Farmaren inom mig

Var hemma hos mina föräldrar härom dagen. Farsan fyllde år och för att inte fylla deras hem med fler prylar var jag på blomsterlandet och inhandlade en japansk Rhododendron + jord att pynta deras trädgård med. Jag kan inte påstå att jag har känt mig mer utanför mitt element än när jag strök omkring där med simmig blick på trädgårdsavdelningen och letade efter... någonting.

Om min beslutsångest brukar kunna anta abnorma proportioner inför livets små beslut i vanliga fall, så blev detta någonstans beslutsångestens Eldorado. Jag kände hur jag långsamt fylldes av en känslomix av otillräcklighet och total förvirring. Jag fick snabbt hugga tag i och krampaktigt klamra mig fast vid en person (livboj) ur personalen. Ganska snabbt landade valet och jag klev ut genom skjutdörrarna med en säck jord under ena armen, en buske under den andra och helt annan känsla i kroppen. Det är lustigt hur det kan vända. Plötsligt kände jag farmaren i mig nästan darrade av förväntan. Jag visste att jag om bara några timmar skulle få lufta min reklambyråkropps väldigt ofysiska vingar i något så rått och fysiskt som odling.

Det var en fantastisk känsla att ta en spade och gräva ett stort jävla hål i en gräsmatta, tjoffa ner en växt med rötter och allt, med bara händerna riva upp en säck med för Rhododendronbuskar specialdesignad jord och fylla igen hålet. Jag gillade den taktila känslan av jord på händerna. Dessutom blev det asbra. I alla fall såg det asbra ut då. Jag hoppas bara att busken överlever för det kommer troligen generera en hybris till mitt medvetande. The Farmer liksom. Att ha kunskapen och kompetensen att få växtlighet att frodas. Stort.

Jag tror att jag måste skaffa mig en ordentlig kolonilott.

Om någon läsare sitter med insiderkontakter eller i alla fall tips som kan hjälpa mig att få en en liten lott i Sjöbergens koloniområde lovar jag att återgälda den tjänsten med myrra, rökelse och evig tacksamhet. Eller om det finns något annat mysigt tillhåll där jag kan få utlopp för min nyvunna iver.