onsdag, januari 08, 2020

Första dagen och lite blues

Idag började föräldraledigheten med Milou på riktigt för mig. Egentligen skålade jag mig in i den med 2020 men eftersom Josefine började sin sista-sista termin först idag får jag väl räkna från idag. Dagen började i allafall med ångest. En väldigt diffus sådan. Jag misstänker att det var för att jag redan från start kände att det skulle bli en utmaning att maxa den här efterlängtade första dagen. Alla barnen var hemma och jag kände att tiden bara rusade iväg. Innan jag hade hunnit komma upp och utfodra alla var klockan tio. Eller alla och alla. Stella låg och tryckte nere i sin tonårslya och brölade ilsket när jag skickade ner mina småkurirer (Tintin och Sammie) till den pubertetsosande rövarkulan för att meddela att dvalans tid var över. Upp stapplade en surmulen tonåring i sin fleece-skrud med huvan nerdragen över fejset. Som den synen provocerar mig efter att dagen hunnit nå lunchtid. Innan jag hade hunnit ut på promenad var klockan tjugo i ett och jag tyckte mig redan kunna ana en annalkande skymning.

Dagens promenad styrde mot slakthusområdet i Gamlestaden. I lurarna hade jag Muddy Waters "Anthology", vilket kanske inte är det givna botemedlet mot ångest, och jag insåg att jag verkligen verkligen hatar blues. Fy fan för bluesmusik. Gnälligt, raspigt, släpigt och enformigare än ett Snooker-VM i slow motion. Nä, jag har aldrig utgett mig för att vara musikkritiker. Faktum är att jag passat mig ganska noga för att uttrycka mig alltför onyanserat i ett ämne där så många nitiska besserwissrar står i ständig givakt, redo och rustade att rycka ut i ett caps-lock-krig, ända sedan jag hamnade i ett ovärdigt bloggbråk efter att jag skojat loss om att Ken Ring hade släppt en samlingsskiva med sina 32  största hits. Det blev ett jävla liv. Inte i mitt eget kommentarsfält. Men på en av mina vänners Facebook-sida efter att hon delat inlägget. Lustigt nog sammanföll det med att vi fick barn förra gången.

Kul bild på Muddy Waters och Johnny Winter (Foto: Bob Margolin)

Hursomhelst. Jag finner ingen som helst njutning i Blues. Ingen Blues. Jag vet att Muddy Waters var den elektriska bluesens stamfader och att han varit en stark influens för många begåvade musiker, inte minst Bob Dylan och Rolling Stones. Det spelar ingen roll. Jag har aldrig hört en blueslåt som jag tycker är riktigt riktigt bra. Efter att ha lyssnat igenom de 50 spåren på Anthology-plattan som tagit inte mindre än två och en halv goda timmar av mitt liv måste jag säga att jag verkligen kan stå för min minst sagt tveksamma inställning till denna vidriga genre. Jag får ingen som helst kick av att lyssna till dämpade ackord och detta eviga armods ylande toner. Jag skiter i det kulturella arvet. Jag skiter i hur betydelsefull bluesen varit för uppkomsten av andra musikstilar. Jag skiter också i hur alla viktigpettrar kommer kunna knäppa mig på näsan och kalla mig efterbliven. Ingen kan tvinga mig att gilla blues. Jag skulle hellre betala för en riktigt vågad ansiktstatuering med barnbidragspengar än låtsas gilla detta plågsamma sound. Så är det med den saken. Imorgon är en ny dag. Halleluja!


7 kommentarer:

Anonym sa...

alldeles krångligt o kommentera.

mikebike sa...

Anonym: sorry, men det är för att inte massa ryska robotar och skit ska spamma sönder kommentarsfältet. Men nu när du ändå kommenterat.

Anonym sa...

Fint att jag gick in på Ken-inlägget för att påminna mig om det, och skrattfrustade åt Ken(t)-skivan. Läste sedan kommentarerna och såg att jag tydligen gjorde det begav sig också :)

Honey sa...

Försökte att vara Honey ovan och inte Anonym, men det gick tydligen sådär...

mikebike sa...

Honey: Ah vad kul. ja ja såg det när jag kom att tänka på det inlägget :) Mycket glad att du hänger med fortfarande också.

P sa...

låter som om du har the blues

mikebike sa...

P: ja jag hade nog det förra veckan. Nu är jag glad igen.