Sitter och softar i soffan och är sådär skönt söndagstrött. Herrarna tog just brons i staffetten och Let's dance reprisen går på för fullt i fyran. Juryn hatar peppe men folker ropar: "Rädda Peppe, död eller levande - börjar bli lite tjatigt att läsa om deras fejd på löpsedlarna nu. Peppe själv tycker att han rört om i den svenska dansgrytan. På gott och ont men mest gott eftersom många kommer att tänka att fan gubben kan och våga sig ut på dansgolvet. Jag skulle säga tvärtom. Alla ser hur förbannat illa det ser ut och vill för inga blåbär i skogen riskera att jämföras med honom.
Förmiddagen känns rätt så bra och jag har just smällt i mig en stadig brecky.
Plötsligt är det reklam. En kvinnlig läkare med allvarsamt ansiktsuttryck frågar rätt ut om jag också är en av de kvinnor som lider av illaluktande flytningar och irritation i underlivet. Jag håller på att sätta min latte i halsen... Isåfall kan jag använda det receptfria läkemedlet Lactal, fortsätter hon och ritar upp ett diagram. Vaffan nu då?!?
Det varnas alltid i ganska god tid när det vankas skakande programinnehåll och våldsamma inslag... Hur kan detkomma sig att någon missat att varna för kräkselframkallande reklam. När blev "illaluktande flytningar" något att tala om kring middagsbordet?
Hursomhelst så framkallar ordet flytningar fanimej de värsta sinnesbilder. Jag vill inte veta att det ens förekommer även om det gör det - än mindre att det verkar vara vanligt. Vad är det för tid vi lever i egentligen, där allt är tillåtet.
Nu behöver jag hursomhelst inte fundera över vad vi ska göra till middag idag. Jag kommer ändå inte kunna äta på ett par dagar framöver.
Tack TV4. Tack så jävla mycket!
söndag, februari 19, 2006
lördag, februari 18, 2006
Lars Danielsson - en kille med klass
Ska det va så ska det va. Så resonerar vår käre statssekreterare och riksgourmand Lars Danielsson och frossar loss nåt alldeles hejdlöst på skattebetalarnas bekostnad. Kvällspressen hetsar på. De vill allra helst blodet flyta från den fyrkantiga och totalt karismabefriade oduglingen. Och vem vill inte det egentligen...
Först går jag själv rätt i fällan. Jag känner hur en otyglad vrede rinner till, precis enligt Aftonbladets masterplan. Jag kag kan riktigt se hur Danielsson precis lika sinnessvagt som alltid försöker slingra sig. Låtsas oförstående till kritik. Sånt är prio ett och står på agendan redan första dagen när man ska jobba för regeringen.
Vaddå, alla måste ju äta.
Men kanske inte ostron och champagne till brecky, ditt gudlösa politikersvin!
Jag har aldrig brytt mig ett skit vad dirrar och annat löst pack gör med företagskortet så länge det varit privata bolag. För min del får de gärna säga upp tusen pers för att sponsra sina privata knark och porrfester. Men när det kommer till politiker har jag alltid känt en stark irritation över att de slösar med skattepengar. Skitsamma om det är en lyxjakt i St. Tropez eller ett packe hubbabubba från 7-eleven. Det är principen.
Hur ska allmänheten kunna förväntas följa alla lagar och regler, betala skatt och göra rätt för sig om varenda makthavare beter sig som Marquis de Sade efter kontorstid. Det håller inte i längden. Det är lågstadiematematik.
Om en företagare t.ex. avsiktiligt undanhåller skattemedel så läggs inga fingrar emellan. Men när en makthavare fubbar med notor och annan shit då ska det smusslas och mörkas. Det talas om mänsklighet och att alla kan göra fel. Det är så man blir spynödig bara av att tänka på det. Ett företag får enligt skattereglerna bara dra av 90kr per skalle och tillfälle i representation. Sätt det i relation till Danielssons gåslevernota på nästan tio papp i rena skattepengar.
Jag tror inte att det svenska folket i allmänhet är dummare än att vi fattar att det blir en del middagar i tjänsten. Reseräkningar, boende och taxiresor för all del. Vi fattar också att Lars Danielsson inte kan bo på vandrarhem när han är ute på sin skit. Ingen förväntar sig att statsmän ska leva enligt sin mall över existensminimum. Men det finns en gräns. Vidare blir det extra laddat när han därtill försöker fiffla med lyxnotorna. Det är sådant som sakta banar väg för total anarki.
Om de gör som de vill så gör vi det med. En ganska sund logik kan jag tycka och inser att nihilismen faktiskt är en allt mer tilltalande livsfilosofi än man kan tro. Varför anstränga sig när inte ens de som har betalt för att upprätthålla samhället verkar tro på saken. Särskilt inte som alla ändå bara försöker duka upp ett smörgåsbord med så mycket personliga fördelar som möjligt. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att vara en lydig Svensson längre.
Det är här någonstans som Aftonbladets uppviglingsförsök börjar misslyckas trots allt. Jag känner tröttheten krypa på mig. Det är den, snäppet värre än vreden. Orkar inte kämpa mot likgiltigheten.
Jag känner att jag faktiskt inte bryr mig ett skit ifall Danielsson köper fnask och sprutar Cristal över dem för mina pengar. Rock on för fan. Killen ser så svinstram ut och lär nog inte ha ett så förbannat lajbans liv annars. Han beskrivs tillråga på allt som Göran Perssons högra hand och jag kan i mina bisarraste fantasier inte tänka mig en mer förnedrande arbetsuppgift. Det är så osexigt ett jobb bara kan bli. Inte konstigt att farbror Danielsson alltid ser ut att just ha blivit släpad femtio mil bakom en ångvält.
Låt honom dra kortet och bränna skattepengar som om vore det hans sista dag på jorden. Det är ganska befriande att inte känna sig så bunden till alla inarbetade regler och moralism längre.
Kan Larsa-D svina så kan jag det med och kanske är det hög tid att fucka upp systemet nu.
Först går jag själv rätt i fällan. Jag känner hur en otyglad vrede rinner till, precis enligt Aftonbladets masterplan. Jag kag kan riktigt se hur Danielsson precis lika sinnessvagt som alltid försöker slingra sig. Låtsas oförstående till kritik. Sånt är prio ett och står på agendan redan första dagen när man ska jobba för regeringen.
Vaddå, alla måste ju äta.
Men kanske inte ostron och champagne till brecky, ditt gudlösa politikersvin!
Jag har aldrig brytt mig ett skit vad dirrar och annat löst pack gör med företagskortet så länge det varit privata bolag. För min del får de gärna säga upp tusen pers för att sponsra sina privata knark och porrfester. Men när det kommer till politiker har jag alltid känt en stark irritation över att de slösar med skattepengar. Skitsamma om det är en lyxjakt i St. Tropez eller ett packe hubbabubba från 7-eleven. Det är principen.
Hur ska allmänheten kunna förväntas följa alla lagar och regler, betala skatt och göra rätt för sig om varenda makthavare beter sig som Marquis de Sade efter kontorstid. Det håller inte i längden. Det är lågstadiematematik.
Om en företagare t.ex. avsiktiligt undanhåller skattemedel så läggs inga fingrar emellan. Men när en makthavare fubbar med notor och annan shit då ska det smusslas och mörkas. Det talas om mänsklighet och att alla kan göra fel. Det är så man blir spynödig bara av att tänka på det. Ett företag får enligt skattereglerna bara dra av 90kr per skalle och tillfälle i representation. Sätt det i relation till Danielssons gåslevernota på nästan tio papp i rena skattepengar.
Jag tror inte att det svenska folket i allmänhet är dummare än att vi fattar att det blir en del middagar i tjänsten. Reseräkningar, boende och taxiresor för all del. Vi fattar också att Lars Danielsson inte kan bo på vandrarhem när han är ute på sin skit. Ingen förväntar sig att statsmän ska leva enligt sin mall över existensminimum. Men det finns en gräns. Vidare blir det extra laddat när han därtill försöker fiffla med lyxnotorna. Det är sådant som sakta banar väg för total anarki.
Om de gör som de vill så gör vi det med. En ganska sund logik kan jag tycka och inser att nihilismen faktiskt är en allt mer tilltalande livsfilosofi än man kan tro. Varför anstränga sig när inte ens de som har betalt för att upprätthålla samhället verkar tro på saken. Särskilt inte som alla ändå bara försöker duka upp ett smörgåsbord med så mycket personliga fördelar som möjligt. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att vara en lydig Svensson längre.
Det är här någonstans som Aftonbladets uppviglingsförsök börjar misslyckas trots allt. Jag känner tröttheten krypa på mig. Det är den, snäppet värre än vreden. Orkar inte kämpa mot likgiltigheten.
Jag känner att jag faktiskt inte bryr mig ett skit ifall Danielsson köper fnask och sprutar Cristal över dem för mina pengar. Rock on för fan. Killen ser så svinstram ut och lär nog inte ha ett så förbannat lajbans liv annars. Han beskrivs tillråga på allt som Göran Perssons högra hand och jag kan i mina bisarraste fantasier inte tänka mig en mer förnedrande arbetsuppgift. Det är så osexigt ett jobb bara kan bli. Inte konstigt att farbror Danielsson alltid ser ut att just ha blivit släpad femtio mil bakom en ångvält.
Låt honom dra kortet och bränna skattepengar som om vore det hans sista dag på jorden. Det är ganska befriande att inte känna sig så bunden till alla inarbetade regler och moralism längre.
Kan Larsa-D svina så kan jag det med och kanske är det hög tid att fucka upp systemet nu.
fredag, februari 17, 2006
I sann svensk vinnaranda...
Jag känner att det är dags att släppa fam Mannen som blev trött igen. Det är OS-tider och det är något med den svenska vinnarandan som stör mig nåt helt sanslöst.
Vad är det som är så jävla bra med att komma på sjätteplats i en OS-gren egentligen?
Maria Danielsson körde okull i varenda lopp typ och lyckades med "stordådet" att bli sexa. Det är tre platser ifrån pall plats och pallen är väl det enda som räknas. I alla länder utom Sverige tydligen.
Efteråt sa kommentatorn att det var roligt att se, att det var oväntat inte minst för henne själv och så tackade han Maria Danielsson för en fantastisk underhållning. Jag fattar inget. Det är en sådan jävla loserinställning. Om hon inte föväntas ha en chadde att hamna på pallen, vad är då poängen med att slösa med en OS-plats. Hallå hon kom sexa, ok det är inte en katastrof men bra är det defenitivt inte.
Värre ändå ärdet med den enda svenska konståkaren. Christoffer Berndtsson. Han ramlar fanimej ALLTID när det väl gäller och klarar inte ens av de hopp som krävs för att hänga i toppskiktet. Alltså är han "bound to lose" och borde antingen lägga grillorna på hyllan eller sluta jiddra och börja träna ála ruskie style. Jag är så trött på att se en massa svenska fuckups kreddas av kommentatorerna och just konståkningen är skrattretande. Berndtsson ser så bra ut på träningen för då sätter han sina juniorhopp men så fort det vankas skarpt läge så ramlar han sig igenom hela programmet. Han placeras skitlångt ner i resultatlistan och ändå verkar alla svinnöjda och tycker att han utvecklats nåt helt fantastiskt. En sopig klåpare med rötna nerver och är vad han är.
Ärligt talat. Om han ändå har NOLL chans att hamna på pallen varför då ens låta honom delta? Han skämmer ut Sverige. På elitnivå är det viktiga inte att delta utan att prestera.
Samma sak med landslaget i längdskidor. De är med och kammar medaljer i världscupen men så fort det verkligen gäller. En dag var fjärde år - då slår det fan aldrig fel - då är de ur form.
Hockeylandslaget ska vi inte ens snacka om. Vad är det med Sverige och OS-hockey egentligen. Kul att du kom Foppa - "See ya next time", kanske...
Vad är det som är så jävla bra med att komma på sjätteplats i en OS-gren egentligen?
Maria Danielsson körde okull i varenda lopp typ och lyckades med "stordådet" att bli sexa. Det är tre platser ifrån pall plats och pallen är väl det enda som räknas. I alla länder utom Sverige tydligen.
Efteråt sa kommentatorn att det var roligt att se, att det var oväntat inte minst för henne själv och så tackade han Maria Danielsson för en fantastisk underhållning. Jag fattar inget. Det är en sådan jävla loserinställning. Om hon inte föväntas ha en chadde att hamna på pallen, vad är då poängen med att slösa med en OS-plats. Hallå hon kom sexa, ok det är inte en katastrof men bra är det defenitivt inte.
Värre ändå ärdet med den enda svenska konståkaren. Christoffer Berndtsson. Han ramlar fanimej ALLTID när det väl gäller och klarar inte ens av de hopp som krävs för att hänga i toppskiktet. Alltså är han "bound to lose" och borde antingen lägga grillorna på hyllan eller sluta jiddra och börja träna ála ruskie style. Jag är så trött på att se en massa svenska fuckups kreddas av kommentatorerna och just konståkningen är skrattretande. Berndtsson ser så bra ut på träningen för då sätter han sina juniorhopp men så fort det vankas skarpt läge så ramlar han sig igenom hela programmet. Han placeras skitlångt ner i resultatlistan och ändå verkar alla svinnöjda och tycker att han utvecklats nåt helt fantastiskt. En sopig klåpare med rötna nerver och är vad han är.
Ärligt talat. Om han ändå har NOLL chans att hamna på pallen varför då ens låta honom delta? Han skämmer ut Sverige. På elitnivå är det viktiga inte att delta utan att prestera.
Samma sak med landslaget i längdskidor. De är med och kammar medaljer i världscupen men så fort det verkligen gäller. En dag var fjärde år - då slår det fan aldrig fel - då är de ur form.
Hockeylandslaget ska vi inte ens snacka om. Vad är det med Sverige och OS-hockey egentligen. Kul att du kom Foppa - "See ya next time", kanske...
Kaffetjuven - A new beginning
Att sno kaffe är kontorens dödssynd nummer ett. Kaffetjuven är den lägsta av livsformer och har ungefär samma sköna status som en tjallare på kåken.
Förra sommaren och en bit inpå finhösten hade vi problem med en kaffetjuv som härjade på kontoret. Trots ett ihärdigt spaningsarbete och olika setups så gäckade odydspåsen oss gång på gång och lyckades slinka undan vårt vakande öga. När snaran drogs åt försvann aset plötsligt under jord och har sedan dess inte gjort väsen av sig på ett halvår.
Vi misstänkte givetvis direkt kulturföreningen i samma lokal eftersom alla som jobbar med kultur verkar viktigpettriga och tror att de kan göra vaffan som helst. Den senaste veckan har vi dock förstått att det är något bra mycket sjukare i görningen. Kaffe försvinner utan att kultursvinen ens vistats i lokalen.
Varje morgon kommer jag in bland de första. Jag börjar med att ladda porschebryggaren med full kaffesats (8 koppar) och kollar mailen. När jag är klar häller jag upp en kopp och smuttar på den framför någon nättidning. När det är dags för refill så slår det fan aldrig fel. Kaffet är nästan slut och det räcker sällan till mer än en halv kopp till. Mina compadres blir alltså utan och processen måste göras om en gång till. Jag har försökt hålla koll på bryggaren men det är som att det går en osynlig pipeline från bryggaren och direkt ner i halsen på nån annan jävla kaffepundare. Tjuven måste smyga som en ninja för jag hör aldrig ett ljud - sedan är det slut.
Det är då ett jävla beteende. Kaffetjuven verkar ha återuppstått och antagit en helt abnorm fräckhetsnivå. Förra gången rörde det sig om organiserad pulverstöld. Den här gången snackar vi respektlöshet av rang. Kaffetjuven har gått och blivit bekväm. Den eller dom orkar inte ens rodda med att smussla undan vårt heliga bruna pulver utan verkar vara av inställningen att det skall serveras dessutom. Det är lite too much för mig och jag tar det som ett personligt riktat hån. Snudd på diabolisk förnedring.
Jag känner riktigt hur de sitter och flabbar i sig mitt kaffe och tänker att fan vad smutt att ha en egen liten kaffeslav som fixar deras morgondryck. Hur mycket psykterror förväntas en kontorskille egentligen mäkta med innan han får ett bryt och plockar fram sitt blocketköpta pumphagel och mejjar loss.
Nu har skiten börjat igen - satan vad trött jag blir.
Förra sommaren och en bit inpå finhösten hade vi problem med en kaffetjuv som härjade på kontoret. Trots ett ihärdigt spaningsarbete och olika setups så gäckade odydspåsen oss gång på gång och lyckades slinka undan vårt vakande öga. När snaran drogs åt försvann aset plötsligt under jord och har sedan dess inte gjort väsen av sig på ett halvår.
Vi misstänkte givetvis direkt kulturföreningen i samma lokal eftersom alla som jobbar med kultur verkar viktigpettriga och tror att de kan göra vaffan som helst. Den senaste veckan har vi dock förstått att det är något bra mycket sjukare i görningen. Kaffe försvinner utan att kultursvinen ens vistats i lokalen.
Varje morgon kommer jag in bland de första. Jag börjar med att ladda porschebryggaren med full kaffesats (8 koppar) och kollar mailen. När jag är klar häller jag upp en kopp och smuttar på den framför någon nättidning. När det är dags för refill så slår det fan aldrig fel. Kaffet är nästan slut och det räcker sällan till mer än en halv kopp till. Mina compadres blir alltså utan och processen måste göras om en gång till. Jag har försökt hålla koll på bryggaren men det är som att det går en osynlig pipeline från bryggaren och direkt ner i halsen på nån annan jävla kaffepundare. Tjuven måste smyga som en ninja för jag hör aldrig ett ljud - sedan är det slut.
Det är då ett jävla beteende. Kaffetjuven verkar ha återuppstått och antagit en helt abnorm fräckhetsnivå. Förra gången rörde det sig om organiserad pulverstöld. Den här gången snackar vi respektlöshet av rang. Kaffetjuven har gått och blivit bekväm. Den eller dom orkar inte ens rodda med att smussla undan vårt heliga bruna pulver utan verkar vara av inställningen att det skall serveras dessutom. Det är lite too much för mig och jag tar det som ett personligt riktat hån. Snudd på diabolisk förnedring.
Jag känner riktigt hur de sitter och flabbar i sig mitt kaffe och tänker att fan vad smutt att ha en egen liten kaffeslav som fixar deras morgondryck. Hur mycket psykterror förväntas en kontorskille egentligen mäkta med innan han får ett bryt och plockar fram sitt blocketköpta pumphagel och mejjar loss.
Nu har skiten börjat igen - satan vad trött jag blir.
