består av lika delar hårbotten och gammal hud. En smart luktkombo som verkar gynnas av arbetslöshet, blandmissbruk och bristfällig hygien. Doften verkar frodas bäst i miljöer som på människor med flottigt hår, som slående ofta bär dunjacka och mysbrallor med knottrigt skrevområde (vilket gav mig ohyggliga sinnesbilder första gången jag insåg det faktum att hela vagnen är kontaminerad av kletiga fingrar som befunnit sig först "där nere" och sedan på säten, rutor, stänger osv). Utsöndringen av talg skapar en fet lukt som i sitt mest aggressiva utförande nästan lämnar smak i minnen på de som befinner sig i dess närmsta omgivning. Tecken tyder på att talgkötlarna mjölkas ur/dräneras med åldern och hos gamlingar med talglukten uppstår ofta en mer dominerande hudlukt som kan vara nog så påfrestande.

Talgextravaganza tros vara mest förekommande på linje 1,7 och 8 mellan Högsbo och Frölunda samt linje 3 i motsatt riktning.

4. Gammelgäddan

Få saker är så obehagliga som att åka spårvagn och plötsligt känna hur någon eller något avger ett os som stinker fiskeauktion trots att det med hunda procents säkerhet inte finns någon gammal trålare bland medresenärerna. Doften är inte ovanlig som en slags förskräcklig krydda i samtliga av de ovan nämnda dofterna då man kan ibland kan tycka sig urskilja ett sting av otvättat kön. Äckligt javisst, men det är i sin egen prakt den verkligen får ögon att tåras och tvingar folk av vagnen i någon form av genant masssflykt. Den är ganska ovanlig och det måste närmast ses som ett konststycke att lyckas framställa den utan att fånga upp bidofter på vägen.

Könsodören är enligt mina erfarenheter ovanlig på samtliga linjer men det sägs att man bör hålla sig undan spårvagnshållplatsen vid domkyrkan (samt de linjer som passerar där i båda färdriktningarna) på vardagskvällar mellan kl 19-21. Friskis och svettis ligger nämligen där i krokarna och de lite äldre klimakterietanterna som väljer att duscha hemma istället har tydligen en tendens att oblygt sitta och sprida sin könsodör för vinden.

5. Dagen-efter-lukten
En dynamisk duo mellan duschtvål och bakfylla. En ganska snäll men osexig doft som lättast framställs genom ett rikligt vardagskvällssupande. Lukten uppstår dagen efter och utsöndras via kräksaccentuerad andedräkt samt pulserar ut som kondens ur varenda por i huden. Dagen-efter-lukten trotsar envetet grova mängder cologne och alla andra desperata försök till kamouflage som snarare bidrar till mutation än fungerar som stankdämpare. Jag kan i vissa fall känna mig provocerad när en person som härjat hårt kvällen innan inte kan stå för sin äckliga spritgenererade kroppslukt, utan stiger på vagnen efter uppenbara försök att bada bort bakfyllan. I parfym. Jag gissar att känslan påminner om hur det skulle kännas sig ifall man blev ordentligt manhandlad av en brottartyp som först bjuder på en sträng örfil och sedan tar ett stadigt stryptag på en. Trängd och lätt panikslagen.

Dagen-efter-lukten sprids främst av unga till semi-unga män och kvinnor som arbetar på byrå och i liknande arbetsmiljöer, där gratis mingelsprit hör till kvällsrutinen. Den florerar nästan uteslutet under morgontrafiken, främst på vagnar inom stadskärnan och från de närmsta ytterområdena .

Vuxenlego

Lego är bra. När man tröttnat på legoborgar kan man alltid köpa sig en smäcker Stephen Hawking-modell istället.

Vem fan är Britt Ekland?

Jag är inte dummare än att jag fattar grejen med att varje doku-/underhållningskoncept på tv behöver innehålla minst ett riktigt pundhuvud för att göra det intressant.

Men. Kan någon förklara för mig vad i helvete den gamla haggan Britt Ekland har i väskan för att förtjäna en plats som deltagare i "Stärnorna på slottet". Vet någon överhuvudtaget vem hon är? Förutom styggt många kilo konstmassa i en slapp hudpresenning då alltså.

