Antideppressivt krutpulver

Många säger ju att träning hjälper när man känner ångest. En promenad. Springa milen. Eller något annat fysiskt krävande. Det är möjligt att det funkar för andra. Men jag vet inte alltså. Ibland när jag känner mig lite nere brukar jag tänka lite på Max Wright. Ni vet han som spelade pappan i serien Alf. Då känns allt genast lite bättre igen. Det funkar varje gång. Jag ska förklara...

Idag tog jag en långpromenad på 1,2 mil. Det var ju uppfriskande och så, men det gav mig också en massa tid att tänka tankar jag vanligtvis inte hinner tänka. Jag gick till Lindholmen. Där såg jag alla unga studenter som var påväg till eller från någon klass. Jag strosade runt och kikade in genom fönster och såg unga människor sitta i sina klassrum med pannan i veck. Det gav mig existensiell ångest. Jag insåg att jag inte befinner mig på samma planet som dem ens. Jag är på Pluto. Samtidigt som jag är fri nog att tillbringa min tid efter behag så har jag fyra barn att försörja nu och nästa gång jag är såhär fri som nu är när jag når pensionsåldern. Livet må vara en lång sträcka, men sträckor tar slut. Jag kände ett tryck över bröstet.

Jag fortsatte promenera och passerade Volvo Lastvagnars huvudkontor i Lundby. Så många gånger jag varit på hopplösa möten i den där gudsförgätna byggnaden. Många bra också förvisso men det är ju de hopplösa som sätter sig i ryggmärgsminnet. När jag skulle korsa övergångsstället vid utfarten mötte jag en av pärmbitarna som var påväg hem från en dag i den bruna tegelborgen. Våra blickar möttes och då dämpades ångesten något. På vägen hem stannade jag för att köpa semlor och vin. Kontraproduktivt måhända men det hade börjat mörkna och jag tyckte att jag var värd det efter en sådan strapats.

När jag kom hem kände jag mig alldeles omtumlad av alla tankar jag hade hunnit tänka. Min fru sa att det är tydligt hur jag lever kampanj för kampanj utan att hinna lyfta blicken i vanliga fall. Hon tyckte det var fint att se hur föräldraledigheten skakar om mig lite. Hur den gör mig skör i köttet. Det är viktigt att lyfta blicken. Visst. Men det hjälpte mig inte då och fysisk ansträngning hjälper tydligen föga när jag drabbas av existensiell ångest. Då finns bara ett riktigt effektivt botemedel. Jag letar upp den mörkaste historia jag vet och frossar i mig den. Det här med att två minus blir plus osv.

Så jag plockade fram datorn och googlade snabbt Max Wright (R.I.P). Jag läste en artikel om hur mycket han alltid hade hatat att hans karriärs absoluta peak var när han spelade andrafiol åt en hårig docka (Alf) som dessutom satt på alla roliga repliker. Det genererade ett självhat som ledde honom rakt in i en destruktiv livsstil som kulminerade någonstans när pressen lyckades få tassarna på en minst sagt komprometterande video.

Tänk er att sitta på en 50-årig karriär inom teater, film och tv. Så poff är den borta för alltid. Och det enda han kommer att bli ihågkommen för i all framtid är en dassig hemvideo där han syns röka crack med och suga av en hemlös man. Mörkare blir det knappast.

Men det funkar som sagt varenda gång. Att ta del av Max Wrights levnadshistoria slår all världens psykofarmaka. Plötsligt är man on top of the world igen. Nästan så att jag borde tipsa vårdcentralernas allmänläkare om att de borde börja receptbelägga hans story och börja skriva ut den som ett alternativ till både antidepressiva piller och terapi.