Veckans kameltårapport
Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att en manlig kameltå kunde vara en form av kickstart för en lyckad karriär. Värsta motorvägen till The Lala-Land rent utav. Knappast troligt va. Men så fick jag nys om länken till en hemsida som i "kameltåkretsar" refereras till som visdomens källa och ganska snart blev jag varse. Jag hittade diverse intressanta bilder vill jag lova. Bland annat den där tjocka elviskopian jag skrev om nyligen. Men det slutar inte där...
Tänk att Arnold, självaste "gavvanaaa ov kalifoooniaaa" la grunden till sin omåttliga framgång genom att flexa upp en splittad bula. Det är helt galet. Först nu förstår jag vad han syftade på när han i sitt tal (efter att ha vunnit guvernörsvalet) sa att han var beviset på att vem som helst kan lyckas i USA. Med gråtmild stämma sa att han själv kommit till drömmarnas land en dag, som fattig invandrare, utan någonting. Fast det stämde ju inte riktigt - jag menar... han smugglade ju uppenbarligen med sig rätt mycket ballast i sina speedos.
Herr Hasslehoff räknas väl kanske inte till top tio av de självklara vinnarna. Han har förnedrat sig själv rätt bra mellan sina fasta jobb. Han har levt i något desillusionerat psykrus där han trott sig vara en entertainer som spänner över flera genrer. Skitsamma. Hasslehoff var ju killen med hår på bröstet som satt på andra sidan tvrutan och körde en svart sportbil som kunde snacka och göra en hel jävla massa andra trix. Dessutom är det få personer som får hänga halvnaken med tjejer som Pamela Anderson, Erika Eleniak och Carmen Electra hela dagarna och dessutom få betalt i miljoner dollars.
Vem bryr sig om att han inte fattade när det var dags att sluta dra upp brallorna. Jag vågar sätta en peng på att många killar skulle låta operera in en kameltåprotes bara för att få byta plats med honom för ett tag. Lätt.
Ingen förutom Bon Scott skulle klara konststycket att dra på sig ett par högt skurna (milt sagt) och sjukt tajta retrojeans, klyva skrevet och ändå se stenhård ut. Så är det bara.
Tänk att Arnold, självaste "gavvanaaa ov kalifoooniaaa" la grunden till sin omåttliga framgång genom att flexa upp en splittad bula. Det är helt galet. Först nu förstår jag vad han syftade på när han i sitt tal (efter att ha vunnit guvernörsvalet) sa att han var beviset på att vem som helst kan lyckas i USA. Med gråtmild stämma sa att han själv kommit till drömmarnas land en dag, som fattig invandrare, utan någonting. Fast det stämde ju inte riktigt - jag menar... han smugglade ju uppenbarligen med sig rätt mycket ballast i sina speedos.
Herr Hasslehoff räknas väl kanske inte till top tio av de självklara vinnarna. Han har förnedrat sig själv rätt bra mellan sina fasta jobb. Han har levt i något desillusionerat psykrus där han trott sig vara en entertainer som spänner över flera genrer. Skitsamma. Hasslehoff var ju killen med hår på bröstet som satt på andra sidan tvrutan och körde en svart sportbil som kunde snacka och göra en hel jävla massa andra trix. Dessutom är det få personer som får hänga halvnaken med tjejer som Pamela Anderson, Erika Eleniak och Carmen Electra hela dagarna och dessutom få betalt i miljoner dollars.
Vem bryr sig om att han inte fattade när det var dags att sluta dra upp brallorna. Jag vågar sätta en peng på att många killar skulle låta operera in en kameltåprotes bara för att få byta plats med honom för ett tag. Lätt.
Ingen förutom Bon Scott skulle klara konststycket att dra på sig ett par högt skurna (milt sagt) och sjukt tajta retrojeans, klyva skrevet och ändå se stenhård ut. Så är det bara.
torsdag, februari 16, 2006
Jan Rippe
Jag sitter och kollar på OS-studion i SVT och bara undrar vad i helvete Jan Rippe gör där.
Sidekick?!? Kan man ens vara sidekick till en bakverksfrilla?
Sorry SVT men kunde ni inte valt någon som var bara lite mindre inaktuell till sidosparkare? "Galenskaparna och After Shave" var småkul för femton år sedan. Var verkligen den gamle Chalmeristspexaren det vassaste ni kunde få tag på?
Skärpning nu för fan!
Sidekick?!? Kan man ens vara sidekick till en bakverksfrilla?
Sorry SVT men kunde ni inte valt någon som var bara lite mindre inaktuell till sidosparkare? "Galenskaparna och After Shave" var småkul för femton år sedan. Var verkligen den gamle Chalmeristspexaren det vassaste ni kunde få tag på?
Skärpning nu för fan!
Lädertanten lever
Jag höll på att ramla ibacken när jag var på väg till jobbet nu. Nere vid Baloo Livs stod en liten tunn figur med asstort grått svintohår och en jävligt fräsig mockakappa. När jag passerade såg jag till min (och säkert flera andras) stora förtjusning att det var ingen mindre än lädertanten.
Jag har en längre tid befarat att lädertanten hamnat sex fot under, vilket av hennes utseenede att döma inte skulle vara chockerande. Hon ser utan att ta i ut som att hon är den enda livsform som överlevt sedan dinosaurierna messade runt här på jorden.
De senaste månaderna har jag inte blivit utsatt för stickprov i tvättstugan, vilket annars hört mer till regel än undantag. När man står där intet ont anande och hänger tvätt dyker plötsligt gollums kvinnliga alterego upp och hotar en med torktumlarludd mellan nyporna. Hon tittar på en med den där blicken en hundägare ger sin vovve när den bajsat på mattan och säger att hon fått nog. Att hon tyvärr måste rapportera en till ordföranden. Skulle tro att ordföranden är maffigt trött på kvarterets leathurbitch för att döma av alla anmälningar jag fått på mig så har han kontaktat mig väldigt sällan. Faktiskt aldrig.
Kan det vara så att lädertanten överskattat sina känningar hos föreningen månne.
I alla fall så blev jag lite glad att återse henne. Man får en sorts nostalgiskt band till sina fiender efter ett tag (givetvis inte såna as som Robert Wells, det finns ju en gräns). Givetvis mötte jag inte hennes blick. Så förbannat glad var det inte att se henne. Det är lite som att titta in i solen. Skulle jag bara visa minsta öppning för snicksnack hade jag troligen inte kommit in till jobbet alls. Hon är livsfarlig när det kommer till att tråkpladdra. Jag tror att lädertanten är en av få människor som bokstavligen kan snacka ihjäl en annan. Det är hennes superhjälteförmåga.
Bakom kulisserna i snuthuset gällande förhöret med Naserligans ledare:
"Shit, han är en hård jävel. Vi måste få till ett erkännande snart. Ring Läderlappen"
"Näföffan mannen, här krävs tyngre skit. Vi ringer Lädertanten istället"
Jag har en längre tid befarat att lädertanten hamnat sex fot under, vilket av hennes utseenede att döma inte skulle vara chockerande. Hon ser utan att ta i ut som att hon är den enda livsform som överlevt sedan dinosaurierna messade runt här på jorden.
De senaste månaderna har jag inte blivit utsatt för stickprov i tvättstugan, vilket annars hört mer till regel än undantag. När man står där intet ont anande och hänger tvätt dyker plötsligt gollums kvinnliga alterego upp och hotar en med torktumlarludd mellan nyporna. Hon tittar på en med den där blicken en hundägare ger sin vovve när den bajsat på mattan och säger att hon fått nog. Att hon tyvärr måste rapportera en till ordföranden. Skulle tro att ordföranden är maffigt trött på kvarterets leathurbitch för att döma av alla anmälningar jag fått på mig så har han kontaktat mig väldigt sällan. Faktiskt aldrig.
Kan det vara så att lädertanten överskattat sina känningar hos föreningen månne.
I alla fall så blev jag lite glad att återse henne. Man får en sorts nostalgiskt band till sina fiender efter ett tag (givetvis inte såna as som Robert Wells, det finns ju en gräns). Givetvis mötte jag inte hennes blick. Så förbannat glad var det inte att se henne. Det är lite som att titta in i solen. Skulle jag bara visa minsta öppning för snicksnack hade jag troligen inte kommit in till jobbet alls. Hon är livsfarlig när det kommer till att tråkpladdra. Jag tror att lädertanten är en av få människor som bokstavligen kan snacka ihjäl en annan. Det är hennes superhjälteförmåga.
Bakom kulisserna i snuthuset gällande förhöret med Naserligans ledare:
"Shit, han är en hård jävel. Vi måste få till ett erkännande snart. Ring Läderlappen"
"Näföffan mannen, här krävs tyngre skit. Vi ringer Lädertanten istället"
onsdag, februari 15, 2006
Produktutveckling: Status quo
Idag använde jag slutet av eftermiddagen till att forska vidare i fallet med de stora pilotbågarna. Som en bloggande "Janne J" gräver jag mig runt i optikerträsket påjakt efter sanningen.
Kort resumé:
För en tid sedan var jag inne hos en dussinoptiker och bokade tid för synundersökning. Jag passade även på att fråga vad prisnivån låg på de enklaste glasen utan en massa fancy stuff som hårdhetsbehandling och antireflex etc. Jag berättade att jag hade kommit över ett par retrobågar och frågade om storleken spelade någon roll. Tjejen i kassan log, bläddrade i en pärm och svarade mig att 240 pix per glas var en tajt deal.
Jag såg hur jag själv skulle glida omkring med mina farligt tuffa bågar ett par veckor fram i tiden och när jag några dagar senare väl gjort undersökningen och säkrat receptet så flashade jag mina stora bågar och sa: Glas tack!
Mr big-shot-optiker som varit proffstrevlig under hela besöket ryggade till och ändrade tonfall. Han påpekade det uppenbara, att sizen var väl tilltagen. Ja, våldsamt stora rent utav och sa att det inte skulle gå och absolut inte till det pris jag blivit lovad. Mitt synfel var för stort helt enkelt. Maxgränsen för standardglas var 70mm i diameter enligt honom. När jag mätte upp mina till 69mm så ändrade han sig och hänvisade återigen till mitt synfel som en sorts speciell omständighet. Då är jag bara närsynt (om än ganska mycket). Gubbjäveln ville helt enkelt inte ha med mina bågar att göra.
Jag tyckte att det hela luktade fisk. Det kändes som att optikersvinet av ren vämjelse för mina retrobågar gjorde det till en personlig grej. Bedjande frågade jag om det VERKLIGEN inte gick att specialmecka lite för att kirra glas till dem. Han knorrade och lät mig förstå att loppet var nog var kört för ett synmongo som mig. Glasen skulle bli 2 cm tjocka i kanterna vilket skulle se för jävligt ut om det ens var möjligt inom fysikens alla lagar. Dessutom talade hans blick om att risken var överhängande att män i vita rockar skulle plocka upp mig med en skåpbil (a.k.a fenomenet psycho-fishing) när jag kom gående på stan. Pilotbågar är ingen lek liksom.
Efter lite mer pushande slängde han ur sig ett pris på 4000-5000kr och att det inte var säkert att det skulle bli bra ändå. Jag frågade syrligt om utvecklingen gått bakåt de senaste trettio åren och fick ett korthugget svar att alla optiker skulle ge mig samma svar (ingen idé att kolla runt) och att jag hellre skulle se ut någon av de bågar han hade att erbjuda. "Optikerjävel" tänkte jag och sa att jag nöjde mig med receptet.
Man ska aldrig missta en klåpares ord för sanning så jag lovade mig själv att checka med lite fler optiker innan jag kastade in handuken.
Nulägesrapport:
Redan på första samtalet fick jag beskedet att storleksmässigt kan de erbjuda standardglas upp till 75mm i diameter. Mycket intressant med tanke på vad den förra optikern sa. Jag berättade att jag hade -7.25 som sämst och hon gav mig ett cirkapris på 2000 bagare och det med högbrytande glas. Alltså bara genom att ringa ETT samtal lyckades jag halvera skitpriset från han den andra - hästhandlaroptikern.
Jag kände att humöret svängde uppåt men det skulle givetvis inte få hålla i sig länge.
Kvinnan knapprade lite på sin "data" och utstötte några olycksbådande hummande läte. Sedan sa hon att det alltså är fullt möjligt att flänga in glas i dem och att priset nog inte skulle hamna högre än de 2000 hon redan sagt, men hon ville utfärda en liten varningsflagg för den groteska tjocklek som skulle uppstå pågrund av att pilotbågarna är kingsize.
Jag la på och kände att mitt förbannadkonto gjorde ett totaluttag. Jag menar det är ju helt otroligt egentligen. Vi har lyckats skicka folk till månen men att fixa tunna glas till närsynta verkar helt jävla omöjligt. Hur kan det komma sig att det sker så massiv produktutveckling på alla områden utom just hos glasögonmånglare?
Där har vi en yrkesgrupp som inte synats under lupp på länge. De sitter bara och lajjar bort dagar, veckor och år och anstränger sig inte det minsta för att ta fram ett glas som inte sänker människovärdet på såna som mig. Respektlöst som fan. Vi är ändå några stycken och hur förbannat svårt kan det vara.
När det blir jag som bestämmer - gissa vilka som ryker först!
Kort resumé:
För en tid sedan var jag inne hos en dussinoptiker och bokade tid för synundersökning. Jag passade även på att fråga vad prisnivån låg på de enklaste glasen utan en massa fancy stuff som hårdhetsbehandling och antireflex etc. Jag berättade att jag hade kommit över ett par retrobågar och frågade om storleken spelade någon roll. Tjejen i kassan log, bläddrade i en pärm och svarade mig att 240 pix per glas var en tajt deal.
Jag såg hur jag själv skulle glida omkring med mina farligt tuffa bågar ett par veckor fram i tiden och när jag några dagar senare väl gjort undersökningen och säkrat receptet så flashade jag mina stora bågar och sa: Glas tack!
Mr big-shot-optiker som varit proffstrevlig under hela besöket ryggade till och ändrade tonfall. Han påpekade det uppenbara, att sizen var väl tilltagen. Ja, våldsamt stora rent utav och sa att det inte skulle gå och absolut inte till det pris jag blivit lovad. Mitt synfel var för stort helt enkelt. Maxgränsen för standardglas var 70mm i diameter enligt honom. När jag mätte upp mina till 69mm så ändrade han sig och hänvisade återigen till mitt synfel som en sorts speciell omständighet. Då är jag bara närsynt (om än ganska mycket). Gubbjäveln ville helt enkelt inte ha med mina bågar att göra.
Jag tyckte att det hela luktade fisk. Det kändes som att optikersvinet av ren vämjelse för mina retrobågar gjorde det till en personlig grej. Bedjande frågade jag om det VERKLIGEN inte gick att specialmecka lite för att kirra glas till dem. Han knorrade och lät mig förstå att loppet var nog var kört för ett synmongo som mig. Glasen skulle bli 2 cm tjocka i kanterna vilket skulle se för jävligt ut om det ens var möjligt inom fysikens alla lagar. Dessutom talade hans blick om att risken var överhängande att män i vita rockar skulle plocka upp mig med en skåpbil (a.k.a fenomenet psycho-fishing) när jag kom gående på stan. Pilotbågar är ingen lek liksom.
Efter lite mer pushande slängde han ur sig ett pris på 4000-5000kr och att det inte var säkert att det skulle bli bra ändå. Jag frågade syrligt om utvecklingen gått bakåt de senaste trettio åren och fick ett korthugget svar att alla optiker skulle ge mig samma svar (ingen idé att kolla runt) och att jag hellre skulle se ut någon av de bågar han hade att erbjuda. "Optikerjävel" tänkte jag och sa att jag nöjde mig med receptet.
Man ska aldrig missta en klåpares ord för sanning så jag lovade mig själv att checka med lite fler optiker innan jag kastade in handuken.
Nulägesrapport:
Redan på första samtalet fick jag beskedet att storleksmässigt kan de erbjuda standardglas upp till 75mm i diameter. Mycket intressant med tanke på vad den förra optikern sa. Jag berättade att jag hade -7.25 som sämst och hon gav mig ett cirkapris på 2000 bagare och det med högbrytande glas. Alltså bara genom att ringa ETT samtal lyckades jag halvera skitpriset från han den andra - hästhandlaroptikern.
Jag kände att humöret svängde uppåt men det skulle givetvis inte få hålla i sig länge.
Kvinnan knapprade lite på sin "data" och utstötte några olycksbådande hummande läte. Sedan sa hon att det alltså är fullt möjligt att flänga in glas i dem och att priset nog inte skulle hamna högre än de 2000 hon redan sagt, men hon ville utfärda en liten varningsflagg för den groteska tjocklek som skulle uppstå pågrund av att pilotbågarna är kingsize.
Jag la på och kände att mitt förbannadkonto gjorde ett totaluttag. Jag menar det är ju helt otroligt egentligen. Vi har lyckats skicka folk till månen men att fixa tunna glas till närsynta verkar helt jävla omöjligt. Hur kan det komma sig att det sker så massiv produktutveckling på alla områden utom just hos glasögonmånglare?
Där har vi en yrkesgrupp som inte synats under lupp på länge. De sitter bara och lajjar bort dagar, veckor och år och anstränger sig inte det minsta för att ta fram ett glas som inte sänker människovärdet på såna som mig. Respektlöst som fan. Vi är ändå några stycken och hur förbannat svårt kan det vara.
När det blir jag som bestämmer - gissa vilka som ryker först!
Peter Jihde
Jag sitter och kollar på OS-studion i SVT och bara undrar varför i helvete Peter Jihde har ett bakverk på huvudet?
Vaffan... det var visst bara hans frisyr?!? Sjukt!
Vaffan... det var visst bara hans frisyr?!? Sjukt!
tisdag, februari 14, 2006
Lunchsnack och pinsamheter
Härom dagen när vi var ute på lunch, P, M, D & så jag, de fyra musketörerna. Så sitter vi och snackar en massa meningslös skit som vi alltid gör och vi har rätt skarp ton och drar oss knappast för att dissa varandra. Det låter nog inte så hjärtligt alla gånger för utomstående men förr oss är det kul.
Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.
M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.
Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.
P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.
Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.
Hur skulle de veta att vi snackade bilar.
D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.
Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.
Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.
M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.
Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.
P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.
Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.
Hur skulle de veta att vi snackade bilar.
D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.
Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.
Ansvar suger men pyntet duger
Jag har aldrig fattat dealen med ansvar. Människor i allmänhet använder det ganska ohämmat när de vill hotta upp något.