Hennes jidder innehöll inte någon form av substans överhuvudtaget. Jag såg tre av fem program av Stjärnorna på slottet och varenda gång bekräftelsekåta Brittan dök upp i bild satt hon där och såg ut som att någon precis hade väckt upp henne med en defibrillator på maximalt volttal.

Det känns en smula penibelt när en person, ungefär lika respekterad för sin karriär som männen bakom Solstollarna är idag, snackar om sig själv som stjärna och celebritet. Det enda hon har åstadkommit är att spela ett semi-sjysst ligg i en Bondrulle och varit gift med den skojige kokainisten Peter Sellers. Så fort hon öppnar käften uppstår den dåliga sortens gåshud och man tänker att herregud, kan ingen stoppa henne.

Att se någon grovförnedra sig utan att själv förstå det lämnar en så brun smak i munnen. Dessutom verkar hon sjukt osympatisk.

Hon framstår som ett sådant jävla prakt-fleppo att jag faktiskt förvånas hur det är fysiologiskt möjligt. Då har jag ändå vid det här laget börjat vänja mig vid att bli fullständigt peppras med rejält svagsinta karaktärer via alla kabelkanaler.

Om hon nu mot förmodan faktiskt har en hjärna bakom sitt tupperwareanlete, vill jag hävda att det är ett närmast skamlöst slöseri med förvaringsyta.

Etiketter: Britt Ekland, Stjärnorna på slottet

Ärlighet varar längst

Första gången jag blir lite glad av att se toffelmissfostret som Foppa straffat världen med:



Bilden kommer från tjuvtittat

Film och sånt

Jag mår så dåligt de gånger jag låtit mig luras till att se filmer som sedan visar sig vara en väska skit.

Häromdagen slösade jag bort 1.45 minuter när jag såg filmen Death Sentence med Kevin "direkt-till-video" Bacon. Det var fanimej den sämsta film jag någonsin sett. Eller iallafall bra nära. Den innehåller allt en film som görs på medieprogrammets filmlektion, tema action, innehåller.

Kort summering av filmen:
Bacons son blir brutalt machetemördad av tatuerad gängbuse framför bacons ögon. Livet rasar samman. Hämnd skall utkrävas och görs så. Polisen förklarar att nu får herr Bacon skylla sig själv som startat krig mot det tuffa gänget (jävligt troligt) och skiter i att göra någonting åt det. Gänget lackar och slaktar resten av Bacon-familjen. Frun dör, Bacon överlever med nöd och näppe och yngsta sonen kämpar för sitt liv på sjukhuset. Bacon bestämmer sig för att dra det hela ett varv till och rymmer från sjukan skadad så in i helvete och går genom regnet till sitt avspärrade hem. Den scenen har fan allt. Slow motion, ösregn, blåton, hjältemusik och you name it. Hemma rakar Bacon skallen och packar med hagelbrak innan han går på jakt. Igen.

Resten har jag förträngt och då såg jag den för några dagar sedan. Jag minns inte. Vill inte minnas.

Fy fan säger jag bara! Hade recensionspraxis tillåtit hade jag gett denna film minus fem i betyg.... skitsamma, det får den ändå. Allt annat vore en skymf mot minsta menlösa filmskapare världen över. Hela film-crewet borde straffas med gruppstryk och beläggas med filmförbud på livstid.

Jag skäms för att jag har sett den. Jag orkar inte ens formulera försvarstalet om att jag var trött när jag såg en teaser och att den verkade ok i all sin dussinhet. Jag lovar mig själv att aldrig mer se en flick med Kevin Bacon. Han verkar ha gått och blivit en livs levande värdelöshetsgarantistämpel.

Smutsig som jag kände mig blev jag därför glad när min kollega (El Guapo) berättade att han hyrt Irene Huss – Tatuerad torso, ett val han desperat försökte skylla över på sin flickvän. Såklart. Vem hade inte gjort det? Den skammen. Han förklarade att han lyft ner den från hyllan och sett att den fått omdömet: "Det är fanimej den bästa svenska polisfilm jag någonsin sett". Vem som sagt det såg han inte eftersom ett klistermärke med "Ej flerdygnshyra" täckte namnet på gärningskvinnan. Så han hyrde den i ovetskap försökte han bortförklara sig. Trots att han visste att Lasse jävla Brandeby spelar snutchef eller nåt annat. Sånt kan man inte bortförklara. Det blir bara en dåres försvarstal. Men det minskar kanske skuldbördan något... för vem har inte blidkats av recensenternas omdömen någon gång.

