Don't blame it on the last beer...

Igår var jag ute ur lägenheten. Det var skönt. Jag kände mig fortfarande inte bra alls, men med nyårsafton färskt i minnet var de små feberslängarna och kroppsvärken inget hinder.

Vi åkte till Alingsås för att titta på deras konsthall. Den var skit. Det var bara ett rum med lite crap i. Konstintendent hälsade artigt och sedan punktmarkerade han oss. Det kändes att han ville diskutera utställningen. Jag antar att det inte händer alltförmycket under en dag på hans jobb. Själv skulle jag bli helt tokig om jag var tvungen att gå runt där hela dagarna. Vad det var för utställning? Fråga inte mig. Bajsnödigt är bara förnamnet. När jag stod och tittade på en lapptäckesvirkad madrass som låg på golvet med två sopborstar ovanpå stod snubben mindre än en halvmeter bakom och väntade på reaktion. Det var absurt. Hela situationen. Jag var på gränsen att brista ut i ett vulgärt gapflabb men lyckades hålla det inom mig och skyndade ut igen. Det var tur. det hade varit förnedrande för oss båda.

Vi tänkte att när vi ändå är i Allingsås så kan vi lika gärna passa på att fika också. Det har ju snackats om kafékulturen där. Vi kom till "Gårdscaféet". Det var skit. Bryggkaffet smakade mer lakrits än lakrits. Inte ens på en sunk-kina som haft kaffet på plattan i tre veckor smakar kaffet så uselt. Servitrisen var lika sur som kaffet och suckade som att jag förstörde hennes liv när jag beställde en bit brocccolipaj. Hon var hetsig och dryg mot alla. Jag kände att det åt på mig. Finns det något jag verkligen hatar så är det människor som jobbar inom serviceyrken trots att "serviceinriktad" är ett lika främmande begrepp för dem som molekylärbiologi är för mig. Jag skulle troligen själv bli ett riktigt grishål till kafébiträde. Därför jobbar jag heller inte med det. I övrigt kom 99% av allt ätbart från "Delicato". Så mycket för den kafékulturen.

Vi åkte hem igen och konstaterade att vårt första möte med Alingsås gav oss intrycket att det är en riktig skitstad. Men vi kan ju ha fel. I slutet av januari kommer vi tillbaka för att kolla in Elisabeth Ohlson Wallins "In hate we trust". Vi får se efter det.

Väl hemma igen kände jag mig pigg och vi bestämde oss för att det skulle vara trevligt att dricka lite öl, så vi gick till Klubb Indiean på Ritz. Det var mycket trevligt. Roliga människor och riktigt bra musik. Idag ångrar jag mig dock. Det susar i öronen och jag har jobbiga febersvallningar igen. Jag har gått tillbaka två dagar i mitt tillfrisknande. Jag borde nog ha skippat den där sista ölen. Fast egentligen undrar jag varför det alltid är den där sista stackars ölen som får klä skott för hela bakfyllan och alla dess kval. Det är inte rättvist. I retrospektiv kan jag konstatera att jag borde ha skippat allihop.