När en bekant nyligen blev internrekryterad till en "bättre" tjänst på sitt företag så försökte han impa. Det nya arbetet skulle innebära större ansvar och mer resor. Jag frågade direkt hur mycket extra pynt han kammade och där låg baggarna i mjölet. Ingen större ökning. Vad är det som är bra då? En win-lose-situation så att säga.
Befodran är oftast bara en snyggt ord för ett jobb helt utan fördelar. Ett jobb ingen vill ha.
Min filosofi alltid varit att om man nödvändigtvis ska jobba så bör det vara med något man älskar och hade gjort ändå. Jävligt fint i teorin men inte ens en promille av jordens befolkning lever så privilegierat. Därför är det tur att jag har min backupfilosofi "mindre ansvar mera deg", vilken dock verkar sticka i mångas ögon.
"Dålig inställning", sa en gammal chef.
"Dålig inställning, men utan Losec", svarade jag
Det räcker inte att göra rätt för sig i dagens Sverige. Man ska älska det och be om backning dessutomn, annars är man bara en jävla hippie. Vad får man ut av att ha en massa ansvar? Känner man sig så jävla viktig då eller vad är drivkraften? Oftast är ju ansvar knappast förknippat med så ohemult mycket flis att det är värt den extra kraft det suger ur en. Jag väljer midre gloss på visitkortspappret för att kunna frikoppla hjärnan efter klockan 17 varje dag. Men så tänker uppenbarligen inte alla.
Det måste vara den klassisk superhjältedrömmen. Fast Stålmannen i skjorta och slips på kontorstid. Ehh... vänta lite, det är ju Clark Kent och han är ju för fan världens mest paradoxala förlorare. Den svinsnygga killen som ändå aldrig får steka för att det springer runt en kille med tajtare brallor och räddar världen och hans donna varenda jävla dag. Bättre att förlora med stil.
Sedan är det klart att är man VD för Ericsson och har en månadslön på 4 mille så är det värt att överväga det där med ansvar en gång till. För även om man skulle lyckas fucka upp allt på bara en månad så är man home safe ekonomiskt.
När en bekant nyligen blev internrekryterad till en "bättre" tjänst på sitt företag så försökte han impa. Det nya arbetet skulle innebära större ansvar och mer resor. Jag frågade direkt hur mycket extra pynt han kammade och där låg baggarna i mjölet. Ingen större ökning. Vad är det som är bra då? En win-lose-situation så att säga.
Befodran är oftast bara en snyggt ord för ett jobb helt utan fördelar. Ett jobb ingen vill ha.
Min filosofi alltid varit att om man nödvändigtvis ska jobba så bör det vara med något man älskar och hade gjort ändå. Jävligt fint i teorin men inte ens en promille av jordens befolkning lever så privilegierat. Därför är det tur att jag har min backupfilosofi "mindre ansvar mera deg", vilken dock verkar sticka i mångas ögon.
"Dålig inställning", sa en gammal chef.
"Dålig inställning, men utan Losec", svarade jag
Det räcker inte att göra rätt för sig i dagens Sverige. Man ska älska det och be om backning dessutomn, annars är man bara en jävla hippie. Vad får man ut av att ha en massa ansvar? Känner man sig så jävla viktig då eller vad är drivkraften? Oftast är ju ansvar knappast förknippat med så ohemult mycket flis att det är värt den extra kraft det suger ur en. Jag väljer midre gloss på visitkortspappret för att kunna frikoppla hjärnan efter klockan 17 varje dag. Men så tänker uppenbarligen inte alla.
Det måste vara den klassisk superhjältedrömmen. Fast Stålmannen i skjorta och slips på kontorstid. Ehh... vänta lite, det är ju Clark Kent och han är ju för fan världens mest paradoxala förlorare. Den svinsnygga killen som ändå aldrig får steka för att det springer runt en kille med tajtare brallor och räddar världen och hans donna varenda jävla dag. Bättre att förlora med stil.
Sedan är det klart att är man VD för Ericsson och har en månadslön på 4 mille så är det värt att överväga det där med ansvar en gång till. För även om man skulle lyckas fucka upp allt på bara en månad så är man home safe ekonomiskt.
måndag, februari 13, 2006
Snödjupskorre rena drömjobbet
Såg ett intressant reportage på tv häromdagen. Varje stad har en väderstation och varje stad har en liten farbror (nästan uteslutande just seniormedborgare och man) som har ett enda ansvarsområde. Att checka snödjupet med en pinne. Fett jobb! Särskilt eftersom man faktiskt får pröjs.
Jag tänkte lite på hela grejen och kom fram till att jag faktiskt skulle vilja ha DET jobbet här i Göteborg. Jag må hata vintern mer än jag hatar pundarna på vagnen, getingar i läsken och kundsamtal på kvällen - sammantaget. Men för fem minuters arbetsdag får det gärna bli fimbulvinter, start NU.
Men jag har aldrig hört dem rapportera slaskdjup och de få dagar det faktiskt är snö i stan skulle jag nog allt orka palla mig ut och peta lite med pinnen och rapportera om de standardmässiga tre centimetrarna. Oftast snöar det en dag och ligger kvar i tre. Då kan man göra sitt jobb från sängen.
Ett riktigt glidarjobb (i ordets tätta bemärkelse). Att ingen tänkt på det innan. Hur lyckas man knipa det efter "den gamle" tro? Hur utses och tillsätts efterträdare och varför är de alltid gamla. Är det som med påvevalet? Många frågor för ett simpelt svar.
Jag måste skynda mig att forska i det innan alla kids som suktar efter "göra karriär" fattar vad som egentligen är the real deal och hinner före.
Jag tänkte lite på hela grejen och kom fram till att jag faktiskt skulle vilja ha DET jobbet här i Göteborg. Jag må hata vintern mer än jag hatar pundarna på vagnen, getingar i läsken och kundsamtal på kvällen - sammantaget. Men för fem minuters arbetsdag får det gärna bli fimbulvinter, start NU.
Men jag har aldrig hört dem rapportera slaskdjup och de få dagar det faktiskt är snö i stan skulle jag nog allt orka palla mig ut och peta lite med pinnen och rapportera om de standardmässiga tre centimetrarna. Oftast snöar det en dag och ligger kvar i tre. Då kan man göra sitt jobb från sängen.
Ett riktigt glidarjobb (i ordets tätta bemärkelse). Att ingen tänkt på det innan. Hur lyckas man knipa det efter "den gamle" tro? Hur utses och tillsätts efterträdare och varför är de alltid gamla. Är det som med påvevalet? Många frågor för ett simpelt svar.
Jag måste skynda mig att forska i det innan alla kids som suktar efter "göra karriär" fattar vad som egentligen är the real deal och hinner före.
Hon gjorde det igen
Appropå den anonyme kommenteraren i förra inlägget som tyckte jag verkade ha en märklig "förkärlek" till bland annat avföring. En förbannat konstig slutsats då det borde ha framgått rätt tydligt för alla som följt bloggfrossa att jag har extremt svårt för kroppskonsistenser som lämnar kroppen.
Tidigare ikväll när Juniorette tog sitt kvällsbad satt jag på toalettstolen (jag slutade bada med henne efter förra "incidenten") och läste hör jag plötsligt ett krystande läte. Jag tittar upp och ser ett illrött ansikte som signalerar "incoming".
Cowboy Bob, nödläge röd!
Jag drabbas av paniklåsning och lyckas inte ens slå ihop boken innan det är försent. Biffen är lagd och jag behöver nog inte illustrera hur upplösande effekt en duschstråle har på det bruna inom loppet av ett par tusendelar. Varför, är min enda tanke?
Hon har för i helvete haft hela dan på sig men väljer att diffa loss i duschen. Den dusch jag älskar och brukar ligga i när JAG mår fult. Det luktar hämnd och översitteri men jag ställer mig oförstående till det.
Hon besudlar badkaret igen och återigen måste jag högtrykstvätta kar, halkmatta och badleksaker till ljudet av en gallskrikande ettåring. Nånting måste vara fel. Jag hör textraden "... and she was a troubled child" eka i mitt huvud.
En gång till och det blir psykakuten...
Tidigare ikväll när Juniorette tog sitt kvällsbad satt jag på toalettstolen (jag slutade bada med henne efter förra "incidenten") och läste hör jag plötsligt ett krystande läte. Jag tittar upp och ser ett illrött ansikte som signalerar "incoming".
Cowboy Bob, nödläge röd!
Jag drabbas av paniklåsning och lyckas inte ens slå ihop boken innan det är försent. Biffen är lagd och jag behöver nog inte illustrera hur upplösande effekt en duschstråle har på det bruna inom loppet av ett par tusendelar. Varför, är min enda tanke?
Hon har för i helvete haft hela dan på sig men väljer att diffa loss i duschen. Den dusch jag älskar och brukar ligga i när JAG mår fult. Det luktar hämnd och översitteri men jag ställer mig oförstående till det.
Hon besudlar badkaret igen och återigen måste jag högtrykstvätta kar, halkmatta och badleksaker till ljudet av en gallskrikande ettåring. Nånting måste vara fel. Jag hör textraden "... and she was a troubled child" eka i mitt huvud.
En gång till och det blir psykakuten...
lördag, februari 11, 2006
Något måste ha blivit knas...
När jag satt och matade juniorette med köttfärssås nyss kom doggrackan inspringande i köket som vanligt. Det är standard när det vankas kött men idag bröt hon mönstret.
No tigging. Istället plockade hon upp en riskaka och la sig i vardagsrummet och knaprade.
Något lurt är i görningen. Jag tror min dogg har inlett någon form av mind control-experiment på mig. Hon kanske har sett nåt onyttigt på discovery och fått idéer. Otäckt nästan.
Vem plockar upp efter vem liksom...
No tigging. Istället plockade hon upp en riskaka och la sig i vardagsrummet och knaprade.
Något lurt är i görningen. Jag tror min dogg har inlett någon form av mind control-experiment på mig. Hon kanske har sett nåt onyttigt på discovery och fått idéer. Otäckt nästan.
Vem plockar upp efter vem liksom...
Dussininvigning och fem minuter "Pavva"
Så hade man den goda smaken att slösa bort en alldeles ny och fin fredagskväll på att blänga på OS-invigningen. Vad är det för fel i huvudet på en som gör att man glömmer från gång till gång?
Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.
Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.
Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.
De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.
Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.
Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.
Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.
Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.
Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.
Invigningen höll på i sånär som tre styva timmar. Första halvtimman är det "showtime" och då ska italjenarna slå på den stora trumman och visa världen hur man bäst bränner ett par hundra mille med stil. Wow, en stor skara våldsamt obetalda personer gjorde en klurig skulptur i form av en backhoppare. Det har man inte sett förr. Gäsp. Visst, lite kool. Imponerande för en kille som knappt klarar att gå och lyssna på musik samtidigt men likväl - Tifo hör hemma på fotbollsläktare för i helvete.
Sedan var det dags att genomlida två timmars utdragen uttråkningstortyr när de över åttio nationerna skulle vandra in med hela sitt förbannade team, tränare och en massa annat löst folk. Yippie, det är ungefär lika lättsamt och spännande som att kitta upp en långvårdsavdelning med bigbrotherkameror och sedan faktiskt glo i hundra dagar. Ändå håller man (jag) ut.
Eftersom det säkert var under tio minusgrader så fattade man att något naket och kul skulle det knappast bli tal om. Det insåg jag redan när Argentina hade passerat. Sedan dröjde det bara en timma och fyrtiofem minuter till Sälanja kom ut och viftade flagg för sverige under tio sekunders massiv kameratid. Det var det verkligen värt.
De två svenska kommentatorerna var så kraftigt tråkiga att jag bara önskade någon som också fått nog skulle ramla in i studion och börja gå loss med armar och ben.
Lyckas en eventbyrå styra upp en så hög underhållningsnivå med ynka tresiffrigt miljonbelopp i budget, då vågar iallafall inte jag spekulera i vilka stordåd de skulle kunna bjuda på om de bara kostade på sig en nolla till på slutet. Kanske hade den där F1-Ferrarin kunnat kosta på sig att burna loss så att det räckte alla till alla fem ringarna istället för bara tre.
Yoko Ono höll ett tal och det lät förvånansvärt värdelöst när hon stakande försökte traggla sina enkla meningar på engelska. Hur svårt ska det vara? Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig träffat en person som pratar engelska. En svårt cp-skadad balt som aldrig sett odubbad film skulle ha löst uppgiften med bravur i jämförelse. Peter Gabriel körde Lennons "Imagine" vilket lät ok, men likväl kändes det som att det var något som saknades.
Några Inlineåkare med brinnande hjälmar hade lyckats irra sig bort från sitt cirkussällskap.
Men till sist när elden var tänd och jag var påvägfrån soffan kom den store "Pavvan", och trots att han är gammal, fet och kördes in med permobil så var det magiskt. Jag vet inte om det var playback eller om han faktiskt sjöng på riktigt, det spelar liksom ingen roll. Han såg ju så förbannat kool och farlig ut. Som en blandning mellan Dracula och en teatral maffioso. När han öppnade munnen skulle jag tro att väntan blev värd det för alla människor som var där. Puccinis "Nessun Dorma". Mycket mäktigare blir det inte. Jag fick gåshud över hela kroppen och ända in under... ja ni vet. Det var kul att se hur glad han var. Ungefär som Ozzy Osbourne var på Roskilde förra året.
Hade jag missatt Pavvan hade jag varit förbannad och bitter idag och även om det var de enda riktigt underhållande fem minuterna av invigningen så blev det värt det.Undrar om Pavarotti kommer till roskilde i år.
fredag, februari 10, 2006
Breven från Holm...
Veckan som gått burit med sig ett helt nytt inslag, mest tack vare den ihärdige läsaren och bloggaren "El Mango" - mannen med obotlig konfliktfetisch och en svårartad fäbless för uppvigling i alla dess former.
I måndags kväll skrev jag ett blogginlägg om Stefan Holm där jag förklarade att jag inte längre kände samma agg när jag såg honom figurera i tidningar och på tv. Jag förklarade även att min gamle kamrat "Mr Needles" hade jobbat i skift och nu hade gjort sig förtjänt av lite "time off". Jag skrev även en uppmaning riktad direkt till Holm om att han borde satsa mer på hoppningen än på att läsa TP-frågor och lajja och verka clever.
El mango berättade att han hade tipsat Holm om mitt inlägg och att vi nu skulle få se om han dök upp i kommentarsfältet. Och nedan följer en kort redogörelse eftersom jag vet att många väntar på vad som hänt i den frågan.
Dök upp gjorde han och jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad när jag såg att "Stefan Holm" lyste i min inbox. Jag tänkte att det är någon som skämtar men kollade domänen och mycket riktigt det var Mr. Höjdhopp själv.
Efter det har vi i fyra dagar haft ett livligt mailutbyte och kommit fram till en form av ömsesidig (enligt mig iallafall) acceptans av varandras åsikter.
Holm verkade smått irriterad över vad han just hade läst (och vem skulle klandra honom för det) och frågade ganska korthugget vad han hade gjort en "stackare" som mig för ont. Jag svarade att jag trodde allt började med guldtröjan på OS i Aten och att jag tyckte han verkade allmänt osympatisk av det jag sett av honom. Han i sin tur undrade om han ens behövde gå in på vad han fick för vibbar av min blogg. Det tyckte jag inte var nödvändigt om han inte gärna ville och sa att jag skulle tro att han tyckte jag var "ett jävla rövhål". Holm sa att det tyckte han inte, mer en stackare på grund av min pessimistiska grundinställning.
Jag var tvungen att förklara att något som alltid förväxlas med pessimism är destruktivitet, vilket inte är sant. För en pessimist är pessimismen en lika stark drivkraft som
den positiva inställningen är för en optimist. Det är helt normalt och ganska typiskt för "optimister" att döma ut pessimisters synsätt. Det har lyckats bli praxis att mallen för ett lyckligt liv går via optimism. Precis som det jävligt irriterande fenomenet att det är morgonmänniskornas regler som styr världen medan kvälls- och nattmänniskorna avfärdas som slöa hippietyper. Jag blir så jävla trött på det.
Vidare utbytte vi åsikter i fallet med guldtröjan och vad gäller anldeningen till att han tryckte upp den så har jag inga synpunkter utan antar att alla mentala medel är tillåtna. Det är när det kommer till det kritiska momentet "användandet" (eller snarare hur det gick till när den användes) som vi inte förstår varandra. Och låt så vara.
Det har även kommit till min kännedom att jag burit med osanning i fråga om vilken sportbag guldtröjan låg i. Det visade sig att det inte var i Holms egna väska den låg. Alla kan begå misstag;)
Holm tyckte att det fanns en stor skillnad i våra respektive sätt att uttrycka åsikter. Han genom obestridlig fakta och jag genom känslor och överdrifter och eller rena lögner. Känslor och överdrifter yexbox - thats my middle name - men lögner vill jag inte hålla med om. Jag hävdar åsikter och kommer ofta fram till en rad antaganden. Tillochmed "möjliga" sanningar. Men jag aktar mig alltid noga för att hävda dem så mycket att det kan anses som en lögn. Hårfin linje som jag tycker att jag lyckas behärska ganska bra.
Vi har kommit fram till att vi nog aldrig blir bästa polare och att det nog knappast är en större förlust för någon av oss. Jag diggar inte Holm mer nu än innan men måste ge honom det att efter vår konversation har jag fått en större förståelse för honom och hans sätt. Det är det som är det magiska med kommunikation.
Jag avslutade med att säga att han kan ta det kool och inte ska tänka för mycket på "Mr Needles" när han står inför nästa hopp. För min lille voodookille har gått på semester.
Slutligen måste jag erkänna att det känns lite extra kul att jag verkar ha fått en ny och solid läsare i form av Stefan Holm himself, för jag tror faktiskt att han kommer känna en (om än tvångsmässig) dragning att flukta lite på Bloggfrossa framöver;)
I måndags kväll skrev jag ett blogginlägg om Stefan Holm där jag förklarade att jag inte längre kände samma agg när jag såg honom figurera i tidningar och på tv. Jag förklarade även att min gamle kamrat "Mr Needles" hade jobbat i skift och nu hade gjort sig förtjänt av lite "time off". Jag skrev även en uppmaning riktad direkt till Holm om att han borde satsa mer på hoppningen än på att läsa TP-frågor och lajja och verka clever.
El mango berättade att han hade tipsat Holm om mitt inlägg och att vi nu skulle få se om han dök upp i kommentarsfältet. Och nedan följer en kort redogörelse eftersom jag vet att många väntar på vad som hänt i den frågan.
Dök upp gjorde han och jag måste tillstå att jag blev mäkta förvånad när jag såg att "Stefan Holm" lyste i min inbox. Jag tänkte att det är någon som skämtar men kollade domänen och mycket riktigt det var Mr. Höjdhopp själv.