Grejen är att det finns en mycket mer tragisk historia bakom. Efter lite research kom det fram att det var f.d. chefsredaktören för City Göteborg, Tina Lagerström som stod för citatet. Dock inte i rollen som filmrecensent utan i sin helt privata blogg på Expressen.

Det hindrade dock inte filmbolaget från att snappa upp det och snabbt som fan pressa upp det på varenda dvd-fodral i landet. Vad gör man inte för att lura till sig folks pengar. De visste såklart att filmen skulle hånas till förintele av alla människor med någonting innanför pannbenet. Med rätta.

Hur i helvete tänkte de förresten när de castade Kurtan till något som skulle likna en badass-roll. Det finns inget som kan förflytta honom från tjôta-facket till något som ens är en promille mer seriöst. Han är så ruggigt körd. Jag kan inte komma på något han skulle passa sämre till än att spela sursnut. Det skulle vara porrskådis då. Fast när jag tänker efter så finns det säkerligen utrymme för honom i någon smal tysk pervo-genre där han skulle kunna ta sig an en roll med bravur.

Först tänkte jag att jag skulle omyndigförklara Tina Lagerström och kände mig extremt provocerad av att hon ens kunde lämna ett sådant omdöme. Hon borde få dagsböter och betala skadestånd till alla som hyrt filmen tänkte jag. Något min kollega också var inne på.

Men när jag hade läst hennes blogg så ville jag inte längre håna henne. Hon har fått lida tillräckligt. Jag tycker på riktigt synd om henne. Hon har ju rätt att vädra en åsikt som privatperson , även om den råkar falla inom klassisk tigga-om-stryk-varning, utan att det ska användas som marknadsföringsmaterial för en film som aldrig borde nått klippningsrummet.

Så high five på dig Tina! Du har med ljusår till näst sämsta filmrecensent lyckats leva upp till det gamla talesättet "ska man göra bort sig så ska man göra bort sig rejält". Personligen hade jag hade hellre ätit bajsbuffé än varit ofrivillig talesman för Irene Huss – Tatuerad torso.

Länk till Tinas blog där man kan följa ångesten >>

Mos special

Det här är Rolles som ligger i Trönninge. De är kända för sitt smarriga mos. Det ryktas att Rolle ligger med moset. Fast det är klart, folk pratar så mycket...



---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Frän kille

Killen på sätet framför mig har fällt bak sitt säte max och somnat. Det får man göra om man är ett svin och den här killen är definitivt ett stort sådant. Han har en luden stekarmössa på sig. Cashmere tror jag. Han tycker nog att han är rejält frän. Jag sitter här bak och hatar honom i smyg.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Fredag

Sitter på grisabussen som ska ta mig till Halland. Det känns som att vad som helst kan hända.


---- 
Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon

Boktips: En jävla helg

Har precis läst ut Helen Zahavis alldeles lysande hämndroman "En jävla helg" (Dirty Weekend). Den knäcker hårt. Det som gör den så speciell är att det är något så ovanligt som en kvinna i huvudrollen som dödens budsförvant. Uppfriskande.

En jävla helg handlar om Bella, en tjej med ett ganska tvivelaktigt förflutet. Hon blir förföljd av ett riktigt as till stalker som utlovar både det ena och andra. Han trackar henne hårt och låter henne veta att han inte planerar att döda henne men göra henne illa. Riktigt illa. Smärta och förnedring deluxe.

Bella bestämmer sig för att nog är nog och utrustar sig med en behändig liten kulhammare, smyger in hos sin plågoande när denne sover och överraskar honom genom att bulta upp svinet som en tjock skiva fläskkarré. Hon lämnar inget åt slumpen – milt uttryckt. Bella har bestämt sig för att hon inte tänker se mellan fingrarna något mer.

Sedan inleds en hämndfestival som får Charles Bronsons rätt så våldsspäckade Death Wish-serie av hämdfilmernas kejsare Michael Winner att framstå som rena pacifistpropagandan. Appropå det så är det han som står för regin i filmversionen av Dirty Weekend.

