Kalle Kameltå

Det sista lilla motståndet som knuffade mig över till beslutet att ställa Göteborgsvarvet i år var införskaffandet av ett par flång nya löpartajts. Jag gick till Stadium, roffade åt mig ett par tajts i storlek L, betalade och åkte hem. Inte konstigare än så. Det är sällan det när man köper tajts (åh gud jag tror knappt att jag just skrev detta).

I alla fall, samma kväll när det var dags att inviga dem och jag krängde på mig dem så kände jag att allt inte var som det skulle. Tajtsen kändes obehagligt låga i midjan och kalsongerna korvade sig hela tiden, men efter mycket knixande satt de ändå på plats.

Väl ute hann jag inte komma många meter ner för gatan förrän den låga midjan åter igen gjorde sig påmind. Jag kände hur den kalla vårluften fläktade min stjärtskåra. Det var som att min kropps taskiga aerodynamik ledde all kalluft till just det området. Inte optimalt. Jag rörde mig i gubbfart längs Allmänna vägen medan jag slet och töjde i brallorna för att de skulle få rätt fit. Jag drog så hårt att de blev för korta i benen istället. Men de satt åtminstone högre upp och efter ett par hundra meter var det nästan som att de vulkaniserade sig med min kropp och blev bekväma. Eller nåväl, bekvämare. Anledningen skulle jag bli varse först när jag sprungit runt fem kilometer.

Jag kände att benen började kännas som vedträn så jag stannade ett slag, tittade ner, och gjorde med ens en hårresande upptäckt. Dels så hade mitt töjande gjort dem cirka 50% mer transparenta i skrevområdet så att man med tydlighet kunde urskilja kalsongernas mönster och färg. Bara att tacka min smala lycka att jag inte sprang kommando undertill. Då hade polisen troligen plockat in mig. Men värst var att mina stackars pungkulor låg separerade på varsin sida om skrevsömmen bildade en tydlig MCT (Male Camel Toe). Väldigt väldigt tydlig. Den var såpass markant att även en kraftigt synskadad person med lätthet skulle kunnat urskilja den. I mörker. Men nu var det ljust och jag hade sprungit runt med separerade kulor över hela Majorna. Jag hade inte ens märkt det. Av ren reflex började jag gräva runt och sortera om lite, i ett desperat försök att neutralisera kameltån till en vanlig bula, men då var jag där igen med den ultralåga midjan och tvärdraget i den blottade skåran. Typ såhär:

Det var lite moment 22 över det hela och egentligen så var det väl lite skitsamma, men eftersom jag redan var väldigt ambivalent inför den stundande halvmaran och upplevde att allt talade emot mig. Då krävs det inte mer än en kameltå för att säga nej tack. Så jag linkade hem med en väldigt dålig känsla i kroppen.

Så jävla irriterande. Jag kände mig skitförbannad på de där satans tajtsen och svor över dem en lång stund efter hemkomst. Det pulserade mellan mina tinningar. Inte nog med att jag hade lufsat runt med ett riktigt ovärdigt tjockisflås som var tionde löpsteg övergick i ett slags stönande läte (av smärta och trötthet). Jag hade därtill exponerat självaste scrotum som om vore det NK:s julskyltning redan i maj. Jag tittade lite närmare på lappen i tajtsen och där fann jag svaret. Jag hade köpt ett par tajts av dammodell. Osäker på vad skillnaden är mer än att dam-large inte är lika large som vanlig large. Inte alls faktiskt.

Så fem hundra spänn åt helvete och en något stukad självbild senare kom beslutet nästan av sig själv. Inget lopp för mig i år.