Efter det har vi i fyra dagar haft ett livligt mailutbyte och kommit fram till en form av ömsesidig (enligt mig iallafall) acceptans av varandras åsikter.
Holm verkade smått irriterad över vad han just hade läst (och vem skulle klandra honom för det) och frågade ganska korthugget vad han hade gjort en "stackare" som mig för ont. Jag svarade att jag trodde allt började med guldtröjan på OS i Aten och att jag tyckte han verkade allmänt osympatisk av det jag sett av honom. Han i sin tur undrade om han ens behövde gå in på vad han fick för vibbar av min blogg. Det tyckte jag inte var nödvändigt om han inte gärna ville och sa att jag skulle tro att han tyckte jag var "ett jävla rövhål". Holm sa att det tyckte han inte, mer en stackare på grund av min pessimistiska grundinställning.
Jag var tvungen att förklara att något som alltid förväxlas med pessimism är destruktivitet, vilket inte är sant. För en pessimist är pessimismen en lika stark drivkraft som
den positiva inställningen är för en optimist. Det är helt normalt och ganska typiskt för "optimister" att döma ut pessimisters synsätt. Det har lyckats bli praxis att mallen för ett lyckligt liv går via optimism. Precis som det jävligt irriterande fenomenet att det är morgonmänniskornas regler som styr världen medan kvälls- och nattmänniskorna avfärdas som slöa hippietyper. Jag blir så jävla trött på det.
Vidare utbytte vi åsikter i fallet med guldtröjan och vad gäller anldeningen till att han tryckte upp den så har jag inga synpunkter utan antar att alla mentala medel är tillåtna. Det är när det kommer till det kritiska momentet "användandet" (eller snarare hur det gick till när den användes) som vi inte förstår varandra. Och låt så vara.
Det har även kommit till min kännedom att jag burit med osanning i fråga om vilken sportbag guldtröjan låg i. Det visade sig att det inte var i Holms egna väska den låg. Alla kan begå misstag;)
Holm tyckte att det fanns en stor skillnad i våra respektive sätt att uttrycka åsikter. Han genom obestridlig fakta och jag genom känslor och överdrifter och eller rena lögner. Känslor och överdrifter yexbox - thats my middle name - men lögner vill jag inte hålla med om. Jag hävdar åsikter och kommer ofta fram till en rad antaganden. Tillochmed "möjliga" sanningar. Men jag aktar mig alltid noga för att hävda dem så mycket att det kan anses som en lögn. Hårfin linje som jag tycker att jag lyckas behärska ganska bra.
Vi har kommit fram till att vi nog aldrig blir bästa polare och att det nog knappast är en större förlust för någon av oss. Jag diggar inte Holm mer nu än innan men måste ge honom det att efter vår konversation har jag fått en större förståelse för honom och hans sätt. Det är det som är det magiska med kommunikation.
Jag avslutade med att säga att han kan ta det kool och inte ska tänka för mycket på "Mr Needles" när han står inför nästa hopp. För min lille voodookille har gått på semester.
Slutligen måste jag erkänna att det känns lite extra kul att jag verkar ha fått en ny och solid läsare i form av Stefan Holm himself, för jag tror faktiskt att han kommer känna en (om än tvångsmässig) dragning att flukta lite på Bloggfrossa framöver;)
torsdag, februari 09, 2006
Det är fest på Migrationsverket igen
Förra året var det ett herrans rabalder när en tjänsteman vid Migrationsverket avslöjats med att ha surfat porr och smekt bula 40-45% av sin arbetstid under en längre period. Kort därefter duggade rapporter om champagne- och tårtkalas i samband med "lyckade avvisningar" in och en massmedial snålblåst var ett faktum.
Plötsligt fick svenska folket svart på vitt att det är inom statliga myndigheter man ska jobba för att kunna svina loss i hedniska mått, på arbetstid dessutom. Det blir aldrig mer trovärdigt med politiker som pratar om etik och moral. Inte när man förstått att dessa statstjänstemän mer som regel än undantag och till synes helt utan repressalier utnyttjar sin lilla makt gång på gång och rovgirgt tar varje chans att frossa på andra människors bekostnad.
Det är så man kräks av att läsa hur effektivt de avhumaniserar alla människor och gör dem till ännu ett "handläggningsärende" för att sedan behandla dem som sina privata "gloryholes".
Det glömdes lite väl fort kan man tycka och det verkar faktiskt som att Migrationsverket internt lagt år 2005 bakom sig. Nytt år, nya fester brukar det ju heta och igår avslöjas det att två tjänstemän med uppdrag att avvisa en man passade på att shoppa en kvot vin, sprit och cigg på den avvisades boardingkort. Snyggt jobbat.
Kanske ska man inte vara för hård mot grabbarna? De hade säkert fått i uppdrag uppifrån att handla in "förfriskningar" till avvisningsfesten samma kväll och då måste man ändå ge dem cred. De handlade i sann etreprenörsanda när de, statligt anställda och allt, kom på genidraget att köpa sponken skattefritt. Ironiskt nästan. Dessutom hade killen som skulle avvisas säkert ändå inga cash att köpa sprit och kul för och ingen blir väl gladare av att ett sådant opportunt tillfälle att göra ett klipp går om intet. Gött att spara lite deg så att säga.
Ärligt talat. Migrationsverket verkar vara drabbat av en svår mögelsmitta som breder ut sig mer mellan varje granskning. Och alla vet att vid mögelskador måste man riva ut allt och bygga upp från början. Så antingen måste de nog sparka ut varenda jävel på gatan och börja om. De har liksom bränt sitt förtroendeuppdrag känns det som.
Eller så är det kanske dags att acceptera att världen är full av hycklare och svin och att INGEN skulle klara av att hålla klåfingrarna från kakburken bättre än de som redan sitter där.
Plötsligt fick svenska folket svart på vitt att det är inom statliga myndigheter man ska jobba för att kunna svina loss i hedniska mått, på arbetstid dessutom. Det blir aldrig mer trovärdigt med politiker som pratar om etik och moral. Inte när man förstått att dessa statstjänstemän mer som regel än undantag och till synes helt utan repressalier utnyttjar sin lilla makt gång på gång och rovgirgt tar varje chans att frossa på andra människors bekostnad.
Det är så man kräks av att läsa hur effektivt de avhumaniserar alla människor och gör dem till ännu ett "handläggningsärende" för att sedan behandla dem som sina privata "gloryholes".
Det glömdes lite väl fort kan man tycka och det verkar faktiskt som att Migrationsverket internt lagt år 2005 bakom sig. Nytt år, nya fester brukar det ju heta och igår avslöjas det att två tjänstemän med uppdrag att avvisa en man passade på att shoppa en kvot vin, sprit och cigg på den avvisades boardingkort. Snyggt jobbat.
Kanske ska man inte vara för hård mot grabbarna? De hade säkert fått i uppdrag uppifrån att handla in "förfriskningar" till avvisningsfesten samma kväll och då måste man ändå ge dem cred. De handlade i sann etreprenörsanda när de, statligt anställda och allt, kom på genidraget att köpa sponken skattefritt. Ironiskt nästan. Dessutom hade killen som skulle avvisas säkert ändå inga cash att köpa sprit och kul för och ingen blir väl gladare av att ett sådant opportunt tillfälle att göra ett klipp går om intet. Gött att spara lite deg så att säga.
Ärligt talat. Migrationsverket verkar vara drabbat av en svår mögelsmitta som breder ut sig mer mellan varje granskning. Och alla vet att vid mögelskador måste man riva ut allt och bygga upp från början. Så antingen måste de nog sparka ut varenda jävel på gatan och börja om. De har liksom bränt sitt förtroendeuppdrag känns det som.
Eller så är det kanske dags att acceptera att världen är full av hycklare och svin och att INGEN skulle klara av att hålla klåfingrarna från kakburken bättre än de som redan sitter där.
tisdag, februari 07, 2006
Somliga straffar gud genast
Kort efter mitt inlägg om Holm och Mr. Needles igår så fick jag smaka på the fist of vengeance. Jag hade smällt i mig en pizza (från restaurang Marsala) och glodde på video när jag plötsligt kände hur min mage kastade in handduken. Jag blev kraftigt illamående och började svettas.
Matförgiftning!
Utan att bli allt för detaljerad så kan jag berätta att resten av natten gick åt till att våldsskita något helt groteskt. Det har medfört att jag inte varit så jävla tuff idag. Ledvärken tar kål på all livsglädje. Jag har försökt sova men har ont precis överallt. Det är som att Holm fått nys om mina voodootrix och slår tillbaka med samma mynt.
Jag har idag gjort följande iakttagelser:
Förhoppningsvis blir det mer bloggande imorgon.
Över och ut för nu.
Matförgiftning!
Utan att bli allt för detaljerad så kan jag berätta att resten av natten gick åt till att våldsskita något helt groteskt. Det har medfört att jag inte varit så jävla tuff idag. Ledvärken tar kål på all livsglädje. Jag har försökt sova men har ont precis överallt. Det är som att Holm fått nys om mina voodootrix och slår tillbaka med samma mynt.
Jag har idag gjort följande iakttagelser:
- När man gjort "nummer ett" med stjärten tio gånger på en timma så känns tillochmed Lambi som sandpapper.
- Att badda är skonsammare än att torka.
- Ingenting är roligt när man knappt kan sitta upp pga smärta där bak. Jag har försökt med allt, Ricky Gervais Show, Curb your Enthusiasm... ja, inte ens liggduschen gör jobbet.
Förhoppningsvis blir det mer bloggande imorgon.
Över och ut för nu.
måndag, februari 06, 2006
Stefan Holm - se upp i nerförsbacken
...Annars får du ont i nacken!
Nu var det längesedan jag skrev om Mr. Holm. Det var ju i och med att han tog OS-guld i Aten och hans lilla putröv sprang direkt till sportbagen och plockade fram en egenhändigt upptryckt guldtröja som han kittlade min nemesisnerv. Innan dess tyckte jag bara att han verkade rätt så dryg, men den dagen så fick jag det bekräftat. Han verkade väldigt osympatisk i intervjuerna efteråt och maken till vattentätt rövhål han verkade ha vid bragdguldsutdelningen samma år får man nog leta efter.
När det var dags för VM förra året så var jag kanske den ende svensk som av hela mitt hjärta verkligen önskade att det skulle gå käpprätt åt helvete för "bonnapôjken". Historien såg ut att upprepa sig på inhoppningen och det rapporterades om oförskämt bra form. Jag deppade och skrev ett desperat inlägg om att jag skulle hem och trixa med voodoo och gissa om det gav resultat. Holmgång i Helsinki var en mild benämning och jag började på allvar förstå att jag var lite utav en "Witchking". Guldgosen gick och rev ut sig inte bara från förstaplats utan landade en bra bit utanför pallen. Han kom sjua och ett diaboliskt gapflabb ekade från Majornas hjärta, ut över resten av världen.
Sedan dess har det inte gått som planerat för "Holma". Nedförsbacken verkar aldrig ta slut och på de senaste tävlingarna har höjderna landat mellan 2.20 och 2,24. Tacka fan för det, voodoo-dockan har fått jobba dag-, kvälls- och nattskift. Det börjar bli dags för honom att ta semester (dockan alltså).
När jag läser sportbladet så känner jag varken agg eller skadeglädje längre. Jag tycker inte direkt synd om Holma men det är fult att sparka på en som redan ligger. Jag ställer in "Mr Needles" i sitt skåp igen och låter Holmajäveln ladda om. Men blir du katig igen Stefan så börjar vi om, var så säker.
Ett hett tips:
Ingen bryr sig om du är clever Holma. Cutta ner lite på Olsberg och På spåret och ut på går'n och hoppa med dig. Nu saxar ju junior över dina högstahöjder så det är väl dags att fatta läget. Lägg ner TP-kortleken. Annars kommer du att förbli lika hopplöst värdelös som Staffan Strand - med Mr Needles eller icke
Mikebike a.k.a The Witchking & Mr Needles
Nu var det längesedan jag skrev om Mr. Holm. Det var ju i och med att han tog OS-guld i Aten och hans lilla putröv sprang direkt till sportbagen och plockade fram en egenhändigt upptryckt guldtröja som han kittlade min nemesisnerv. Innan dess tyckte jag bara att han verkade rätt så dryg, men den dagen så fick jag det bekräftat. Han verkade väldigt osympatisk i intervjuerna efteråt och maken till vattentätt rövhål han verkade ha vid bragdguldsutdelningen samma år får man nog leta efter.
När det var dags för VM förra året så var jag kanske den ende svensk som av hela mitt hjärta verkligen önskade att det skulle gå käpprätt åt helvete för "bonnapôjken". Historien såg ut att upprepa sig på inhoppningen och det rapporterades om oförskämt bra form. Jag deppade och skrev ett desperat inlägg om att jag skulle hem och trixa med voodoo och gissa om det gav resultat. Holmgång i Helsinki var en mild benämning och jag började på allvar förstå att jag var lite utav en "Witchking". Guldgosen gick och rev ut sig inte bara från förstaplats utan landade en bra bit utanför pallen. Han kom sjua och ett diaboliskt gapflabb ekade från Majornas hjärta, ut över resten av världen.
Sedan dess har det inte gått som planerat för "Holma". Nedförsbacken verkar aldrig ta slut och på de senaste tävlingarna har höjderna landat mellan 2.20 och 2,24. Tacka fan för det, voodoo-dockan har fått jobba dag-, kvälls- och nattskift. Det börjar bli dags för honom att ta semester (dockan alltså).
När jag läser sportbladet så känner jag varken agg eller skadeglädje längre. Jag tycker inte direkt synd om Holma men det är fult att sparka på en som redan ligger. Jag ställer in "Mr Needles" i sitt skåp igen och låter Holmajäveln ladda om. Men blir du katig igen Stefan så börjar vi om, var så säker.
Ett hett tips:
Ingen bryr sig om du är clever Holma. Cutta ner lite på Olsberg och På spåret och ut på går'n och hoppa med dig. Nu saxar ju junior över dina högstahöjder så det är väl dags att fatta läget. Lägg ner TP-kortleken. Annars kommer du att förbli lika hopplöst värdelös som Staffan Strand - med Mr Needles eller icke
Mikebike a.k.a The Witchking & Mr Needles
söndag, februari 05, 2006
Gissa sporten
Alltså jag är ju inte urtypen för det som kallas den atletiske mannen. Jag har heller inte det största av sportintresse vilket skulle kunna vara en förklaring till att jag när jag såg denna bild inte förstod vilken sport de här killarna håller på med. Hockey är det inte, så mycket kan jag räkna ut. Men vad är det då för sport som är så sjukt erigerande?
Dragkamp? man har ju hört att det blir väldigt upphetsad stämning i ett dragkampslag, men jag trodde inte det var bokstavligt talat.
Cykling? Hmmm, visst det gnids en del mot sadeln kan jag tänka men jag har aldrig känt det surra när jag cyklar till jobbet. Kanske om man cyklar riktigt jävla långt och i cykelbyxor... fast vid närmre eftertanke, efter en jobbig deletapp i "Tour de France" så borde sadeln ha skavt röv och dess närliggande regioner såpass bra att det nog inte hjälper att man är ett lag och är fler om lidandet.
Rodd? Kan det vara rodd. Det är iallafall min bästa gissning. Dock har jag fortfarande extremt svårt att förstå deras erektioner. Visst är det kul att vinna, men är det verkligen SÅ jävla kul att vinna i fyrmannarodd?
Någon som har fler tips eller bättre koll som kan förklara detta fenomen? Then shoot!
fredag, februari 03, 2006
VM i "Skäggmongo"
Jag fick precis en länk till siten för världsmästerskapet i ansiktsbehåring. Alltså vilken jävla sjuk gren att tävla i. Jag har hört om fenomenet innan men har liksom alltid trott att det är en sådan där urban legend - lite för bra för att vara på riktigt. Men det är den...
Som spiken i kistan så hålls världsmästerskapen Tyskland. Det är ju som bekant smaklöshetens mecka i mångt och mycket och nuförtiden krävs det förhållandevis "mycket" för att förvåna känns det som. Ändå lyckas de gång på gång.
Det visar sig finnas tre klasser och de låter extra kul på tyska: Schnauzbart (mustasch), Kinn- und Backenbart(hakskägg/pollisonger) samt Vollbart (helskägg). Därtill kommer en hel rad underkategorier till varje klass, den ena sjukare än den andra. Alltifrån Naturell via Freestyle till Musketör och Kejserlig.
Inte nog med att det är en isolerad samling skäggmongon som samlas år efter år för att dunka rygg och mäta skägg. De är anala som fan med sina ansiktsbakelser och vaxar och kammar som om vore det deras livsverk (oftast är det nog tyvärr hela sanningen). Det är också en tävling med stil och klass när det kommer till klädmode. Chaps, lederhosen och karolineruniformer är inte direkt vanliga inslag i min vardag men på den årliga Auswertung der Bart duggar de tätt.
Efter att med stort nöje och en kopp kaffe avnjutit en freakshow av världsklass så måste jag säga att jag fastnade mest för vinnarfotot i "Kinn- und Backenbartklassen - Sideburns". Killen längst till höger i bild blev dock bara trea vilket jag anser bero på inkompetens hos domarna alternativt en bisarr svågerpolitik.
Döm själva...
För den som vill fördjupa sina kunskaper: Klicka här!
Som spiken i kistan så hålls världsmästerskapen Tyskland. Det är ju som bekant smaklöshetens mecka i mångt och mycket och nuförtiden krävs det förhållandevis "mycket" för att förvåna känns det som. Ändå lyckas de gång på gång.
Det visar sig finnas tre klasser och de låter extra kul på tyska: Schnauzbart (mustasch), Kinn- und Backenbart(hakskägg/pollisonger) samt Vollbart (helskägg). Därtill kommer en hel rad underkategorier till varje klass, den ena sjukare än den andra. Alltifrån Naturell via Freestyle till Musketör och Kejserlig.
Inte nog med att det är en isolerad samling skäggmongon som samlas år efter år för att dunka rygg och mäta skägg. De är anala som fan med sina ansiktsbakelser och vaxar och kammar som om vore det deras livsverk (oftast är det nog tyvärr hela sanningen). Det är också en tävling med stil och klass när det kommer till klädmode. Chaps, lederhosen och karolineruniformer är inte direkt vanliga inslag i min vardag men på den årliga Auswertung der Bart duggar de tätt.
Efter att med stort nöje och en kopp kaffe avnjutit en freakshow av världsklass så måste jag säga att jag fastnade mest för vinnarfotot i "Kinn- und Backenbartklassen - Sideburns". Killen längst till höger i bild blev dock bara trea vilket jag anser bero på inkompetens hos domarna alternativt en bisarr svågerpolitik.