I alla fall. Bella bestämmer sig för att rensa upp bland Brightons dåliga ägg. Hon använder sig av klassiska tillhyggen som hammare, plastpåse, pickadoll och bil för att eskortera alla män med risig kvinnosyn sex fot under jord.

Detaljerat och med ett språkbruk som skulle få Charles Bukowski att rodna gör Helen Zahavi en kiosklitteraturpastisch av sällan skådat slag. Jag började läsa lite lojt. Tvåhundra sidor senare satt jag med öppen mun och undrade vad fan jag just hade varit med om. Bella sparar inte på krutet när hon wejstar snubbar.

Särskilt väl kommer jag nog minnas en scen när hon kör över en tandläkarjävel med hans egen merca när han står och pissar i ett garage efter att han våldtagit henne. Hon gör det grundligt. Kör över, backar tillbaka, kör över igen och backar tillbaka och på så en stund.

Det var kul att för en gångs skull när det vankas våld så är det ombytta roller.

Etiketter: böcker, feminism, hämnd

Idrottsgalan

En kollega (Den osynlige mannen) eldade upp mig ordentligt angående idrottsgalan som sändes på tv igår. Vi diskuterade det absurda i att de som redan vunnit en gång och fått sin bekräftelse inte nöjer sig med det utan var tvungna att lipa till sig en helt egen gala så att både aktivt och avdankat sportfolk kan få glänsa en gång till. Vem orkar egentligen se Thomas Ravelli en gång till liksom.

Nej jag är inte avis det minsta. Nej ingen Jante. Inget sånt.

När jag såg priserna var det så gräsliga grejer att jag höll på att sätta i halsen. Sportspegelpriset var en bombastisk tallrik som inte ens Ulrica Hydman Vallien hade kunnat sabba upp med sin skit. Fy fan, jag hade börjat grina om jag skulle bli tvungen att stasha en sådan pjäs någonstans i min lägenhet. Och man kan omöjligt ge bort den heller. Det vore som att ta med sig en papperskasse med tidningsreturer när man är bjuden på middag.

Och Zlatan. En fruktskål. Visst visst i kristall och allting men kom igen nu förfan. Inte ens min mormor skulle ha ställt fram en sådan ohygglig sak.

Jag skulle nog kunnat gå loss en bra stund om idrottsgalan och dess standardiserade humorunderhållning men det ska jag inte.

Min kollega mailade mig däremot sin egen bolggtext som han bad mig publicera. Han har nämligen ingen egen blogg och tyckte att det vore onödigt att starta en bara för att förmedla sin avsky för idrottsgalan.

Då jag inte känner mig helt bekväm med att publicera andras texter i mitt namn oavsett och inte heller vill skaffa mig en sidekick, men ändå tycker att han bör premieras för sitt slit, så har jag beslutat att som engångsföreteelse hänvisa till första kommentaren i detta inlägg. Där ligger hans text som en slags blogg i bloggen skulle man kunna säga. Metablogging.

Läs här >>

Etiketter: idrottsgalan

Control

Kom hem från bio för en liten stund sedan. Vi såg Anton Corbijns "Control". En mycket stark och stundtals extremt sorgsam skildring av Joy Divisions sångare Ian Curtis korta och ganska ledsna liv. Det var en mycket fin filmupplevelse. Jag vill ge den en stadig fyra och kan starkt rekommendera alla att passa på att åtnjuta den på stor duk.

Två saker störde min filmupplevelse något och det ena var att killen som satt bredvid mig vräkte ut sig över sitt säte så att hans armar täckte min kopphållare. Jag fick ställa min läsk på golvet istället vilket inte var helt optimalt då det hindrade mig från att kunna sätta upp mina knän mot stolsryggen framför, luta mig tillbaka och samtidigt räkna med biolyxen att på ett avslappnat sätt släcka min popcorngenererade törst. Den jäveln alltså.

Att säga till honom skulle givetvis vara uteslutet då han såg en smula farlig ut. Jag är en sådan förbannad mes och villigt erkänner att jag nästan förtjänade att bli robbad på min rättmätiga kopphållare.

En grej till som gjorde att jag inte kunde koppla av fullt ut. Samma kille satt med handen nedstucken i en påse Indianpopcorn. Det prasslade inte. Tvärtom. Men jag kom att fundera kring hur Estrella resonerade när de kom på att Indianpopcorn är ett bra produktnamn. Jag fattar det inte. Det är ett retligt namn. Vad i helvete har popcorn med indianer att göra? Eller vice versa.

