Megaloppis

Igår nådde den senaste tidens upploppstrend förorten Majorna i Göteborg. Men här brändes inga bilar och kastades inga stenar. Det var värre än så.

En dag om året (idag) tillåts folk som inte orkar åka till tippen, helt utan tillstånd släpa ut all dynga de har på vinden, rätt ut på gatorna. Ställa upp bord, breda ut filtar och ockupera valfri yta och bygga barrikader med med allsköns bråte de vill bli av med. Man ser kravallerna mobilisera tidigt på morgonen för en stor bohemiskt gemytlig krängfest, som i praktiken innebär att gammalt uttjänt junk bara byter hemadress i området (eller i bästa fall en annan stadsdel). Tills det är dags att släpas ut igen nästa år. Det är väl tredje eller fjärde året nu tror jag. Och det är ett helvete.

Egentligen gillar jag idén. I teorin känns det som ett svintrevligt initiativ. Nästan kontinentalt. Gatorna fylls av liv och människor möts och gör upp affärer, säljer, köpslår och byter. Man kan göra sig en hacka utan att behöva bry sig om skatteregler och annat tråk. Även när jag skådar det lite på håll så gillar jag att se hur Majornas gator fylls med en multimixad blandning av människor och stämningen verkar lustfylld. När man tänker på det så är det lite av en konstgjord ekonomi som hade kunnat effektiviseras avsevärt genom att bara lotta ut påsar med olika mycket växelpengar i, men som troligen lindrar ångesten lite hos de som brottas med sitt misslyckade konsumtionspatos. Bättre att köpa beggat än att köpa nytt. Vilken naturligtvis borde vara helt rimligt. Om det inte vore för att 99% av allt är skit som ingen egentligen vill ha. Än mindre behöver.

Det är när man gör misstaget att ge sig in i leken som man inser hur jävligt det är. Fullt av folk och även för mig med halvinvalidiserat luktsinne (tack pollen) är det en fritt-fall-resa genom helvetets nio nivåer. Vi pratar om höghaltiga utsläpp av new age-rökelse blandat med grillos, blandat med den kvalmiga doften av varma kroppar som i massa bildar en slags grupplukt, blandat med hardcore gubbsvett, blandat med hembakt fikabröd, blandat med fislukt och... ja ni hajar. Allt av allt. Det är en märklig känsla att stå öga mot öga med fyrbarnsmamman som man ofta ser sönderstressad på ica, men som nu plötsligt står iklädd en skön sarong och avslappnat serieröker örtcigg samtidigt som hon säljer gamla urtvättade barnkläder. Man ser den märklige mannen med stirrig blick och jympabrallor, som en gång var med i ett hyperobskyrt dejtingprogram på nån fulkanal, där föremålet för all suktan var Linda Rosing och som man numera vanligtvis brukar se när han går längs gatan hetsigt pratande i sin mobiltelefon, men som nu står och bläddrar bland gamla action-dvd:er. Och man ser alla sina grannar, barnens dagiskompisar med tillhörande päron och alla man inte visste fanns och alla står med uppackade vindskartonger eller gräver i någon annans dito, och man vet inte om man förväntas stanna och köpa, eller bara prata, eller i alla fall morsa lite löst och ledigt. Vi pratar om the mother of all loppisar, med tusentals bord över hela stadsdelen och en ytterst trögflytande folkmassa som är där för att göra sig ett fynd. Vilket jag skulle säga är helt jävla omöjligt.

Grejen är att det säkerligen finns en del skitbra grejer som jag verkligen skulle kunna tänka mig att köpa. Men det är helt omöjligt att se någonting överhuvudtaget. Vad som än läggs upp på borden fullkomligt drunknar bland 500 Stieg Larsson-pocketar, krukor, klädhögar som bara hällts ut ur plastsäckar, grosslager med noppriga gosedjur, uråldriga tv-spelskonsoler, pc-tangentbord och mobiltelefoner som till och med skulle få de mest nödställda tiggarna i Bangladesh att skratta gott. Jag såg en man, som jag helt utan försök att ironisera, misstänkte för att ha gjort en tidsresa tillbaka till en Försäkringskassekontor år 1991, där han hade smällt in en ruta och urskiljningslöst roffat åt sig allt som inte satt fast, fyllt en säck större än tomtens, rest tillbaka och sedan vräkt upp sitt byte i en salig blandning på en kingsize fleecepläd här i Majorna. För att inte tala om gamla dödsbon med kopparkittlar, kastruller och porslinsfigurer i så många tappningar att jag på riktigt börjar undra om det här problematiserandet av det så kallade mobilberget inte är ett ganska sekundärt problem ändå. Man blir fan mörkrädd.

Om det skulle ligga den minsta lilla sanning i Feng shu-flummet så råder det ett tillstånd av totalt kaos här i mitt bostadsområde, med en i galopp annalkande energikollaps alldeles runt hörnet.

Så i år gjorde vi det enda rätta och flydde fältet. Vi tog våra hojjar och trampade på som cykeltjuvar i motsatt riktning. Flykten slutade i Botaniska trädgården där vi strosade runt till KonTiki öppnade. Då käkade vi och svalkade os med en Dugges innan vi vågade bege oss tillbaka. På vägen mötte vi en människa som hade fyndat sig en studsmatta. En annan kom gående med en stor verktygslåda i plåt och en bananlåda fyllt med keramikburkar. Jag rös. Lagom till vår hemkomst hade folk börjat packa ihop så vi ledde cyklarna ungefär två kvarter, rakt igenom själva epicentrum. Det räckte för att ge mig alla de synintryck jag redovisade ovan.

Loppisar är säkert trevligt och bra. Men inte för mig.