Döm själva...
För den som vill fördjupa sina kunskaper: Klicka här!
Galenskap och affärsidéer
Världen har blivit galen!I flera dagar har det visats bilder av skitgriniga muslimer i nyheterna på tv och i tidningar. Det gapas och skriks, bränns flaggor och stökas om utav bara fan. Igår stormades ett EU-kontor i Gaza av ett gäng tokbeväpnade palestinier. Det demonstreras och bojkottas hit och dit och det börjar nästan lukta allvar. Nåt stort är på gång att hända och man undrar vad i allsindar som kan ha orsakat det?
Svaret ligger i ett gäng skämtteckningar av profeten Muhammed, publicerade i en dansk dagstidning.
Det är så dumt att man knappt tror att det är sant. Jag kan personligen inte komma på en enda grej i tecknad form som skulle kunna göra mig riktigt så förbannad att jag bara MÅSTE plocka fram en skarpladdad automatkarbin och börja gå loss. Vilka proportioner.
Jag inser givetvis att de som flippar ur allra värst inte representerar den genomsnittlige muslimen utan är de mest fundamentala. Hursomhelst tänker jag inte ens försöka ge mig in i en debatt över vad som är rätt eller fel i deras "kraftiga" reaktion, det finns det redan så många andra som gör. Det jag verkligen inte fattar är det klassiska inslaget: "Flaggbränningen".
Vad är dealen där egentligen? Så fort det vässats nog till upplopp så åker flaggan fram. Oftast är det den amerikanska eller den israeliska men de sista dagarna har danska och norska flaggor figurerat i händelsernas centrum. Ett gäng upphetsade människor i alla möjliga ådrar springer runt i en slags galen eufori och vansinnesskriker förbannelser och förnedrande tillmälen. Några spänner upp en fana och någon tänder på. Det jublas och stojas och kaos bryter ut. Det hela avslutas med att alla ska fram och stampa på det som är kvar. Och sedan är det över. Ehh... va?
Vad är det man vill uppnå? Att de är missnöjda fattar man redan på stämningen. Det krävs inte särskilt mycket hjärnkapacitet för att förstå att ett gäng som hytter med nävar och löper amok med skarpladdade AK47:or tycker att någonting är osoft. Vem fan bryr sig om de dessutom häller lite benz på en flagga och fjuttar på? Det hela känns lite pubertalt och ändå är det ofta män i femtioårsåldern som figurerar med donken och tändar'n i högsta hugg.
En lustig sak i all tråkighet är att jag fick en alldeles lysande affärsidé när jag såg vilket meck de hade när de förberedde bränningen av en norsk flagga i dagarna. Flaggaffären måste haft slut på norska den dagen för någon hade tagit ett vitt lakan och själv målat en ganska medioker kopia av den norska nationalsymbolen. Det var nästan rörande att se sådan ambition och kreativitet.
Eftersom jag skulle tro att inte särskilt många i väst bryr sig ett skit ifall de bränner flaggor på löpande band så hade man kunnat omsätta rätt mycket flis på att vakumförpacka små kit innehållande: Ett stycke flagga (färdigpreppad), flamsäkra skyddshandskar, tändstickor och plån. Fatta vilken exportvara.
Arla, ni kan tacka mig senare för jag har beslutat att ger er detta vinnarkoncept. Jag vet att ni sitter rätt tajt till nere i "Saudi" just nu.
Roliga ord
Såg på Insider för en liten stund sedan. Tror det var Åke Gren som deltog i en snackis om onani. Ord som "otukt" och "självbefläckelse" användes ganska flitigt.
Det var roligt. De orden kommer alldeles för sällan till användning nu för tiden.
Det var roligt. De orden kommer alldeles för sällan till användning nu för tiden.
torsdag, februari 02, 2006
Tuffast på berget
Vi vet inte vem den andre är men vi har kommit fram till att vi bor löjligt nära varandra och vi handlar hos samma padda. Detta har medfört att vi stryker fram längs trottoarerna och sneglar mystiskt på alla som kan tänkas stämma in på respektives signalement.
Lisa:
Berget är inte stort åt oss båda längre verkar det som.
Säg till när du broddat på och samlat ihop tillräckligt många pensionärer för att göra upp med Mikebike's nedre flank. Jag har några brottartunga PRO-aktivister i mitt läger som är sugna på att ta över berget en gång för alla. Vi lackar direkt på att höra ert jävla "jibba-jabba" från upp-i-backen och har kittat upp med stränga käppar, dubbelelastiska stödstrumpor och boulklot i titan. Det har rådit värsta pimp-my-ride-stämningen på rullatorverksta'n och nu ryktas det att det satts in SKF-lager för extra fart.
Det verkar ha blivit dags att skilja agnarna från vetet nu och jag vågar påstå att när solen går ner den kvällen så är det jag och mitt posse som sitter på "Jeffan" och drar i oss enmetersöl.
Annars ser jag ingen annan utväg än att du tar tillbaka - först då kan vi enas och styra berget tillsammans. Jag som Big Prez och du som Vice såklart.
Elvis har lämnat byggnaden...
Och plötsligt fick begreppet cameltoe en helt ny innebörd.Jag har alltid levt i villfarelsen att cameltoe var ett fenomen som enbart drabbade kvinnor som tagit på sig ett par alldeles för tajta brallor... ända tills idag.
What the fuck?
Det är inte det faktum att killen är alldeles skandalöst ute och cyklar om han tror sig ha en chadde i "Elvis-look-a-like-tävlingen" som gör att han sticker ut. Inte heller är det hans flamboyanta dräktval som drar till sig omvärldens blickar... eller på sätt och vis är det ju det. Men jag skulle vilja påstå att någon i killens närhet har haft, om inte djävulska avsikter, så åtminstone världshistoriens sämsta omdöme när det kommer till vad som är mindre bra för en vän (i detta fall kommer det "mindre bra" för alltid att refereras till som "en av de stora tragedierna").
Hur kunde denne "någon" bara stå och se på utan att stoppa den förnedring som självklart skulle bli ett faktum? Visst, den käcka lilla capen täcker en del av ödeläggelsen, men inte ens ett cirkustält kan dölja vad framsidan marknadsför.
Jag tycker öppet och ärligt synd om killen på bilden. Han har ju uppenbarligen ingen aning om vad som försiggår downstairs. För ingen mentalt fungerande människa vill väl stå som ointaglig titelinnehavare till "The greatest cameltoe known by man" i Guinness rekordbok.
Det hela är så absurt så man givetvis börjar undra om det är en regisserad bild men det tror jag inte. Hela situationen känns på något vis FÖR socialrealistisk för att vara en trovärdig fejk. Vissa grader av misär går liksom inte att uppnå på konstlad väg.
Efter att den värsta chocken lagt sig är det i första hand två saker som slår mig:
- Man ser två kulor men... hå-hå håll i ponnyn! Vart har snasen tagit vägen?
- Snacka om nidbild. Hela killen är ju för i helvete en karikatyr på Elvis... Vi får verkligen hoppas att Elvisfans världen över inte börjar bränna flaggor och starta upplopp nu. Kanske kan detta ge de upprörda muslimerna ett perspektiv på förnedring. Tänk om de danska skämttecknarna hade ritat dit en cameltoe på profet Muhammed.
tisdag, januari 31, 2006
Utmaning antagen
Såg att jag blivit utmanad av emelie i en form av vad som verkar vara bloggens motsvarighet till e-postens kedjebrev. Jag hatar egentligen kedjebrev men detta var lite kul eftersom jag inte varit med om det innan.
Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.
Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.
- Jag är ett s.k. "luktmongo". Det innebär att jag måste lukta på allt möjligt. I synnerhet rör det sig om mat och dryck men även andra grejjer. Känner jag en äcklig lukt så måste jag lukta på den även om risken för att kräkas är överhängande. På bakfyllan en gång (en riktig svår en) trampade jag i en bit brieost. Jag hade precis kommit ur en kräkasloop och borde inte... jag hoppade på ett ben in till köket och torkade bort osten från min häl men innan jag slängde den tog jag en liten tvångsmässig "sniff". Jag kräktes som en gris direkt.
- Jag blir lätt manisk och hypar saker jag diggar, så i den milda grad att alla andra går miste om själva upplevelsen, fast det aldrig är min avsikt. Jag kan bara inte låta bli att berätta (avslöja för mycket) om t.ex. en film/tv-serie som jag diggar tokmycket. På jobbet har jag belagts med snackisförbud om det rör nya filmer som de andra inte sett.
- Det är någonting med mig och idrottsanläggningar och då speciellt badhus. Så fort jag kommer innanför dörren så händer något med mig. Jag blir extremt tafatt och förvirrad. När jag besökte Valhallabadet här i stan för första gången sedan gymnasietiden så gick allting åt helvete. Först hittade jag inte omklädningsrummet, väl där inte skåpet, sedan råkade jag helt talanglöst inför en grupp pensionärsgubbar duscha "kallduschen" (det var i januari för några år sedan). Gubbjävlarna skrattade så att deras vissna rövar dallrade i kapp och jag försvann skamset runt ett hörn och kved av smärta. I poolen klagade jag när min fru inte orkade mer än 600m och fick själv tokkramp, blev utskälld av en badvakt när jag hängde på linan och till sist välte ner en arg sportsimmande italjano's vattenflaska och fick ännu mer skäll där jag låg på kaklet. Alla tittade och när jag lackade ur och skrek som svar att "Jag har kramp för i helvete".
Man skulle kunna tro att det var en engångsgrej emn icke. När jag och min fru en tid senare skulle på massage och kurbad på hagabadet så tog det mig tjugo minuter att hitta från omklädningsrummet till "ägget" (central plats på hagabadet) . Dessutom fattade jag aldrig om jag skulle vara naken eller inte i kurbadet. Jag frös i vad som kändes som en evighet när badvärdinnan höll upp handduken men valde tillslut att behålla badisarna på. Brrr... jag känner mig så otroligt tafatt i idrottsanläggningar. Jag ryser bara jag går förbi ett gym för jag vet att jag skulle bete mig efterblivet om jag gick in. - På offentliga toaletter (som jag i det längsta gör vad som helst för att undvika) så aktar jag mig för att nudda någonting. Jag försöker andas in så lite som möjligt och när jag ska ta papper från en toarulle så river jag alltid bort den närmsta biten på rullen innan jag tar. När jag ska tvätta händerna öppnar/stänger jag kranen med ett papper. Samma sak med handtaget. För att komma ut så jag trycker jag ner handtaget med pappret jag torkade händerna med, öppnar med foten och slinker ut. Clean.
- Grov beslutsångest, i synneret gällande val av lunchmat. Om det finns en lista med fler än tre alternativ sätts hela min tillvaro ur spel för en stund. Jag får en tom blick och kan bara inte välja något som jag blir själv om. Jag klarar inte av att ta "risken"
Liknande problem uppstår när jag ska handla chips. Jag kan stå vid chipshyllan och skaka på påsarna i en evighet för att utröna vilken påse som innehåller minst flis (trasiga chips). Den SKA jag ha.
Själv passar jag utmaningen vidare till några trogna läsare. Jag har spanat runt lite och har sett att många redan fått utmaningen innan mig men har inte sett Nino, El Pedro, Nemo, Blancaflor, Tessan & Plattkatt bli utmanade. Nu såg jag att jag utmanat en för mycket men det skiter jag i.
Btw, var i ligger själva utmaningen egentligen? Vem startade den?
Anna Sjödin vs. Babak Jemai
Vakt mot Sosse
Förra veckan var Bloggfrossa ute och sniffade lite i partipolitikens ytterkant. Lustigt att temaveckan skulle avslutas i ett vilt barslagsmål. Jag känner det som min uppgift att helt byggt på kvällspressfakta och vilda spekulationer fundera fritt och fördomsfullt kring det hela.
Vad ska man säga? Valåret börjar bra för sossarna. Få har väl undgått att SSU-ordföranden var på svinarskiva och drack sig upp till bredden på sprit. Innan kvällen var över skulle hon hinna hamna i ett vilt slagsmål och få en hel massa pisk med fjäderbatong innan hon som löken på laxen hamnade i fyllecell, vägg i vägg med stans skönaste pissalkisar.
Men hur gick det egentligen till hände egentligen?
Gudarna ska veta att jag inte litar en sekund på dörrvaktssläktet. Jag har själv helt oprovocerat blivit grovt misshandlad av ett avskum till dörrvakt (jag vann rättegången) en gång och många gånger har jag sett andra bli ”omhändertagna” av saddosvin med ordningsvaktsutstyrsel. Ändå tror jag inte att skulden ligger helt på vaktjäveln i det här fallet. Jag har hela tiden anat ett stort mått arrogans och får allmänt dåliga vibbar från SSU-ordföranden och tror snarare att båda parter talar sanning. De har bara ganska olik bild av händelseförloppet.
Rekonstruktion
Ett gäng unga sossepolitiker väljer smakfullt att går till en krog (Crazy Horse låter lagom tacky och blir nästan lite roligt i sammanhanget) för att svulla loss i sprit och annat kul. Efter att de tankat på rätt bra börjar ”the young and the restless” stöka om rätt bra i baren. På politikers vis. Man har ju hört det förr så att säga, hur det ska gå till när man festar loss i politikerkretsar. Vänta bara till SSU åker på konfa till Hamburg. Då ska vi nog få se på klubbbesök mina damer och herrar.
Restaurangpersonalen börjar tröttna på sällskapet eftersom de utöver sin träiga attityd snikdricksar enligt sosseboken alla regler. De skickar fram sin biffigaste vakt, Babak Jemai, en skön iransk kille som förutom sin skitförbannade look prytt ansiktet med en klassisk ”syltburk” (skäggring som utstrålar stor benägenhet att bruka våld). Han säger till dem att gå och eftersom de inte svarar på en hundradel så grabbar han tag i en av de dyngraka tjejerna lite rufft.
SSU-basen börjar gapa och skrika på vakten som totalignorerar henne vilket medför att hon flippar ur och delar ut ett par verbalt ohämmade ”svartskalle” och andra basala tillmälen. Herr Babak Jemai svarar upp med att kalla henne ”jävla fitta”, ”jävla hora” och ”luder” (helt normal lingo i dörrvaktskretsar).
Anna Sjödin lägger då politikerrollen på hyllan, kavlar upp ärmarna och plockar fram rugbytakterna. Hon vräker sig över Babak Jemai, får in ett par halvtaskiga slag (han omöjligt varit så brutala som Babak Jemai säger eftersom han inte hade några synliga märken i ansiktet, även dörrvakter är gjorda av kött och blod) och lyckas med sin kroppshydda välta omkull den storväxte iraniern som tappar andan och säger sig gripas av panik.
Reflexmässigt åker fjäderbatongen fram och han börjar slå vilt och nu i efterhand försöker han klokt nog inte blåljuga och säga att han inte rört henne. Han erkänner att han i ren dödsångest slog med batongen mot armen upprepade gånger och mycket troligt kan ha råkat träffa i ansiktet. Anna är vild som en jävligt stressad flodhäst och Babak kallar i panik in förstärkning som kan cuffa upp henne och efter några bonusrapp ringer de snuten.
Per automatik väcks hybrisen hos den alltid skitnödigt korrekte pressekreteraren Peter Skeppström som när batongerna stoppats undan springer fram, börjar flasha sitt riksdagsleg och säga att ”de inte vet vilka de har att göra med”. Han hotar med att ”farsan” (bodström) ska komma dit och stänga ner stället. Tillåt mig gapflabba… mohahahahahahaha… Det var fanimig dagisnivå i SSU-lägret. Givetvis biter inte sånt ett skit på dörrvakter som annars är vana att få en Ak5:a i fejset när de ställt till med övervåld eller nåt utöver det vanliga.
Polisen kommer och plockar in Rugbyanna som är arg som ett bi. Hon kallar snutarna för ”pittkukar” upprepade gånger och slängs in i en cell med ett stycke brits och ett stycke golvbrunn.
Efterspelet
Dagen efter kommer nästan den roligaste delen i SSU-såpan. Anna Sjödin hävdar att hon inte var alls särskilt full vilket är en rätt vågad lögn när man varit uppfläkt på kvällspresslöpen och ser precis lika ”oskyldig” ut som Kicki Danielson efter att falukorvsskandalen uppdagades. Förövrigt är hon skitlik Kicki där hon sitter i snutbaksätet, vilket troligen känns mindre smickrande för en 29-årig tjej.Det vankas åtal och ord står emot ord. SSU som inte gjort skäl för något ens besläktat med ordet ”trovärdighet” på sistone, backar helt utan fakta upp sin boss och hävdar att hon aldrig skulle bete sig så eller ha sagt si eller så. Sweet! Är det inte precis så det brukar snackas om de värsta mördartyperna. ”Han var alltid så artig och snäll”
Babak Jemai på sin flank har samlat ihop sitt posse från Crazy Horse och alla är rörande eniga i sin story. Konstigt är att det inte sätts större fokus på det rätt så uppenbara övervåldet. Jag menar hur mycket batong kan han rimligtvis ha behövt sticka till Anna Sjödin?
Den storväxte iraniern talar ut i TV-intervjuer och i tidningar och alla spekulerar: En av dem måste ljuga. Jag skulle tippa X om detta varit stryktipset.
Fördelar Nackdelar
Anna sjödin:
Drar stor fördel av att hon ser ut att ha fått sjukt mycket prygel. Hon ser verkligen ut som offret i intermezzot.
Mindre fördelaktigt är att många oberoende vittnen verkar stå bakom Babak Jemais story om hur full och odräglig hon var. Om hon med sitt ämbete på fritiden skriker svartskalle och pittkuk på fyllan så skulle jag gissa att det blir svårt att komma särskilt mycket högre upp än SSU-HQ.
En riktig nackdel är att ”gänget” hotat med Bodström och försökt vinna fördel med hjälp av sin position. Både pinsamt (kanske det mest pinsamma i hela historien) och så töntigt att det inte kan vara påhittad lögn.
Babak Jemai:
Kammar fördelar av att han verkar ha hållit sig till samma story hela tiden. Han uppträder korrekt och redogörande och hymlar inte heller med att han gått loss med fjäderbatongen.
Nackdelen för honom är att han försöker vinna mer trovärdighet genom att berätta att han i vanliga fall arbetar som läkare och just nu gör sin AT-tjänst. Big mistake. Alltså varför arbetar man som läkare extra som dörrvakt? Vad är det för en jävla läkare?