Annars var det som sagt en riktig höjdare till biobesök. Spring och se.

En introduktion till Bloggfrossa

För någon vecka sedan "utmanade" den goda Ulrika några bloggare och däribland mig. Det handlade om att lista sina fem bästa inlägg.

Brrr, jag ryser av bara tanken (man är oftast själv sin hårdaste kritiker) och utmaningar är jag ruggigt trött på. Men det slog mig att jag snart har hållt på med den här skiten i tre år och då vore det väl fan om jag inte kunde hitta fem inlägg jag själv tycker riktigt bra om. En slags självrannsakan. Så jag har funderat och det är fan svårt. Hur väljer man ut fem bland nästan tusen inlägg. Mycket är dåligt och mycket är bra men man vill ju åt några av de som är över medel.

Jag har scannat igenom lite och insett att många av dem jag faktiskt trodde var kul nu är rätt trista och rent av kassa. De kanske var roliga just när de skrevs för att de anspelade på någon händelse som var aktuell just då men som är bortglömd nu. Andra kan fortfarande vara roliga men kanske bara för den som följt bloggfrossa länge. För en ny läsare kanske det roliga/smarta/fyndiga/bra inte framgår och då vore det löjligt att lista det.

Så jag har resonerat mig fram till att jag tänker lista fem inlägg som har betytt mycket för mig själ. Fem inlägg som jag hade jävligt roligt medan jag skrev dem. Fem inlägg som på något underligt sätt kanske ger en liten bild av hur jag är. Fem inlägg som representerar det bästa från Bloggfrossa.

Det gjorde ont att välja bort mitt brandtal till alla sittkissare, mitt klagogram till Comviq, min uppgörelse med livet som handyman, mina utläggningar om ångeste inför köp av toapapper och handhavandet av dem för att inte tala om redogörelsen av när en vän och hennes vän provade vuxenblöja och många många fler. Det finns flera Det kunde lika gärna blivit de inläggen. Kanske borde det till och med det

Det var svårt att välja. Tio hade varit lite lättare, men här kommer fem.

1. Historier från Hisingen 1-3:
En serie berättelser från Hisingen. En plats - inte för mig. Jag vet att jag här frångår regeln om fem inlägg men det är en trilogi. Minst. Så jag länkar in alla tre delarna. Del 1, Del2 & Del 3.

2. Bajskontakt av tredje graden:
En inblick i en småbarnsförälders vedermödor. Rockstjärnor i all ära. Jag har insett att man har inte levt hårt förrän man har uppfostrat ett barn. Fy fan vad det ärrar ens psykiska hälsa ibland. Här är iallafall den korta historian om när jag badade med min då ettåriga dotter i badkaret och plötsligt inser att hon lagt en kabel samt hunnit provsmaka den medan jag shamponerade håret på mig själv.

3. Netto:
Ett inlägg som skrevs i totalt och givetvis överdimensionerat vredesmod (som så mycket annat) efter att fått utså vänt-terror inne på en matvarubutik så undermålig att länder från tredje världen framstår allmänt kinkiga. Även det mest kommenterade tror jag.

4. När Tage föll ner:
En hjältesaga från den mest verkliga av verkligheter. Min. En blandning av industriromantik och hämndhistoria. Den handlar om när en gammal arbetskamrat till mig en dag fick nog och försökte dräpa vår chef med sin plocktruck.

5. EMD:
Ett av mina nyaste inlägg. Det var riktigt skönt att skriva mig lugn efter att ha hetsat upp mig under nästan två dagar över detta vederstyggliga pojkband.

Phew!

Håll till godo.

Feberdrömmar

Igår skrev jag ett förlösande inlägg där jag begabbade den nya skivbolagsfabricerade trion EMD.

Jag skrev att jag hellre skulle lyssna på Smurfhits 1-7 resten av mitt liv är att behöva befläcka mina sinnen med deras singel en enda gång. Det måste ha väckt något inom mig. Den lille självspäkaren kanske. För inatt gick en dröm på repeat inne i min skalle.

