Idioten från Nordpolen

Tidigare i veckan såg jag ett klipp från TV4:s morgonprogram där Jenny Östergren (min nya hjälte) intervjuade sångaren i Nordpolen, Pelle Hellström. Sedan har jag sett klippet minst tio gånger till. Jag kan inte smälta det. Pelle Hellström försöker så förtvivlat desperat uppräthålla någon form av väligt kissnödig indiekredd, men misslyckas ominöst och framstår istället så uppenbart utvecklingshämmad. Rätt igenom intervjun har han ett extremt provocerande ansiktsuttryck som ser ut som en blandning av ansiktsförlamning och att någon kört upp en pinne i rumpan på honom. Han beter sig som ett litet arrogant svin och jag grips av en stark lust att stänga in honom i en liten trång garderob och sänka ner den i en stor pool med bajs.

Han beklagar sig över recensioner, både positiva och negativa, eftersom det är ett obehagligt fenomen som han inte riktigt kan förstå. Han vill inte svara på några frågor om sin musik med motiveringen att han inte vill förstöra upplevelsen för lyssnarna. Rakt igenom intervjun sitter han bara och tittar frågande i vad jag misstänker är ett försök att verka svår. Något som misslyckas och istället framställer honom som retarderad. Enda gången masken nästan faller av är när Jenny nämner Fredrik Strages lovord. Men bara nästan.

Vad är hans problem undrar jag. Och vad i helvete är det han försöker sig på? Han har ju uppenbarligen tackat ja till att vara med i det där morgonprogrammet. Det är inga konstiga frågor som ställs men ändå verkar han så sjukt besvärad. Jag har svårt att tro att någon satt en gevärspipa i munnen på honom för att få ett deltagande och han måste rimligtvis ha sett på tv någon gång under i sitt svåra indieliv. Till slut får Jenny nog och hintar ganska tydligt om att det börjar bli läge för det lilla aset att kamma sig. Omedvetet har jag då hunnit bli ganska nyfiken på vad det är för underverk Nordpolens musik är, med tanke på den masssiva arrogans han ändå lyckas leverera, när det plötsligt är dags att lysssna/se på ett litet klipp.

Det jag får se är två killar som kör lite falsksång och provar rökmaskinen. Nothin fancy kan jag säga. De låter fanimej exakt som tusentals andra små spinkisar med banddrömmar i replokalerna runt om på landets ungdomsgårdar. Det är riktigt jävla skitvärdelöst så jag kan inte hålla mig för flabb. Jag idiotskrattar rakt ut. Där sitter en kille som blivit hög av sin hybris och drygar sig värre än Keith Richards i folklig morgon-tv. Det är så jävla fel. Att Jenny eller hennes programledarkompis inte bara plockade fram sin livrem och började prygla huden av honom i direktsändning är ett mysterium. Jag skulle verkligen vilja fråga dem hur svårt det var att hålla sig. Ganska svårt skulle jag tro.

På slutet skipas så äntligen lite rättvisa. Jenny outtar att hon hört att Pelle har ett udda förhållande till mat. Han gillar inte mat (hallå CEPE!?). Hennes kollega brister ut i hånflabb (jag gåshudsnjuter). Pelle vrider nervöst på sig. Här hade det varit så lätt för honom att neka, säga att han visst äter som alla andra, men icke. Nä, för det lilla indiemongot är inte så mycket för det här med mat. Uppenbarligen är han trögare än lovligt. Eller så försöker han bara hålla uppe någon form av jävligt löjlig destruktivitetsmyt, något som Jenny plockar upp snyggt som fan när hon drar en paralell till Ian Curtis självmord vid 23 års ålder. Det är så bra. Men killen fattar ingenting för han är en idiot. En tvättäkta skitskalle.

Lova att titta på klippet. Det är fem minuter långt men det är en fem minuters njutsam aggressionsuppladdare. Det är asroligt men samtidigt vill jag hämnas på honom för han är ensam ansvarig till att hjärnan ställer till med en ultrafet utlösning av stresshormon i min kropp varje gång jag ser klippet.

SE KLIPPET HÄR! >>