Vore det inte bra mycket enklare/smartare att dra in den extradeg han behöver genom extrapass på sjukan istället. Att han väljer att dressa om till dörrvakt på helgerna gör att man med rätta börjar misstänka att det under den vita rocken döljer sig en tvättäkta sadistådra hos Babak Jemai och att han lever ut sitt våldsbehov på Crazy Horse.
måndag, januari 30, 2006
En liten teaser
Jag har planer på att göra en liten uppföljning (kartläggning/profil) av mina kunder på pilotbrillesidan. Tre har hört av sig varav en med bild. Stort!
Givetvis kommer det att bli en kioskvältare och jag kanske inte borde outtat det innan jag har allt material på plats men jag kunde liksom inte hålla mig.
De som väntar på något gott...
Givetvis kommer det att bli en kioskvältare och jag kanske inte borde outtat det innan jag har allt material på plats men jag kunde liksom inte hålla mig.
De som väntar på något gott...
Göteborgsvarvet - yeah right!
Trägen vinner är ett ordspråk jag aldrig använder. Men en sak måste jag säga. Jag har vunnit rond ett i matchen Mikebike vs. Fetman.
Tidigare i höstas så gjorde jag efter en panikupptäckt vilket genererade en hälsonojja och en massa löpning m.m. Anledningen var att jag kom ur duschen en dag och såg mig själv i spegeln, från sidan. Jag visste sedan flera år att jag hade problem med löshet. Inte fet alltså men lös istället. Jag höll stenkoll på min mage så att det inte började byggas på där i onödan. Det gjorde det inte. Fetman var smartare och mer beräknande än så.
Med diabolisk ondska gjorde den det fulaste av det fula. Den smög sig på mig bakifrån och jag blev fet på ryggen istället. Fatta vad snopen jag blev när jag såg att jag hade fått en liten ölmage på ryggen. En ölrygg - det hade jag aldrig hört talas om.
Där hade jag gått i ovetskap och anade inte vad som skedde bakom min rygg. Ohyggligt!
Som vanligt så tutade jag direkt i den stora tutan och proklamerade för en stor del av min bekantskapskrets att jag skulle börja hårdträna inför Göteborgsvarvet. Bara en idiot gör så. Jag hade fått för mig att om jag säger det till många så ökar pressen på mig men jag borde ju känna mig själv vid det här laget. Nu får jag stå där med skam nästa gång alla förbannade hurtbullar ska dra runt halva stan och ta upp plats.
Jag höll faktiskt på rätt tappert med springandet ett tag men sedan kom fulhösten och med den regnet, vilket i sin tur drog ner löpsuget till farligt låga nivåer. Efter jul/nyår inledde jag istället projekt avgiftning och bestämde mig för att bli "part time vego". Nu har vi hållt kosten ganska nyttig här hemma och imorse såg jag mig i spegeln igen. Ölryggen hade försvunnit nästan helt. Spårlöst. Jag har alltså lyckats vänta ut fetman (en annorlunda form av arga leken) och jag vann första ronden.
Efter en vinkväll i fredags var lördagen dömd att leda till återfall i form av sirapskakor, glass och två rör pringles etc. Dessutom fikade jag med A idag och det blev en form av väckarklocka när vi satt och ursäktade oss för att vi var så onyttiga. Det är fint att ha "ångest" tillsammans med någon. Då tar ångesterna ut varandra. Neutraliserar.
Fan, kanske är det inte fysiskt ansträngande träning som är min vinnarmelodi. Kanske går det även att besegra löshet med smal kost, vila och ihärdig väntan.
Tidigare i höstas så gjorde jag efter en panikupptäckt vilket genererade en hälsonojja och en massa löpning m.m. Anledningen var att jag kom ur duschen en dag och såg mig själv i spegeln, från sidan. Jag visste sedan flera år att jag hade problem med löshet. Inte fet alltså men lös istället. Jag höll stenkoll på min mage så att det inte började byggas på där i onödan. Det gjorde det inte. Fetman var smartare och mer beräknande än så.
Med diabolisk ondska gjorde den det fulaste av det fula. Den smög sig på mig bakifrån och jag blev fet på ryggen istället. Fatta vad snopen jag blev när jag såg att jag hade fått en liten ölmage på ryggen. En ölrygg - det hade jag aldrig hört talas om.
Där hade jag gått i ovetskap och anade inte vad som skedde bakom min rygg. Ohyggligt!
Som vanligt så tutade jag direkt i den stora tutan och proklamerade för en stor del av min bekantskapskrets att jag skulle börja hårdträna inför Göteborgsvarvet. Bara en idiot gör så. Jag hade fått för mig att om jag säger det till många så ökar pressen på mig men jag borde ju känna mig själv vid det här laget. Nu får jag stå där med skam nästa gång alla förbannade hurtbullar ska dra runt halva stan och ta upp plats.
Jag höll faktiskt på rätt tappert med springandet ett tag men sedan kom fulhösten och med den regnet, vilket i sin tur drog ner löpsuget till farligt låga nivåer. Efter jul/nyår inledde jag istället projekt avgiftning och bestämde mig för att bli "part time vego". Nu har vi hållt kosten ganska nyttig här hemma och imorse såg jag mig i spegeln igen. Ölryggen hade försvunnit nästan helt. Spårlöst. Jag har alltså lyckats vänta ut fetman (en annorlunda form av arga leken) och jag vann första ronden.
Efter en vinkväll i fredags var lördagen dömd att leda till återfall i form av sirapskakor, glass och två rör pringles etc. Dessutom fikade jag med A idag och det blev en form av väckarklocka när vi satt och ursäktade oss för att vi var så onyttiga. Det är fint att ha "ångest" tillsammans med någon. Då tar ångesterna ut varandra. Neutraliserar.
Fan, kanske är det inte fysiskt ansträngande träning som är min vinnarmelodi. Kanske går det även att besegra löshet med smal kost, vila och ihärdig väntan.
söndag, januari 29, 2006
Dagens vidrigaste ord!
Bloggfrossa presenterar härmed: "Sittfläsk"
Såg det i föregående blogginläggs kommentarsfält (postat av el mango). Fy vilket ord - kommer alldeles för nära verkligheten för alla som jobbar med kontorsrelaterade arbetssysslor. Jag kommer drömma mardrömmar om hur sittfläsket smyger sig på som en mörkrets väktare.
Brrr...
Såg det i föregående blogginläggs kommentarsfält (postat av el mango). Fy vilket ord - kommer alldeles för nära verkligheten för alla som jobbar med kontorsrelaterade arbetssysslor. Jag kommer drömma mardrömmar om hur sittfläsket smyger sig på som en mörkrets väktare.
Brrr...
Glo på internet
Söndag morgon. Sitter och myssurar lite framför datorn med en kopp bryggkaffe och två skivor sötlimpa med ost. Jag känner inte så lite femtioåringsvibbar men det skiter jag i.
Har funderat på en grej som jag tidigare inte reflekterat över. Härom dagen så pratade jag med M och när hon frågade vad jag gjorde svarade jag att jag surfar runt lite. Alltså, Surfa på internet. Det låter så jääääävla nördigt men har lyckats smälta in och bli ett alldeles normalt inslag i vardagen.
Jag undrar vem som kom på det uttrycket från början. En idiot helt klart. Och att det passerat obemärkt och anammats helt utan att någon reagerat är förvånande. När man sitter och slökollar olika sidpr på nätet är det exakt samma sak som när man dumlor på tv:n. Man glor på nätet. Surfa - det är som att Arvingarna skulle beskriva sin musikstil genom att jämföra sig med Red Hot Chili Peppers. Det är bara så dumt att jag inte ens orkar bli förbannad.
En helt meningslös skitsak egentligen. Inget att lacka ur på kan man tycka men det tycker jag. Det finns så mycket idiotgrejer och någonstans måste gränsen dras.
Jag drar den vid "surfa".
Har funderat på en grej som jag tidigare inte reflekterat över. Härom dagen så pratade jag med M och när hon frågade vad jag gjorde svarade jag att jag surfar runt lite. Alltså, Surfa på internet. Det låter så jääääävla nördigt men har lyckats smälta in och bli ett alldeles normalt inslag i vardagen.
Jag undrar vem som kom på det uttrycket från början. En idiot helt klart. Och att det passerat obemärkt och anammats helt utan att någon reagerat är förvånande. När man sitter och slökollar olika sidpr på nätet är det exakt samma sak som när man dumlor på tv:n. Man glor på nätet. Surfa - det är som att Arvingarna skulle beskriva sin musikstil genom att jämföra sig med Red Hot Chili Peppers. Det är bara så dumt att jag inte ens orkar bli förbannad.
En helt meningslös skitsak egentligen. Inget att lacka ur på kan man tycka men det tycker jag. Det finns så mycket idiotgrejer och någonstans måste gränsen dras.
Jag drar den vid "surfa".
fredag, januari 27, 2006
Definition förort
Idag satt vi och diskuterade vad som är det mest säkra tecknet på att man är i en förort. Det är inte helt lätt att avgöra i alla städer.
Efter en liten stund utbrast P (Jägar'n) :
"Det är när det bara finns trottoarer på ena sidan"
Klockrent!
Efter en liten stund utbrast P (Jägar'n) :
"Det är när det bara finns trottoarer på ena sidan"
Klockrent!
Vad du ser är vad du får
En liten guide inför riksdagsvalet
Efter föregående blogg om alla smygsossar så började jag surfa runt på varje riksdagspartis hemsida för att läsa deras partiprogram inför det stundande valet.
Givetvis blev jag inte särskilt förvånad men gudars vrede vad mycket ”jibba-jabba” de sysslar med. Att de ens orkar ljuga oss väljare rätt upp i ansiktet, och med så berått mod sedan. Alla vet ju att det till 98% bara är ren cockteasing på politikers vis. Hur många vallöften blir infriade under en mandatperiod egentligen?
Vi kan givetvis glömma det där med att det skulle bli så mycket bättre utan sossarna i främsta ledet. I slutändan skulle det troligen bli precis samma skit oavsett vilka som stod för fiolerna. Bara vägen dit skulle skilja något och nu jag har börjat känna att det skulle vara jävligt skönt med lite förändring nu. Höger eller vänster - vilket som – bara något händer snart. Problemet är bara att jag i dagsläget inte har en aning om vilken av de där jävla träkepsarna jag skulle förära min röst om det vore val idag. Troligen skulle det bli blankt som lacken på en raggarbil.
Eftersom samtliga partiers valprogram är så våldsamt tröttande och nästan verkar vara cyniskt späckat med shitschnaack känner jag mig manad att recensera alla riksdagspartier enligt en mycket enklare modell:
WYSIYG (What-You-See-Is-What-You-Get).
Lars Ohly (V)
Kamrat Ohly – Skönt med en partiledare som är kommunist men ändå inte. Han drömmer sig tillbaka i våta drömmar till DDR och Warszawapaktens gyllene tid. Han älskar att ta ordet kommunist i munnen och leka runt med det som en ”Werthers Original”.
Utåt tar han avstånd från sina comrades gamla synder och hävdar att det är ideologin han tror på. Är det inte dags att inse att det kanske inte är en så vattentät ideologi. Det har ju aldrig funkat. Gång på gång har lika-för-alla-politiken slutat i diktatur, mer toppstyrd än något annat.
Göran Person (S)
Göran ”Biffen” Persson. Har hängt med länge. Har en skön arrogans och är en snackepåse av hög kaliber. Synd bara att inget han lovar når det som vi kallar verklighet. Han bufflar på och det är faktiskt jävligt kul att höra hur hans näsborrar frammanar ett flodhästliknande blås innan han hånleende förnedrar Maud och herr Hägglund… gång på gång på gång.
Han har blivit en skicklig politiker (han har ju haft några år på sig så att säga) men hans politik är som vattentortyr. Långsamt förtärande.
Maria Wetterstrand & Peter Eriksson (Mp)
Språkrör, fy fan vad töntigt! Politikens svar på fotbollslandslagets ”Lars-Tommy”. Varför dubbelt partiledarskap? Vem är goodcop och vem är badcop? Visst, bra att någon värnar om miljön, men sedan då? Måste vara lite deppigt att nästan alla röster kommer från såna som inte vill att de ska ramla ur. Att de är kvar i riksdagen mandatperiod efter mandatperiod beror ju faktiskt bara på att så många vill vara med och rädda Willy.
Kul bonus är att dock att deras förnamn bildar förkortningen på partiet.
Fredrik Reinfeldt (M)
En del killar ser tuffa ut i rakad skalle, andra ser ut som bäbisar. Högerpossets nallebjörnsledare har vunnit stort förtroende hos det svenska folket. Han flörtar med arbetarklassen samtidigt som han vill betala alla skattesänkningar med deras pengar.
Han är svår att hata för han har inte visat sina mörkaste sidor. Än. Han är slug som Dr Phil och man får inte riktigt grepp om honom. Det ser ut som att han stashar en hel del skruvade tankar i sitt stora huvud men man vet inte säkert. Seriemördarbrillor på honom hade nog varit kreddigt. Det stelopererade flinet med ett par kannibalbågar skulle bli en ny skön moderatkombo.
Lars Leijonborg (Fp)
Många säger att han ser tecknad ut. Jag tycker det ser ut som att han röker hasch precis hela tiden. Ögonen har alltid den där ”good ol’ doobie looken” och rösten som han precis släppt läpparna från en crackbong. Han är lite mysigt rolig också. Han är nog killen som har slipsen runt huvudet först på firmafesterna.
Hade han inte varit så tajt med ledar’n så är det inte omöjligt att rösten kunde falla på Haschalarsa.
Maud Olofsson (C)
Man ska tala till bönder på bönders vis och det lyckas Maud sannerligen göra skäl för. Tyvärr räcker det inte att låta som en klase bönner om man trixar med svårare ord än man kan hantera. Hon är färgstark Maud och hennes hat till the big boss (GP) är väldigt underhållande. Men jag skulle aldrig orka höra hennes ettriga stämma i längden.
Göran Hägglund (Kd)
Abortmotstånd och homoförakt går inte att tvätta bort från ett parti bara för att man dukar upp med spahelg hos högerflankens egen lilla knähund. Inte i dessa tider. Förtroendet växte inte när han började lipa ut i media för att storsossen körde över honom.
Hade han svarat upp med en nävmacka istället för att hämta storebrorsan Reinfeldt hade han kanske nått upp till samma nivå som kamrat Ohly.
Herr Hägglund – vad är det du vill? Vi hör dig inte!
Efter föregående blogg om alla smygsossar så började jag surfa runt på varje riksdagspartis hemsida för att läsa deras partiprogram inför det stundande valet.
Givetvis blev jag inte särskilt förvånad men gudars vrede vad mycket ”jibba-jabba” de sysslar med. Att de ens orkar ljuga oss väljare rätt upp i ansiktet, och med så berått mod sedan. Alla vet ju att det till 98% bara är ren cockteasing på politikers vis. Hur många vallöften blir infriade under en mandatperiod egentligen?
Vi kan givetvis glömma det där med att det skulle bli så mycket bättre utan sossarna i främsta ledet. I slutändan skulle det troligen bli precis samma skit oavsett vilka som stod för fiolerna. Bara vägen dit skulle skilja något och nu jag har börjat känna att det skulle vara jävligt skönt med lite förändring nu. Höger eller vänster - vilket som – bara något händer snart. Problemet är bara att jag i dagsläget inte har en aning om vilken av de där jävla träkepsarna jag skulle förära min röst om det vore val idag. Troligen skulle det bli blankt som lacken på en raggarbil.
Eftersom samtliga partiers valprogram är så våldsamt tröttande och nästan verkar vara cyniskt späckat med shitschnaack känner jag mig manad att recensera alla riksdagspartier enligt en mycket enklare modell:
WYSIYG (What-You-See-Is-What-You-Get).
Lars Ohly (V)
Kamrat Ohly – Skönt med en partiledare som är kommunist men ändå inte. Han drömmer sig tillbaka i våta drömmar till DDR och Warszawapaktens gyllene tid. Han älskar att ta ordet kommunist i munnen och leka runt med det som en ”Werthers Original”.Utåt tar han avstånd från sina comrades gamla synder och hävdar att det är ideologin han tror på. Är det inte dags att inse att det kanske inte är en så vattentät ideologi. Det har ju aldrig funkat. Gång på gång har lika-för-alla-politiken slutat i diktatur, mer toppstyrd än något annat.
Göran Person (S)
Göran ”Biffen” Persson. Har hängt med länge. Har en skön arrogans och är en snackepåse av hög kaliber. Synd bara att inget han lovar når det som vi kallar verklighet. Han bufflar på och det är faktiskt jävligt kul att höra hur hans näsborrar frammanar ett flodhästliknande blås innan han hånleende förnedrar Maud och herr Hägglund… gång på gång på gång.Han har blivit en skicklig politiker (han har ju haft några år på sig så att säga) men hans politik är som vattentortyr. Långsamt förtärande.
Maria Wetterstrand & Peter Eriksson (Mp)
Språkrör, fy fan vad töntigt! Politikens svar på fotbollslandslagets ”Lars-Tommy”. Varför dubbelt partiledarskap? Vem är goodcop och vem är badcop? Visst, bra att någon värnar om miljön, men sedan då? Måste vara lite deppigt att nästan alla röster kommer från såna som inte vill att de ska ramla ur. Att de är kvar i riksdagen mandatperiod efter mandatperiod beror ju faktiskt bara på att så många vill vara med och rädda Willy.Kul bonus är att dock att deras förnamn bildar förkortningen på partiet.
Fredrik Reinfeldt (M)
En del killar ser tuffa ut i rakad skalle, andra ser ut som bäbisar. Högerpossets nallebjörnsledare har vunnit stort förtroende hos det svenska folket. Han flörtar med arbetarklassen samtidigt som han vill betala alla skattesänkningar med deras pengar.Han är svår att hata för han har inte visat sina mörkaste sidor. Än. Han är slug som Dr Phil och man får inte riktigt grepp om honom. Det ser ut som att han stashar en hel del skruvade tankar i sitt stora huvud men man vet inte säkert. Seriemördarbrillor på honom hade nog varit kreddigt. Det stelopererade flinet med ett par kannibalbågar skulle bli en ny skön moderatkombo.
Lars Leijonborg (Fp)
Många säger att han ser tecknad ut. Jag tycker det ser ut som att han röker hasch precis hela tiden. Ögonen har alltid den där ”good ol’ doobie looken” och rösten som han precis släppt läpparna från en crackbong. Han är lite mysigt rolig också. Han är nog killen som har slipsen runt huvudet först på firmafesterna.Hade han inte varit så tajt med ledar’n så är det inte omöjligt att rösten kunde falla på Haschalarsa.