Jag låg fastspänd på en brits i en konstig antimiljö och hög musik spelades ur osynliga högtalare. Det var smurfhits 8 - fast den här gången spelade de små smurfasen bara EMD-låtar. Det värsta av två världar. Usch vad jag mådde illa. Det gör jag fortfarande när jag tänker på det.

Nu är klockan en bit in på dygnets andra timma och jag vågar inte gå och nana. Jag är rädd för vad som ska hemsöka mig i natt. Jag kan iofs inte på rak arm komma på något som skulle toppa nattens feberdröm.

Att göra en pudel

Ibland får jag en stark lust att hissa istället för att dissa.

Fredrik Strage måste vara en av landets bästa journalister, iallafall enligt min mening. En mycket begåvad man. Jag skrattar ofta så att jag får andnöd och träningsvärk i mitt struphuvud när jag läser hans texter. Man brukar tala om och hylla "vassa pennor". Strage har en "smart penna". Han är en av de få och kanske den enda jag kan komma på som bemästrar konststycket att sakligt göra en textuell dish-dish-dish, utan att för den delen passera gränsen och bli för raljant. När han dissar gör han det med lyxfiness.

Ja, jag är avundsjuk på honom!!

Igår gjorde han en storslagen pudel på DN:s kultursidor. Han berättar om hur han våndats och känt sig som en filmbolagshora sedan han gav ARN en trea i sin recension. För att göra bot utrustar han sig med en bunte hundralappar och ställer sig utanför Rigoletto och Filmstaden Sergel i Stockholm och ger tillbaka biljettpengar till de besökare som kommer ut besvikna från filmen. Det är så jävla bra. Stort upp!

Dessutom kastar han in ett boktips som jag måste införskaffa å det snaraste. "Confessions of a Cinema Heckler" av den amerikanske filmjournalisten Joe Queenan. Bara titeln. Jag älskar häcklarböcker. Om någon annan har tips som ryms inom häcklar-genren så snälla upplys mig.

Länk:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=731586

Tito Beltran

Nu går Tito till attack mot Sverige!

Han är svinlack och hotar att bränna sitt svenska pass så fort han lämnat det här jävla rasistlandet. Herregud vilket hot. Det är så man darrar. Frågan är bara vilket land han ska dra till ifall han blir fälld. Såvitt jag vet så diggar inte chilenare våldtäkt och pedofili mer än den genomsnittlige svensken.

Om det är sant som det är sagt kommer han med största sannolikhet att få knulla sin hand till leda och förbannelse under några sura år. Så kan det gå.

Scener ur ett förhållande

Söndag, klockan är 20.56. Vi sitter i köket och fikar:

J: Åh, jag är så sugen på en riktig cowboystång!
M: ...?
J: Ja, cowboystång du vet!

Diskussioner rörande yrkesval

Imorse hade jag och J en diskussion kring hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var Batman. Hon skulle göra slut sa hon.

Det hela började i och för sig med att när vi igår kollade på Bourne Identity frågade jag hur hon skulle reagera om det visade sig att jag var en hemlig agent, eller ännu bättre yrkesmördare. Hon sa att hon skulle ha svårt för de båda yrkena. Att en sådan hemlighet skulle vara svår att smälta. Hon sa att hon skulle finna det svårt att ha ett förhållande med en som livnär sig på att mörda.

Jag försökte med att det bara skulle vara fula fiskar som skulle gå åt, men det hjälpte föga. Hon skulle göra slut. Vi fick pausa filmen och ta ett seriöst snack. Jag tyckte att man kan ju inte döma ut sin partner efter vad denne har för jobb. Efter att stämningen blivit lätt hetsig kom vi fram till att det nog var ganska lungt ändå. Risken för att jag skulle bli hitman är trots allt förhållandevis låg.

Men nu på morgonen frågade jag vad hon skulle säga om jag outtade att det är jag som är Batman. Först skrattade hon, sedan påstod hon okunnigt att Batman inte mördar men jag upplyste henne om att det bara är i barnversionen (den som gick på femman) han nöjer sig med ringa misshandel. Den riktiga Batman har allt låtit folk stryka med på vägen. Då skulle det ta slut sa hon, varpå en ny diskussion tog vid.

Men nu är vi vänner igen.

