Skändade av ett glin

Var ute och vallade barnen på en lekplats i området igår kväll. Vi satte oss på en bänk och drack pappmuggs-cappuccino och tittade på medan de röjde runt bland gungor och klätterställningar. Jag ropar på Stella att hjälpa Tintin. Plötsligt ger en liten tjej på 5-6 år in i leken. På håll ser hon gullig ut och verkar harmlös, men ganska snart storbölar Tintin och plockar upp Uff-Uff (sin mjukisuggla). Den plötsligt jobbiga lilla tjejen sliter i den, frågar varför den har så slitna ögon, frågar det, det, det och det. Säger att hon inte älskar sådana ansikten som ugglan har. Jag känner hur min första goda känsla för henne växlar om till hat. Jag reflekterar över att det egentligen är helt orimligt. Jag sitter på en bänk i en lekpark och hatar ett barn. Intensivt. Men jag kan inte göra något åt det.

Jag ropar något åt Stella och direkt frågar den lilla bastarden varför jag är så elak mot mitt barn. En liten skitunge med ultra-lillgammal utstrålning. De börjar springa runt bland hoppstenarna och snart storbölar Tintin igen. Det visar sig att den där lilla ungjäveln sagt till Tintin att hon inte får vara med. Josefine bryter in och säger att det får hon visst. Ungjäveln säger nej, Josefin säger jo omvartannat. Jag vrider på huvudet som en åskådare på en pingismatch. Ser hur irritationen växer hos dem båda. Jag ser på Josefines blick att hon kommit över på min sida. Inte för att hon inte var det innan men hennes hat mot ungen behövde ett par minuter längre än mitt att mogna. Vi ser båda hur det främmande barnet sitter på huk och väser något åt Tintin. Vad är oklart men Tintin ser inte ut att befinna sig på skrattfest, så vi fattar på ett ungefär. Vi tittar på varandra och skakar på våra huvuden. Båda är medvetna om det fula i att förakta ett barn, men när ett okänt barn är taskig mot ens egna barn och beter sig på ett allmänt påfrestande sätt upphör den regeln att gälla. Det är praxis.

Att Tintin inte gillar det där lilla aset till barn är rätt tydligt. Men det märks ganska snart att även Stella tycker att hon är påfrestande och efter en stund drar de sig undan och kommer till oss. Något som deras "nyfunna vän" i sann sociopatisk anda inte bryr sig ett skit om. Så hon kommer fram och ställer sig framför bänken. Betraktar oss. Det går nästan som en ilning av obahag längs ryggraden på mig. Det fruktansvärda lilla barnet har nästan samma obehagliga aura omkring sig som Damien i Omen-filmerna. Fast mer abstrakt.

Plötsligt går hon till konfrontation och riktar in sig på Josefine: "Varför skrattar du aldrig?", frågar hon. Josefine blir aldeles paff. Så kommer frågan igen. Josefine svarar att det gör hon visst – när något är roligt. "Prutt", utbrister ungen och blottar ett brunfläckigt mjölkgarnityr. Skrattet bubblar upp inom mig. Det hela är så absurt. "Bajs", fortsätter hon. Vår reaktion uteblir och stämningen blir allt mer spänd. "Trädet bajsar", försöker hon och jag börjar tänka att det bruna på hennes tandrad kanske är rester av hennes ordval. "Prutt", säger hon i ett sista försök att få Josefine att skratta. Det sluter cirkeln men ingen skrattar.

Jag börjar se mig om i lekparken för att se vem hon tillhör. Varför kommer ingen och räddar oss från den lilla minidiktatorn som står och antastar oss?

"Jag tycker inte om såna där kvinnor, såna som är sura... jag är rädd för såna arga människor som du och springer fort iväg, hjääälp", säger hon med blicken hela tiden fastnaglad i Josefine. Josefine svarar med ett torrt "Ok".

Efter en liten stund av kallt krig springer Stella och Tintin iväg till den lilla klätter labyrinten och ungen följer efter. Vi tittar över axeln i intervaller för att se så att våra barn inte blir ansatta av det främmande barnet. "Varför tittar du på oss hela tiden?", frågar ungen med sitt fortsatt dryga tonläge . "Jag tittar på mina barn", svarar Josefine kallt.

Så kommer den lilla ungens pappa och storebror gående. De hälsar artigt när de passerar. Pappan ämnar leka med sina barn i labyrinten. Äntligen ska vi bli fria. Men inte riktigt än. Först passar den lilla douchbagen till barn på att peka på Josefine och högljutt proklamera: "Hon där är bara suuuur hela tiden". Pappan bara ler. Som ett jävla miffo. Min mardröm är att något av mina barn skulle bete sig så. I alla fall. Persen är över och kvar sitter vi och utbyter en nästan telepatisk dialog. Båda är överens om att detta kan vara en av de värsta ungjävlarna vi varit med om. Helst skulle man ha velat skrika stick och brinn med dig för helvete. Men där går väl ändå gränsen. Tråkigt nog.

Ja, så gick det till när hela familjen, en tidig höstkväll i spetember, blev skändade av en liten flicka som inte ens har börjat lågstadiet ännu. Så konstig världen är ibland. Så himla konstig.