Maud Olofsson (C)
Man ska tala till bönder på bönders vis och det lyckas Maud sannerligen göra skäl för. Tyvärr räcker det inte att låta som en klase bönner om man trixar med svårare ord än man kan hantera. Hon är färgstark Maud och hennes hat till the big boss (GP) är väldigt underhållande. Men jag skulle aldrig orka höra hennes ettriga stämma i längden.Göran Hägglund (Kd)
Abortmotstånd och homoförakt går inte att tvätta bort från ett parti bara för att man dukar upp med spahelg hos högerflankens egen lilla knähund. Inte i dessa tider. Förtroendet växte inte när han började lipa ut i media för att storsossen körde över honom.Hade han svarat upp med en nävmacka istället för att hämta storebrorsan Reinfeldt hade han kanske nått upp till samma nivå som kamrat Ohly.
Herr Hägglund – vad är det du vill? Vi hör dig inte!
All I see is darkness
Jag var hos optikern idag för att kolla synen, få ett glasögonrecept och sätta glas i mina nya fräna pilotbågar. Jag visste att jag nästan är blind när jag inte har linser det är ingen nyhet, så har det varit i femton år. Därför visste jag också att glasen i kombination med seriemördarbågarna verkligen skulle göra att jag såg mentalt rubbad ut, men den vetskapen kunde jag leva med. Jag nästan smålog åt det när jag famlade mig fram till optikern utan linser på Andra Lång.
När jag kom dit möttes jag av en ung tjej som jag inte kunde se. Hon ledde mig in i ett mörkt rum och där fick jag träffa en rätt slick snubbe som fixade och donade lite (korrigerade synen, mätte och artikulerade ordet "a-stig-ma-tis-mmm" som om jag vore efterbliven) till jag hade receptet i näven.
Då var det dags att flasha bågarna. Fan vad nöjd jag var när jag tog fram dem ut påsen och placerade dem på disken, försiktigt som om de var en skatt. Han sa bryskt att det var ett par våldsamt stora bågar. Jag nickade stolt och riktigt mös. Då berättade han dräpande att det inte skulle gå att montera glas i dem till någon med så stort synfel som jag. What the fuck? tänkte jag och kände hur hjärtat började klappa på.
Han berättade att glasen skulle bli så otroligt tjocka i kanten med mitt synfel och att det i kombination med mina bågar inte gock att lösa. Jag frågade bedjande om det verkligen inte gick att lösa och då började han flukta runt i sin pärm med priser, pekade och förklarade att om jag skulle ha glas i mina bågar, för det synfelet jag har. Då skulle jag få lägga upp en nätt summa på 4 kak i lådan. Fatta 4000 spänn!!
På mitt recept stod V: -7.25 och H: -6.25. Det hade kanske räckt att gå ner två dioptrier för att det skulle gått att ordna glas men jag låg över gränsen. Fy fan vad deppig jag blev. Men än är det inte över. Jag vägrar ta EN optikers ord. Idag ska jag ringa runt till ett gäng andra optiker för att gräva i om det verkligen kan vara som han säger.
Jag är dödligt avundsjuk på alla er som köpt bågar av mig som troligen kommer kunna sätta in glas i era fräsiga pilotbågar för en spottstyver (förutsatt att ni inte har lika taskig syn som jag).
Varför ska det alltid vara så att precis när man ser ljuset i tunneln - då kastas man tillbaka med sådan kraft att man landar på rygg - och det gör förbannat ont.
BTW: Jag har fått betalt av alla utom två som sa att de skulle ha ett par ståtliga bågar. Så först till kvarn får gälla. Jag avundas verkligen er som har lite bättre syn än jag som kan få glas till dem. Jag skulle iofs kunna göra solbrillor av dem eller sätta i oslipat glas bara för att de är snygga men det är ju ändå inte samma krispiga känsla då.
Hör av er asap, annars går de ut på tradera.com.
När jag kom dit möttes jag av en ung tjej som jag inte kunde se. Hon ledde mig in i ett mörkt rum och där fick jag träffa en rätt slick snubbe som fixade och donade lite (korrigerade synen, mätte och artikulerade ordet "a-stig-ma-tis-mmm" som om jag vore efterbliven) till jag hade receptet i näven.
Då var det dags att flasha bågarna. Fan vad nöjd jag var när jag tog fram dem ut påsen och placerade dem på disken, försiktigt som om de var en skatt. Han sa bryskt att det var ett par våldsamt stora bågar. Jag nickade stolt och riktigt mös. Då berättade han dräpande att det inte skulle gå att montera glas i dem till någon med så stort synfel som jag. What the fuck? tänkte jag och kände hur hjärtat började klappa på.
Han berättade att glasen skulle bli så otroligt tjocka i kanten med mitt synfel och att det i kombination med mina bågar inte gock att lösa. Jag frågade bedjande om det verkligen inte gick att lösa och då började han flukta runt i sin pärm med priser, pekade och förklarade att om jag skulle ha glas i mina bågar, för det synfelet jag har. Då skulle jag få lägga upp en nätt summa på 4 kak i lådan. Fatta 4000 spänn!!
På mitt recept stod V: -7.25 och H: -6.25. Det hade kanske räckt att gå ner två dioptrier för att det skulle gått att ordna glas men jag låg över gränsen. Fy fan vad deppig jag blev. Men än är det inte över. Jag vägrar ta EN optikers ord. Idag ska jag ringa runt till ett gäng andra optiker för att gräva i om det verkligen kan vara som han säger.
Jag är dödligt avundsjuk på alla er som köpt bågar av mig som troligen kommer kunna sätta in glas i era fräsiga pilotbågar för en spottstyver (förutsatt att ni inte har lika taskig syn som jag).
Varför ska det alltid vara så att precis när man ser ljuset i tunneln - då kastas man tillbaka med sådan kraft att man landar på rygg - och det gör förbannat ont.
BTW: Jag har fått betalt av alla utom två som sa att de skulle ha ett par ståtliga bågar. Så först till kvarn får gälla. Jag avundas verkligen er som har lite bättre syn än jag som kan få glas till dem. Jag skulle iofs kunna göra solbrillor av dem eller sätta i oslipat glas bara för att de är snygga men det är ju ändå inte samma krispiga känsla då.
Hör av er asap, annars går de ut på tradera.com.
onsdag, januari 25, 2006
Sossebosse får stå i skamvrån
Vi pratade om ett extremt lustigt fenomen på jobbet idag.Nu är det valår igen och varje gång vinner sossarna med i runda slängar 40%. Det betyder att sjukt många svenskar lägger sin röst i Görans ficka men ingen verkar kunna stå för det. Alla verkar vara livrädda att drabbas av epitetet "sossesvin", som om social-demokratin är en dödlig sjukdom. På riktigt.
När jag tänker efter så tror jag faktiskt aldrig att jag hört någon (som inte är politiker själv) erkänna att de är sosse.
Eller jag minns en gång när jag var liten och Olof Palme envåldshärskade Sverige. En kompis farsa (byggmästare och hemvärnsman) och styvmorsa hade varsin läcker pin med en röd ros på sina jackor. Jag frågade varför de hade sådana och då svarade de stolt och nästan lite högtravande: "Det är för att vi är socialdemokrater". Det var tider det.
Mina föräldrar pratade aldrig politik men när jag frågade om de också var socialdemokrater tittade de mycket argt på mig och undrade vart jag hade fått det ifrån. De försäkrade sig om att jag inte sprang med sådan byk ute bland kompisar, för då jävlar.
Än idag vet jag inte vad farsan röstar på. Han vägrar säga det bara för att han har "rätt" att hålla det hemligt. Det är bäst så och det har ingen annan med att göra. Jag tror att den killen sett en politiskt thriller för mycket. Morsan hävdade att hon var liberal fast jag tror att hon egentligen röstade på folkpartiet bara för att hon tyckte att Bengt Westerberg var en hunk. Djupare ideologier än så odlades inte i vårt hem.
Hur kan det komma sig att det är så känsligt att stå för att man slösat sin röst på en fet socialdemokrat? Vad som helst men inte det. Att rösta på Sveriges största parti har blivit mer tabu än att öppet syssla med bajsporr.
Det är något som inte stämmer... något luktar fisk.
Recovery-dryck
Var på hemköp och köpte Dofilus innan jobbet. Kände att jag måste ta hand om min sköra mage efter gårdagens indian experience. De kan ta sitt jävla naanbröd och stoppa det någonstans.
Tjejen i kassan, den sötaste tjejen på hemköp i masthugget, gav mig en sådan där skum blick tyckte jag. Jag kunde inte riktigt tolka den men det kändes som att hon fattade att min mage var wejstad. Det gjorde mig lite förbannad att världens bästa recovery-dryck är så hjälplöst odiskret.
Vaddå, kan man inte digga fil med specialdesignad bakterieflora utan anledning?
Självklart är svaret nej... men ändå.
Tjejen i kassan, den sötaste tjejen på hemköp i masthugget, gav mig en sådan där skum blick tyckte jag. Jag kunde inte riktigt tolka den men det kändes som att hon fattade att min mage var wejstad. Det gjorde mig lite förbannad att världens bästa recovery-dryck är så hjälplöst odiskret.
Vaddå, kan man inte digga fil med specialdesignad bakterieflora utan anledning?
Självklart är svaret nej... men ändå.
Chuck Taylor gjorde inte skor i GoreTex
...Vilket är lite synd just nu.
Det snöar nåt alldeles kollosalt just nu och det är dags att nana för en mikebike. Jag hoppas på att snön har fuckat upp hela stan när jag vaknar. Att det snöat så mycket att inget funkar. Spårvagnarna slutar gå, massiva elavbrott, insnöade människor.
Då ska jag skratta... ända till jag får pölsa till jobbet i mina Converse.
Det snöar nåt alldeles kollosalt just nu och det är dags att nana för en mikebike. Jag hoppas på att snön har fuckat upp hela stan när jag vaknar. Att det snöat så mycket att inget funkar. Spårvagnarna slutar gå, massiva elavbrott, insnöade människor.
Då ska jag skratta... ända till jag får pölsa till jobbet i mina Converse.
tisdag, januari 24, 2006
En helt meningslös dag
Tisdagar är bra skumma. Det händer liksom aldrig någonting på riktigt. Dessutom har jag gått och blivit förkyld. Hade så ont i halsen när jag vaknade att jag kunde höra hur soffan och videon lockade mig att stanna hemma. Hade det inte varit för ett möte på morgonen som jag redan bokat om en gång hade jag garanterat fallit dit. Esberitox, panodil, b-vitamin (hade ingen c-vitamin) och en massa kaffe dämpade tycksyndomläget något.
När det var dags att gå på lunch såg vi en sjukt stor istapp. Den hängde i ett stuprör vid kontoret. Utan att överdriva var den lika lång som en normallång människa och om man inte höll sig tillräckligt långt ut i gatan när man passerade skulle risken vara överhängande att man kunde dö av splitter.
Vi åt indiskt och jag fick ett smärre utbrott på kollegorna D och M som vägrade inse hur genial Larry David är. D hävdade att han bara var en gammal gubbjävel. Han såg mitt missnöje, flinade och frågade hånfullt om jag hatade dem, men jag sa att jag bara tyckte de var idioter. Fast jag tror att jag just då hatade dem lite i allafall.
Efter ett par koppar bulkkaffe var vi tillbaks på kontoret och min mage gjorde sig påmind. Jag kände mig febrig och bad mein lieblich frau att bli hämtad - man orkar inte med kollektivtrafikdjungeln när man är så matt, det blir extra jobbigt att hålla span efter kontrollanter vilket gör tjuvåkandet till en högriskaktivitet.
Snackade lite med P om att det är jävligt sexigt med tjejer som spelar cello och att tuba är osexigt på vem som helst.
Nu ska jag äta vegetarisk tacos och tycka synd om mig själv en stund. Skitdag!
När det var dags att gå på lunch såg vi en sjukt stor istapp. Den hängde i ett stuprör vid kontoret. Utan att överdriva var den lika lång som en normallång människa och om man inte höll sig tillräckligt långt ut i gatan när man passerade skulle risken vara överhängande att man kunde dö av splitter.
Vi åt indiskt och jag fick ett smärre utbrott på kollegorna D och M som vägrade inse hur genial Larry David är. D hävdade att han bara var en gammal gubbjävel. Han såg mitt missnöje, flinade och frågade hånfullt om jag hatade dem, men jag sa att jag bara tyckte de var idioter. Fast jag tror att jag just då hatade dem lite i allafall.
Efter ett par koppar bulkkaffe var vi tillbaks på kontoret och min mage gjorde sig påmind. Jag kände mig febrig och bad mein lieblich frau att bli hämtad - man orkar inte med kollektivtrafikdjungeln när man är så matt, det blir extra jobbigt att hålla span efter kontrollanter vilket gör tjuvåkandet till en högriskaktivitet.
Snackade lite med P om att det är jävligt sexigt med tjejer som spelar cello och att tuba är osexigt på vem som helst.
Nu ska jag äta vegetarisk tacos och tycka synd om mig själv en stund. Skitdag!
Jag saknar det gamla hederliga Videovåldet
Är det bara jag eller är det inte så att underhållningsvåld a.k.a videovåld har blivit sämre de senaste 10-15 åren?
Jag diskuterade igår lite om att "videoräven" kommit i skymundan till följd av att videobutikerna nuförtiden lockas av den store mammons sweettalk och därför lätt börjar fuska med sidoverksamheter som lösgodis, solarie, gym eller någon annan obskyr kombo. Det finns väldigt få videorävar kvar och vi borde alla uppskatta dem lite mer.
Vid en första tanke så tänkte jag att det måste vara det faktum att de tappat fokus på våldet som gjort att de blivit avdankade och i de flesta fall försvunnit helt. Vidare tänkte jag att det kanske kunde bero på att det blivit så billigt att köpa film, alternativt lättillgängligt att ladda ner, men nu tror jag mig sitta på svaret.
De gamla hederliga genreskådisarna har dukat under eller blivit alldeles för gamla för att hålla på med hårdkokta grejer. Ingen vill se en soon to be senildement gammal man stå och vifta med sin Magnumrevolver och säga "Well, do you PUNK?!" med sprucken pensioröst. Dessutom är det totalt omäktigt när en stel 60-åring ränner runt i cowboyboots och hatt och levererar långsamma rundsparkar i ansiktet på folk till höger och vänster (oavsett hur tätt skägg han må ha). Det finns helt enkelt inte en ny generation genreskådisar. Alla det fanns hopp för har gått och spelat idiot i nån barnfilm eller kukat ur på nåt annat sätt. Vem fan vill se Colin Farell, Orlando Bloom eller Matthew McConaughey ruffa upp nån som fan. Det kan inte bli trovärdigt. Hur kan en hel generation bestå av så mycket mes? Jag kan inte komma på en enda nutida skådis som påriktigt kan jämföras med de gamla hjältarna.
När jag tänkte på det saknar jag den gamla goda tiden, när man kunde komma in i videobtiken och hitta filmerna katalogiserade med preussisk disciplin och efter skådespelare. Då visste man direkt vart man skulle gå för att hitta just den typ av videovåld man suktade efter. Man kunde gå direkt förbi "nyheterna", raka vägen till Clint Eastwood, Charles Bronson eller Chuck Norrishyllan. Helt beroende om man var sugen på avsågade hagelblås och de bästa av oneliners, tokfet hämdfilm/vigilantevåld eller att se ett skäggigt karategeni som aldrig la fingrarna emellan. Och vad hände med ninjagenren? Finns det inga skådisar som tycker det är fett att gå klädda i svarta dräkter, klättra på väggar och lönnmörda efter mörkrets inbrott? Vad är det för fel på världen egentligen. B-film nuförtiden är inte vad b-film var förr. Det finns inga riktiga hårdingar längre.
När en film idag klassas som "våldsfilm" finns sällan någon charm kvar. Nu är våldet alltid så trovärdigt och rått att det blir äckligt istället. Alternativt ska det bakas in så mycket smartness, handling och kärlek att man omöjligt kan besluta vilken hylla den borde stå i. En mardröm för alla bibliotekarier.
Alltså, jag diggar ju inte bara b-film. Jag är ju inte en idiot, självklart blir man snabbt mätt och vill oftast "få med sig något" när man sett filmen. Men b-filmer har helt klart sin charm och fick oförtjänt dåligt rykte efter att videovåldsdebatten rasade vilt på slutet av 80-talet och början på 90-talet. Sedan dess har underhållningsvåld blivit ett tabubelagt ord och lite utav ett smutsigt vägval inom skådespelaryrket - men face it - det var rätt koolt när de hårdkokta stekarna kunde leverera våld som om vore det en ät-så-mycket-du-vill-buffé gång på gång på gång...
Frågan är om vi kommer få uppleva en sådan guldålder igen. När slutscenerna höll på i en halvtimma och alltid gick ut på att hjälten möter tokigt mycket motstånd och summeras i en fight mellan ytterligheterna, den gode mot den onde. Man blev liksom aldrig besviken.
Kom upp ur era hålor alla videorävar och predika ert gospel om det gamla sköna filmvåldet. Ni behövs. Våra tallrikar står tomma och vi är redo att frossa loss.
Jag diskuterade igår lite om att "videoräven" kommit i skymundan till följd av att videobutikerna nuförtiden lockas av den store mammons sweettalk och därför lätt börjar fuska med sidoverksamheter som lösgodis, solarie, gym eller någon annan obskyr kombo. Det finns väldigt få videorävar kvar och vi borde alla uppskatta dem lite mer.
Vid en första tanke så tänkte jag att det måste vara det faktum att de tappat fokus på våldet som gjort att de blivit avdankade och i de flesta fall försvunnit helt. Vidare tänkte jag att det kanske kunde bero på att det blivit så billigt att köpa film, alternativt lättillgängligt att ladda ner, men nu tror jag mig sitta på svaret.
De gamla hederliga genreskådisarna har dukat under eller blivit alldeles för gamla för att hålla på med hårdkokta grejer. Ingen vill se en soon to be senildement gammal man stå och vifta med sin Magnumrevolver och säga "Well, do you PUNK?!" med sprucken pensioröst. Dessutom är det totalt omäktigt när en stel 60-åring ränner runt i cowboyboots och hatt och levererar långsamma rundsparkar i ansiktet på folk till höger och vänster (oavsett hur tätt skägg han må ha). Det finns helt enkelt inte en ny generation genreskådisar. Alla det fanns hopp för har gått och spelat idiot i nån barnfilm eller kukat ur på nåt annat sätt. Vem fan vill se Colin Farell, Orlando Bloom eller Matthew McConaughey ruffa upp nån som fan. Det kan inte bli trovärdigt. Hur kan en hel generation bestå av så mycket mes? Jag kan inte komma på en enda nutida skådis som påriktigt kan jämföras med de gamla hjältarna.