Det hela slutade med att jag brände mig på kastrullen när vi kokade våra frukostägg. Jag har nämligen gasspis och kastrullen har ett stålhandtag som blir så jävla varmt. Vi tittade på varandra och konstaterade att jag nog ändå inte har vad som krävs för att slå mig fram varken som yrkesmördare eller Batman.

Mellanstopp på Backaplan

Alla vet att vid ett besök på Backaplan (Hisingen) lossnar en liten bit av ens själ och hamnar i helvetet. En bra dag.

Jag måste ha varit bedövad, alternativt hög, av ledighetens sötma för på väg hem från en trevlig bilutflykt gjorde min hjärna det regelvidriga misstaget att föreslå ett snabbstopp på Elgiganten där mitt på satans bakgård. Fy fan!

Det var så längesedan så jag måste ha glömt hur mycket jag hatar det stället. Allting är lite fulare och lite deppigare där. Peka ut EN plats på jorden som är mer deprimerande och jag vet att du har fel. Gulag känns nästan kittlande i jämförelse med Backaplan. Man får lätt intrycket att stadsplanerarna var inspirerade av bombningarna av Dresden när Backaplan skulle bli till.

Iallafall. Jag skulle köpa mig en kaffekvarn och tänkte att kanske, kanske kan jag hitta en till ett rimligt pris där. På mellandagsrean. Jag vet. Dumt. Idiotiskt. Efterblivet. Jag ville ge mig själv duktigt mycket stryk efteråt.

Så här i efterhand kan jag konstatera att de som jobbar på hemelektronikvaruhusen på Hisingen nog inte var bäst i klassen när det begav sig. Inget kunde de svara på. De bara gapade och tittade uttryckslöst på mig som att de såg mina läppar röra sig men inte kunde uppfatta vad jag sa. De skulle säkert bli jävligt fräsiga fågelholkar men make till menlös butikspersonal har jag sällan stött på. Det gjorde mig irriterad. Men inte i närheten av hur förbannad jag skulle vara när jag kom ut från OnOff. Sista stoppet.

Lätt vredgad av all inkompetens gick jag kanske inte in med bästa inställning. Men. Ärligt talat, här har de verkligen lyckats samla alla dåliga ägg i en korg. Servicefrånvaron var slående. Butiken var fullspäckad med köpstinna hisingsbor i full färd med julklappsbyten. Personalen hanterade anstormningen genom att slå ihop samtliga produktområden till ett enda och samma sak med kön till dessa. Det innebar att när jag faktiskt hittade en kvarn som jag ville ha men som inte fanns på hyllan skulle bli tvungen att vänta på att trettiotvå as framför mig skulle få en genomgång av samtliga funktioner i en Sony Ericsson K850i, fem olika dammsugare demonstrerade och avbetalningsplaner förklarade in i minsta detalj innan jag kunde förmå någon att hämta en kvarn på lagret. Jag kan förstå att man blir lite avmätt till livet när man arbetar på Backaplan men det finns väl gränser på hur jävla ineffektiv man kan vara och komma undan med det.

Jag försökte mig på en fuling och högg en kille som kom ut från lagret. Han slingrade sig med att svara väldigt konstigt på min fråga ifall han kunde vara en käck pojk och plocka fram en Isomac-kvarn eftersom de var slut på hyllan.

”Jag har det inte i huvudet”, svarade han.
”Nej det fattar jag, men kanske på lagret?”, sa jag med en något ansträngd ton som lät avslöja en viss missbelåtenhet.
”Du får ta en nummerlapp”
”Men det är trettiotvå nummer före mig och jag vet vad jag ska ha men det är slut på hyllan”
”Ja men det är enda sättet”

Eller så kunde det jävla hjonet bara vara pyttelite serviceminded och frångå deras idiotsystem (eftersom han ändå inte hjälpte någon) så att jag kunde försvinna ur hans åsyn och lämna butiken per omgående med ett stycke kvarn i famnen. Men icke. Jag kände att han måste vara ultra-efterbliven och försökte mig på samma trick med ett annat säljaras som inte verkade göra något vettigt. Samma dialog uppstod. De verkade nästan otäckt programmerade.

Jag fick ge mig. Jag skulle få vänta i två och en halv timma för att lyckas få någon att hämta en kartong på lagret. Det kändes orimligt. Jag var så förbannad när jag gick ut ur butiken att jag nästan började lipa. Jag hade kastat bort ett par timmar på Backaplan utan att få med mig ett skit hem igen. Ångesten visste ingen gräns.

