söndag, maj 20, 2012

Blå skotttet – Ressurrection

Sedan fiaskot med min minicykel (Blå skottet jr) har min cykelfeber utvecklats till en fullfjädrad fixering. 95% av min hjärnkapacitet har gått åt till ämnet i fråga och jag har lidit, verkligen lidit av min beslutsångest. Jag har varit inne på allt från standardcyklar av de luxe-modell till dyra importobjekt och ett par olika gör-det-själv-projekt.

Det hela slutade med att jag beslöt att rädda The Original "Blå skottet" från en säker död, vilket kan ha varit både det dummaste och det bästa jag gjort. I cykelväg. Ekonomiskt sett är det en överfallsvåldtäkt på mitt bankkonto. Affketionsmässigt känner jag mig stolt som en far. Jag har ju ändå haft min treväxlade Crescent i kornblåmetallic sedan jag var typ 9 år. Min farfar köpte den till mig med devisen något att växa i. Ungefär som när man fick ärva sin fem år äldre sysslings Lejon-sneakers och två modecykler gamla jeansbyxor från Adenmarks, och sedan spankulerade runt i grannskapet och såg ut som en skitnödig cirkusclown.

I alla fall. När jag började strippa cykelfanskapet såg den ut så här:


Det var en långsamt nednött hjälte, svårt sargad av stålcancer (rost) och tidens tand, där allt utom styre och handtag var original. Till och med bucklorna i bakre stålskärmen som min kompis Joakim Alvarsson prydde den med, genom att böja bak pakethållarens lösa del till fjädringens bristningsgräns, och bara släppa som en jävla råttfälla så att katapultkraften gjorde ett vanprydande avtryck, efter att jag haft cykeln i cirka en dag. Det var sorglig syn. Den hade förvandlats till en riktig jävla skithoj. Men i själen var den fortfarande stark. Jag kunde känna alla de långa mil och många erövringar som lagts för dess hjul och hur det fortfarande glödde under de ytliga lagren av mattad metalliclack och en uppsprucken sadel i vit läderimitation. Det var ett helvete att få loss all skit som rostat fast. Fick till och med lämna in den hos en cykeldoktor som hjälpte mig med att ta loss styrlager och vevparti.

Den skulle ha varit äggulegul men blev visst solgul. Skitsamma. Solgul är också snyggt.


Sedan var det blästring och omlackering som gällde. Och sedan tillbaka till cykeldoktorn för återuppbyggnad. De senaste veckorna har jag bara blundat och lämnat fram mitt visakort så många gånger att jag inte ens vill fundera över hur massiv ödeläggelsen i de ekonomiska regionerna blivit. Det har varit ren brutalångest. Som att ta ut sin lön och trycka ner den i en dokumentförstörare.

Men igår när jag var där för att titta till den så vände det lite. Den kommer bli ståtlig. Sanna mina ord. Om en vecka kommer den att väckas till liv igen. Då jävvelar. Bered er på att huka er i backarna. För då kommer Blå skottet tillbaka i ny skepnad. En ny epok.

Bild kommer.

9 kommentarer:

Åsa sa...

Jag tycker att den ser väldigt äggulegul ut.
(Men det kanske beror på att jag är från stan och aldrig har sett en hur "riktiga" äggulor ser ut.)

Anonym sa...

Fint! Du kommer att se ut som brevbäraren. Hoppas allt är fint med er! /Titti

Andreas i Stockholm sa...

Är den inte mer... Gekås-gul...? ;-)

/dab sa...

Haha, ge-Kås-gul, dessutom var den ge-kås-blå tidigare. All kredd till Mike att hålla den "Lo-Fi"

Anonym sa...

Det är därför det finsn kreditkort, bara köp och blunda!

-Luca

Wagner sa...

Nu är det bara postväskan som saknas.

Z sa...

Ja vad alltför du inte för att slippa cykla

mikebike sa...

Åsa: haha cityhönors gulor ser ut precis så.

Titti: Well, jag är ju brevbärarns pôjk.

Andreas: provocera mig inte mer nu :)

Luca: Yeah!

Wagner: njae behöver ju lite däck och grejer också.

Z: Jag har tyvärr svårt att förstå ofullständiga meningar.

Z sa...

Aj, autokorr var framme.