När jag tänkte på det saknar jag den gamla goda tiden, när man kunde komma in i videobtiken och hitta filmerna katalogiserade med preussisk disciplin och efter skådespelare. Då visste man direkt vart man skulle gå för att hitta just den typ av videovåld man suktade efter. Man kunde gå direkt förbi "nyheterna", raka vägen till Clint Eastwood, Charles Bronson eller Chuck Norrishyllan. Helt beroende om man var sugen på avsågade hagelblås och de bästa av oneliners, tokfet hämdfilm/vigilantevåld eller att se ett skäggigt karategeni som aldrig la fingrarna emellan. Och vad hände med ninjagenren? Finns det inga skådisar som tycker det är fett att gå klädda i svarta dräkter, klättra på väggar och lönnmörda efter mörkrets inbrott? Vad är det för fel på världen egentligen. B-film nuförtiden är inte vad b-film var förr. Det finns inga riktiga hårdingar längre.
När en film idag klassas som "våldsfilm" finns sällan någon charm kvar. Nu är våldet alltid så trovärdigt och rått att det blir äckligt istället. Alternativt ska det bakas in så mycket smartness, handling och kärlek att man omöjligt kan besluta vilken hylla den borde stå i. En mardröm för alla bibliotekarier.
Alltså, jag diggar ju inte bara b-film. Jag är ju inte en idiot, självklart blir man snabbt mätt och vill oftast "få med sig något" när man sett filmen. Men b-filmer har helt klart sin charm och fick oförtjänt dåligt rykte efter att videovåldsdebatten rasade vilt på slutet av 80-talet och början på 90-talet. Sedan dess har underhållningsvåld blivit ett tabubelagt ord och lite utav ett smutsigt vägval inom skådespelaryrket - men face it - det var rätt koolt när de hårdkokta stekarna kunde leverera våld som om vore det en ät-så-mycket-du-vill-buffé gång på gång på gång...
Frågan är om vi kommer få uppleva en sådan guldålder igen. När slutscenerna höll på i en halvtimma och alltid gick ut på att hjälten möter tokigt mycket motstånd och summeras i en fight mellan ytterligheterna, den gode mot den onde. Man blev liksom aldrig besviken.
Kom upp ur era hålor alla videorävar och predika ert gospel om det gamla sköna filmvåldet. Ni behövs. Våra tallrikar står tomma och vi är redo att frossa loss.
måndag, januari 23, 2006
Dålig karma
Jag vet inte vad som hände nu i helgen men jag har inte haft någon inspiration överhuvudtaget.
I lördags var jag på "herrmiddag" vilket jag trodde betydde att man samlas några killar och äter Flygande Jakob, dricker ohemult mycket sprit och snackar "hum-hum". Vi bytte maten mot en frans köttgryta och hum-humsnacket mot musik. Resten stämde in mer än väl. Värden (O) däckade innan vi kom iväg vidare och kanske var det lika bra. Själv drabbades jag av en fulfylla och var allmänt jobbig och dräggig. Jag kommer inte ihåg sista timmen tror jag, bara fragment. Tragiskt javisst, men så var det och det är bara MIN karma som blir lidande, så wtf.
Söndagen gick åt till att sova, liggduscha och försöka tränga bort all ångest. Jag får alltid ångest dagen efter vilket betyder att jag borde sluta dricka men jag är helt enkelt för dum. Däremot är jag just nu mitt inne i en klassisk "jag-ska-aldrig-mera-fas".
Hur som helst så ska jag kamma upp en fet lugg och komma igång med bloggandet igen. Känner att jag varit kass med det på sistone.
I lördags var jag på "herrmiddag" vilket jag trodde betydde att man samlas några killar och äter Flygande Jakob, dricker ohemult mycket sprit och snackar "hum-hum". Vi bytte maten mot en frans köttgryta och hum-humsnacket mot musik. Resten stämde in mer än väl. Värden (O) däckade innan vi kom iväg vidare och kanske var det lika bra. Själv drabbades jag av en fulfylla och var allmänt jobbig och dräggig. Jag kommer inte ihåg sista timmen tror jag, bara fragment. Tragiskt javisst, men så var det och det är bara MIN karma som blir lidande, så wtf.
Söndagen gick åt till att sova, liggduscha och försöka tränga bort all ångest. Jag får alltid ångest dagen efter vilket betyder att jag borde sluta dricka men jag är helt enkelt för dum. Däremot är jag just nu mitt inne i en klassisk "jag-ska-aldrig-mera-fas".
Hur som helst så ska jag kamma upp en fet lugg och komma igång med bloggandet igen. Känner att jag varit kass med det på sistone.
fredag, januari 20, 2006
Chuck Norris
Fick en länk till en ruggigt hängivet Chuck Norris Fan som har listat en rad sanningar och sägelser. Själv är jag inte riktigt lika imponerad av den mannen men jag måste ge det till honom. Han har fan världens tätaste skägg ...och det är inte dåligt det.Det är heller aldrig fel med kunskap så klicka på länken längst ner för att insupa en hel värld av chucknorris-fakta så. Nedan har jag valt ut några citat från faktasidan. Det är inte utan att man blir sugen på att gå hem och kolla in "The Octagon" som var hans verkliga genombrott.
- A Handicapped parking sign does not signify that this spot is for handicapped people. It is actually in fact a warning, that the spot belongs to Chuck Norris and that you will be handicapped if you park there.
- Chuck Norris invented black. In fact, he invented the entire spectrum of visible light. Except pink. Tom Cruise invented pink.
- When God said, "let there be light", Chuck Norris said, "say 'please'."
Gå in på http://www.chucknorrisfacts.com/ men var försiktig - den kan omkullkasta vissa människors sätt att se på världen.
"The deal"
Torsdagen blev hektisk. Jag ringde in brorsan på förmiddagen för att styra upp våra ekonomiska medel inför den stora affären. Sedan ringde jag en bulvan för de åtråvärda partiet med glasögonbågar av klassisk pilotmodell. Det visade sig kräva både list och envishet. Mannen svarade först att han inte visste vad jag talade om men jag misstänkte att det var en avledande manöver för att kolla om vi var for real eller sluga bluffmakare.
Efter en stunds sweettalk så lyckades jag inge såpass med förtroende att jag fick loss numret till the main man. Brorsan tog över snacket för en stund. Efter en stunds velande lyckades vi styra upp ett möte. Vi bestämde tid och plats där transaktionen skulle äga rum. Han skulle komma ensam sa han och verkade förvänta sig samma proffessionalitet från vår sida.
Brorsan lämnade ansvaret i mina händer att genomföra det som kommer gå till historien som "The deal". Jag tog en lång lunch och försökte slappna av. Inget fick liksom gå fel så det gällde att spela sina kort rätt och hålla tungan rätt i mun när det väl var dags.
Med darriga knän dök jag upp på utsatt tidpunkt. Mannen verkade förvirrad och hetsig och frågade vad jag ville. Jag svarade att jag var där för att köpa upp mig på ett parti pilotbågar av originalmodell. Han försäkrade sig en gång extra genom att kolla så det var jag som ringt. Jag berättade att det var det och först då drog han fram den åtråvärda lådan. Jag blev lite nervös när jag såg att en man stod längre in i butiken. Han hade alltså tagit med uppbackning i allafall. Jag orkade inte bry mig och börja jiddra och kanske riskera hela dealen.
När jag såg bågarna ligga där i den dammiga kartongen (utan tvekan från sjuttiotalet) och glänsa fint, inplastade och allt, så kände jag hur hjärtat började slå. Mannen var ganska otrevlig och lät mig förstå att jag fick dem till ett vansinnigt bra pris. "Nästan gratis" sa han upprepade gånger och jag käftade inte.
"Du vet detta är originalbågar ingen nyproducerad skit", sa han.
Jag nickade bara så nonchalant det går att nicka när man vet att man bara är sekunder ifrån att göra sitt livs affär. Jag plockade fram pyntet och i samma sekund som han tog dem plockade jag upp lådan och satte under armen och gick därifrån på lätta ben.
Jag gick in på första bästa optiker och beställde tid till nästa torsdag och nu vankas det tjocka brillor för min syn är inte bäst i stan. Fy fan vad mäktigt att glida runt i ett par seriemördarbrillor inom en snar framtid. Linser är för wankers, pilot är för bankers säger ju det gamla yuppieordspråket - vi får se om det stämmer.
Iallafall. Jag har splittat skatten med min bror och lagt undan så det räcker åt mig själv ett bra tag framöver. Då har jag ändå några par kvar som jag nu tänker erbjuda trogna Bloggfrossaläsare att få första tjing på. Erbjudandet räcker bara ett kort tag och bara ett fåtal finns till försäljning (se detaljerad info nedan).
- Mäktig pilotbåge i metall.
- Klassisk tunn båge utan glas.
- Grön skyddsplast monterad i överkant (kool på, med går att ta bort)
- Pris: 250 kr + frakt
Efter en stunds sweettalk så lyckades jag inge såpass med förtroende att jag fick loss numret till the main man. Brorsan tog över snacket för en stund. Efter en stunds velande lyckades vi styra upp ett möte. Vi bestämde tid och plats där transaktionen skulle äga rum. Han skulle komma ensam sa han och verkade förvänta sig samma proffessionalitet från vår sida.
Brorsan lämnade ansvaret i mina händer att genomföra det som kommer gå till historien som "The deal". Jag tog en lång lunch och försökte slappna av. Inget fick liksom gå fel så det gällde att spela sina kort rätt och hålla tungan rätt i mun när det väl var dags.
Med darriga knän dök jag upp på utsatt tidpunkt. Mannen verkade förvirrad och hetsig och frågade vad jag ville. Jag svarade att jag var där för att köpa upp mig på ett parti pilotbågar av originalmodell. Han försäkrade sig en gång extra genom att kolla så det var jag som ringt. Jag berättade att det var det och först då drog han fram den åtråvärda lådan. Jag blev lite nervös när jag såg att en man stod längre in i butiken. Han hade alltså tagit med uppbackning i allafall. Jag orkade inte bry mig och börja jiddra och kanske riskera hela dealen.
När jag såg bågarna ligga där i den dammiga kartongen (utan tvekan från sjuttiotalet) och glänsa fint, inplastade och allt, så kände jag hur hjärtat började slå. Mannen var ganska otrevlig och lät mig förstå att jag fick dem till ett vansinnigt bra pris. "Nästan gratis" sa han upprepade gånger och jag käftade inte.
"Du vet detta är originalbågar ingen nyproducerad skit", sa han.
Jag nickade bara så nonchalant det går att nicka när man vet att man bara är sekunder ifrån att göra sitt livs affär. Jag plockade fram pyntet och i samma sekund som han tog dem plockade jag upp lådan och satte under armen och gick därifrån på lätta ben.
Jag gick in på första bästa optiker och beställde tid till nästa torsdag och nu vankas det tjocka brillor för min syn är inte bäst i stan. Fy fan vad mäktigt att glida runt i ett par seriemördarbrillor inom en snar framtid. Linser är för wankers, pilot är för bankers säger ju det gamla yuppieordspråket - vi får se om det stämmer.
Iallafall. Jag har splittat skatten med min bror och lagt undan så det räcker åt mig själv ett bra tag framöver. Då har jag ändå några par kvar som jag nu tänker erbjuda trogna Bloggfrossaläsare att få första tjing på. Erbjudandet räcker bara ett kort tag och bara ett fåtal finns till försäljning (se detaljerad info nedan).
- Mäktig pilotbåge i metall.
- Klassisk tunn båge utan glas.
- Grön skyddsplast monterad i överkant (kool på, med går att ta bort)
- Pris: 250 kr + frakt
Maila mig vid intresse.
torsdag, januari 19, 2006
Inredningstemat är över
Denna veckan har gått i vulgoinredningens tecken men jag vill inte att Bloggfrossa ska bli en inredningsblogg så nu avslutas det temat. Det finns redan nog av sånt. Men det är spännande med teman.
Idag är förövrigt en av de viktigaste dagarna på länge. Kl 15.00 är det bestämt att pilotbrilledealen ska gå ner. Vi har bestämt tid och plats efter att har ringt runt en jävla massa nu på morgonen. Inget får gå fel. Jag får knädarr bara av tanken att jag i eftermiddag kommer sitta på ett helt parti med feta pilotbrillor. Bild kommer.
Idag är förövrigt en av de viktigaste dagarna på länge. Kl 15.00 är det bestämt att pilotbrilledealen ska gå ner. Vi har bestämt tid och plats efter att har ringt runt en jävla massa nu på morgonen. Inget får gå fel. Jag får knädarr bara av tanken att jag i eftermiddag kommer sitta på ett helt parti med feta pilotbrillor. Bild kommer.
onsdag, januari 18, 2006
Maxat som fan
Fick tips om http://husmusen.blogg.se och det visae sig att hon hade en del stuff i sitt källarförråd som jag kunde få byta till mig mot det ringa priset av ett stycke "svanensoffa" och två "äggetfåtöljer". Ett jävla bra byte enligt mig. Alltså erbjudandena haglar in i min mailbox från osjälviska människor. Goddämit säger jag bara.
Det hon kunde erbjuda mig var en vulgosäng (se bilden) som slår kuksängen med hästlängder, samt att hon kunde hooka upp mig med diverse leopardartiklar. Bland allat ett par "leopardsilks" i slimmad unisexmodell och ett "nattinatti-kimono-set" för både han och henne.
Veckan har börjat bra må jag säga.
Jag har även eventuellt (hoppas ärligt och innerligt) kommit över ett parti glasögonramar av klassisk pilot/seriemördarmodell - det innebär att jag kanske kommer kunna sälja vidare om intresse finns, men jag lovar inget. Imorgon är det tänkt att transaktionen ska genomföras men man vet aldrig vad som kan hända tills dess. Jag återkommer om det.
Så var ännu en dag wejstad och kommer aldrig åter...
Idga har varit en katastrof arbetsmässigt. Var hos min optiker imorse som ligger jävligt olägligt till så jag hann knappt komma in till kontoret innan det var dags att nästla sig runt i kollektivtrafikens virrvarr. När jag kom dit så fick jag sitta och vänta en stund. Jag slog mig ner och började bläddra efter något att läsa.
Det stör mig extremt mycket att den som är ansvarig för deras väntrumslektyr antingen gått och dött eller fuskat bort hela sitt ansvarsområde de senaste fem åren. Alla tidningar var skitgamla och inte nog med det. Tidningsstället var utrustat med ett par skitgamla nummer av Vagabond, ett par nummer av Illustrerad Vetenskap och en handfull Svensk Damtidning som såg ut att vara lika "välanvända" som fibban på ett logement med tjugo hormonstinna handtrallare.
Vad är dealen? All väntrumsbaserad business borde fan ta sitt tidningsutbud på allvar. Jag skulle säga att 60% av känslan sitter där. Det kvittar hur skickliga optikerna sedan är i sin yrkesroll om tidningsutbudet suger a-hole så att säga. Då kommer de inte över pajasnivå iallafall. Så är det med min optiker. Jag kan inte riktigt ta hans ord på allvar när jag tvingats flukta i fem år gamla damntidningar några minuter innan.
En optiker som har kunder i alla olika åldrar och ett tidningsutbud anpassat för 60+ samt för resesugna hobbyvetenskapsmän är dömd att dö till förmån för internetoptiker. Det känns tacky.
Efter besöket skulle jag inhandla +1.00 läsglas att ha när jag sitter framför datorn för att avlasta mina ögon. Alltså vilket skämt. De hade EN modell och två olika färger. Modellen var som tidningsutbudet (60+ och kärring) färgerna var brun och mintgrön. Jag repeterar MINTGRÖN (en färg jag inte ens trodde existerade längre). Duktigt att vara nischad mot glasögon och ha EN modell i lager. Inga dåliga DDR-vibbar
I alla fall. Nu ser jag ut som den fördomsfulla sinnesbilden av en klassisk biblokärring när jag sitter och knackar framför skärmen på kontoret. Det enda som saknas är kunskapen och koftan.
Optikerbesöket var helt menlöst och jag var inte tillbaks på jobbet förrän efter lunch. Då hade jag en massagetid inbokad. Det var grymt (men det blev inte mycket jobbat). Jag fick tillochmed massage på underarmar och vader. Kungligt.
Så nu har jag wejstat ännu en dag och det är dags att dra hem. Får försöka göra skäl för min lön imorgon igen. Över och ut för nu.
Det stör mig extremt mycket att den som är ansvarig för deras väntrumslektyr antingen gått och dött eller fuskat bort hela sitt ansvarsområde de senaste fem åren. Alla tidningar var skitgamla och inte nog med det. Tidningsstället var utrustat med ett par skitgamla nummer av Vagabond, ett par nummer av Illustrerad Vetenskap och en handfull Svensk Damtidning som såg ut att vara lika "välanvända" som fibban på ett logement med tjugo hormonstinna handtrallare.
Vad är dealen? All väntrumsbaserad business borde fan ta sitt tidningsutbud på allvar. Jag skulle säga att 60% av känslan sitter där. Det kvittar hur skickliga optikerna sedan är i sin yrkesroll om tidningsutbudet suger a-hole så att säga. Då kommer de inte över pajasnivå iallafall. Så är det med min optiker. Jag kan inte riktigt ta hans ord på allvar när jag tvingats flukta i fem år gamla damntidningar några minuter innan.
En optiker som har kunder i alla olika åldrar och ett tidningsutbud anpassat för 60+ samt för resesugna hobbyvetenskapsmän är dömd att dö till förmån för internetoptiker. Det känns tacky.
Efter besöket skulle jag inhandla +1.00 läsglas att ha när jag sitter framför datorn för att avlasta mina ögon. Alltså vilket skämt. De hade EN modell och två olika färger. Modellen var som tidningsutbudet (60+ och kärring) färgerna var brun och mintgrön. Jag repeterar MINTGRÖN (en färg jag inte ens trodde existerade längre). Duktigt att vara nischad mot glasögon och ha EN modell i lager. Inga dåliga DDR-vibbar
I alla fall. Nu ser jag ut som den fördomsfulla sinnesbilden av en klassisk biblokärring när jag sitter och knackar framför skärmen på kontoret. Det enda som saknas är kunskapen och koftan.
Optikerbesöket var helt menlöst och jag var inte tillbaks på jobbet förrän efter lunch. Då hade jag en massagetid inbokad. Det var grymt (men det blev inte mycket jobbat). Jag fick tillochmed massage på underarmar och vader. Kungligt.
Så nu har jag wejstat ännu en dag och det är dags att dra hem. Får försöka göra skäl för min lön imorgon igen. Över och ut för nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)