Det slog mig att det är märkligt hur en och samma butik klarar av konststycket att hitta så brutalt låg kvalité på sina anställda, men antog att det är som det gamla ordspråket säger: när bajset träffar fläkten...

Eller så har de helt enkelt masssrekryterat direkt från Nettos fryslager.

Det nya Värmland

Glöm allt vad hajkbananer heter. Det bild vi har av det gamla Värmland är lenstämda män och kvinnor som gillar dansband. Tusentals små Bengt Alsterlindar, alltid utrustade med den där solen i sinne.

Fuck that!

Det nya Värmland är här. Och där hugger man vilt med samurajsvärd.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1556919.ab

Pizzaprocenteri

Igår var det som bekant den stora pizzadagen. Den dag då pizzan står mer obligatorisk på menyn än julskinka på julafton.

Dagen efter årets sista och första blandfylla (hur man nu väljer att se på det) brukar alltid bygga på ett ohemult fettintag. Ett nödvändigt livselixir för att hjärnan ska börja fungera igen, iallafall på halvfart, och det enda vetenskapligt erkända botemedlet mot svår spritrelaterad ledvärk och "söndagsångest". Det i sin tur borgar såklart för vansinniga pizzaköer efter som ALLA ska ha sig en kaloriomgång som heter duga. Det annars vedertagna begreppt "tio minoot" kan man bara tokglömma.

Igår drog jag och J benen efter oss, iklädda husvagnscampingklädsel, ner till favoritpizzerian. Efter en dryg timma hade vi iallafall den magiska degplattan med tomat- och ostbas i vår ägo. Det var ok att vänta och jag kostade till och med på mig ett stramt leende när pizzabagaren skojade om att hans lilla sunkhak var som en akutmottagning och han doktor pizza. Metadonklinik torde väl egentligen vara en mer korrekt beskrivning.

Något jag hade lite svårare att flabba åt var att de valde just den dagen till att utöva procenteri. Plötsligt var prislistan inte giltig längre utan individuell och godtycklig prissättning rådde. Plötsligt fick jag böja upp 70 spänn för samma pizza jag annars betalar 55 för. En jävla stil.

När den jäveln på andra sidan disken önskade mig god fortsättning svarade jag såklart gott nytt på dig med, helt i linje med den mesige Svensson jag är. Innerst inne ville jag helst boxa in en pizzabulle i trynet på honom och önska honom oväl. Jag ville att hans 2008 blir en öken, jag ville fördriva hans smutsiga affärer från majorna. Ska man hålla på med ful business hör man bättre hemma i Linné eller Vasa där folk generellt är mer dästa, blaserade och inte bryr sig. Det enda positiva med Hisingen är väl att om någon degpajas skulle försöka sig på ett liknande trick där hade det inneburit omedelbar avlägsning av knäskål och eller annan vital led. Minst. Skulle samma innehavare begå ännu ett brott mot samhället hade permanent dirt nap varit ett faktum.

Det handlar inte om pengar utan om vissa principer. Vi lever trots allt i ett samhälle med lagar sprungna ur tio guds bud. Det handlar om det fula i att utnyttja sina medmänniskors svaghet. De hade kunnat välja en annan dag att börja bedriva ockerverksamhet på. Det hade varit helt ok och då hade de kommit undan med att bara vaa en svindyr pizzeria. Nu har de istället valt att axla rollen som satans bröder. Igår av alla dagar hade de lika gärna kunnat svina upp priset till 300 spänn för en vanlig ful-calzone utan att losa en enda kund. Jag skulle personligen kunna rånmörda en granne för pengar till pizza igår om det knep. Och min pizzakille visste det så väl.

Jag ondgjorde mig lite över dem påväg hem igen och sa att nu hade de åkallat hämndens ängel, nu skulle de fan inte se röken av mig något mer. De asen.

J stöttade mig såklart och sa att hon verkligen förstod det bibliska i att se dem på fall nu när de plötsligt ska klara sig utan mina cirka 100 spänn i månaden. Hur ska det gå liksom? Jag vet inte säkert men jag tror att där fanns ett viss mått hån i hennes röst.